Fandom

Svenskanoveller Wiki

På luffen till Brighton

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Richard Middleton

Långsamt hade solen stigit bakom de kritvita kullarna tills den med föga av gryningens trolska ritual bröt fram över en gnistrande snövärld. Det hade varit sträng frost under natten och fåglarna som hoppade omkring här och där, överlevande vid den yttersta gränsen för sin motståndskraft, lämnade inga spår efter sig på den silvriga skaren. På sina ställen bröts häckarnas skyddande grottor enformigheten i det vita täcke som hade lagt sig över jordens färger, och ovanför skiftade himlen från brandrött till mörkblått och från mörkblått till ett blått så blekt att det snarare minde om en tunn pappersskärm än om oändlig rymd. Över de flacka fälten strök en tyst kall vind som blåste snö från träden i ett fint puder men knappt rubbade en kvist på häckarna med deras vita krön. När solen väl tagit sig över synranden tycktes den stiga snabbare, och då den kommit ett stycke upp började den ge ifrån sig en värme som blandade sig med vindens bitande kyla.
   Kanske var det denna egendomliga växling mellan värme och kyla som störde luffaren i hans drömmar, för han vred sig en stund i snön som täckte honom, som en människa som vridit in sig för hårt i lakanen, och satte sig sedan upp och såg sig undrande omkring. "Kors! Jag trodde jag låg i en säng", mumlade han för sig själv medan han lät blicken glida över det öde landskapet, "och så var jag här ute hela tiden." Han sträckte på sig, reste sig försiktigt och skakade av sig snön. Vinden kom honom att huttra och han förstod att hans viloläger hade varit varmt.
   Jag mår i alla fall rätt skapligt, tänkte han. Det var väl rena turen att jag alls vaknade i det här. Eller oturen — det är inte mycket att komma tillbaka till.
   Han såg hur kullarna glänste mot det blå som alper på ett vykort.
   Det måste betyda att jag knallade bortåt sextio kilometer, fortsatte han bistert sin tankegång. Vete gud vad jag gjorde igår. Gick och gick tills jag var färdig, och nu är jag bara ungefär tjugo kilometer från Brighton. Fan ta snön, fan ta Brighton, fan ta allting!
   Solen kröp högre och högre och han började tålmodigt gå vägen framåt, bort från kullarna.
   Är jag glad eller ledsen för att det bara var sömnen som kom till mig, glad eller ledsen, glad eller ledsen?
   Hans tankar tycktes falla in i takt med fötternas jämna tramp och han brydde sig knappt om att söka efter ett svar på sin fråga. Det räckte att han hade något som drev benen framåt.
   Efter en stund, när fem kilometerstolpar hade sniglat sig förbi, kom han ifatt en pojke som stod hukad över en cigarrett han just tände. Pojken hade ingen överrock och såg obeskrivligt bräcklig ut mot snön. "På luffen?" frågade pojken honom hest.
   "Det kan man nog säga", svarade mannen.
   "Fint! Då hänger jag med ett stycke om du inte går för fort. Det är lite ensamt på vägarna så här dags." Luffaren nickade och pojken började linka fram bredvid honom.
   "Jag är arton", sa han plötsligt. "Du trodde nog att jag var yngre. "
   "Femton skulle jag nog ha gissat på."
   "Då hade du huggit i sten. Fyllde arton i augusti och har varit på luffen i sex år. Jag stack hemifrån fem gånger när jag var liten och varje gång hämtade polisen tillbaka mig. Väldans hyggligt folk, poliserna. Nu har jag inget hem att sticka ifrån."
   "Inte jag heller", sa luffaren lugnt.
   "Jag ser nog vad du är för slag", flämtade pojken. "Du är en fin herre som kommit på kneken. Det är svårare för dig än för mig." Luffaren sneglade på den kraftlösa, linkande gestalten och saktade farten.
   "Jag har inte hållit på så länge som du", medgav han.
   "Nej, det syns minsann på hur du går. Du har inte blivit trött än. Kanske hoppas du på nånting när du kommer fram?" Luffaren tänkte efter ett ögonblick. "Jag vet inte", svarade han bittert, "jag hoppas alltid på någonting."
   "Det växer du ifrån", kom det från pojken. "Det är varmare i London men svårare att få fatt på käk. Det är inte mycket att hämta där egentligen."
   "Men där har man ändå chansen att råka på någon som kan förstå —"
   "Folk är bättre på landet", avbröt pojken. "I går kväll tog jag mig gratislogi i en lagård och sov hos korna, och i morse drog bonden iväg med mig och gav mig te och en brödbit för att jag var så liten. Det är förstås ett övertag jag har. Men i London är det bara soppköer nere vid floden på kvällarna och resten av tiden en massa plitar som bara kör iväg en."
   "Jag stöp vid vägkanten i går kväll och somnade på fläcken", sa luffaren. "Det är ett under att jag inte frös ihjäl." Pojken gav honom en skarp blick.
   "Hur vet du att du inte gjorde det?" sa han.
   "Det hade jag väl märkt", svarade luffaren efter att ha gått tyst ett ögonblick.
   "Jag ska säga dig en sak", sa pojken med sin sträva röst. "Folk som vi kommer aldrig bort från det här hur mycket vi än vill. Alltid på luffen, alltid hungriga och törstiga och dödströtta. Och om någon ändå skulle erbjuda mig arbete och att få bo på ett hyggligt ställe så tar det emot. Ser jag stark ut? Jag vet att jag är liten för min ålder men jag har lodat runt så här i sex år och tror du inte att jag är död? Jag drunknade när jag tog ett bad i Margate och en zigenare slog ihjäl mig med en hammare, slog in hela huvet på mig; och två gånger frös jag ihjäl som du i går kväll och på just den här vägen blev jag överkörd av en bil, och ändå trampar jag här nu, går och går för att komma till London och sen därifrån igen, för jag kan inte annat, jag måste. Död! Vi slipper inte undan hur mycket vi än vill."
   Pojken skakades av en häftig hostattack och luffaren stannade och väntade tills han hade hämtat sig.
   "Låna min rock ett tag, grabben", sa han, "den där hostan låter inte bra."
   "Dra åt helvete!" fräste pojken hätskt och blossade på cigarretten. "Det är inget fel med mig. Men det där jag sa om att vara lodare — du har inte fattat det än men det gör du snart. Vi är döda allihop vi som är på luffen och vi är helvetes trötta och ändå är det så konstigt att vi inte kan ta oss ur det. På sommarn är det ju så skönt, det är så mycket som doftar så gott, höet och till och med vägdammet och tänk bara på att gå där med vinden blåsande i ansiktet en varm dag; och finns det något härligare än att vakna i daggen i gräset en solklar morgon. Jag vet inte, jag vet inte ..." Plötsligt vek sig benen under honom och luffaren fångade upp honom när han föll.
   "Jag mår så illa", viskade pojken, "... mår så illa ..."
   Luffaren tittade åt alla håll men kunde inte se några hus eller någon människa som hade kunnat hjälpa. Han stod där villrådig och stödde pojken mitt på vägen och plötsligt dök en bil upp ett stycke bort och närmade sig över snötäcket.
   Den stannade och föraren klev ur. "Vad har det hänt här?" frågade han dämpat. "Jag är läkare." Han tittade forskande på pojken och lyssnade till hans mödosamma andhämtning.
   "Lunginflammation", konstaterade han kort. "Jag skjutsar honom till lasarettet, och ni kan komma med om ni vill."
   Luffaren tänkte på myndigheterna och vad de kunde tvinga honom till och han skakade på huvudet. "Jag går hellre", sa han.
   Pojken blinkade matt åt honom när de lyfte in honom i bilen.
   "Vi möts bortom Reigate", mumlade han till luffaren. "Du ska få se." Och bilen försvann snabbt på den vita vägen.
   Hela morgonen klafsade luffaren fram genom den upptöade snön, men när solen stod mitt på himlen tiggde han lite bröd i en stuga och kröp in i en lada som låg för sig själv och tuggade i sig det. Det var varmt därinne, och sedan han ätit brödet somnade han i höet. När han vaknade var det mörkt, och han fortsatte sitt traskande på de moddiga vägarna.
   Tre kilometer bortom Reigate dök en spenslig gestalt fram ur dunklet och kom emot honom.
   "På luffen?" sa en hes röst. "Då hänger jag med ett stycke om du inte går för fort. Det är lite ensamt på vägarna så här dags."
   "Men lunginflammationen!" utbrast luffaren förfärad.
   "Jag dog i Crawley på förmiddan", svarade pojken.

Originalets titerl: On the Brighton Road, ursprungligen publicerad i "The Ghost Ship: And Other Stories (1912)". Översatt av Lars Hansson 1983.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki