Fandom

Svenskanoveller Wiki

På permission

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

PÅ PERMISSION
Av: W. E. Johns

Biggles 14.jpg


   Då kapten Bigglesworth gick förbi anslagstavlan råkade han kasta en blick på den i förbifarten. Ett namn fångade hans uppmärksamhet och han tog ett steg närmare. Namnet var hans eget.
   »Kapten J. C. Bigglesworth: Förflyttad till 69 Narborough. W. 48 — P. 1321», läste han. Under en lång minut stirrade han oförstående på tavlan, och då han fått klart för sig ordens fulla betydelse, svor han ilsket till och satte kurs mot divisionsexpeditionen.
   —Vad är det, Biggles, sade major Mullen och såg upp från sitt skrivbord. — Vill du tala med mig?
   —Jag har sett, att jag fått »hemkommendering», svarade Biggles. — Får jag fråga, varför?
   Chefen lade ifrån sig pennan, gick fram och placerade faderligt handen på gruppledarens axel.
   —Jag är ledsen, Biggles, sade han enkelt. — Men jag måste sända hem dej. Hör på. Jag har varit ute här längre än du. Jag känner till allt som rör spelet; det är därför jag kommenderar 266-te. Jag vet när en man håller på att falla ihop och jag såg hur det började hos dej för några veckor sedan. När stackars Batson gick västerut var du hotande nära ett sammanbrott. Men, kom ihåg att jag säger detta för ditt eget bästa — inte för att såra dig. Jag håller för mycket av dig, om jag inte gjorde det, skulle jag låta dig stanna kvar för att öka på divisionens sammanlagda poäng, så länge som möjligt. Men stannar du, är du förstörd om en månad. Du sitter uppe på mässen om kvällarna och det är början till slutet. Du kommer att brista i vaksamhet, bli överrumplad, gå överända när du går upp eller törna emot ett träd när du kommer ner. Skickligare piloter än du har slutat så. Du kan inte hjälpa det och inte hindra det. Ingen kan hålla för sådana här påfrestningar i evighet. Det här spelet gör en ung man gammal innan han har en aning om det. Det är sanning, Biggles. Du måste vila dig. Om du inte gör det nu, kommer du aldrig att behöva göra det sedan. Du är oss till större gagn levande än död, tänk på det. Det är därför jag låtit förflytta dig.
   —Men kan jag inte få ledigt utan förflyttning? frågade Biggles bittert.
   —Nej. Jag har bett dig att söka permission och jag har hört, hur Mac och Mahoney har bett dig — de har båda varit tjänstlediga och det har varit dem till oerhörd nytta.
   —Gott, sir, jag anhåller om permission om ni inhiberar den där ordern. Det kommer att döda mej att hänga på en flygskola.
   —Låt gå. Fyll i din ansökan. Tio dagar från och med i morgon. Jag sänder in den till högkvarteret direkt. Du är fortfarande kvar vid 266-divisionen.
   —Jag har endast en fråga att tillägga. Får jag flyga - hem?
   —Se där. Du kan inte hålla fingrarna borta. Du kan få följa med flyglinjen över Bourget. Passar det?
   —Inte mej, svarade Biggles raskt. — Jag anförtror inte mitt liv åt dessa piloter. Jag flyger helst min Camel.
   —Hur ska jag kunna svara för Camelen, om du bryter sönder den?
   —Bryter den? Jag bryter aldrig några maskiner.
   —Det kan hända.
   —Nå, skicka en över för reparation. Jag flyger den.
   —Låt gå, sade chefen efter en lång paus. — Det är mot reglementet och det vet du. Men kom inte tillbaka hit utan den där Camelen.
   —Skall ske, sir.
   Biggles hälsade kort och gick.
   Major Mullen vände sig till »Watt» Tyler, adjutanten, som hade bevittnat samtalet, och blinkade samförstånd.
   —Du hade rätt, Tyler, log han. — Det där anslaget gjorde nytta, det var det enda sättet att förmå honom ta permission.

   Tidigt följande morgon startade Biggles — i sin bästa uniform — och satte kurs mot Marquise, där han ämnade tanka, innan han flög över Kanalen. Han betraktade längtansfullt fiendens luftrum, men hållande sitt ord till chefen, ändrade han inte sin kurs. Färden blev händelselös och lunchen intog han på officersmässen vid Lympne. Han avlämnade rapport till kommenderande officeren, visade sin order, såg sin maskin i säkerhet i en hangar och fortsatte slutligen till London med tåg.
   Vid ankomsten hem upptäckte han, att huset var stängt. Han ringde en vän till familjen, endast for att få höra, att hans far och bror, hans enda anförvanter, var i armén och »någonstans» i Frankrike. — Det var den saken, sade Biggles och hängde upp luren. — Jag borde ha vetat av det.
   Under en vecka drev han omkring i staden, utomordentligt uttråkad. Han gjorde regelbundna utflykter från sitt hotell till Trocadero, till American Bar, till Alhambra eller till andra ställen där han hoppades träffa någon han kände, som var hemma från fronten. Vädret var kallt och vått och han såg med glädje fram mot sin återresa till divisionen. Och då, en dag, när han vandrade nedför Shaftesbury Avenue, mötte han Dick Harboard, hans faders kompanjon och bäste vän. Vid en drink berättade Biggles sin belägenhet och beskärmade sig bittert över att ha förspillt tiden i stället för att ha kunnat göra nytta i Frankrike. — Jag blir sjuk av att slå dank så här. London tar knäcken på mej. Jag hatar blotta åsynen av platsen, men det finns ingen annan stans att ta vägen.
   —Varför inte komma till mitt landställe under återstoden av din ledighet? Jag ska ha ett jaktsällskap där på lördag. Blandat sällskap visserligen — många underliga människor har gott om pengar dessa dagar, så det kan inte hjälpas. Vad säger du om det?
   —Var ligger ditt ställe?
   —Felgate i Kent — nära Folkstone.
   —Folkstone ligger nära Lympne, eller hur?
   —Alldeles intill. Varför frågar du det?
   —Åh, jag bara undrade, svarade Biggles svävande. Han tyckte inte det var nödvändigt förklara, att han hade en maskin i Lympne och att han hoppades på några timmars flygning, om vädret det tillät.
   —Gott, sade Harboard när de skildes, då väntar jag dig i kväll vid middagstid.
   —Jag kommer, samtyckte Biggles. — Jag kommer civil, tror jag och försöker glömma kriget. Hej så länge.

   Klädd i grå flanell och sweaters och djupt försjunken i en roman av Sabatini — från sin värds bibliotek gjorde Biggles en paus för att flytta sin stol litet närmare hallbrasan. Det var bittert kallt för årstiden. Låga moln och ett duggregn uteslöt varje tanke på flygning och han satte sig bekvämt tillrätta för att återgå till läsningen.
   Han rynkade ögonbrynen då dörren öppnades för att släppa in ett sällskap herrar och unga flickor, alla klädda i tunga skor eller gummistövlar, tydligen rustade för jakten. I täten gick Frazer, en stor, blomstrande, medelålders man, för vilken Biggles — redan vid presentationen föregående kväll — fått en ögonblicklig avsmak. Biggles tyckte inte om mannens familjära sätt, och hans högljudda frispråkighet, i synnerhet då det var damer närvarande, irriterade hans slitna nerver. Han hade lagt märke till, att ingen i sällskapet burit uniform, då de anlänt och han undrade, varför en man med Frazers utomordentliga fysik inte var i armén. För att inte bryta av hade Biggles bett att få bli presenterad utan sin militära titel. — Han hade inte länge behövt sväva i okunnighet beträffande Frazer, för då och då hade denne klappat sig på bröstet och förkunnat, att hans dåliga hjärta höll honom hemma och hindrade honom att praktiskt visa hur kriget borde föras.
   Det faktum, att han förtjänade mycket pengar på kriget, gjorde honom inte bättre i Biggles ögon och det var av den anledningen han beslutat hellre stanna vid hallbrasan med sin bok än deltaga i jaktutflykten.
   —Vad ser jag, anmärkte Frazer med tillgjord förvåning, då hans blick föll på Biggles tofflor. — Ska ni inte ut med bössan?
   —Nej tack, svarade Biggles artigt.
   —Huj! Jag skulle tro, att litet motion skulle göra er gott. Ett skott eller två mot fåglarna är god träning för ögat, innan ni kommer in i armén. Anspelningen bakom orden var omisskännlig.
   —Det är så förskräckligt kallt och jag avskyr att bli våt om fötterna, sade Biggles lugnt, fast det kostade honom en kraftansträngning att behärska sig.
   —Jag förstår inte er unga pojkar, fortsatte Frazer, då fnissningarna som Biggles ord framkallat, upphört. — Annars skulle jag tro att det var en hel del ni kunde göra i kriget, i stället för att sitta och stekas framför brasan.
   Återigen var förolämpningen tydlig och Biggles kvävde ett lämpligt svar. — Men varför bry sig om det, tänkte han. Mannen var i sitt esse och behärskade situationen. Nå, han kunde få göra det. Han betraktade Frazer kallt, utan ett ord och det var kanske något i denna blick som kom Frazer att känna sig osäker och gå mot dörren.
   —Nå, låt oss ge oss av, gott folk, sade han högt. Någon måste hålla elden på hemmets härd brinnande, förmodar jag, blev hans avskedssalva, innan dörren stängdes.
   Då Biggles blev ensam log han och satte sig tillrätta med sin bok. Telefonen i rummet bredvid ringde skrällande — ännu en gång och ännu en. Biggles bad en tacksamhetsbön, då Lea, hovmästaren, svarade. Han var halvvägs genom första kapitlet då telefonen återigen skrällde och plågade hans nerver. Han lade ner boken med en utledsen suck. — Herre Gud, jag står inte ut med det där larmet, mumlade han, då han fick se Lea stå i dörren med kritvitt ansikte.
   —Vad står på, Lea, frågade han irriterad. — Är elden lös eller något i den vägen?
   —Nej, sir, men mr Harboard är ute. Han är polismästare i grevskapet och de säger att två tyska plan bombardera Ramsgate.
   —Vad? Biggles sprang upp som om han blivit stungen av en geting. — Säg om det.
   —Två tyska hydroplan — — —
   Biggles rusade fram mot fönstret och underkastade himlen en kritisk granskning. Regnet hade upphört och små fläckar av blått syntes mellan de bortilande molnen.
   —Fort! flämtade han och kände hur varje nerv vibrerade av spänning. — Kör fram bilen.
   Hovmästaren, skakad av det ovanligt bryska tilltalet, skyndade ut nästan springande.
   —Kör mej till Lympne, så fort ni kan. Gaspedalen i botten, sade Biggles åt chauffören några minuter senare, då han med flygjacka, hjälm och glasögon över armen hoppade in i den stora vagnen.
   Under de femton minuter färden på den smala kentiska vägen varade, led Biggles alla otålighetens kval. — Fortsätt, ropade han, då de anlände till aerodromen, rätt upp till hangaren!
   Vakten vid porten anropade honom, men Biggles röt bort honom med ett kraftord.
   —För ut min Camel från N:o 3, ropade han till en skara sysslolösa mekaniker. — Nummer 9471 — fort fram med den! Och sedan rusade han till chefens expedition.
   —Kapten Bigglesworth på 266-divisionen, på hempermission, sir. Ni kommer ihåg, att jag anmälde mig förra veckan?
   —Ah, jag kommer ihåg det, sade chefen. — Men vilken brådska.
   —Två tyska hydroplan håller på att bomba Ramsgate — jag ger mig på dem. Jag har ammunition — har två patronband i beredskap, om jag skulle träffa på något.
   —Men — —
   Biggles hade redan försvunnit. Han tog ett flygande hopp upp i sittrummet.
   —Ström på, gas på, mässade mekanikern.
   —Gas på, upprepade Biggles. Kontakt.
   —Kontakt.
   Bentley-motorn startade med ett buller och sände ett moln av rök genom avgasaren. Biggles justerade glasögonen, slog från bromsen och några minuter senare var han i luften med kurs nord-nordöst, följande kusten. Han hade ingen karta, men han beräknade att Ramsgate skulle ligga ungefär femton, högst tjugu mil därifrån; med vinden skulle han vara där om högst tio minuter. Seal låg om höger nu och Sandwich blev synligt rätt framöver. I fjärran kunde han skymta North Forelands utskjutande landtunga.
   Han hade flugit lågt för att kunna se landmärkena, men nu drog han tillbaka höjdspaken för att komma upp till ett lämpligt hål bland molnen. Sedda ovanifrån badade molnen i glittrande solsken och alltjämt stigande spanade han ivrigt framför sig efter fiendemaskinerna. Det enda plan han kunde upptäcka var en gammal F. E., som cirklade utan mål ett stycke inåt land, så han vände nosen åt nordväst och for ut över havet i avsikt att avskära bombarna, om de redan hade startat for hemfärd.
   Under en kvart flög han så, spanande framför och runt omkring för att om möjligt få syn på de fientliga maskinerna. Tvivel började ansätta honom. Tänk, om alltsammans bara hade varit ett vilt rykte? Vilken dåre hade han inte varit, som givit sig iväg utan säkra underrättelser. Hans höjdmätare visade på 3,000 meter och molnen, mellan vilka han då och då kunde se flikar av den grå sjön, voro långt nedanför.
   Han började en vid cirkel mot land, medan han funderade på, om ban givit sig alldeles för långt ut för att vara säker, om hans motor skulle börja krångla. Han minskade på gasen och under några minuter flög han sakta i ostlig riktning.
   En rörelse — eller var det bara instinkten — kom honom att se mot norr. Långt borta, flygande tillsammans, upptäckte han två hydroplan. Nästa minut hade han svängt runt och satt kurs mot nordväst för att avskära dem. Fem minuter senare förstod han, att han skulle hinna i kapp dem, för då var de märkbart närmare. Han kunde precis säga, när de upptäckte honom, för de vände plötsligt i nordlig riktning, bort från honom, och satte ner nosarna för att få högre fart. Några minuter senare kunde han urskilja de svarta korsen och hur kulspruteskyttarna beredde sig för att mota honom. — Nu, mumlade Biggles, må jag då säga att det här inte är någon vidare plats att kämpa på för en Camel. Om jag får ett skott genom min tank och blir av med bränslet, så går jag till botten. Jag måtte ha varit tokig, som gav mig in på det här.
   Han gick ner något för att få upp farten och övergick sedan i en brant zoom rätt under den närmaste maskinens roder. Men piloten hade förstått hans manöver, svängde åt sidan och mötte honom med kulsprutornas eld. Den var dessbättre dåligt inriktad, så Biggles såg hur kulorna passerade förbi utan att göra någon skada. Han bibehöll därför sin plats, tills den andre hade tömt sina patronband och började sätta in nya. Då steg han brant uppåt, tills han kom inom skotthåll och väl vetande, att han inte skulle få något nytt tillfälle, tog han säkert sikte mot det främre sittrummet och tryckte sedan av.
   Brandenburg-hydroplanets nos for hastigt i vädret, för att sedan falla. Maskinen gjorde en viljelös halvvändning som hastigt övergick i spinn och sedan virvlade den nedåt, med motorn alltjämt brummande.
   Biggles rätade upp sin Camel och såg sig omkring efter det andra fiendeplanet. Först kunde han inte se det, men sedan upptäckte han, att det med en brant dykning var på väg ner mot molnen. — Ser ut som om han förlorat nerverna, muttrade Camel-piloten, i det han förde fram spaken och for som en blixt efter den dykande fienden.
   Han öppnade eld från sådant håll, att han visste att den inte kunde vara effektiv, för så vitt han inte av en ren lyckoträff hittade rätt. Men han gjorde det i avsikt att skrämma en påtagligt nervös fiende.
   Brandenburgaren försvann i en molnbank och Biggles följde efter. Han fick syn på den igen under molnen och återupptog jakten. Mellan molnen och med en vid blå himmel över sig närmade sig Biggles hastigt, medan tysken vände runt med påtaglig villrådighet. — Han är väl inte så dåraktig, att han tänker gå ner, mumlade Biggles förvånad och avfyrade en serie korta salvor, för att ytterligare förvirra honom. Men tysken hade fått nog och tydligen hade han ingen önskan att dela sin följeslagares öde. Han slog från motorn och började glida mot vattenytan. — Om han får ner den kärran säkert på vattnet, kommer skytten att kunna hålla mig borta tills min bensin tar slut, tänkte Biggles. Han visste, att ett flytande mål var svårare att träffa än ett i luften, då han inte vågade anfalla rätt ovanifrån. — Jag ska förstöra hans stil, tänkte han och dök hänsynslöst mot hydroplanet med kulsprutorna spelande. Till hans förvåning besvarade inte fienden hans eld. — Vilken stackare, tänkte han. — Nu — faller han.
   För att undgå den förintande elden, hade piloten på Brandenburgaren försökt en snabb landning. Pontonerna träffade vågorna med ett fruktansvärt plaskande, nosen kom under vattnet och stjärten reste sig högt i luften. Biggles såg hur de båda aviatörerna klättrade upp på rodret och i det han gjorde en låg cirkel pekade han mot land, i hopp om att de skulle förstå, att han farit efter hjälp.

   —Ni har telefon, sir, sade Lea, hovmästaren, ursäktande.
   Det var sent på eftermiddagen. Biggles slog igen boken och skyndade till apparaten, för han väntade ett samtal och var ängsligt ivrig att få höra om de två tyska flygarnas öde.
   —Det är major Sidgrove från Lympne, som talar, hördes rösten säga i luren.
   —Kapten Bigglesworth, sir.
   —Bra gjort, Bigglesworth. Vi fann de båda maskinerna på sjön. Besättningen på den första var död — skottsår — men med dem på det andra var det inget fel, förutom förskräckelse och ilska. Ganska lustigt; piloten hade ett vackert, brokigt igenmurat öga, som spanaren hade givit honom. Piloten var en underofficer under en officers kommando i bakre sittrummet. Tyskarna flyger så, som ni kanske vet.
   Biggles kände väl till saken men gjorde inga kommentarer.
   —Det var tydligen pilotens första strid, fortsatte majoren, och då ni började skjuta föll han samman. Han satte kurs mot vattnet, medan officeren gjorde det hett för honom, därför att han inte i stället gömde sig bland molnen. Han pucklade på honom i stället för att beskjuta er. Jag har aldrig sett någon så utom sig i hela mitt liv. Så var det inget mera. Jag har fört er rapport vidare till ministeriet. De har varit på tråden för att få veta, vad tusan ni hade i Lympne att göra, varifrån ni fick er Camel, vem som givit er order och Gud vet allt. De tycktes mer intresserade av den saken, än av att två tyska maskiner gått all världens väg — som vanligt. Jag antar, de skickar efter er. Var kan de få tag i er?
   —Maranique, svarade Biggles kort. — Jag far tillbaka i morgon. Tack, major. Adjö.
   Biggles hängde tillbaka luren och återvände till hallen. Dörren öppnades och jaktsällskapet, överstänkta av jord och lera, stormade in. Frazer såg på Biggles med oförställd avsky.
   —Ni håller alltjämt brasan varm, snäste han. — Ni skulle ha varit med oss, vi har idkat stor-sport.
   —Det har jag också, sade Biggles sakta.
   —Det blev några vackra skott, fortsatte Frazer.
   —Lustigt — även för mej, svarade Biggles med ett svagt leende.
   —För er? Ni har ju inte varit ute. Jag förstår inte varför en del folk är så rädda om sitt skinn. En av flickorna kom fram.
   —Här, sade hon, får jag överlämna ett litet minne. Hon lade en liten vit fjäder på bordet.
   —Tackar, sade Biggles godmodigt. — Jag har alltid önskat en fjäder i min hatt. Jag har fått en i dag. Mr Harcourt störtade in i rummet.
   —Vad är det fråga om — en — en — fjäder i din hatt. Jag menar det. Jag skulle inte bli förvånad, om det blev tapperhetsmedaljen. Bra gjort, min gosse, du förtjänar den.
   —Tapperhetsmedalj, upprepade Frazer dumt. — Vad tusan då för?
   —Vet ni inte vad som hänt?
   —Ah, låt vara, protesterade Biggles.
   —Låt vara, nej, så katten heller. Jag är stolt över att hysa dej under mitt tak och alla ska veta det. Han vände sig till de övriga. — Han har nyss skjutit ner ett par tyska bombare i havet, två som anföll Ramsgate.
   Det uppstod en tystnad, som nästan kunde kännas.
   —Vem — vem är han? utslungade Frazer till sist och nickade mot Biggles, som obesvärat tände en cigarrett. — Han är väl inte d e n Bigglesworth — flygaren, vi läst om i tidningarna — eller hur?
   —Naturligtvis är han den, vem skulle han annars vara? skrek Harcourt förvånat.
   —Hm, sade Frazer lugnt. — Jag måste ge mig av. Jag har nyss fått ett telefonsamtal och måste vara i Newcastle i morgon bitti. Jag måste fara med tåget i kväll.
   —Det kan ordnas, sade Biggles vänligt. — Stanna i kväll, så ska jag flyga er dit i morgon. Jag kan säkert få ett Bristol-plan från Lympne.
   —Nej, tack så mycket, svarade Frazer kort.
   —Jag förstår inte en del folk, sade Biggles sakta, då han gick mot biblioteket, att de ska vara så rädda om sitt skinn.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki