Fandom

Svenskanoveller Wiki

På väg

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Ursula K. LeGuin

   Förr i världen var de inte så fordrande. De hetsade oss aldrig till högre takt än ökad galopp, och det var sällan, för det mesta blev det inte mer än ett ojämnt lunkande. Och när någon av dem kom gående på egna fötter var det ett rent nöje att möta honom. Där knogade han på med både ben och armar, som de brukade göra, mest höll han blicken på vägen men ofta tittade han ut över ängarna och rakt på mig, och där kom jag emot honom långsamt och stadigt och blev hela tiden allt större och synkroniserade närmandet och växandet så perfekt att i samma ögonblick som jag hade slutat förstora mig från en liten prick till min fulla längd — tjugo meter på den tiden — var jag alldeles inpå honom och stod över honom rent förkrossande stor och svepte min skugga om honom. Ändå visade han sig inte rädd. Inte ens barnen var rädda för mig, fast de ofta följde mig med ögonen när jag mötte dem och började minska igen.
   Varma kvällar kunde det hända att någon av de vuxna tvang mig att stanna just när vi möttes och slog sig ner med ryggen mot mig och satt där i en timme eller mer. Det hade jag ingenting emot. Jag äger en förstklassig kulle, fin sol, fina vindar, fin utsikt; vad skulle det göra mig om jag måste stå stilla en eftermiddagstimme eller mer? Det är för resten relativt. Man behöver bara se på solen för att inse hur fort man rör sig, och dessutom växer man hela tiden, särskilt på sommaren. Hur som helst var jag rörd över deras sätt att anförtro sig åt mig och låta mig ta stöd mot deras varma ryggar medan de föll i sömn mellan mina fötter. Jag tyckte om dem. De skänkte oss sällan en sådan känsla av behag som fåglarna gör, men de är avgjort att föredra framför ekorrar.
   På den här tiden brukade hästarna arbeta åt dem och det var också angenämt ur min synvinkel. Jag tyckte särskilt mycket om kort galopp och den blev jag riktigt skicklig i. Tillväxt och förminskning fick en böljande rytm och den svepande och svajande rörelsen gav mig nästan en illusion av att flyga. Ökad galopp var mindre trevlig. Den var stötig och dunsig, man tufsades till som en stickling i blåst. Och dessutom, det långsamma närmandet, tillväxten, överskuggandets ögonblick, allt detta gick förlorat. Man måste kasta sig huvudstupa in i den, klapperiklapperiklapp, och mannen var vanligen för upptagen av att rida och hästen av att springa för att någon av dem skulle titta upp.
   Men det hände ju inte heller så ofta. En häst är trots allt dödlig och som alla andra ofasta varelser blir den fort trött; därför pressade de inte sina hästar så hårt om det inte var av nöden påkallat. Och det tycktes inte finnas så mycket påkallad nöd på den tiden.
   Det var länge sedan jag fick en galopp, och sanningen att säga skulle jag inte ha någonting emot att få en igen. Det var onekligen någonting uppfriskande med den.
   Jag kommer ihåg den första motorvagn jag såg. Som de flesta av oss trodde jag först att det var en dödlig, någon sorts lös varelse av för mig nytt slag. Jag var litet häpen, för efter etthundratrettiotvå år trodde jag att jag kände till hela den lokala faunan. Men nyheter är alltid intressanta, på sitt lilla sätt, och jag höll noga ögonen på den här. Jag närmade mig i ganska hög fart, ungefär som vid kort galopp, men med en ny gångart som passade till nykomlingens klumpiga utseende, en ovig, studsande, rullande, andfådd, knyckig stil. Inom två minuter, innan jag hade blivit en fot hög, visste jag att detta inte var någon dödlig varelse, vare sig rotad eller ofast, tam eller vild. Det var ett föremål, liknande kärrorna som hästarna var fastspända vid. Jag tyckte det var så illa hopkommet att jag inte trodde att det skulle komma tillbaka när det väl hade stånkat sig över West Hill. Jag hoppades innerligt att det inte skulle det, för jag ogillade detta knyckiga sätt att ta sig fram på. Men föremålet började uppträda regelbundet och då tvingades jag göra detsamma. Varje dag klockan fyra måste jag komma det till mötes, hänga och skutta fram västerifrån, förstora mig, överskugga det och krympa igen. Klockan fem måste jag så ut från öster, hoppande som en ungkanin, mina tjugo meter till trots, och vricka och knycka tills jag äntligen kom utom synhåll för det lilla monstret och kunde låta aftonvinden svalka mina trötta grenar. Det fanns alltid två av dem inuti maskinen: en ung hanne som höll i hjulet och en gammal hona, väl insvept, som såg argsint ut. Om de sade någonting till varandra hörde jag det inte. På den tiden kunde jag höra åtskilligt av det som sades på vägen, men inte från den här maskinen. Ovansidan på den var öppen, men den gjorde så mycket oväsen att det dränkte alla röster, till och med sångsparvens som bodde hos mig det året. Oväsendet var nästan lika outhärdligt som krängandet.
   Jag tillhör en anstolt familj med stränga principer. Vi quercusar har som motto "Brytas, inte böjas", och det har jag försökt leva efter. Som ni förstår var det inte bara min egen självaktning det gällde, det gick familjens ära för när att jag tvingades hänga och studsa på det där sättet av en ynka konstruktion.
   Äppelträden på fruktfarmen vid foten av kullen tycktes inte reagera alls, men så är de också tamträd. Deras grenar har blivit manipulerade under århundraden. Dessutom är de flockvarelser; ingen plantskoleprodukt är kapabel att bilda sig en egen uppfattning.
   Min uppfattning höll jag för mig själv.
   Men jag kände mig mycket nöjd när motorvagnen slutade plåga oss. Det gick en hel månad utan den, och hela månaden promenerade jag människor och travade hästar till mötes med största beredvillighet, och jag till och med guppade i takt med ett spädbarn på sin mors arm samtidigt som jag, utan framgång, ansträngde mig att hålla mig i fokus.
   Men nästa månad — september var det, för svalorna hade flugit sin kos några dagar tidigare — dök en annan av de där maskinerna upp, ett nytt exemplar som plötsligt tvingade mig och vägen och kullen, trädgården, åkrarna och taken på bondgården att skutta och hänga från öster till väster. Jag färdades fortare än i galopp, fortare än jag någonsin tidigare hade rört mig. Jag hann knappast alls överskugga den innan jag måste skynda på att sjunka ihop igen.
   Och dagen därpå kom det en till.
   Med varje år, varje vecka, varje dag, blev de sedan allt vanligare. De blev ett dominerande inslag i tingens ordning på lokal nivå. Vägen byggdes om och asfalterades om, den breddades och polerades så att den blev slät och äcklig som en snigelsträng, och inga hjulspår, pölar, stenar, blommor eller skuggor fanns längre på den. Det brukade röra sig en massa små lösa varelser på vägen; gräshoppor, myror, grodor, möss, rävar och så vidare, de flesta alldeles för små för att man skulle flytta på sig för deras skull, eftersom de ändå inte kunde se en. Nu började de visa varelserna undvika vägen medan de fåvitska mosades till döds. Jag har sett alldeles för många kaniner dö på det sättet, precis framför fötterna på mig. Jag är tacksam för att jag är en ek; hur vindbruten eller uppvräkt med rötterna, nerhuggen eller sågad jag än kan bli, mosad till döds blir jag åtminstone inte, under några omständigheter.
   Med så många motorvagnar på vägen måste jag utveckla en ny och mer sofistikerad teknik. Redan som stickling, när jag knappt fått upp huvudet över undervegetationen, hade jag lärt mig knepet att röra mig åt två håll på en gång. Jag lärde mig det utan att reflektera, helt enkelt tvingad av omständigheterna första gången jag såg en vandrare närma sig från öster mot en man som kom till häst från väster. Jag måste röra mig åt två håll samtidigt och det gjorde jag. Det är någonting som vi träd klarar utan att egentligen anstränga oss, antar jag. Jag var nervös, men jag lyckades möta ryttaren och förminska mig bort från honom medan jag fortfarande lunkade fram mot vandraren och faktiskt passerade honom (det var inte fråga om någon överskuggning för så länge sen) just som jag hade kommit utom synhåll för ryttaren. Jag kände mig riktigt mallig, ung som jag var, första gången jag klarade det, men det låter svårare än det i verkligheten är. Sedan dess har jag förstås gjort det oräkneliga gånger utan att tänka på saken. Jag skulle kunna göra det i sömnen. Men har ni tänkt på vilken bedrift det är, vilken skicklighet som krävs för att ett träd skall förstora sig samtidigt, men i något avvikande hastigheter och på något sätt, inför mötet med fyrtio motorförare som kommer från två olika riktningar, medan det förminskar sig för fyrtio andra som har ryggen mot det, och hela tiden är berett att överskugga var och en av dem i rätt ögonblick, och att fortsätta med det minut efter minut, timme efter timme, från det dagen gryr tills natten faller på eller ännu längre.
   Ty min väg hade blivit en livligt trafikerad väg, den arbetade hela dagen och under en nästan ständig ström av bilar. Den arbetade och jag arbetade. Jag behövde inte knycka och studsa så mycket numera, men jag måste springa fortare och fortare, växa i svindlande fart, överskugga på bråkdelen av en sekund och sedan sjunka ihop till ingenting, allt i ett enda huj, utan att ha tid att få någon glädje av arbetet, utan att vila; om och om och om igen.
   Mycket få förare gitte se på mig, eller ge mig ett enda ögonkast. Det verkade faktiskt som om de inte alls såg längre. De bara stirrade rakt fram. De tycktes tro att de var på väg någonstans. Små speglar var fästade på framsidan av deras vagnar och i dem såg de ibland hastigt efter var de hade varit, sedan stirrade de rakt fram igen. Jag hade trott att det bara var skalbaggar som led av missuppfattningen att de var på väg någonstans. Jag har alltid haft en mycket låg tanke om skalbaggar. Men de lät mig åtminstone vara i fred.
   Jag erkänner att ibland, i välsignat mörka nätter när inget månsken försilvrade min krona och inga stjärnor lekte tittut med mina grenar, när jag kunde vila, funderade jag allvarligt på att strunta i mina skyldigheter mot tingens ordning, att låta bli att röra mig. Nej, inte riktigt allvarligt. Kanske till hälften. Det var bara trötthet. Om till och med en tanklös treårig vide-unge vid foten av kullen gjorde sin plikt och skakade och accelererade för varje motorvagn på vägen, skulle då jag, en ek, fegt dra mig undan? Noblesse oblige, och jag är säker på att jag aldrig hittills har gjort ifrån mig ett ollon som inte vetat sin plikt.
   I femtio eller sextio år har jag varit en stöttepelare för tingens ordning och jag har gjort vad på mig ankommer för att vidmakthålla de mänskliga varelsernas vanföreställning att de är på väg någonstans. Och jag är inte ovillig att fortsätta med det. Men nu har det hänt någonting mycket upprörande som jag verkligen vill protestera emot.
   Jag vägrar inte att röra mig åt två håll samtidigt, att minska och växa samtidigt, att förflytta mig även i så vidriga hastigheter som 100 km i timmen. Jag är beredd att fortsätta med allt detta tills jag blir fälld eller bortschaktad. Det är mitt jobb. Men jag vägrar, absolut, att bli evig.
   Evighet är inte mitt bord. Jag är ek, ingenting mer och ingenting mindre. Jag har mina plikter och dem gör jag, jag har mina glädjeämnen och dem förnöjer jag mig med, även om de har blivit allt färre sedan fåglarna blev färre och luften sämre. Men hur långlivad jag än må vara har jag rätt att inte bli oändlig. Att vara dödlig är mitt privilegium. Och det har tagits ifrån mig.
   Det togs ifrån mig en regnig kväll i mars förra året.
   Vågor och strömmar av bilar fyllde vägen, och den rusade som vanligt fram i båda riktningarna i hög fart. Jag hade det så jäktigt med att slunga mig fram, förstora mig, överskugga och krympa, och dagsljuset avtog så snabbt att jag knappt lade märke till vad som höll på att hända förrän det hände. En av förarna tyckte tydligen att hans behov att komma någonstans var exceptionellt stort, och därför försökte han placera sin bil framför den bil som var framför den. Den manövern innebär en tillfällig förvirring i fråga om vägens riktning, ett intrång på den bortre sidan som normalt rusar åt motsatt håll (och jag måste säga att vägen är värd det högsta beröm för sin skicklighet att klara sådana manövrer som måste vara svåra för en icke-levande varelse, ett ynka föremål). En annan bil råkade emellertid vara alldeles inpå den som hade bråttom och kom ansikte mot ansikte med den när den bytte sida och vägen kunde ingenting göra eftersom den redan var överfull. För att inte stöta ihop med den mötande bilen bröt den som hade bråttom totalt mot alla rådande vägregler, svängde självsvåldigt om riktningen till nordsydlig och tvingade mig på så sätt att ta ett språng rakt mot den. Jag hade inget val. Jag måste röra mig och röra mig fort, 150 km i timmen. Jag tog språnget, jag blev enorm, mer förkrossande stor än någonsin förr. Och så slog jag bilen.
   Jag förlorade ett stort sjok bark och betydligt värre, ett avsevärt stycke kambium, men som jag var 24 meter hög och nära två meter i omkrets i kollisionsnivå kom jag inte till större skada. Mina grenar darrade så mycket av stöten att ett rödhakebo från förra sommaren lossnade och föll till marken, och jag var så skakad att jag knakade. Det är enda gången i mitt liv jag någonsin har sagt någonting högt.
   Bilen skriade ohyggligt. Den krossades av mitt slag, totalkvaddades praktiskt taget. Bakvagnen syntes inte mycket på, men framdelen knycklades och knölades ihop som en gammal rot, och blänkande bitar av den flög omkring som ett glest regn.
   Föraren hade inte tid att säga någonting alls. Jag dödade honom på fläcken. Det är inte det jag protesterar emot. Jag måste döda honom. Jag hade inget val och känner därför ingen ånger. Vad jag protesterar emot, vad jag inte kan uthärda är det här: jag tog ett språng mot honom, han såg mig. Han tittade upp till sist. Han såg mig som jag aldrig blivit sedd förut, inte ens av ett barn, inte ens på den tiden när människor såg på saker. Han såg hela mig och ingenting annat, vare sig då eller någonsin senare.
   Han såg mig i ljuset av evigheten. Han blandade ihop mig med evigheten. Och eftersom han dog i detta ögonblick av felaktiga föreställningar, eftersom de aldrig kan ändras, är jag fångad av dem, för evigt.
   Det är outhärdligt. Jag kan inte vidmakthålla en sådan illusion. Det går väl an att människorna inte förstår relativiteten, men de måste förstå relationerna. Sammanhangen. Om det är nödvändigt för tingens ordning skall jag döda bilförare trots att sådant inte vanligen krävs av oss ekar. Men det är ojust att begära att jag skall spela en dubbel roll, både som dödare och som Döden. Jag är inte Döden. Jag är liv, jag är dödlig.
   Om de vill se Döden i livet är det deras sak, inte min. Jag vill inte föreställa Döden åt dem. Låt dem inte vända sig till träden när de vill se Döden. Om det är det de vill, låt dem då se in i varandras ögon och se den där.

Originalets titel "Direction of the Road " publicerad 1974, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki