FANDOM


Av Carl-Göran Ekerwald

MOR MIN TÖMDE kaffekoppen och sköt den ifrån sig.
  — Vi har alltid gift oss unga.
   Alltid? Hur många gånger då? Hon hade gift sig med farsan när hon var sjutton och han arton. Jag var tjugotre och ogift.
  — Det här går inte an längre, fortsatte hon bekymrat, jag tror du är för kräsen.
   Vi satt vid köksbordet och drack morgonkaffe. Till synligt bevis på att det var påskdag hade hon satt upp en bonad som visade en rad enbenta kycklingar i hönans fotspår.
   Hon ville att jag skulle gå i hennes fotspår och gifta mig ung. Innan det var för sent.
   Ja, ja ... Folk som passerat de fyrtio grips tydligen av oro. Barnbarn! barnbarn! skriker det inne i dem.
   Gifta sig? Nej, i den rävsaxen skulle jag inte gå. Nu var det andra tider, andra seder.
  — Jag är inte kräsen, sa jag och doppade limpsmörgåsen så gula fettpärlor gled ut på det svarta kaffet, men man måste ju tycka om varandra först ... åtminstone litegrann.
  — I morgon är det annandagsbal på föreningshuset. Passa på då.
  — Då har jag farit redan, sa jag och serverade henne påtår.
  — Du jäktar och jäktar. Innan du vet ordet av är du gammal. Och vad har du fått ut av det? Hets och jäkt ... hets och jäkt. Titta! Du är inte tjugofyra än och redan skakerhänt.
  — Bara när jag håller i en kaffepanna. Har jag en målarpensel mellan fingrarna är jag stadig på hand.
  — Det ligger i släkten, sa hon, det är nån för länge sen som varit med om nånting hemskt och blivit så rädd att han skakat. Och skakningarna går igen.

I samma stund ringde det. Det var gubben Rask. Allmänt kallad »greven« på grund av sitt pipskägg och sin — som vi tyckte omotiverat — stolta hållning.
   Han jobbade i trävarubranschen. Köpte och sålde virke.
  — Jag såg du var hemma. Tänkte höra om du ville skjutsa mig till Svartåsen. Fram och tillbaka.
   Han talade så högt i telefonen att morsan hörde det. Hon skakade missnöjt på huvudet. Var jag nu hemma för en gångs skull, så inte skulle jag ut med greven på vägarna.
  — Det är ju helg, sa jag lite tvekande.
  — Det är just därför vi måste passa på, skrek gubben, nu är han hemma den vi ska ha tag i. Annars håller han sig undan bara. Kan du hämta mig om en halvtimme? Vi är tillbaka före ett.
   Jag såg på klockan. Påskdagens förmiddag skulle tydligen tillbringas i en plåtlåda ute på ishala vägar. Roligare saker kunde man ju ha för sig.
   Men jag stod i tacksamhetsskuld till gubben och kunde inte säga nej.
   Det var han som bekostat mitt körkort och hjälpt mig med pengar till bilen.
  — Åkej då, sa jag, jag kommer.
   Morsan var förstås sur. Och farsan som äntligen kommit upp han också sa att det var ett oskick att ringa och störa folk på påskdagen.
   Gubben Rask hade gjort mig till sin privatchaufför när han själv kört på tok med bilen sin. Olyckan hade gjort honom så nervös att han inte tordes sätta sig bakom ratten. Han övertalade mig att ta körkort och köpa bil. Jag hade hjälpt till att tumma in hans virke på vårisarna. Meningen var nu att jag skulle frakta honom ut till folk som ville sälja avverkningar. Men när jag flyttat till stan blev det slut på den sortens affärsresor. För resten gjorde han inga uppköp längre. Han var för gammal.
   Vad han hade för ärende i Svartåsen sa han ingenting om. Men jag tänkte att när jag själv var sjuttifem, så kunde jag nog gripas av längtan ut till gamla jaktmarker ... så här på vårvintern ... för att en sista gång få uppleva bruset i tallkronorna och se molnen tåga i ändlös rad över himlen och försvinna under horisonten. När jag en halvtimme senare svängde in framför hyreshuset där gubben bodde, och i tamburen mötte hans Emma, så blev jag strax tagen ur alla romantiska föreställningar om någon senkommen längtan till naturen.
  — Glad påsk! sa jag.
  — Pyttsan, sa fru Rask, en jäkla påsk är det. Humöret på gubbstyggen är i botten. Nu har han fått för sig att han ska ut och kräva folk på pengar. Och det på påskdan av alla dagar. Man skäms. Man skäms.
   Hon knep ihop läpparna och sköt in ett par svarta bottiner längre in under klädhyllan.
  — Gammalt folk blir som oresonliga. Ska ha sin vilja fram. Jag hade nästan hoppats att du skulle ha förstånd att säga nej när han ringde. Får du någe fel på bilen ... så inte mig emot.
   Hon log ett skevt leende. Och som om jag inte skulle begripa så tillade hon:
  — Du får agera öde du ... Sätt stopp för det här påhittet!
   Hon teg. För nu kom han. Han hade blivit gammal och mager. Skjortkragen var för vid. Kraniet lyste fram under den gulaktiga huden.
   De blå läpparna drogs isär i ett igenkännande grin.
   Han skakade hjärtligt hand med mig. Det var nånting trotsigt och beslutsamt över honom.
  — Du ska inte bry dig om vad Emma säger. Hennes välgångsönskningar klarar vi oss förutan.
   Han drog mödosamt åt sig bottinerna och satte dem på sig.
  — Hon säger numera emot en vad man sen än hittar på. Om jag så ska snyta mig ... Hon är lite ...
   Han snurrade ett magert pekfinger runt örat för att visa hur snurrig hon egentligen var.
  — Ska du säga! snäste hon av honom. Vet du vad jag står här och säger till Karl?
   De var de enda som kallade mig Karl. Annars sa man Kalle på byn.
  — Jo, jag säger att kör han i diket — hon skrek i örat på honom — kör han i diket eller får fel på bilen, så är det bara rätt åt dig! Tjurskalle!
   Tjurskallen låtsades inte höra utan nickade bara, strök pipskägget och upprepade:
  — Bra, bra ...
   Hon vände sig mot mig med en medlidsam blick:
  — Han hör inte längre vad man säger. Han är i sin egen värld stackarn.

Så for vi då. Det var en klar och blåsig dag. Temperaturen omkring noll.
   Solen hade redan värmt upp isen, så den bitvis hade en oljig, nästan såpad yta. Det var verklig blixthalka.
   Gubben satt bredvid mig rak och stram med sin magra fågelprofil som vibrerade — mindre på grund av väglaget än på grund av inre spänningar.
   Han såg mycket belåten ut. Det var något fanstyg han räknat ut. Nu skulle det bli av. Han höll sin slankiga portfölj i knät med bägge händerna.
  — När man blir gammal, sa han, måste man ha allting klart.
  — Ja, sa jag, det är klart man måste ha allting klart.
   Han gav mig en snabb blick. Ibland hörde han fantastiskt bra.
  — Alla affärer ska vara avslutade. Man ska göra rätt för sig. Skulder ska vara betalade. Fordringar inkasserade. Man har ansvar för dom efterlevande. Det kommer man inte ifrån. Även om dom efterlevande själva kanske inte fattar det.
  — Nej, det är klart.
  — Alla affärer har jag här uppe i huvet.
   Han klappade sin behandskade högerhand mot pannan vänd mot mig för att inga missförstånd skulle uppstå. Och med ett stolt uttryck han var trots sin ålder mannen som höll ordning och reda på sina jordiska angelägenheter.
  — Om nätterna ... jag har svårt att sova ... då surrar alla affärerna ... det gäller att få till ett snyggt slut. Åtskilligt är avklarat. Kvar är den här ... luspudeln.
   Han satte upp näsan och andades in med ett väsande ljud som gjorde hans förtrytelse fullt hörbar. Så fortsatte han med ett hätskt tonfall.
  — Den här Näss i Svartåsen är skyldig mig pengar. Ska krävas igen. Och på påskdan. Kan tyckas hårt. Men det är enda chansen. Han kommer inte hem någe mer före midsommar. Gäller att passa på. Innan man ligger där med näsan i vädret.
   Han grävde i rockfickan och tog fram en tändsticksask.
  — Blodtrycket, sa han förklarande och plockade upp en vit tablett ur asken och stoppade i munnen med en blixtsnabb gest.
   Det var som om tanken på den här »luspudeln« krävde snabb medicinering.
   Han svalde tabletten genom att krampartat anstränga halsmusklerna samtidigt som han böjde huvudet bakåt. Han påminde om en häst som rensar strupen.
   Så satt han tyst en stund medan vi svängde av från stora vägen upp mot Svartåsen. Vad han tänkte på blev klart när han plötsligt vände sig mot mig med ett förtroligt nickande upp och ner ... vi män har har vårt för oss. — Gift dig aldrig.
   Jag ryckte till. Nu igen? Detta eviga prat om Amors rävsax. Bäst att se upp ... så man inte var fast innan sol gick ner.

Just nu blixtrade det från blå himmel. De vita snöfälten reflekterade, utom där dagsmejan lagt halmstubben bar. Granarna vaggade sommar-gröna av och an i vindilarna. Blåsten tog i bilen så man måste ratta på tvärs för att hålla sig kvar på den blanka isgatan, där inte skymten av ett sandkorn kunde ses.
   Vad gjorde vägkontoret egentligen? Firade påsk?
   Sakta gick det. Femti max. Nåja ... den här Näss var nog inte den som satt och längtade efter ett sånt här besök. Och på påskdagen! Ganska rått egentligen.
   Precis som om gubben känt vad jag tänkte sa han:
  — Förr gick man aldrig bort till folk på påskdan. Och inte på juldan heller. Men nu är det andra tider.
   Vi passerade just ett litet torpställe i skogsbrynet. Ute på trappan stod småbrukaren i svart kostym och glodde efter oss.
  — Nu gör man ingen skillnad på vardag och helgdag.
  — Där borta var det en svartklädd i alla fall, sa jag.
  — Jaså ... Var det det?
   Han verkade skakad och vred skallen för att se. Och när han ingenting såg fortsatte han i en nonchalant ton:
  — Det kan ha varit ett svart oljeställ. Det brukas på pimpelfiske.

Vägen gick allt brantare uppför. Plötsligt öppnade sig utsikten. Vi körde in i Svartåsens by. Längs horisonten i väster radade fjälltopparna upp sig övernaturligt vita ... och hitom: ett oändligt skogshav av brusande kronor, enstaka tjärnar, fäbodar.
  — Vet du var Näss bor? frågade han.
  — Ingen aning.
  — Då måste vi fråga oss fram.
   Jag bromsade in för att om möjligt upptäcka nån levande själ i byn.
   Det var ett tiotal gårdar. En del låg i sluttningen på övre sidan, en del på nedre. Från mjölkbryggorna ledde deras vägar som band av vit blänkande is ut över lägdorna. Det skulle inte bli lätt att ta sig fram med bilen. Dvs till de lägre liggande ställena skulle det gå — alltför lätt. Och sedan? Komma därifrån?
   Gubben bredvid mig skulle knappast orka gå för egen maskin. Dessutom fanns risken att han skulle halka omkull och bryta armar och ben. Benstommen är spröd som äggskal på gammalt folk.
   Alla tycktes fira påskdagen inomhus. Inte en kotte syntes till. Långsamt rullade vi genom byn. Plötsligt bakom en kornlada på höger hand dök det upp en karl som höll på att strö sågspån på sin väg. Han väntade väl besök.
  — Den där frågar vi, sa Rask.
   Vi stod stilla och väntade på att han skulle komma inom hörhåll.
  — Ar det gul sand han har? I helvete ... finns det svavel ... Och i Svartåsen ...
  — Det är sågspån.
  — Det var en dum människa. Sågspån i den här blåsten. Försvinner ju bara.
  — Ser inte så ut, sa jag, isen är fuktig och sågspånen klibbar fast.
  — Jaså ... jaså ... Verkligen?
   På nytt verkade han skakad över att hans iakttagelser kanske inte riktigt stämde med verkligheten.

Vi frågade efter vägen till Näss och fick ett omständligt besked vars enkla innehåll var att han bodde i sista gården på nedre sidan.
   Greven tackade med en honnör som var mer rörande än stramt militärisk och så fortsatte vi.
   Nässens ställe var ett småbruk tvåhundra meter från vägen och nedanför en brant utförsbacke, i vilken inte ett gruskorn och inte ett sågspån heller för den delen kunde anas. Vägen var gjuten i hård kristall.
  — Om vi kör ner här, sa jag, så blir det nog svårt att ta sig upp. Men jag kan gå och hämta en sparkstötting, så skjutsar jag ner dig. Bilen parkerar vi på vägen så länge.
   Han ryckte irriterat på axlarna.
  — Kommer aldrig på fråga. Ska jag komma, dragen på en kälke, som ett fattigstuhjon kanske ... Nej du! Kör bara. Vi ska komma som folk infarande på gården.
   När jag dröjde med att utföra ordern så tillade han:
  — För resten ... Han är skyldig att hålla vägen öppen. Ar han inte? Han får väl ge sig ut och sanda. Eller strö sågspån, om det är den ordningen dom har i Svartåsen. Och flyger sågspånen bort, så får han väl vattna ... Han kan ju pissa på spån om han vill.
   Han skrattade åt sin egen uppfinningsrikedom. Men jag förstod också att han ville säga ifrån att han behövde gå på toaletten för egen räkning.
   Nere på Nässens gård stod en gammal traktor. När jag svängde ner utför backen tänkte jag, att i värsta fall så fick de väl bogsera oss upp på landsvägen igen.
   När jag slog till bromsarna så kanade bilen på isen. Genom att omväxlande bromsa och släppa på lyckades jag undgå dikena. Dubbarna raspade i det hårda underlaget men gjorde i övrigt ingen nytta. I en flott böj stannade vi upp mitt för förstukvisten.
   Vi skymtade några ansikten i köksfönstret. En gråhund stod på taket till hundkojan och gav oss en ordentlig utskällning.
  — Vänta här du, sa Rask och klev ut med portföljen tätt tryckt mot bröstet.
   På vingliga ben i den slitna grå överrocken tog han sig fram till husknuten och kastade vatten. Han kom en att tänka på en hund som markerar sin existens.
   Så återvände han till bilen och ropade åt mig genom snålblåsten:
  — Kom med in du också. Det blir kyligt att vänta.

Inne i farstun luktade det fotogen. På väggen hängde Nässen hagelbössa. I hörnet stod motorsågen lutad.
   Vi knackade på och inifrån köket hördes en sträv kvinnoröst be oss stiga in.
   Det satt två kvinnor vid köksbordet — mor och dotter.
   Vr gick fram och handskakade. — Är han hemma Näss?
  — Tror jag väl.
  — Ja, jag såg honom i fönstret, sa gubben triumferande och slog sig objuden ner på soffan, jag skulle villa ackordera med han.
   Fru Näss bet ihop läpparna. I vanliga fall var hon förmodligen en gladlynt kvinna att döma av de runda kinderna och de pigga ögonen, men tog illa vid sig av grevens översittarfasoner.
  — Jag vet int om han är opplagd för någe ackorderande idag.
   Det var hennes diskreta sätt att upplysa oss om det olämpliga i att komma i affärer på påskdagen.
   Dottern slog upp en veckotidning. För hennes del kunde vi ge oss iväg närsomhelst.
   För att slippa stå vid dörren som en fåne gick jag och satte mig bredvid gubben. Fast jag måste säga att jag helst hade stuckit ifrån alltsammans.
  — Han är ju hemma så sällan, så jag tänkte jag skulle passa på. Han är väl på kraftverksbygget annars? —Jo.
  — Det var en isig väg hit ner. Han borde allt ta och sanda, Näss. Fast för oss gick det ju bra. Tack vare Karl. Han är chauffören min.
   Gubben skrattade belåtet. Dottern gav mig en lömsk blick. Ofrivilligt hade jag blivit medbrottsling i en skum historia.

Plötsligt öppnades dörren från kammaren och Näss kom in.
  — Ar det sånt här främmande ute och far, sa han men tonen var mer hotfull än skämtsam.
   Han gick fram till fönstret och glodde på bilen. Utan att säga nånting skrattade han hånfullt.
   Jag begrep nog vad han skrattade åt.
  — Det gällde dom där sexhundra, sa Rask, jag är ute och inkasserar.
   Han öppnade portföljen som om det bara var för motparten att rafsa ner sedlarna.
   Näss sträckte på sig och tog fram pipan och tobakspungen och började stoppa.
   Han hade finbyxorna på och upptill en undertröja med långa ärmar. Han var rakad och välkammad. Det syntes på honom att han var ovan att spela hånfull och ironisk — hans naturliga sätt var precis som hustruns fritt från varje tvång. Ett kraftfullt, öppet ansikte. Han kunde väl vara drygt femti.
  — Sexhundra? Det vet jag inget om. Han tände och sög med giriga drag.
  — Jag har papperna här. Det syns tydligt. Det blev alldeles fel när vi gjorde upp. Jag betalade efter dom nya priserna. Men du högg och körde fram på dom gamla. Rätt ska vara rätt. Du fick sexhundra för mycket. — Det är ju två år sen.
  — Ja, jag trodde det skulle jämna ut sig nästa gång vi gjorde opp. Men det blev ju ingen mer gång. Så nu har jag att fordra ...
  — Det där är ingen klar fordran, sa Näss.
  — Misstag är till för att rättas.
  — Jag har inte gjort någe misstag.
  — Du tog emot pengar som inte var dina.
  — Ta emot pengar är inget misstag.
  — Jo, om man inte gjort rätt för dom.
   Näss blev röd i ansiktet. Han såg hastigt på mig för att se på vilken sida jag stod — och jag kände hur jag också blev röd. Osäkert såg jag mig omkring. Fru Näss tittade ut genom fönstret. Dottern stirrade på tidningssidorna. Stämningen var fientlig. De skulle ha slängt ut oss bara någon gett signal till det.
   Men sjuttifemåringen med portföljen vidöppen märkte ingenting av detta. Han gick på i ullstrumporna. Han lyfte segerviss fram sin kassabok med alla kvitton. Och avtalstexter, flera exemplar.
   Han vinkade med ett papper rivet ur ett enkelt anteckningsblock och skrivet med blyerts.
  — Här har du själv skrivit under på att du ska ha betalt avtalsenligt.
  — Vid betalningstillfället, avbröt Näss kolugnt.
   Gubben blev så ivrig att han inte fick fram ett ord för att uttrycka sin harm.
   Han såg sig omkring, och eftersom han inte fann något stöd hos de närvarande så reste han sig:
  — Kan vi gå in i kammaren och göra opp?
   Näss gjorde en stum gest med pipskaftet mot det inre rummet. Bägge två försvann dit in.

Kvinnorna vände sig nu till mig.
  — Vem är du son till? frågade fru Näss barskt. — Oskarsson.
  — Telegrafarn?
  — Ja. Hon såg ut att vara nöjd med svaret. Dottern däremot visste tydligen inte riktigt vad hon skulle tro om mig, så hon fortsatte examinationen.
  — Ar du vid telegrafen också?
  — Nej, jag målar. Jag är i stan.
   Hon såg dröjande på mig med sina blå ögon. Ett kort ögonblick försvann det där misstrogna, hon strök upp koltärmen och blottade en vit, fyllig arm, blötte med pekfingret en rispa som hon fått, sköt ner igen med outgrundlig min.
   Modern gav henne en ogillande blick och vände sig på nytt till mig.
  — Den här gubben Rask ... Han verkar konstig ... Komma på själva påskdan
   Hennes ord överröstades av gubbens inifrån kammaren. I nästa ögonblick rycktes dörren upp och han kom, högröd i ansiktet, ut i köket och skrek:
  — Jag ska stämma dig! Och få rätt!
   Han sköt vårdslöst ner papperen i portföljen och knäppte de små gulnade metallåsen samtidigt som han såg sig omkring med hotfullt rynkade ögonbryn.
  — Nu far vi.
   Han nickade åt mig. Snodde sen runt på klacken och röt åt Näss: — Det kommer surt efter. Sanna mina ord.
  — Det ska vi väl inte tro ... att det blir så tokigt.
   Näss hade behållit sitt humör. Han stod fortfarande och bolmade på pipan — nästan väl demonstrativt.

Vi satte oss i bilen. Och medan jag vände så att vi fick nosen upp mot den branta isbacken undrade jag just vad slutet på färden skulle bli. Utsikterna att få ett ton järnplåt upp till landsvägen i den här blixthalkan var så gott som obefintliga. Vilket inte hindrade gubben från att kommendera:
  — Gasen i botten!
   I köksfönstret skymtade tre förväntansfulla ansikten. Innerst inne önskade de oss dit pepparn växer. Samtidigt gladde de sig åt ett mycket snart återseende — bara för att se oss komma kanande baklänges.
   Jag gjorde mitt bästa. Situationen var tillräckligt genant som den var. Vi kom iväg lite slängigt. Bakhjulen spann så de skrek. Jag försökte gunga lite på gasen. Men farten gick snabbt ner. Plötsligt stod vi alldeles stilla halvvägs i backen. Jag trampade på bromsen. Jag drog åt handbromsen. Men vi bara gled. Obevekligt. Och i ökad fart. Bakåt.
  — Håll i dig! skrek jag åt gubben.
   Han höll munnen vidöppen. Skägget darrade på honom. Och det tror jag det. För rätt som det var snodde vi helt om. Ena bakhjulet hade fått lite fäste i en fastfrusen hästlort — det räckte för att vända ekipaget helt om, och så rullade vi på nytt in på gården hos Näss, sedan jag klokt nog släppt bromsarna och trampat in konan för att kunna styra.
   Alltsammans till oförställd förtjusning hos de tre som glodde i köksfönstret. Dottern skrattade så hon kiknade.
   Jag slog av motorn. Det var ju tur att vi inte krockat med huset eller hamnat ute på lägdan — där såg det ut att finnas en del surhål att fastna i. Ansiktena försvann från fönstret.
  — Han måste ju sanda åt oss, sa Rask, antagligen håller dom på att leta rätt på en hink och en spade just nu.
  — Det tror jag inte, sa jag, dom lämnar oss nog i sticket. — Det är hans skyldighet att sanda. Han är ju fastighetsägare. Vi kan stämma honom för att vägen är oframkomlig.
  — Det tror jag visst inte, fortsatte jag alltmer härsket, jag skulle ha dragit dig på sparken i stället som jag föreslog. Det stod två sparkar vid vedboden. Antagligen körde dottern ved därifrån.
   Gubben såg på mig eftertänksamt. Så öppnade han dörren. Dvs blåsten slet upp den med ett ryck. Sedan hasade han försiktigt fram till köksfönstret och knackade på rutan.
   Näss öppnade. Han höll en smörgås i näven och tuggade energiskt. — Kom ut och sanda, bad gubben.
  — Jag arbetar inte på påskdan.
   Då sa greven nånting konstigt, varifrån han nu tog det ... från Bibeln kanske:
  — Du ska hjälpa till om oxen ramlat ner i brunn.
  — Kan inte tro det gäller såna oxar som kommer och kräver en på pengar mitt i helgen.
   Den kulan tog. Gubben vände sig mot bilen. För första gången i dag såg han förkrossad ut, hjälplöst irrade blickarna. Mun gick på honom kraftlöst. Med armarna utsträckta för balansens skull vinglade han tillbaka.
  — Det går bara ont, sa han, kände det på mig redan i morse ... men ...
   Han stramade upp sig. Han hade väl sett i mina ögon en glimt av medlidande — som han avskydde som pesten.
  — Men skam den som ger sig. Gå in i vedbon och hämta sågspån.
   En god ide. Det skulle man inte säga nånting om, ifall jag tog sågspån och strödde i backen.

Det var en rejäl vedbod som Näss hade. På ytterväggen satt ett strömuttag för vedkapen, och det första jag såg när jag öppnade dörren var mycket riktigt en kap. Och under den ett berg av rödaktig sågspån. Måste vara alved som han kapat sist.
   Som alltid i vedbodar fanns det åtskillig bråte instängt — bland annat en trasig hink av galvaniserad plåt. Jag ställde mig på knä och började fösa ner spån i hinken. Plötsligt kände jag en skugga falla över mig — när jag vred på skallen mötte mina ögon dotterns.
   Hon sa ingenting. Och inte jag heller. Hon hade en vedkorg i näven och började fylla den från en av vedkastarna. Men så avbröt hon sig, lyfte ner en tom papperssäck för konstgödning ifrån en lave och räckte mig. Hon hade en röd halsduk knuten som ett huckle. Hon nickade skrattande mot mig. Det var som om hon sa — gamlingen trasslar till det för sig ... men så farligt är det ändå inte.
   Hon ställde vedkassen på sparken och sköt fram till huset.
   Jag kom efter med den fulla säcken. Rask nickade belåtet när jag passerade.

Att strö sågspån i backen skulle ju vara bra. Det hade vi lärt oss i Svartåsen. Det vara bara det att Nässen isbacke låg i en norrsluttning. Solen kom inte åt att tina. De små rödaktiga kornen hade ingen fukt att fastna i. Vinden föste iväg utöver längdan efterhand som jag strödde. När jag tömt säcken såg vägen pudrad ut — några sammanhängande sjok som hjulen kunde få fäste i fanns inte.
   Med en suck återvände jag till gubben. Säcken la jag in i vedboden. V1 gjorde ett nytt försök. Samma publik. Samma resultat.
   Utan att säga nånting satt jag tyst vid ratten med armarna i kors. Då fick gubben en ny idé.
  — Vi kör snett över lägdan så blir det inte så brant.
  — Då blir den ena villan värre än den andra, sa jag, bättre då att fråga Näss om han vill bogsera opp oss med traktorn.
   Han kastade en mörk blick mot fönstret som nu var tomt.
  — Ja, om du frågar, sa han.

Inne i köket satt de och drack kaffe och åt smörgåsar. Jag hann inte säga nånting förrän Näss tog mig i upptuktelse.
  — Hur fan kunde du ge dig till att köra hit ner när du såg hur isigt det var? Du skulle ha lånat sparken och dragit gubben, om han var så envis att han till varje pris skulle hit och bråka.
  — Jag sa det till honom.
  — Hm.
   Kvinnorna såg beklagande på mig.
  — Det blir ingen annan råd än att jag bogserar er med traktorn. V1 kan ju inte ha det här gubbskrället spökande ute på gården hela påsken. Genom fönstret såg vi honom sitta där i bilen, en tunn, mager profil, med näsan i vädret. For omkring och inkasserade. Fast idag inkasserade han mest motgångar.
  — Ska det vara en kopp kaffe? — Nej tack, sa jag kort.
   Näss reste sig från bordet, strök av händerna mot byxorna och satte på sig ylletröja, skinnmössa och handskar. Sedan gick vi ut till gubben.

Näss bankade i bildörren och Rask vevade ner. —Jag ska dra opp dej med traktorn.
  — Bra.
  — Men det kommer att kosta pengar.
  — Hur mycket då?
   Det var frågan om pengar som kom gubben att för ett ögonblick lämna sin överlägsna hållning.
  — Det är ju helgdag. Jag måste sätta kedjor på hjulen. Det tar sin tid.
  — Jaha. Hur mycket?
   Näss flinade till.
  — Jämt opp med det du krävde. Du avskriver hela historien.
  — Men det är ju sexhundra!
   Han slog ut med handen för att visa det absurda i förslaget.
  — Sexhundra för att bogsera bilen upp på vägen. Aldrig i livet. Han ryckte på axlarna.
  — Jag bjuder hundra. Det är bra betalt det också. Så är du skyldig mig femhundra bara.
  — Då får du ta dej härifrån bäst du vill. Du kan ju ringa Alarmtjänst i stan — fast då tror jag förstås mitt förslag blir billigare.
   Gubben såg än på Näss och än på mig. Han ville inte ge efter. Han gjorde en sista ansträngning.
  — Det var väl märkvärdigt också, sa han bistert åt mitt håll, kan du inte få opp kärran på vägen så får jag väl lov själv då.
   Han vevade ilsket upp rutan, flyttade sig över bakom ratten och innan jag hunnit hoppa in, hade han satt igång bilen och vi fick se honom köra ut på lägdan, förbi köksträdgården och jordkällaren ... rätt ut på stubbåkerns tunna skare. Det såg inte klokt ut.
  — Var det inte den där som körde åt helvete i Kusböle för några år sen?
  — Jo, sa jag, sen dess brukar han inte vilja köra. — Han tränar sig för den sidste rejse, sa Näss.
   Kvinnorna kom ut på förstukvisten.
   Vi såg bilen svänga för att nu diagonalt ta sig uppför backen.
  — Fortsätter han så där kör han fast i surhålet nedanför stenröset, konstaterade Näss.
   Knappt hade han sagt det, så grävde hjulen sig ner genom marken och med en knyck blev bilen stående.
  — Bäst du går och se efter hur han klarade det, sa fru Näss oroligt.

Medan Näss satte kedjor på traktorhjulen och letade rätt på en kätting för bogseringen, gick jag bort för att se hur det var fatt med den gamle desperadon.
   Jag hade inte gått många steg förrän flickan kom springande. Hon gick bredvid mig över skaren och isen som knastrade under våra steg.
  — Det var halt i backen ner till er!
   Nånting måste jag ju säga. Hur platt det än lät.
  — Ja. Vägen in till stan är väl bar den?
  — Ja.
   Ett kort ögonblick tyckte jag att de här knastrande stegen ute på en frusen lägda var nånting helt omstörtande ...
   Äsch ... Ens fantasi drog iväg.
  — Ska du på annandagsbal? frågade hon nu och halvsprang några steg för att se mig lite framifrån.
  — Ska du?
   Hon nickade och tittade ner för att inte snubbla.
  — Jag har inte bestämt mig ... men antagligen.
   Vi hade saktat farten. V1 ville dra ut på det. Men nu såg vi gubben irra omkring med händerna tryckta mot pannan. Han hade tydligen fått en smäll.
   När vi kom fram lät han oss se efter. Det var bara en bula. Han hade slagit sig när det blev tvärstopp.
  — Jag visste hela tiden att det skulle gå så här, muttrade han.
   Vi gick runt bilen. Den låg ner på marken som en padda. Hängde på underredet. Hjulen hade försvunnit ner i mjuk, fuktig lera.
  — Det är en kallkälla, sa flickan, det fryser aldrig på vintern. Och på sommaren växer det gullpudra.

Näss kom med traktorn och en halvtimme senare stod vi uppe på landsvägen.
  — Vad blir jag skyldig? undrade Rask och tog åt plånboken i bakfickan.
  — Beror på det. Anser du att jag är skyldig dig nånting? — Nää, sa Rask och blinkade med ögonen.
   Det syntes på långt håll hur det frestade på. Han hade nog velat käfta mer om saken, men vågade inte.
  — Jag ska inget ha betalt, sa Näss och vräkte med ett våldsamt rassel kättingen upp i verktygslådan.
   Det lät som om han befriat en livstidsfånge.
   Rask sken upp och skakade hand med Näss — som plötsligt vände sig till mig och sa:
  — Hälsa far din!
   Jag ville fråga vad flickan hette, men jag tänkte i min sedvanliga vidskeplighet, är det meningen att jag ska träffa henne flera gånger, så lär jag nog få veta det utan ansträngningar.
   Hon hoppade vigt upp och satte sig i knät på far sin som en lillflicka, och så körde han djärvt iväg utför isbacken med kedjorna kring de väldiga bakhjulen.

På hemvägen var gubben ovanligt upprymd. Han satt och gnolade för sig själv. Portföljen hade han lagt åt sidan. Han behövde inte det bevismaterialet längre.
   Då och då sa han liksom för sig själv:
  — Det var bra halt lell ... Ojojoj ...
   Han var gammal. Han befann sig redan på det sluttande planet. En misslyckad affär, ett gräl, lite trassel, det var det grus han behövde i sin utförsbacke för att inte kana iväg alltför snabbt.

Först publicerad Ekerwalds novellsamling "Citronpressen", Rabén och Sjögren 1976.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki