Fandom

Svenskanoveller Wiki

Paketet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av W. E. Johns

Biggles 02.jpg


   Major Mullen kom in på mässen. — Jag önskar tala med dig, Biggles, när du har spelat ut given. Hör upp alla; det klarnar, fortsatte han till de övriga i rummet och med hänsyftning på gråvädret som hittills hade omöjliggjort all flygning denna dag.
   Biggles lade ned korten på bordet och sade: — Jag fortsätter robberten då jag kommer tillbaka. Han följde major Mullen till expeditionen där han fann en officer väntande på dem, en man, vars röda axelklaffar skvallrade om att han tillhörde det högre kommandot.
   —Kapten Bigglesworth — överste Reymond, presenterade chefen. — Det här är den officer, jag talat om, sir.
   Biggles hälsade och betraktade förundrad främlingen. Översten såg på honom så länge och allvarligt, att Biggles drog sig till minnes, vad som hade hänt de senaste dagarna som kunde påfordra den höge officerens närvaro. — Sitt ner, Bigglesworth, sade översten slutligen.
   —Var så god och rök. Och Biggles tände en cigarrett
   —Ni kanske undrar varför jag vill tala med er, började översten. — Utan omsvep, jag önskar att ni åtar er ett farligt uppdrag. — Biggles styvnade till i sin stol.
   —Framför allt, fortsatte översten, vad jag nu säger är hemligt. Inte ett ord till någon, kom ihåg det, inte ett ord. Nu till saken. Ni känner förstås till att vi har — hm — agenter — rapportörer — kalla dem vad ni vill som arbetar bakom fronten. De skickas vanligtvis över medelst flyg, blir ibland nedsläppta med fallskärm, ibland landsatta, beroende på omständigheterna. Ibland komma de tillbaka, oftast inte. Ibland hämta piloterna tillbaka dem på förut avtalad plats och på överenskommen tid. Ibland — det får vara — — det gäller inte i det här fallet.
   För fjorton dagar sedan sändes en agent över. Han kom inte tillbaka. Vi veta — hur, hör inte hit — att han fick tag i det han sändes för att hämta, vilket, för att vara fullt uppriktig, var ett paket, innehållande vissa dokument rörande fiendens planer. En officer for för att hämta honom enligt överenskommelse, men fienden hade tydligen upptäckt vår man och spänt wires över fältet. Då S. E. 5-piloten kom till platsen — det var om natten — var den en dödsfälla. Officeren dödades vid landningen. Agenten försökte fly men blev fasttagen. Vi har sedan fått underrättelse om, att han blivit skjuten. Innan han blev fast, lyckades han gömma paketet och vi vet var. Vi önska absolut få tag i dessa planer, som är utomordentligt viktiga. Om tre dagar är de värdelösa.
   —Jag förstår, sade Biggles sakta. — Och ni vill, att jag ska hämta dem?
   —Om ni vill.
   —Får jag fråga rent ut; var finns de? sade Biggles.
   —För all del, svarade översten. — De är i närheten av Ariet.
   —Ariet? skrek Biggles. — Varför, divisionerna 297 och 287 ligger närmare än vi, varför inte sända dem?
   —Av två orsaker, svarade överste Raymond. — 297-divisionen är utrustad med D. H. 9-or och en nia kan inte landa på ett fält. Otvivelaktigt, om det vore möjligt, skulle vi sända en S. E. över om natten, men olyckligtvis kan en nattlandning inte komma i fråga. Ett enmans-plan kan hoppas gå ner, fast även det endast genom konstflygning. En ensam pilot kan möjligen landa på fältet, få fatt i paketet och komma upp igen innan fienden anlänt. Vi har naturligtvis fotograferat platsen. Här är den — ta en titt på den. Han räckte Biggles en packe fotografier. — Platsen ligger ungefär två mil från den, där olyckshändelsen inträffade och den stackars saten måste ha blivit tagen någonstans nära denna plats.
   En enda blick visade Biggles att översten inte hade underskattat svårigheterna. — Från vilken höjd har detta tagits? frågade han och höll upp ett fotografi, som var märkt med ett litet vitt kors.
   —Två tusen meter, svarade översten. — Det vita korset visar, var paketet finns. Då vår man förstod, att spelet var förlorat, stoppade han ner dokumenten i ett kaninhål vid foten av ett träd alldeles i hörnet av det där fältet. Hans sista handling var att sända iväg en brevduva, med en uppgift om platsen. Fågeln kunde naturligtvis inte föra paketet med sig.
   —För mycket begärt, medgav Biggles. — Planerna finns alltså i hörnet av det där fältet, jag ska landa
   på. Att döma av det här fotografiet skulle jag tro, att fältet är ungefär 150 meter långt och 50 brett. Det skulle kunna gå, om vindriktningen var den rätta.
   —Den är den rätta — nu, svarade översten sakta men bestämt.
   —Nu?
   —Nu.
   —Men varför inte 287-divisionen? frågade Biggles. — Tro inte att jag är nyfiken, sir, men de har S. E. 5-or och ligger närmare än vi.
   —Om ni måste veta det, återtog översten, har de redan arbetat med saken. De har förlorat två officerare vid försöken och vi kan inte begära flera av dem. Ingen av dem nådde fram till fältet; det fientliga luftvärnet tog dem båda. Ni kommer att passera båda vraken på vägen.
   —Tack, sade Biggles bistert, jag hittar dem för utan. Det är ungefär tjugu mil dit, eller hur?
   —Ja, ungefär så.
   —Gott sir, sade Biggles. — Jag far, men jag vill fråga en sak. Han vände sig till major Mullen. — Har ni något emot om jag ber Mac Laren eller Mahoney att vakta på mig ovanifrån? Om de kunde möta mig på hemvägen skulle det vara bra. Jag måste flyga lågt då — och blir ett fint byte för varje fiende, som råkar vara uppe. Han vände sig till översten. — Vad kommer att hända, om jag råkar landa på fel sida med dessa papper på mig? frågade han.
   —Jag tror, att fienden kommer att skjuta er, svarade översten. — Jag är faktiskt säker på att de kommer att göra det.
   —Då, sir, sade Biggles, om min maskin blir nertagen medan jag är på andra sidan, så kommer det där paketet att kastas överbord innan jag nått marken. Jag är inte rädd for att dö, men då jag ska göra det, vill jag sitta som en officer och gentleman — och inte stå med ryggen mot en tegelstensmur. Om jag kommer tillbaka, ska jag ha planerna med mig — om de fortfarande finns kvar.
   —Jag har ingenting att invända, svarade överste Raymond.
   —Har ni något att tillägga, sir? frågade major Mullen.
   —Ingenting, så vitt jag vet, sade översten.'
   —Gott, då ger jag mej av, sade Biggles och reste sig. — Tänker ni vänta på paketet, sir? Om en timme är jag tillbaka.
   —Jag skall vänta, sade översten allvarligt.
   Major Mullen följde Biggles till dörren. — Skaffa fram de där planerna, Biggles, sade han, så kommer divisionens anseende på toppen. Adjö — och lycka till. En lätt handtryckning och Biggles var på väg till hangaren. Han gav instruktioner om att göra planet startklart och gav akt på att solen redan börjat sjunka i väster. Dagsljuset skulle inte vara mer än en och en halv timme till. Så vände han mot mässen, där högljudd sång hälsade honom då han öppnade dörren.
   —Mac! Mahoney! Hör hit ett ögonblick, skrek han.
   —Vad står nu på, din hetlevrade krabat, grymtade Mahoney, då de kom emot honom. — Kan du in — — Biggles avbröt honom.
   —Gör dej inte till, bet Biggles av. — Jag ska till Ariet — för att hämta ett paket.
   —Till Ariet? sade Mahoney misstroget.
   —Jag kan inte säga mera, sade Biggles. — Var allvarliga nu, pojkar. Jag ska landa i Ariet. Jag ska gå dit på stor höjd, men det blir förbaskat lågt på återvägen, rätt över mattan hela vägen hem. Får inte tid att gå. högt. Jag går raka vägen dit och, hoppas jag, raka vägen hem. Ni kan, om ni vill, hjälpa till genom att hålla vakt högt upp. Jag måste hämta något där, annars hade jag inte bett er. Det är lång väg — över tjugu mil — och jag antar att varje fiende i luften kommer att hålla ett öga på mej på hemvägen. Om de ser er, så kanske de inte märker mej. Det är alltsammans.
   —Men vad i hela — invände Mahoney och blev åter avbruten av Biggles.
   —Jag ger mej av nu, förkunnade han. — Kan jag räkna med att ni är där sedan?
   —Naturligtvis, sade Mahoney. — Jag förstår bara inte vad det hela ska tjäna till. Mej förefaller det förbaskat idiotiskt. Han tittade upp och såg major Mullen och överste Raymond vandra upp mot mässen. At skogen med de där guldmössorna, grymtade han. Varför kan de inte stanna hemma en sådan här dag? Hej, pojkar, vi ses snart igen.
   Tjugu minuter senare, lyckligt över fronten på 4,000 meters höjd, granskade Biggles himlen omsorgsfullt.
   Långt bort åt höger, tusen meter högre upp, kom en formation av »fyror» hemåt efter en raid. Han hoppades att dessa skulle ådraga sig det fientliga luftvärnets hela uppmärksamhet.
   Ariet låg nu framför och under och Biggles spanade efter sitt speciella fält. Två mil väster om Ariet, hade översten sagt. Herre Gud, det tycktes finnas hundratals avlånga fält två mil väster om Ariet. Han såg på fotografiet, som var fastnålat på instrumenttavlan och jämförde det med marken under sig. Det där måste vara fältet, där borta åt höger. Han gick i spinn för att fortast komma lägre. Så rätade han upp planet och underkastade fältet en närmare besiktning. Ett truppläger låg farligt nära, högst en mil borta. Det v a r fältet. Han upptäckte två hästar betande i ena hörnet och vidare, med bekymmer, en rad popplar, vilka stod som ett led soldater i den bortre ändan. — Om jag kommer ner på det där fältet, kommer jag att bli mycket lycklig om jag kan komma upp därifrån igen, sade han för sig själv. Lyckligtvis var vinden — som översten sagt — den enda rätta, i annat fall hade det varit omöjligt.
   Han var på endast femtio meters höjd nu och han kunde se, hur männen sprang omkring i lägret. Några hukade ner sig och då han slog av motorn hörde han det svaga smattret från en kulspruta. Han ryckte till då något knakande for genom flygkroppen bakom honom. — Det var nära ögat, mumlade han och så i samma andedrag: — Nu gäller det.
   Han gjorde en hastig S-vändning, sedan sparkade han ut vänstra foten och förde spaken över till en djup sid-glidflykt. Då han rätade upp planet nuddade trädtopparna underredet och hjulen på hans Camel och han svängde rodret för att komma ändå lägre.
   Popplarna i bakgrunden tycktes rusa emot honom. Han höll andan då hjulen tangerade marken medan planet ännu hade svansen i vädret. — Ett mullvadshål och jag tippar runt, tänkte han, fördömande sig själv för att ha haft för stor landningshastighet. Stjärten föll, bromsarna verkade och han andades åter. Utan att vänta tills maskinen stannat, svängde han upp den mot trädet i hörnet. — Det måste vara det där, tänkte han. Han hoppade raskt ur sittrummet och såg sig omkring. Ah, där var ett kaninhål. I nästa stund låg han på alla fyra med armen långt nerstucken i jorden. Ingenting!
   Ett ögonblick låg han kvar i dum modfälldhet. Måste vara ett annat hål eller annat träd, tänkte han ursinnig och sprang upp. Han fruktade, att han höll på att gripas av panik, ryckte upp sig och sprang mot nästa träd. Hans fot fastnade i en fördjupning och han föll framstupa, men i nästa sekund var han åter uppe och sände en hastig blick bakåt för att se, vad som varit orsaken till hans fall. Det var ett kaninhål — det var massor av sådana runt om. Naturligtvis skulle det så vara, tänkte han, och körde handen i det närmaste. Prisad vare Gud! Hans fingrar omslöt ett runt, skrymmande föremål — han drog ut det — det var en tjock pappersrulle.
   Han rusade mot Camelen. Två hundra meter längre bort närmade sig i språngmarsch ett led soldater med officeren i täten. Biggles kastade paketet i sittrummet, svingade sig upp i maskinen och i nästa ögonblick rusade den med stjärten i vädret fram över fältet för att komma mot vinden. Hans hjärta upphörde att slå, då han gav akt på popplarna, som tycktes sträcka sig upp mot himlen. — Kan inte klara av det, mumlade han bittert. På ett ställe fanns en lucka i raden av stammar — ett träd hade fallit — men kunde han komma emellan? Han trodde det inte, men han måste försöka.
   Redan trampade den fältgrå truppen igenom häcken under popplarna. Han gav motorn full gas och förde spaken framåt. Stjärten lyfte sig i vädret. Hopp hopp — tack och lov — Camelen var i luften! Han höll nosen neråt ännu ett ögonblick och sedan rätade han upp planet mot mitten av hålet. Han ryckte instinktivt till vid ett skarpt kraschande ljud. Maskinen darrade. Om det var gevärsskott eller brutna vingar kunde han inte avgöra.
   Han var igenom, åter i luften och han hade planerna! Han skrattade befriat då han dök och krängde för att försvåra målet för gevärsskyttarna på marken. Vågade han öda tid genom att försöka stiga? Han trodde inte det. Han skulle aldrig kunna nå tillräckligt säker höjd — det var bättre att gå upp till tusen meter, ur vägen för lättare artilleri från marken, och så fara hem, förlitande sig på turen. Med varje nerv på spänn såg han uppåt, åt sidorna och under sig, men mest flög han med huvudet tillbakakastat, undersökande skyn ovan och framfor sig, ty det var därifrån faran hotade.
   Inte en maskin var synlig. Halvvägs hem hade han stigit till 1,500 meter och med stjärten i vädret rusade han mot fronten, mumlande en ed när luftvärnskrevaderna kom närmare än som var nyttigt. Lyckligtvis hade vinden dött ut, tio minuter till och han skulle vara i säkerhet.
   Var fanns paketet? Han trevade omkring på golvet i sittrummet, men kunde inte finna det. Det måste ha rullat under sätet eller fallit ner i flygkroppen, så att han inte kunde nå det. Om han blev nertvingad nu, skulle fienden få tag i paketet. Skulle de? Han inspekterade sin ljuspistol och övertygade sig om, att den var laddad. — Om jag inte störtar, kan jag alltid sätta eld på den, tänkte han. — Paketet kommer att brinna upp med det övriga.
   Hans ständigt vaksamma öga upptäckte en punkt långt framför. Akter stannade hjärtat i bröstet på honom och över hans läppar drog ett glädjelöst leende. Rätt emot honom kom en linje av rakvingade aeroplan. Fokkers! Sex stycken.
   Han spanade över Fokker-planen efter de väntade Camelerna, men de syntes inte. — Hm, muttrade Biggles. — Jag tar dem hela bunten. Kom an, ni bara. Under en minut bibehöll planen sin kurs, Camelen rusade emot dem och avståndet mellan dem minskades hastigt.
   —De får mig. Förbaskat! Jag kan inte kämpa ner hela bunten och själv gå fri, tänkte Biggles. Men innan han hunnit så långt i sin tankegång gjorde fiendeplanen en svag vändning och klättrade högre upp.
   Ett förbryllat uttryck drog över Biggles ansikte då han iakttog manövern. — De gör för mycket besvär för en enda Camel. De beter sig som om de vore rädda for mig. Sedan Biggles upptäckt fiendemaskinerna hade han inte släppt dem med blicken, men nu, då han följde Fokker-planens nya kurs ryckte han till av största förvåning. Sju meter från hans högra vingspets befann sig en annan Camel. Mahoney i sittrummet sköt upp glasögonen och grinade försmädligt åt honom. Biggles tittade åt vänster och såg ännu en Camel. Han kände igen Mac Larens maskin. Han kastade en hastig blick bakom sig och upptäckte ytterligare tvenne Camelen
   Biggles kände hur han bleknade. — Herre Gud, andades han, var har dom kommit ifrån? Håller jag på att bli blind? De kunde ju ha varit Fokkers och jag kunde nu ha legat och förkolnat nere på marken. Inte underligt att Fokkerna svängde, då de såg dem komma. Fem mot sex, myste han, det är bättre. De får skynda sig, om de vill stoppa oss. Det är bara fyra mil kvar nu. Han såg redan den brittiska spärrballongskedjan. — Bussige gamle Mac, bussige gamle Mahoney, tänkte han jublande.
   Fokkerna gjorde sitt anfall nu. Ledaren dok på en av Camelerna i kön, men denne svängde upp som en virvelvind för att möta attacken framifrån. De övriga Fokker-planen följde tätt efter ledaren och Mac och Mahoney vände utåt för att möta dem. Biggles hade fattat tag i höjdspaken, gripen av vanmäktig vrede, då det gått upp för honom att han måste smita därifrån och lämna striden åt de andra. Två gånger vände han halvt om, men ändrade sig. — Aldrig mer åtar jag mig ett sådant här jobb så länge jag lever, bedyrade han.
   Två tredäckade Fokkers passerade honom från öster för att ingripa i »hundslagsmålet», som nu rasade bakom honom. Han gick lågt och mot solen, så de hade inte sett honom. Sedan han övervunnit frestelsen att utnyttja sin fördelaktiga position för ett anfall, fortsatte Biggles med rasande fart över fronten, dock under de våldsammaste utgjutelser och protester. Han vågade inte se sig om. Tänk, om de fick Mac eller Mahoney? han vågade inte tänka på det. Åt skogen med alla guldkantade mössor och deras springpojke-jobb. Nå, han var över nu och det förbaskade paketet var i säkerhet.
   Då flygplatsen blev synlig, flyttade han på sig i sätet för att se bättre. Han kände med handen för att avlägsna en ojämnhet och fick tag i något. Det var paketet. — Jaså, jag har suttit på det hela tiden, skrattade han för sig själv.
   Major Mullen och överste Raymond stod på startbanan och inväntade honom. Han kunde se det röda på överstens axlar. Biggles tog höjdspaken i ena och paketet i andra handen. 30 — 15 — 10 meter, han såg bur översten förskräckt hukade sig ner, då han slängde ut planerna åt honom. Och sedan, efter en vild zoom, klättrade han i höjden och återvände till fronten.
   Då han närmade sig de bakre skyttegravarna såg han tre Cameler komma emot sig. Han tittade ängsligt efter Mahoneys blå propellerhuv. Den fanns inte med.
   —De har fått Mahoney — han kände hur strupen snördes samman. De tre Camelerna svängde och höll upp mot honom. Mac, i den närmaste, vinkade och pekade neråt. Då Biggles tittade ner såg han, att en Camel med krossad flygkropp stod sönderbruten bland bombkratrarna. Vid sidan stod en figur och vinkade med mössan och glasögonen. Mahoney! Han måste ha blivit skadskjuten alldeles vid fronten, tänkte Biggles och med glädje i hjärtat vände han hemåt.
   Chefen mötte honom på startbanan. — Vet du inte skäms, som kastar ner saker på stabsofficerare? sade han leende. — översten har skyndat tillbaka till högkvarteret med dina »kärleksbrev». Han har bett mig tacka dig och säga, att de inte kommer att glömma dagens arbete.
   —Ni kan säga honom, när ni träffar honom, att det ska inte jag heller göra, grinade Biggles. — Kom pojkar, låt oss hämta Mahoney så att vi sedan får sluta den där robberten!

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki