Fandom

Svenskanoveller Wiki

Pappa ska gå och sussa

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Kitty Harwood
Pappasussa.JPG


UTANFÖR DÅNADE ett bilhorn. Harry hade kommit hem... Under den släta huden på de två boxrarna spelade musklerna, när de huvudstupa rusade mot dörren, och i förbifarten knuffade till Cora så hon höll på att förlora balansen. En liten matta seglade bort under deras kraftiga ben, deras klor skrapade mot det bara golvet, och Cora höll andan, för hon var rädd att de skulle skjuta rakt genom det grova metallnätet som man nyligen reparerat dörren med.
  — Cora. Cora! E'ru döv? Släpp ut dom!
   Harry hade föst mössan på nacken bort från det svettiga ansiktet och tut-tutade hänsynslöst på hornet igen. Bilen hade inte något tak — det var en gammal specialbyggd turistvagn, lika bastant som en lastbil. Det var alltid något fel med den, men vad spelade det för roll? Fanns det någon annan bussförare som svepte runt stan i en kärra, som ursprungligen byggts för en miljonär?
   Han ropade: "Pappa ska gå och sussa! Pappa ska gå och sussa!" och hans skräniga röst passade dåligt till ordens innebörd.
   Boxrarna kastade sig mot nätdörren. "Pappa ska gå och sussa!" var signalen.
   Cora var rädd för Harry, rädd för att boxrarna skulle ge skall, så det lilla huset skakade. Hon öppnade dörren med kalla fingrar.
   Hundarna sköt iväg från yttertrappan — två gulbruna strimmor flög nedför gräsmattan. Cora kunde se hur deras muskler knöt sig, när de tog sats och samtidigt hoppade rent och vackert upp i baksätet. Den otympliga gamla bilen knäade under den plötsliga belastningen av de två tunga djuren, och Harry hojtade och slog sig på benet. Sedan for han.
   Som vanligt kände Cora en egendomlig sympati för den gamla bilen, vars bakhjul åter gnällde, något som alltid irriterade Harry. Han höll alltid på med att försöka justera dem.
   Långsamt gick Cora tillbaka till köket. Harry var på dåligt humör igen. Hon undrade om det berodde på hennes gamla föräldrar och kände magen knyta sig i dystra föraningar.
   Det var hennes far Harry avskydde. En gammal svag, försvarslös och naiv man, som åldrats till den grad, att han inte längre var medveten om detta. Men hennes mor visste det. Deras blygsamma anspråk på trygghet var en liten stuga — eller rättare sagt ett förfallet ruckel — som de bebodde och den tillhörde Harry. Men det var ljust, och de hade geranier i fönstret. Och plötsligt kunde hennes far inte arbeta längre, så de kunde inte betala Harry.
   Men naturligtvis kunde de krusa för honom.
   Hennes ansikte blev dystert drömmande. Cora rörde i stuvningen och tänkte på hur underbart det skulle vara om hon kunde lämna Harry, skaffa sig ett jobb och själv försörja de gamla. De kunde göra små utflykter i parken, skratta igen, sitta fridfullt runt kvällslampan.
   Men Harry hade andra planer. Cora var som boxrarna hans egendom. Hon skulle stå i köket, göra rent i huset och hålla igen sin gnällande käft. Han gjorde som han ville. Det var hans pengar.
  — Och jag vill ha tillbaka stugan, hade han sagt. Jag är trött på dina blodiglar. Låt dom snylta på kommunen. Antingen det — hade han hotat henne — eller också kan jag berätta tillräckligt mycket om ditt farselände för att sätta honom i fängelse.
   I sin nervositet tappade Cora locket på mjölburken. Hennes far hade väl aldrig begått något brott? Det enda han gjorde var att sitta i solen och kela med katten och prata för sig själv. Och någon gång kunde han slinka iväg till bussgaraget och tåligt vänta tills Harry körde in sin buss. Han beundrade Harrys sätt att vrida den stora ratten med en enda kraftig cirkelrörelse. När Harry klivit ner från bussen, brukade han rycka honom i ärmen och flina. Det gjorde Harry ursinnig.
   Cora hörde tjutet från bilringarna och började snabbt duka. Boxrarna galopperade in i köket, stötte mot bordsbenen och fick porslinet att klirra. Harry stod där och svajade en aning.
  — Jag varnade dig, sade han, och det stack till i hennes hjärta. Dom kommer att göra en undersökning, och jag tänker inte ta nåt straff på mej för en virrig gammal gubbe.
   Cora stirrade på honom, där hon stod med kaffekokaren i sin hand.
  — Han kom ner igen till bussgaraget, det gjorde din farsa, och han dödade ett barn. Jag parkerade och gick för att ta mig en drink. Plötsligt fick jag veta att bussen hade börjat rulla baklänges. Den backade in på trottoaren och körde över en pojke.
  — Men hur...? började Cora.
  — Han gick in i bussen och lossade på bromsen, när jag hade vänt ryggen till.
  — Men folk skulle väl ha sett honom?
  — Som dom skrek och väsnades? Inte! Jag fick tag på honom och kickade honom hemåt.
  — Men varför talade du inte om det med detsamma?
   Harrys ögon mörknade igen. — Jag blev skraj, men nu skall dom förhöra mej. Och du kan sätta dej på att dom inte ska kunna skylla det på mej.
  — Vänta! Far kan ju inte köra bil. Han vet inte ens vad en broms är. Och han är rädd för bussar. Du skulle inte kunna locka honom in i en buss en gång.
   Harrys ansikte blev vassare. — Jag är bolagets bäste förare. De kommer att tro mej. Och dom vet att han kommer till garaget ideligen.
   Mycket försiktigt satte Cora från sig kaffekokaren. Sedan såg hon honom i ögonen. — Du drog inte till bromsen, du glömde det. Det är ditt fel, och du vill skylla det på någon som är försvarslös — för att rädda ditt eget skinn. Han var aldrig uppe i bussen. Han var aldrig vid garaget.
   Ren ondska förvred Harrys flinande läppar. — Jorå, nog var han vid bussgaraget. Fråga din morsa, om han var hemma hela torsdagen.
   Endast boxrarnas snörvlande bröt tystnaden.
   Låg det till på det sättet! Harry hade tur, för hennes far hade verkligen varit vid garaget. Men om han verkligen hade klivit upp i bussen, så skulle Harry aldrig ha dröjt så här länge med att tala om det. Han skulle gått runt och talat menande om hennes far och fängelset för att ha ett alibi klart, om det blev bråk.
   Nu var Harry illa ute med en undersökning hängande över sig, om han inte kunde skylla på någon annan. Och han kunde skylla det på hennes far. Alla visste att hennes gamle far var lite vrickad och att han ibland hängde där nere vid garaget. Harry skulle påstå att han inte sagt något om honom tidigare därför att — tja — det var ju hans frus far. Och de skulle tro honom.
  — Harry, säg inte någonting till dom. Jag ska göra vad som helst. Jag skall få ut mina föräldrar i morgon, nu i kväll. Dom skall aldrig störa dej igen. Jag skall göra vad du vill, Harry, bara...
  — Jag tar inte nåt straff för någon gammal galen gubbtjuv!
   Han vände sig om och vinglade åt ena sidan, medan hundarna snodde runt hans ben. Han sparkade ondskefullt mot dem, och snart hade nätdörren slagit igen efter honom.
   Automatiskt satte Cora stuvningen åt sidan. Hennes skräckslagna tankar snodde runt, runt. Vad kunde hon göra? Utan att tänka på det tog hon en handduk och torkade svetten, som rann nedför halsen.
  — Cora!
   Det var Harrys röst, som ropade på henne. Blint snavande över boxrarna sprang hon till dörren. Ibland varade inte Harrys anfall så länge.
  — Skaffa hit skiftnyckeln.
   I brådskan letade Cora genom tre lådor och kastade innehållet kring sig. När hon kom ut på gatan höll Harry på med att förbanna bakaxeln igen. Han hade skruvat bort de två bakhjulen och höjt den tunga bakänden av bilen med en domkraft. Det var en domkraft, som såg mycket bräcklig ut.
  — Langa hit den, fräste han och slet till sig skruvnyckeln. Han lade sig ner på rygg och kröp under bilen tum för tum med fötterna före.
  — Harry, sade Cora darrande. Om dom sätter far i fängelse så kommer det att ta död på honom. Och min mor också. Du har ju dina fina meriter. De skulle inte göra något åt dej.
  — Håll käften! Han hade knipit skruvnyckeln runt någonting och ryckte våldsamt med ansiktet rött av ilska.
   Långsamt, trött, med hängande skuldror gick Cora tillbaka uppför trädgårdsgången. Hon nådde yttertrappan och vände sig för att se tillbaka.
   Harry arbetade med våldsam kraft. Brutal och skrämmande. Genom töcknet kring sitt lidande såg Cora att bilen över honom svajade lätt vid varje ryck från skruvnyckeln. Den svajade farligt på sin osäkra piedestal. Bara en plötslig knuff och...
   Coras ansiktsuttryck ändrades inte. Bara uttrycket i hennes ögon blev mörkare och djupare.
   Innanför nätdörren trampade boxrarna otåligt på varandra för att få komma ut till bilen.
   Coras hand var stadig på dörrhandtaget.
  — Pappa skall gå och sussa, sade hon klart och tydligt till dem. Så öppnade hon dörren.

Originalets titel: Papa's Going Bye Bye. Först publicerad i Ellery Queen's Mystery Magazine, juni 1952 (Volym 19 Nr. 6).
https://www.amazon.com/Ellery-Queens-Mystery-Magazine-June/dp/B000JZ97EQ

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki