FANDOM



Av: Alice Munro

   Allt det här hände på sjuttiotalet, även om sjuttiotalet i den stan eller andra småstäder inte var som vi föreställer oss det nu eller ens som jag upplevt det i Vancouver. Pojkarna hade längre hår än tidigare men det hängde inte trassligt ner på ryggen, och stämningen tycktes inte präglad av ovanligt mycket frigörelse eller trots.
   Min morbror började med att reta mig för att jag inte bad. Jag var tretton år gammal och bodde hos honom och min moster under det år som mina föräldrar var i Afrika. Jag hade aldrig i hela mitt liv böjt huvudet i bön över en tallrik mat.
   »Herre välsigna maten vi får och låt oss leva till din ära«, sa morbror Jasper medan jag höll gaffeln i luften och slutade tugga köttet och potatisen som redan fanns i munnen.
   »Förvånad?« sa han efter »i Jesu namn, amen«. Han ville veta om mina föräldrar läste en annan bön, kanske i slutet av måltiden.
   »De läser ingenting«, sa jag.
   »Gör de inte?« sa han. Orden uttalades med låtsad förvåning. »Det menar du väl inte? Folk som inte läser bordsbön och som reser till Afrika för att hjälpa hedningarna – tänk efter!«
   Mina föräldrar var skollärare i Ghana, och där tycktes de inte ha stött på några hedningar. Kristendomen frodades på ett oroväckande sätt överallt omkring dem, till och med på skyltar baktill på bussarna.
   »Mina föräldrar är unitarier«, sa jag och inbegrep av någon anledning inte mig själv.
   Morbror Jasper skakade på huvudet och bad mig förklara ordet. Trodde de inte på Moses Gud? Eller på Abrahams Gud? Nog måste de vara judar. Inte? Inte muhammedaner heller?
   »Det handlar mest om att varje människa har sin egen uppfattning om Gud«, sa jag, kanske i mer bestämd ton än jag tänkt mig. Jag hade två bröder på college och det såg inte ut som om de skulle bli unitarier, så jag var van vid intensiva diskussioner om religion – såväl som estetik – runt middagsbordet.
   »Men de tror på att göra goda gärningar och leva som goda människor«, tillade jag.
   Ett misstag. Inte bara för att min morbror satte upp en klentrogen min – höjda ögonbryn, undrande nickning – utan för att orden som just kommit ur min mun lät främmande till och med för mig, pompösa och utan övertygelse.
   Jag var emot att mina föräldrar reste till Afrika. Jag ville inte bli dumpad – mitt uttryck – hos moster och morbror. Jag kanske till och med sa till mina tålmodiga föräldrar att deras goda gärningar bara var en massa smörja. Hemma hos oss fick vi lov att uttrycka oss som vi ville. Fast jag tror inte att mina föräldrar själva någonsin talade om »goda gärningar« eller om »att göra gott«.
   Min morbror var för ögonblicket nöjd. Han sa att vi fick släppa ämnet, eftersom han själv måste vara tillbaka på praktiken senast klockan ett för att utföra sina egna goda gärningar.
   Det var troligen då som min moster lyfte gaffeln och började äta. Hon hade säkert väntat tills stämningen lugnat sig. Det kan ha varit av gammal vana snarare än av oro över min rättframhet. Hon var van vid att hålla igen tills hon var säker på att min morbror hade sagt allt som han tänkt säga. Även om han talade direkt till henne, väntade hon och tittade på honom för att se om han själv ville svara. Det hon sa var alltid glatt, och hon log så fort hon visste att det gick bra att le, så det var svårt att tänka på henne som förtryckt. Också svårt att tänka på henne som mammas syster, för hon såg så mycket yngre och fräschare och prydligare ut, samtidigt som hon kunde le med hela ansiktet.
   Mamma brukade falla pappa i talet om hon hade något som hon verkligen ville säga, och så var det ofta. Mina bröder, också han som sa att han funderade på att bli muslim, så att han skulle kunna aga kvinnor, lyssnade alltid på henne som en jämställd auktoritet.
   »Dawn har vigt sitt liv åt maken«, hade mamma sagt i ett försök att låta neutral. Eller mer ironiskt: »Hennes liv kretsar kring den mannen.«
   Detta var något som konstaterades, och det var inte alltid nedvärderande. Men jag hade aldrig tidigare sett en kvinna som det stämde så väl in på som moster Dawn.
   Naturligtvis skulle det ha varit helt annorlunda om de haft barn, som mamma sa.
   Tänka sig. Barn. Som var i vägen för morbror Jasper och gnällde till sig lite uppmärksamhet från mammans sida. Som blev sjuka, som tjurade, som stökade ner i huset och ville ha mat som han inte gillade.
   Omöjligt. Huset var hans, valet av mat hans, radio- och teveprogrammen hans. Till och med när han var på praktiken intill eller ute på hembesök måste allting i varje stund stå redo att bli godkänt av honom.
   Långsamt kom insikten till mig att det kunde vara ganska behagligt med en sådan regim. Blanka silverskedar och gafflar, polerade mörka golv, sköna linnelakan – all denna husliga fromhet övervakades av min moster och åstadkoms av husan, Bernice. Bernice lagade mat från grunden, strök diskhanddukarna. Alla de andra läkarna i stan skickade sin tvätt till det kinesiska tvätteriet, medan Bernice och moster Dawn själva hängde ut vår tvätt på klädstrecket. Vita av solen, fräscha av vinden, lakan och bandage som doftade härligt friskt. Min morbror ansåg att gulingarna använde alldeles för mycket stärkelse.
   »Kineserna«, sa moster i stillsamt humoristisk ton, som om hon måste be både morbror och tvättpersonalen om ursäkt.
   »Gulingar«, sa morbror med hög röst.
   Bernice var den enda som kunde säga det riktigt naturligt.
   Så småningom blev jag mindre lojal mot mitt hem med dess intellektuella allvar och fysiska oordning. Naturligtvis krävde det en kvinnas hela energi att upprätthålla ett paradis av det här slaget. Man kunde inte hålla på att skriva ut unitariska manifest eller rymma sin väg till Afrika. (Varje gång någon i huset talade om att mina föräldrar rymt sin väg sa jag i början: »Mina föräldrar har rest för att arbeta i Afrika.« Sedan blev jag trött på att komma med rättelsen.)
   Paradis var ordet. »En kvinnas viktigaste jobb är att skapa ett paradis för mannen.«
   Sa moster Dawn verkligen det? Jag tror inte det. Hon ryggade för att uttala sig. Jag läste det troligen i en av de hushållstidskrifter jag hittade i huset. Sådana som skulle ha fått mamma att spy.

   Först utforskade jag stan. Jag hittade en gammal tung cykel längst inne i garaget och tog fram den utan att be om tillåtelse. När jag var på väg nerför en nygrusad väg ovanför hamnen tappade jag kontrollen. Jag skrapade upp ena knäet ganska illa och blev tvungen att gå till morbror på praktiken som var ansluten till huset. Han tog skickligt hand om såret. Då skötte han bara sitt jobb och var enbart saklig, med en mildhet som var ganska opersonlig. Inga skämt. Han sa att han inte mindes var cykeln kom ifrån – den var ett förrädiskt gammalt monster, och om jag gärna ville cykla kunde vi skaffa mig en riktig cykel. När jag blev mer hemmastadd i min nya skola och bekantade mig med reglerna för vad flickorna där gjorde då de kom upp i tonåren, insåg jag att det var totalt ute att cykla, och därför rann det ut i sanden. Det som förvånade mig var att morbror själv inte hade tagit upp frågan om vad flickor borde eller inte borde göra. På praktiken tycktes han ha glömt att jag var en person som i många avseenden behövde uppfostras eller som, särskilt vid middagsbordet, måste uppmanas att uppträda som moster Dawn.
   »Cyklade du upp dit alldeles ensam?« undrade hon när hon hörde talas om händelsen. »Vad letade du efter? Strunt samma, du får snart nya vänner.«
   Hon hade rätt, både när det gällde nya vänner och hur det skulle komma att påverka vad jag gjorde.
   Morbror Jasper var inte bara doktor, han var doktorn. Han hade varit kraften bakom byggandet av stans sjukhus och satt sig emot att få det uppkallat efter sig. Han hade haft en fattig uppväxt men varit duktig och arbetat som lärare tills han fick råd att utbilda sig till läkare. Han hade förlöst barn och opererat blindtarmar i bondkök efter att ha kört genom snöstorm. Till och med på femtio- och sextiotalet hade sådant inträffat. Man kunde lita på att han alltid ställde upp, att han gav sig i kast med blodförgiftning och lunginflammation och fick patienterna att överleva på den tiden då ingen hört talas om de nya medicinerna.
   Men på praktiken verkade han så lättsam, jämfört med hurdan han var i hemmet. Som om det var nödvändigt att ständigt vara på sin vakt hemma, medan ingen sådan uppsikt behövdes på praktiken, trots att det borde ha varit precis tvärtom, kunde man tycka. Sköterskan som arbetade där behandlade honom inte ens särskilt vördnadsfullt – hon var inte det minsta lik moster Dawn. Hon stack in huvudet genom dörren där han behandlade mitt uppskrapade knä och sa att hon tänkte gå hem tidigt.
   »Ni får sköta telefonen, dr Cassel. Minns ni att jag sa det?«
   »Mmmm«, sa han.
   Hon var förstås gammal, kanske över femtio, och en kvinna i den åldern kunde vara ganska bestämd.
   Men jag kunde inte föreställa mig att moster Dawn någonsin skulle bli sådan. Hon tycktes ha stannat kvar i ungdomen, rosig och räddhågad. I början av min vistelse där, när jag trodde att jag hade rätt att gå vart som helst, tittade jag in i mosters och morbrors sängkammare och såg fotografiet av henne på hans nattygsbord.
   De mjuka kurvorna och det mörka vågiga håret hade hon fortfarande. Men en föga smickrande röd mössa täckte en del av håret och hon var iförd en mörkröd kappa. När jag gick ner frågade jag vad det var för kläder och hon sa: »Vilka kläder? Åh. Det var dräkten jag hade när jag var sköterskeelev.«
   »Har du varit sköterska?«
   »Nej, nej.« Hon skrattade som om det var en absurd oförskämdhet. »Jag hoppade av.«
   »Var det så du träffade morbror Jasper?«
   »Åh, nej. Han hade varit läkare i många år innan dess. Vi träffades när jag hade en sprucken blindtarm. Jag bodde hos en god vän – hos hennes familj här uppe – och jag blev riktigt sjuk men visste inte vad det var. Han ställde diagnosen och opererade bort den.« Vid de orden rodnade hon mer än vanligt och sa att jag kanske inte borde gå in i sängkammaren om jag inte först frågat om lov. Till och med jag begrep att det var detsamma som aldrig.
   »Bor din vän fortfarande kvar här?«
   »Åh, du vet. Man har inte vänner på samma sätt när man väl gift sig.«
   Ungefär vid den tidpunkt då jag nosade upp dessa fakta, upptäckte jag också att morbror Jasper inte helt saknade familj, som jag trott. Han hade en syster. Också hon hade haft framgång i världen, åtminstone som jag såg det. Hon var musiker, violinist. Hon hette Mona. Det var i alla fall så hon kallades, även om hon var döpt till Maud. Mona Cassel. Första gången jag hörde talas om henne var när jag bott i stan ungefär halva skolåret. En dag då jag var på väg hem från skolan såg jag en affisch i tidningskioskens fönster. Där annonserades en konsert som skulle ges i stadshuset några veckor senare. Tre musiker från Toronto. Mona Cassel var den långa, vithåriga damen med fiol. När jag kom hem berättade jag för moster Dawn att jag råkat se detta namn och hon sa: »Jovisst. Det är din morbrors syster.«
   Sedan sa hon: »Nämn bara ingenting om det.«
   Strax därpå tycktes hon känna sig tvingad att säga något mer.
   »Din morbror gillar inte den sortens musik, förstår du. Klassisk musik.«
   Och så fortsatte hon.
   Hon sa att systern var ett par år äldre än morbror Jasper och att någonting hade hänt när de var unga. Några släktingar hade tyckt att flickan skulle flytta och få en bättre chans i livet, eftersom hon var så musikalisk. Hon uppfostrades på ett annat sätt, och brodern och systern hade ingenting gemensamt, vilket var det enda hon – moster Dawn – visste om saken. Utom att min morbror inte skulle gilla att hon hade berättat ens så mycket.
   »Gillar han inte den sortens musik?« sa jag. »Vad för musik gillar han då?«
   »Mer gammaldags, skulle man kunna säga. Men definitivt inte klassisk.«
   »The Beatles?«
   »Åh, milda makter.«
   »Inte Lawrence Welk?«
   »Det är inte vår sak att diskutera det, eller hur? Jag borde inte ha pratat om det.«
   Jag bortsåg från det.
   »Men vad gillar du då?«
   »Jag gillar det mesta.«
   »Du måste tycka bättre om vissa saker än om andra.«
   Hon ville inte kommentera det utan skrattade på sitt vanliga sätt. Det var det nervösa skrattet som liknade det skratt som till exempel brukade följa när hon frågade morbror Jasper om maten smakade bra. Han brukade nästan alltid svara ja men med modifieringar. God men kanske lite för kryddad eller aningen intetsägande. Kanske lite över- eller möjligen underkokt. En gång svarade han »nej« och vägrade förklara sig, och då slocknade leendet på hennes spända läppar och luften gick ur den heroiska självkontrollen.
   Vad kunde det ha varit för mat den gången? Jag skulle vilja säga köttgryta, men det är kanske för att pappa inte gillade köttgryta, även om han inte klagade. Min morbror reste sig och bredde en smörgås med jordnötssmör, och han gjorde det så demonstrativt att det kändes som om han bråkade om saken. Vad moster Dawn än hade serverat, var det inte någon avsiktlig provokation. Kanske bara något aningen ovanligt som sett gott ut i en tidskrift. Och som jag minns det hade han ätit upp hela sin portion innan han avkunnade domen. Han styrdes alltså inte av hunger utan av ett behov att verkligen visa hur uppriktigt missnöjd han var.
   Det slår mig nu att något kanske hade gått snett på sjukhuset den dagen, någon hade kanske oväntat dött – kanske var det inte alls maten som var problemet. Men jag tror inte att den tanken slog moster Dawn – och om den gjorde det dolde hon det väl. Hon var alltigenom botfärdig.

   Vid den tiden hade moster Dawn ett annat problem, ett problem som jag inte skulle förstå förrän senare. Problemet var paret i huset intill. De hade flyttat in ungefär samtidigt som jag. Han var skolinspektör i området, hon musiklärare. De var kanske i samma ålder som moster Dawn, yngre än morbror Jasper. De hade inte heller några barn, och de hade alltså tid för socialt umgänge. Och de hade just flyttat in i ett nytt grannskap, där alla möjligheter ser ljusa och lovande ut. I den andan hade de bjudit över moster Dawn och morbror Jasper på en drink. Min mosters och morbrors sociala liv var så begränsat att alla i stan kände till hur begränsat det var, och min moster hade ingen rutin på att säga nej. Därför fann de sig gå dit och ta en drink och prata, och jag kan föreställa mig att morbror Jasper levde upp en aning, även om han inte förlät den blunder moster gjort sig skyldig till när hon tackat ja till inbjudan.
   Nu var hon i beråd. Hon förstod att när man varit bjuden hem till någon förväntades man bjuda igen. En drink mot en drink, kaffe mot kaffe. Ingen anledning att bjuda på mat. Men hur lite som än krävdes visste hon inte hur hon skulle bära sig åt. Min morbror hade inte hittat något fel på grannarna – han gillade bara inte att ha folk hemma, under inga omständigheter.
   Men med den nyhet jag nu kommit med öppnade sig en lösning på problemet. Trion från Toronto – där Mona förstås var med – skulle uppträda i stadshuset en enda kväll. Och det råkade vara samma kväll som morbror Jasper skulle vara borta och stanna ute till ganska sent. Han skulle bevista ett årsmöte med middag för länets läkare. Det var ingen bankett – fruarna var inte inbjudna.
   Grannarna hade planerat att gå på konserten. Det måste de göra, med tanke på hennes yrke. Men de tackade ja till att komma över på kaffe direkt efter konserten. Och det var här moster överträffade sig själv – de skulle få möta medlemmarna av trion som också skulle titta in en stund.
   Jag vet inte hur mycket moster avslöjade för grannarna om släktskapet med Mona Cassel. Om hon hade förstånd nog sa hon ingenting. Och förstånd var något hon för det mesta hade gott om. Hon förklarade säkert att doktorn inte kunde vara närvarande den kvällen, men hon skulle aldrig ha gått så långt att hon berättade hur hemlig inbjudan var. Och hur skulle det gå att hålla saken hemlig för Bernice som gick hem vid middagsdags och säkert skulle lukta sig till förberedelserna? Jag vet inte. Och jag vet sannerligen inte hur moster Dawn bar sig åt för att bjuda hem musikerna. Hade hon haft kontakt med Mona hela tiden? Jag tror inte det. Hon var verkligen inte bra på att föra morbror bakom ljuset under någon längre tid.
   Jag kan tänka mig att hon bara skyndade sig att skriva en inbjudan och ta den med sig till hotellet där trion bodde. Hon hade säkert inte adressen i Toronto.
   Bara att gå in på hotellet måste ha fått henne att undra vem som såg henne, och hon hoppades säkert att hon inte skulle träffa på direktören som kände hennes man utan den nya unga kvinna som var något slags utländska och kanske inte ens visste att hon var doktorns fru.
   Hon antydde säkert för musikerna att hon bara förväntade sig ett kort besök. Det är tröttsamt att ge konsert, och de skulle förstås fortsätta till en annan stad redan tidigt nästa dag.
   Varför tog hon risken? Varför bjöd hon inte bara in grannarna? Svårt att säga. Hon trodde sig kanske inte om att kunna hålla samtalet i gång ensam. Kanske ville hon briljera lite inför grannarna. Kanske – fast det har jag svårt att tro – ville hon visa svägerskan en vänlig och välkomnande gest, svägerskan som hon såvitt jag vet aldrig hade träffat.
   Hon måste ha gått omkring som förlamad över att hon vågat sig på detta hemliga vågspel. För att inte tala om att hon måste ha hållit tummarna och bett innerligt dagarna före, då det var fara för att morbror Jasper av en slump skulle få reda på alltsammans. Om han till exempel råkat möta musikläraren på gatan och hon överöst honom med tacksamhet och glada förväntningar.

   Musikerna var inte så trötta efter konserten som man skulle ha kunnat tro. Eller så nedslagna över den fåtaliga publiken på Stadshuset, något som de kanske ändå inte var förvånade över. Entusiasmen hos gästerna från grannhuset och värmen i vardagsrummet (det hade varit kyligt i stadshuset), tillsammans med lystern i de körsbärsfärgade sammetsgardinerna som var trist bruna på dagen men såg festliga ut när det var mörkt – allt detta måste ha fått dem att leva upp. Det dystra vädret ute var säkert en kontrast, och kaffet värmde de frusna och främmande gästerna. För att inte tala om sherryn som följde på kaffet. Sherry eller portvin i kristallglas av rätt form och storlek, förutom små kakor täckta med riven kokos, romb- eller halvmånformade mördegskakor, chokladrån. Jag hade själv aldrig sett på maken. Mina föräldrar hade den sortens fester där folk åt chili ur keramikskålar.
   Moster Dawn hade en klänning som var anspråkslöst skuren, sydd av hudfärgad crêpe. Det var det slags klänning som en äldre kvinna skulle ha kunnat bära upp på ett fantasifullt sätt, men min moster kunde inte undgå att se ut som om hon deltog i någon lätt vågad fest. Grannfrun var också uppklädd, kanske lite mer än vad tillfället krävde. Den korte, tjocke mannen som spelade cello hade en svart kostym, men med hjälp av en fluga slapp han se ut som en begravningsentreprenör, och pianisten, som var hans fru, hade en svart klänning som var för ryschig för hennes breda figur. Men Mona Cassel lyste som månen i en rakt skuren klänning av något silvrigt material. Hon hade kraftig benstomme och stor näsa, som brodern.
   Moster Dawn måste ha fått pianot stämt, annars hade de säkert inte velat spela på det. (Och det verkar underligt att där ens fanns ett piano i huset, med tanke på de åsikter om musik som min morbror snart skulle avslöja. Det enda jag kan säga är att det brukade finnas ett piano i alla hus i en viss stil och från en viss tid.)
   Grannfrun bad att få höra Eine kleine Nachtmusik, och jag stämde in, lite viktigt. Faktum var att jag inte kände till stycket utan bara titeln, eftersom jag läst tyska i min gamla skola.
   Sedan bad hennes man om något och det framfördes. När det var slut bad han moster Dawn om ursäkt för att han varit så oartig och stuckit emellan med sitt favoritstycke innan värdinnan haft chansen att be om sitt.
   Moster Dawn sa att han inte skulle tänka på det, hon tyckte om allt. Sedan rodnade hon våldsamt. Jag vet inte om hon alls brydde sig om musiken, men det såg verkligen ut som om hon var upphetsad över något. Kanske bara över att vara personligen ansvarig för dessa ögonblick, denna allmänna förtjusning?
   Kunde hon ha glömt – hur kunde hon ha glömt? Läkarmötet, den årliga middagen och valet av styrelse var oftast slut ungefär halv elva. Klockan var nu elva.
   Alltför sent, alltför sent märkte vi vad klockan var.

   Den yttre dörren öppnas nu, sedan dörren in mot hallen och utan att som vanligt dröja där för att ta av kängor och vinterrock och halsduk, kommer morbror med stora kliv in i vardagsrummet.
   Musikerna, som befinner sig mitt i ett stycke, slutar inte spela. Grannarna hälsar glatt på min morbror, men med sänkt röst för att inte störa musiken. Han ser ut att vara dubbelt så stor som vanligt med rocken oknäppt och med halsduk och kängor på. Han stirrar stint, men inte på någon särskild, inte ens på hustrun.
   Och hon tittar inte på honom. Hon har börjat samla ihop tallrikarna på bordet invid sig och staplar dem på varandra utan att ens märka att det fortfarande finns kakor på faten och att dessa nu blir sönderklämda.
   Utan brådska och utan att stanna kommer han in genom vardagsrummet och går vidare genom matsalen och ut genom svängdörrarna till köket.
   Pianisten sitter med händerna stilla på tangenterna och cellisten har tystnat. Violinisten fortsätter ensam. Jag har fortfarande ingen aning om ifall det var meningen att stycket skulle sluta så eller om hon nonchalerade honom med avsikt. Hon tittade såvitt jag kan minnas aldrig upp för att möta blicken hos denne bistre man. Hennes stora vithåriga huvud, likt hans men mer härjat, darrar lite men det kan ha darrat hela tiden.
   Han kommer tillbaka med en tallrik full av fläsk och bönor. Han måste bara ha öppnat en burk och hällt ut det kalla innehållet på tallriken. Han har inte gjort sig besväret att ta av vinterrocken. Och fortfarande utan att se på någon äter han som om han vore ensam, och hungrig, samtidigt som han slamrar våldsamt med gaffeln. Man skulle kunna tro att de inte fått en enda bit mat på årsmötet och middagen.
   Jag hade aldrig sett honom äta på det viset. Hans bordsskick hade alltid varit nonchalant men hyfsat.
   Musiken systern spelar tar slut, troligen då den ändå skulle ha gjort det. Det är lite före fläsket och bönorna. Grannarna har hunnit ut i hallen och satt på sig ytterkläderna, och de har stuckit in huvudet en gång för att mitt i sin desperata önskan att komma därifrån tacka översvallande.
   Och nu är musikerna på väg, även om de inte har riktigt lika bråttom. Instrument måste ju hanteras ordentligt, man kan inte bara kasta ner dem i fodralen. Musikerna tar hand om dem på sitt vanliga metodiska sätt och sedan försvinner också de. Jag minns inte något som yttrades eller huruvida moster Dawn lyckades samla sig tillräckligt för att tacka dem eller följa dem till dörren. Jag kan inte rikta uppmärksamheten mot dem, för morbror Jasper har börjat tala med mycket hög röst, och det är mig han talar till. Jag tror jag minns att violinisten kastar en blick på honom just när han börjar tala. En blick som han helt och hållet ignorerar eller kanske inte ens ser. Det är inte någon arg blick, som man kunnat vänta sig, inte ens en förvånad blick. Hon är bara fruktansvärt trött, och hennes ansikte är kanske vitare än något man kunnat föreställa sig.
   »Säg mig en sak«, säger morbror och tilltalar mig som om det inte vore någon annan där, »håller dina föräldrar på med sånt här? Den här sortens musik, menar jag? Konserter och liknande? Betalar de någonsin pengar för att sätta sig ner i timmar och trötta ut sig med att lyssna på något som de inte skulle känna gen ett halvt dygn senare? Betala pengar enbart för att begå ett bedrägeri? Har du nånsin sett dem göra det?«
   Jag sa nej och det var sant. Jag hade aldrig varit med om att de gått på konsert, även om de gillade konserter i allmänhet.
   »Ser du? De är alldeles för förståndiga, dina föräldrar. De har för mycket vett för att sitta där och göra sig till och klappa händer och bära sig åt som om det vore världens underverk. Du vet vad för sorts människor jag menar. De ljuger. Bara en massa dynga. För att verka högkulturella. Eller snarare för att ge efter för fruarna som hoppas kunna verka högkulturella. Glöm inte det när du kommer ut i världen. Lovar du?«
   Jag lovade att komma ihåg det. Jag var egentligen inte förvånad över det han sa. Många människor tänkte så. Särskilt män. Det fanns massor av saker som män hatade. Eller inte hade något till övers för, som de sa. Och det var precis så. De hade ingenting till övers för det, därför hatade de det. Kanske var det ungefär som jag kände för algebra – jag tvivlade väldigt mycket på att jag någonsin skulle ha något till övers för det.
   Men jag gick inte så långt att jag av den anledningen ville utplåna det från jordens yta.

   När jag kom ner nästa morgon hade morbror Jasper redan lämnat huset. Bernice diskade i köket och moster Dawn ställde undan kristallglasen i porslinsskåpet. Hon log mot mig, men hon var inte riktigt stadig på hand, så glasen klirrade lite varnande.
   »Mannens hem är hans borg«, sa hon.
   »Ja, bara det inte blir hans sorg«, sa jag för att muntra upp henne.
   Hon log igen, men jag tror inte ens att hon hörde vad jag sa.
   »När du skriver till din mamma i Ghana – « sa hon, »när du skriver till henne, tycker jag inte du ska nämna – jag menar, du borde kanske inte nämna det lilla ståhej vi hade här igår kväll. Hon som ser så många verkliga problem, folk som svälter och sådant, menar jag. Det skulle verka ganska trivialt och självcentrerat av oss.«
   Jag förstod. Jag brydde mig inte om att säga att det dittills inte kommit några rapporter om svält i Ghana.
   Det var förresten bara under den första månaden som jag hade skickat brev till mina föräldrar, fulla av sarkastiska beskrivningar och klagomål. Nu hade allting blivit för komplicerat att förklara.
   Efter vårt samtal om musik visade morbror Jasper mig större respekt. Han lyssnade på mina åsikter om allmän sjukförsäkring som om de varit mina egna och inte hämtade från mina föräldrar. En gång sa han att det var ett nöje att ha en intelligent människa att prata med vid bordet. Min moster instämde. Hon sa det bara för att vara vänlig, och när min morbror skrattade på ett särskilt sätt blev hon röd i ansiktet. Livet var svårt för henne, men när alla hjärtans dag väl kom hade hon blivit förlåten och fått ett hängsmycke med en blodsten som fick henne att le och vända sig bort för att fälla några lättnadens tårar, allt på samma gång.

   Monas stearinljusbleka ansikte, hennes skarpa knotor som inte riktigt mjukades upp av silverklänningen, kan ha varit tecken på sjukdom. Hennes död noterades i lokaltidningen den våren, samtidigt som man nämnde konserten i stadshuset och bifogade en dödsruna från en Torontotidning, med en kort beskrivning av en karriär som tycktes ha räckt som försörjning utan att vara briljant. Morbror Jasper uttryckte förvåning – inte över hennes död utan över det faktum att hon inte skulle begravas i Toronto. Begravningen och gravsättningen skulle ske i Church of the Hosannas, som låg några kilometer norr om vår stad, ute på landet. Den hade varit familjekyrka när morbror Jasper och Mona/Maud var små och den var anglikansk. Numera gick morbror Jasper och moster Dawn i United Church, som de flesta välbärgade människor i stan gjorde. Medlemmarna av United Church var fasta i sin tro men ansåg inte att man behövde gå i kyrkan varje söndag och trodde inte att Gud hade invändningar mot en drink då och då. (Husan, Bernice, tillhörde en annan kyrka och spelade orgel där. Det var en liten och underlig församling – de lade ut pamfletter hos folk i stan, med listor över människor som skulle hamna i helvetet. Inga personer från trakten men välkänt folk, som Pierre Trudeau.)
   »Church of the Hosannas är inte ens öppen för gudstjänster längre«, sa morbror Jasper. »Vad är det för mening med att forsla henne ända hit upp? Jag trodde inte ens att det var tillåtet.«
   Men det visade sig att kyrkan regelbundet öppnades. Folk som känt till den i ungdomen använde den gärna till begravningar, och ibland gifte sig deras barn där. Tack vare en omfattande donation var den välhållen inuti, och uppvärmningen var modern.
   Moster Dawn och jag körde dit i hennes bil. Morbror Jasper var upptagen in i det sista.
   Jag hade aldrig varit på någon begravning. Mina föräldrar ansåg troligen att ett barn inte skulle behöva vara med om något sådant, även om man i deras kretsar – som jag tror mig minnas – såg begravningen som en hyllning till livet.
   Moster Dawn var inte svartklädd, som jag hade väntat mig. Hon hade en ljuslila dräkt och en jacka i persiskt lamm med en matchande liten pillerburk i samma material. Hon var väldigt söt och hon kunde inte dölja att hon var på gott humör.
   Ett törne hade försvunnit. Ett törne hade avlägsnats ur morbror Jaspers sida, och det kunde inte undgå att göra henne lycklig.
   Jag hade ändrat uppfattning om en del saker under den tid jag bott hos moster och morbror. Jag var till exempel inte längre lika okritisk inför människor som Mona. Eller inför Mona själv och hennes musik och hennes karriär. Jag trodde inte att hon var – eller hade varit – en excentriker, men jag förstod att vissa människor var av den åsikten. Det var inte bara det att hon var storväxt och hade en stor vit näsa, inte bara fiolen och det något löjliga sätt man måste hålla den på – det var själva musiken och hennes kärlek till den. Att vara så hängiven som kvinna kunde ge ett löjligt intryck.
   Jag menar inte att jag helt och hållet hade vunnits över till morbror Jaspers sätt att tänka – bara att det inte tycktes mig lika främmande som det gjort tidigare. När jag smög förbi morbrors och mosters stängda sovrumsdörr tidigt på söndagsmorgnarna, på väg att förse mig med en av de kanelscones som moster Dawn bakade varje lördagskväll, hade jag hört ljud som jag aldrig hört från mina föräldrar eller från någon annan – en sorts njutningsfullt brummande och pipande som rymde sådan delaktighet och sådan hängivelse att det störde och dunkelt urholkade mig.
   »Jag tror verkligen inte att det är många som kör hela vägen hit upp från Toronto«, sa moster Dawn. »Inte ens paret Gibson kommer. Han har ett möte och hon kan inte komma ifrån sina lektioner.«
   Paret Gibson var grannarna i huset intill. Vänskapen hade fortsatt men i en lägre tonart, och de utbytte inte längre några inbjudningar.
   En flicka i skolan hade sagt till mig: »Vänta tills du blir tvungen att ta ett sista farväl. Jag fick titta på min mormor och jag svimmade.«
   Jag hade inte hört talas om något sista farväl, men jag kunde föreställa mig hur det måste vara. Jag bestämde mig för att kisa med ögonen och bara låtsas.
   »Bara kyrkan inte luktar mögel«, sa moster Dawn. »Det sätter sig på bihålorna hos din morbror.«
   Ingen mögellukt. Ingen nedslående fukt som sipprade ut från stenväggarna och golvet. Någon måste ha stigit upp tidigt på morgonen och satt på värmen.
   Bänkarna var nästan fulla.
   »Rätt många av din morbrors patienter har letat sig hit«, sa moster Dawn stilla. »Det är fint. Det finns ingen annan läkare i stan som de skulle göra sig det besväret för.«
   Organisten spelade ett stycke som jag kände ganska väl. En flicka som var god vän till mig i Vancouver hade spelat det på en påskkonsert. »Jesus är min fröjd och glädje.«
   Kvinnan vid orgeln var pianisten som spelat vid den glest besökta konserten i stadshuset. Cellisten satt i en av körbänkarna intill. Han skulle säkert spela senare.
   När vi hade suttit där och lyssnat en stund hördes en diskret uppståndelse bak i kyrkan. Jag vände mig inte om och tittade, för jag hade just lagt märke till den mörka polerade trälådan som stod på tvären strax nedanför altaret. Kistan. En del säger likkista. Den var tillsluten. Om de inte öppnade den vid ett visst tillfälle, behövde jag inte oroa mig över att behöva ta ett sista farväl. Trots det såg jag Mona för mig därinne. Den stora beniga näsan som stack upp, kroppen som magrat, ögonen som var slutna. Jag tvingade mig att fixera tankarna vid den bilden, till dess att jag kände mig stark nog att inte bli illamående.
   Inte heller moster Dawn vände sig om för att se vad som skedde bakom oss.
   Källan till bullret bakifrån var på väg uppför gången och visade sig vara morbror Jasper. Han stannade inte vid bänken där moster Dawn och jag hade hållit plats åt honom. Han gick bara rätt förbi i respektfylld men ändå rask takt, och han hade någon med sig.
   Husan, Bernice. Hon var finklädd. En marinblå dräkt och en matchande hatt, prydd med blommor. Hon tittade varken på oss eller på någon annan. Ansiktet var rödflammigt och läpparna hårt sammanpressade.
   Inte heller moster Dawn tittade på någon. Hon försökte verka oberörd genom att bläddra i psalmboken som hon tagit upp ur facket till platsen framför.
   Morbror Jasper stannade inte vid kistan, han ledde fram Bernice till orgeln. Det hördes en underlig förvånad duns från instrumentet. Sedan ett brummande, en handfallen tystnad utom från folk som satt i bänkarna och trampade och sträckte på halsen för att se vad som pågick.
   Nu var pianisten som suttit vid orgeln och också cellisten borta. Det måste ha funnits en sidodörr däruppe som de kunnat fly genom. Morbror Jasper hade placerat Bernice på kvinnans plats.
   När Bernice började spela gick morbror fram och gjorde en gest mot församlingen. Res på er och sjung, sa gesten, och några gjorde det. Så flera. Till sist alla.
   De prasslade med sina psalmböcker, men de flesta kunde börja sjunga redan innan de hittat texten: »The Old Rugged Cross«, Det tunga gamla korset.
   Morbror Jaspers uppgift var slutförd. Han kunde komma ner och sätta sig på den plats som vi hållit åt honom.
   Med undantag för ett problem. Något som han inte tänkt på.
   Detta är en anglikansk kyrka. I United Church, som morbror Jasper är van vid, går körmedlemmarna in genom en dörr bakom predikstolen och slår sig ner innan prästen kommer, så att de kan titta ut över församlingen på ett angenämt sätt som signalerar här-är-vi-nu-allesammans. Sedan kommer prästen och det hela kan ta sin början. Men i den anglikanska kyrkan kommer körmedlemmarna uppför gången under det att de sjunger och visar upp sig på ett allvarsamt men anonymt sätt. De lyfter bara blicken från noterna för att titta mot altaret och de verkar liksom förvandlade, fjärran från sina vardagliga identiteter och inte riktigt medvetna om släktingar eller grannar eller andra i församlingen.
   Nu kommer de uppför gången och sjunger »The Old Rugged Cross« precis som alla andra – morbror Jasper måste ha talat med dem innan det började. Kanske sa han att det var den avlidnas älsklingspsalm.
   Problemet är utrymmet och kropparna. Nu när kören tar upp hela gången finns det inget sätt för morbror Jasper att ta sig tillbaka till vår bänk. Han är strandsatt.
   Det finns en enda sak att göra och det kvickt, och han gör det. Kören har ännu inte kommit fram till den främsta bänken, så han tränger sig in där. De som står där blir förvånade men makar på sig. Det vill säga de makar på sig så gott det går. Det råkar vara så att de är storvuxna och han är en bred men mager person.

   I will cherish The Old Rugged Cross
   Till my trophies at last I lay down.
   I will cling to The Old Rugged Cross
   And exchange it someday for a crown.
   Jag ska hylla det tunga gamla korset
   tills en dag jag min stav lägger ner.
   Jag ska vörda det tunga gamla korset
   och i himlen belönas med segerbaner.

   Det är detta min morbror sjunger, så kraftfullt han kan på det trånga utrymme han fått. Han kan inte vända sig mot altaret utan måste stå på snedden och från sidan se kören gå förbi. Han kan inte undgå att se lite trängd ut där. Allt har gått efter ritningarna men ändå inte riktigt som han tänkt sig. Också när sången är över stannar han kvar där han är, inträngd bredvid människorna i bänken. Kanske tycker han att det vore en antiklimax att resa sig nu och gå ner genom gången för att sätta sig hos oss.
   Moster Dawn har inte deltagit i sången, för hon hittade aldrig rätt sida i psalmboken. Hon kunde tydligen inte bara följa med, så som jag gjort.
   Eller kanske fångade hon skuggan av besvikelse i morbror Jaspers ansikte innan han ens själv var medveten om den.
   Eller kanske insåg hon att hon för första gången inte brydde sig. Hur gärna hon än ville kunde hon inte engagera sig.

   »Låt oss bedja«, säger prästen.

   Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki