FANDOM



Av Ursula K. LeGuin

Professor Barry Pennywither satt i en kall och mörk vindskupa och stirrade på bordet som stod framför honom med en bok och en brödkant på. Brödet hade varit hans middag och boken var hans livsverk. Båda var torra. Dr Pennywither suckade och frös. Lägenheterna längre ner i det gamla huset var nästan luxuösa, men det hindrade inte att värmen stängdes av den 1 april, utan hänsyn till omständigheterna. Nu var det den 2 april, och snöslask. Om dr Pennywither lyfte blicken mot fönstret kunde han genom skumrasket urskilja de suddiga konturerna av de båda fyrkantiga tornen på Notre Dame de Paris, så nära, tycktes det, att han borde kunna röra vid dem. Ile St Louis, där han bodde, flyter som en liten pråm i bakvattnet efter Ile de la Cité där Notre Dame ligger. Men han lyfte inte blicken. Han var alltför frusen.
   De stora tornen sjönk in i mörkret, dr Pennywither sjönk ner i sin depression. Han blängde hätskt på sin bok. Den hade renderat honom ett år i Paris — ge ut eller ge upp, hade fakultetsdekanen sagt, och han hade gett ut och belönats med ett undervisningsfritt år — utan lön; Munson College hade inte råd att betala handledare som inte handledde. På sina hopskrapade besparingar hade han så kommit till Paris för att än en gång leva studentliv under takåsarna, läsa fjortonhundratalsmanuskript på biblioteken och se kastanjerna blomma längs avenyerna. Men det hade inte blivit riktigt så. Han var fyrtio år, för gammal för vindskupor, köldknäppen skulle ta död på kastanjeknopparna och han var grundligt trött på sitt livsverk. Vem brydde sig förresten ett vitten om hans teori, Pennywither-teorin om skalden François Villons mystiska försvinnande år 1463? Ingen. För vad Teorin beträffade var den bara en teori som aldrig kunde bevisas, inte över ett gap på 500 år. Ingenting kunde bevisas. Och dessutom, vad betydde det om Villon dog på galgbacken i Montfaucon eller (som Pennywither trodde) på en bordell i Lyon på väg till Italien? Ingen bekymrade sig om det. Ingen hyste en sådan kärlek till Villon. Ingen hyste någon kärlek till dr Pennywither heller, inte ens dr Pennywither själv. Och varför skulle han det? En osällskaplig, ogift, underbetald pedant som satt här ensam i ett oeldat och oreparerat vindsrum och försökte skriva ännu en oläslig bok.
   "Jag är för orealistisk" sade han högt, suckade och ryste av köld. Han steg upp och tog filten från sängen, svepte in sig i den och satte sig sålunda förpackad vid bordet och försökte tända en Gauloise Bleue. Tändaren klickade. Han suckade igen, reste sig, hämtade en flaska stinkande fransk tändningsvätska, satte sig, drog ihop kokongen, fyllde tända-ren och tryckte på fjädern. En del av vätskan hade runnit över. Tändaren tog eld, och det gjorde också dr Pennywither. "Helvete" röt han till när han såg blå lågor slå upp från knogarna, hoppade upp och fäktade vilt med armarna medan han om igen röt "helvete" och rasade mot ödet. Ingenting blev någonsin som det skulle. Fanns det över huvud taget någonting som tjänade någonting till? Klockan hade blivit 20.10 på kvällen den 2 april 1961.
   En man satt hopkurad framför ett bord i ett kallt rum högt över gatan. Genom fönstret bakom honom syntes Notre Dames fyrkantiga torn som bistra vaktposter i vårskymningen. Framför honom på bordet låg ett stycke ost och en stor järnbeslagen, handskriven bok. Den bar titeln (på latin) "Om eldens överlägsenhet över de andra tre elementen" . Dess författare glodde illvilligt på den. Intill honom puttrade en degel på en liten sättugn av järn. Jehan Lenoir vrickade då och då automatiskt stolen närmare ugnen för värmens skull, men hans medvetande dvaldes i avlägsna sfärer.
   "Helvete", sade han till sist (på senmedeltida franska), smällde ihop boken och reste sig. Och om nu hans teori var felaktig? Om det var vattnet som var det dominerande elementet? Hur skulle det bevisas? Det borde finnas något sätt, någon metod att bli säker, absolut säker, på en enda sak, åtminstone! Men varje faktum knöt an till andra i en enda vedervärdigt hoptrasslad härva, och auktoriteterna sade emot varandra. Hur som helst skulle förresten inte någon läsa hans bok, inte ens de där idioterna till bokstavsträlar på Sorbonne. De vädrade kätteri! Så vad tjänade allting till? Vad var det för mening med ett liv i ensamhet och fattigdom, när det inte ledde till någon kunskap, bara till gissningar och teorier?
   Han travade runt i rummet, bitter och arg, men blev plötsligt stående. "Just det", utbrast han med adress till ödet. "Så får det bli. Du har inte givit mig någonting, och därför tar jag vad jag vill ha" . Han böjde sig över en av de boktravar som täckte nästan hela golvytan, baxade ut en av de understa volymerna (och fick repor på skinnbandet och skrapsår på händerna när de översta folianterna rasade), slängde den på bordet och fördjupade sig i en av sidorna.
   Han anlade under läsningen en min av kall, beslutsam upproriskhet och behöll den när han sedan plockade fram svavel, silver, krita. Fast rummet var dammigt och ostädat var hans arbetsbänk prydlig och välordnad. Han var snart klar med förberedelserna. Så hejdade han sig. "Det är ju löjligt", muttrade han och såg ut i mörkret där de två tornen nu bara kunde anas. En väktare passerade under fönstret och ropade ut tiden: klockan hade blivit åtta denna kyliga klara vårkväll. Det var så tyst att han kunde höra Seine läppja på stranden. Han ryckte på axlarna, rynkade pannan, tog upp kritan och ritade ett vackert pentagram på golvet intill bordet, slog upp boken och började läsa med klar, om än något besvärad röst: "Haere, haere, audi me ..." Det var en lång formel, mestadels rent mischmasch. Hans röst sjönk och hans min blev alltmer generad. De sista orden hasplade han skyndsamt ur sig, slog igen boken och raglade baklänges mot dörren, där han blev stående vilt stirrande på den väldiga, oformliga gestalt som stod inne i pentagrammet, belyst av det blåa skenet från de brinnande klor han hotfullt klöste med i luften.

   Barry Pennywither lyckades återfå självbehärskningen och släckte elden genom att stoppa händerna i vecken på filten han var insvept i. Oskadd men uppskakad satte han sig igen. Han kastade en blick på sin bok. Där fastnade den. Boken var inte längre tunn och grå och betitlad "François Villons sista år. En redovisning av alternativ". Den var tjock och brun och hette "Incantatoria Magna". På hans bord! Ett ovärderligt verk från 1407 som fanns i ett enda exemplar på Ambrosiusbiblioteket i Milano! Han såg sig förstulet om. Han tappade långsamt hakan i ett dumt gapande. Han upptäckte en primitiv eldstad, ett bord ordnat för kemiska experiment, minst ett par dussin travar av osannolika, skinnbundna böcker, fönstret, dörren. Hans fönster, hans dörr. Men hopkrupen mot hans dörr tycktes en liten svart figur som det kom ett torrt skallrande läte från.
   Barry Pennywither var inte särskilt modig, men han var en logisk tänkare. Han trodde att han hade förlorat förståndet, och därför frågade han med största fattning:
   "Är ni djävulen?"
   Figuren skälvde och skallrade.
   På försök, med en hastig blick mot den osynliga katedralen, gjorde professorn korstecknet.
   Vid den synen ryckte figuren till, men inte av skräck utan av häpnad. Sedan sade den någonting, svagt, men på utmärkt engelska — nej, utmärkt franska — nej på ganska besynnerlig franska:
   "Mais vous eltes de Dieu", sade den.
   Barry reste sig och tittade närmare på den.
   "Vem är ni?" frågade han, och den visade honom ett ansikte med alldeles mänskliga drag och svarade fogligt:
   "Jehan Lenoir".
   "Vad gör ni i mitt rum?"
   Det blev tyst. Lenoir reste sig upp från sin knästående ställning och sträckte på sig, på alla sina 158 centimeter.
   "Det här rummet är mitt", meddelade han, dock i ganska hövlig ton.
   Barry lät blicken glida över böckerna och deglarna. Det var tyst igen, sedan:
   "Men hur har då jag hamnat här?"
   "Jag tog hit er" .
   "Är ni — hm — doktor?"
   Lenoir böjde stolt på huvudet. Han tycktes alldeles förändrad. "Ja, jag är doktor", sade han. "Jag tog hit er. Naturen unnar mig inte kunskap, och då kuvar jag naturen. Jag kan utföra underverk. Må djävulen ta vetenskapen. Jag har varit vetenskapsman" — han såg utmanande på Barry — "inte nu längre. De säger att jag är galen, att jag är kättare, men vid Gud, jag är det som är värre än så. Jag är trollkarl, mästare i svartkonst, Svarte Jehan! Det finns alltså verksamma trollformler? I så fall är det slöseri med tid att bedriva vetenskap. Ha!" utropade han men han såg inte precis ut som en triumfator. "Jag önskar att det inte hade lyckats", tillade han lågt, medan han vandrade fram och tillbaka mellan bokhögarna.
   "Jag med", sade hans gäst.
   "Vem är ni?" Lenoir såg på Barry med utmanande blick, trots att nära tre decimeter skilde dem i längd.
   "Barry S Pennywither. Jag är lärare i franska vid Munson College, Indiana, för närvarande i Paris för att fördjupa mina kunskaper i medeltidsfra ..." Han hejdade sig. Han hade just kommit på vilken sorts franska Lenoir talade. "Vad har vi för årtal just nu? Vad är det här för århundrade? Bästa dr Lenoir ... " Men fransmannen såg enbart förvirrad ut. Ords betydelse förändras, alldeles som uttalat. "Vem är det som regerar i det här landet?" utropade Barry desperat.
   Lenoir gjorde en axelryckning, en fransk axelryckning (det finns saker som aldrig förändras). "Louis är kung, Louis den elfte. Den stinkande gamla paddan". De stod en stund och betraktade varandra, orörliga som totempålar. Lenoir yttrade sig först:
   "Då är ni en människa?" "Ja. Hör på, jag tror att er — er besvärjelse måste ha gått snett på något sätt". "Tydligen", sade alkemisten." "Är ni fransman?" "Nej!" "Är ni engelsman?" Lenoirs blick blev hotfull. "Är ni en sådan där förbannad gudsförnekare?"
   "Nej nej. Jag är från Amerika. Jag är från — från er framtid. Från tjugonde århundradet — anno domini..." Barry rodnade. Det lät löjligt, och han var en sansad man. Men
   han visste att det här inte var någon inbillning. Det rum han befann sig i var nytt, inte fem sekler gammalt. Ostädat, men nytt. Och exemplaret av Albertus Magnus var nytt, bundet i mjukt smidigt kalvskinn med blänkande oanfrätt förgyllning. Och där stod Lenoir i sin svarta ämbetsdräkt, inte i civila kläder, fast han var hemma hos sig.
   "Vill ni inte sitta ner, sir," sade Lenoir. Och han tillade med den fattige akademikerns fina men tankspridda artighet: "Ni kanske är trött efter resan? Jag har litet bröd och ost om ni vill göra mig den äran ... "

   De satt vid bordet och tuggade bröd och ost. Först försökte Lenoir förklara varför han hade experimenterat med svartkonst: "Jag har fått nog", sade han. "Nog. Jag har slavat här i ensamhet sedan jag var tjugo år, och varför? Jo, för att få kunskap. För att verkligen tränga in i naturens hemligheter. Men där slipper man inte in." Han högg plötsligt kniven i bordet, en halv tum djupt, och Barry hajade till. Lenoir var en liten mager karl men uppenbarligen ganska häftig av sig. Han hade ett behagligt utseende, ansiktet var blekt och avtärt men intelligent, vaket, livligt. Det påminde Barry om de porträtt av en berömd atomfysiker som brukade synas i tidningarna före 1953. På något sätt gav likheten honom impulsen att säga "Jo, det gör man, Lenoir, i viss mån. Vi har skaffat oss en hel del kunskaper."
   "Vilka då?" frågade alkemisten misstroget men nyfiket. "Nja, nu är jag inte naturvetare ..."
   "Kan ni göra guld?" Han log maliciöst medan han frågade.
   "Nej, det tror jag inte. Men man kan göra diamanter." "Hur?"
   "Kol — ni vet — med stark hetta och press, tror jag. Kol och diamanter består av samma, ja av samma urämne." "Element, menar du?"
   "Som jag sade, jag är inte ..."
   "Vilket är det förnämsta elementet?" avbröt Lenoir med en röst som var gäll av upphetsning, lågande blick och kniven i högsta hugg.
   "Det finns omkring ett hundra olika urämnen," sade Barry kyligt och med perfekt nervkontroll.
   Två timmar senare hade Lenoir kramat ur Barry varje droppe av den kemi han lyckades komma ihåg från college, störtade ut i natten och var snart tillbaka med en butelj.
   "Ack, mästare", utropade han, "att tänka sig att jag bjöd er på bara bröd och ost." Det var en utmärkt bourgogne, från 1477, en fin årgång. När de hade druckit varandra till, sade Lenoir. "Om jag på något sätt kan göra något för er i gengäld."
   "Det kan ni. Känner ni till en skald som heter François Villon?"
   "Ja visst", sade Lenoir lätt förvånad, "men han skrev bara en massa smörja på franska, ingenting på latin."
   "Vet ni hur eller när han dog."
   "Visst vet jag det. Han blev hängd i Montfaucon 64 eller 65 tillsammans med en hel liga av samma skrot och korn. Varför frågade ni det?"
   Två timmar senare var buteljen torr, deras strupar var torra och väktaren hade ropat ut att klockan slagit tre denna kalla klara morgon. "Jehan, jag är alldeles slut", sade Barry.
   "Det är bäst att ni skickar mig tillbaka." Alkemisten var alltför artig, alltför tacksam och kanske alltför trött för att säga emot. Barry ställde sig i pentagrammet, en lång knotig figur som var insvept i en brun filt och blossade på en gauloise bleue.
   "Adieu", sade Lenoir sorgset. "Au revoir" svarade Barry. Lenoir började läsa besvärjelsen baklänges. Talgljuset flämtade, hans röst sviktade. "Me audi haere, haere", avslutade han, suckade och såg upp. Pentagrammet var tomt. Ljuset fladdrade, hans röst blev vek. "Men jag fick veta så litet", klagade han ut i det tomma rummet. Sedan hamrade han med knytnävarna på den öppna boken. "Och en vän som han — en riktig vän ..." Han rökte en av de cigaretter Barry hade lämnat honom — han hade genast blivit begiven på tobak. Han sov ett par timmar sittande vid bordet, tände ljuset på nytt, rökte den andra cigarretten, öppnade sedan sin Incantatoria och började ljudligt läsa "Haere, haere ... "
   "Å guskelov", sade Barry, klev snabbt ut ur pentagram-met och fattade Lenoirs händer. "Hör på, jag kom tillbaka dit — till det här rummet, samma rum, Lenoir, men gammalt, otäckt gammalt, och tomt — ni var inte där. Jag tänkte gode Gud, vad har jag gjort. Jag skulle sälja min själ för att komma tillbaka dit till honom. Vad har jag för nytta av det jag har fått veta? Vem skulle tro mig? Hur skulle jag kunna bevisa det? Och vem i helsike skulle jag förresten berätta det för? Finns det någon som gitter lyssna? Ja kunde inte sova, jag satt och grät i en timme."
   "Vill ni stanna här?"
   "Ja. Se här. Jag plockade ihop en del saker — ifall ni skulle kalla på mig." Med fåraktig min tog han upp åtta paket gauloises, åtskilliga böcker och en guldklocka.
   "Den bör vi kunna få en del för" , sade han förklarande, "jag förstod ju att pappersfrancs inte var mycket att komma med."
   Vid åsynen av de tryckta böckerna blev Lenoir blank i ögonen av nyfikenhet, men han rörde sig inte. "Min vän" sade han," ni sade att ni kunde ha sålt er själ — vet ni, det kunde jag också ha gjort. Men vi gjorde det inte. Hur — trots allt — hur har det här gått till? Vi är ju människor båda två. Inga djävlar. Inga blodspakter. Två män som har bott i samma rum . . ."
   "Jag vet inte", sade Barry. "Vi får försöka räkna ut det så småningom. Får jag stanna hos er, Jehan."
   "Betrakta det här rummet som ert hem", sade Lenoir med en flott armrörelse mot rummet, bokhögarna, deglarna och ljuset som lyste allt blekare mot den annalkande dagern.
   Utanför fönstret, i grått mot grått, framträdde Notre Dames båda väldiga torn på nytt. Det var gryning den 3 april.

   Efter frukost (torrt bröd och ostkanter) gick de ut och besteg det södra tornet. Katedralen var sig lik, om än renare än 1961, men utsikten blev en överraskning för Barry. Det var en liten stad han såg ner på. Två små tätbebyggda öar, på högra stranden ännu fler hus innanför en fästningsmur, på vänstra stranden några gator som slingrade sig runt universitetet, och det var det hela. Duvor kuttrade på den solvarma stenen mellan takränneprydnaderna. Lenoir som hade sett alltsammans förut, skar in datum, med romerska siffror, på bröstvärnet. "Nu måste vi fira dagen", sade han. "Vi går ut på landet. Jag har inte varit utanför stan på två år. Vi går dit bort" —han pekade mot en dimmigt grön kulle där det syntes några skjul och en väderkvarn "—Montmartre, tycker ni inte? Det finns en del bra krogar där, har jag hört sägas."
   De hade snart kommit in i en trivsam vardagslunk. Barry kände sig först litet nervös på de smala gatorna som vimlade av folk, men svept i en kappa som tillhörde Lenoir skilde han sig inte från mängden annat än genom längd. Han var förmodligen fjortonhundratalets längste fransman. Levnadsstandarden var låg och löss oundvikliga, men Barry hade aldrig fäst stort avseende vid bekvämlighet, det enda han verkligen saknade var kaffet till frukost. De köpte en säng och en rakkniv — Barry hade glömt sin — och presenterade honom för husägaren som "Monsieur Barrie, en kusin från Auvergne", och därmed var de etablerade.
   Barrys klocka inbringade en sagolik summa, fyra guldmynt, tillräckligt att leva på ett helt år. De sålde den som en mycket märklig ny sorts tidmätare från Illyrien, och köparen, en hovmarskalk på spaning efter en lämplig present åt kungen, granskade varumärket — Hamilton Bros, New Haven 1881 — och nickade vist. Olyckligtvis blev kunden inspärrad i en kung Louis burar för vanartiga hovmän innan han hade överlämnat gåvan, och klockan kan mycket väl fortfarande ligga bakom någon tegelsten i Plessis ruiner, men det bekymrade inte de båda lärda vännerna. På morgnarna gick de på sight seeing i Bastiljen och i kyrkorna eller besökte ett urval mindre betydande poeter som intresserade Barry. Efter lunch diskuterade de elektricitet, atomteori, fysiologi och andra ämnen som intresserade Lenoir, och genomförde smärre kemiska och anatomiska experiment, vanligen med klent resultat, och tiden efter kvällsvarden fördrev de med samtal, ändlösa samtal som spände över århundraden men alltid slutade i det mörka rummet där fönstret stod öppet mot vårnatten och i deras egen vänskap. Efter fjorton dagar var det som om de hade känt varandra hela livet. De var fullkomligt lyckliga. De visste att de inte kunde ha någon nytta av vad de lärde sig av varandra. Hur skulle Barry anno 1961 kunna framlägga bevis på vad han visste om gamla Paris, och hur skulle Lenoir anno 1482 kunna övertyga någon om den vetenskapliga metodens värde? Men det bekymrade dem inte. De hade aldrig väntat sig att någon skulle lyssna. De hade velat veta.
   Och därför levde de lyckliga för första gången i sina liv, så lyckliga i själva verket att vissa drifter som tidigare förträngts av längtan efter kunskap nu började göra sig gällande. En kväll sade Barry tvärs över bordet: "Ni har väl aldrig funderat på att gifta er, kan jag tro?"
   "Njeej", svarade vännen tveksamt. "Det vill säga, jag står ju egentligen i kyrkans tjänst — i en betydlig grad — och det verkade liksom omotiverat ..."
   "Och dyrt! På min tid skulle ingen kvinna med självaktning ha delat det liv jag förde. Amerikanska kvinnor är så förbaskat självsäkra och effektiva, och så förföriska, och så skräckinjagande ..."
   "Och kvinnorna här är så små och mörka, som baggar, och de har så dåliga tänder" , sade Lenoir dovt.
   De talade inte mer om kvinnor den natten, men de gjorde det natten efter och den nästa, och den därpå följande firade de en framgångsrik dissekering av en dräktig groda med två flaskor Montrachet 74 och blev på snusen. "Skall vi inte kalla på en kvinna" sade Barry i liderliga bastoner och flinade.
   "Men tänk om jag trollar hit en djävul?"
   "Är det verkligen så stor skillnad?"

   De skrattade som galningar och ritade ett pentagram. "Ha-ere, haere" , började Lenoir, och när han fick hicka fortsatte Barry. Han läste de sista orden. In i rummet for en kall vindstöt som luktade dy, och i pentagrammet stod en naken långhårig varelse och skrek vilt med ögon svarta av skräck.
   "Vid Gud, en kvinna", konstaterade Barry.
   "Är det?"
   Det var det. "Se här, ta min kappa," sade Barry, för det stackars kräket stod där och skakade av köld. Han lade kappan över hennes axlar. Hon drog mekaniskt ihop den omkring sig och mumlade; "Gratias ago, domine."
   "Latin", tjöt Lenoir. "En kvinna som talar latin!" Det var svårare för honom att hämta sig från den chocken än för Bota att komma över sin. Det framgick att hon var slavinna hos underprefekten över Norra Gallien med residens på den mindre av de båda öar som bildade staden Lautetia. Hon talade latin med tjock keltisk brytning och visste inte ens vem som var kejsare i Rom. "En verklig barbar", sade Lenoir föraktfullt. Det var hon också, en okunnig, tystlåten, ödmjuk barbar med stripigt hår, vit hy och klara grå ögon. Hon hade blivit väckt ur en djup sömn. När de hade övertygat henne om att hon inte drömde antog hon tydligen att detta var någon nyck av hennes obegriplige, allsmäktige herre underprefekten och fann sig i situationen utan att ställa frågor. "Är det dig jag skall tjäna, herre?" , frågade hon blygt men utan missnöje och såg från den ene till den andra.
   "Inte mig" , brummade Lenoir och tillade på franska:—"Låt inte mig störa. Jag lägger mig i förrådsrummet." Han gick sin väg.
   Bota såg upp på Barry. Ingen galler och knappast någon romare hade en så imponerande gestalt, inga galler och inga romare hade någonsin talat så milt till henne.
   "Din lampa —" det var ett vaxljus men ett sådant hade hon aldrig sett — "din lampa har nästan brunnit ut", sade hon. "Skall jag släcka den?"

   För två sous extra i årshyra lät värden dem använda förrådet som ett andra sovrum och Lenoir sov nu åter ensam i sitt gamla vindsrum. Han betraktade sin väns husliga lycka med eftertänksamt intresse utan minsta stänk av avund. Professorn och slavflickan älskade varandra med fröjd och innerlighet. Deras välbefinnande flödade över på Lenoir i vågor av beskyddande glädje. Bota hade hela sitt liv behandlats brutalt, alltid som kvinna men aldrig som människa. På en enda vecka blommade hon upp, blev levande och utvecklade under sin mjuka passivitet en gladlynt och klipsk personlighet. "Du håller på att bli en riktig parisiska" hörde han en natt Barry förebrå henne (väggarna i vindsvåningen var tunna). Hon svarade: "Om du visste vad det betyder för mig att inte alltid behöva försvara mig, alltid vara rädd och alltid ensam
   Lenoir satte sig upp i sin koj och försjönk i tankar. Vid midnatt när allt var stilla, steg han upp och lade ljudlöst i ordning sina nypor med svavel och silver, ritade pentagram-met och öppnade boken. Mycket lågt läste han så besvärjelsen. Han ansikte uttryckte spänd förväntan.
   I pentagrammet uppenbarade sig en liten vit hund. Den kröp ihop med slokande svans, men kom sedan försiktigt fram, nosade på Lenoirs hand, såg upp på honom med klara ögon och gnydde litet blygt och bedjande. En herrelös valp ... Lenoir klappade den. Den slickade hans hand och försökte hoppa upp på honom från alla håll samtidigt, yr av förtjusning. På det vita läderhalsbandet fanns en silverbricka med texten "Jolie. Dupont, 36 Rue de Seine, Paris Vle"
   Jolie föll i sömn, hoprullad under Lenoirs stol, sedan hon gnagt i sig en brödkant. Och alkemisten öppnade boken och läste, fortfarande mycket tyst, men denna gång utan att känna sig generad. Han visste vad som skulle hända.

   När Barry på morgonen kom ut från förrådet-sovrummetsmekmånadsvistet blev han stående blick stilla i dörröppningen. Lenoir satt i sängen och lekte med en vit hundvalp, fördjupad i ett livligt samtal med någon som satt vid fotändan, en lång, rödhårig kvinna helt klädd i silver. Valpen gläfste. Lenoir sade "God morgon." Kvinnan bidrog med ett strålande leende.
   "Du milde metusalem", viskade Barry, (på engelska). Sedan sade han: "God morgon. Var kommer ni ifrån?" Hon påminde om Rita Hayworth, något förandligad, Hayworth plus Monalisa kanske. "Från Altarin, omkring sju tusen år härifrån", sade hon och leendet blev än mer strålande. Hon talade franska sämre än en förstaårselev som tagit sig in på college fotbollsvägen." Jag är arkeolog. Jag höll på att gräva ut ruinerna efter Paris III. Jag hoppas ni överser med mitt dåliga uttal, vi känner förstås inte till franska språket annat än genom inskriptioner."
   "Från Altarin? Men ni är väl människa — antar jag."
   "Vår planet koloniserades från jorden för omkring fyra tusen år sedan — det vill säga nu om tre tusen år." Hon skrattade, helt betagande, och såg på Lenoir. "tehan förklarade alltsammans för mig, men jag känner mig fortfarande förvirrad."
   "Det var dumdristigt av er att försöka igen," förebrådde Barry. "Vi har verkligen haft en väldig tur."
   "Nej," sade fransmannen. "Det var inte fråga om tur." "Men det är ju i alla fall svartkonst vi leker med. Säg — jag vet inte vad ni heter, madame ..."
   "Kislk," sade hon.
   "Säg mig, Kislk," sade Barry utan att staka sig, "er vetenskap måste vara fantastiskt högt utvecklad — finns det någon svartkonst? Existerar den alls? Kan man verkligen bryta mot naturlagarna så som vi tycks ha gjort?"
   "Jag har aldrig hört talas om ett autentiskt fall av magi."
   "Men vad är det då som händer här," utbrast Barry. "Varför fungerar den här fjolliga besvärjelsen för Jehan, för oss, bara den och bara här, ingen annanstans och inte för någon annan på fyra — nej fem — nej femton tusen år av dokumenterad historia? Varför? Varför? Och var kom den där jäkla valpen ifrån?"
   "Den gick vilse," sade Lenoir allvarligt, "någonstans i närheten här, på Ile St Louis"
   "Och jag sorterade krukskärvor," sade Kislk, lika allvarligt, "på en hustomt på ö nr 2 i utgrävning 4, sektion D. Det var en vacker vårdag och jag avskydde det. Hatade det. Dagen, arbetet, folket omkring mig." Och hon såg återigen på den lille magre alkemisten, länge och avspänt. "Jag försökte förklara för Jehan i går natt. Vi har förbättrat rasen, förstår ni. Nu är vi alla mycket långa och friska och vackra. Inga plomber i tänderna. Alla kranier från Tidigt amerika har plomber i tänderna ... Några av oss är bruna, andra vita, somliga är bronsfärgade. Men vi är alla vackra och friska och välanpassade och aggressiva och framgångsrika. Vilket yrke vi skall ha och hur vi skall lyckas i det programmeras in redan i statens förskolehem. Men då och då är det någonting som inte klaffar. Jag till exempel. Jag blev utbildad till arkeolog därför att lärarna märkte att jag inte tyckte om folk, levande människor. Alla ser ut som jag på utsidan men alla är olika på insidan. När allting är likadant, var hör man då hemma? Men nu har jag hittat ett rum med bedrövlig standard på hygien och uppvärmning. Nu har jag sett en katedral som inte ligger i ruiner. Nu har jag mött en levande man som är kortare än jag och har dåliga tänder och oberäkneligt temperament. Jag har kommit hem. Där jag nu är kan jag vara mig själv och jag är inte ensam längre."
   "Ensam," sade Lenoir milt till Barry. "Ensamhet, förstår ni. Det är det som är trolldomen, ensamheten är starkare .. . Sannerligen, det verkar inte alls så onaturligt."
   Bota stod och tittade fram runt dörrposten, kinderna blossade mellan de svarta hårslingorna. Hon log skyggt och hälsade artigt på nykomlingen med ett godmorgon på latin.
   "Kislk kan inte latin," sade Lenoir med djupaste tillfredsställelse. "Vi måste lära Bota litet franska. Franska är kärlekens språk, eller hur? Kom så går vi och köper bröd. Jag är hungrig."
   Kislk dolde sin silvertunika under den användbara anonyma kappan och Lenoir drog på sig sin malätna svarta kappa. Bota kammade sig medan Barry tankfullt kliade ett lusbett på halsen. Sedan gick de ut för att skaffa sig frukost. Alkemisten och arkeologen från rymden gick först och diskuterade på franska, den galliska slaven och professorn från Indiana kom efter och talade latin och höll varandra i hand. De smala gatorna var fyllda till trängsel av människor och solsken. Över dem vädjade Notre Dame desperat till himlen med sina båda fyrkantiga torn. Nära intill dem hördes Seines mjuka kluckande. Det var april i Paris och på stränderna stod kastanjerna i blom.

Först publicerad 1962, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki