FANDOM



Av JOHN O'HARA


Patriotism 1.png


   DEN sydamerikanska musiken tog lyckligtvis slut och orkestern började på ett av sina berömda jazzpotpurrier—en melodi från någon broadwaysuccès, så en stump som var modern för tjugo år sedan, och därpå en nästan bortglömd bit ur Triangle Club-revy.
   Williams lutade sig fram mot flickan i svart. — Opp och hoppa, Betty. Låt oss försöka den här.
   —Gärna. Hemskt gärna, sa Betty.
   —Löjtnant McAllister, jag tar din fru med på en kort promenad runt dansgolvet, sa Williams.
   Ta bort henne, ta bort henne, sade McAllister, som bar uniform. Jag kan i alla fall inte tala med Mary så länge ni sitter här. McAllister stödde armbågen överdrivet mot bordet och stängde ute Betty och Williams och gjorde några väsande ljud som om han viskade viktiga hemligheter till Mary Williams.
   —Vi vet nog att vi inte är önskvärda, sa Betty.
   —Opp och hoppa nu, sa Williams. Alla fyra skrattade, hjärtligt.
   Betty och Williams gick ut på dansgolvet, men innan de hunnit dit, hade de redan kommit in i samma rytm, så som det händer med två som dansar bra och har dansat mycket tillsammans. Golvet var inte fullt med folk och inte stort heller. De dansade runt det två gånger, innan Williams sa något.
   —Jag är glad att vi gick hit, jag tycker om det här stället, sa han.
   —Vi behöver inte prata, sa Betty.
   —Jag är verkligen glad att vi gick på det här stället. Det är så nära där vi bor, men vi kommer så sällan på att gå hit.
   —Var snäll och prata inte. Vi be- höver inte prata, sa hon.
   —Jaså, inte. Utan alla ska kunna se det på oss. Jag är glad att vi gick hit och det är en förbaskat bra orkester. Jag har alltid tyckt om den här orkestern.
   —Snälla du.
   —För guds skull. Du är tjugutvå år. Du borde ha lite förstånd. Du borde vara den som var lite försiktig istället för mig. »Havens far and lands of sight.» Han sjöng lite mer av texten.
   —Prata då, men sjung inte. Jag står inte ut, när du sjunger, sa hon.
   —Du yttrar dig då inget vidare smickrande om min sång, mrs McAllister. Men jag förstår ju vad du menar. Jag får massor av klagomål.
   —Å, käraste, var snäll.
   Hör på, Betty, om du inte slutar upp med det där så går vi och sätter oss igen. Jag menar det.
   —Ja, jag ska, sa hon.
   —Så, det var bättre. Prata med mig.
   —Nej, de ser inte hit. De har trevligt.
   —När måste han fara tillbaka ? Sa han det?
   —Det är så klart, sa Betty. Det var det första han sa. Om söndag.
   —Det är i morgon, sa Williams.
   —Hur så? Varför frågar du det?
   —Jag vet inte.
   —Åjo, varför frågade du det?
   —Jag sa att jag inte visste det, och jag vet det inte. Jag bara frågade, det är alltihop.
   —Ha! Hon fnös till.
   —Vad menar du med ha?
   —Jag menar dig. Du är i alla fall tjugofyra, vet du. Du ska låtsas ha lite förstånd. Du är äldre än jag. Du borde vara lite försiktig. Herre gud, jag hoppas att de inte ser på oss nu och får syn på ditt ansikte.
   —Förlåt. »Louisiana Purrrrchase ...» Betty !

Patriotism 2.png


   —Harry.
   —Jag sa, att du inte fick. Var då lite förnuftig, för guds skull.
   Hon svarade inte. Hon gjorde sig loss från honom, från hans beröring, och började gå tillbaka mot deras bord.
   —Förlåt, sa han.
   —Det är verkligen ett förtjusande ställe. Om jag bodge så här nära, skulle jag alltid vara här. 'Hon smålog, alltför glatt.
   De var tillbaka vid bordet. McAllis ter reste sig till hälften.
   —Harry, övertala Mac. Han vill gå hem, sa Mary.
   —Vad då ? Hem ! Sista kvällen ! sa Williams.
   —Just det. Sista kvällen, sa McAllister.
   —Å, jag förstår, sa Williams. — Var inte oanständig, sa Mary.
   —Jag tänkte inte på det, sa Williams.
   —Nej, det är klart att du inte gjorde, sa Betty. Harry, du gör mig generad. Mac, låt oss stanna lite till. En halvtimme gör väl ingen skillnad. Du kan sova i morgon.
   —Du kan stanna. Jag sa inte att du behövde gå, sa McAllister.
   —Jag tycker att vi går allihop, sa Mary.
   —Äsch, strunt, sa McAllister. Det behöver väl inte bli någon sorts gemensam avmarsch? Mary, jag följer dig hem och så kan du bjuda mig på en drink. Låt dansparet stanna.
   —Vad pratar du? sa Williams. Vaktmästarn, får jag notan.
   —Nej, stopp, sa McAllister. Jag följer hellre Mary hem och får en drink i lugn och ro och du och Betty kan stanna och dansa en dans till. Det är bara det att jag vill härifrån och om Betty har lust att dansa, så låt henne. Det gäller dig också, Harry. Stanna en halvtimme till så väntar jag hemma hos er. Och hur går det med notan? Här är fem bagare.
   —Det är vi som bjuder. Vi bad er komma med.
   —Å, tack ska du ha. Kom då, Mary, sa McAllister. Vi ses om en halvtimme.
   Mary Williams och McAllister gick sin väg. Betty och Williams drack ur sina glas och Williams beställde en drink till, innan han sa något.

Patriotism 3.png


   —Vad sägs om det här ?
   —Om vad då?
   —Det vet du mycket väl, om vad då. Mac.
   —Han hade tråkigt här och han vill ha en drink tillsammans med Mary. De pratar alltid en massa. Det vet du.
   —Det är mer än så, sa Williams. — Varför frågade du när han far tillbaka?
   —Det var rent automatiskt.
   —Har du lust att träffa mig?
   —Det har jag, men jag tänker inte göra det.
   —Varför inte? Det kan du väl.
   —Hör på, jag är ingen patriot, men för guds skull ..., sa han.
   —Nej, det är inte, jag heller. Så du kan lika gärna träffa mig. Jag far tillbaka till Stamford imorgon kväll, men jag är i stan igen på onsdag.
   Han såg bort utan att säga något.
   —Jag är inte kär i honom. Jag är kär i dig, sa hon. Han vet det. Inte att jag är kär i dig, men att jag inte är kär i honom. Han borde veta det vid det här laget.
   —Vad sa du åt honom ?
   —Jag behövde inte säga det.
   —Å, sa Williams.
   —Inte i går kväll, eller kvällen före och inte i kväll! Å nej!
   —Kunde du det? Du menar, att du inte var tillsammans med honom?
   —Nej, det var jag sannerligen inte, och det visste han, innan han kom hem. Jag bad honom inte komma hem. Och om han envisas med att komma hem så behöver han då inte tillbringa hela tiden med mig.
   —Jag förstår mig inte på dig.
   —Äsch, sluta med det där pratet. Du ville förstås hellre, att jag inte var kär i dig, men bry dig inte om det, du.
   —Gode gud, sa han. Tre månader därborta och .längta efter att få vara med dig. Jag förstår inte att du kunde.
   —Jaså, du förstår inte det? vJag menar, om du känner det på det sättet så måste du ha känt det för länge sen, så du kunde låtsas lite eller så. Det måste du ha gjort förut.
   —Jaså, du tror det? Tänk tillbaka ett slag. Du och jag började inte förrän i onsdags fem veckor. Dessförinnan så gjorde det inte så mycket. Men du ska föreställa vara kär i mig, så hade jag åtminstone fattat det, eller har jag kanske drömt det?
   —Nej, men ... Han försökte inte avsluta meningen.
   —Vad vill du att jag ska göra? Jag vet.
   —Det har ingenting att göra med vad jag vill att du ska göra eller inte vill att du ska göra.
   —Det är allt jag behöver veta. Ja, låt oss gå då. Tralalala. Skaffa hit notan, och jag hoppas, att du inte har något emot att jag dricker ur din drink. Jag är glad, att du inte står så nära i tur, din förbaskade patriot.

Övers.: Ria Wägner Ill.: Gösta Kriland
Källa: All världens berättare nr 4 1949]

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki