Fandom

Svenskanoveller Wiki

Personen från Porlock

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Raymond F. Jones

Porlock 1.png



Var det inbillning alltihop—eller fanns det verkligen personer som försökte hindra honom i hans arbete på en av århundradets största uppfinningar?

BORGE, Intercontinentals chefsingenjör, kastade en blick på den blå pärmen han höll i handen. Sedan såg han på det spända ansikte som tillhörde Reg Stone, hans bäste ingenjör.
   —Det är ingen ide, sa Borge. Vi upphör med projektet. Millens rapport är negativ. Han anser att BW-effekten omöjligt går att tillämpa praktiskt. Du kan själv läsa detaljerna.
   —Upphör med ... ! Reg Stone reste sig till hälften ur stolen. — Men det kan du inte göra. Millen är tokig. Vad kan han bevisa med bara lite matematik och inga experimentdata? Jag är på vippen att lyckas. Om jag bara kunde få dig att begripa det!
   —Jag har begripit tillräckligt. Jag kan inte finna något som försvarar att vi kastar ut ytterligare tjugofemtusen dollar efter de hundrafemti ditt projekt redan har kostat bolaget.
   —Tjugo då. Till och med femton kan vara tillräckligt. Borge, om du inte låter mig fortsätta med det här så struntar du i århundradets största uppfinning. Något annat bolag kommer att ha större mod och fantasi och mindre respekt för dyrbara åsikter i vackra pärmar och de kommer att lyckas med det. Teleportation är inom räckhåll för oss - det enda vi behöver göra är att sträcka oss en smula!
   —Majestic och Carruthers Elektriska har båda två upphört med sina projekt på det området. Professor Merrill Hanford, som hjälpte Bots-Wellton med det ursprungliga forskningsarbetet, säger att BW-effekten aldrig kommer att ha något annat än akademiskt intresse.
   —Hanford! exploderade Reg. Han är avundsjuk därför att han inte är klyftig nog att göra en uppfinning av den storleken. Bots-Wellton säger själv att hans effekt till slut kommer att göra det möjligt att eliminera alla andra frakttransportmedel och de flesta passagerardito också, bortsett från dem som bara är till för nöjes skull.
   —Vilket alltsammans är utmärkt, sa Borge, utom att det inte har fungerat annat än vid en obetydlig laboratoriedemonstration.
   —Obetydlig! Det faktiska överförandet av sex milligram silver en sträcka på tre meter är knappast obetydligt. Vad Millens beräkningar beträffar så har vi inte de rätta grunkorna för att kunna sköta det här.
   —Jag talade från en ingenjörsståndpunkt. Naturligtvis har effekten rent vetenskapligt intresse, men vi har ingen användning för den. Det bevisar Millens beräkningar. Ta den här kopian och se själv. Jag är ledsen, Reg, men det är mitt sista ord.
   Reg Stone reste sig långsamt medan hans stora händer vilade på skrivbordets glasskiva. - På det viset. Jag antar att jag då blir tvungen att helt enkelt strunta i det.
   —Jag är rädd för det. Borge reste sig och sträckte fram handen. - Du har arbetat så hårt på det här. Varför tar du dig inte några dagars fritt? Sedan ska vi ha ditt nästa uppdrag klart. Och du är väl inte arg för det här med Bots-Wellton-effekten?
   —Nej, då ... visst inte, sa Reg tankspritt.

HAN GICK UT från kontoret och tillbaka till laboratoriet, där de raffinerade grejorna för hans teleportationsprojekt låg strödda i kaotiska högar över bänkarna och uppradade på hyllor och i glasskåp.
   Vackert skrot till ett värde av hundratusen dollar, tänkte han. Han slängde sig i en stol framför de stora skåpen. Att man skulle upphöra med projektet var den passande klimaxen på de förseningar, missöden och olyckor som envist hade förföljt projektet sedan det startades.
   Ända från början hade alla utom några medlemmar av Ingenjörskommittén och Reg själv varit mot det. Borge ansåg att det var att spilla tid och pengar. De andra ingenjörerna anspelade på det som Stones Dårskap.
   Och Reg själv hade den där kvävande, besvikna, odefinierbara känslan som han inte kunde komma på det klara med.
   Det var en förvarning om misslyckande och det hade funnits tusen och en händelser som stödde den. Från första dagen, då ett av hans laboratoriebiträden hade ramlat och krossat en dyrbar spänningsförstärkare, tycktes projektet ha varit förhäxat. Inte en dag gick utan att material på ett mystiskt sätt tycktes saknas eller att blåkopior dök upp med felaktiga specifikationer. Han hade prövat sex odugliga yngre ingenjörer före den siste, en begåvad kille vid namn Spencer, som tycktes vara den ende av dem som kunde skilja mellan ett ljusrör och ett stumpstöd.
   Med ständig brist på män och material var det nästan som om någon med berått mod saboterade hela projektet.
   Han vaknade upp ur sina tankar med ett kort, bittert skratt. De små männen i vita rockar skulle vara efter honom om han fortsatte med de tankarna.
   Han tog sig med handen över ögonen. Så trött han var! Han hade inte förrän nu insett hur överansträngd han var. Han märkte det av fingrarnas lätta darrning, av trycket bakom ögonen.
   Hans besvikelse och ilska koncentrerade sig långsamt på Carl Millen, den rådgivande fysiker som hade lämnat en negativ rapport sedan Borge inför Ingenjörskommittén hade insisterat på att de skulle inhämta en utomståendes mening om vilken praktisk användning BW kunde komma till.
   Den kylige, obeveklige Millen kunde emellertid knappast vara föremål för något så personligt som ilska. Ändå hade han egendomligt nog varit föremål för Reg Stones vänskap ända sedan de båda gått i ingenjörsskolan tillsammans.
   Vad de fann hos varandra skulle ha varit svårt att uttrycka i ord, men det fanns någon kompletterande anblick av motsatta världar som var och en tycktes kunna få genom den andres ögon.
   Vad Millens rapport om BW-projektet anbelangade så visste Reg att den hade varit ytterst opersonlig och återgiven som Carl Millen såg på saken, fastän de båda ofta hetsigt hade diskuterat frågan tidigare. Men själva Millens opersonliga synsätt gjorde det omöjligt för Reg att fortsätta vara ilsken.
   Men aldrig i hela sitt liv hade han velat något så starkt som han ville vara den som utvecklade Bots-Wellton-effekten från en ren laboratoriedemonstration till ett system som var i stånd att transportera miljoner ton frakt tusentals mil utan att något materiellt överförde dem.
   Nu var han för gott avskuren från det. Han kände sig sysslolös. Det var en panikartad känsla. I månader hade han oavbrutet arbetat på toppen av sin förmåga. Nu tycktes han plötsligt ha fallit ner i ett tomrum.
   Han övervägde att lägga in sin avskedsansökan och ta anställning vid något annat bolag som skulle låta honom fortsätta med projektet. Men vem skulle det? Majestic och Carruthers, två av de största bolagen, hade dragit sig ur det, hade Borge sagt. Fanns det någon som över huvud skulle börja med det?
   Det fanns en annan möjlighet, tänkte han andlöst. Reg Stone skulle kunna överta det!
   Varför inte? Han hade ett fint utrustat laboratorium och en verkstad där hemma. Intercontinental skulle bli tvunget att skrota ner projektutrustning till ett värde av tiotusentals dollar. Reg kände sig övertygad om att Borge skulle låta honom få köpa det som skrot.
   Visst skulle det gå långsamt utan Intercontinantallaboratoriernas hjälpmedel men det skulle vara bättre än att helt avstå från projektet.
   Han kastade plötsligt en blick på klockan på väggen. Han hade suttit där utan att röra sig över en timme. Det var tid att äta lunch. Han beslöt sig för att åka neråt stan där han inte skulle träffa någon han kände, hellre än att äta på firmakantinen.

HAN VALDE Estate, en fiskrestaurang fyra, fem kilometer från fabriken. Så snart han hade kommit in förstod han varför hans undermedvetna avsiktligt hade valt den här restaurangen.
   Han såg Carl Millen sitta i andra ändan av restaurangen. Han hade velat träffa honom. Millen åt alltid på det stället vid den tiden.
   Millen fick nästan samtidigt syn på Reg och vinkade åt honom.
   —Sätt dig, Reg. Du är den sista människa jag väntade mig få se här. Några nyheter på fabriken?
   —Inget särskilt - bortsett från att Borge fick en rapport från Carl Millen & Co, konsulterande ingenjörsbyrå.
   Millen log skevt. - Exploderade han?
   —Varför lämnade du en negativ rapport?
   —Läste du den inte? Jag bevisade att BW-effekten är absolut begränsad av koncentrationen av fria atomer i spridningsfältet. Den begränsningen hindrar fullständigt någon massanvändning av principen.
   Reg höll sig tyst medan kyparen kom med matsedeln. De bestämde sig båda för musslor.
   —Jag kommer ihåg, sa Reg då kyparen hade gått, hur en mycket framstående flygingenjör 1925 skrev en lärd uppsats som absolut bevisade att flygplan aldrig skulle kunna uppnå en hastighet av sjuhundrafemti kilometer i timmen.
   Millen skrattade.—Ja, och tänk på killen som bevisade att en ångare aldrig skulle kunna föra tillräckligt med bränsle med sig för att korsa Atlanten.
   Han hejdade sig och såg allvarligt på Reg. — Men för var och en av de där klassiska blunderns finns det tusentals riktiga negativa demonstrationer som har sparat oräkneliga miljoner åt tekniken och industrin. Det vet du lika bra som jag. Den här är en av dem.
   —Jag går med på det första men inte på det andra, sa Reg. Jag har inte läst din rapport. Jag kommer antagligen inte att göra det. Den är felaktig. Det måste den vara. BW-principen kan användas på något sätt och jag tänker bevisa det.
   —Hur tänker du egentligen bära dig åt? frågade Millen och log vänligt. Något intuitivt, utan tvivel?
   —Ja, skoja du bara, men kom och hälsa på mig då du vill åka på en snabbsemester via Stones Ögonblickliga Transportbolag.
   —Reg, det där jobbet som jag talade om för ungefär ett år sedan kan du fortfarande få. Jag ag kan erbjuda dig platsen som biträdande forskningschef. Om ett år skulle jag kunna låta dig bli kompanjon Det är värt tjugotusen dollar nu, tretti sedan.
   —Skulle jag kunna arbeta med BW på lediga stunder?
   Millen skakade på huvudet. - Det är det enda kruxet. Våra män har inte tid med något annat än kundernas projekt. Dessutom skulle du bli tvungen att vänja dig vid idén att tro på matematik, inte på intuition.
   —Jag tror inte jag skulle vara dig till någon större hjälp.
   —Du skulle väl kunna Iära dig bli det för så mycket pengar, eller hur? Vad betalar den där skräpfabriken dig? Åtta? tio?
   —Sjutusenfem.
   —De förbaskade snåljåparna! Tre gånger det borde göra det värt att strunta i intuition och övergå till matematik.
   Reg skakade på huvudet. — Så mycket pengar finns inte. att lösa andra människors gåtor mot en avgift är inte vad jag menar med att leva.
   —Ibland tror jag att du bara är en besviken forskningsfysiker. I det här jobbet gäller det pengar. Tyvärr finns det inte någon ära.
   I detsamma kom kyparen med deras beställningar.

Porlock 2.png



REGS nedslagenhet höll i sig på kvällen. Hans tre pojkar märkte det, då han vägrade spela fotboll med dem. Hans fru Janice märkte det, då han inte stack in huvudet i köket på väg till laboratoriet.
   Efter middagen då pojkarna hade lagt sig berättade han för henne vad som hade hänt den dagen.
   —Jag förstår inte varför du känner dig så illa tiIl mods över att just det här projektet har lagts ner, sa hon då han hade slutat. Andra har också lagts ner.
   —Därför att det är ett av de största fenomen som nånsin har upptäckts. Det är moget för praktisk användning men ingen annan vill tro det. Det är som om man med avsikt försökte hindra mig från att ta varje steg. Hela tiden projektet har varat har det varit samma sak. Och det här—att strunta i alltsammans då vi har kommit så långt! Jag begriper mig inte alls på anledningarna till det. Bortsett från att man helt enkelt inte vill att det ska lyckas. Jag har fått den känslan och kan inte bli kvitt den. Man vill att jag ska misslyckas!
   —Vem vill det?
   —Alla! På ritkontoret. Laboratorieteknikerna. I modellverkstaden. Det verkar som om allas delaktighet i projektet bara är att sätta krokben för mig.
   —Åh, älskling - du är bara upprörd över det hela. Låt oss resa på semester. Låt pojkarna åka till lägret i sommar så kan vi resa nånstans på egen hand. Du måste få vila dig.
   Han visste det. Han hade vetat det länge, men teleportationen var viktigare än vila. Han kunde kurera sin nervositet senare. Det var så han hade tänkt sig det. Nu var allt han hade en vacker neuros. Det kunde inte vara något annat, sa han för sig själv, denna absoluta övertygelse om att han blev saboterad i sitt arbete, att andra hade slagit sig samman för att hindra den fulla utvecklingen av BW-principen.
   —Kanske om några veckor, sa han. Där finns några andra trådar i den här saken som jag skulle vilja nysta upp. Låt oss läsa i kväll. Något fantasifullt, något vackert, något fjärran ...
   —Coleridge, skrattade Janice.
   De satte sig vid fönstret som vette mot trädgården. Deras last att läsa poesi tillsammans var något av en anakronism i en värld som hotades av atombomber men det var den enda avkoppling som Reg kunde tillåta sig från ingenjörsproblemen.
   Janice började läsa lågmält. Hennes röst var som musik ur ett förflutet som var vänligare och stod närmare de slutliga sanningarna än denna ålder.

   "I Xanadu ett stolt palats
   blev byggt till Kubla Khans behag,
   där floden Alph nå helig plats
   rann under bråddjup klippavsats
   mot grottor utan dag.
   Fem dubbla mil med bördig mark
   av murar hägnades till park ..."

   Reg stelnade plötsligt till och satte sig rakt upp och hans ögon såg stint mot den färgsprakande horisonten.
   — Just det, flämtade han lätt. Det är just som det är ...
   Janice såg upp från boken; hennes ansikte var förbryllat.- Vad i all världen pratar du om?
   —Personen från Porlock. Kommer du ihåg hur Coleridge skrev Kubla Khan?
   —Nej. Vem är Personen från Porlock?
   —Coleridge skrev den här dikten just efter det att han hade vaknat ur ett opierus. Han sa senare att han under sömnen hade skapat minst två till trehundra rader. Medan han försökte fästa dem på papper avbröts han av en person från byn Porlock Då Coleridge slutligen gjort sig av med besökaren kunde han inte komma ihåg mer av sin visionära dikt.
   —Han blev rasande därför att denna dumdryga nolla hade avbrutit hans arbete och han skrev en dikt som tuktade Personen från Porlock och andra dumma människor som hindrar de verkligt arbetsamma.
   —Och så...?
   —Förstår du inte? Det är de här Personerna från Porlock som har gjort det omöjligt för mig att fullborda mitt arbete. Borge, Millen, Dickson, ritaren som fördärvade ritningarna; Hansen, verkstadsmekanikern som gjorde sådana avvikelser från ritningarna att inget fungerade. De här Personerna från Porlock - jag undrar hur många tusentals års framåtskridande de har kostat världen!
   I skymningen satt Janice och stirrade på Regs bittra ansikte. Hennes ögon var uppspärrade och fyllda av verklig skräck, skräck för den ondskefullIa anfäktelse som bemäktigat sig honom.
   —Personer från Porlock mediterade Reg halvhögt. Skulle det inte vara lustigt om det visade sig att de med avsikt och i ett visst syfte störde andra människors arbete. Anta att det var deras enda livsmål ...
   —Reg!
   Han kunde knappt se Janice i mörkret men han kände hennes skräck.
   —Oroa dig inte, Janice, jag har inte blivit tokig. Jag satt bara och tänkte ... Visst är det fantastiskt, men Coleridge tillhörde världens genier. Kanske fick han en glimt av en sanning som ingen annan har anat.

REG KLEV IN på Borges kontor tidigt nästa morgon. Chefsingenjören rynkade pannan då han såg Reg Stone.
   —Jag trodde att du skulle ta dig några dagars semester.
   —Jag kom hit för att fråga vad du tänker göra med den utrustning som har byggts för mitt BW-projekt.
   —Vi ska ställa den i förrådet tillsammans med diverse andra saker ett tag och sedan skrota ner den. Varför det?
   —Hur skulle det vara om du gjorde mig en stor tjänst och förklarade det vara skrot omedelbart och lät mig få köpa det — som skrot?
   —Vad vill du ha det för?
   —Jag vill fortsätta BW-experimenten på egen hand. Du vet, bara känna mig för lite i min verkstad hemma.
   —Tror fortfarande att det ska bli något av det, va?
   —Ja. Det är därför som jag skulle vilja köpa grejorna, i synnerhet hastighetskammaren. Det skulle ta mig några år att själv bygga en sådan.
   —Jag skulle gärna göra dig tjänsten, sa Borge, men den nye disponenten har just utfärdat en föreskrift om att inga delar eller någon utrustning får säljas till de anställda. Det gick bra under kriget då grabbarna mest byggde sina radioapparater på firmatid och med firmautrustning. Vi hade överskott då men alltför många försöker nu renovera sina amatörverkstäder på vår bekostnad. Så Bruce satte stopp för alltsammans.
   —Men det är ju meningslöst då det gäller sådana speciella grejor som jag har byggt för BW. De går inte att använda till något annat.
   — Kanske du skulle kunna övertala Bruce. Du känner ju honom.
   Ja, han kände Bruce, tänkte Reg. En produktionsman som likt många av sitt slag betraktade ingenjörer som ett nödvändigt ont. Det var fullkomligt meningslöst att be Bruce göra ett undantag från en av sina föreskrifter.
   Personer från Porlock ...
   Personer från Porlock ...
   Orden ekade som en irriterande refräng i hans huvud då han gick nerför trappan mot sitt eget laboratorium. Han förstod att han borde glömma det omöjliga begreppet, men orden var som en magisk sång som förklarade alla hans motgångar.
   Detta väldiga bolag och alla de tekniska framsteg som det hade åstadkommit kunde inte existera utan Borge och Bruce och de andra av deras typ. Men på samma gång utgjorde dessa Personer från Porlock det största hindret för modern vetenskaplig utveckling. Varje ingenjör i världen hade vid något tillfälle blivit hindrad av någon av dem — en chef utan fantasi, en dum verkstadschef, inkompetenta ritare, modellmekaniker, sekreterare, affärsmän, administratörer ...
   Då han gick förbi den öppna dörren till firmans tekniska bibliotek såg han Dickson, hans chefsritare på BW-projektet, sitta där inne vid ett bord. Han gick in.
   Dickson såg upp. - Tjänare, Reg. Jag undrade just var du var. Jag fick nyss höra att de ska skrota ner projektet. Det var verkligen synd.
   —Är du verkligen ledsen för det, Dickson? sa Reg.
   Ritaren såg skarpt på honom.—Vad menar du? Naturligtvis avskyr jag att arbeta på ett projekt och sedan se det nerlagt. Vem skulle inte göra det?
   —Vet du vad, då man ser tillbaka på det så verkar det som om projektet skulle ha lyckats om vi inte hade gjort femti fel var. Ta till exempel den där storleken på diametern i fokushåligheten i monteringsaggregatet. Det är det enda i hela uppsättningen som inte skulle vara iögonfallande för modellverkstaden, och det är den enda punkt där du gjorde ett fel trots vår kontroll. En sjua som såg ut som en tvåa på din ritning. Det var det som skilde framgång och misslyckande åt och kostade oss nästan fyra veckor medan vi sökte efter felet.
   —Reg, jag har ju sagt dig hundra gånger att jag är ledsen, men jag kan inte göra något åt det nu. Ett hårstrå på min skrivpenna fick siffran att bli just så krumelurisk att de där sömntutorna i modellverkstaden läste fel. Den såg lika mycket ut som en sjua. De borde ha fäst vår uppmärksamhet på det, fast vi inte hade sagt något.
   —Visst, jag vet. Det verkade bara vara så lustigt att det var just den siffran du höll på att skriva då ett hårstrå fastnade på din penna. Ritaren såg på Reg som om han hade blivit bestört över antydningen.
   —Om du tror att jag gjorde det med avsikt ...!
   —Det sa jag inte. Visst var det en olyckshändelse men varför? Berodde den på att du ... undermedvetet inte ville att projektet skulle lyckas?
   —Naturligtvis inte! Jag hade inget speciellt intresse av det bortsett naturligtvis från det jag sa innan, att jag är lika enutusiastisk som du då det gäller att se ett projekt jag arbetar på fullbordat.
   —Visst, jag antar det. Glöm att jag sa något.
   Reg lämnade Dickson och gick tillbaka ut i korridoren. Personer från Porlock - var de medvetet ondskefulla eller var de bara dumma klåpare? Antagligen det senare, tänkte han, men det måste finnas någon undermedveten lust att vålla misslyckandena som fallet var med den mystiska benägenhet för olyckshändelser som försäkringsbolag så väl känner till.
   Ju mer han tänkte på det, desto mindre fantastisk föreföll idén om Personer från Porlock. Det var alls ingen omöjlighet att den geniale poeten Coleridge hade stött på en klass av personer som var avgränsad, bestämd och fullkomligt livsfarlig.
   Det kunde knappast finnas någon annan förklaring på det dumma fel Dickson hade gjort då han ritade fokushåligheten. Han hade utfört betydligt mer invecklade ritningar för projektet, men den enda storleken som var av yttersta vikt hade varit det enda fuskverket.
   Och det innebar att det fanns andra som han i modellverkstaden, därför att vilken mekaniker som helst med ett halvt öga för precision skulle ha kontrollerat den där siffran innan han hade fortsatt och byggt alltsamman alldeles fel.
   Han gick in i verkstaden där Hansen, den mekaniker som hade utfört arbetet med håligheten, höll på att arbeta.
   — Ganska fint arbete. Han nickade mot föremålet i svarvstolen.
   —Jag hoppas ingenjören tycker det, brummade Hansen. Det är jobbigt som bara sjutton.
   —Ni är en bra mekaniker. Det är därför som ni får de svåra uppdragen.
   —Jag önskar att killen som delar ut avlöningarna tyckte det också.
   —Men vet ni, det är något som har oroat mig i flera veckor. Kommer ni ihåg den där håligheten ni gjorde åt mig, den som hade ett inre av en två fem i stället för en sju fem?
   Hansen vände sig trött mot ingenjören.—Åh, ingenjören jag har fått bita i det sura äpplet hundra gånger för det. Jag sa ju till er att det såg som en tvåa. Kanske jag behöver gå till ögonläkaren men jag tycker fortfarande det ser ut som en tvåa
   —Hade ni något skäl till att önska att håligheten inte skulle fungera?
   —Hör nu på! Hansens ilska spred sig som ett rött moln över hans ansikte. — Jag har betalt för att göra kufiska manicker i den här verkstaden, inte för att oroa mig över om de fungerar eller ej.
   —Kom ni inte att tänka på att kontrollera den där otydliga siffran?
   —Jag sa ju att jag tyckte att den var tydlig! Hansen vände sig ilsket mot svarvstolen igen och återupptog arbetet.
   Reg såg på mekanikern ett ögonblick och gick sedan ut ur verkstaden. Klåparna tycktes inte ha något personligt intresse av sitt fuskverk, tänkte han. Det måste vara något helt och hållet undermedvetet. Det gjorde dem emellertid inte mindre farliga. Utan dem skull hans projekt vid det här laget ha kunnat visa hur man praktiskt kunde använda BW-effekten.
   Men om han fortsatte det resonemanget, varför kunde då inte teleportationsapparaten fås att fungera nu? Enligt hans teori skulle den apparat han hade byggt kunnat tjänstgöra som en vägvisare för en större modell och den borde ha kunnat föra åtminstone femtio kilo trehundra meter. Men den hade blivit ett enda stort fiasko.
   Förutsatt att han inte själv var en Person från Porlock ...
   Men hur kunde han förutsätta det?
   Kanske de största felen var hans egna. Hans misslyckande att upptäcka Dicksons misstag på ett tillräckligt tidigt stadium, till exempel!
   Det var emellertid den enda premiss han inte kunde tillåta. Den ledde till ett olösligt dilemma, gjorde problemet fullständigt svävande. Han var tvungen att anta att han inte var en av klåparna.
   I så fall, varför fungerade inte apparaturen?
   Det innebar att några av de fel som Personerna från Porlock hade infört var kvar. Ta bort dem, så borde den fungera!
   Han skulle bli tvungen att gå igenom varje ekvation, varje ritning, varje specifikation — punkt för punkt—och jämföra dem med den faktiska modellen och rota fram felen.

HAN GICK IN i sitt eget laboratorium. Han sa till assistenterna att de kunde gå och stängde dörren. Han satte sig ner med de digra papper som hade hopats under de tio månadernas arbete på projektet. Det var hopplöst att försöka gå igenom alltsammans på några få timmar eller dagar. Det fick göras så småningom, men han skulle åtminstone kunna ta sig en titt på de mest sårbara punkterna. Dessa fanns i de rutinmässiga uppgifter som han hade överlåtit åt sina assistenter och där ritaren och modellverkstaden hade fått alltför fria händer med detaljerna.
   Den första var förstärkaren till BW-generatorn, vars strålning var i stånd till massmodulering och förde de krossade komponenterna av det material som skulle transporteras. Förstärkaren bar många konventionella drag, men vågformen som begagnades var radikalt okonventionell.
   Den innehöll två stadier av Klass A förstärkning som måste vara fullkomligt symmetriska. Reg hade aldrig försäkrat sig om att dessa båda stadier fungerade korrekt. Spencer, den unge ingenjören, hade rapporterat att de fungerade korrekt och Reg hade tagit hans ord på en så enkel ledning.
   Han hade inte något särskilt skäl att nu tro att något stod på tok. Det var bara en av de saker som fanns kvar för en potentiell Person från Porlock.
   Han skilde förstärkarens tillförare och alstrare och kopplade ihop en signalgenerator och en voltmätare. Punkt för punkt kontrollerade han ledningen. De positiva och negativa topparna var lika och exakt symmetriska, men på det andra stadiet var de inte tillräckligt höga. Han fick inte det som behövdes. Effekten från det rör som användes borde ha varit mer än tillräcklig.

Porlock 3.png



   Så upptäckte han felet. Voltstyrkan var felaktig och riktningen hade skurits av för att bevara symmetrin. Spencer hade helt enkelt antagit att de platta topparna berodde på överbelastning.
   Reg satt tyst och funderade på den påstådda ingenjörskonsten och förebrådde häftigt sig själv för att han hade litat på Spencer.
   Detta var anledningen till hela modulatorledningens skenbara misslyckande. Det var på grundval av det som han hade antagit att hans teori om massmodulering var felaktig.
   Spencer var uppenbarligen en av dem, tänkte han. Det innebar andra oupptäckta fel i all apparaturen. Resten av förmiddagen och eftermiddagen ägnade han åt att justera förstärkarna och få i gång modulatorn. Han avslöjade ett annat allvarligt fel i en viktig resistor i modulatorn. Han övervägde möjligheten av att det skulle finnas en bristfällig resistor bland de hundratusentals som firman använde - möjligheten av att den var placerad exakt på det kritiska stället. Siffran var så oändligt liten att det knappt kunde vara en slump.
   Då det var tid att sluta för dagen hade han fått ledningen i massmodulatom att fungera ganska bra. Han ringde till Janice och sa att han inte skulle komma hem förrän sent. Sedan arbetade han till över midnatt med att försöka få överföringselementen att ta emot den modulerade bärvågen. Han misslyckades gång på gång och till slut gick han hem totalt utmattad.

NÄSTA MORGON kände han sig emellertid utvilad och fylld av onaturlig översvallande glädje. Han hade nyckeln till orsaken till sina misslyckandes och han kände att det bara var en tidsfråga innan han skulle lyckas. Om han bara kunde få den tid som behövdes ...
   Den breda parkeringsplatsen ståtade inte med så många bilar så tidigt som han kom. Gail, laboratoriesekreteraren, satt emellertid redan vid sitt skrivbord, då han gick in. Hon ropade till honom: - Mr Borge vill tala med dig, Reg.
   —Jaha. Tack.
   Han vände och gick tillbaka mot chefsingenjörens kontor. Det här skulle vara det nya projektet, tänkte han. Han gick in och Borge såg upp med en kort nick.
   —Sätt dig, Reg. Fårorna i Borges ansikte tycktes ha eroderats till djupare dalar under den korta tid som hade förflutit sedan Reg senast träffade honom.
   —Jag har hört saker som jag inte tycker om, sa Börge plötsligt. Saker om dig.
   —Vad då för saker? Jag har inte ...
   —Dickson och Hansen har påstått att du har anklagat dem för att avsiktligt ha saboterat ditt projekt. Oberoende av om det är sant eller inte så kan inte det som dessa rykten insinuerar få fortsätta. Det kan ödelägga det här företaget på en månad.
   —Jag har inte anklagat dem för något! brusade Reg upp. Jag frågade bara om de ville att projektet skulle misslyckas. Naturligtvis väntade jag mig inte att de skulle säga att de gjorde det, men deras sätt visade vad jag ville veta.
   —Och vad var det?
   Reg tvekade. Den här utvecklingen var något som han inte hade räknat med. Hur skulle Borge, en av Personerna från Porlock, reagera inför Regs kännedom om dem? Förstod ens Borge själv sina egna motiv? Oberoende om han gjorde det eller ej så kunde inte Reg ge något annat förnuftigt svar än sanningen.
   —Jag fann att de undermedvetet ville att projektet skulle misslyckas. Jag tror det är förklaringen på de talrika fel som har gjort att mitt projekt har misslyckats.
   —Du tror alltså att ditt misslyckande beror på ... dessa personers förföljelse snarare än på att projektet i sig självt är omöjligt eller på att du inte är i stånd till att föra det till ett lyckligt slut?
   —Jag lider inte av förföljelsekomplex om det är det du menar, sa Reg hetsigt. Hör på, Borge, har du någonsin hört talas om personer med olycksbenägenhet som är ett problem för försäkringsbolag?
   —I förbigående. Jag känner inte till ämnet så mycket.
   —Jag kan bevisa att det här är ett annat slags benägenhet, en felbenägenhet, vars existens är lika bestämd som olycksbenägenhetens. Jag kallar såna människor för "Personer från Porlock" efter den man som poeten Coleridge benämnde så då hans stora dikt "Kubla Khan" förstördes av en av dem.
   —Och vad gör egentligen dessa—Personer från Porlock?
   —De gör fel i det viktiga arbete som anförtros dem. De stör andra som utför intensivt och koncentrerat arbete så att tankekedjor bryts och kanske går förlorade för alltid som i Coleridges fall. Och som i mitt eget fall. Jag kunde berätta om åtminstone hundra gånger då jag med avsikt har avbrutits vid kritiska punkter av mina beräkningar, så att mitt arbete måste göras om och vissa saker som bara var vagt tänkta helt tappades bort.
   —Vilket inte skulle ha kunnat bero på din egen nervösa spänning och ditt utarbetade tillstånd?
   —Nej.
   —På det viset. De här Personerna från Porlock förföljer i allmänhet intelligenta och överlägsna människor i världen, är det så?
   Reg brusade upp.—Jag utgör inte något psykoneurotiskt fall och jag lider inte av förföljelsekomplex!
   Plötsligt sköljde en kall vrede över Reg. Nu började Borges resonemangsmönster klarna. Han skulle avfärda hela saken som ett neurotisktkomplex och inte släppa Reg tillbaka till laboratoriet. Han skulle bli svartlistad på alla andra firmor där han eventuellt skulle ha kunnat fortsätta BW-arbetet.
   —Jag vet att du inte anser det, sa Borge, men du är trött. I sex år har du gjort underverk. Det känns djävulskt för mig att se dig på det här viset, Reg. Naturligtvis måste du förstå att alltsammans är en följd av överansträngning och trötthet. Ingen springer och stör ditt arbete. Din hjärna vägrar erkänna ett nederlag, så därför skjuter den mekaniskt skulden på någon annan. Jag är inte psykolog, men jag kan slå vad om att det är nära det rätta svaret. Jag vill att doktor Walker ska undersöka dig. Jag slår vad om att han rekommenderar en lång vila. Jag ger dig sex månader med full lön om det blir nödvändigt. Men jag kan inte låta dig gå tillbaka till laboratoriet, såvida du inte gör som jag säger. En upprepning av gårdagens uppträde och sedan skulle hela firman vara i luven på varandra. Du måste göra dig kvitt den här iden om Personer från Porlock.
   Pusslet tog klar form för Reg. Den sista osäkerheten skingrades. De var inte blint, undermedvetet drivna i sitt handlande.De här personerna från Porlock var aktivt medvetna om vad de gjorde. Borge kunde inte dölja den vetskap som hans ögon avslöjade.
   Men vad höll de på att göra?
   Sex månader—sedan skulle det vara för sent. Det hade han en katastrofal känsla av. Borge höll helt enkelt på att visa honom att det inte fanns någon möjlighet för honom att segra.
   Han försökte igen.—Jag kan inte vänta mig att du ska tro på det här. Jag förstår att det låter fantastiskt. Vilken psykiatriker som helst skulle utan tvivel ge diagnosen förföljelsekomplex. Men jag lovar att det inte kommer att äga rum fler sådana händelser som i går Ge mig det nya uppdraget men låt mig bara i sex veckor få arbeta på BW på egen hand, på fritiden. Jag garanterar att jag ska få det att fungera på den tiden.
   Borge skakade på huvudet.—Det är det som redan är det stora trasslet med dig—överansträngning. Du har jobbat så hårt att dina nerver är alldeles förstörda. Vem som helst som går förbi när du håller på med dina beräkningar är en sådan irritation att du tror att han avsiktligt stör dig. Låt en bra läkare ta hand om dig och låt mig få veta vad han säger. Det är det villkor jag sätter upp om du ska stanna kvar i firman. Jag avskyr att göra så här. Jag önskar att du för din egen skull sökte förstå—men om du inte vill det, så måste det bli på det här sättet.
   Reg reste sig och darrade svagt i hela kroppen av vrede. Han böjde sig fram över skrivbordet.—Jag vet vem du är! Men jag varnar dig jag ska inte sluta. På något sätt ska jag föra det härarbetet vidare och du och de andra av ditt slag ska inte kunna hindra mig!
   Han vände på klacken och gick raskt ut ur rummet, medveten om Borges medlidsamma blick på ryggen. Också medveten om att han gick ut för sista gången.
   Vreden och ursinnet varade inte så länge. När han hade kommit ut kände han ett styng av ånger, då han kastade en blick tillbaka på byggnaden. Han hade burit sig dumt åt, tänkte han, genom att utan kamp låta dem hindra honom från att få tillgång till BW-utrustnngen.
   Men hur kunde han annars ha uppträtt? Alltsammans var så fantastiskt i början att han inte skulle ha kunnat skissera upp ett förnuftigt program för att kämpa mot det.
   Kanske Borge hade rätt i en sak. Han var djävulskt trött och utmatta. efter de långa årens oavbrutet arbete. Först det där mikroforskningssystemet som hade tvingat honom att tillbringa två år i strålningslaboratoriet. Ett sådant projekt som det skulle ha gjort genomsnittsingenjören tokig. Så snart det problemet var löst hade han attackerat ett lika svårt i fråga om flygplanens radarutrustning; exakt fyra månader efter det att han börjat på det blev stridsplanen utrustade med den nya manicken
   Ja, han var trött ...

JANICE blev förvånad över att se honom och fick en chock när hon märkte hur plågad och förvirrad han såg ut.
   Långsamt och noggrant förklarade han för henne vad som hade hänt.. Han berättade för henne om hur Borge hade tolkat de saker som han hade sagt till Dickson och Hansen. Han berättade för henne om hur de och Spencer och de andra hade saboterat hans projekt.
   —De har besegrat mig, sa han avslutningsvis. De har fullföljt sina syften, slagit ut BW-projektet.
   Janice hade suttit tyst under hans redogörelse och bara hennes ögon hade återspeglat den växande skräcken hon kände.
   —Men, älskling, varför skulle de vilja hindra projektet? Vad skulle. det finnas för skäl till det, även om de här mystiska Personerna från Porlock verkligen existerade?
   —Vem vet? Men det förändrar inte saken, antar jag. De är så iögonfallande att jag inte fattar hur världen har kunnat undgå att märka dem. Men ... du tror inte på något av vad jag har sagt, eller hur?
   —De kan inte finnas, Reg! Borge har rätt. Du är trött. Den här idén är något som din hjärna har tagit fasta på i Coleridges dikt. Det har inte någon grund i verkligheten. Snälla du, gå till doktorn för min skull och se om han inte tillråder vila och psykiatrisk behandling.
   Som ett kyligt, osynligt skal tycktes ensamheten växa runt honom. Han erfor illusionen att vara avskuren från syn och hörsel och han fick ett intryck av att Janice satt där med läppar som rörde sig, men inget ljud trängde fram till honom.
   En illusion naturligtvis men ensamheten var verklig. Den skar av honom från hela världen, för var fanns det någon som skulle förstå och tro på det där om Personerna från Porlock? De fanns runt honom. Vart han vände sig stod de beredda att hindra honom från att arbeta som han ville. Kanske till och- med Janice...
   Men den premissen måste förnekas.
   —Jag ska låta dem knacka mig på knäna och i skallen om det gör dig lyckligare, sa han. Kanske jag rentav ska be Borge ta mig tillbaka om du vill ha det på det viset. Det spelar inte någon roll längre. BW-projektet är dött. De dödade det—men försök aldrig få mig att tro att de inte finns.
   —De gör det inte! De gör det inte, Reg. Du måste tro det. Sluta lura dig själv ...
   Helt plötsligt kunde han inte uthärda det längre. Han gick ut ur rummet och ut i dagens starka ljus, ett ljus som var som en kall, skimrande, vägg omkring honom, rörde sig då han rörde sig, omgav honom utan att skydda honom.
   Utan att skydda honom från blickarna de som gick förbi på gatan gav honom eller de som kom mot honom eller de som följde efter honom i en stadig ström som hela tiden närmade sig.
   Han kände deras närvaro—Personerna från Porlock—som påtagliga, svidande auror runt omkring. De omgav honom. De var ute för att fixa honom.
   Han började halvspringa. Hur länge hans flykt fortsatte visste han aldrig. Skymningen höll på att falla då han halvsnyftande av utmattning sjönk ner på en parkbänk många kilometer hemifrån.
   Han såg sig omkring i det fallande mörkret och på något sätt verkade det mindre ondskefullt än ljuset och de tusen ansiktena som tillhörde de Personer från Porlock som drev förbi honom på alla sidor.
   Om han bara kunde sätta strålkastaren på en av dem så att hela världen kunde se det och tro det—det skulle vara ett sätt att undslippa från det ljudlösa, osynliga fängelse de hade spärrat in honom i. Han var tvungen att visa att de existerade, så att ingen i världen mer skulle tvivla på hans ord. Men hur?
   Vilket obestridligt bevis på deras existens hade han? Var fanns det något sådant—bortsett från hans egna känslor och antaganden? Han ryste till då han insåg att det inte fanns något. Hans kännedom om dem, hans övertygelse att de existerade räckte inte. De måste vara något påtagligt.
   Men kunde det finnas mer? Försåtligt började tvivel krypa in i hans hjärna. Han kom ihåg Borges blick, Janices medlidande och fruktan.
   Han reste sig stelt från parkbänken och kall rädsla drev honom ut i ljuset. Om han skulle fortsätta vara övertygad om att han var vid sina sunda vätskor, så måste han först tveklöst bevisa för sig själv att, Personerna från Porlock existerade i verkligheten, inte bara i hans egna misstankar.
   Det fanns ett sätt varpå han kanske kunde göra det. Det sättet hade att göra med Carl Millens rapport och de beräkningar genom vilka han "bevisat" att BW-effekten var omöjlig att massexploatera.
   Reg visste att beräkningarna var avsiktligt felaktiga. Om han bevisade det, konfronterade Millen med detta faktum ...

HAN TOG en taxi hem. Janice mötte honom med torra ögon och utan att fråga om något eller begära några förklaringar. Han gav inte några sådana frivilligt utan gick in i arbetsrummet och tog fram Millens rapport. Han bad Janice koka kaffe och började långsamt vandra igenom den labyrint som Millens abstrakta matematiska resonemang utgjorde.
   Hans sömnighet tvingade honom till slut att överge arbetet, men han steg upp efter några timmar och började igen. Hela dagen höll han på med det och sent på eftermiddagen fick han den första glimten av det han sökte efter. En glimt av en avsiktlig förfalskning, en vink om breda stigar och ologiskhet och osanning.
   Det var så subtilt att han gick förbi det två gånger, innan han upp- täckte det. Något av det stränga övervägandet fick honom att rysa till då han insåg vidden av antydningarna. Det påminde honom om djävulens nio sanningar och tionde lögn som han hade hört landsortspredikanter prata om i sin barndom.
   Detta arbete av Carl Millen var förvisso de nio sanningarna—och den tionde svarta, försåtliga lögnen.
   Nu då han upptäckte den så blev det lättare att följa dess utveckling tills han spårade den till den slutliga, kolossala osanningen att koncentrationen av fria atomer i spridningsfältet gjorde användning i stor skala omöjlig.
   Här fanns det! Bevis!
   Triumfen över upptäckten svepte bort den utmattning han tidigare hade känt. Låt dem kalla det förföljelsekomplex nu!
   Han lade rapporten och sin bunt beräkningar i portföljen och sa till Janice att han skulle åka och hälsa på Millen.
   Medan han med ursinnig skicklighet körde mot staden undrade han hur Millen skulle reagera. Han skulle kunna kalla Reg tokig, förneka att han var en Person från Porlock — men han skulle aldrig kunna förneka beviset på hans avsiktliga förfalskningar.
   Sekreteraren sa till Reg att Millen var upptagen och bad honom sitta ner.
   —Säg till honom att det är Reg Stone och att jag har funnit vad han har försökt göra i BW-rapporten, sa Reg. Jag tror att han kommer att ta emot mig.
   Flickan såg ogillande på ingenjörens upprörda utseende och vidarebefordrade upplysningarna. Sedan nickade hon mot den polerade ekdörren.
   —Han tar emot er.
   Reg öppnade häftigt dörren. Carl Millen såg upp från skrivbordet mitt i rummet. Han log inte.
   Då såg Red den andra personen i rummet. Spencer, hans yngre assistent i BW-projektet. Mannens oväntade närvaro fick honom att känna sig obehaglig till mods ett ögonblick, men Reg tänkte att det inte spelade någon roll—eftersom Spencer också var en av dem.
   —Så du tror att du har funnit något i min rapport? sa Millen. Sätt dig och visa mig vad du menar.
   Reg satte sig långsamt, men han öppnade inte portföljen.
   —Jag tror du förstår vad jag menar, sa han. Jag tror inte det är nödvändigt att gå in på detaljer. Du gjorde med avsikt ett falskt resonemang för att visa att BW-effekten är oanvändbar.
   —Jaså? Och vad bevisar det?
   Reg blev överrumplad av att han inte förnekade anklagelsen. Det fanns inte ett spår av förvåning eller bestörtning i Millens ansikte.
   —Det bevisar att du tillhör dem, sa Reg. Tillsammans med Dickson, Hansen, Borge och Spencer här ... de som strävar efter att hindra mig från att utveckla teleportation. Jag vill veta varför!
   Millens ansikte slappnade långsamt av.—Dina Personer från Porlock? Hans ansikte såg lätt roat ut, då han sa det.
   Millen lutade sig fram och hans nästan olvcksbådande allvarlighet kom tillbaka.—Du har gjort ett gott arbete, Reg. Bättre än vi ett tag hoppades. Det såg nästan ut som om du inte skulle lyckas med det.
   Reg stirrade nå honom. Det han sa verkade oförnuftigt, men ändå innebar det ett medgivande av det okända som fick honom att bli kall i hela kroppen.
   —Erkänner du att du förfalskade vissa fakta i din rapport? Att du är en av Personerna från Porlock?
   —Ja.
   Det franka medgivandet ekade i det stora rummet. Reg såg sakta från det ena ansiktet till det andra.
   —Vem är ni? Vad vill ni? frågade han hest.
   —Jag är lik dig, sa Millen. Jag snavade över det här strax efter det att jag hade öppnat min rådgivningsbyrå. Spencer är den som kan, berätta för dig om det. Han är den som är annorlunda—din verkliga Person från Porlock.
   Reg vände sig mot sin tidigare medarbetare. På något sätt hade han förstått detta så snart han hade kommit in i rummet. Spencers ansikte bar ett uttryck av främmande isolering som om vanliga ingenjörers affärer var något trivialt.
   Hans blick riktades till slut mot Regs ansikte, och ögonen tycktes brinna med en åldrig glöd trots det ungdomliga ansiktet.
   —Vi kom hit för länge sedan, sa Spencer sakta. Och nu bor vi här och är medborgare på Jorden liksom ni. Det är vår enda ursäkt för att blanda oss i era affärer. Men våra ingripanden ger er samma trygghet som oss.
   Reg tyckte att han inte hörde Spencer, bara såg hans läppar röra sig.
   —Ni kom hit? Ni är inte från Jorden ...
   — Inte ursprungligen.
   Och plötsligt fann Reg Spencers ord trovärdiga. På något sätt berövade de idén om Personer från Porlock dess fantastiska karaktär.
   —Varför har ni inte trätt fram offentligt? Vad betyder allt det här?
   —Jag kom inte, sa Spencer, men mina förfäder gjorde det. De hade inte för avsikt att besöka Jorden. En olyckshändelse förstörde deras skepp och tvingade dem att landa här. Expeditionens medlemmar var vetenskapsmän och tekniker men deras talanger var inte av det slaget att de kunde reparera skeppet som hade fört dem genom rymden och inte heller fanns de rätta materialen tillgängliga på jorden.
   De fann sig i sitt öde, eftersom de förstod att det fanns föga chans att de skulle kunna sätta sig i förbindelse med hemplaneten eller bli funna. De var dugliga biologer och lyckades på ett par generationer förändra sin fysiska form tillräckligt för att de utan vidare skulle kunna blanda sig med jordmänniskorna, men de fortsatte ändå att bilda en separat grupp.
   Från första början antog de en politik som innebar att de inte skulle lägga sig i jordmänniskornas affärer men de fann levnadsstandarden föga lämplig och byggde hemliga kolonier för att deras liv och vetenskap skulle kunna utvecklas oberoende av jordmänniskorna.
   Det var en av dessa kolonier som den berusade hiärnan hos er poet Coleridge kunde se i sin medvetslöshet och som han började beskriva i "Kubla Khan". Mitt folk hade upptäckt närvaron av hans förnimmelser och en av dem sändes omedelbart för att avbryta erinringsprocessen, därför att de inte ville att deras koloni skulle avslöjas med sådan exakt beskrivning som Coleridge skulle kunna ge. Personen från Porlock var denne störande utsände.
   Spencer log lite för första gången.—Så du ser att du kom sanningen ganska nära då du betecknade oss allesammans som Personer från Porlock.
   —Men varför har ni satt krokben för mig? Varför träder ni inte fram och ger världen er högre vetenskap?
   —Du är säkert tillräckligt bekant med ditt eget folks reaktioner inför det nya och okända för att den sista frågan ska vara onödig. Vi befattar oss inte med att skynda på er vetenskap. Den gör tillräckligt snabba framsteg, alltför snabba för era sociala förhållanden, som skulle vinna på att få en del av den energi som ni offrar på mekaniska frågor. I vår vetenskap har vi vidsträckta kunskapsfält som inte existerar i er. Där finns till exempel något ytterst specialiserat som vi benämner prognoslogik. Er symbolistiska logik är ett litet steg i den riktningen—ett mycket litet steg. Vi är i stånd att förutsäga den totala effekten av händelser och upptäckter i er kultur. Vi ingriper då något pekar på att bli ödeläggande för släktet, så att vi hindrar dess utveckling.
   Reg stirrade på Spencer. — Hur kunde min teleportationsutveckling bringa mänskligheten i fara? Det är en alltför svag ursäkt!
   —Den gjorde det. Det har inte gått upp för dig ännu därför att ni ännu inte har gjort upptäckten att teleportation kan utföras från sändningsändan utan användande av ändutrustning. Längre fram skulle ni ha upptäckt att inga mottagare är nödvändiga. Allt kan göras från sändningsändan.
   —Det skulle ha gjort det tusen gånger mer värdefullt!
   —Skulle det? Anta att lasten som transporterades var den mest förödande atombomb som er vetenskap är i stånd att konstruera?
   Långsamt fattade Reg.—På det viset, sa han till slut tyst. Varför lät ni oss över huvud framställa bomben?
   —Vi hade ganska delade meningar på den punkten. Våra beräkningar visade att det är mycket troligt att ni kommer att kunna överleva den, men bara om vissa andra saker hindrades, bland andra teleportation. Det fanns somliga av oss som ansåg att bomben inte borde få bli konstruerad trots våra beräkningars garantier, men deras inflytande var mindre än vårt, vi som vet vilka fördelar atomenergi kan medföra om den utnyttjas på rätt sätt. Som grupp beslöt vi att låta er konstruera bomben.
   —Men BW-effekten kan aldrig bli utnyttjad?
   —Inte på några århundraden.

SPENCER tycktes ha sagt allt han tänkte säga men Millen rörde oroligt på sig.
   —Jag kan inte säga hur glad jag är att du avslöjade mina beräkningar, sa han. Du vet väl vilket alternativet hade varit om du inte hade gjort det?
   —Alternativet ...? Reg såg på honom. Sedan kom han ihåg kvällen då han hade suttit i parken och sett skuggorna avteckna sig mot det avlägsna ljuset, den kusliga jakten på inbillade faror.
   —Alternativet var ... sinnessjukdom?
   Millen nickade.
   —Varför? Kunde det inte ha gjorts på något annat sätt?
   Millen undvek frågan.—Du kommer aldrig att försöka utveckla BW-effekten nu, eller hur?
   —Nej. Naturligtvis inte.
   —Det skulle inte ha blivit detsamma om Spencer eller någon annan hade kommit till dig och varnat dig för att göra det. Du skulle ha skrattat honom i ansiktet och kallat honom för idiot. Nu tvekar du inte om vad du ska göra.
   Reg nickade långsamt och ryste till vid tanken på det han med så knapp nöd hade undgått. — Ja, jag förstår. Och jag antar att jag nu ska återvända till Borge och bita i det sura äpplet. Det vill säga, om du vill lägga ett gott ord för mig. Han log skevt mot Spencer.
   —Vi har en större uppgift åt dig, sa Millen. Jag behöver dig fortfarande här.
   —Med att lägga matematiska pussel och lösa gåtor åt kunder som är alltför snåla för att ha egna laboratorier. Inte jag inte!
   —Inte precis det. Du behövs för att överta mitt arbete. Jag har andra saker att ombesörja.—Vad pratar du om? Ska jag bli chef för Carl Millen & Co? Det skulle vara ännu värre än att fördriva tiden med att lägga pussel—träsmak av skrivbordsarbete.
   —Nej. Vem är den lämpligaste i världen då det gäller att hindra användningen av BW-effekten?-
   —Jag förstår inte vad du menar.
   —Det är du. Vi behöver någon som tar hand om hela projektet med att störa BW. Spencer har ett annat uppdrag åt mig, men Bots-Wellton själv behöver bearbetas. Carruthers och Majestic har ännu inte upphört med sina projekt. Det var bara en skenmanöver för att lura din firma. De måste fortfarande hejdas. Några universitet håller på att arbeta på det. Det är ett svårt arbete och du är den mest kvalificerade att arbeta sköta det—under Spencers ledning naturligtvis. Du förstår, hans folk kommer inte att göra detaljarbetet sedan några av oss har blivit utbildade för det. Det blir vår egen sak att klara skivan. Åtar du dig det?
   Reg reste sig och gick fram till fönstret och såg ner på gatan som myllrade av förhoppningsfullt liv. Han vände sig om och såg på Spencer och Millen.
   —Hur skulle jag kunna göra något annat efter de kunskaper och den övertygelse ni just så dramatiskt har gett mig. Naturligtvis påtar jag mig det!
   Sedan skrattade han till.—Reg Stone: Person från Porlock!
Porlock 4.png

Källa: Häpna nr 11 1959. Originalet "The Person from Porlock" (1947)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki