Fandom

Svenskanoveller Wiki

Pesten

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

av: John Brunner


Pesten 1.png


Det mest gåtfulla med denna nya, förhärjande farsot var att någon tydligen hade intresse av att den spred sig. Vem var det? Och vad kunde det finnas för motiv?

   DET DRÖJDE ett långt ögonblick innan Clifford kunde medge det för sig själv, då han såg ner på 'det avtärda ansiktet där man fortfarande kunde spåra den forna skönheten, på det mörka håret som var utbrett över kudden. Det började plötsligt sticka i hans ögon av tårar och han blinkade förargat tillbaka dem. Det där var löjligt.
   Ologiskt arg på sig själv gav han sköterskan en vink att dra lakanet över den döda kvinnans ansikte, och hon gjorde det. Han vände sig bort och började samla ihop sina instrument och fann att översköterskan såg på,honom mcd frågande men medlidsam blick. Han kände sig tvungen att förklara.
   —Hon — hon var gift med en av mina bästa vänner, sa han med skrovlig röst och sköterskan nickade förstående. Hon började inte beklaga sorgen och det var han tacksam för. Det var varken rätt tillfälle eller rätt ställe för
   —Sjukdom —i synnerhet den där —bryr sig inte vidare mycket om personliga känslor, fortsatte han efter ett ögonblick. Om ni skriver ut attesten så ska jag underteckna den innan jag går hem. Han kastade en tvekande blick över axeln på den orörliga gestalten i sängen och gick sedan med tunga steg till nästa patient. Bara i den här salen fanns det sextio sängar, var och en skild från de närmaste genom de små veckade skärmarna och i var och en fanns det ett offer för Pesten,
   —Det är bara nummer fyrtiosju doktorn nu ska lätta på, hörde han sköterskan säga någonstans bakom honom.
   Mekaniskt såg han sig omkring och gick mot den numrerade sovskrubben. Fyrtiosju? Han letade i minnet. Javisst, ja. Det var Buehl, rymdpiloten, som visserligen var svag men höll på att tillfriskna, trots att han hade gått i tio dagar utan behandling innan hans tillstånd upptäcktes. Clifford undrade buttert om drogerna och antibiotikan han hade ordinerat verkligen hade haft någon effekt. De hade verkat — till synes. Och ändå hade han försökt samma kombination på Leila Kent och hon var död.
   Han utestängde bestämt tanken från hjärnan. En läkare kunde inte börja tvivla på medicinens grund på det sättet. Men det faktum som framkallade tanken stod kvar. Ibland dödade Pesten, ungefär vart tionde av sina offer och inget hjälpte; vid andra tillfällen kunde en terapi som hade misslyckats tidigare mirakulöst bota på några få dagar.
   Mannen i säng 47 såg upp och flinade och Clifford tvingade sig att besvara hans leende.
   —Nå, Buehl? sa han. Hur känns det?
   Rymdpiloten vek ihop den tekniska tidskrift han hade läst, lade sig tillbaka och drog ner blixtlåset i jackan.
   —Bättre, tror jag, doktorn, sa han och hann knappt uttala orden förrän han fick gapa stort för att låta bronkoskopet komma till.
   —Det ser sannerligen så ut, instämde Clifford.
   Hans fingrar förde försiktigt sonderingsinstrumentet och hans hjärna jämförde det synbara tillståndet i mannens hals med sitt minne av gårdagens tillstånd.
   Han drog upp bronkoskopet.
   —Ni håller på att bli bättre, sa han till patienten. Vi borde kunna släppa i väg er om en tre, fyra dagar. Ni kommer att vara tillbaka ombord på er raket före månadsskiftet.
   —Konstigt, vet doktorn, sa Buehl fundersamt och sträckte ut armen för blodprovssticket. Den här artikeln som jag just höll på att läsa. Jag trodde alltid att en raket nästan var det perfekta transportmedlet. Jag antar att det var därför som jag sökte mig till rymdtjänsten. Ett effektivt sätt att fara omkring på. Nu finns här en kille vid Allmänna Elektricitetsverket som påstår att vi aldrig ens har kommit i närheten av ett verkligt transportmedel.
   Det knäppte till i blodmätaren och siffror kom fram på visartavlan. Clifford lade märke till upplysningarna: blodmängden, höll på att ökas, syreförbrukningen var inte fem procent från det normala. Han la sonderingsinstrumentet i sterilisatorn och började fästa elektroeneef alograf ens spetsar.
   —Vad menar han egentligen med det? frågade han och pressade ner de små sugkopparna på de fläckar där Buehls bruna hår var avrakat.
   —Ah, han säger bland annat att det perfekta sättet att resa omkring skulle vara ögonblickligt! Man bara stiger in här och så pang! är man där. Alla våra bilar och flygplan och rymdskepp slösar bort tid genom att röra sig. Han Säger att det är fel.
   Trots att Clifford koncentrerade sig på den fladdrande grönaktiga ljuslinje som angav Buehls hjärnrytm, hade han tid över att lägga märke till att något hade hänt med ryrndpiloten. Tidigare hade han bara pratat om mat, dryck och kvinnor. Han sa frånvarande:
   —Jag är rädd för att jag inte känner till de där sakerna något vidare. Slut ögonen är ni snäll. Buehl lydde och en motsvarande förändring visade sig hos den gröna linjen. —Håll nu andan.
   Mönstret var åter normalt. Den oregelbundenhet som framkallades av kroppsliga fel höll stadigt på att försvinna. Han sa:
   —Så där, nu kan ni vakna igen.
   Sedan sträckte han sig efter elektroderna för att dra loss dem.
   —Jag trodde att man länge hade hållit på att leka med den idén, tillade han. Materieöverförare, eller hur? Man granskar molekylstrukturen hos föremålet som man vill sända och skickar iväg det längs en radiostråle.
   —Man kan inte få tillräckligt stor bandbredd för att göra det.
   —Rymdpiloiten slog på sitt upp och nervända magasin.
   —Den här Wiseman pratar om något helt annat. Han menar att man ska göra två rymdvolymer lika. Han säger att om man kan göra två ställen exakt lika och tvinga dem att försöka fortsätta att förbli det, kommer införandet av en fast kropp på ett av ställena att tendera tvinga in den på det andra och bevara balansen.
   Clifford satte fast sladdarna på deras plats och lät den ultravioletta sterilisatorn spela över sugkopparnas ändar.
   —Det är obegripligt för mig, sa han. Men det låter intressant om han kan få det att fungera.
   —Jag vet inte hur det ska gå till för att det ska fungera, sa Buehl. Men doktorn, skulle jag kunna få en räknemaskin och lite skrivpapper? Jag vill kontrollera hans beräkningar.
   Clifford hade just tänkt säga till salsköterskan att ordna så att Buehl kom till ett konvalescentrum. Hans anhållan fick honom att rycka till. Han hade alltid funnit det svårt att tänka sig Buehl som en intelligent man, fastän han visste att alla som klarade av rymdtjänstens tester var ganska begåvade.
   —Ja — det skulle jag väl tro, svarade han. Klarar ni verkligen av sånt där?
   Buehl log.
   —Det borde jag, doktorn. Jag kan beräkna celest mekanik i huvudet när jag är tvungen till det. Jag var tvungen till det en gång när en kiselsten slog sönder vår navigationsberäknare på väg till Mars.
   Clifford vände sig åter till sköterskan. —Se till att han får vad han vill ha, är ni snäll, sa han. Jag skulle tro att de där statistikerna skulle kunna låna honom en portabel tangenträknemaskin. Och han är ordentligt på bättringsvägen. Ni kan lägga in honom i ett av konvalescentrummen nu.
   Och sängen kan användas för en allvarligt sjuk, fortsatte han i tankarna. Gud vet att det inte är ont om dem nu då Pesten löper genom landet som en skogseld.
   Därmed var hans rond slut för kvällen och han hade aldrig varit så hjärtligt glad över det. Han hade varit i farten sedan klockan sex på morgonen och nu var klockan över fyra och under dagens lopp hade han undertecknat nio dödsattester —alla fallen orsakade av Pesten.
   Trött lämnade han salen, tog av masken och rocken i förrummet och skickade dem att brännas. Sedan gick han in i duschen och tillbringade fem minuter med att skrubba sig med bakteriedödande tvål och tog på sig sina vanliga kläder igen. Nu var han rustad att möta världen —hoppades han. Efter alla stadgade mått var han så ren som han kunde bli men stadgade mått hade med förskräckande snabbhet gått över bord sedan Pesten började.
   När han gick in på överläkarens tjänsterum för att vänta på att attesten för Leila Kent skulle komma, fann han att hans nattavlösare redan var där och just skulle byta. Han summerade kort ihop för honom hur de svåraste fallens tillstånd var, och de pratade flyktigt några minuter tills sköterskan kom med papperen.
   Han var nästan snurrig av trötthet nu men han satte sig bestämt ner och läste omsorgsfullt igenom dem alla av ren vana snarare än för att han väntade sig att finna några fel. Han undertecknade och satte tumavtryck på dem och räckte dem tillbaka.
   Då sköterskan tog dem sa hon tvekande:
   —En polis står och väntar utanför, doktorn. Han har varit här i över en halvtimma. Han säger att han vill tala med er i enrum:
   —Åt helsike med karlen, sa Clifford trött. Nåja. Det är Väl lika bra att ni visar in honom.
   Hon nickade och gick ut. Ett ögonblick senare inträdde en man i poliskommissarieuniform med stadsgendarmeriets kårmärken. Det var en stor karl med ljust hår och en plågad blick i ögonen som fick det att ögonblickligen sticka till av medlidande i Clifford. Han såg att mannen hade samma oroliga utseende som han själv.
   —Förlåt att jag besvärar er, doktorn, började besökaren men Clifford avbröt honom.
   —Det gör inget, kommissarien. Varsågod och sitt.
   —Tack. Mitt namn är Jaffry och jag kommer från avdelningen för försvunna personer. Jag antar att ni förstår varför jag ville träffa er. Clifford skakade på huvudet och försökte le.
   —Jag är för trött för att gissa gåtor.
   —Naturligtvis. Förlåt. Nå, ni skötte ett av de första fallen av —hm —Pesten, eller hur? Jag känner inte till sjukdomens officiella namn.
   —Ingen har haft tid att döpa den ännu, sa Clifford. Pesten är ett lika bra namn som något annat.
   Jaffry nickade.
   —Det fall jag syftar på är den okände man som fördes hit av en lastbilspilot som gav honom lift från Maidenhead. En tjock karl på mellan femti och sexti. Vet ni vem jag menar?
   —Ja, jag kommer ihåg honom. Han var redan medvetslös när han kom och talade inte innan han dog. Vi har haft flera sådana fall. Var det inte riktigt av oss att meddela er så att ni skulle kunna spåra släktingarna?
   —Naturligtvis gjorde ni fullständigt riktigt. Det är det vi är bekymrade för. När ni säger att det har varit flera sådana fall så bagatelliserar ni fakta. Det har varit över ett hundra hittills i London-området —människor som antingen liftade och svimmade i fordonet eller tog ett tåg eller en helikopter och blev funna medvetslösa då man kom fram.
   —Jag förstår. Vad kan vi göra åt det?
   —Ett ögonblick.
   —Jaffry höjde ena handen.
   —Alla de fall jag talar om har en sak gemensamt. Det var inte vanliga lösdrivare—som det finns få av nu för tiden. De var välklädda och de flesta av dem hade pengar i fickorna. Men ingen av dem hade något slags identifikation.
   —Det låter verkligen egendomligt, instämde Clifford.
   —Det är inte egendomligt, doktorn. Jag kan försäkra er av min personliga erfarenhet att det är unikt. Hur många saker bär inte genomsnittsmedborgaren som säger vem han är? Hälsokort, nationellt försäkringskort, körkort, flygkort, ofta några personliga brev. Även om det bara är tvättmärket på hans kläder så hittar vi alltid något. Normalt klarar vi nitti procent av de fall med försvunna personer som vi får in. Då och då dyker det upp någon som inte har några kännemärken men inte hundra på en vecka. Nå, det är inte underligt att vi är oroliga. Så vi kom på att fråga er som händelsevis har rapporterat fler sådana här fall än någon annan läkare i London, om ni anser det vara möjligt att Pesten fick dem att förstöra sina identifieringshandlingar?
   Clifford skrattade ihåligt.
   —Jag skulle inte hålla mig till sanningen om jag sa att det absolut var omöjligt. Vi vet ännu inte ens tillräckligt om Pesten för att säga vad den kan och inte kan göra. Jag skulle säga att det var ytterst otroligt. Jag vågar inte sträcka mig längre. Men även om den gjorde det, nog skulle någon sakna dem och rapportera att de är försvunna?
   Jaffry suckade tungt.
   —Det skulle man tro, eller hur? Men faktum är att vi inte har kunnat spåra någon av dem längre än till omedelbart före deras sista resa. Ah, vi har funnit folk som såg dem och som serverade dem deras sista måltider på restauranger och såna där saker, men ingen som visste vad de hette. Och ingen av dem levde tillräckligt länge efter det de hade kommit till sjukhuset för att hjälpa oss.
   —Är det verkligen allt ni kan få reda på?
   —Praktiskt taget allt. Vi har satt i gång en intensiv undersökning i det område där de kom från—det är också egendomligt; i stort sett så reste de alla från väster till öster genom landet. Till större delen plockade londonfallen upp sina fordon i Slough och Maidenheadområdet där de tunga fordonen måste landa innan de ger sig in till stadens centrum på marken. Än så länge har vi inte haft någon tur. Det verkar precis som om de hade blivit nersläppta från himlen.

   CLIFFORD tvekade ett ögonblick. Han sa sakta:
   —I själva verket, kommissarien, så passar det in med en av mina teorier. Ni vet utan tvivel att Pesten är fullständigt annorlunda än någon annan sjukdom av det slaget som vi hittills har drabbats av. Kunde de inte bokstavligt talat ha blivit nersläppta från himlen
   —jag menar från rymden utan att gå igenom karantän.
   Jaffry skakade på huvudet och ett litet leende lekte på hans läppar.
   —Det var en av de första teorier vi eliminerade. Ni känner väl till mottot för lufttrafikens kontrollavdelning—det icke officiella?
   —"Ingen sparv skall falla", citerade Clifford korrekt. Jag förstår. Inte något obehörigt rymdskepp?
   —Absolut inte.
   —Jaffry tycktes samla sig.
   —Tja, doktorn, jag har gett er en föreställning om vårt problem. Vad vi vill att ni ska göra är att omedelbart meddela oss när såna där fall kommer in—vänta inte tills det inte längre finns något hopp —och låt oss speciellt få veta om ni lyckas bota något av dem. Ni behöver inte besvära er med vanliga luffare. Det är de välklädda med rikligt med kontanter på sig som vi vill veta om. Kanske vi kan få någon ledtråd som förklarar de andra om vi bara får reda på något av en av dem.
   —Ja, det ska vi gärna göra, samtyckte Clifford och gjorde en anteckning på minnesblocket. Jaffry reste sig, tackade honom och sa adjö.
   Clifford satt kvar i stolen med rynkad panna några minuter efter det att polisen hade gått. Ännu ett problem till de myriader inom hans eget gebit som Pesten hade uppställt för dem. Dess patologi var omöjlig; dess reaktioner på behandling var nyckfulla; beträffande dess förorsakande organism —tja, det var inte för inte som man hade gett den beteckningen bacterium mutabile.
   Han reste sig och gick ut ur sjukhuset och nerför vägen till parken där han hade ställt sin bil. Då han tryckte med pekfingret på låsets elektriska öga, rullade en tidningspojke fram på sin skoter; löpsedlarna på maskinens beslag lydde: PESTEN—DÖDSFALLEN ÖKAR.
   —Tidning, sir? sa pojken hoppfullt.
   För ett ögonblick var Clifford frestad att snäsa av honom, men sedan sökte han trött i fickan efter en av de små tiokreditbitama. Han tog de hopvikta bladen, öppnade dem och såg förvirrat på rubrikerna. De bara upprepade och utvidgade påståendet på löpsedlarna.
   Han gled in på förarplatsen och lade tidningen i ett fack. Den kunde vänta. Medan han väntade på att turbinen skulle värmas upp, funderade han på om han skulle åka direkt hem och vila sig lite, men han visste redan då han funderade på det att tanken var meningslös; han hade redan bestämt sig. Han hade först ett annat ärende att klara av.

   HAN PARKERADE bilen mitt emot den stora skylt som meddelade de förbipasserande att de nu såg Kents Farmaceutiska Fabrik. En annan bil stod just framför hans egen och trots att han var trött stannade han för att beundra den. Det var en elegant och alldeles ny öppen Hunter, målad i svart och rött. Han hade alltid tyckt om att se god ingenjörskonst, och han lät blicken uppskattande glida över den mjuka vackra motorhuven som dolde de hopvikta rotationsbladen, och de tillbakadragna korta stänkskärmarna. Efter några sekunder insåg han att han slösade bort tiden, och han gick in i kontorsbyggnaden som vette mot vägen. Kents Farmaceutiska Fabrik var en välbärgad firma och hade för tio år sedan komplett renoverats och blivit den modernaste i landet. Den rymliga, nästan luftiga receptionshallen var tom med undantag för receptionisten som satt vid sitt skrivbord och såg lika tärd ut som alla vilka hade att göra med det påfrestande jobbet att bekämpa Pesten. Hon ljusnade något då hon kände igen Clifford.
   —God kväll, doktor Clifford, sa hon. Vi har inte sett er på ett tag. Hur mår ni?
   —Har för mycket att göra, sa han kort. Är mr Kent inne?
   —Ja, han är här. Men för ögonblicket har han besök. Det är i själva verket någon från Balmforth Latimer.
   Clifford rynkade pannan då han försökte erinra sig. Han var faktiskt ännu tröttare än han hade trott.
   —Balmforth Latimer? Är det inte den där byn i Gloucestershire där de hade det första fallet av Pesten?
   —Just det.
   —Flickans ögon granskade hans ansikte.
   —Doktorn, är det något galet? Är det mrs Kent? Hon låg väl på ert sjukhus?
   Han nickade buttert.
   —Låg är riktigt, tyvärr, Marjory, sa han med tjock röst. Hon dog för ungefär en halvtimma sedan.
   —Åh, så förfärligt! Vet—vet mr Kent om det?
   —Jag antar att sjukhuset vid det här laget har ringt honom. Jag kom bara för att beklaga sorgen. Kommer hans besökare att stanna länge?
   —Jag vet inte.
   —Marjory såg sig omkring och stelnade något. —Åh, han kommer här nu.
   Dörren till Kents rum på hallens bortre sida öppnades medan hon talade och en lång man med svart, lätt gråstrimmigt hår kom ut och stängde den försiktigt efter sig. Han gick tvärs över hallen och nickade åt receptionisten då han gick förbi henne. Hans hållning var stel, ganska formell, och Clifford trodde att han var en pensionerad militär. Eftersom krigsstyrkorna hade skurits ner drastiskt under de senaste tjugo åren fanns det många sådana.
   Lådan på receptionsbordet sa något obegripligt.
   —Doktor Clifford är här och söker er, sir, sa Marjory med dämpad röst.
   Det stegrade ljudet av en bilturbin som rusade utanför hindrade Clifford från att höra svaret, men han gick över golvet utan att vänta och in i Kents rum.
   Kent satt vid skrivbordet med sina tjocka händer hopknäppta och sitt röda huvud nerböjt. Han visade inte något tecken på att han hade hört Clifford komma in.
   Clifford tvekade tafatt i dörröppningen. Efter ett ögonblick harklade han sig.
   —Jag antar att du har hört om Leila, Ron? dristade han sig att säga.
   Kent nickade som om han hade kommit tillbaka långt bortifrån, och hans huvud rörde sig en gång obetydligt fram och tillbaka.
   —Jag kom bara hit för att säga hur ledsen jag är.
   Kent höjde blicken så att den mötte besökarens, och han tvingade sig att åter vakna till fullt medvetande.
   —Det behöver du inte säga, Cliff, sa han med låg röst. Det vet jag. Vill du inte sitta ner?
   Clifford satte sig och efter en kort paus fortsatte Kent:
   —Jag skulle ha velat vara där—vid slutet, du vet.
   —Tro mig, Ron, det var inte möjligt. Vi skulle ha underrättat dig om vi hade vetat det i förväg, men ibland gör Pesten slut på dem efter några timmars återfall. I morse mådde Leila bra, som jag sa dig. I eftermiddags ...
   Han knäppte med fingrarna.
   —Nu blir hon tvungen att kremeras, sa Kent känslolöst och Clifford nickade.
   —Ja, jag är rädd för det. Tills vi kan bemästra Pesten något så när så är vi tvungna att fortsätta att vidta den enda försiktighetsåtgärden för att den inte ska spridas. Jag undertecknade attesten för en halvtimme sen.
   Kent tog upp en penna från skrivbordet framför sig. Han snurrade den mellan sina starka, korta fingrar medan han talade.
   —Det var i alla fall snällt av dig att komma hit, Cliff. Tro inte att jag inte förstår hur mycket du måste ha gjort ...
   Pennan knäcktes av hans krampartade grepp och hans tonfall förändrades tvärt.
   —Herregud, Cliff, jag önskar att jag fortfarande hade praktiserat i stället för att sköta den här firman! Jag önskar att jag kunde göra något i stället för att sitta här och oroa mig!
   —Tro mig, du har det bättre än jag, sa Clifford bittert till honom. Vi gör inte något. Pesten kommenderar oss. Åh, vi räddar några av gränsfallen, men vi kan inte säga vilka som kommer att leva och vilka som kommer att dö. Uppriktigt sagt så vet jag ännu inte om vi har botat någon som inte själv skulle ha blivit frisk. I sista hand så blir det ditt folk som finner svaret. En läkare är bara så bra som forskningsstaben som står bakom honom. Vi använder drogerna och antibiotikan men ni måste först ge dem till oss.
   —Han kände sig tvungen att byta samtalsämne. Det var alltför belastat med smärtfulla minnen.
   —Vem var den där besökaren som du just hade? frågade han tvärt.
   Kent ansträngde sig tappert och slog bort sorgen från tankarna. Han tog fram cigarretter och räckte tyst en till Clifford. Han drog ett djupt bloss på sin egen och :sa:
   —En man vid namn Borghum, från Bahnforth Latimer. Det verkar som om han hade anställt den förste som dog av Pesten som trädgårdsmästare. Han kom hit och bad att få se laboratoriet. Det var en—en avledare.
   Det blev en paus. Förtvivlat fortsatte Clifford:
   —Militär, inte sant?
   —Han såg ut som om han var det, instämde Kent dystert och det blev åter tyst. Hans ansikte blev åter förgrämt.
   Clifford lade märke till det och ville absolut undvika att diskutera Lenas död; så han bröt tystnaden.
   —Hm—har du någon framgång med dina prov? frågade han och försökte låta som om han verkligen var intresserad.


Pesten 2.png


   Kent rynkade pannan och ljusnade sedan.
   —Javisst. Jag tror att jag nämnde när jag ringde dig i morse att K 39 såg hoppfullt ut.
   —K 39? Vad är det för något?
   —Krysornyetin—ett nytt vidspektrum antibiotikum som vi har experimenterat med. Det visar bara trettitre procents heleffektivitet men det har det nu upprätthållit i arton timmar, och du vet ju att Pesten klarade av pantomycin på mindre än tre.
   Clifford upptäckte att det fanns verklig entusiasm i Kents röst —ett utmärkt tecken. Han fortsatte ivrigt:
   —Men, Ron, hur lyckas du kon. trollera dina prov? Jag vet av egen erfarenhet att man kan få resultat med en drog på en patient och kanske mannen i nästa säng dör trots att han får exakt samma sak.
   Kent skakade på huvudet och blåste ut ett rökmoln framför sig då han häftigt andades ut.
   —Cliff, tro mig, den här bakterien är unik. Vi kan inte ens under ett elektronmikroskop se någon skillnad på två exemplar, och ändå reagerar den ena för något så löjligt som sulfanilamid, medan den andra frodas som om drogen var näringsmedel. Vi trodde att vi vid ett tillfälle hade kommit på något fint med scharlakansfeber-antitoxin—det dödade nio prov i rad—men det gjorde inte ett dugg med det tionde.
   —Är den inte konsekvent i något?
   —Inte såvida den inte har en bestämd anpassningscykel. Jezzard håller på att arbeta med det nu. Hans teori är att den kanske genomgår en serie förändringar—ett slags kontinuerlig mutationscykel—under vars olika stadier den reagerar på olika sätt. Han utvecklade förtjust tesen.
   —Det skulle göra patientens reaktion beroende av om det fanns ett antitoxin som var skadligt för bakterien i just den aktuella fasen i blodomloppet. Ta våra prover som reagerar för scharlakansfeber-antitoxin. Om en patient som har haft scharlakansfeber fick Pesten i dess rätta fas så skulle han tillfriskna. Men om han hade haft någon annan sjukdom vars antikroppar bakterien inte reagerade för så skulle han dö. Det är det som gör vårt arbete så svårt. Vi kan inte ta vaccin från en patient som har tillfrisknat därför att det som dödade bakterien hans kropp kanske inte skulle vara detsamma som det vilket påverkar den typ den nya patienten har. På samma sätt kan vi inte i alla fall hälla i allt som Pesten har reagerat för, därför att blandningen troligare skulle döda människan än bakterien.
   —Den där cykliska teorin, den är mycket intressant, sa Clifford fundersamt. Det är det första förnuftiga jag har hört som kan förklara dess variationer.
   —Det skulle vara fint om vi kunde bevisa det. Men vi har ännu inte eliminerat ärftliga anlag. Barnaby håller på att försöka sätta blodtyper i växelförhållande bill mottaglighet, men än så länge har de funnit fördelning på måfå. Hagwell håller rentav på att undersöka sådana otroliga frågor som rökning och matvanor. Där ser du hur långt vi har kommit.
   Han fimpade sin halvrökta cigarrett och reste sig.
   —Följ med och ta en titt på. laboratoriet. Dagskiftet ger sig i väg om en kvart, men du borde kunna få se en hel del under den tiden.
   —Gärna det, instämde Clifford och följde efter den andre ut ur rummet.

   EN DEL av moderniseringen hos Kents hade bestått i att man hade försett sig med apparater som på avstånd handskades med farliga ting, en teknik som var hämtad från de radioaktiva metoderna. De fann Jezzard och hans biologlag i ett litet slutet förrum, varifrån de iakttog utvecklingen hos försökssakerna i odlingsrummet intill med hjälp av granskningsapparater och handskades med dem genom att använda invecklade griphänder vilkas kontrollspakar sköt ut ur skiljeväggen som enorma glänsande spindelben av metall.
   Jezzard själv, som Clifford tidigare hade träffat, satt vid ett bord mitt emot luftslussen och var fördjupad i en bunt papper, som allesammans såg ut som identiska kartor över England och vars enda skillnad låg i de fläckar av blåkrita som hade satts på dem.
   —Låt inte oss störa, sa Kent.
   Ingen skulle kunna märka på hans tonfall eller sätt att han hade mist sin hustru så kort innan. Så länge Pesten var något avlägset och opersonligt som skulle bekämpas rent intellektuellt, hade de goda chanser att få fram opartiska resultat, men om känslomässiga fördomar korn med i spelet så skulle det bli farligt.
   Jezzard höjde sitt glasögonprydda ansikte från kartorna.
   —God kväll, sa han. Tjänare, Cliff, hur mår du?
   —Ganska trött, sa Clifford till honom och försökte le. Vad håller du på med för ögonblicket?
   —Det vanliga.
   —Jezzard avfärdade det med en handviftning. —Prövar med allt vi kan hitta på. Den förbaskade saken är så inkonsekvent att vi inte kan nöja oss med att bara prova en gång; vi är tvungna att fastställa en hel rad olika typer för varje drog och antibiotikum vi provar. De grejor som fungerar på en grupp kanske …
   —Jag har just fått höra om din teori om cyklisk utveckling, avbröt Clifford milt. Den är snillrik.
   Jezzard tog av sig glasögonen, torkade snabbt av dem med ärmen på laboratorierocken och satte tillbaka dem på näsan. Han vickade kraftigt på öronen för att sätta glasögonskalmarna till rätta innan han svarade.
   —Jag är rädd för att det bara är en teori. Vi trodde att vi hade slagit fast att reaktionen på scharlakansfeber-antitoxin följde på sulfanilamidreaktionen men vi har inte lyckats få fram ett enda exempel på den ordningsföljden under de två senaste dagarna. Men vi har en sak som ser lovande ut.
   —Han höjde rösten.
   —Spencer! Hur är det med K 39?
   En man som satt böjd över okularet på en fjärrgranskare i väggen rätade på sig och klottrade ner en anteckning innan han svarade.
   —Det ser anmärkningsvärt bra ut, sa han försiktigt optimistiskt. Det visar ungefär lika stor effekt i alla skålarna.
   —Det är fint, sa Jezzard gillande. Vill du ta dig en titt, Cliff?
   Clifford nickade och böjde sig mot den kikarlika apparaten. När han hade rättat till synskärpan en aning såg han konturerna på en välbekant Petriskål som var fylld med näringsmedel på vars yta fyra bakteriefläckar i rät vinkel strålade ut från en centraldroppe av blekt gyllene kristaller som han förstod var krysomycetin.
   Han hittade kontrollknappen vid sidan och rörde vid den och objektglaset gled längs skenan på andra sidan väggen mot den angränsande skålen. Allt som allt fanns det nio stycken och i var och en var spridningen liten och de innersta bakterierna tycktes inte alls ha utvecklat sig, fastän bakteriehärdarna hade mångdubblats och spridit, sig mot ytterkanterna. Trettiotre procents effektivitet, hade Kent sagt. Det såg mycket lovande ut.
   Han rätade på sig och sa det, och Kent såg belåten ut. Jezzard nickade.
   —Det finns bara ett bekymmer, sa han buttert. Du har just sett nio tiondelar av allt krysomycetin i England— antagligen i världen. Vi framställde de första proven av det samma vecka som Pesten utbröt, och möglet som avsöndrar det är förbaskat svårt att odla. Kanske skulle direkt syntes vara snabbare—om vi visste hur man åstadkommer organisk syntes i den skalan.
   Han ryckte på axlarna och slog sig åter ner vid det bord där han hade suttit.
   —Jag gläder mig faktiskt över att ni korn ner, mr Kent, fortsatte han. Jag har hållit på att arbeta med något nytt som jag ville visa för er.
   Kent såg förbryllat på karthögen.
   —Jag trodde att ni hade gjort upp diagram över den biologiska cykeln, anmärkte han.
   —Watkins övertar det, sa Jezzard. Det upptar bara en del av min tid. Se här, vet ni vad det här är för något?
   Han sträckte fram en karta som hade ett dussin kraftiga fläckar av b1åkrita.
   —Är det inte Pestens nuvarande utbredning? En kopia av en av Hälsovårdsdepartementets bulletiner?
   —Just det. Spridningen vid middagstiden i går. Det här är originalet.
   Jezzard pekade på en mindre framställning, som uppenbarligen var klippt från ett duplicerat cirkulär.
   —Nå, som ni vet, så började de sända ut dessa först för några veckor sen, när det redan hade rapporterats flera tusen fall. Jag kom att tänka på att spåra den tillbaka i tiden och göra upp kartor över sjukdomens tidigaste stadier, innan någon på allvar ägnade sig åt den. Ta nu en titt på vad jag har funnit.
   Kent och Clifford gick fram till bordet, och han lade den första av sina kartor framför dem.
   —Jag kan inte garantera att de här är fullständiga, tillade han. Jag gjorde upp dem efter tidningarnas rapporter. Men i stort sett var situationen den här den tjugonde maj —en vecka efter det första utbrottet. Fläcken här är naturligtvis Balmforth Latimer, där det första fallet upptäcktes den tolfte. Fyra fall följde omedelbart efter och fler var i faggorna. Den hade redan spridit sig till de närbelägna städerna, Gloucester, Cheltenham och Temrkesbury.
   Han lade fram en annan karta.
   —En vecka senare, sa han till dem. Oxford, Slough och Maidenhead. Lägg märke till hur den liksom rör sig österut genom landet—till den allmänna tendensen.
   Åter en ny karta. Denna såg ut som ett svårt fall av mässling; de blå fläckarna var talrika.
   —Ännu en vecka och vi är inne i juni. Vid det laget var Pesten i London och hade börjat röra sig norrut. Både Birmingham och Rugby hade fått den. Och den bryter ut på avlägset belägna platser vilket kan tillskrivas sekundär infektion.
   Han lutade sig fram.
   —Säger det er något?
   Clifford knäppte med fingrarna.
   —Naturligtvis! utropade han. Tyfösa Mary!
   Kent gjorde ett ljud som visade att han inte begrep och Clifford vände sig till honom.
   —Tyfösa Mary var det första och mest berömda exemplet på en bärare som kunde infektera folk med en sjukdom utan att själv lida av den. Det var en kokerska i Amerika, för omkring hundra år sen, tror jag, och alla människor hon arbetade för smittade hon ner med tyfus.
   Jezzard nickade.
   —Just det, sa han.
   Det blev en paus. Sedan lutade sig Kent fram och började mer omsorgsfullt granska kartorna och följde hur Pesten hade utvecklats sedan den började i Balmforth Latimer, en liten by i Gloucestershire som aldrig på något vis hade varit berömd förrän den fick denna ovälkomna berömmelse.
   —Jag förstår vad ni menar, sa han tankfullt. Varför har inte någon annan lagt märke till det här tidigare?
   Jezzard ryckte på axlarna.
   —Som en gissning skulle jag säga att när de första kartorna sammanställdes så hade den ursprungliga tendensen blivit diffus på grund av den sekundära infektionen. Man måste gå direkt, tillbaka till de första hundra fallen innan det slår en.
   Clifford gnagde på en knoge för ett ögonblick.
   — Jag tror att du borde låta polisen få veta det här, sa han till slut. Om det verkligen bara finns en enda som bär Pesten, så borde de kunna ta reda på om någon verkligen följde den här rutten. Han måste vara på någon sightseeingtur eller kanske var handelsresande. De skulle kunna kontrollera listorna över de firmor som har folk i det området.
   —Ja, absolut, instämde Kent. Jag ska genast ringa dem. Det här var mycket listigt av er, Jezzard.
   Jezzard tycktes tveka. Sedan tog han sig samman och kastade sig in i det.
   —Det finns några andra egendomliga saker hos Pesten som ni kanske inte har lagt märke till.
   Clifford skrattade buttert och Spencer, som hade lyssnat från sin plats vid granskningsapparaterna, insköt:
   —Det finns så många konstiga saker hos den här sjukdomen att vi inte kan hoppas på att gissa vad du menar.
   —Lägg dig inte i det här, sa Jezzard godmodigt. Nå, till att börja med, det faktum att den uppenbarligen inte är lik något annat vi har träffat på tidigare.
   —En rymdprodukt? sa Clifford och innan han hann upprepa vad kommissarie Jaffry hade berättat för honom om att alla rymdfarkoster inregistrerades så föreslog Kent:
   —Något som har plockats upp på månen eller på Mars?
   Jezzard skakade eftertryckligt på huvudet.
   —Jag förmodar att det är möjligt att det är en rymdprodukt, men det måste vara en existerande organisms mutation—kanske på grund av kosmisk strålning,
   Clifford som hade varit försjunken i tankar avbröt honom.
   —En rymdprodukt är det absolut inte. Jag vet ganska mycket om hur de behandlar rymdpiloter som kommer tillbaka. De håller dem i karantän i tjugo dagar till att börja med, och Pestens inkubationstid är normalt sexton. Och de tar blodprov och låter alla deras bakterier föröka sig så att de ska kunna känna igen dem. Jag kommer ihåg en av mina patienter —en man vid namn Buehl—som sa till mig häromdagen att de en gång höll kvar honom i en månad därför att en biolog inte kände igen ett förkylningsvirus.

   HAN SÅG att Kent uppmärksamt lyssnade, och han märkte hur han ansträngde sig för att bibehålla sitt yttre lugn. Han kände plötsligt en våg av medlidande och beslöt sig för att tala så kortfattat som möjligt.
   Jezzard fortsatte.
   —Jag trodde just att vi skulle vara tvungna att stryka det. I själva verket tror jag att Pesten är så—hur sa jag säga?—så effektiv att den nästan verkar vara konstruerad för att påverka människor. Om man lägger detta till det faktum att den än så länge bara har uppträtt i England
   —Försöker du säga att du tror att den har blivit utplanterad med avsikt, frågade Clifford och lät inte som om han trodde på det.
   —Naturligtvis är det löjligt, sa Jezzard snabbt. Men har du tänkt närmare över hur stor frekvensen egentligen är? I de områden som hittills har drabbats får ungefär var tionde person sjukdomen. Av den tiondelen dör i sin tur en tiondel. Om det fortsätter så kommer vi att förlora en procent av befolkningen—det vill säga omkring femhundrafemtitusen dödsfall! Jag har siffror om dess effekt på fabriker och kraftstationer—den har redan börjat förlama landets ekonomi.
   Clifford skakade häftigt på huvudet.
   —Det tror jag inte på, sa han bestämt. Inte såvida jag inte blir tvungen till det. .
   —Nå, naturligtvis hoppas jag att du aldrig blir det, sa Jezzard och drog sig undan. Men ändå måste du medge att vi har levt i en bråkig värld de senaste femti åren. Vi har aldrig riktigt kommit över det kalla kriget ...
   —Behåll det där för er själv, Jezzard, sa Kent plötsligt med myndig röst. Det är en order. Och det gäller er andra också, tillade han och såg sig omkring. Resten av arbetslaget nickade omedelbart och Spencer muttrade:
   —Naturligtvis! i chockerad ton och kastade en blick på Jezzard.
   —Kom nu, Cliff, sa Kent. Klockan är nästan fem och de vill göra det klart för nattskiftet.
   Clifford följde gärna efter den andre in i luftslussen. Medan de väntade på att den skulle fungera sa Kent strävt:
   —Förlåt att jag drog dig i väg så där, Cliff. Jezzard är en av de bästa män vi har, men ibland är hans idéer en aning egendomliga.
   Clifford sa torrt:
   —Det tror jag nog. Jag skulle inte ha trott att någon skulle ha hoppat på en så dum slutsats i våra dagar.
   —Åh, han är nog så förnuftig i fråga om de flesta saker. Han behandlar nästan kampanjen mot sjukdomen som ett verkligt korståg. Min firmapsykolog säger att det uppfyller ett otillfredsställt begär efter våld. Jag antar att han skulle ha blivit soldat för femti år sen. På tal om hans andra idéer, vad säger du om hans åsikt att det kanske finns en omedveten smittbärare?
   —Vad man kan se så är det mycket förnuftigt. En sådan klar följd av besmittade områden är sällsynt i fråga om en sjukdom.
   —All right, då, ska jag meddela polisen.
   —Kent funderade ett ögonblick medan de gick mot hallen och fortsatte sedan:
   —Den är faktiskt infernaliskt övertygande, den där iden om att sjukdomen kanske är utspridd med avsikt! Visste du att man har vädjat till Världshälsoorganisationen om att landet ska förklaras som faroområde?
   —Har man gjort det nu? Vems ide var det?
   —De sa det i nyheterna i morse. Hälsovårdsdepartementet skickar en delegation till New York för att träffa sekreteraren i föreskriftsutskottet i kväll.
   —Tja, det ligger mycket i det. Det betyder att vi får alla katastrof-läkargrupper vi behöver .
   —Ja, och på köpet karantän för emigranter, inga turister, robotlastning av skepp och flygplan, förbud för rymdflygning—du känner väl försiktighetsåtgärderna?
   —Visst gör jag det, sa Clifford buttert. Det kanske gör det svårt för oss. Det här kommer väl att bli första gången ett helt land får förbud?
   —Jag tror att det största tidigare var malariabältet i Centralafrika och det besegrade man på mindre än en månad. Pesten kommer man inte att bli av med så lätt.
   De hade kommit fram till dörren till Kents rum nu, och då han kastade en blick på receptionisten såg han hur hon medlidsamt tittade på hans vän. Han undrade ett ögonblick om han borde stanna och trösta honom men han var tvungen att medge att han borde åka hem och vila sig lite. Hans plikt mot patienterna vägde trots allt tyngre än en lång vänskap—han och Ron Kent hade gått på läkarskolan på samma gång, tills Kent gav upp medicinen för att överta sin fars läkemedelsfabrik och bygga upp den till en av de bästa i England och han hade varit hans best man när han gifte sig med Leila.
   Som nu är död, kom han plötsligt ihåg.
   Han fann att Kent såg på honom tveksamt, tydligen ovillig att be honom att stanna kvar hos sig, och han försökte le.
   —Ron, du vet att jag skulle hålla dig sällskap om jag kunde. Men jag är dödstrött och jag måste vara tillbaka på sjukhuset vid sextiden i morgon bitti.
   Kent nickade och såg fortfarande på den andre. Sedan sa han tvärt:
   —Varför har du aldrig gift dig, Cliff? Berodde det kanske på att du var rädd för att något sånt här skulle hända?
   Han vände sig om och gick plötsligt tillbaka in i sitt arbetsrum och lät Clifford stå kvar och dystert stirra på blankpolerade paneler.
   Nej, sa han tyst till träet. Nej, det var inte anledningen. Efter ett ögonblick vände han sig om och gick sin väg.

   DEN SKARPA SIGNALEN från sängtelefonen väckte Clifford ur de sista stadierna av en skön nattvila. Han trodde först att det var telefonväckningen som han hade beställt för att komma i tid till sjukhuset, och därför sträckte han makligt ut sig. Han hade sovit sedan klockan nio kvällen innan och han mådde oerhört mycket bättre.
   Men då han vände sig om i sängen råkade han se på nattklockans lysande urtavla och spratt till. Klockan var bara halv fyra—mycket för tidigt för hans eget samtal. Han väntade sig någon katastrof och sträckte sig snabbt efter luren.
   Det var en katastrof men inte av det slag som han hade väntat sig.
   —Clifford, sa han, klarvaken nu.
   —Det här är Ron Kent, tillkännagav rösten i andra ändan av tråden i livlös ton. Hör på, Cliff, polisen har just nu berättat för mig att någon bröt sig in i laboratoriebyggnaden i går kväll, knockade Jezzard, som tjänstgjorde i odlingsrummet, slog sönder alla skålarna och förstörde K 39-serierna så att de inte går att reparera. Jezzard har gett dem en beskrivning på mannen och det verkar som om det var den där Borghum som var på mitt kontor i eftermiddags. Jezzard har fått för sig att han försöker hindra oss från att använda krysomycetin mot Pesten.
   —Herregud! sa Clifford och satte sig rakt upp i sängen.
   —Gud, det är förfärligt, Cliff Allt vår arbete har gått till spilla. Hör på, anledningen till att jag ringde dig är att jag inte kan få tag på min receptionist, Marjory, som är den enda människa som såg Borghum och kan bekräfta min beskrivning. Polisen säger att det inte verkar som om någon har mixtrat med vårt tjuvlarm, och de vill veta om han verkligen lämnade byggnaden eller om han gömde sig inne i den till midnatt och sedan smet sin väg då alarmet stängdes av för att polisen skulle kunna komma in.
   —Jag såg när han gick, sa Clifford. Han kunde kanske ha kommit tillbaka. Hör på nu ... jag börjar inte min tjänst förrän klockan sex. Vill du att jag ska komma ner och tala med polisen?
   —Vill du verkligen det?
   —Kent lät nästan rörande tacksam.
   —Om jag kan skaffa någon som bekräftar min beskrivning, så säger polisen att de kommer att utfärda en häktningsorder på honom. Vi ryckte en assisterande kommissarie ur sängen och han har ställt till bråk—verkar som om han miste sin son i Pesten för några dagar sedan ...
   Kent verkade nära ett sammanbrott och Clifford avbröt honom lugnande:
   —Oroa dig inte, Ron. Jag kommer så fort jag kan.
   Han lade på luren och kastade sängkläderna åt sidan. Han brydde sig inte om att klä sig ordentligt utan drog på sig jeans och en ylletröja och sprang nerför trapporna för att hämta bilen från garaget. Det var obetydlig trafik i denna del av staden på natten; han körde förbi några taxibilar som såg sig omkring efter körningar och en gång såg han en polisbil men han blixtrade sin LÄKARE-skylt mot dem och de hejdade honom inte för att han överträdde den tillåtna hastighetsgränsen. Annars var gatorna övergivna tills han kom fram till Kents Farmaceutiska fabrik. Här rådde kaos.
   Han kände igen en lögndetektorpatrull som lastade av sin utrustning från en vagn; någon höll på att sätta ihop en Blodhund—en elektronisk spårapparat—på trottoaren i skenet av en ficklampa; och det stod fyra patrullbilar nära ingången. Han såg att Kents bil stod parkerad bakom dem.
   Vid grinden hejdade en konstapel honom och han förklarade sin närvaro och fick fortsätta. Han stannade bilen och steg ur.
   I receptionshallen fann han Kent stående vid dörren till sitt rum och ropade till honom.
   —Gudskelov för att du kom, sa Kent ivrigt. Följ med hit in.
   "Hit in" var hans eget rum. Där fanns fem människor: Spencer och Jezzard som han kände—den senare såg bitter och trotsig ut och hade ett blåmärke på hakan; och Clifford antog att han hade framlagt sin sabotageteori och fått ett kallt mottagande. Det fanns också två konstaplar som lade sista handen vid lögndetektorn på skrivbordet och en kriminalkommissarie som höll en portabel bandinspelare.
   —Är det här doktor Clifford? frågade han Kent och då han fick en nickning till svar fortsatte han: Vill ni sitta ner, doktorn? Vi kommer att vara klara att ta emot vittnesmål om ett ögonblick.
   Konstaplarna bad Jezzard att ta plats vid lögndetektorn och pressade ändarna av sugkoppar mot hans handleder, tinningar och handflator.
   —Så där ja, Mr Jezzard, sa kommissarien. Var vänlig och berätta för oss vad som hände.
   Han slog på sin inspelningsapparat.
   Jezzard började tala med låg röst och såg ut som en som förklarar matematikens grunder för ett efterblivet barn. Han skulle just kalla på Spencer, berättade han, som delade nattvakten i odlingsrummet med honom och som skulle väckas vid midnatt för sitt pass. Han hade gått till luftslussen och fann att den redan var i gång. Han hade gått ett par steg tillbaka, eftersom han hade trott att det var Spencer som hade stigit upp av sig själv. Men i stället för Spencer hade en främling dykt upp i dörröppningen, och då han såg Jezzard knockade han honom utan att tveka mer än några sekunder och innan han, Jezzard, hann ropa på hjälp. Han hade inte hämtat sig förrän en halvtimme senare, när Spencer hade kommit för att se efter varför han inte hade blivit väckt vid midnatt och funnit honom där. När de hade kontrollerat om någon skada hade gjorts, upptäckte de att inkräktaren uppenbarligen hade satt i gång alla behandlingsmekanismerna på måfå och kastat odlingsskålarna i det slutna rummet på golvet, krossat dem och gjort dem värdelösa.
   Kent skakade sakta på huvudet.
   —Det är ett sådant meningslöst brott! sa han ursinnigt.
   Jezzard tycktes vara nära att fälla en anmärkning i enlighet med sin teori om avsiktlig infektion men pressade sedan samman läpparna och kom på bättre tankar.
   Spencer hade inte mycket att tillägga, förutom det att han beskrev oredan klarare och beklagade förlusten av krysomycetinet.
   Sedan avgav Kent sitt vittnesmål om Borghum och till slut intog Clifford platsen och såg förväntansfullt på kommissarien.
   —Jag har hört att ni såg någon lämna byggnaden när ni kom för att träffa mr Kent i kväll? sa polisen.
   —Det är riktigt. Klockan var väl omkring halv fem. Jag kom för att uttrycka mitt beklagande till Kent över förlusten av hans hustru. Kommissarien såg upp.
   —Det kände jag inte till, sa han. Jag beklagar mr Kent.
   Kent muttrade något och vände sig bort.
   —Kan ni beskriva den man som ni såg lämna byggnaden?
   —Han var omkring femti, skulle jag tro. Hans hår var svart, en aning grått vid tinningarna och i nacken. Han var ungefär 1.80 lång, hade mörk hy och skarpt böjd näsa. Han skulle kunna vara arab eller jude. Han såg ut som en militär.
   Kommissarien såg belåten ut.
   —Det tycks sannerligen stödja våra teorier, sa han. Men såg ni honom verkligen gå?
   —Ja, jag såg honom gå ut urhallen. Och när jag själv gick så fanns en bil som var parkerad intill min inte längre där.
   —Kan ni beskriva bilen?
   —Ja, det var en ny öppen Hunter med rotationsblad och korta tillbakadragna stänkskärmar. Svart och röd. Jag tror att numret började med 9 G, men det är jag inte säker på.
   Kommissarien såg på männen vid lögndetektorn och de nickade på samma gång. En av dem sa:
   —Alltsammans är korrekt. Det ser ut som om den där Borghum är vår man.
   —Bra. Ta kontakt med Gloucestershireavdelningen och ta reda på om han verkligen är från Balmforth Latimer, och om han är det så ta reda på var han bar och låt arrestera honom när han kommer tillbaka om han inte redan finns där. Han borde vara där vid det här laget om han har åkt direkt dit.
   —Borde vi inte vänta på en kontroll med Blodhunden? föreslog kon- stapeln tvekande.
   —Tar för lång tid. När de väl har gallrat ut alla spåren så skulle han kunna ha lämnat landet.
   —Men han kan väl inte ha åkt direkt tillbaka? sa Kent plötsligt. Ni sa att han måste ha legat på lur i byggnaden tills efter det att ni kom hit.
   —Vi vågar inte förbise några möjligheter. Jag känner till det alarmsystem ni har här och det är bland de bästa som finns och ingenting tyder på att någon har mixtrat med det. Men någon kom in och det ser ut som om det var Borghum. Ursäkta mig, mina herrar.
   Kommissarien tycktes plötsligt komma ihåg att hans bandspelare fortfarande var i gång och böjde sig ner för att stänga av den.

   NÄR DE HADE KOMMIT ut i hallen igen vände sig Clifford till Kent, som oroligt såg på den lilla processionen detektiver som gick ut och in i laboratoriebyggnaden.
   —Vad betyder allt det här med ditt alarmsystem? frågade han.
   Kent såg inte på honom.
   —Det här är en farozon, sa han. Det gäller inte så mycket att skydda vår egendom som att hindra någon idiot från att komma in hit och bli infekterad. Omgivningen granskas av ett elektriskt öga som slås på så snart dagskiftet ger sig av. Det finns också infraröda kontrollanordningar som reagerar så snart något varmt föremål rör sig inne på området. Förutom att slå på alarmen i odlingsrummet—någon har alltid tjänst där—borde de ändra på registreringsremsorna som är förbundna med ledningen. Remsorna drivs av ett urverk, så att även om någon gjorde så det blev kortslutning på alarmen så borde ett blankt mellanrum finnas på remsan genom att pennorna flyttades. Skriften visar emellertid en fullständigt obruten linje.
   —Detta pekar på att den här mannen på något sätt korn in utan att korsa området kring fabriken, grävde sig upp underifrån eller föll ner från himlen. Och de enda varma kroppar som visas på remsorna fanns i odlingsrummet och i det rum där Spencer sov. Det är inte bara det att det är omöjligt —det är meningslöst.
   —Det tror jag också, sa Clifford till honom. Om jag inte hade sett lögndetektorn bekräfta vad Jezzard sa, så skulle jag kunna föreställa mig att det var han själv som förstörde laboratoriet för att stödja teorin från i eftermiddags—i går eftermiddag snarare.
   —Tror du han gjorde det? Kent såg skarpt på honom.
   —Det sa jag inte. Men du lämnade läkarskolan innan psykologiåret, eller hur, Ron? Det var synd. Jezzard har en labil läggning. Han beklagar inte den åverkan som har gjorts på ditt odlingsrum—inte i grund och botten. Han tror att det var oundvikligt och klandrar bara sig själv för att han inte insåg vad som skulle hända. Det är dumt. Det var varken möjligt att förutse eller möjligt att undvika. Lyd mitt råd och låt honom genomgå en undersökning. Vem är din firmapsykolog?
   —En karl som heter Chenelly.
   —Nu stirrade Kent på honom.
   —Menar du verkligen det, Cliff?
   —Det gör jag verkligen. Jag tror att han antagligen kommer att bli en fara snarare än en hjälp nu när som helst. Han kommer att knäckas under påfrestningen. Och jag vill sannerligen inte vara i närheten när det inträffar.
   —Tack för varningen, sa Kent allvarsamt. Jag ska göra som du säger.
   —Det är bra.
   —Clifford stack fram handleden ur ylletröjan för att se på klockan och fann att han hade glömt ta den på sig när han åkte hemifrån i sådan brådska.
   —Vad är klockan, Ron?
   —Tjugo i sex.
   —Då måste jag skynda mig. Jag får inte komma för sent till sjukhuset. Vi ses senare. Han gav sig av småspringande.

   HAN FUNDERADE över samtalet medan han åt lunch, ett snabbmål i tjänsterummet på sjukhuset. Trettiosex nya hade tagits in under morgonens lopp—trettiofem fall av Pesten och en blindtarm. Pestsituationen närmade sig snabbt den kritiska punkten. Om Världshälsoorganisationen inte sände några medhjälpare, skulle det helt enkelt inte finnas tillräckligt med läkare i England för att kunna klara av stormen.
   Men han fann att han var mindre oroad över det som skulle beröra honom själv, än över det problem som han visste att Kent var tvungen att lösa—hur en man hade klarat sig förbi de säkra tjuvlarmen på hans fabrik. Han kom plötsligt ihåg att anledningen till det var det samtal han hade haft med Buehl dagen innan. Han skulle ha tänkt på det tidigare om de inte hade flyttat bort honom från den stora salen till konvalescentavdelningen.
   En materieöverförare, just det. Det tycktes vara den enda möjliga förklaringen till hur Borghum hade kommit in. Men det var fantastiskt. Materieöverförare tillhörde framtiden, inte en ålder då rymdskepp fortfarande fick förlita sig på osäkra raketer och långa åkturer för att kamma till månen eller till Mars.
   Eller gjorde de det inte?
   Han föste papperstallriken åt sidan, fastän den fortfarande var halvfull med den smaklösa stuvning som var det bästa de kunde skaffa till lunch—tydligen hade omkring halva staben köttdistributörer i Smithfield dött av Pesten och hälsovårdsinspektörerna hade förbjudit införsel av mat som kunde vara infekterad.
   —Syster! ropade han och hon svarade honom från rummet intill. Var lade de den där karlen Buehl? Den som jag i går kväll sa kunde flyttas?
   —Rum 29, tror jag, ropade hon tillbaka. Ville ni träffa honom?
   —Jag ska bara gå ner och se hur han mår.
   Han gick snabbt nerför korridoren. Buehl hade sagt att han skulle kontrollera den där figuren Wisemans beräkningar. Han undrade om man hade lyckats få tag i den räknemaskin han hade bett om.
   Tydligen hade man det, för när han kom in i rum 29 så fann han att rymdpiloten var ivrigt sysselsatt med att skriva siffror på ett redan tättskrivet skrivblock och lösa ekvationer på en liten räknemaskin på hjul som stod bredvid sängen. Han såg upp då han hörde Clifford närma sig och började le.
   —Hallå, doktorn! sa han. Har ni kommit för att försäkra er om att jag inte ska ställa till bekymmer för er igen?
   Clifford tvingade sig att le åt det ganska morbida skämtet. Han skakade på huvudet.
   —Tyvärr inte, svarade han. Kommer ni ihåg att ni i går berättade för mig om den här Wisemans materieöverförare? Ni sa att ni skulle kontrollera beräkningarna.
   —Det är riktigt. Det håller jag på med. Jag hade svårt att somna i går kväll. Sköterskan ville inte låta mig stanna uppe för att avsluta den ekvation som jag arbetade med så jag var tvungen att lösa den i huvudet och tro mig, mina grå celler har svårt för att konkurrera med en maskin.
   Han sökte efter ett pappersark någonstans i högen på filtarna.
   —Stämmer det?
   Buehl skakade eftertryckligt på huvudet.
   —Tja, jag kan inte hitta något fel på iden. Det skulle fungera—men vi kan bara inte göra de saker som han vill att vi ska.
   Han satte sig bekvämare till rätta i sängen.
   —Ni förstår,, det är som problemet med marmorkulan. För femtio eller sextio år sen bevisade Banach och Tarski att man skulle kunna dela på en marmorkula—fem delar, tror jag—och återförena dem så att de bildade ett lika stort klot som Jorden. Omvänt så skulle man kunna packa samman Jorden—om den delades på rätt sätt—i en volym av en marmorkulas storlek. Teore- tiskt är det riktigt. Det enda hindret är att man helt enkelt inte kan göra det.
   Han slog på räknemaskinen med pennan han hade i handen.
   —Samma saker går att tillämpa här. Wiseman har alldeles rätt då han säger att om man kunde hitta två identiska platser och tvinga dem att bibehålla sin status, så skulle något som infördes på den ena dyka upp på den andra, och om man i rätta ögonblicket kunde stänga av kraften som håller dem identiska så skulle man få det att stanna kvar där. Till att börja med vill han ha en perfekt kvadratisk våg, om jag förstår honom rätt ...
   Högtalaren i rummets ena hörn pep till och harklade sig.
   —Doktor Clifford, vill doktor Clifford komma till överläkarexpeditionen?
   Den knäpptes av. Clifford muttrade halvhögt några fullödiga svordomar.
   —Så åtminstone just nu skulle ingen kunna bygga en materieöverförare? Buehl flinade och skakade på huvudet
   —Varför vill ni förresten ha en? För att slippa att behöva gå tillbaka till ert rum?
   —Nej, sa Clifford. Jag försöker bara lösa ett inbrott.
   —Tja, så mycket kan jag säga doktorn, sa Buehl ironiskt allvarligt. Om någon har en materieöverförare just nu så skulle det inte vara en inbrottstjuv. Någon så obegåvad skulle välja ett mindre riskfyllt yrke—som mitt.

   MEDAN CLIFFORD gick tillbaka till expeditionen var han ilsken över att han hade tagit idén på allvar. Han påminde sig eftertryckligt att det måste finnas en förnuftig vardaglig förklaring och om någon fann den så skulle det vara polisen.
   Det visade sig vara polisen som sökte honom. Det var en konstapel som han svagt kom ihåg att han hade sett samma morgon hos Kents. Då han bad besökaren komma in, såg han hur förvånat sköterskans ansikte var. Det plötsliga och fortsatta intresse som ordningsmakten hade för honom var antagligen det huvudsakliga samtalsämnet bland sköterskorna.
   Han satte sig bakom skrivbordet, kastade tallriken med den nu kalla stuvningen i en förbrännare och sa:
   —Ja, konstapeln?
   —Jag heter Farquhar, sir. Jag har fått order att komma hit för att meddela er att vi har kontrollerat den här mannen Borghum, som misstänktes för affären på Kents Farmaceutiska Fabrik i går kväll, sa konstapeln.
   —Misstänktes? Ni menar att han har förklarats oskyldig?
   —Ja. När Gloucesterpolisen besökte hans hem i morse, fann de att han hade återvänt från London klockan åtta i går kväll. De har fått en lögndetektorbekräftelse av tre vittnen att han fortfarande befann sig i sin bostad klockan tolv. Det var inte möjligt för honom att åka därifrån till London på den tiden.
   —Om han inte ..., började Clifford och hejdade sig genast.
   —Varför var han så löjligt besatt av iden om en materieöverförare?
   —Ja, sir? Om han inte vad då? Farquhars klara ögon fick honom att känna sig som en provbit under ett mikroskop.
   —Inget, muttrade han. En dum ide som jag fick.
   —Nå, fortsatte konstapeln och avfärdade det. Vi tänkte bara att vi borde meddela er i den händelse att ni nämnde det för någon. Efter vad jag har hört ska Borghum ha hotat att för ärekränkning stämma alla som sprider ryktet att han var skyldig.
   —Utmärkt, konstapeln. Jag ska inte säga något om det.
   —Tack, sir. Det var allt.
   Mannen reste sig för att gå, men Clifford hejdade honom.
   —Jag förmodar att ni inte vet vad som har gjorts för att spåra den smittbärare som kanske sprider Pesten utan att själv veta det? Mr Jezzard framkastade möjligheten i går.
   Farquhar skakade på huvudet.
   —Det är inte min avdelning, sir. jag tillhör lögndetektor- och elektronavdelningen. Allt som har att göra med att spåra någon sköts av avdelningen för försvunna personer.
   —Ja, jag känner kommissarie Jaffry på den avdelningen. Ni sa att ni tillhörde elektronavdelningen? Var det inte en Blodhund som fördes till Kents Farmaceutiska Fabrik i morse?
   Polisen såg besvärad ut.
   —Jo sir, det var det nog.
   —Fann den något?
   —Hm … oss emellan, ja. Det är ganska oroande. Vi fann Borghums karakteristiska doft på Kents kontor och i laboratoriet också. Men fastän Blodhunden följde det mycket tidigare gjorda spåret från trottoaren till kontoret och tillbaka igen så kunde den inte upptäcka det senare spåret i laboratoriet längre än till en punkt i korridoren strax utanför luftslussen.
   Han såg ut som en person som bekänner att han just har upptäckt en ohållbar sats i sin religiösa tro.
   Clifford insåg att för honom var en elektronisk apparats misslyckande nästan lika illa.
   —Ni menar att det bara slutade—försvann i luften? frågade han förundrat.
   —Tydligen, nickade Farquhar. Han tillade hastigt: Som ni vet betraktas Blodhunden ännu inte som bevis i rätten, precis som det var med lögndetektorn förr i tiden.
   Clifford brydde sig inte om den sista anmärkningen.
   —Nå, jag ska ..., sa han fundersamt. Tack, konstapeln, det var mycket vänligt av er.
   —Tack ska ni ha, sir, envisades konstapeln och kände tydligen att något på något egendomligt sätt var på tok. Han gick.


   CLIFFORD kände sig också en smula förbluffad och satt och stirrade på väggen en stund. Han hade varit nära att försäga sig i fråga om materieöverföraren, vilken han tidigare hade avfärdat som dum. Eftersom det var den enda förklaring som passade in på fakta så måste något av fakta vara fel. Antagligen skulle det visa sig att de så perfekta elektroniska "tjuvlarm" som Kent hade installerat var lika otillfredsställande som Blodhunden.
   Han vaknade till liv då han fick en idé och lyfte telefonluren för att ringa till Kent.
   —Det här är Cliff, sa han när Kent svarade. Ron, finns det någon annan som provar krysomycetin mot Pesten?
   —Ingen annan har det, sa Kent kort. Det som förstördes i går kväll utgjorde praktiskt taget allt vi har. Vi håller nästan på att bli snurriga av att försöka framställa det mögel som avsöndrar det.
   —Jag förstår. Finns det någon annan fabrik som har lika stor framgång med sitt arbete?
   —Inte vad jag vett Om det fanns så skulle vi ha fått reda på det. Det finns inte en fabrik i landet som inte är beredd att starta massproduktion av något medel som ser ut att ta knäcken på Pesten.
   Hans röst blev plötsligt skarpare.
   —Varför frågar du förresten om det?
   —Jag bara undrade om det fanns någon som kunde vänta sig ett sådant besök som du hade i går kväll.
   —Det hoppas jag inte för deras skull, sa Kent buttert. Det är hjärtslitande, Cliff. Vi är tvungna att börja om från början.
   —Kom ihåg att det är ännu värre för mig, sa Clifford. Jag är tvungen att sitta och se på när folk dör. En del av hans hjärna som hade undertryckts i många år började plötsligt skrika; den hade vaknat till liv när Kent hade frågat varför han aldrig hade gift sig. Nu krossades inom loppet av en sekund alla skyddande barriärer han hade satt upp mot den, och han erkände för sig själv att han hade varit förälskad i Leila Kent.
   Genom en våg av svart sorg hörde han Kent säga något, men han uppfattade inte vad och bad honom upprepa det.
   —Du hade rätt om Jezzard, hörde han; i första ögonblicket kunde han inte placera namnet.
   —Hur menar du? sa han till slut.
   —Du hörde väl nyheterna i morse?
   —Hade inte tid. Den här lunchtimmen är min första lediga stund Det kommer ständigt in nya fall av Pesten.
   —Den har spritt sig till kontinenten och Amerika. Ett dussin fall i Paris och Berlin, och New York har redan lagt in ansökan hos Världshälsoorganisationen innan vår delegation kom dit i morse. Om de tänker förklara något område för farozon så måste det bli hela planeten.
   —Vad har det att göra med Jezzard?
   —Jag talade om det här för honom, och han sa att det var falskt alarm för att dra uppmärksamheten från anfallet på England. Jag var tvungen att skicka efter Ohenelly, och Jezzard blev våldsam och måste få lugnande medel. Det kan ta över en månad att bota honom.
   —Jag trodde just att han var på väg mot ett nervöst sammanbrott, sa Clifford dystert. Det var tråkigt att du har gått miste om hans tjänster.
   Kent ryckte på axlarna; ljudet då kavajen rörde sig på hans axlar hördes i telefonen.
   —Vad kan vi göra? frågade han. Förr eller senare blir spänningen för stark för alla. Chenelly är inte så nöjd med Spencer heller; han tycks ha tagit förstörelsen i odlingsrummet som en personlig förolämpning.
   —Det är nästan ännu värre. Men vi har samma svårigheter här också. En av mina sköterskor kom hit i morse med en hysterisk inbillning om Pesten—trodde att hon skulle få den. Jag var tvungen att skicka hem henne.
   Det blev tyst en lång stund. Till slut sa han adjö och lade på luren. Det fanns inte mer att säga—just då.

   DE NYA FALLEN fortsatte att hopas under resten av dagen. Klockan fyra var varje tillgänglig säng upptagen och han tillbringade tjugo minuter med att ringa till de andra sjukhus med vilka de hade utbytesöverenskommelse; men han fann att inget av dem hade några lediga platser inom den närmaste tiden.
   Till slut blev han tvungen att ringa till hälsoinstitutet. En av hans vänner där gav honom tillstånd att som nödutväg skicka hem fall som uppenbarligen tycktes vara på bättringsvägen. Han hade sett alltför många plötsliga återfall som Leilas (skulle han aldrig kunna glömma det: det vackra, tärda ansiktet, det mörka håret kastat över kudden) för att vara riktigt glad över det. Men det var det bästa som kunde göras, för tillströmningen fortsatte.
   När han äntligen kunde gå hem var han ännu mera utmattad än dagen förut och nästa dag lovade att bli värre—och nästa—och nästa igen. Han åt middag, sov sju timmar och for direkt tillbaka, för att mötas av de gladaste nyheter han hade hört på länge
   —Världshälsoorganisationen hade skickat ett organisationslag från amerikanska Mellanvästern.
   Deras vagnar, som han visste hade körts rakt på och rakt av deras sexmotoriga transportflygplan, höll på att lastas ur på gårdsplanen framför huvudingången när han kom tillbaka klockan fyra på morgonen.
   Han tillbringade de närmaste två timmarna med att gå runt i sjuksalarna tillsammans med en grupp snälla och vänliga negerläkare och negersköterskor, varav ingen förut tycktes ha insett Pestens verkliga natur. Det var knappast förvånande; ditintills hade man lyckats begränsa den till de brittiska öarna. Han kände att hans följeslagare skulle ha bleknat om de kunnat, då han lugnt och detaljerat beskrev förloppet av denna den mest inkonsekventa sjukdom, men deras blotta närvaro var en tröst. Det var lugnande att veta att en världsomfattande organisation stod bakom kampen mot sjukdomen. Man behövde bara ha i minnet att sex timmar tidigare hade dessa människor blivit förflyttade från den dagliga rutinen i sitt eget land, flugna över Atlanten och nersläppta mitt i det område som hade drabbats svårast av Pesten.
    När han hade slutat rundvandringen begav de sig till överläkarexpeditionen för att röka en cigarrett. Han såg sig omkring i gruppen och vände sig till dess ledare, en smal man vid namn MacCafferty, som på halsen hade tydliga ärr efter en körteloperation.
   —Nå, vad tycker ni om det?
   —Otäckt, sa negern koncist. Varför begärde ni inte hjälp tidigare? Clifford ryckte på axlarna.
   —Det blev inte verkligt illa förrän i förra veckan. Vet ni att den nu har spridit sig till kontinenten och Staterna?
   —Om vi gör! sa den vackraste av sköterskorna och askade cigarretten i en askkopp på skrivbordet. Ni hade verkligen tur som fick hit oss. Nästa samtal efter det som gav oss resorder kom från Brooklyn i New York. De rapporterade nära tvåhundra fall på en dag.
   —Det är inte nog med det, insköt MacCafferty. Jag har inofficiellt fått höra att man har planlagt hundra arbetslag för Kina och Ryssland. De har haft den i sex veckor utan att underrätta någon och mist nästan en halv miljon människor. De tycks inte ha lagt märke till det tidigare.
   Hans röst var milt föraktfull. Nej, inte föraktfull—halvhjärtat förargad som om han ville säga:, "Vad kan man vänta sig av de där figurerna?" Av någon anledning erinrade det Clifford om Jezzard och han fimpade ilsket cigarretten.
   Han sa:
   —Nå, är ni färdiga att gå?
   MacCafferty gjorde en ring med tummen och pekfingret.
   —Alla beredda, sa han.

   CLIFFORDS VISIONER av dag efter idag av hårt och oavlåtligt arbete hade åtminstone uppskjutits ett tag. Med hjälp av sin speciella utrustning, som anlände i jämn ström hela dagen, lättade VHO-gruppen den ordinarie personalens börda så att den bara kändes hälften så tung. Vid middagstiden hade de börjat ta itu med stormen; på eftermiddagen hade de första fältsjukhusen satts upp i Hyde Park och St. James's Park, och transportvagnar sköttes av polisen medan nödambulanser fyllde dem med patienter. Han fick tid att ringa till Kent under förmiddagen och han var oväntat nog glad. Ett flygande laboratorium hade landat på Londons flygstation och höll på att sätta i gång med massproduktion av krysomycetin med hjälp av en splitterny alstringsteknik.
   Han hann rent av läsa en tidning, men det var långt ifrån lugnande. Ledarskribenten hade gått så långt som att söka tröst i det faktum att än så länge hade inga fall av Pesten rapporterats från Mars eller månen.
   Det fanns en artikel om den sterila fjärrstyrda utrustning som användes för att lasta förrådsraketer för baserna i rymden tills faran var över.
   Den fridfulla perioden varade bara tjugofyra timmar. Sedan inträffade två episoder efter varandra—den falska VHO-gruppen och förstörandet av det flygande laboratoriet.
   Den så kallade VHO-gruppen dök upp på ett sjukhus i mellersta England, vars trötta och utarbetade personal förbisåg det faktum att de inte hade fått meddelande om att vänta någon sådan grupp och med glädjetog emot deras hjälp. Gruppen stannade där precis i femton timmar. Sedan försvann den.
   När de skeptiska läkarna upptäckte att de verkligen hade försvunnit var dödsprocenten på sjukhuset den största i England och staden var den svartaste fläcken på Pestkartan.
   Det flygande laboratoriet hade fått allt som var kvar av Kents Farmaceutiska Fabriks dyrbara krysomycetinmögel för att det skulle genomgå den nya alstringsprocessen. Tjugo minuter efter det att sakerna hade kommit dit, tog det eld i flygplanet och det förkolnades. En av de närvarande biologerna drogs ut ur lågorna och mumlade något om att det hade varit en man i odlingsavdelningen som han just hade stängt, men när brandsoldaterna lyckades ta sig in dit så fann de inte någon. Vad de fann var resterna av en fosforgranat.
   Clifford hörde talas om båda episoderna i radions tidiga morgonnyheter, medan han höll på att klä sig för att åka till sjukhuset. Han greps av panik och ringde till sjukhuset för att förvissa sig om att hans VHO- medhjälpare inte hade gått upp i rök. När han hade lagt på luren såg han bister ut. Någon måste hålla på att sabotera kampanjen mot Pesten, och vem det än var så, måste de vara ytterligt rädda för krysomycetinet. Men vem höll på att göra något sådant? Och varför?
   Hallåmannen hade övergått till en rapport om Pest i Malaya och Indokina, när telefonen ringde och han gick tillbaka för att svarad Det var en obekant röst.
   —Är det doktor Clifford?
   —Ja. Vad är det?
   —Mitt namn är Chenelly. Jag är firmapsykolog på Kents Farmaceutiska Fabrik.
   —Javisst, ja. Ron Kent nämnde ert namn för mig.
   —Ni var visst en av hans vänner, fortsatte den metalliska rösten efter en paus och Clifford fäste sig vid det betydelsefulla ordet.
   —Var? Menar ni att han är—död?
   —Jag är rädd för det, doktor Clifford. Sent i går kväll.
   —Åh, så fruktansvärt ... Det var förstås Pesten.
   —Nej inte Pesten. Han begick självmord. Han tog gift.
   — Rösten lät bitter.
   —Jag förebrår mig för att jag inte anade det, men jag var så upptagen av Jezzards fall—han hade just fått ett totalt sammanbrott—att jag måste ha varit blind för den allvarligare möjligheten. Han lämnade ett meddelande adresserat till er. Polisen tog naturligtvis hand om det, men—i ursäktande ton—jag tog mig friheten att lära mig det utantill när det visades för mig. Han sa att förstörandet av krysomycetinförråden bevisade för honom att någon med avsikt spred Pesten och att han kände att han inte skulle kunna fortsätta om allt hans arbete skulle förstöras. Ni skulle inte klandra er själv på något vis.
   Clifford lyssnade utan att avbryta.
   —Det var åtminstone vad det gick ut på. Jag måste säga, doktorn, att fast jag visste att Kent var djupt upprörd över förlusten av sin hustru så trodde jag att han hade en alltför stabil läggning för att ta sin tillflykt till självmord. Jag tror att vi kan strunta i teorin om ett avsiktligt biologiskt krigsanfall på oss, vilken utan tvivel hade sin upprinnelse i det sätt på vilket Jezzard missförstod—hm
   —Tyfösa Mary-hypotesen .
   Clifford avskydde läkare som envisades med att övergå från fackprat till privat samtal. Han sa syrligt:
   —Jag tror inte vi kan strunta i det, doktorn. Jag råkar själv dela den uppfattningen. Tack för att ni ringde.
   Han lade på luren innan Chenelly hade hämtat sig från sin förvåning och stod i dimmiga tankar en minut. Någonstans i hans hjärnas djup började ett kallt intellektuellt hat mot de omänskliga monster som först hade tagit ifrån honom den kvinna som utan att veta det hade hindrat honom från att någonsin gifta sig, och nu även hade berövat honom hans bäste och äldste vän. Han kände sig obeskrivligt, outhärdligt nedslagen.

   —DOKTOR Clifford?
   —Vad är det, syster? sa han.
   —Kommer ni ihåg att ni bad oss underrätta er så snart någon av dessa okända patienter kom in? Nu har vi en ny.
   Clifford föste ihop papperen och reste sig.
   —Det vanliga frågade han. Medvetslös, välklädd, pengar i fickan och inget annat?
   Sköterskan nickade.
   —Den här hittades på ett tåg på Paddingtonstationen för en halvtimme sen. Han verkar inte ha långt kvar.
   —Jag vill se honom, sa Clifford och fattade ett beslut. Det var inte trevligt men det måste fattas av någon och han kände att han måste bli denne någon.
   Han följde efter sköterskan in i föredetta rummet för olycksfall, som man hade blivit tvungen att ta i anspråk för pestfallen, och de fann MacCafferty lutad över en man med karakteristiskt tärt ansikte, han andades snarkande, drog in syre som hans lungor inte längre kunde överföra till blodet. Negern såg upp då han närmade sig.
   —Det här fattar jag inte, Cliff, sa han undrande. Den här mannen kan knappt ha varit i stånd att gå. Han borde ha förts till sjukhus för några veckor sen.
   Clifford granskade snabbt den okände. Medan han gjorde det sa han till sköterskan:
   —Han hade absolut inte någon identifiering? Vad hade han på sig?
   —Småmynt, några sedlar och en enkel biljett till London. Inte ens en näsduk.
   Clifford drog djupt efter andan och gjorde sitt beslut oåterkalleligt:
   —Bra. Jag vill att ni ska ringa till Scotland Yard och få tag på kommissarie Jaffry—förstått? Säg till honom att vi har ett av hans mystiska fall här och att det är bäst att han omedelbart kommer hit om han är intresserad.
   —Vad betyder det här, Cliff? frågade MacCafferty då flickan hade nickat och skyndat i väg till telefonen.
   —Tror du att vi kan få honom att tala? sa Clifford för att undgå frågan.
   MacCafferty såg ner på den liggande mannen.
   —Jag antar att vi skulle kunna det, sa han tveksamt. Det kräver en del—hypnos, uttorkning av andningsorganen—eller vi skulle kunna använda artificiell syretillförsel till blodet. Men det skulle minska hans chanser tillhälften. Jag tror inte att vi borde riskera det.
   Han vände på sina svarta ögon och såg rakt in i Cliffords.
   —Cliff, vad betyder förresten det här? Förstår du inte att du praktiskt taget skriver under hans dödsdom om du tvingar honom att vakna?
   —Tro mig, Mac, det här är nödvändigt, sa Clifford uppriktigt. Jag har skött fler sådana här fall än du, och jag vet att vi inte har en chans på hundra att rädda en människa som redan är så sjuk. I normala fall skulle det vara värt att förlita sig på den hundrade chansen. Den här gången är det det inte. Jag har skickat efter kommissarie Jaffry, därför att det var han som först antydde att dessa okända patienter kanske i själva verket spred Pesten. Om vi kan väcka den här karlen tillräckligt länge för att få reda på vem han är och varifrån han kommer, så kanske det innebär att vi får lösningen på hela problemet.
   MacCafferty tvekade. —Cliff, jag är läkare, sa han till slut. I vanliga fall skulle jag inte ha samtyckt även om mått eget liv stod på spel. Men jag har hört talas om brännandet av vårt flygande laboratorium och förstörandet av det nya antibiotikum på din väns ställe. Jag förstår inte Pesten och jag är rädd för den. Jag godtar ditt ord på att du vet vad du gör och om det blir bråk—så står jag på din sida.
   —Tack, Mac, sa Clifford uppriktigt. Låt oss sätta i gång.
   De flyttade in främlingen i operationssalen för att där bringa honom åter till livet. Medan de ordnade med hypnosen anlände Jaffry, och Clifford tog honom avsides och förklarade vad de tänkte göra och hur stor risken var.
   —Ni behöver inte oroa er för risken, sa Jaffry när han hade slutat. Vi har godtagit sabotageteorin i fråga om det flygande laboratoriet, och vi är nästan beredda att instämma i teorin om avsiktlig infektering. På grund av sjukdomen har vi så få män att vi var tvungna att sluta med spårandet av de andra okända offren utan att ha fått reda på något annat än att de allesammans tycks ha kommit från i stort sett samma område.
    I bakgrunden började det mjuka surrandet och knäppandet av den konstgjorda lungan som fyllde främlingens kropp med syrsatt blod som hans egna lungor inte längre kunde förse den med,
   —Och det är . ..? sufflerade Clifford.
   —Grannskapet kring Gloucester. I själva verket inte långt från Balmforth Latirner, där Pesten började.
   —Jag trodde just det, nickade Clifford. Men jag vågar inte säga er var jag misstänker förrän vi har fått bekräftelsen från den här mannen.
   MacCafferty avbröt honom.
   —Cliff, vi är färdiga.
   —Bra, svarade Clifford och gick fram till operationsbordets övre ända.
   De började med att torka ut och göra ren luftstrupen så att han åtminstone skulle kunna andas tillräckligt bra för att tala, även om han inte själv kunde syrsätta sitt blod. Under tiden fuktade Clifford mannens huvudsvål med isocain, utstakade hans skallsuturer med en röntgenstråle och skar sedan prydligt skårorna för mikroproberna som han sedan direkt införde i hjärnan. För femtio år sedan skulle det här ha varit en stor operation, denna användning av små elektriska strömmar för att narra patienten till medvetande.
   De hade arbetat i mindre än femton minuter när han fann de reaktioner han väntade på och mannen stack ut tungan och fuktade läpparna. Clifford böjde sig ängsligt fram; den artificiella stimulans som de använde var långt ifrån ett botemedel—när den upphörde kunde i själva verket kroppen ha slappnat av alltför mycket för att åter sätta i gång sina vanliga funktioner. Han fortsatte att påminna sig Ron och Leila Kent. På sitt sätt kunde den här mannen vara en mördare.
   Han gav tecken åt sköterskan att öka syretillförseln och sa ivrigt: —Kan ni höra mig?
   Mannen öppnade ögonen under bråkdelen av en sekund, inregistrerade det maskerade ansiktet ovanför sitt eget och den medicinska apparaturen bredvid sitt huvud. Han gav till en plötslig, halvkvävd flämtning, slöt åter ögonen och bet samman tänderna med övermänsklig koncentration.
   Ur ögonvrån såg Clifford Jaffry sträcka sig efter knappen på bandspelaren och vrida på den. Han stirrade oroligt på förnekelseapparatens mätare. De visade att stimulansen snabbt sipprade genom mannens reservförråd. Alltför snabbt.
   Överväldigad av förvåning kände han igen självmordsavsiktens karakteristiska tillbakaclragningssymptom. MacCafferty följde hans blick till visartavlorna och vände förvånad sitt bruna ansikte mot Clifford.
   —Det har jag hört talas om bland vildar, förklarade han, men jag har aldrig sett det tidigare. Mannen håller på att helt enkelt vilja sig till döds!
   Clifford bet sig i läppen.
   —Ska vi försöka med neoskopolamin? föreslog han.
   Då MacCafferty nickade gick sköterskan över golvet till medicinhyllan, letade reda på en liten glasflaska med sanningsserum, fyllde en spruta och räckte den till Clifford, som tryckte den mot skuldran på mannen på båren och körde in den. Effekten var häpnadsväckande plötslig.
   Mannens läppar vred sig och han talade. De lutade sig längre fram för att höra—rotvälska.
   —De har kommit! Inte smita undan—dö! Dö! Om de är här nu måste vi ha misslyckats, blivit besegrade … Sedan ett utbrott av förnyad beslutsamhet.
   —Men de kommer inte att hindra mig! Jag kommer att dö!
   Mannen hade en egendomlig mild accent. Han läspade en aning.
   Runt bordet utbytte man oroliga blickar. Jaffry placerade mikrofonen till sin bandspelare närmare den förvridna munnen.
   —Hur går det, Mac? sa Clifford. Är det för djupt?
   —Betydligt för djupt för att utplåna det på den tid vi har på oss, sa MacCafferty. Han förlorar krafterna fort. Clifford fuktade sina läppar och böjde sig åter ner.
   —Vem är ni? sa han envist.
   —Vad? Sedan blev sanningsserumet för mycket för mannens ansträngningar att dölja det och han sa med tunn röst: Syon Famateus.
   —Var kommer ni ifrån?
   —Från? Från ... bomb ... tom-tom ...
   —Han försöker undkomma in i ekotvång, sa MacCafferty med låg röst. Han är fruktansvärt rädd för något.
   —Var kommer ni ifrån? sa Jaffry plötsligt med ursinnig, hög röst. Det gick; mannens ansikte slappnade av.
   —Jag heter Syon Famateus, sa han. Kommer från Pudalla
   —Tau City.
   —Det lät i varje fall som Tau City.
   —Jag tillhör Justeringskårens Vetenskapliga Avdelning.
   Clifford såg förtvivlat på mätarna. Mannen var nära det självframkallade slutet.
   Jaffry skakade sakta på huvudet.
   —Är han vansinnig? sa 'han milt. Det han säger är nonsens.
   Clifford ryckte på axlarna. Han talade åter med ivrig röst.
   —Syon Famateus! Berätta för oss varför ni är här!
   —Man väntar att jag ska sprida—obegripligt ord—tills jag dör. Om jag grips av—åter obegripligt—så ska jag genast dö.
   —Rösten med den mjuka accenten greps av panik.
   —Jag har blivit gripen! Jag måste
   Han ryckte plötsligt till och visarna på förnekelseapparaten började långsamt klättra mot noll. Han var död.

   VIT I ANSIKTET började Clifford mekaniskt ta bort mikroproberna, medan MacCafferty förundrat skakade på huvudet.
   —Jag har aldrig sett något liknande! upprepade han. Han ville helt enkelt dö.
   —Vad betyder allt det där ... om det nu betydde något? frågade Jaffry. Yrade han? Clifford gjorde ett tecken åt sköterskan och ljudet av den konstgjorda lungan dog bort.
   —Nej, han yrade inte, sa han. Han stod under ett hypnotiskt tvång som var så djupt att neoskopet bara obetydligt neutraliserade det. Det maskerade den normala dödsfruktan, vilket förklarar att han ville dö. Men det hjälptes också av en annan—ännu starkare—fruktan.
   —Men vilket slags fruktan kan vara större än dödsfruktan? envisades Jaffry.
   —Jag kan tänka mig flera situationer då döden skulle vara en lättnad. Famateus var rädd för att gripas av någon—eller något. MacCafferty kan bekräfta det.
   Negern nickade.
   —Visst, Cliff, men jag kan ändå inte bli klok på vad han sa. Det finns inte någon plats vid namn Tau City som jag nånsin bar hört talas om.
   —Inte Tau City, sa Clifford. Han bara uttalade det på det sättet, Han menade Tau Ceti —stjärnan.
   —En stjärna? Men ... Jaffry lutade sig fram.
   —Doktorn, jag är rädd att jag inte begriper det. Om ni säger att han inte yrade så blir jag tvungen att godta ert expertutlåtande. Vad jag vet om förnekelseteknik så undviker mikroproberna inympade tvång och stimulerar medvetandet direkt. Det går jag med på. Men anta att han medvetet trodde att han kom därifrån, medan han i själva verket hade blivit lurad... Han grep efter ett halmstrå och det lät som om han insåg det.
   Clifford höjde rösten.
   —Syster, finns den där karlen Buehl fortfarande på sjukhuset eller har han skickats hem? —Han är kvar här. Han hade inte något ställe i London dit han kunde åka och vila upp sig.
   —Vill ni vara snäll och hämta hit honom?
   —Han vände sig åter till de båda männen.
   —Hör nu på. Ni hörde att Syon Famateus sa att han var beordrad att sprida något. Jag tror att detta något var Pesten. Jag tror att vi inte bara har funnit vår Tyfösa Mary ... snarare, en av hundratals sådana. Jag tror att vi också har upptäckt var Pesten kommer ifrån.
   Jaffry muttrade.
   —Invasion från stjärnorna? Vi har inte ens varit på Alpha Centauri ännu och än mindre på den där andra.
   —Ännu, sa Clifford skarpt och den här gången trängde det in.
   —Cliff, du är tokig! sa MacCafferty med eftertryck—även om det fanns några bevis på att tidresor är möjliga, vilket fattbart motiv skulle framtiden kunna ha för att besmitta det förflutna och antagligen förändra det?
   —Det är det enda jag inte alls har några teorier om, sa Clifford. Men jag misstänker att vi har bevis på att det är möjligt att resa i tiden.
   Dörren öppnades och Buehl kom in. Han gapade stort då han såg vad som försiggick.
   —Doktorn, vad vill ni mig? frågade han och tycktes halvt rädd för den döde mannen och de medicinska apparaterna.
   —Vi ska inte uppehålla er länge, sa Clifford trött. Jag behöver bara en expert på högre matematik. Hör på Buehl.
   —Han höjde handen för att hindra den begynnande stormen av frågor.
   —Ni kan fråga vad som har hänt senare. Jag vill veta om den där materieöverföraren som vi talade om skulle kunna anpassas för tidresor.
   Det blev en lång och laddad tystnad. Till slut sa Buehl förbryllat:
   —Ja, naturligtvis skulle den kunna det, doktorn. I och för sig så är det tidresor. När man på ett ögonblick far från ett ställe till ett annat så måste man resa bakåt i tiden med exakt rätt hastighet för att hålla jämvikt med ens normala tidsförbrukning då man tillryggalägger avståndet med ljusets hastighet. Jag antar att man skulle kunna mixtra med apparaturen så att man kom fram till ett kongruent ställe som inte längre existerade. Men jag trodde att jag hade sagt det till er—det finns ingen möjlighet att få det att fungera i praktiken.
   —Men kommer det att finnas? Någon gång?
   —Ja, det är mycket troligt.
   —Där ser ni, Jaffry, sa Clifford och vände sig om. Någon gång i framtiden. Hör på. När er Blodhund försökte följa Borghums spår i Kents Farmaceutiska Fabrik så följde den det gamla spåret ut ur byggnaden men det nya, som borde ha varit mycket lättare att följa, slutade vid luftslussen till odlingsrummet. Det var som om Borghum hade försvunnit upp i luften, Jag tror att han gjorde det. Jag tror att hans besök på eftermiddagen bara var för att ta reda på vilket som var det bästa stället att sikta på då han kom för att förstöra laboratoriet. Naturligtvis var han hemma tjugo minuter före brottet. Det kunde han unna sig. Han tillbringade inte någon tid med att resa.
   —Men ..., invände Jaffry.
   —Låt mig få tala färdigt! Med alla de andra förklaringar vi har försökt oss på har vi kommit in i återvändsgränder. Den här passar in på alla fakta. Om de här människorna nu håller på att sprida Pesten med avsikt så är de rädda för krysomycetin, därför att det är det enda av våra antibiotika som påverkar alla Pestbakteriens typer. Jag skulle föreslå att vi lägger en fälla för den här mystiske Borghum. Anta att vi gör …

   ODLINGSRUMMEN på Barnaby's var betydligt omodernare än på Kents Farniaceutiska Fabrik, men det spelade inte någon roll, De var tillräckligt bra för att stödja den frikostigt publicerade uppgiften att de användes för att göra krysomycetin, fast det naturligtvis inte var sant—det fanns ännu inte tillräckligt av det sällsynta och ömtåliga möglet för att tillåta massproduktion.
   Clifford stirrade med värkande ögon på den mörka stängda dörren som skilde honom från odlingsrummet. Hans hand höll om en pistolkolv. Bredvid honom höll Farquhar, konstapeln från elektronavdelningen, ögonen stint riktade på den orörliga lysande nålen på en infraröd detektor, som omedelbart skulle varna dem ifall en människa materialiserade i rummet intill. Överallt i byggnaden väntade män med pistoler och sprutor med bedövningsgas i beredskap. Man hade kommit överens om att sätta ut vakter i tre nätter och föregående natt hade ingen kommit. Vid det här laget var vakterna, som i går bara hade undrat, antagligen skeptiska. Men de var helt säkert fortfarande vaksamma, därför att de visste att hur fantastisk misstanken än var så var det ändå den enda som stämde med fakta.
   Clifford såg på klockan. Tio över två på morgonen. Han undrade ett ögonblick ifall det som kanske var kvar av Ron och Leila Kent på något vis var varse vad som gjordes. Han försökte att inte tänka personligt på det, inte som en hämnd; det var nödvändigt att rädda vad som med all sannolikhet skulle vara miljoner liv.
   Men han kunde inte riktigt dränka sina tankars kalla hat.
   Farquhar flämtade plötsligt till och hans hand slog på huvudströmbrytaren. Clifford reagerade med reflexartad snabbhet och rusade mot dörren, som man hade mixtrat med så att det såg ut som om den var väl stängd när den i själva verket skulle gå upp på vid gavel om man rörde vid den.
   Mitt i odlingsrummet, belyst av ett dussin sökarljus obarmhärtiga sken kastade en lång man med svart, grånande hår upp armen för att skydda ögonen mot det plötsliga ljuset; han tvingade sig att förvirrat se sig omkring och gjorde en ansats att springa.
   Men det fanns ingenstans att ta vägen. Laboratoriets andra dörrar hade öppnats och män med pistoler och gassprutor bildade en trång krets kring honom.
   —Han materialiserades där! sa den som höll en Blodhundsmanick i handen och pekade på en fläck på det kala golvet; en av hans följeslagare satte på det ställe han pekade på en för tillfället byggd radio, inställd på att oscillera i stället för att mottaga, vilket teoretiskt sett borde hindra att en materieöverförare sattes i gång.
   Borghum höjde sakta händerna, medan de som hade legat i bakhåll för honom kallt och obarmhärtigt såg på honom.
   —Nå? sa Clifford argt. Tänker ni inte vilja er till döds?
   Borghum skakade på huvudet,
   —Vi tar bara vår tillflykt till det då vi fångas av dorinnierna
   —Det var samma ord som Famateus hade använt.
   —Hur kände ni till det? Jag antar att ni torterade en av mina agenter.
   Clifford brydde sig inte om den sista anmärkningen. Genom tyst överenskommelse tycktes han vara talesman, nu då hans fantastiska teori så dramatiskt hade bekräftats.
   —Var—och när—kommer ni ifrån?
   —Jag kommer från Jorden. Från omkring år 2620 enligt er tideräkning. Hur gissade ni det?
   Åter nonchalerade Clifford frågan.
   —Är ni ansvarig för Pesten?
   —På sätt och vis. Vi spred smittan till den här tiden. Ett hotfullt mummel kom från kretsen av vakter och några av dem tog ett halvt steg framåt.
   —Varför? frågade Clifford bönfallande. I Guds namn, varför?
   Borghum tvekade, såg på pistolerna som var riktade mot honom och svarade dröjande:
   —Säg mig först en sak. Är Pesten, som ni kallar den, nu omöjlig för er tidsålder att kontrollera och eliminera?
   —Ja, tusan ta er! sa Clifford ursinnigt. Otroligt nog såg Borghum belåten ut över upplysningen. Han slappnade av.
   —Min uppgift är slutförd, sa han. Får jag presentera mig. Jag är generalöverste Borghum och jag är befälhavande officer över Kåren för Temporär Justering av Människohären. Han uttalade orden med ett slags imponerande värdighet'och mot sin egen vilja sänkte Clifford revolvern.
   —Jaså, på det viset! sa han. Jag visste väl att ni var militär men jag trodde ni var en pensionerad ... Han stelnade till.
   —Svara på min fråga!
   —Eftersom jag nu inte skulle förlora något även om ni dödade mig så behöver jag inte göra det. Men jag ska göra det.
   —Jag ser att ni förstår principen med materieöverföraren eller att ni åtminstone vet hur man ska skära av min flyktväg.
   —Han nickade mot oscillatorn på golvet vars rör glödde.
   —Jag trodde inte den var uppfunnen på den här tiden. Men det spelar inte någon roll. I den tidsålder jag kommer ifrån har vi satt upp en kedja med sådana överförare som förenar mer än ett dussin stjärnor där vi har kolonier. Under de vidare forskningsresorna kom vi i kontakt med ett främmande släkte. Vi kallar dem för dorinnierna.
   Dorinnierna anföll oss utan varning, och eftersom de hade fördelen att överraska oss så hade de drivit oss tillbaka till vår inre försvarsring innan vi lyckades bemöta det ursinniga angreppet. När vi väl började slå tillbaka så blev det genast tydligt att vi skulle förlora. Dorinnierna hade inte materieöverföraren, som var vår enda fördel, och vi undvek omsorgsfullt att någon föll i händerna på dem. Det var för att hindra dem från att erhålla hemligheten från fångar som vi satte upp det hypnotiska tvånget att dö hos våra agenter. Jag förstår inte hur ni lyckades få reda på det—möjligtvis var mannen som dog under era händer virrig av Pesten och trodde att han hade gripits av fienden.
   Det var som en sista utväg—hoppades vi—som vi satte upp min styrka, Kåren för Temporär Justering och använde överförarens tidresesida för att kunna förutse och besegra dorinniernas anfall. Tiden är inte fixerad. Det är något som jag tror ni redan vet. Men vi hade aldrig tidigare vågat undersöka denna egenskap hos vår apparat, för teorin visade att även den minsta förändring skulle ha oanade följder. Jag har naturligtvis inte någon vetskap om det förlopp kriget hade haft före vårt ingripande. Jag har bara antagit att vi var desperata i den där alternativa världen därför att Kåren som jag för befäl över existerar.
   Under en tid vändes bladet men det slutliga slaget var alltför subtilt och dödligt för oss. Ni måste förstå att i min tid hade den mänskliga anpassningen framskridit så långt att den medicinska vetenskapen hade börjat förtvina. I stället för att försöka kuva våra sjukdomar hade vi gjort oss immuna så att vi kunde leva med dem. En sjukdom som är livsfarlig för er—låt oss säga kolera, som jag tror ni fortfarande har—förorsakar inte mig något större obehag än en vanlig förkylning. Dorinnierna fick reda på det och skapade Pesten.
   Som ni vet muterar Pesten slumpartat. Inte två fall av den är lika. Det enda säkra vi kunde få reda på om den var att den skulle ta död på oss. Ni förstår, vi kunde inte behandla dem. Vi hade inte längre några resurser för det. Hur som helst så skulle vi aldrig ha kunnat bota halva mänskligheten. Innan inkubationstiden för det första fallet var slut hade infektionen redan spridit sig genom våra direkta överförare till varje planet där det fanns människor. Och så, just då segern var nära, besegrades vi. Det fanns inte män till att fylla våra attackskepp eller till att tjänstgöra vid de kraftstationer som levererade ström till våra pansar-kraftfält.
   Om vi hade kunnat ta reda på det sätt varpå den första smittan fördes till oss, skulle vi ha kunnat förändra händelsen och få andrum. Men dorinnierna skulle ändå ha haft vapnet. Det var hjärtslitande att vid förhör med fångar finna att Pesten var fiendens sista försök. De skulle inte kunna framställa ett annat sådant vapen.
   Det fanns bara en sak att göra då människorna dog som flugor runt oss. Jag befallde mina män, inklusive och i synnerhet dem som hade Pesten, att förena sig med mig i den största och radikalaste—och farligaste—tidsjusteringen hittills.
   Ni förstår, vi var tvungna att föra Pesten till en tidsålder där den skulle sprida sig och rota sig som andra sjukdomar har gjort. Den är omöjlig att förutsäga. Den skulle i sig själv göra det säkert att den medicinska vetenskapen överlevde till den dag då vi mötte dorinnierna—och det mötet kommer oundvikligen åter att äga rum, för vid den här tidpunkten har inget ännu ändrats för det främmande släktet och fram till kontaktögonblicket kommer det att gå för dem på samma sätt som innan. Och så gjorde vi det vi gjorde och när dorinniernas sista chans misslyckas, därför att mänskligheten redan är van vid Pesten, så kommer vi att vinna det krig vi i min tid nästan hade förlorat.
   Hans röst blev bönfallande.
   —Vi var desperata, kom ihåg det! Det var svårt för oss att söka oss till den här tidsåldern, även då Pesten nästan hade gjort kål på oss, och med avsikt smitta ner andra. Men vi var tvungna att göra det. I den här tiden kan ni rädda alla utom en på tio; min tid skulle alla utom en på tio dö.
   Hans sätt och hans berättelse var lika övertygande, och de misstrogna männen runt honom hade känt sig tvungna att sänka sina vapen.
   —Men varför förstörde ni vårt krysomycetinförråd? frågade Clifford. Varför hindrade ni oss från att bota resten?
   Borghum såg plötsligt trött ut.
   —Tills Pesten inte längre gick att bemästra fanns det risk för att den skulle dö ut och glömmas bort. Ni måste leva med den! I varje generation måste några dö, tills det bara är immuna kvar, tills den inte påverkar er mer än ett förkylningsvirus. Mannen som stod över oscillatorn suckade.
   —Varför först England? pressade Clifford honom och sökte på grund av sitt hat efter luckor i denna sammanhängande berättelse.
   —Största befolkningstätheten på Jorden i dag, sa Borghum. Vi var tvungna att sprida den så långt och så fort som möjligt, även innan mina agenter satte upp materieöverförarna som nu har fört sjuka män till alla delar av planeten för att förstärka farsoten. Vi var rädda för att detta skulle hända.
   Han gjorde en gest för att peka på vakterna runt omkring och ofrivilligt följde deras ögon den antydda rörelseriktningen och deras uppmärksamhet distraherades ett ögonblick.
   I det ögonblicket rörde sig Borghum.
   Hans skutt förde honom tvärs över rummet. Hans utsträckta fot hamnade på oscillatorns bräckliga rör och krossade dem i småbitar. Det kom en blå blixt då det blev kortslutning i radion. Flyktvägen var åter öppen och han begagnade sig av den.
   Det blev förvirring. Vit i ansiktet rusade Clifford genom de hopskockade männen och sprang ut ur laboratoriet, nerför korridoren till det ställe där de hade satt upp en telefon ansluten till polisen i Balmforth Latimer. Han ryckte luren ur händerna på telefonisten som satt på huk bredvid den, och visste redan då han skrek i luren att det inte tjänade något till.
   Farquhar och de andra från laboratoriet skockade sig kring honom och iakttog hans ansikte då det långsamt blev livlöst och känslolöst. Till slut sa han:
   —Ja, jag förstår. Ja. Tack.
   Han stod en stund med luren dinglande i sin utsträckta hand, tills någon ursinnigt frågade:
   —Vad sa de?
   —Det hus som Borghum har bott i, sa Clifford stelt till honom, har just exploderat.
   Det blev dödstyst.
   Tvekande bröt Farquhar tystnaden.
   —Tror ni honom? Tror ni det han sa om att Pesten var nödvändig? Gör jag, tänkte Clifford dystert. Gör jag? Ron och Leila Kent—var de nu var kan vara—att de var tvungna att dö?
   Han samlade sig och såg på de ängsliga männen runt omkring.
   —Jag vet inte, sa han. Men vi kan inte komma ifrån den, vare sig vi tycker om det eller inte.
   Han knuffade sig fram och gick med böjt huvud ut i den svala luften. Ljuden från staden som kämpade mot den lömska fienden nådde honom där han stod; tjutet av ambulanssirener, vinandet av helikoptrar på barmhärtighetsuppdrag, det dämpade surrandet av många turbiner som förde mat och nödvändighetsartiklar till dem som inte längre kunde ta vård om sig själva.
   Han höjde huvudet. Där ute i mörkret höll människor på att dö. Och där uppe, bland stjärnorna ...
   Fienden väntade.
   Den visste inte att den redan höll på att besegras, här, nu, av Clifford och MacCafferty och miljoner andra.


Pesten 3.png


Källa: Häpna nr 3 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki