FANDOM


Av Mirja Unge

Det var något rött som kavade nere vid landsvägen såg jag och det var väl nästa som var på väg redan. De kom på sina cyklar som de lutade nere vid brevlådorna, små och smutsiga och snoriga var de. Kom och snörvlade i hallen och bände av sig lerstövlarna och sina fuktiga kläder som luktade blött ylle och tvål. Jag såg på klockan att hon var tidig för det var onsdag, och det var då hon kom. Med röda täckjackan kom hon och ljusa hästsvansen som svängde över ryggen när hon gick.
   Det bankade på ytterdörren och jag gick ut och öppnade den, pianotonerna hördes där ute i hallen.
  — Är jag försenad, sa hon och det hörde hon ju själv att de spelade där inne.
  — Så de har inte slutat än, sa hon och hästsvansen glänste under hallampan hon var väl noga med att borsta den. Jag sa att hon skulle gå och tvätta händerna för det fick jag ju påminna om jämt. Jag stod i dörren och såg henne skölja fingrarna under kranen, det var tunna skära fingrar hon hade och spelade med.
   Hon satt på kökssoffan med noterna i knät och dunkade med hälarna i trät så jag sa att hon skulle sluta.
  — Vad har ni där inne, sa hon och pekade på stängda dörren.
  — Du har väl övat, sa jag och hon nickade och det var ju privat egentligen att ha dem där inne i köket men in i några andra rum fick de inte komma. Hon ryckte till av stegen i hallen och spratt ur soffan och tryckte noterna mot magen. Ellen öppnade köksdörren och bakom henne såg jag en av de där andra trä på sig kängorna och vika ner noterna i ryggsäcken.
  — Du har väl värmt upp fingrarna, sa Ellen och sträckte handen och föste in henne över tröskeln och stängde. Jag gick en vända i köket och väntade tills de börjat spela innan jag ställde mig på knä och såg in genom nyckelhålet. Rak i ryggen satt hon där vid svarta pianot och hästsvansen hängde gul och tjock över ryggen, nacken lyste vit under den. Ellen satt bredvid och jag hade sett att hon fingrade där i nacken ibland, lade handen på ryggen och kröp över den och upp mot axlarna, lirkade och letade med pekfingret in under hästsvansen.

Ellen sörplade soppa och ansiktet hängde över den.
  — Att behöva vakna varje morgon och se ditt ansikte tvärs över där i sängen, sa jag. Hon släppte skeden i tallriken soppan stänkte het och jag torkade med handen över ögat. Hon hade den där bruna koftan som hon hade jämt och som jag inte fick tvätta.
  — När ska du flytta egentligen.
  — Flytta själv, sa jag.
  — Du ser ut precis som mamma, sa hon.
   Jag såg ut genom fönstret och det var något svart som kom utefter landsvägen.
  — Det är nog nya kyrkvaktmästaren, sa hon, han åker runt och fikar.
  — Han verkar komma hit, sa jag.
  — Kommer han hit, sa hon.

Han hade långa vita fingrar kyrkvaktmästaren som han höll om temuggen.
  — Jo, sa han, jag cyklar runt lite och hälsar, ögonen sneglade runt i köket dörrarna hade jag stängt.
  — Jag känner ju inte så många här än, sa han och Ellen såg ut genom fönstret.
  — Näe, sa han så här långt har jag ju inte varit ut förut, ni har en fin gård här, sa han och jag såg på hans fingrar om muggen de klamrade runt den. Kallvattenkranen droppade och hans fingrar släppte fuktigt från muggen när han lyfte den och drack. Han hade små smutsmörka ögon som smög runt i springorna och hörnen, jag sneglade dit där hans blick nyss varit.
   När han gått stod Ellen i fönstret och glodde efter honom.
  — En timme och tio minuter var han här.

Det kom snö och lade sig och jag skottade och eleverna kom pulsande över åkern med sina ryggsäckar och drog in snö i hallen som smälte. De satt i kökssoffan och väntade och jag höll ögonen på dem. Och det blev värre med vädret det blåste och eleverna kom stapplande stela i hallen och stod vid spisen och frös. Och sist på onsdagen kom hon. Jag såg henne genom kikaren, täckjackan lyste röd och hästsvansen hängde ur mössan där bak. Hon pulsade över gräsmattan och upp för trappen och det vällde snö ur stöv-lama när hon drog av dem. Sen stod hon och värmde sina tunna röda under kranen.
  — Har du övat på menuetten, sa jag och hon sneglade på mig. Jag såg henne genom nyckelhålet sen. Satt där rak i nack en gjorde hon. Handen låg på ryggen och kröp över den. Hon ryckte till och spelade starkare och det var kallt i salongen murstocken blev bara ljummen fast jag eldade så det glödde i köket. Jag såg genom hallfönstret på snön som blåste upp mot rutan det drog under dörren, knäna värkte och menuetten sackade och snavade och fingret klättrade och kröp i nacken.
  — Ta om från början igen, sa Ellen där inne och jag såg på snön det kom mer och mer och jag hade sagt det att hon borde ställt in för vädret, det skulle bli värre. Blåsten tjocknade och snön smattrade fuktigt mot fönsterglasen. Menuetten skyndade och sprang över tangenterna och hästsvansen skälvde över ryggen. Fingrarna strök över vita vecken i nacken och hon hade runda små bröstbulor under tröjan som just börjat synas och gro.

Hon satt på kökssoffan sen och väntade på bussen med noterna tryckta i knät. Jag stod vid spisen och såg på henne och hon dunkade med fötterna mot soffträt.
  — Inte går det bussar i det här vädret, sa jag och hon lyfte blicken och glodde på mig.
  — Går det inga, sa hon.
  — Jag har inte sett någon bil ta sig fram där på länge.
  — Men de har väl plogat, sa hon och jag sa att jag inte hade sett till någon snöslunga sen i morse och att det väl blåste igen på en gång ändå för den delen.
   Hon drog på sig kläderna och det var mörkt gårdslampan lyste bara några meter. Hon pulsade iväg och jag såg vinden slita tag och dra i henne innan hon försvann i mörkret bortöver åkern.
   Jag stod i fönstret och såg henne komma pulsande tillbaka efter någon timme. Stel och blek stod hon i hallen, tänderna skallrade. Hon satte sig på pallen framför vedspisen, snön tinade och rann ur håret, hästsvansen var luckrad och upplöst. Vinden ruskade i huset och jag hörde några takpannor kana och krossas mot backen. Och Ellen hade jag inte sett till på ett tag men jag hörde ju stegen på övervåningen och det gjorde hon med.
  — Jag kör dig senare, sa jag.
   Det var tyst vid kvällsmaten bara vinden väste i fönsterspringorna och Ellens käkleder knakade när hon tuggade. Jag skar bröd och gav henne och såg hur hon klämde och vände på det hon var väl van vid vitt och inte med sådana där svarta surdegskanter.
  — Vi får ta med oss skoveln i bilen, sa jag och hon höll på med brödet såg jag, och försökte tugga det. Ellen sträckte långa armen tvärs över bordet och grep smörbyttan med fingrarna och lyfte den.
  — Klä på dig då så kör jag dig innan det blir för sent, sa jag och hon reste sig och hon höll på och tuggade fortfarande såg jag och försökte svälja.
   Ellen satt kvar vid bordet när vi gick, rak i ryggen satt hon och senorna på halsen lyste vita och spända.

Hon satt tyst bredvid mig i bilen och snurrade hårbandet. Snön störtade mot rutan och bilen kröp fram, vindrutetorkarna orkade inte med så jag fick stanna och sopa av emellanåt. Nere vid utfarten fick jag ut och skotta bort snövallen från plogen för de hade kört för några timmar sen såg det ut. Hon satt och stirrade på mig genom rutan. Det syntes inga andra bilar eller ljus och vägen var försvunnen det var bara vita dynor och jag såg på pinnarnas markeringar vid kanterna och försökte köra mellan dem men ibland var de borta och jag såg att hon darrade, knäna skakade.
   Det var något mörkt framme på vägen som växte och kom närmare och hon skrek åt mig att stanna och jag skrattade och frågade om hon inte såg vad det var, men hon bodde väl inne i stan förstås. Han stod rätt på vägen och stirrade mot oss och blinkade mot billyktorna. Öronen flaxade i blåsten. Sen tog han kliven över vallarna och viltstängslet och försvann i det vita. Hon lutade sig bak i sätet och drog efter andan och snörvlade in snor hörde jag. Hon ryckte till när jag satte handen på hennes ben, jag kände det lite beniga flicklåret under handen och klämde till om det. Hjulen hade snöat fast när bilen stått stilla och jag gick ut med skoveln och försökte skotta loss.
  — Kommer det inte en plogbil snart kan vi inte köra längre, sa jag och hon vände sig och glodde på mig.
  — Kan vi inte köra, sa hon och jag sa att det såg hon väl att vägen blev värre och värre.
  — Ser du inte det, sa jag och hon nickade och drog snor. Bilen slirade och kröp snön vräktes mot rutan och jag stannade och borstade av den och såg hennes bleka ansikte stirra på mig.
  — Det lyser där, sa hon och pekade och jag kisade och såg något litet ljussken som höll på och lyste och blinkade genom snön. Däcken slirade och jag backade och försökte igen, hjulen snurrade och gled.
  — Du får gå ut och knuffa, sa jag och hon sneglade på mig och öppnade bildörren. Jag såg henne stå i det röda bakljuset och knuffa, ögonen var vidöppna och mörka i vita ansiktet. Jag gasade försiktigt och hjulen gled långsamt framåt och jag körde fram en bit för att se var jag kunde stanna igen utan att fastna och hon sprang efter bilen håret hängde löst över ryggen och munnen var öppen. Jag saktade in så att hon kunde komma ifatt utan att bilen stannade. Hon ryckte upp dörren och hoppade in i farten och satt och andades och skakade och försökte borsta snön från jackan.
  — Du trodde väl inte jag skulle köra ifrån dig, sa jag och hon plockade snö ur håret för den hängde i klumpar och började droppa.
  — Det är någon vägkrog tydligen där borta som lyser, sa jag och hon drog av snor på händerna och smygtorkade på sätet.
  — Vi får åka in på den där vägkrogen, sa jag och hon nickade och stretade med fingrarna i håret och försökte reda ut tovorna i det.
  — Du borde nog ringt dina föräldrar, sa jag.
   Jag virade schalen om huvudet och det hade lyst på långt håll men när vi kom närmare var det som släckt och jag ryckte i dörren, den var låst. Jag gick runt huset och hon kom tätt bakom mig och det blåste jag såg knappt något för snön och bilen hade jag ju ställt invid vägen men den syntes inte i det vita.
  — Visst lyste det väl, ropade jag till henne fast hon var helt nära jag såg att hon höll i min kappa. Jag bankade på något fönster och jag tyckte det lyste men de hade väl stängt det var ju sent redan. Hon pekade på en av dörrarna längre bort som jag inte sett innan, och när jag drog i den gick den upp. Det var någon hall och en dörr till vänster, det kom ljus från springan under den. Jag hängde av mig på krokarna och skakade ur snön och snöt mig och då såg jag att hon stod stel och stilla där vid dörren med mössan och jackan på och jag frågade om hon inte hade tänkt ta av sig och då ryckte hon till och började långsamt kava av sig vantarna. Det rände någon skalbagge över tröskeln när jag sköt upp dörren och det var ljus på borden som fladdrade i draget. Två män satt vid det ena bordet, huvudena hängde över ett backgammon och de lyfte ögonen och blängde på mig. Jag gick fram till bardisken och hon hade fått av sig kläderna och gick tätt efter mig med ryggsäcken tryckt mot magen och jag sa att de kanske hade telefon hon kunde låna och ringa. Hon klängde sig upp på ena barpallen och snoret blänkte neråt munnen, hon sträckte tungan efter det. Jag såg in bakom baren och ropade och hon dunkade med foten mot bardisken fötterna nådde inte ner. Det kom en vindby och skakade huset det skallrade i spjällen och takplåtarna slog och sen blev det tyst och i den där tystnaden hörde jag ett svagt knaprande innan vinden kom igen och slet tag. Jag gick ut i hallen för att hämta pengarna i jackan och när jag kom tillbaka stod det en man bakom disken och pratade med henne, hon nickade stelt och snodde med hårbandet i handen och jag såg ju att det var han nye kyrkvaktmästaren och han såg mig.
  — Jag jobbar lite för min farbror här ibland om nätterna, sa han och slickade sig i giporna, sa jag inte det att jag jobbar extra här om nätterna. Han hade ögon som smög undan från andras.
  — Vad har hon fått, sa jag och pekade på muggen han ställt framför henne, hon värmde händerna på den. Det är ju jag som har ansvaret menar jag, sa jag och han nickade och sa att hon inte velat ha kaffe.
  — Så jag värmde svartvinbärssaft, sa han och jag frågade om det var kaffe han hade i kannan och om det var varmt.
  — Och telefon, sa jag, om hon kunde få låna den och han skakade på huvudet.
  — Den är död, sa han, det är väl någon ledning som blåst ner.
  — Vi ska åka vidare snart, sa jag och jag lyssnade när vinden vilade efter knaprandet och jag hörde det och plockandet med träbrickorna på backgammonbrädet. Hon sörplade på saften och jag såg på hans fingrar när han ställde ner kaffemuggen, knotiga och vita fingrar hade han.
  — Är det en av pianoeleverna, sa han och pekade på henne med fingret. Jag nickade.
  — Vi har piano, sa han.
  — De har piano här, sa jag till henne och hon såg i muggen och sörplade.
  — Hon får ta och spela på pianot, sa han.
  — Menuetten, sa jag, du kan ju den där menuetten. Hon såg i muggen och petade med fingret i den.
  — Drick upp saften du, sa jag. Jag ska betala den. — Inte behöver du betala, sa han.
  — Det var väl snällt att du fick saften, sa jag och hon såg i muggen och sörplade långsamt. Han gick runt disken och kom fram och gnuggade händerna det kom ett fuktigt läte från dem.
  — Nu kan du väl spela, sa han.
  — Menuetten kan du ju, sa jag och hon gled ner från barpallen. Han föste henne bort till pianot och väskan med noterna hade hon tryckt mot magen. Han snurrade upp pianopallen och hon satte sig på den och tog fram noterna. Jag såg i muggen att hon lämnat saft, om det var russin som låg svart där på botten och som hon lämnat. Jag vickade på muggen och då såg jag att det var en svartklibbig skalbagge som låg där på botten och kavade. Vinden ruskade tag i takplåtarna och stuprännorna gnällde. Hennes tunna fingrar spretade över tangenterna och menuetten trevade genom kvällen som höll på att gå över i natt. Jag kände med skeden i kaffet och rörde och drack.
  — Du får väl värma upp fingrarna, sa jag.
  — En gång till, sa han och hon böjde sig över pianot och fingrarna sprang och snubblade och tog om, de rusade och stapplade över tangenterna. Jag sörplade på kaffet och hon spelade och vände notblad axlarna skakade såg jag hon frös väl och hon hade ju jackan i hallen.
  — En gång till kan du väl, sa han och hon spelade från början igen och jag såg skalbaggen i muggen den kavade runt runt.
  — Da capo, sa han och hon var ju duktig på att spela och tyckte om det.
  — Det blir bättre och bättre, sa jag och han nickade och hon snorade och hon hade väl någon näsduk.
  — En sista gång då, sa han och hon spelade från början igen och kaffet var ljummet jag rörde i det.
  — En allra sista gång nu då, sa han och hon snörvlade och bläddrade med notbladen fingrarna stapplade och sprang, de sackade och stannade.
  — Ska du inte spela till slutet, sa han och pallen knarrade när hon vände sig och snurrade på den. Hon såg på mig och hon blödde näsblod såg jag det klibbade i ansiktet och sipprade ner i munnen, hon hade torkat av sig på händerna.
  — Akta det kommer på tangenterna, sa jag.
  — Har det kommit på tangenterna, sa han.
  — Har det kommit på de vita, sa jag och hon hade rest sig och stod och snörvlade och glodde med armarna hängande. Hon var väl trött för det var ju natt och det var hon nog inte van vid.
  — Hon skulle behöva någonstans att sova, sa jag och han gick efter en trasa och torkade tangenterna med den. Det rände en skalbagge över golvet, det krasade när han satte foten över den. Han skrattade gällt och fladdrigt.
  — Vi har husbock sa jag inte det, att vi har husbock här som håller på och äter. Hon stod kvar och snorade och det var ju obehagligt med blodet hon svalde väl det. Jag vände blicken ut genom fönstret, det var is på rutorna såg jag. Han gick bakom baren och tände en cigarett och sa att hon kunde sova där uppe.
  — Du kan få sova där uppe, sa jag. Och han tog henne i armen och ledde henne ut, hon vände sig i dörren och såg på mig och jag nickade. Jag hörde stegen i trappan och att de gick över golvet där uppe. Han hade kaffe i en kanna på plattan jag sträckte mig över disken och hällde upp och surt och grumligt var kaffet han hade magen vred sig av det.

  — Somnade hon, sa jag när han kom ner och han nickade. Han satte sig mittemot bakom disken och hällde upp kaffe fingrarna kravlade över disken han hade blod under naglarna såg jag. Snön smattrade mot fönstret jag försökte se ut genom det. Han plockade med muggarna och hällde skalbaggen i vasken.
  — De är överallt de där, sa han och det var något mörkt där ute som skymtade förbi.
  — Var det någon som gick där ute, sa jag och han sa att det kanske kom fler som var ute och körde. Han ställde fram ett fat med kakor. Jag lyssnade efter stegen i hallen och bet i en av kakorna, det var svarta russinbitar i, eller om det var choklad.
  — Jag skulle väl gå upp och se till henne, sa jag och han nickade och jag hörde skalbaggen i vasken den kavade runt runt.
  — Jag skulle ju kört hem henne, sa jag och han satte på nytt kaffe och hällde ut det gamla över skalbaggen i vasken. Jag sträckte mig för att se om den rörde sig efter det men den var stilla.
  — Jag borde nog gå upp och se till henne, sa jag, för det är ju jag som har ansvaret menar jag.
  — Det är upp för trappan och sen till vänster, sa han och jag reste mig och såg ut genom fönstret.
   Jag smög upp för trappen för hon sov väl och jag ville inte väcka. Dörren knarrade när jag sköt upp den och hon låg inte på sängen fast jag såg att hon varit där, det var blod på täcket. Och jag borde ju gått upp tidigare förstås för hon var inte där nu och inte i det andra rummet heller och när jag gick ner för trappan såg jag i hallen att jackan var borta och att hon tagit den, och väskan såg jag inte heller till.
  — Hon är inte där, sa jag till honom, och skalbaggen i vasken hade börjat kava igen. Jag såg ju någon därute förut, sa jag, så det måste väl varit hon.
  — Har hon gått ut, sa han och männen vid bordet lyfte huvudena och glodde. Jag hörde vinden gripa tag i takplåtarna och slita i dem.
  — Så hon verkar bara ha gått ut, sa jag, i det här vädret har hon gått ut. Han hade ställt sig närmare, han luktade fisk ur munnen tänderna satt skeva i den.
  — Du var ju där uppe med henne, sa jag och han slickade i mungiporna.
  — Det är väl bäst du går ut och letar, sa han.
   Jag virade in mig i schalen och kom ut och jag såg ingenting för mörkret och snön sved i ögonen. Vinden rev tag i kappan när jag kom om hörnet och hon kunde satt sig i bilen kom jag på för den var olåst. Jag gick längs husväggen och det lyste svagt från ena fönstret jag klängde mig upp och kikade in genom det. Han satt böjd över bardisken såg jag, kotorna spjärnade vita i nacken. Han rökte och petade med skalbaggen han hade där, den haltade och ryckte när han petade och brände med cigaretten. Jag pulsade iväg bort till bilen men hon satt inte i den. Det var orange blinkljus borta på vägen om det var en olycka kanske, jag tände strålkastarna och försökte se något men hon hade väl hunnit iväg en bit redan. Jag skottade framför bilen och fick igång den och såg att blinkandet kom närmare så det var väl plogen. Jag väntade med att köra ut tills den rullat förbi och då hade jag ju vallen att skotta mig igenom först. Meterhöga stod snöväggarna om sidorna på vägen och det var bara plogat på ena sidan jag kröp fram på den. Mörkret låg tjockt över vägen och jag såg på klockan i bilen att det var morgon men det fanns inget ljus i den.

Jag såg henne vid vägkanten, hon pulsade där med täckjackan den lyste röd mot vita väggen. Jag bländade ner och tutade men hon vände sig inte. Hon gick långsamt och slängigt och jag stannade helt intill henne och vevade ner och ropade och då vände hon sig och flinade, näsblodet var utsmetat i ansiktet och håret, snön hängde röd i det.
  — Hoppa in då, sa jag och hon gick långsamt vidare armarna dinglade. Jag klev ur bilen och sprang i fatt henne och försökte borsta av henne snön och skaka den ur håret. Jag tog en näve snö och gnuggade runt näsan och munnen med den och hon stod slapp och stilla.
  — Nu kör vi hem i alla fall, sa jag och fick in henne på sätet. Hon nynnade på någonting, det var den där menuetten hörde jag.
  — Du är väl trött, sa jag och hon nynnade.
  — Sluta sjung på den där nu, sa jag. Hon drog av sig vanten och skakade ut den i handen och det var något svart som rasade ut i handflatan såg jag.
  — Vad är det du har, sa jag och sneglade dit och jag såg ju att det var en sådan där svart skalbagge hon fått med sig, den kröp över handleden och upp på ärmen. Hon vände sig upp mot mig och flinade, och hon hade blod kvar i mungipan såg jag eller om det var saft.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki