FANDOM


Av Guy de Maupassant

Till Henry Roujon
   Madame Lefèvre var en dam med ett visst lantligt anseende, hon var änka, en av dessa otaliga kvinnor som försöker dölja sitt bondska ursprung under bjäfs och rynkade hattband, som talar ett obildat språk och bland folk uppträder med överdrivna later, som under ett löjligt och överlastat yttre döljer en djurisk dumhet och uppblåsthet precis som de döljer sina stora röda händer i silkesvantar.
   Hon hade i sin tjänst en enkel hederlig bondkvinna som hette Rose.
   De två kvinnorna bodde i ett litet hus med gröna fönsterluckor, som låg vid stora landsvägen någonstans i Caux i Normandie.
   Eftersom de framför huset hade en liten trädgård så odlade de en del grönsaker.
   Och så en natt var det någon där och stal lök.
   Så snart Rose upptäckt stölden sprang hon in och underrättade madame som sprang ut klädd i bara ylleunderkjolen. Och vilken veklagan och bestörtning. Man hade vågat… understått sig att bestjäla madame Lefèvre! Det fanns alltså tjuvar på trakten. De kanske skulle komma tillbaka.
   De två skräckslagna kvinnorna följde fotspåren i trädgården och pratade i mun på varandra och gjorde sina antaganden. "De måste ha kommit den där vägen. De klev förstås upp på muren och så hoppade de ner här i landet."
   Och så beskärmade de sig för framtiden. Hur skulle man nu våga sova lugnt i sin säng?
   Ryktet om stölden spred sig snabbt. Grannarna kom dit, drog sina slutsatser och diskuterade fram och tillbaka. Och de båda bestulna förklarade för varje nykomling sina iakttagelser och teorier.
   En bonde som var närmaste granne gav dem rådet: "Ni borde ha en hund."
   Ja, det vore nog inte så galet! De borde ha en hund, om inte annat så kunde den väcka dem. Ingen stor hund, nej, för Guds skull! Vad skulle de göra med en stor hundracka! Den skulle bara äta dem ur huset. Men en liten hund, en liten valp som kunde småskälla och bjäbba.
   När de andra väl hade gått diskuterade madame Lefèvre idén med hunden länge och ingående. Hon funderade och funderade och kom med tusen invändningar när hon i andanom såg för sig en väldig skål med hundmat. Hon tillhörde nämligen den snåla typ av bondkvinnor som alltid har småmynt i fickan för att demonstrativt skänka luffare som allmosor eller stoppa i kollekten på söndagarna.
   Rose, som tyckte om djur, framlade sina synpunkter och försvarade dem hårdnackat. Och till slut beslöt man att skaffa en hund, en riktigt liten en.
   Så började de sitt sökande efter en lämplig hund men man fick bara tag i stora bjässar som säkert skulle sluka så mycket mat att tanken svindlade. Kryddkrämaren i Rolleville hade visserligen en som var liten så det förslog men han fordrade att man betalade honom två francs för att täcka hans omkostnader med uppfostran av hunden. Madame Lefèvre förklarade att hon visserligen kunde tänka sig att föda ett sådant där litet kräk men inte tänkte hon betala för att få det.
   Bagaren som hört talas om det hela kom då en morgon med sin vagn och hade med sig ett underligt litet djur. Alldeles gult var det till färgen, tassarna var så små att man nästan inte kunde se dem, kroppen var långsmal som på en krokodil, huvudet liknade en rävs och svansen var stor och yvig, en riktig hjälmbuske, lika stor som hela den övriga kroppen. Det var en av bagarens kunder som ville bli av med den. Madame Lefèvre tyckte att den lilla smutsiga och missbildade mopsen var vacker eftersom den ingenting kostade. Rose tog den i famn och kysste den och frågade sedan vad den hette. "Pierrot", svarade bagaren.
   Han blev installerad i en gammal låda som en gång innehållit tvål och så bjöd man honom vatten att dricka. Han drack. Sedan gav man honom en bit bröd. Han åt. Madame Lefèvre började bli orolig, men så fick hon en idé: "När han blivit hemmastadd så låter vi honom springa fritt omkring. Då hittar han nog alltid någonting att äta."
   Han fick alltså springa omkring som han ville men det hindrade inte att han alltid var lika hungrig. Han skällde eller rättare bjäbbade aldrig annat än när han ville ha mat. Men då lät han desto värre.
   Vem som helst kunde komma in i trädgården. Pierrot kom fram och strök sig mot vem det vara månde och var fullkomligt stum.
   Madame Lefèvre hade emellertid vant sig vid djuret. Det var till och med så att hon älskade det och ibland med egen hand kunde ge hunden brödbitar som hon doppat i såsen på sin tallrik.
   Men skatten för hunden hade hon aldrig tänkt på och när de kom och krävde henne på åtta francs — åtta francs, madame! — för den lilla mopsuslingen som inte ens kunde skälla, så var det inte långt ifrån att hon svimmade så upprörd blev hon.
   Man beslöt omgående att göra sig av med Pierrot. Men ingen ville ha honom. Alla bönderna på en mils omkrets vägrade att ta hand om Pierrot. Ingenting annat återstod än att fatta beslutet att låta honom "tugga blålera".
   "Tugga blålera" var liktydigt med att slänga honom i märgelgraven, som alla andra gjorde när de ville bli av med sina hundar.
   Mitt ute på ett av de största fälten kan man se en liten hydda eller snarare ett halmtak som ligger på marken. Det är nedgången till märgelgraven. En brunn öppnar sig rakt ned till tjugo meters djup där den förgrenar sig i långa gruvgångar.
   Dit ner tar man sig en gång om året vid den tid då man märglar jorden. Resten av året används märgelgraven som hundkyrkogård och ofta när man går förbi öppningen stiger klagande vrål, ilskna och förtvivlade skall och ynkliga kvidanden upp därnedifrån.
   Jägarnas och herdarnas hundar flyr i skräck bort från märgelgravens genljudande jämmer och om man lutar sig över halmtaket känner man en avskyvärd unken stank.
   Hemska dramer utspelas därnere i mörkret.
   Man kan tänka sig hur en hund därnere på botten efter tio, tolv dygns dödsångest, då den livnärt sig på resterna efter sina föregångare, plötsligt får sällskap av ett nytt djur, ett som är större och starkare. Det är bara de två därnere. De är utsvultna. Deras ögon lyser. De vaktar på varandra, följer efter varandra i gångarna, oroliga, tvekande. Hungern övermannar dem och de ryker ihop och slåss för sitt liv. Och den starkare äter upp den svagare, slukar den andre levande.
   När man väl bestämt att Pierrot skulle "tugga blålera" gällde det att få tag i någon som kunde utföra dådet. Madame Lefèvre frågade en som arbetade på vägen men han ville ha tio sous för besväret och det tyckte hon var alldeles på tok för mycket. Grannens lymmel till pojke begärde fem sous och det var också för dyrt. När Rose då påpekade att det vore bättre om de bar dit hunden själva så de visste att den inte for illa på vägen eller kanske på något sätt fick klart för sig vad som förestod den, så beslöt de att de skulle gå bägge två när natten föll på.
   På kvällen bjöd de Pierrot på en stor tallrik soppa med en klick smör i. Han slukade allt som fanns i skålen till sista droppen och medan han ännu belåtet stod där och viftade på svansen så knöt Rose hastigt in honom i sitt förkläde.
   De gick fort och med långa steg över fälten som om de var ute för att stjäla. Snart fick de syn på halmtaket över märgelgraven och så var de framme. Madame Lefèvre lutade sig fram för att höra om därnere fanns något djur som jämrade sig. Nej … det fanns det inte. Pierrot skulle bli ensam. Rose som grät hela tiden kysste det lilla kräket och kastade ner det i hålet. Och så böjde de sig fram för att lyssna båda två.
   Först hörde de en dov duns. Sedan ett genomträngande gällt gnyende från den skadade hunden och därpå tjut av smärta och slutligen förtvivlat vädjande gnällande ljud.
   Pierrot stod därnere med nosen upp mot öppningen och han skällde. Åh, som han skällde och bjäbbade.
   De greps av samvetsförebråelser, förtvivlan och oförklarlig skräck och de sprang därifrån. Rose sprang fortast och madame Lefèvre som blev efter ropade: "Vänta på mig, Rose, vänta på mig!"
   Hela natten hade de fruktansvärda mardrömmar.
   Madame Lefèvre drömde att hon satte sig till bords för att äta sin soppa men när soppterrinen kom in låg Pierrot i den. Han hoppade upp och bet henne i näsan. Hon vaknade och tyckte ännu hon kunde höra hans skall. Hon lyssnade noga, nej, hon hade bestämt hört fel.
   Hon somnade om och befann sig då på landsvägen, en oändligt lång landsväg. Plötsligt fick hon mitt på vägen syn på en korg, en stor korg med lock som stod där alldeles för sig själv; och hon var rädd för korgen.
   Till slut öppnade hon den i alla fall och där låg Pierrot som genast bet henne i handen och inte släppte sitt tag. Hon sprang förtvivlad därifrån med hunden hängande kvar i ett fast bett kring handleden.
   Tidigt på morgonen steg hon upp, galen av skräck och sprang bort till märgelgraven.
   Han skällde och bjäbbade därnere. Han måste ha skällt hela natten. Hon började snyfta och ropade till honom alla smeksamma ord hon kunde hitta på. Och han svarade med alla de ljud en hund kan åstadkomma.
   Nu ville hon prompt återse Pierrot och lovade sig själv att göra allt för att han skulle få leva lyckligt till sin död.
   Hon skyndade till brunnsgrävaren som skötte märgelgraven och berättade alltsammans. Han hörde på utan att säga ett ljud. När hon berättat färdigt sade han bara: "Ni vill ha upp hunden? Det blir fyra francs."
   Det var som om hon fått ett slag för örat. All den sorg och smärta hon känt var som bortblåst.
   "Fyra francs! Ni ska väl inte riskera livet heller!"
   "Tror ni att jag tar dit mina rep och vevar och axlar och sätter upp allt det därborta och tar med mig pojken och kanske blir biten till på köpet av er förbannade hundracka bara för nöjet att ni ska få den tillbaka gratis? Ni skulle aldrig ha kastat ner honom."
   Hon gick därifrån upprörd över hans fräckhet. "Fyra francs, kantänka!"
   När hon kom hem kallade hon på Rose och berättade om brunnsgrävarens hutlöshet. Den undergivna Rose höll med henne: "Fyra francs! ja, det är mycket pengar, madame." Men sedan tillade hon: "Man kunde kanske kasta ner lite mat till den stackaren så att han inte dör?"
   Madame Lefèvre gav glatt med sig och så gav de sig iväg båda två med ett stort stycke bröd med smör på. De delade det i små munsbitar som de turades om att kasta ner och hela tiden pratade de med Pierrot som så fort han ätit en bit bjäbbade och skällde för att få en till.
   De gick sedan tillbaka på kvällen och dagen därpå och följande dag — men då bara en tur om dagen.

Men så en morgon just som de kastat ner den första munsbiten så fick de höra ett väldigt skall eka därnere i avgrunden. Det var två hundar därnere. Någon hade kastat ner en hund till! En stor hund!
   "Pierrot!” ropade Rose. Och Pierrot gnydde och skällde. Då började de kasta ner maten de hade med sig. Men efter varje bit de kastade ner hörde de hur de två hundarna slogs därnere och hur Pierrot tjöt när den andre bet honom och tog alltsammans eftersom han var den starkare.
   Det hjälpte inte att de ropade: ”Det här är till dej lilla Pierrot!” Pierrot fick inte en enda bit kunde de förstå.
   De båda kvinnorna såg betänksamt på varandra och så sade madame Lefèvre vasst: ”Jag kan ju ändå inte föda alla hundar som folk behagar kasta dit ner. Vi måste sluta gå hit.”
   Hon snörpte på mun och kunde inte få fram ett ord så ilsken blev hon vid tanken på alla de hundar som hon skulle bekosta maten åt. Och hon gick därifrån och den sista brödbiten som återstod började hon själv tugga på.
   Rose följde några steg efter och torkade sina tårar med den blå förklädesfliken.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki