FANDOM




Av: Niels E. Nielsen

Vinningslystnad, mänsklig hänsynslöshet och byråkratisk dumhet gisslas i denna historia om en grupp prospectors som bärgar en bebodd lilleputtplanet.

  — INGA planeter!
   Tim O'Shaugh höjde sitt stora rödmosiga ansikte från radarteleskopets okular. — Inte den minsta lilla planet vid Beteigeuze!
   Hans kraftiga irländska röst skorrade av besvikelse. Den lille mörke italienaren, Maggio Forlini, reste sig lätt som en katt från raketens antigravitation: — Är du säker på det ... bombsäker på det?
   Tim fräste: — Lika säker som jag är på att Angelos mormor var en comanchesquaw i en smutsig by i det gudsförgätna landet New Mexico!
   Kvartsindianen, Angelo del Norte, äldste man ombord på "Svarta Hingsten" på väg mot den röda jättestjärnan Beteigeuze teg. Inte en min i hans läderansikte visade att han hade hört förolämpningen. Han visste mycket väl vilken självkontroll det krävs för att tillbringa fyra år i en trång raket ... så länge skulle resan tur och retur till Beteigeuze ta, till och med i denna Jordens första raket som gick med överljushastighet. Dessutom var Tims pik mest ett utslag av den bittra besvikelsen.
  — Försök en gång till, föreslog den fjärde besättningsmedlemmen, tysken Egge Kerl. Hans skarpa ansikte var ganska uttryckslöst.
  — Försöka! Försöka! — Fastän Tim åtminstone till namnet var chef för denna lilla grupp hårdhudade internationella prospectors tog han besvikelsen sämst. — Har vi inte redan kretsat runt Beteigeuze? Har vi sett så mycket som skuggan av en planet? Nej! Hela resan, 600 ljusår, plus en bonus på tio miljoner dollar för varje nyupptäckt planet har blivit ett fiasko.
   Han glodde ilsket på dem. Deras orörliga ansikten irriterade honom. Visst var det en prospectors lott att ta chanser såväl på Jorden som ute i rymden. Men hans hetsiga irländska humör fick honom alltså att trots allt förlora besinningen.
   Ett ögonblick teg de allesammans och tänkte nerstämt på den dystra hemresan. De stirrade ut genom fönsterna mot Beteigueze, som svävade till babord som ett enormt brinnande gasmoln i de svarta djupen, en eldsky i mörkrets brunn. "Svarta Hingstens" ljusmagnetiska motorer arbetade till en fjärdedel av sin kapacitet medan den i en väldig ellips fullföljde sitt andra kretslopp runt jättesolen. Lågt sjungande föll den stora raketen genom evigheten och fjärran, fjärran till styrbord om dem blinkade en nästan osynlig gnista i mörkret — hemsolen.
   Raketen var utskickad av Panama Cosmic Trade Ltd, en av de internationella karteller som hade växt upp som svampar efter upptäckten av tvillingrelativiteten tio år tidigare, 2088, vilket till sist hade möjliggjort resor med överljushastighet. Jordiskt kapital kunde nu inrikta företagsamheten på grannstjärnorna, sedan planeterna i solsystemet för länge sedan hade förvandlats till lukrativa jordiska filialer. Mot ett furstligt honorar plus bonus för varje nyupptäckt planet åtog sig dessa fyra äventyrare att åka med "Svarta Hingsten" till Beteigeuze, en tur på fyra år i raketen. Nu var de framme, efter 730 farliga dygn bland rymdens hot, meteorerna, magnetstormarna och de kosmiska neutronstormarna. Deras girighet var skärpt till det yttersta. Inget mindre än ett nytt imperium skulle kunna tillfredsställa dem. Och så verkade Beteigeuze endast vara en ensam gyllene stjärna, som aldrig hade fött en enda planet ur sitt röda flammande sköte! Jodå, även bakom Angelos lugna bruna ansikte sved besvikelsen.
  — Försök själv! — Tim glodde på den kylige tysken och sparkade till radarteleskopet. — Här glor man så att ögonen håller på att ramla ur skallen!
   Han teg, trött på allt. Med tunga steg gick han mot de styrande elektronhjärnorna för att sätta in de för länge sedan perforerade hålkorten med direktiven för hemresan. — Att ta sig över en avgrund på 200 ljusår och inte få en enda liten planet som belöning!
   Kerl närmade sig sitt magra hårda ansikte till okularet. Tim fnyste hånfullt. Angelo och Maggio ställde sig dock bakom Kerl i ett fåfängt hopp. Över Kerls huvud stirrade Angelo ut mot det röda eldhavet till babord. I årmiljarder hade det flammat ut sin väldiga energi i tomheten utan att badda en enda planet med sitt livgivande ljus! Varför? Han var tillräckligt mycket indian för att undra över det. För honom var en sol nästan en gud. — Varför vandrade denna röda jättegud över himlen utan att en enda själ kunde dyrka den, kunde födas, växa, dö under denna ofattbara kosmiska brand?
  — Planet förut ... tretti grader babord, sa Kerl lugnt.
  — Va? — Tim O'Shaugh stelnade till. — Omöjligt! Jag skulle ha sett en kropp om den så bara hade en radie på tio miles!
   Kerl reste sig. — Se själv, sa han kyligt.
   Tim klistrade sitt ansikte till okularet, såg och såg. Till slut gned han sina svidande ögon. — Jo ... den finns där! Med atmosfär, hav, moln ... allt! Men att den kunde undgå mig ...
   Han såg ödmjukt på dem. En efter en tittade de i okularet. En liten självklar skiva, en daggdroppe dallrade i det svarta djupet, ett levande planetansikte som andades, av allt att döma än så länge mycket fjärran, knappast större än ett mynt men ganska säkert en planet. Och rentav med atmosfär! En dyrbar sällsynthet.
  — Tio miljoner dollar! viskade Maggio andäktigt.
   De andra nickade. Deras läppar blev smala och hårda, jägarens min inför det jagade bytet. Nu bara en tur tätt förbi planeten, medan instrumenten företog de rutinmässiga proven och analyserna ... luft, vatten, tyngd, massa, mineralen; så skulle de kunna resa hem och få pengarna, varpå en raketflotta skulle starta för att pacificera detta nya exploateringsområde med skyar av nervgas och lasta vad där fanns av ädelstenar och sällsynta metaller. Om tio år skulle Panama Cosmic Trade Ltd kunna betala sina aktieägare en svindlande bonus!
   "Svarta Hingsten" svängde och jagade rakt mot planeten, som efter de visuella pejlingarna att döma måste vara åtskilliga miljoner miles borta. Men plötsligt började de röda alarmljusen från skeppets radarpejling att blinka. Hinder förut! Bromsraketerna startade automatiskt. Bara antigravitationsfältet räddade dem från att krossas vid den hårda inbromsningen.
   En meteor? De stirrade på när-radarskärmen. I tomheten för ut svävade fortfarande det lilla klotet, något större än tidigare men till synes fortfarande mycket långt borta. Där fanns inget annat.
  — Ja men ... Tims haka föll ner. Långsamt insåg de sanningen; det var planeten som radarn hade varskott dem om. Det var den som de precis hade undgått att kollidera med. Men då ...
  — Den är knappt hundra famnar borta, viskade Angelo. Dess skenbara storlek är alltså dess verkliga ...
  — Tio meter i diameter! Kerl stod redan vid instrumenten. — Kanske 10,2 preciserade han med äkta tysk fallenhet för exakthet.
  — Det kan inte vara möjligt, stönade Tim. Se ... se på de små kristallerna där ... städer så sant som jag lever! Och de vita banden ... vägar! Och de rätvinkliga fälten ... uppodlad mark! Men inte större än ... Häpnaden förlamade honom tillfälligt.
  — Om bebyggarnas storlek i förhållande till planeten motsvarar jordiska dimensioner ... Kerl gjorde en hastig beräkning: — Så är de ungefär två tusendels millimeter stora!
   Han såg på dem. I hans kyliga blå ögon glittrade en lätt munterhet. — Som bakterier ... tyfus, tuberkulos, kolera!
  — Menar du att den där planeten är bebodd av ... tyfusbakterier? Maggios haka med den blå skäggstubben skälvde.
  — Inte precis ... Kerl betraktade honom leende. — Bakterier bygger ju knappast städer eller odlar jorden, va? För övrigt har ju problemet endast teoretiskt intresse, eftersom ...
  — Eftersom den där dvärgplaneten är fullständigt värdelös! röt Tim, som var van vid att samla sig.
  — För oss! Angelo såg ut på den oändligt lilla dvärgplaneten, som lugnt roterade en bit framför dem, en blå fjäril, en dyrbar leksak, tappad ur Guds hand i skapelsens ögonblick.
  — Ja ... Tim skulle just till att snäsa av den lugne kvartsindianen. Då lyste hans buttra ögon plötsligt upp. — Nej, naturligtvis betalar inte Cosmic Trade en dollar för en planet på tio meter. Men ... Londons astrofysiska museum?
  — Ja! jublade Maggio. En verklig, bebodd planets i en glasmonter ... vilken sensation! Åh, folk skulle rusa till museet! De kommer gärna att betala oss tio miljoner för en sådan godbit!
  — Rymddräkterna, för sjutton! — Tim skickade dem hit och dit.
   Hans ögon var hårda. — På med dem! Vi tar den med magnetkranen. Vätetank II är tom. Vi kan ha den där. Tanken är trycktät ... för atmosfärens skull alltså! Han tog sin hjälm.
  — Just det! — Karl log åter sitt svaga kyliga leende, — Du är inte så dum, Tim!
  — Tio miljoner! jublade Maggio muntert. Om vi alltså kan få hem de här bakterierna levande!

DE STÖRTADE SIG ut ur tryckslussen med hjälp av syrepistolerna. Kerl som aldrig tappade huvudet hade ett mikroskop under armen. Angelo kom sist, tyst. Miljarder, tänkte han, besatt av en egendomlig skräck, kanske lever det miljarder på den där planeten ... mödrar som just i färd med att torka sina barns snoriga näsor. Män, som styr fartyg över oceanerna. Och sedan ... ofattbara skuggor på himlen, järtecken, kosmiska troll ...
   De svävade fram till planeten, fyra män i klumpiga rymddräkter. De slog en cirkel runt den. Deras skuggor föll tvärs över bergen, förmörkade oceanerna. De sträckte händerna mot den, pekade, skrattade i hjälmradiorna.
  — Tummeliten! ljöt Maggio. Planeten Tummeliten!
   Tummeliten svävade mellan deras giriga händer, följde sitt eviga kretslopp kring den röda solen, en lillasyster till universums jättar. Men inte en död, atmosfärlös asteroid, en gyllene, frusen stenklump. Den svävade lätt i rymden, omgiven av en matt lysande ring, en lufttiara; en roterande vattengrå och växtgrön planet, ett leende, levnadsglatt solbarn.
  — En miniatyrjord, mumlade Kerl. Antagligen med en annan gravitation än den vi känner. Ett unikt exemplar i den kosmiska storleksordningen...
   Angelo stirrade på dvärgplaneten och fick en klump i halsen. Har såg dagsljuset sprida sig över den, såg snöklädda berg glöda som rubiner såg mäktiga ljusgrå oceaner, i vilka den röda moderssolen speglade sig såg märkliga oregelbundna kristaller här och var på kontinenterna, stor. städer, såg floders buktade linjer, ljusets glitter på insjöar, ett planetansikte, märkt av miljoner år men fortfarande levande, ungt och röd- blommigt ...
  — Låt den vara! — Hans till hälften vidskepliga indianska förundran och skräck besegrade hans girighet. — Den är deras. De är ett folk.
   Kanske har de själar som vi!
  — Sjä ...? grymtade Tim. Visst! Om bakterier har själar så ... vad då? Den är fin! Nu hämtar jag magnetkranen!
   Han svävade tillbaka mot skeppet, vars skimrande stålsidor hade fått en röd glöd i jättestjärnans ljus. Syrepistolen ritade ett disigt streck efter honom.
  — Städerna myllrar av liv! — Kerl undersökte muttrande städerna i sitt mikroskop. — Små svarta punkter ... tydligt rädda ... panik, antagligen. De kan se oss på himlen ... Han riktade metodiskt in mikroskopet på ställe efter ställe. Seglande skepp, små som fiskfjäll, fördämningar, skogar gled över synfältet som saker man ser i en vattendroppe. Ett myller, liv, flykt, kamp, död ...
   Den lilla silverglänsande planeten ändrade lugnt kurs. De följde dess kretslopp utan att märka rörelsen. Med en verklig forskares sinneslugn såg Kerl en bergstopp vackla och grusas sönder. Han skrattade: — Våra kroppars massa förändrar dess rotation. Det är jordbävningar. Men vänta tills vi hejdar rotationen, då kommer miljoner av dem att dö!
   Tim kom susande tillbaka och släpade magnetkranens kabel efter sig. — Vi gör fast kabelskorna vid dess magnetpolfält!
   Han slingrade sig snabbt fram, han snodde sig som en frisimmare i tomheten och mörkret runt planeten. Som ett sagoväsen från ett jätte- universum styrde han mot den.
  — Se på honom! tjöt Maggio. Vad tror ni de där bakterierna säger till honom? Åh, de kan skrämma barnen med honom då de inte vill gå och lägga sig! "Gå nu och lägg er, annars kommer Tim och tar er!"
   Kerl log. Det fanns en egendomlig dallrande spänning i hans röst.
  — Jag kan se dem! De myllrar där nere. De måste tro att vi är ett slags ärkeänglar med flammande svärd!
  — Hej! Tim fick ett skrattanfall och släppte kabeln. Ärkeänglar, den är fin! Kom hit, grabbar! Det är första och sista gången i vårt liv som vi kan spela ärkeängeln Mikael!
   Ett slags berusning grep dem. De var kosmiska gudar! De fattade varandra i händerna. Till och med Angelo rycktes med. De använde syrepistolerna och gjorde så att de drev mot planeten, en vild kedjedans, snabbare och snabbare. De skrattade och skrek, ett verkligt homeriskt skratt. De var jättar, deras pannor rörde vid stjärnorna. Deras krumbukter ut och in i dvärgplanetens atmosfär åstadkom cykloner, mörka spiraler i molntäcket, som härjande rusade fram över skepp, kuster, städer. Varje triumfsprång kostade tio tusen liv.
  — Nej ... sluta! Angelo slet ängsligt händerna till sig. Han mindes några ord från en för länge sedan svunnen tid ... hans mormor, som pekade mot stjärnorna ovanför den förfallna byn, en gammal skälvande röst: — Varje stjärna är en själ, en av Guds änglar, Angelo lille ...
   Den lilla planeten irrade modigt i evighetens mörka brunn. Norrsken välvde sig över polerna, molnen vräkte ur sig regnmassor. Den bredde ut sina silverne vingar, den sjöng Skaparens lov, den födde liv och värnade det allt den förmådde.
  — Gör det inte! stönade han i hjälmradion. Ser ni inte ... den är helig, den är en ljusstråle som faller genom livets dörr. Stjäler vi den kommer straffet att bli hårt. Någon skulle kunna komma till vår planet som vi till Tummeliten ...
   Deras skratt svarade honom. — Gråter för några bakteriers skull! flämtade Tim. Lite damm på en handflata. Det skulle bara en vidskeplig indian kunna göra!
   Han nafsade åt sig kranens svävande klo. — Se nu hit! Se hur man griper tio miljoner dollar!
   Han styrde snabbt mot dvärgplaneten. Som en orms svalg gapade kranklon mot det runda rullande klotet. Den kraftiga kabeln spändes med ett ljudlöst vinande av stål …

"SVARTA HINGSTEN" jagade mot Jorden, en lysande blixt, ett grått ljusstreck, som sträckte sig tvärs över kosmos. De reste från tiden, de besegrade rymdens avgrund med ett tigersprång, segerherrarna. Och i raketens lastrum svävade Tummeliten, en inspärrad blå fjäril, vars praktfulla vingar var knäckta.
   Kerl och Tim hade annars varit försiktiga med det dyrbara bytet. Med antityngdgeneratorerna konstruerade de ett tyngdlöst fält i tank II, vari dvärgplaneten kunde sväva som en blå kolibri i en bur. De pumpade in syre, kväve, argon, vattenånga och koldioxid så att den skulle kunna andas. Ja, de riggade till och med upp en elektriskt isolerad vätesol. De gjorde allt man rimligtvis kunde vänta sig för tio miljoner dollar.
   Och de lyckades ganska bra med att hålla "dammet" vid liv, dammet, bakterierna eller de levande punkter, som mikroskopet visade dem — de miljoner som hade överlevt stormfloderna, jordbävningarna och cyklonerna, då kranen brutalt hade hejdat planetens rotation och de oändligt små kristallerna hade försvunnit under röda regnmoln och vulkaner hade öppnat sig som drakkäftar, katastrofer av kosmiskt format, utspelade på en handflätas areal.
   Hemresan blev inte alls tråkig. De tillbringade många trevliga timmar i tank II, utrustade med lupp och mikroskop. Med spindelvävsfina pincetter skrapade de upp levande, krypande damm och lade det under linsernas kritvita ljus.
  — Det här är mycket bättre än loppcirkus, sa Tim ofta med ett godmodigt skratt. Se hur de kilar i väg! Ha, en millimeter i timmen! De fattar inte ett skvatt av vad som sker. De kan helt enkelt inte fatta att det finns sådana superväsen som vi!
  — Idealiska objekt för studier i ärftlighetsforskning, anmärkte Kerl sakligt. De förökar sig minst lika snabbt som bananflugor. De måste leva i ett annat tidstempo än vi. Kanske är en av våra timmar ett år för dem. Tänk på vad det betyder! En forskare kan inympa till exempel kräfta på en hel nation, förvara den i en tändsticksask och följa det ärftliga förloppet i hundra generationer ... motståndskraft, utbredning, utdöende!
  — Kanske är det dumt att sälja Tummeliten till astrofysiska museet, sa Maggio tankfullt. Kanske skulle vi hellre upprätta ett slags äggkläckningscentral och sälja dem en gross! Vad tycker ni? Tusen dollar per miljonen! De förökar sig kanske med tio miljoner om dygnet. Och inga utgifter för mat och passning!
  — Bara gå och skrapa av Tummeliten tio tusen dollar per dag! -- Tim slog sig belåtet på låren. — Det finns massor av möjligheter. En miljon för undervisande demonstrationer i skolorna! Tio miljoner för det där krigsspelet som strategerna sitter och plockar med! De skulle kunna befolka en hel konstgjord planet och se vad som händer med den i ett atomkrig!
  — Kanske de skulle kunna dresseras till att sköta raketernas mikroapparatur, det blir billigare än transistorer! — Kerl riktade in sin lupp mot planeten. — Se ... de håller redan på med att bygga upp sina krossade städer. Man kan se kristallerna ändra form. De är sannerligen mycket livsdugliga. Han log lite.
  — Ja. — Maggio fick en ny ide. — Man skulle kunna överföra några tusen av dem till de där similistenarna i damernas örhängen! Stenar slipade som linser! Alltid något att prata om i sällskap! Man skulle kunna se småpojkarna myllra omkring därinne!
   Ja, det var lyckliga timmar de tillbringade hos Tummeliten. De byggde luftslott och tjänade i tankarna ändlösa miljoner. De grundlade en helt ny industri: Tummeliten-syndikatet!
   Bara Angelo var tyst. Han såg på den lilla planeten som svävade i tank II, lätt som en blå bubbla. Han såg på de rämnade kontinenterna och de brandskadade städerna, från vilkas centrum nya gator växte ut. Och han föreställde sig att miljoner ögon stirrade ut i det mörklagda universum runt planeten, tank II:s rostiga väggar där inga stjärnor tindrade. Han miste aptiten, kunde inte sova, blev sjuk, glåmig och tärd.
  — Det är hans indianfantasi, brummade Tim då och då. Han tänker på de här bakterierna! Han tror visst att de kan tänka och tala. Bakterier!
  — Vilket de säkert kan, insköt Kerl kyligt.
  — Vad då? Tim såg osäkert på honom.
  — Det är just pricken över i:et. — Kerls ögon glödde. — Det sensationella: bakterier som kan tänka!
   Han höjde handen och lät dess jätteskugga falla över städer, berg, nationer. — Det sagolika! Fattar du?
  — ja ... Tim såg hans höjda hand sväva som en hök över dvärgplaneten. — ja! just det!
   Deras skratt hördes tydligt där Angelo låg och vred sig på sin brits, plågad av en mardröm, som utan tvivel bara berodde på en alltför livlig fantasi.


  — ERT SKEPP ska steriliseras! sa tjänstemannen kyligt. Ni känner ju till lagen: alla raketer som vänder tillbaka från rymden ska i 24 timmar värmebehandlas med 100 grader Celsius för att neutralisera eventuella främmande virus och bakterier!
  — Ja, men förstår ni inte? skrek Tim. Den här planeten i tank II, den är levande! Bebodd!
  — Ett slags mikroskopiska kryp, hjälpte Kerl till. Cirka 2/100 millimeter stora. En unik ras, mycket lämplig till vetenskapliga. försök!
  — En planet? sa tjänstemannen ointresserat. Ni menar det där mineralprovet, den där ... hm ... asteroiden som ni har fört med er hem?
  — En livs levande planet! bedyrade Maggio. Vi såg den själv kretsa kring Beteigeuze med norrsken och moln och allting!
   De stod på Panamas interplanetariska flygfält. Utanför ankomsthallens fönster höjde sig "Svarta Hingstens" meteorärriga skrov, hemkommet från människans hittills längsta resa. Teknikerna höll på att köra fram en jättestor elektrisk värmeblåsare till raketens lucka för att. utföra den lagstadgade steriliseringen. Tim, Kerl och Maggio kämpade hårdnackat och förgäves för luftslottet, Tummeliten-syndikatet. Ack! Hur skulle en trög tjänstemannahjärna kunna fatta en så underbar sak?
   Ni kan prata hur mycket ni. vill, om nationer i en vattendroppe och om mikromänniskor till tusen dollar stycket!
   Tjänstemannen slog lätt på den uppslagna reglementboken framför sig. — Lag är lag! Vi kan inte ta risken att släppa ut de här nya … hm … bakteriologiska släktena på vår planet! Det skulle vara ansvarslöst, mina herrar, an-svars-löst!
   De protesterade. De fäktade med armarna och skrek. De såg inte ens att en ambulans diskret körde i väg med stackars Angelo, som sinnessjukt pladdrade om "blå änglar" och "den stackars stulna fjärilen"!
   Den elektriska värmeblåsaren satte i gång med ett djupt brummande. Vågor av kokhet luft vällde in i "Svarta Hingsten", jagade från rum till rum. De tre rymdfararna teg resignerat. Ett fullbordat faktum kunde man inte argumentera med. Tjänstemannen smällde igen sin bok och såg med en huvudskakning efter dem. Ett lätt anfall av rymdkoller dessa typiska anpassningssvårigheter som alla rymdfarare hade vid hemkomsten! Det var förvisso inte lätt att vara ämbetsman på Panamas interplanetariska flygfält!
   Trion dröjde ett ögonblick vid raketen, utanför tank II. De lyssnade genom blåsarens djupa brummande utan att riktigt veta efter vad. Ohörbara skrik? Dånet av brinnande städer? Brusandet av kokande oceaner?
  — Vad folk är dumma, sa Maggio uppriktigt.
  — Just det, grymtade Tim. Vi skulle ha tjänat miljoner ... miljoner!
   Han upprepade ordet som en klagosång.
  — Vi var gudar för dem ... gudar. — Kerls blick var längtansfull.
  — Och så ... sterilisering!

TJUGO ÅR senare fann en tjänsteman något som liknade en stor rund sten i ett av "Panama Cosmic Trades" magasin. Han frågade sig försiktigt för men ingen verkade vara intresserad av mineralklumpen. Raketernas besättningar Släpade med sig hem så många av de där meteorerna som souvenirer. Han mutade en av det interplanetariska flygfältets kranskötare att transportera ut klumpen utanför staden sedan dagens arbete var slut. Han visste vilka färgglada skärvor det blev av de där meteorerna. Han sprängde stenen med aerolit och byggde ett vackert stenparti i sin trädgård av bitarna.
   Snart lyste prunkande blommor över detta trädgårdsarkitektoniska mästerverk och han beundrade det många gånger tillsammans med sin hustru.
  — Tänk, sa han alltid, tänk ... att få ett stenparti hemfört från Beteigeuze, tre hundra ljusår härifrån, för bara tio dollar!

TillSalu.png



Källa: Häpna nr 10 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki