Fandom

Svenskanoveller Wiki

Pojken som talade med djur

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

För inte så länge sedan bestämde jag mig för att tillbringa några dagar i Västindien. Jag tänkte resa dit på en kort semester. Mina vänner hade sagt att det var underbart där. Jag kunde lata mig dagarna i ända, sade de, sola på de bländvita stränderna och bada i det varma gröna ha­vet.
   Jag valde Jamaica och flög direkt från London till King­ston. Bilfärden från Kingstons flygplats till mitt hotell på norra stranden tog två timmar. Ön var bergig och bergen var helt täckta med mörk snårskog. Den store jamaicanen som körde taxin berättade att det uppe i skogarna fanns hela samhällen av primitiva människor, som fortfarande utövade voodoo och trolldom och andra magiska riter. "Ger er aldrig upp i dom där bergen", sade han och rulla­de med ögonen. "Det händer saker där som skulle göra er vithårig på ett ögonblick!"
   "Vad då för saker?" frågade jag.
   "Det är bäst ni inte frågar om det", sade han. "Det är inte ens värt att tala om det." Och mer ville han inte säga om det.
   Mitt hotell låg intill en pärlskimrande strand och om­givningarna var till och med vackrare än jag hade före­ställt mig. Men i samma ögonblick som jag gick in ge­nom de stora öppna ytterdörrarna började jag känna mig illa till mods. Det fanns ingen anledning till det. Jag kunde inte se något som var på tok. Men känslan fanns där och jag kunde inte skaka den av mig. Det var något kusligt och olycksbådande med stället. Trots all skönhet och lyx fanns det en antydan om fara som svävade somgiftgas i luften.
   Och jag var inte säker på att det var bara hotellet. Hela ön, bergen och skogarna, de svarta klipporna längs kus­ten och träden med kaskader av klarröda blommor — allt det och mycket annat fick det att krypa i mig av obehag. Det dolde sig något ondskefullt under ytan på denna ö. Jag kunde känna det ända in i märgen.
   Mitt hotellrum hade en liten altan och från den kunde jag stiga rakt ut på stranden. Det växte höga kokospal­mer överallt och allt som oftast föll en enorm grön kokos­nöt, stor som en fotboll, ner från skyn och hamnade med en duns i sanden. Det ansågs vansinnigt att uppehålla sig under en kokospalm, för om man fick en sådan där projektil i huvudet skulle skallen spräckas.
   Den jamaicanska flicka som kom in för att städa mitt rum berättade att en rik amerikan som hette mr Wasser­man hade mött sitt öde just på det sättet bara ett par månader tidigare.
   "Ni skojar", sade jag till henne.
   "Inte!" utbrast hon. "Nä då, herrn! Jag såg det med egna ögon!"
   "Men blev det inte stor uppståndelse då?" frågade jag.
   "Dom tystar ner det", svarade hon mörkt. "Hotellfol­ket tystar ner det och det gör tidningarna också, för såna saker är inte bra för turistlivet."
   "Och ni säger att ni faktiskt såg när det hände?"
   "Ja, jag såg när det hände", sade hon. "Mr Wasserman står rakt under det där trädet borta på stranden. Han har sin kamera framme och riktar den mot solnedgången. Detär röd solnedgång den kvällen och mycket vackert. Sen ramlar plötsligt en stor grön nöt rakt ner på hans kala huvud. Pang! Och det är den sista solnedgången mr Wasserman nånsin får se", tillade hon med en anstrykning av tillfredsställelse.
   "Menar ni att han dog tvärt?"
   "Jag vet inte om han dog tvärt", sade hon. "Men jag kommer ihåg att sen så faller kameran ur händerna på honom ner i sanden. Sen sjunker hans armar rakt ner och hänger alldeles slappa. Och sen börjar han vaja. Han vajar sakta fram och tillbaka flera gånger och jag står där och tittar på honom och jag säger för mig själv: Den stac­kars mannen är yr i huvet och han svimmar kanske när som helst. Sen raglar han åt sidan väldigt långsamt och faller ihop."
   "Var han död?"
   "Död som en sten", sade hon.
   "Herregud."
   "Jomän", sade hon. "Det är inte värt att stå under en kokospalm när det blåser."
   "Tack", sade jag, "det ska jag komma ihåg."
   På kvällen den andra dagen efter min ankomst satt jag på min lilla altan med en bok i knäet och en stor romtod­dy i handen. Jag läste inte i boken. Jag iakttog en liten grön ödla som smög sig på en annan liten grön ödla ett par meter bort på altanen. Den smygande ödlan närmade sig den andra bakifrån mycket långsamt och mycket för­siktigt, och när den var inom räckhåll stack den snabbt ut en lång tunga och rörde vid den andras stjärt. Ödlan tog ett skutt runt och de två stod orörliga mittemot var­andra, spänt hopkrupna och som fastvuxna vid golvet, stint stirrande på varandra. Så började de plötsligt utföra en liten lustig skuttande dans. De hoppade upp i luften.
   De hoppade bakåt. De hoppade framåt. De hoppade åt sidan. De cirklade runt varandra som två boxare medan de hela tiden skuttade och dansade och gjorde krum­språng. Det var en sällsam syn och jag antog att det var någon sorts parningsritual som de utförde. Jag satt allde­les stilla och väntade på vad som skulle hända härnäst.
   Men jag fick aldrig se vad som sedan hände, för just då blev jag medveten om en stor uppståndelse på stranden nedanför. Jag tittade ditåt och såg en skara männi­skor flocka sig runt något i vattenbrynet. En smal, kanotliknande fiskebåt låg uppdragen i sanden strax intill och det enda jag kunde tänka mig var att fiskaren hade kom­mit in med mycket fisk och att folk stod och tittade på den.
   Fiskfångster är något som alltid har fascinerat mig. Jag lade ifrån mig boken och reste mig. Fler människor gick nerför hotellverandan och skyndade sig över stranden för att sluta sig till skaran vid vattenbrynet. Männen var klädda i dessa hemska bermudashorts som går ner till knäna, och deras skjortor gick i motbjudande skärt och orange och alla andra upptänkliga skärande färger. Kvin­norna hade bättre smak och de allra flesta var klädda i söta bomullsklänningar. Nästan alla hade en drink i han­den.
   Jag tog mitt glas och gick från altanen ner på stranden. Jag gjorde en liten sväng runt kokospalmen, under vilken mr Wasserman sades ha mött sitt öde, och fortsatte över den vackra silverglänsande sandstranden för att sluta mig till gruppen.
   Men det var inte en fiskfångst man stirrade på. Det var en sköldpadda som låg på rygg i sanden. Men vilken sköldpadda! Den var jättelik, en mastodont. Jag hade inte trott det var möjligt att en sköldpadda kunde bli så enorm. Hur ska jag kunna beskriva den? Om den hade stått på benen skulle en lång man säkert ha kunnat sitta på dess rygg utan att röra vid marken med fötterna. Den var ungefär en och en halv meter lång och drygt en me­ter bred och hade en hög välvd sköld, som var oerhört vacker.
   Fiskaren som hade fångat den hade vält över den på rygg för att hindra den från att ge sig iväg. Ett tjockt rep var dessutom bundet runt mitten av skölden och en stolt fiskare, smärt, svart och naken sånär som på ett litet höftkläde, stod en liten bit därifrån och höll i repändan med båda händerna.
   Detta ståtliga djur låg där på rygg med de fyra tjocka, fenliknande benen vilt fäktande i luften och den långa skrynkliga halsen långt utsträckt ur skölden. Fötterna hade stora vassa klor.
   "Håll er undan, gott folk!" ropade fiskaren. "Håll er undan! Dom där klorna är farliga! Dom kan slita loss ar­men på en människa hur lätt som helst!"
   Skådespelet fick skaran av hotellgäster att rysa av spänning och förtjusning. Ett dussintal kameror knäppte i ett kör. Flera kvinnor skrek av upphetsning och höll sina män hårt i armen och männen demonstrerade sin oräddhet och manlighet genom att högljutt komma med putslustiga kommentarer.
   "Den där skölden kan du få ett par jättesnygga horn-brillor av, Al."
   "Den baddaren måste väga över ett ton!"
   "Menar du att den verkligen kan flyta?"
   "Javisst. Den simmar bra också. Kan dra en båt utan vidare."
   "Det är en alligatorsköldpadda, va?"
   "Nej, det är det inte. Alligatorsköldpaddor blir inte så där stora. Men jag kan lova att den kan knipsa handen av en i ett huj om man kommer för nära."
   "Är det sant?" frågade en kvinna fiskaren. "Kan den bita handen av en människa?"
   "Det skulle han allt kunna göra nu", sade fiskaren och log med bländvita tänder. "Han är inte farlig när han är ute i havet, men när man fångar honom och drar iland honom och välter runt honom så där, då jäklar är det bäst att se opp! Han hugger av allt som är inom räckhåll."
   "Jag skulle nog också bli lite bitsk om jag var i samma situation", sade kvinnan.
   En idiotisk man hade hittat ett stycke drivved i sanden och bar det fram mot sköldpaddan. Det var en ganska kraftig planka, ungefär en och en halv meter lång och kanske en tum tjock. Han började stöta ena änden av den mot sköldpaddans huvud.
   "Gör inte så där", sade fiskaren. "Då blir han bara ännu ilsknare."
   När plankan rörde vid sköldpaddans hals vred sig det stora huvudet snabbt runt, munnen spärrades upp, högg tag i plankan och bet rakt igenom den som om den var en ostbit.
   "Jösses!" ropade en man. "Såg ni? Vilken tur att det inte var min arm!"
   "Låt honom vara", sade fiskaren. "Det är inte bra att reta opp honom."
   En tjockmagad man med breda höfter och mycket kor­ta ben gick fram till fiskaren och sade: "Hör nu, min gode man. Jag vill ha den där skölden. Jag köper den av er." Och till sin knubbiga fru sade han: "Vet du vad jag tän­ker göra, Mildred? Jag tänker ta med mig skölden hem och låta en expert polera upp den. Sen placerar jag den mitt i vårt vardagsrum. Det vore väl nånting, va?"
   "Fantastiskt", sade den knubbiga frun. "Skynda dig och köp den, älskling."
   "Var inte orolig", svarade han. "Den är redan min." Och till fiskaren sade han: "Hur mycket ska ni ha för skölden?"
   "Jag har redan sålt honom", sade fiskaren. "Med sköld och allt."
   "Sakta i backarna, gubbe lilla", sade tjockisen. "Ni får ett bättre bud av mig. Seså. Vad har ni blivit bjuden?"
   "Det går inte", sade fiskaren. "Jag har redan sålt ho­nom."
   "Till vem då?" frågade tjockisen.
   "Till direktören."
   "Vilken direktör?" "Hotelldirektören."
   "Har ni hört, va?" ropade en annan man. "Han har sålt den till direktören för vårt hotell! Och ni förstår ju vad det betyder. Det betyder sköldpaddssoppa!"
   "Just det! Och sköldpaddsbiff. Har du nånsin ätit sköldpaddsbiff, Bill?"
   "Nej, aldrig. Det ska bli en upplevelse."
   "Sköldpaddsbiff är bättre än oxkött om den tillagas rätt. Den är mörare och har en fantastisk smak."
   "Hör på nu", sade tjockisen till fiskaren. "Jag vill inte köpa köttet. Det kan direktören få. Han kan få hela in­nanmätet, inklusive tänder och tår. Det enda jag vill ha är skölden."
   "Och om jag känner dig rätt, älskling", sade hans fru och log mot honom, "kommer du att skaffa dig sköl­den."
   Jag stod där och lyssnade på dessa människors kon­versation. De diskuterade hur de skulle avliva och förtära denna välsmakande varelse, som till och med när den låg upp och ner hade en imponerande värdighet. En sak var säker: den var betydligt äldre än någon av de där männi­skorna. För så där en hundrafemtio år sedan hade den simmat i Västindiens gröna hav. Den simmade där när George Washington var Förenta staternas president och Napoleon besegrades vid Waterloo. Den måste ha varit en liten sköldpadda då, men den var där i alla fall.
   Och nu låg den där upp och ner på stranden och vänta­de på att förvandlas till soppa och biff. Den var tydligt uppskrämd av allt oväsen och stoj runtomkring. Den gamla skrynkliga halsen sträckte sig ut ur skölden och det stora huvudet vred sig hit och dit, som för att söka efter någon som kunde förklara varför den blev så illa behandlad.
   "Hur ska ni få upp den till hotellet?" frågade tjockisen. "Dra honom uppför stranden med repet", svarade fiskaren. "Personalen kommer snart och tar hand om honom. Det behövs tio man som drar allihop på en gång."
   "Vänta lite!" utbrast en muskulös ung man. "Varför kan inte vi dra upp den?" Den muskulöse unge mannen var klädd i magentafärgade och ärtgröna bermudashorts och hade bar överkropp. Han var ovanligt hårig på brös­tet och det var tydligen för att stoltsera med det som han inte bar skjorta. "Om vi skulle ta och jobba lite för ma­ten, va?" ropade han och lät musklerna spela. "Sätt i gång, grabbar! Vad sägs om lite motion?"
   "En utmärkt idé" ropade de andra. "Strålande!"
   Männen räckte sina glas till kvinnorna och skyndade sig fram för att ta tag i repet. De ställde sig i rad utmed det som om det gällde en dragkamp och den ludne man­nen utsåg sig själv till ankare och lagledare.
   "Nu sätter vi i gång, killar!" skrek han. "När jag säger dra så drar ni allihop på en gång. Förstått?"
   Fiskaren var inte särskilt förtjust i det. "Det är bäst ni låter hotellet sköta det där", sade han.
   "Ä, prat!" sade den ludne. "Dra, gubbar, dra!"
   De drog allesammans. Den jättelika sköldpaddan vag­gade på sin sköld och var nära att rulla runt.
   "Akta så han inte välter runt!" skrek fiskaren. "Ni tip­par över honom om ni gör så där. Och om han kommer på benen igen ger han sig iväg, det är ett som är säkert!"
   "Ta det lugnt, gosse", sade den ludne mannen ned­låtande. "Hur ska han kunna ge sig iväg? Vi har ju ett rep runt honom."
   "Den där gamla sköldpaddan kommer att dra er all­ihop med sig om han får en chans!" ropade fiskaren. "Han kommer att släpa ut er i havet allihop!"
   "Dra!" skrek den ludne och struntade i fiskaren. "Dra, gubbar, dra!"
   Och nu började jättesköldpaddan mycket långsamt glida uppför stranden mot hotellet, mot köket, mot den plats där de stora knivarna förvarades. Kvinnorna och de äldre, fetare och svagare männen följde med vid sidan om och kom med uppmuntrande tillrop.
   "Dra!" ropade den ludne mannen som var ankare. "Ta i så mycket ni orkar. Bättre kan ni!"
   Plötsligt hörde jag skrik. Alla hörde det. Det var gälla och skärande skrik som trängde genom alla andra ljud. "Ne-e-e-e-j!" klagade skriket. "Nej! Nej! Nej! Nej! Nej!"
   Alla stelnade. Dragkamparna slutade att dra och åskå­darna slutade att ropa och alla vände sig mot den plats varifrån skriken kom.
   Halvt gående, halvt springande nerför stranden från hotellet närmade sig tre personer — en man, en kvinna och en liten pojke. De småsprang därför att pojken lik­som drog mannen efter sig. Mannen höll pojken om handleden och försökte hejda honom, men pojken fort­satte att rycka och dra. Samtidigt hoppade han och vred och slingrade sig och försökte komma loss ur faderns grepp. Det var pojken som skrek.
   "Låt bli!" skrek han. "Låt bli! Släpp honom! Släpp ho­nom, snälla ni!"
   Kvinnan, hans mor, försökte ta tag i pojkens andra arm för att hålla tillbaka honom, men hon lyckades inte därför att han hoppade så vilt.
   "Släpp honom!" skrek pojken. "Det är hemskt av er att göra så där. Släpp honom, snälla ni!"
   "Sluta nu, David!" sade modern, som fortfarande för­sökte ta tag i hans andra arm. "Var inte så barnslig. Du skämmer ju ut dig fullständigt."
   "Pappa!" skrek pojken. "Pappa! Säg åt dom att släppa honom!"
   "Det kan jag inte göra, David", sade fadern. "Vi har inte med det där att göra."
   Dragkamparna stod stilla och höll fortfarande i repet som var bundet om jättesköldpaddan. Alla stod tysta och förvånade och stirrade på pojken. De var alla lite ur ba­lans nu. De såg lite slokörade ut, som om de hade blivit ertappade med att göra något som inte var riktigt heder­ligt.
   "Kom nu, David", sade fadern och drog i sonen. "Nu går vi tillbaka till hotellet och låter dom där människorna vara."
   "Jag går inte tillbaka!" ropade pojken. "Jag vill inte gå tillbaka! Jag vill att dom ska släppa honom!"
   "Seså, David", sade modern.
   "Stick iväg, pysen", sade den ludne mannen till poj­ken.
   "Ni är otäcka och elaka!" ropade pojken. "Ni är otäcka och elaka allihop!" Han slungade ut orden i gäll ton mot de fyrtio eller femtio vuxna personer som stod där på stranden och ingen, inte ens den ludne mannen, oppo­nerade sig. "Varför släpper ni inte ut honom i havet igen?" fortsatte pojken. "Han har inte gjort er nånting. Låt honom vara!"
   Fadern var generad över sin son men han skämdes inte för honom. "Han är tokig i djur", sade han till de kringstående. "Där hemma har han alla tänkbara sorters djur. Han talar med dom."
   "Han älskar dom", sade modern.
   Flera människor började skrapa med fötterna i sanden. Här och där i skaran märktes en lätt sinnesförändring, en känsla av olust, till och med en svag skamkänsla. Poj­ken, som inte kunde ha varit mer än åtta eller nio år, hade slutat att streta emot. Fadern höll honom fortfaran­de om handleden, men han höll inte längre tillbaka ho­nom.
   "Släpp honom då!" ropade pojken. "Lossa repet och låt honom gå!" Han stod där mycket liten och rak i ryg­gen och trotsade folkskaran, och hans ögon lyste som två stjärnor och vinden blåste i hans hår. Han var storartad. "Vi kan inte göra nåt åt det, David", sade fadern milt. "Kom så går vi tillbaka."
   "Nej!" utbrast pojken och samtidigt gjorde han plöts­ligt ett ryck och slet sig loss ur faderns grepp. Han for iväg som en pil över sanden mot den uppochnervända jättesköldpaddan.
   "David!" skrek fadern och började springa efter ho­nom. "Stanna! Kom tillbaka!"
   Pojken kilade ut och in genom folkskaran med tvära kast, som en rugbyspelare som springer med bollen, och den enda som sprang fram för att genskjuta honom var fiskaren. "Kom inte i närheten av sköldpaddan, pojk!" ropade han medan han kastade sig fram mot den rusan­de gestalten. Men pojken undvek honom och fortsatte. "Han hugger dig i småbitar!" skrek fiskaren. "Stanna, pojk! Stanna!"
   Men det var för sent att hejda honom nu och när han kom springande rakt mot sköldpaddan fick den syn på honom och det enorma uppochnervända huvudet vred sig snabbt mot honom.
   Moderns paniskt förtvivlade röst steg klagande upp mot kvällshimlen. "David!" ropade den. "Å, David!" Och i nästa ögonblick kastade sig pojken ner på knä i sanden och slog armarna om den gamla skrynkliga halsen och tryckte djuret mot sitt bröst. Pojken pressade kinden mot sköldpaddans huvud och hans läppar rörde sig, viskade lugnande ord som ingen annan kunde höra. Sköldpaddan blev alldeles stilla. Till och med de enorma benen slutade att fäkta i luften.
   En stor suck, en utdragen suck av lättnad steg upp från skaran. Många tog ett par steg bakåt, som om de försök­te komma lite längre bort från något som översteg deras fattningsförmåga. Men fadern och modern gick tillsam­mans fram och ställde sig några meter från sonen.
   "Pappa!" ropade pojken, som fortfarande smekte det gamla bruna huvudet. "Snälla pappa, gör nånting! Säg åt dom att släppa honom!"
   "Kan jag hjälpa till här kanske?" sade en man i vit kostym, som just hade kommit ner från hotellet. Det var, som alla visste, mr Edwards, hotelldirektören. Han var en reslig, örnnäst engelsman med avlångt rödlätt ansikte. "Det var högst besynnerligt", sade han och såg på poj­ken och sköldpaddan. "Vilken tur för honom att han inte har fått huvudet avbitet." Sedan sade han till pojken: "Det är bäst du drar dig undan nu, min gosse. Det där djuret är farligt."
   "Jag vill dom ska släppa lös honom!" utbrast pojken, som fortfarande höll armarna om sköldpaddans huvud. "Säg åt dom att släppa honom!"
   "Inser ni inte att han kan bli dödad när som helst?" sade direktören till pojkens far.
   "Låt honom vara", svarade fadern.
   "Dumheter", sade direktören. "Gå dit och dra bort honom. Men gör det fort. Och var försiktig."
   "Nej", sade fadern.
   "Vad menar ni?" sade direktören. "Dom där djuren är livsfarliga! Förstår ni inte det?"
   "Jo", svarade fadern.
   "Ta bort honom därifrån då, i herrans namn!" utbrast direktören. "Det kommer att hända en hemsk olycka om ni inte gör det."
   "Vem äger den?" frågade fadern. "Vem äger sköld­paddan?"
   "Det gör vi", sade direktören. "Hotellet har köpt den." "Gör mig då en tjänst", sade fadern. "Låt mig få köpa den av er."
   Direktören såg på fadern men svarade inte.
   "Ni känner inte min son", sade fadern i stillsam ton. "Han kommer att bli tokig om den släpas upp till hotellet och blir slaktad. Han blir hysterisk."
   "Dra bort honom då", sade direktören. "Och skynda på."
   "Han älskar djur", sade fadern. "Det gör han verkli­gen. Han kommunicerar med dom."
   De kringstående höll sig tysta och försökte höra vad som sades. Ingen drog sig undan. De stod som hypnoti­serade.
   "Om vi släpper lös den", sade direktören, "kommer dom bara att fånga den igen."
   "Kanske det", sade fadern. "Men dom där djuren kan simma."
   "Det vet jag", sade direktören. "Men dom kommer att fånga den ändå. Det här är ett värdefullt exemplar, det måste ni förstå. Bara skölden är värd en massa pengar."
   "Jag bryr mig inte om priset", sade fadern. "Oroa er inte för det. Jag vill köpa den."
   Pojken låg fortfarande på knä i sanden bredvid sköld­paddan och smekte huvudet på den.
   Direktören tog upp en näsduk ur bröstfickan och börja­de torka fingrarna. Han var ovillig att släppa ifrån sig sköldpaddan. Antagligen hade han redan planerat me­nyn. Å andra sidan ville han inte ha ännu en hemsk olyc­ka på sin privata strand den här säsongen. Mr Wasser­man och kokosnöten räckte mer än väl för säsongen, tack så mycket, sade han sig.
   Fadern sade: "Jag skulle betrakta det som en stor per­sonlig ynnest, mr Edwards, om ni ville låta mig köpa den. Och jag lovar att ni inte kommer att ångra det. Det ska jag se till."
   Direktörens ögonbryn höjdes ett par millimeter. Han fattade galoppen. Han blev erbjuden mutor. Det var en annan sak. Några sekunder fortsatte han att torka hän­derna med näsduken. Sedan ryckte han på axlarna och sade: "Tja, om det kan göra er pojke glad så..."
   "Tack så mycket", sade fadern.
   "Å, tack snälla ni!" utbrast modern. "Tack så hemskt mycket."
   "Willy", sade direktören och vinkade till sig fiskaren.
   Fiskaren kom fram. Han såg ytterst förvirrad ut. "Jag har aldrig sett nåt liknande i hela mitt liv", sade han. "Den här gamla sköldpaddan var den vildaste jag nånsin har fångat. Han kämpade som en djävul när vi drog in honom. Vi var sex man om att ta iland honom! Den där pojken är skvatt galen!"
   "Ja, jag vet", sade direktören. "Men nu vill jag ni ska släppa honom."
   "Släppa honom!" utbrast fiskaren bestört. "Ni får ab­solut inte låta den här försvinna, mr Edwards! Han slår alla rekord. Det är den största sköldpadda som nånsin har fångats på den här ön! Absolut den största! Och hur går det med våra pengar då?"
   "Ni ska få era pengar."
   "Jag måste betala dom andra fem också", sade fiskaren och pekade neråt stranden.
   Vid vattenbrynet ett hundratal meter bort stod fem svarthyade, nästan nakna män bredvid en andra båt. "Vi är med om det här alla sex och ska dela lika", fortsatte fiskaren. "Jag kan inte släppa honom förrän vi har fått pengarna."
   "Jag garanterar att ni ska få dom", sade direktören. "Räcker inte det?"
   "Och jag går i god för den garantin", sade pojkens far medan han tog ett par steg framåt. "Dessutom får ni alla sex en extra bonus om ni släpper honom med detsamma. Jag menar nu genast, på momangen."
   Fiskaren såg på fadern. Sedan såg han på direktören. "Okay", sade han. "Om det är så ni vill ha det."
   "Men på ett villkor", sade fadern. "Innan ni får peng­arna måste ni lova att ni inte genast ger er ut och försöker fånga honom igen. Inte ikväll i alla fall. Är det klart?" "Visst", sade fiskaren. "Överenskommet."
   Han svängde runt, sprang nerför stranden och ropade åt de andra fem fiskarna. Han skrek något som vi inte kunde höra och efter någon minut kom alla sex tillbaka tillsammans. Fem av dem bar på långa grova störar.
   Pojken låg fortfarande på knä bredvid sköldpaddans huvud. "David", sade fadern till honom. "Det är bra nu. Dom ska släppa lös honom."
   Pojken tittade upp men han tog inte bort armarna från sköldpaddans hals och han reste sig inte. "När då?" frå­gade han.
   "Nu", sade fadern. "Nu med detsamma. Så det är bäst du går härifrån."
   "Lovar du?" frågade pojken.
   "Ja, David, jag lovar."
   Pojken drog tillbaka armarna. Han reste sig. Han tog några steg bakåt.
   "Håll er undan allihop!" ropade fiskaren Willy. "Var vänliga och dra er åt sidan!"
   Skaran drog sig några meter uppför stranden. Drag­kamparna släppte repet och följde med de andra.
   Willy lade sig på alla fyra och kröp mycket försiktigt fram till sköldpaddan. Sedan började han knyta upp knu­ten på repet. Han höll sig noga utom räckhåll för sköld­paddans stora fenliknande ben när han gjorde det.
   När Willy hade lossat knuten kröp han tillbaka. Sedan kom de fem andra fiskarna fram med sina störar. Störar­na var ungefär två meter långa och oerhört grova. De kilade in dem under sköldpaddan och började vagga det väldiga djuret av och an på dess sköld, som var kraftigt välvd och lämpligt formad att vagga.
   "Upp och ner!" sjöng fiskarna medan de gungade dju­ret för fullt. "Upp och ner! Upp och ner! Upp och ner!" Den gamla sköldpaddan blev mycket upprörd och detvar ju inte att undra på. De stora benen fäktade vilt i luf­ten och huvudet for ut och in i skölden.
   "Vält runt honom!" sjöng fiskarna. "Upp och runt! Vält runt honom! En gång till så går han runt!"
   Sköldpaddan vippade över på ena sidan av skölden och dunsade sedan ner i sanden på fötterna.
   Men den gav sig inte iväg med detsamma. Det stora bruna huvudet stack ut och kikade försiktigt runtom­kring. "Ge dig iväg, sköldpadda, ge dig iväg!" ropade den lilla pojken. "Gå tillbaka till havet!"
   Sköldpaddans svarta ögon med de tunga ögonlocken tittade upp på pojken. Ögonen var klara och livaktiga, fulla av ålderdomens vishet. Pojken såg tillbaka på sköld­paddan och när han talade den här gången var hans röst mild och förtrolig. "Adjö, gamla gubbe", sade han. "Ge dig iväg långt härifrån den här gången." De svarta ögo­nen såg på pojken några sekunder till. Ingen rörde sig. Sedan vände sig det massiva djuret bort med stor värdig­het och började rulta ner mot vattenbrynet. Det gjorde sig ingen brådska. Det förflyttade sig gravitetiskt över stranden och den stora skölden vaggade sakta av och an.
   Folkskaran iakttog sköldpaddan under tystnad.
   Den gick ut i vattnet.
   Den fortsatte utåt.
   Snart simmade den. Den var i sitt rätta element nu. Den simmade elegant och mycket snabbt och höll huvu­det högt. Havet var lugnt och den åstadkom små vågor, som spred sig solfjäderformigt bakom den på båda sidor, som kölvattnet efter en båt. Det tog flera minuter innan vi förlorade den ur sikte och då var den halvvägs borta mot horisonten.
   Gästerna började gå tillbaka mot hotellet. De var så underligt dämpade. Det hördes inget skämt och glam nu, inget skratt. Något hade hänt. Något sällsamt hade kom­mit svepande över stranden.
   Jag gick tillbaka till min lilla altan och satte mig med en cigarrett. Jag hade en obehaglig känsla av att det här inte var slutet på historien.
   Klockan åtta nästa morgon kom den jamaicanska flic­kan, hon som hade berättat för mig om mr Wasserman och kokosnöten, in i mitt rum med ett glas apelsinjuice.
   "Stor stor uppståndelse på hotellet idag", sade hon medan hon ställde glaset på bordet och drog ifrån gardi­nerna. "Alla rusar omkring överallt som om dom var to­kiga."
   "Varför det? Vad har hänt?"
   "Den där lilla pojken i nummer tolv har försvunnit. Han försvann i natt."
   "Menar ni sköldpaddspojken?"
   "Just han", sade hon. "Hans föräldrar rör upp himmel och jord och direktören är rent från vettet."
   "Hur länge har han varit borta?"
   "För ett par timmar sen ungefär upptäckte fadern att hans säng var tom. Men han kan väl ha försvunnit när som helst i natt."
   "Ja", sade jag. "Det är ju möjligt."
   "Alla på hotellet letar överallt", sade hon. "Och det har just kommit en polisbil."
   "Han steg kanske upp tidigt bara och gick ut för att klättra bland klipporna", sade jag.
   Hennes stora mörka och skrämda ögon vilade helt kort på mitt ansikte, sedan vände hon bort blicken. "Det tror jag inte", sade hon och så gick hon ut.
   Jag klädde på mig och skyndade mig ner till stranden. Där stod två infödda poliser i kakiuniform tillsammans med mr Edwards, hotelldirektören. Det var mr Edwards som förde ordet. Poliserna lyssnade tålmodigt. På av­stånd kunde jag på båda sidor av stranden se små grup­per av människor, både hotellpersonal och hotellgäster, som spred sig och satte kurs på klipporna. Det var en underbar morgon. Himlen var disigt blå och överdragen av ett lätt guldgult skimmer. Solen hade stigit upp och åstadkom gnistrande diamanter överallt på den stilla havsytan. Och mr Edwards talade högljutt till de två in­födda poliserna och viftade med armarna.
   Jag ville hjälpa till. Vad kunde jag göra? Åt vilket håll skulle jag gå? Det skulle vara meningslöst att bara följa de andra. Så jag gick vidare ner mot mr Edwards.
   Just då fick jag se fiskebåten. Den långa enmastade kanoten med flaxande brunt segel var fortfarande en bit ute till havs, men den var på väg mot stranden. De två infödingarna ombord, en i vardera änden av kanoten, paddlade kraftigt. Paddlarna höjdes och sänktes med så rasande fart att det var som om de deltog i en paddeltäv­ling. Jag stannade och iakttog dem. Varför hade de så bråttom att komma iland? Tydligen hade de något att berätta. Jag höll ögonen på båten. Borta till vänster om mig kunde jag höra mr Edwards säga till de två poliser­na: "Det är ju fullkomligt vansinnigt. Det går inte an att folk försvinner från hotellet på det här sättet. Det är säk­rast ni hittar honom så fort som möjligt, är det förstått? Han har antingen gett sig iväg nånstans och gått vilse eller också har han blivit kidnappad. I vilket fall som helst är det polisens sak..."
   Fiskebåten pilade fram i vattnet och gled upp i sanden vid vattenbrynet. Männen släppte paddlarna och hoppa­de ur. De började springa uppför stranden. Jag kände igen den som sprang först. Det var Willy. När han fick syn på direktören och de båda poliserna satte han kurs rakt på dem.
   "Mr Edwards!" ropade Willy. "Vi har just sett nåt full­komligt otroligt!"
   Direktören stelnade och böjde huvudet bakåt med ett ryck. De båda poliserna förblev oberörda. De var vana vid exalterade människor. De stötte på dem varje dag.
   Willy stannade framför den lilla gruppen och han an­dades häftigt så att hans bröst höjdes och sänktes. Den andre fiskaren var tätt efter honom. De var båda nakna sånär som på ett litet höftkläde och de svarta kropparna glänste av svett.
   "Vi har paddlat för fullt en lång bit", sade Willy som ursäkt för att han var så andfådd. "Vi tyckte vi måste komma tillbaka och berätta det så fort som möjligt."
   "Berätta vad då?" frågade direktören. "Vad har ni sett?"
   "Det var inte riktigt klokt! Fullkomligt vansinnigt var det!"
   "Men berätta då för guds skull, Willy."
   "Ni kommer inte att tro det", sade Willy. "Ingen män­ska kommer att tro det. Eller hur, Tom?"
   "Nä, just det", sade den andre fiskaren och nickade ivrigt. "Hade inte Willy varit med och sett det med egna ögon skulle jag aldrig ha trott det själv!"
   "Trott vad då?" frågade mr Edwards. "Berätta nu bara vad ni såg."
   "Vi hade gett oss iväg tidigt", sade Willy, "vid fyrati­den i morse, och vi var väl nåra kilometer ut innan det blev så pass ljust att vi kunde se någorlunda. Plötsligt när solen gick upp såg vi rakt framför oss, inte mer än en femti meter bort, där såg vi nåt — ja, vi kunde inte ens tro våra ögon..."
   "Vad då?" fräste mr Edwards. "Fortsätt då för tu­san!"
   "Vi såg den där gamla jättesköldpaddan simma där ute, den som var på stranden igår, och vi såg pojken sit­ta högt uppe på ryggen och rida på honom över havet som på en häst!"
   "Ni måste tro det!" utbrast den andre fiskaren. "Jag såg det också, så ni måste tro det!"
   Mr Edwards tittade på de två poliserna och poliserna såg på fiskarna. "Ni driver väl inte med oss, va?" sade den ene polisen.
   "Nej, jag svär!" utropade Willy. "Det är så sant som jag står här! Den där lilla pojken red högt uppe på ryggen på den gamla sköldpaddan och han rörde inte ens vid vattnet med fötterna. Han var alldeles torr och satt där och hade det skönt och bekvämt. Och vi satte efter dom. Det var klart att vi gjorde. Först försökte vi smyga oss på dom väldigt försiktigt, som vi alltid gör när vi ska fånga en sköldpadda, men pojken såg oss. Då var vi inte så långt bort från dom. Inte längre än härifrån ner till vattnet. Och när pojken fick se oss så lutade han sig fram­åt precis som om han sa nåt till den gamla sköldpaddan och sköldpaddan lyfte huvudet och började simma fort som tusan. Jösses vilken fart han fick! Tom och jag kan paddla ganska fort när vi vill, men vi hade inte en chans mot det där vidundret! Inte den minsta chans. Han for iväg minst dubbelt så fort som vi! Säkert dubbelt så fort, eller vad säger du, Tom?"
   "Jag skulle vilja säga att han satte iväg tre gånger så fort", sade Tom. "Och jag ska tala om varför. På en tio eller femton minuter var dom en bra bit över en kilome­ter före oss."
   "Varför i all världen ropade ni inte till pojken?" frågade direktören. "Varför talade ni inte till honom tidigare när ni var närmare?"
   "Vi ropade ju till honom i ett kör!" utbrast Willy. "Så fort pojken såg oss och vi inte försökte smyga oss på dom längre började vi skrika. Vi skrek allt möjligt till pojken för att försöka få över honom till oss. 'Hallå, pojk!' skrek jag åt honom. 'Följ med oss tillbaka. Vi ska ge dig lift hem. Du ska akta dig för att hålla på med sånt där! Hop­pa av och simma innan det är för sent så ska vi plocka opp dig! Hoppa nu då, pojk! Din mamma väntar på dig där hemma, så det är bäst du följer med oss.' Och sen ropade jag till honom: 'Hör du du, vi ska lova dig en sak! Vi lovar att vi inte ska fånga den där gamla sköld­paddan om du följer med oss hem!' "
   "Svarade han er?" frågade direktören.
   "Han såg sig inte ens om", sade Willy. "Han bara satt där högt uppe på skölden och liksom vaggade fram och tillbaka med kroppen, som om han ville få sköldpaddan att simma fortare och fortare. Ni kommer att förlora den där lilla pojken, mr Edwards, om inte nån ger sig ut dit med detsamma och hämtar honom!"
   Direktörens vanligtvis rödlätta ansikte hade blivit krit­vitt. "Åt vilket håll var dom på väg?" frågade han häftigt. "Norrut", svarade Willy. "Nästan rakt norrut."
   "All right, vi tar racerbåten!" sade direktören. "Du får följa med oss, Willy. Och du också, Tom."
   Direktören, de båda poliserna och de två fiskarna sprang ner till båten, som användes för vattenskidåkning och nu låg uppdragen i sanden. De sköt ut båten och till och med direktören hjälpte till och vadade i till knäna i sina välpressade vita byxor. Sedan gick de alla ombord. Jag såg dem susa iväg.
   Två timmar senare såg jag dem komma tillbaka. De hade inte sett något.
   Hela dagen var racerbåtar och yachter från andra ho­tell längs kusten ute och letade på havet. På eftermiddagen hyrde pojkens far en helikopter. Han följde själv med på flygningen och de var uppe i tre timmar. De fann inga spår av vare sig sköldpaddan eller pojken.
   I en vecka fortsatte spaningarna men utan resultat.
   Och nu har det gått närmare ett år sedan det hände. Under den tiden har det bara kommit fram en enda nyhet av betydelse. En grupp amerikaner från Nassau på Bahamas var ute på djuphavsfiske utanför en stor ö som heter Eleuthera. Det finns bokstavligen tusentals korall­rev och små obebodda öar inom det området, och på enav dessa små öar fick yachtens kapten i sin kikare syn på gestalten av en liten människa. Det var en sandstrand på ön och den lilla gestalten promenerade på stranden. Kikaren skickades runt och alla som tittade i den var överens om att det var ett barn av något slag. Det blev förstås stor uppståndelse ombord och kastlinorna veva­des snabbt in. Kaptenen styrde yachten rakt mot ön. När de var mindre än en kilometer från den kunde de i kika­ren tydligt se att gestalten på stranden var en pojke, och fastän han var mycket solbränd var han med all säkerhet vithyad, inte infödd. Just då fick männen på yachten ock­så syn på något som såg ut som en jättelik sköldpadda på stranden nära pojken. Det som sedan hände gick oer­hört snabbt. Pojken, som antagligen hade fått syn på båten som närmade sig, hoppade upp på sköldpaddans rygg och det enorma djuret rusade ut i vattnet och sim­made med väldig fart runt ön och utom synhåll. Yachten letade i två timmar, men man såg inte skymten mer av vare sig pojken eller sköldpaddan.
   Det finns ingen anledning att tvivla på denna rapport. Det var fem personer ombord på yachten. Fyra var ameri­kaner och kaptenen var infödd Nassaubo. Alla såg i tur och ordning pojken och sköldpaddan i kikaren.
   För att komma till ön Eleuthera från Jamaica sjövägen måste man först färdas åt nordost fyrtio mil och passera mellan Kuba och Haiti. Sedan måste man fortsätta åt nordnordväst ytterligare minst fyrtioåtta mil. Det blir en sträcka på sammanlagt åttioåtta mil, vilket är en mycket lång färd för en liten pojke att tillryggalägga på skölden av en jättesköldpadda.
   Vad ska man tro om allt detta?
   Kanske kommer han tillbaka en dag, fast personligen tvivlar jag på det. Jag har en känsla av att han trivs myc­ket bra där han är.

Originalets titel: The Boy Who Talked with Animals ur novellsamlingen: The Wonderful Story of Henry Sugar and Six More publicerad 1977. Översatt till svenska av Pelle Fritz-Crone 1989.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki