FANDOM



Av: Baldomero Lillo

   PABLO KLAMRADE SIG INSTINKTIVT FAST vid sin fars ben. Det susade dovt i öronen och när marken försvann under fötterna på honom drabbades han av en underlig känsla av ångest. Han tyckte att han störtade ner i det där hålet, i den där svarta öppningen han hade skymtat när de kom in i gruvhissen, och hans stora ögon stirrade med förfäran på de dystra väggarna i schaktet, där de sjönk med svindlande hastighet. Under den tysta nerfärden utan skakningar eller andra ljud än vattendropparnas fall mot järntaket verkade lamporna vara på gränsen att slockna och i de matta ljusglimtarna avtecknade sig sprickor och klipputsprång: som en ändlös räcka av svarta skuggor flög de uppåt likt pilar.
   Efter någon minut minskade farten hastigt. Fötterna fick ett stadigare fäste på det flyende golvet och med ett skärande gnissel av gångjärn och kättingar stannade det mäktiga järnskrovet i öppningen mot en gruvgång.
   Den gamle tog pojken vid handen och tillsammans begav de sig in i den svarta tunneln. De var de första som anlände och arbetet i gruvan hade inte börjat ännu. Av gruvgången, hög nog att låta en gruvarbetare gå upprätt, kunde man bara urskilja delar av taket som korsades av grova bjälkar. Sidoväggarna kunde man inte se i det djupa mörker som fyllde den ödsliga och dystra gången.
   Fyrtio meter från stupet gjorde de halt framför en grotta urholkad i klippan. Från ett tak fullt av sprickor och lika svart som sot hängde en primitiv blecklykta, och i det flämtande skenet fick utrymmet likheter med en krypta insvept i sorg och dunkel. Längst in vid ett bord satt en liten till åren kommen man och gjorde anteckningar i ett enormt register. Hans mörka kläder framhävde det bleka, av rynkor fårade ansiktet. Vid ljudet av steg tittade han upp och kastade en forskande blick på den gamle gruvarbetaren, som lite försagd tog några steg fram mot bordet och sade med en röst full av undergivenhet och respekt:
   —Jo, förman, idag har jag pojken med mig.
   Förmannens mönstrande blickar svepte över pojkens lilla klena kropp. Hans späda lemmar och den barnsliga omedvetenheten i det mörka ansiktet, där två ögon glänste vidöppna som hos ett förskrämt litet djur, gjorde ett ogynnsamt intryck på gruvfogden. Den dagliga upplevelsen av all misär hade gjort hans hjärta förhärdat, men nu väcktes han plötsligt till medlidande vid anblicken av denne stackars lille sate som hade ryckts bort från sina barnlekar och i likhet med många andra olyckliga varelser hade dömts att ömkligen förtvina i fuktiga gruvgångar vid ventilationsportarna. De hårda dragen i hans ansikte veknade och med låtsad barskhet sade han till den gamle, som ängsligt avvaktade resultatet av mönstringen.
   —Men herregud, människa! Pojken är ju alldeles för klen för sådant här arbete. Är han din?
   —Ja, förman.
   —Han är ju bara barnet! Begrav honom inte här, skicka honom till skolan ett tag i stället.
   —Men, förman, stammade gruvarbetaren och den skrovliga rösten skalv både av bönfallan och smärta, vi är sex därhemma och bara en som arbetar. Pablo har fyllt åtta år nu och måste förtjäna sitt dagliga bröd. Som andra gruvarbetarbarn får han börja lära sig yrket han också. Vi har aldrig gått i någon annan skola än gruvan.
   Hans sträva och darrande stämma drunknade plötsligt i ett hostanfall, men hans blanka ögon bönföll så enträget att förmannen föll undan för hans stumma begäran. Han satte en visselpipa till läpparna och en gäll vissling ekade längs den öde gruvgången. Man hörde brådskande steg och en mörk siluett avtecknade sig i håligheten i dörren.
   —Juan, ropade den lille mannen vid bordet i det han vände sig till den sist anlände. Tag med den här pojken till port nummer 12. Han ska stå där i stället för Josés son, han som kom under vagnarna igår.
   Den gamle hade några ord av tacksamhet på läpparna, när förmannen plötsligt vände sig mot honom och sade i hård och sträng ton:
   —Jag har sett att sista veckan har du inte kommit upp i fem korgar om dagen. Det är minimum för er som arbetar med spett och hacka. Händer det en gång till, så blir du nedflyttad. Någon som är mera framåt än du får din plats, glöm inte det.
   Med höger hand gjorde han en talande gest och skickade iväg honom.
   De traskade iväg under tystnad. Undan för undan avlägsnade sig ljudet av deras fotsteg i den mörka gruvgången. De gick mellan rälsen och försökte undvika syllarna nere i den gyttjiga marken genom att antingen sträcka ut eller korta in på stegen. Därvid hade de god hjälp av de grova bultar som håller fast stålskenorna. Först gick ynglingen som visade vägen, en helt ung man ännu, och den gamle följde efter med lille Pablo vid handen och med hakskägget vilande mot bröstet. Han var djupt bekymrad. Gruvfogdens ord och hotet i tillsägelsen hade fyllt hans hjärta med ångest. Sedan någon tid hade alla och envar kunnat se, att han inte orkade arbeta så hårt längre. För varje dag ryckte den fatala gräns allt närmare som, om den överskrids, förvandlar en gammal gruvarbetare till en värdelös pinal nere i gruvan. Från gryningen till sena kvällen, under fjorton timmar med livet som insats, vred han sig som en reptil i sin närbrottning med stenkolet, men det hjälpte inte. Förgäves gick han lös på mineralet, han kastade sig i raseri mot den outtömliga flötsen, som så många generationer trälar av hans slag ständigt hade slitit ur jordens innandömen.
   Men i denna rastlösa, förbittrade kamp förvandlades ganska snart unga och kraftfulla män till skröpliga gubbar. Därnere i den trånga hålan i fukten och ruggigheten kroknade ryggarna allt mer och musklerna förlorade sin kraft, och likt en unghäst som rycker till vid åsynen av piskan kände de gamla gruvarbetarna kroppen bäva inför kontakten med stenkolslagren. Men hungern är en drivkraft mäktigare än både piska och sporre och tystlåtna återgick de varje morgon till sina arbeten som sög musten ur dem. Och kolskikten vibrerade nästan omärkligt, där de på tusentals ställen genomborrades av människomaskar, stycke efter stycke föll angripet av hackans fyrkantiga vässade spetstand, precis som sandstenen urholkas av havets ständiga anlopp.
   Vägvisaren gjorde plötsligt halt och den gamle rycktes upp ur sina betryckta tankar. En port reste sig i deras väg och nere på marken upptryckt mot stenväggen låg ett litet knyte, knappt urskiljbart till sina konturer i det flackande skenet från lamporna: en pojke på tio år satt inkrupen i en hålighet i berget.
   Stum och orörlig, med armbågarna på knäna och det bleka ansiktet stött i ett par spensliga händer, verkade han inte alls lägga märke till arbetarna som tog ett kliv över tröskeln och strax lämnade honom försänkt i mörker på nytt. Hans öppna uttryckslösa ögon stirrade envist uppåt, blicken var frånvarande som om den vilade i ett overkligt landskap, vilket likt en ökenhägring trollband hans ljustörstande pupiller i en längtan tillbaka till det fjärran dagsljuset.
   Hans uppgift var att öppna och stänga porten och där tillbringade han ändlösa timmar instängd, helt hänvisad till sina egna bittra grubblerier i skuggan av denna mäktiga gravsten som för alltid kvävde allt det som hör en ljuv och sprittande barndom till. Hos den som lidit sådant och som fattar innebörden av det efterlämnas en outsäglig bitterhet i själen och en känsla av djupaste harm inför människors egoism och tarvligheter.
   Efter att ha vandrat en stund längs en smal gång kom de två männen och pojken fram till en gruvort med större utrymmen och räls. Från taket föll stora tunga droppar oavbrutet och med mellanrum hördes också ett dovt och avlägset ljud, som om en jättehammare hade dunkat mot planetens skal ovanför deras huvuden. Detta avlägsna mullrande, som Pablo inte lyckades finna någon förklaring till, var ekot av Stilla havets bränningar mot kustveven. De vandrade ytterligare ett kort stycke och befann sig slutligen framför port nummer 12.
   —Här är det, sade vägvisaren och stannade framför två dörrhalvor av plank fästade vid en träram, som var inpassad i klippan.
   Mörkret var så tätt att de nätt och jämnt kunde urskilja hindret i sin väg i det rödaktiga skenet från lamporna, som var fastspända vid skärmarna till deras lädermössor.
   Pablo, som hade svårt att förstå varför man så plötsligt gjorde halt, betraktade sina följeslagare under tystnad. Dessa växlade några korta och snabba ord och började därefter att glatt och engagerat lära ut, hur man skötte porten. Pojken öppnade och stängde porten flera gånger i följd precis som han hade blivit lärd — till faderns stora lättnad; han hade nämligen varit rädd att sonen inte skulle ha krafter nog att klara av arbetet.
   Den gamle visade sin belåtenhet genom att stryka sin valkiga hand genom kalufsen på sin förstfödde, som dittills inte hade visat vare sig trötthet eller oro. Pojkens unga fantasi hade blivit både omtumlad och förvirrad av alla intryck som hade strömmat över honom. Ibland fick han för sig att han famlade omkring i blindo inne i ett mörkt rum och trodde att ett fönster måste slås upp vilket ögonblick som helst för att låta ett knippe solstrålar dansa in. Trots att hans oerfarna unga hjärta inte längre kände av den ångest som överföll honom i hisschaktet, så väckte de där smekningarna och ömhetsbetygelserna hans misstänksamhet, för han var inte van vid sådant.
   Ett ljus blinkade till långt borta i gruvgången och strax därefter hördes gnisslet av hjul längs rälsen, samtidigt som ansträngda men hastigt travande steg kom marken att mullra.
   —Nu kommer vagnarna! utropade de båda männen på samma gång.
   —Skynda dig, Pablo, uppmanade fadern. Öppna nu får vi se. Händerna vitnade när den lille pressade sin spensliga kropp mot dörren — denna gav efter och svängde sakta in mot bergväggen. Sekunden efter trampade en svart, svettig och flåsande häst hastigt förbi. Den drog en lång rad vagnar lastade med kol.
   De båda arbetarna såg belåtet på varandra. Lärlingen var ju redan en erfaren dörrskötare, och den gamle böjde sig ner och talade till honom i smickrande ordalag: han var ingen småtting längre som de andra däruppe, de där som gråter för ingenting och alltid hänger sin mor i kjolarna. Han var en karl, och en redig en, en riktig arbetare, en som man kallar för kamrat och behandlar som en sådan. Och med några korta meningar lät han honom förstå, att nu måste de lämna honom där ensam. Men han skulle inte vara rädd, för nere i gruvan fanns det många fler i hans ålder som utförde samma arbete. Själv skulle fadern vara där i närheten och komma och titta till honom emellanåt, och så fort arbetet var över för dagen skulle de återvända hem tillsammans.
   Pablo lyssnade med stigande förskräckelse och allt gruvarbetaren fick till svar var ett par händer, som häftigt fattade tag i hans blus. Först nu stod det klart för pojken vad man fordrade av honom. Vad han trodde vara en vanlig enkel promenad hade plötsligt tagit en oväntad vändning. Han greps av panik, han överfölls av en häftig önskan att komma bort från platsen, upp till sin mor och sina syskon, att se dagens ljus igen. På faderns kärleksfulla försök att tala honom tillrätta svarade han bara med ett lika klagande som skräckslaget "Nu går vi!". Varken med löften eller hotelser kunde han övertalas och läpparna upprepade sitt "Nu går vi, far!" allt mer beklämmande, allt mer hjärtslitande.
   Häftiga, stridiga känslor avspeglade sig i den gamle gruvarbetarens ansikte. Men när han såg de där ögonen som stirrade på honom förtvivlade och bönfallande och fulla av tårar, förbyttes hans stigande vrede i outsäglig ömhet: pojken var ju så klen och liten ännu! Och den faderskärlek som slumrade i det inre av hans väsen bröt plötsligt fram med obetvinglig kraft.
   I fyrtio år hade han arbetat hårt och lidit nere i gruvan. Plötsligt stod minnen från detta liv för hans inre syn och med djup ångest insåg han att genom allt detta skoningslösa slavgöra hade han slitit ut sin kropp till den grad, att den när som helst kunde spottas ut ur gruvan som en ömklig kvarleva. Vid insikten att samma öde väntade varelsen här vid hans sida, greps han med ens av en okuvlig lust att slåss om bytet med det här omättliga monstret till gruva som slet minderåriga barn ur kvinnornas famn för att förvandla dem till parias, vars skuldror med samma stoicism får ta emot ägarnas brutala slag och klippans smekningar i de lutande gångarna.
   Men den jäsande upprorskänslan hos honom trängdes snart undan vid tanken på alla hungriga och nakna i det fattiga hemmet. Själv var han deras enda stöd och hans långa erfarenhet överbevisade honom om det meningslösa i hans illusion. Hade gruvan lagt beslag på någon, släppte den aldrig honom fri igen. Upp och ner i de djupa schakten strömmade detta tidvatten av levande varelser som aldrig skulle upphöra. Söner följde på fäder likt nya länkar som ersätter gamla och slitna i en kedja utan slut. Småttingar som hade inandats den förgiftade luften nere i gruvan växte upp till glåmiga, försvagade och orkeslösa varelser. Men det var inget att göra åt, det var nu en gång deras lott här i världen.
   Och med en beslutsam gest drog den gamle loss ett starkt och smidigt rep som han bar hoprullat om midjan. Pojken värjde sig och bad att få slippa men fadern band fast det om livet på honom och knöt därefter fast andra ändan i en järnbult i klippan. Där hängde redan ett par gamla repstumpar som vittnade om att det inte var första gången den bulten hade fått göra tjänst för samma sak.
   Halvdöd av skräck skrek den lilla varelsen ut sin ångest och sin övergivenhet, och det blev nödvändigt att ta till våld för att slita loss honom från faderns ben, för han klängde sig fast med hela sin styrka. Gruvgången fylldes av hans hjärtskärande skrik utan att det späda offret, olyckligare än Bibelns Isak, hörde en hjälpande röst som kunde hejda fadersarmen, där den reste sig mot sitt eget kött och blod som en följd av människors brott och orättvisa.
   Än en gång sviktade den olycklige fadern i sitt beslut, när han hörde ropen skalla bakom sig uppslitande och förtvivlade. Men hans vacklan varade bara någon sekund. Han slog händerna för öronen för att slippa höra rösten som rev och slet i hans inälvor, och han skyndade på stegen för att komma bort från platsen. Innan han lämnade gruvorten hejdade han sig ett ögonblick och då hörde han en röst matt som en viskning och dämpad av avståndet, som ropade långt där borta: "Mor! Mor!"
   Då började han springa som en besatt, jagad av denna bedrövade jämmer, och han stannade inte förrän han stod öga mot öga med den svarta ådern i berget. Där förvandlades hans smärta till ursinnig vrede och han grep om hackans skaft och gick löst på kolet. I det hårda blocket genljöd hans hugg som en hagelskur mot klingande glas och den stålade spetsen grävde sig in i den svarta och glänsande massan, den rev loss väldiga stycken som tornade upp sig mellan gruvarbetarens ben allt under det att ett tätt koldamm lade sig som en slöja över den blinkande lampan.
   Kolsplittret ven i luften omkring och träffade honom i ansiktet, på halsen och det nakna bröstet. Rinnande blod blandades med den ymniga svetten som täckte hans kropp, och kroppen tvingade sig in som en kil i skåran i berget, den vidgade hålet allt mer med ivern hos en straffånge som borrar sig genom förtryckets mur men utan det hopp som ger fången styrka och mod: att vid den långa arbetsdagens slut finna ett nytt liv fullt av sol, av luft och av frihet.
   Översättning: Arne Lundgren

Ur antologin "Den blodiga midsommarnatten", Fabian 1988.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki