FANDOM


Av Cecilia Davidsson

Ritva har den vita klänningen, den nästan genomskinliga med broderade blommor och fransar nedtill, vit baddräkt under det vita, guldkedjan runt halsen; guld mot gyllene hud, guld i håret: en drottning.
   "Du", säger Ritva och ställer ner badväskan. "Är du här i dag igen."
   Det är som ett trolleri att Ritva har kommit till badviken nästan exakt samtidigt som hon.
   "Vad heter du?"
   "Jenny", mumlar hon.
   "Jenny?"
   Hon nickar, slänger med plastpåsen där hon har stoppat ner badlakanet. Ritva ler med sin breda rödmålade mun, inte direkt mot Jenny, mer mot träden bakom henne, det finns några fina björkar där.
   "Maritas dotter, va?"
   Jenny vrider lite på sig. Dotter är ett konstigt ord, högtidligt på något vis, och hon vill inte tänka på Marita nu.
   "Det går liksom inte att ta miste på", säger Ritva och lyfter på klänningen, försiktigt som vore den av ömtåligaste tyg, lyfter den över höfter, mage, bröst, huvud. Jenny har slutat slänga med påsen och står stilla och bara tittar. Rit-va viker ihop klänningen och lägger den i badväskan, tar fram ett hårspänne och gör en spretig knut av det gyllene håret, och med nacken bar tycker Jenny att Ritva ser ännu mer drottninglik ut. Så stiger Ritva ner i vattnet, i den bruna sjön som för varje dag blir allt varmare; med rak rygg skrider hon förbi den täta vassen, vattnet rör sig knappt runt benen. Alla soliga dagar badar Ritva, och det har nästan bara varit soliga dagar, dagar då Marita svettas och lider. Marita badar aldrig, hon går hemma med dammtrasan i handen, sparar på glasburkar och lagar brun sås till fisken.
   Vid näckrosbladen skjuter Ritva ut kroppen och börjar simma med stora långsamma tag ut mot sjöns mitt. Jenny hoppas att hon inte har tänkt bada så länge i dag, att hon snart ska vända om och simma tillbaka och gå upp på land och sola, men hon vet också att Ritvas man är bortrest, alla vet det, och att Ritva kan simma eller bara ligga och flyta i vattnet längre än någon annan, för inget väntar på henne, inte den där mannen i alla fall. Jenny har bara sett honom på håll, på väg in i en blank bil. Han är en höjdare, har Marita sagt.
   Jenny kliver ur shortsen och tar av sig tröjan. När hon blir stor vill hon också ha en man som är bortrest så att hon kan bada så länge hon vill. Hon drar irriterat i baddräkten; den är bara några veckor gammal men redan för liten. När hon stiger ner i vattnet måste hon släppa Ritva med blicken för att inte halka på stenarna; hon tänker inte ramla och slå sig; knäna och låren är redan fulla av blåmärken, och inte blir hon det minsta brun heller. Inte som Ritva. Jenny är svettig av ansträngning när hon till slut kommit tillräckligt långt ut för att börja simma. Hon vågar sig inte längre ut än till näckrosbladen, men det gör inget; nu badar de tillsammans, hon och Ritva.
   Ritva sitter på en sten och blossar på en cigarett med vitt filter. Hon har dragit ner axelbanden över armarna och virat en handduk runt håret, bröstvårtorna syns tydligt under baddräkten.
   "Marita och jag gick i samma klass, vet du", säger hon och blåser ut en pelare av rök mot den ljusblå himlen. "Hon var duktig i skolan, Marita. Jag trodde det skulle bli något stort av henne."
   Stort? Ja, Marita är stor, tänker Jenny. Stor och fet står hon ute på altanen och suger på stinkande fimpar, tjatar om att "måste sluta innan cancern tar mig".
   "Killarna jagade henne", säger Ritva med ett litet skratt. "Hon var tidigt utvecklad, precis som du. Det gjorde dom tokiga."
   Jenny vänder ner blicken i gräset. Hon vill inte höra om Marita.
   "Är dom likadana nu för tiden, killarna?" frågar Ritva. "Jagar dom dig?"
   "Äh", säger Jenny. "Ibland, kanske ..." Jaga är fel ord, tänker hon, det är som om de inte orkar. De hänger runt henne, hindrar henne från att komma fram på cykeln, kallar henne saker.
   Ritva lyfter på en sten och trycker ner fimpen i den fuktiga jorden, lägger stenen över. Hon reser på sig och sätter sig bredvid Jenny i gräset, griper efter hennes fötter och tår.
   "Dom är så små", säger hon. "Små i förhållande till resten. Killas det?"
   "Nä", säger Jenny fast det inte är sant.
   "Försök slappna av", säger Ritva och drar mjukt i hennes tår. Jenny vet inte vad Ritva gör, vet inte vad hon själv ska göra, försöker göra som Ritva säger.
   "Du måste faktiskt andas", säger Ritva. "Andas med lugna andetag."
   Jenny andas och lyssnar uppmärksamt på sina andetag för att se om de är lugna. Hon känner sig yr.
   "Du är rolig, du", säger Ritva och släpper Jennys fötter. "Du skulle vara riktigt söt om du bantade."
   Jenny drar åt sig fötterna, biter ihop käkarna. Nu blev det fel igen, hur hon än gör blir det fel, hon vet aldrig hur man ska göra. Hon är precis lika fel som Marita som lagar brun sås till den kokta torsken. Hon nyper sig på insidan av låren för att hindra gråten att komma upp ur halsen.
   Ritva lägger sig ner på rygg och blundar. Jenny sväljer genast klumpen i halsen och tittar andäktigt på allt det vackra: den bruna släta huden med de små fjunen på armarna, den insjunkna magen med navelns rundning som anas under baddräkten, de avlånga låren, de släta fötterna och rosa tånaglarna. Ritva är som en dröm, alla talar om Ritva, men ingen har sett henne som Jenny nu ser henne. Ja, hennes man förstås. Men han räknas inte. Han är bortrest, och vem vet om han någonsin kommer tillbaka?
   Ritva öppnar ett öga, ser på henne.
   "Ska du inte gå hem snart? Väntar inte Marita på dig?" "Nej, det tror jag inte", säger Jenny.
   "Det skulle vara skönt att vara ensam en stund", säger Ritva.
   "Ja", säger Jenny och virar badlakanet runt kroppen och kränger av sig den plaskvåta baddräkten. Det är klart hon vill vara ensam, tänker hon, ensam så att hon kan bada naken.
   "Hälsa Marita", säger Ritva med släpig röst.
   "Ja", säger Jenny och knölar ner badlakanet i plastpåsen och är klar att gå. Men hem till Marita tänker hon inte gå. Marita vet inte vad Jenny har för sig. Aldrig att hon ska få veta om Ritva. Drottning Ritva är Jennys hemlighet. Jenny går bara till nyponbuskarna. Hon har legat där förut och tittat på Ritva när hon badar naken. Det pratas om Ritvas nakenbad, men ingen utom Jenny har sett det på nära håll.
   Men det verkar inte som om Ritva tänker klä av sig och bada riktigt än. Hon sätter sig upp, sticker ner handen i badväskan och tar upp en mobiltelefon, trycker på knapparna. Några fiskmåsar dyker plötsligt upp och skriar rakt över huvudet på Jenny och överröstar början på samtalet. Men sedan hör hon allt vad Ritva säger:
   "Jag är rätt utled faktiskt. Man får inte vara i fred, folk snackar. Vi kanske ska sälja huset?"
   Jenny kryper fram så att hon kan se hela Ritva, jo: hon har dragit ner baddräkten ända till rumpan så att ryggen är bar, kotorna syns tydligt.
   "Den där ungen var här i dag igen, Maritas unge. Hon verkar helt störd, precis som sin mamma. Ser ut som en gris. Hon glor på mig som om hon aldrig sett folk, men det kanske hon inte har heller!"
   Jenny stelnar till, slutar att andas. Mer kommer ur Ritvas mun:
   "Det är klart det är synd om henne. Det är alltid synd om fula barn."
   Sedan är måsarna där igen, rakt över Jenny, och hon vrider ansiktet mot dem och skriker inom sig: Jävla fåglar, jag ska döda er!
   "Och så har hon potatisnäsa, stackarn!" säger Ritva och fnittrar. "Åh, älskling!"
   Potatisnäsa? Jenny sätter handen för näsan: ingen har sagt förut att den ser ut som en potatis! Allt har hon fått höra utom just det: gristryne, bröstfia, pattlisa, tjocksmock, fetto, elefant, bulle, svullo, fetfitta, pucko ...
   "Om du var här nu vet jag precis vad jag skulle göra ..."
   Jenny tycker inte alls om det hon får höra, och pussandet som sedan tar vid är värst av allt; verkligen inte drottninglikt. I evigheter tycks det hålla på, smackandet och gullandet, och när det äntligen är över dunkar det hårt i öronen på Jenny. Hon reser sig upp, det sticker i benen och hon måste vänta en stund innan hon kan kliva fram ur buskaget. Hon tittar på Ritva som ligger i solen, tittar bort mot den tomma stigen, ut över sjön som ligger stilla. Rit-va tror dumt nog att hon är ensam i viken där hon ligger och halvsover med öppen mun. Inget anar hon, inget fattar hon! Och Jenny försöker inte ens smyga när hon går fram och plockar upp stenen under vilken fimpen ligger. Den är inte så tung som hon trodde, så i stället för att bara släppa den rakt i ansiktet — rakt på näsan — som hon först tänkte, slår hon till med all kraft. Det krasar till.
   "Potatisnäsa!"
   Hon hinner slå stenen mot ansiktet en gång till innan Ritva sprattlande rullar runt. Först står hon på alla fyra och skriker med blodet droppande ner i gräset, sedan lyckas hon komma upp på knäna, och nu det är väldigt mycket blod som rinner nerför brösten och magen och fläckar ner den vita baddräkten. Hon famlar och viftar med händerna framför sig, skakar i kroppen och skriker som en vansinnig.
   "Håll käften!" skriker Jenny och sätter händerna för öronen. "Håll käften, håll käften!"
   Men hur högt hon än skriker hör Ritva inte, eller så vill hon inte höra, och Jenny plockar upp en ny sten, en större och tyngre, och slänger den med båda händerna mot det röda, skrikande, den träffar pannan, huvudet studsar bakåt och drar med sig hela kroppen så att Ritva blir liggande i en båge med knäna under sig. Och äntligen är det tyst.
   Jenny går tillbaka till buskarna för att hämta plastpåsen. När hon böjer sig ner känner hon att det värker i kroppen, särskilt i armarna. Hon är plaskvåt av svett och skulle helst av allt vilja bada igen, fast någon annanstans. Hungrig är hon också.
   Hon tittar en sista gång på Ritva som ligger kvar i den obekväma ställningen. Plötsligt rycker det till i kroppen, en sekund bara, som av en elektrisk stöt. Jenny håller andan, väntar, men Ritva är och förblir tyst, och hon börjar gå hemåt. Marita har säkert haft maten klar länge.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki