FANDOM



Av Frank Jeger

Herlow 1.png


   Som den ärade läsaren säkert känner till brukar man i våra dagar skilja på bofasta spöken och vandrande andar. Och medan de förra — med få undantag — har ett godmodigt lynne, liksom de tack vare sitt välbehållna och fylliga utseende kan sprida trivsel i varje hus, där man möter dem, vid varje torvbrasa i ett lantligt värdshus, där man kan ha turen att få sällskapa med dem efter den goda kvällsmaten och i lugn och ro kan diskutera denna världens ondska med dem över en ångande rom- eller röddvinstoddy och få sina aningar om hinsides fröjder bekräftade — så erbjuder de senare, är framskjutna, deras ögon är djupt liggande och rinnande, deras öron tunna och den, som de besöker eller för det hus de hemsöker. De har gärna ett retligt humör, deras okroppsliga kroppar är i ständig rörelse, de välter vaser och slår sönder små prydnadssaker och förväxlas ofta med drag, tvärdrag eller småbarn i krypåldern. Får man, men det händer sällan, tillfälle att se dem materialiserade, blir man förstämd. De har höga flintskallar, ela deras huvudform är spetsig, nästippen liksom hakpartiet är framskjutna, deras ögon är djupt ligdgande och rinnande, deras öron tunna och utstående, genomskinliga mot ljus, deras kinder insjunkna, och ofta verkar deras hud kall och fiskaktig, torr och fnasig. Allt som allt gör de vandrande andarna ett otvättat, ett ovårdat och oestetiskt intryck på åskådaren. — Och medan de bofasta spökena kan betraktas som snälla farbröder, som är till idel glädje och uppmuntran för den familj, som har dem i sin krets — till välsigdnelse för husmodern, som i dem har anspråkslösa och muntra gäster och rådgivare, för husfadern, som betraktar dem som gamla goda vänner och kamrater, för barnen, som låter spöket uppträda än som lekfardbror, än som bock att hoppa över och än som berättare av rörande och idylliska gamdla historier — till skillnad från dessa vänsälla och fredliga spöken, är de vandrande andarna bara till besvär för de hus, de kastar sig över på sina eviga vandringar. Och varför längre förtiga den djupaste orsaken till deras hemlöshet och förvirring för min läsare och läsarinna, som kanske blir nedstämda och oroliga av vetgirighet eller nyfikenhet. Medan de bofasta spökena finns till och vet att de finns till — de får ju daglig påminnelse om sin oumbärliga existens — så plågas vandrarandarna ständigt av tvivel på sin egen existens. De tvivlar på att de finns till och söker alltid efter en mändniska, som kan försäkra dem om att de finns, att de verkligen finns till, att de — ni får förlåta uttrycket — att de är levande. Men för att göra det svårare för sig själva, för att plåga sig mer än det är nödvändigt, uppsöker vandrarandarna med förkärlek det slags människor, det slags bildade människor, som man kan förmoda har det största behovet — på grund av övertygelse eller gudfruktighet — att förneka vandrarandarnas existens, att vägra att ge dem frälsningen, den frälsning som för vandrarandarna består av orden: "Jag tror på er." I gengäld — och det vill jag framhålla till tröst för ängslande själar — lämnar en vandrarande omgående frälsarens hus och komdmer aldrig någonsin tillbaka. Ja, befriar för all evighet det hemsökta huset från besök av andra vandrande andar, kanske med hjälp av ett för människor osynligt tecken, en för människor luktfri doft.
   I den lilla jylländska socknen Herløw levde för många år sedan en präst. Hans hustru hade dött vid unga år i barnsäng, och prästen hade nu levt ensam i många år och hade efter hand funnit frid med sig själv efter den smärtsamma förlust, som hustruns död hade vållat honom. Han skötte sin. gärning på bästa sätt, var omtyckt av sina församlingsbarn och fick, allt efter som tiden gick, mer och mer smak för livets glädjeämnen, som för den ogifta, medelålders prästen var bordets, vinets och jaktens. Inte så att han levde i frosseri eller fylleri, men han satte värde på god och vällagad mat, på gott och vällagrat vin och på en vacker, hög hösthimmel, under vilken han vandrade med sin hund och sin bössa. Han hade haft turen att få en bra hushållerska i köket, han hade förbindelse med en fin och tämligen okänd — och därför ganska billig — vinfirma i Bordeaux, som skickade honom vad han behövde och tyckte om på fat och flaskor. Och han hade en vacker, brunfläckig fågelhund och ett säkert och bra gevär, som aldrig svek honom, när det gällde fågel och annat vilt. Han levdde fredligt i sin prästgård i den lilla, vänliga socknen, alla till glädje och Herren till välbehag, det kan ingen tvivla på. Om sommaren njöt han av sin trädgård, pysslade lite med skyffel i blomsterrabatterna och med räfsa på grusgångarna — prästgårdens jord hade han arrenderat ut, då han inte tyckte om att gå bakom plogen med utsädespåsen om nacken — och om vintern satt han i sin studerkammare och rökte pipa och drack vin, skrev sina predikningar och läste sina böcker. Vithårig, värdig, med en frisk och sund ansiktsfärg på grund av mycket friluftsliv, svartklädd, med harmoniskt humör, nöjd och till freds, lycklig får man väl kalla honom.

Herlow 2.png


   Till denna man, till denna goda präst, kom en afton en vandrarande. En vinterkväll när snöstormen rasade kring prästgårdens knutar satt vår präst fördjupad i läsningen av den heliga skrift och hade just med pekfingernageln strukit under dessa ord i Matteusevangeliet: "blevo de förfärade och sade: 'Det är en vålnad', och ropade av förskräckelse" — när han hörde, hur en ruta i rummet mot trädgården klirrande föll till golvet. Irriterad över att bli avbruten reste han sig, tog ljuset i handen och gick dit in. Den kalla vinden yrde in i rummet, snön hade redan samlat sig i en liten driva på golvet, och prästen trodde att stormen hade orsakat den omotiverade förstörelsen. Han gick tillbaka, ringde på sin hushållerska och bad henne sätta en bricka eller vad hon kunde hitta på för den sönderslagna rutan, så fick de skicka bud efter ett nytt fönsterglas i morgon.
   Och därmed slog sig prästen ner igen i sin skrivbordsstol, fick eld på pipan, som hade slocknat, hällde upp ett nytt glas härligt djupröd bordeaux och beredde sig att återuppta den avbrutna läsningen av Matteusevangeliets fjortonde kapitel — när han till sin förvåning och i vanmäktigt raseri såg hur den bara till hälften tömda flaskan lyfte sig från bordet, vände sig vågrätt i luften och hällde ut den livgivande drycken på den vackra mattan i studerkammaren.
   Prästen kunde med nöd och näppe hålla tillbaka ett utbrott av rädsla och vrede, men som den saktmodiga man han var, lät han inte de besinningslösa orden komma över sina läppar. Däremot skruvade han upp lampan, som därvid kastade ett bättre ljus ut i rummet. Det fanns ingenting att se utom den stora vinfläcken på mattan, som mörkröd bredde ut sig över det fina mönstret. I samma ögonblick gick dörren upp, och hushållerskan kom in och talade om att hon hade spikat en tvättbräda för det trasiga fönstret. Hon fick genast ögonen på vinfläcken och kunde inte avhålla sig från att förebrå prästens hans slarv. Vartill präsdten lugnt svarade, att han hade haft sån otur att han puttat ner flaskan från bordet med boken eller kanske med pipan. Husdhållerskan behärskade sin harm, och medan hon försäkrade sin husbonde om att den där fläcken aldrig skulle gå att få bort, gned och skrubbade hon på den med sitt förkläde och gnuggade på så sätt ordentligt in den röda färgen djupt ner i mattans lugg, som för att försäkra sig om att hon inte skulle behöva ta tillbaka sina ord. När hon reste sig efter fullbordat värv, bad prästen henne vara så vänlig att gå ner i källaren och hämta upp. en ny flaska bordeaux till honom, av samma märke, av samma årgång. Hon gick och slängde igen dörren efter sig.
   Men från denna vinterkväll var den fridsamma och trevliga atmosfären i prästgården förvandlad till, en obehaglig, nervös och irritabel stämning. Varje dag gick det söndder någonting, än ett dyrbart vinglas i disken, än prästens favoritpipa med porslinshuvud — den med den danska flaggan och en jägare på jakt målad i de vackraste färger — än en stol, som plötsligt tippade över baklänges med sin förfärade ryttare, det kunde vara prästen själv eller hans hushållerska eller en sällsynt gäst, än en bokhylla, som rasade ihop i nattens mörker och fyllde huset med ett förskräckligt oväsen och husets två innevånare med skräck. — I början tolkade hushållerskan de upprepade händelserna så att hela prästgården var förfallen, och hur skulle den kunna vara annat, menade hon, när husets herre aldrig rörde vare sig hammare eller hyvel? Och när hon under de förr så trevliga måltiderna satt mitt emot prästen och såg hur han kämpade med att ena gången få soppskeden, andra gången gaffeln, bogserad upp till munnen — det var som om en osynlig hand oavbrutet knuffade till hans hand och med djävulsk envishet försökte få honom att spilla på duken och hindra honom från att få den goda maten i magen — eller när han lyfte sitt vinglas och det föll ur handen på honom, så att det goda vinet spilldes ut över den fina spetsduken — då kunde hushållerskan inte tänka annat än att husfadern hade blivit gammal och skröplig och kanske hade ätit och druckit för mycket i sina dar.

Herlow 3.png


   Denna hennes sista förmodan vann anslutning hos församlingens prost, som en vårdag kom åkande i sin lätta vagn för att hålla visitation. Prosten var inte heller någon föraktare av bordets glädjeämnen, och när han svängde upp framför prästgårdens breda trappa, gladde han sig redan åt den frukost, som han från tidigare besök visste väntade honom där inne. Och — det måste man understryka — han gladde sig nästan lika uppriktigt åt att få njuta den predikan, som prästen skulle hålla nu på förmiddagen, en predikan, så stilla och from, och framförd med så ärevördig och trosviss stämma, att var och en måste glädjas.
   Vem kan föreställa sig prostens förundran och irritation när han i stället för att möta den vanliga trivsamma atmosfären, möttes av ett jagat och jäktat och nervöst vinddrag i hela prästgården. Förmiddagspredikan i kyrkan var inte heller bra, och prästen framförde den med en ständigt sviktande och avbruten röst, som gjorde det svårt att fatta innehållet. Och vid frukostbordet efteråt, som visserligen var som i gamla dagar vad rätternas mängd och tilllagning beträffar, men där stämningen var nervös och jäktad och onjutbar — föll det prosten in, liksom hushållerskan tidigare, att den gode gamle prästen inte bara hade blivit gammal utan också ett offer för sina jordiska njutningar. Man såg honom sitta där och kämpa med maten, man såg hans händers plötsliga och konvulsiviska ryckningar, man såg honom spilla soppa och vin på duken, man såg honom strö köttbitar och sås och kaka så givmilt omkring sig som man strör ut korn och brödsmulor åt småfåglarna vintertid. Och prosten blev förstämd och en liten smula rädd, när han kom att tänka på sin egen förtjusning i mat och gott vin, även om han alltid hade vetat att vara försiktig med bådadera. Och prosten tänkte, att detta var Guds straff. Detta var inte annat än en skrämmande bild, som Herren i sin nåd hängde upp för honom, prosten, så att han i rätt tid kunde försaka världens njutningar och leva resten av sina dagar i askes och helgonlik avhållsamhet.
   Och med en suck betraktade han resultatet av hushållerskans fina kokkonst, med bedrövad min såg han på de sköna flaskor, som stod och väntade på prästens serveringsbord. Och medan det gick ett häftigt och beklagande uttryck över hans ansikte, höll han sin hand över vinglaset, när prästen försökte skänka i, och han bad med tunn röst hushållerskan om en smörgås i stället för hennes sparris, laxforell, andstek och äppelkaka. Bara en smörgås med ost kanske, nej, bara smör och bröd. Och medan prästen inte låtsades om sin förvåning över prostens ovanliga uppträdande, blev den goda hushållerskan så rasande över att hennes goda mat försmåddes, att hon rusade ut i köket, bredde gammal fånalg på en tjock skiva rågbröd, flög in i matsalen igen och kastade det osmakliga brödstycket på prostens tallrik med en upphetsad och föraktfull min i sitt runda ansikte.
   Så förlöpte denna visitationsfrukost.
   Eftersom prästen hade givit upp tanken på att få mera mat och vin i sig — och det låg som en vall av mat runt tallriken och en vallgrav av vin på duken — och sedan prosten med besvär hade tvingat ner grovbrödet och den otäcka fårtalgen — och han vågade inte be hushållerskan om ett glas vatten att skölja ned det med — drog de två herrarna sig tillbaka till studerkammaren för att tala kyrka med varandra. Och knappt hade de slagit sig ner därinne och prästen fått eld på sin pipa — och det är väl överflödigt att berätta att tändstickan ideligen blev utblåst av en osynlig mun, att tobaken ströddes ut på mattan och att den första pipan föll ur handen på honom och gick sönder i sitt fall mot golvet — när de äntligen hade slagit sig ner, kunde den stackars prosten inte längre hålla tillbaka sin ilska mot den underlydande. Han såg sig omkring i detta röriga, smutsiga, dammiga och slarviga rum, som tidigare hade varit världens trivsammaste studerkammare, och förebrådde prästen i skarpa vändningar, att hans frosseri hade tagit en sådan överhand, att han åt och drack så omåttligt, att hans kropp och själ nu hade tagit skadas som det tydligt visade sig..
   Men prästen satt liten och olycklig i sin skrivbordsstol och nickade till sin prost och berättade viskande hur allt hade gått på tok efter den där vinterdagen, när rutan blåste ut under snöstormen. Hur saker gick sönder och föll ner, hur han vid varje måltid blev hindrad att äta och dricka, hur en otrygghet och förvirring vilade över prästgården, hur hans präktiga brunfläckiga Diana hade blivit skottskygg och inte ville jaga harar mer, hur hon om nätterna ylande kröp ihop i sin korg, hur bössan bommade, när en flock rapphöns lyfte, en lång historia om prästens alla olyckor. Och hur kan allt detta, slutade den gamle mannen, annat än inverka på min själ, hur kan jag efter sådana vardagar stå framför min menighet på söndagarna och läsa Herrens ord på rätt sätt.
   Prosten ville avfärda hela den otroliga historien och skulle till att fortsätta sin sparlakansläxa igen, när hans ansikte plötsdligt förmörkades. Han darrade lite på handen, när han försiktigt frågade sin präst, om han med denna berättelse ville godtaga, om han som en kyrkans man, om han trodde på spöken, på gengångare och andar. "Vet ni inte", dånade prosten nu igen, "att den heliga skrift . . . eller vill ni kanske bestrida dessa ord eller draga deras sanning i tvivelsmål?"
   Och vår präst skakade på huvudet och visste varken ut eller in. Han kände ju varje dag och hela dagen kroppsligen, hur ett spöke, en gengångare, en ande drev sitt spel med honom, medan han å andra sidan inte ett ögonblick vågade tvivla på den heliga skrift eller prostens ord. Inte desto mindre vågade han viska: "Fantasma estin."
   Prosten stannade bara en kort stund och den avlöpte inte trevligt. Han stod redan tillsammans med prästen i förstugan och tog på sig sin rock för att åka hem igen, då vår präst fick en förfärlig, ogudaktig, otrolig tanke. Han började skaka, han skalv från hjässan till hälen, blev röd och blek, han ruskade på huvudet och förde tydligen en våldsam kamp med sitt samvete. Men tanken blev för stark för honom. Med ynkdlig stämma bad han prosten vänta ett ögonblick, han hade glömt något ,i studerkammaren, sa han, som han absolut och ofördröjligen måste titta efter, det tog bara ett ögonblick, om prosten ville ha godheten att vänta med att köra till dess, bara en sekund.
   Och utan att avvakta prostens svar försvann vår präst in i sitt rum. Där blev han stående, blek och styv som en pinne, och kampen i hans själ ökade. Men till slut segrade den blasfemiska, otroliga tanken. Han såg sig nervöst omkring, en bok föll ner från bokhyllan högt uppe vid taket. Och så sa han de frälsande ord, som för alltid kunde göra honom fri från sin plådgoande. "Jag tror på dig", sa han högt och tydligt.
   I detsamma ropade prosten ute i farstun, prästen öppnade dörren från studerkammaren, en vind flög förbi honom och fick hans vita lockar att fladdra. Ytterdörren stod öppen, prosten steg upp i sin vagn, hästen ryckte otåligt i tömmarna, de två prästmännen nickade ett avmätt farväl till varandra, och vagnen körde sin väg. Och prästen såg hur nere i allen prostens hatt med ens flög upp i himlen, han såg, hur piskan av sig själv dansade på hästens rygg, han såg hur det slog ut flammor från vagnshjulens nav. Och i det han ödmjukt och fromt viskade "förlåt mig", gick han lugnt in i sitt hus, bad sin hushållerska duka fram frukosten igen, och åt och drack för första gången på långa tider en god och angenäm frukost som i gamla dagar.
   
Av Frank Jaeger. Ur Den levende dØde, 10 nordiska spökhistorier i urval av Tage la Cour, Spektrum, Köpenhamn 1967. Översatt av Margareta Schildt. Illustrerad av Ib Spang Olsen

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki