Fandom

Svenskanoveller Wiki

Precis en timme

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Entimme 1.png

Av DASHIELL HAMMETT


DET här är mr Chrostwaite, sa. Vance Richmond. Chrostwaite, inklämd mellan armstöden på en av advokatens breda stolar grymtade någonting, som kanske skulle föreställa en bekräftelse på presentationen. Jag grymtade tillbaka och sökte rätt på en stol åt mig.
Det var en pösig ballong till karl    — den här Chrostwaite    — i en grönrutig kostym som inte kom honom att se mindre ut än han var. Hans slips var en skrikig sak, mest i gult, med en stor diamantnål instucken på mitten, och det fanns flera stenar på hans plufsiga händer. En svampig fetma suddade ut hans drag och gjorde det omöjligt för hans runda rödmosiga ansikte att visa upp något annat uttryck än det av trumpen julgris, som det en gång hade fastnat för. Han stank av gin. 

Entimme 2.png


   — Mr Chrostwaite är agent på Stilla havskusten för Ömsesidiga Eldsläckar-Fabriksbolaget, började Vance Richmond, så fort jag hade slagit mig ned. Hans kontor ligger på Kearny-gatan nära Californiagatan. I går, omkring en kvart i tre på eftermiddagen, gick han upp på sitt kontor och lämnade sin bil — en Hudson touring — stående utanför med pådragen motor. Tio minuter senare kom han ut. Bilen var borta.
Jag såg på Chrostwaite. Han satt och tittade på sina feta knän utan att visa ett dyft intresse för vad hans advokat hade att säga. Snabbt tittade jag tillbaka på Vance Richmond; hans öppna, bleka ansikte och smärta gestalt verkade avgjort vackra vid sidan om hans uppsvällda klient.
   — En karl vid namn Newhouse, sa advokaten, som ägde ett tryckeri, på Californiagatan just om hörnet från mr Chrostwaites kontor, blev påkörd och dödad av mr, Chrostwaites bil i korsningen av Clay- och Kearnygatorna, fem minuter sedan mr Chrostwaite hade lämnat bilen för att gå in på sitt kontor. Polisen hittade bilen kort efteråt, bara ett kvarter från olycksplatsen    — på Montgomerygatan nära Clay.
Saken är tämligen klar. Någon stal bilen genast mr Chrostwaite hade lämnat den, han satte full fart, körde omkull Newhouse och sedan, i skrämseln, smet han från bilen. Men så här är mr Chrostwaites ställning: För tre kvällar sen, då han körde ... kanske en smula vårdslöst
   — Full, sa Chrostwaite utan att se upp från sina rutiga knän; och fastän rösten var hes och belagd — sträv av viskyrost — fanns ingenting uppskärrat i hans ton.
   — Medan han körde; kanske lite vårdslöst, utefter Van Nessavenyn, fortfor Vance Richmond utan att fästa sig vid inpasset, råkade mr Chrostwaite stöta omkull en fotgängare. Karlen blev inte svårt skadad, och får en mycket frikostig ersättning för sveda och värk. Men vi ska inställa oss vid rätten om måndag för att stå till svars för vårdslös framfart, och jag är rädd att den där händelsen i går, där tryckaren blev dödad, kan ligga oss i fatet.
Ingen tror, att mr Chrostwaite satt i sin bil när den dödade tryckaren — vi har en uppsjö med bevis för att han inte gjorde det. Men jag är rädd att tryckarens död kan vändas till vår nackdel, när vi svarar` i Van Nessaveny-målet. Eftersom jag är advokat, vet jag precis hur stor affär kärandens advokat — om det faller honom in - kan göra av det i själva verket obetydliga faktum att samma bil som krockade mannen på Van Nessavenyen dödade en annan man i går. Och som advokat vet jag också hur troligt det är att han slår in på den vägen. Han kan lägga ut det på ett sånt sätt att vi far liten eller ingen chans att bemöta honom.
Det värsta som kan hända är förstås, att mr Chrostwaite i stället för de vanliga böterna blir skickad till stadsfängelset på en eller två månader, och det är det som vi vill ...
Chrostwaite lät höra sig igen, fortfarande begrundande sina knän.
   — Förbaskat obehagligt, sa han.
   — Det är det vi vill undvika, fortsatte advokaten. Vi är villiga att betala dryga böter och lär få göra det, eftersom händelsen på Van Nessavenyn tydligt var mr Chrostwaites fel. Men ...
   — Full som ett ägg, sa Chrostwaite.
   — Men vi vill inte att den där andra olyckan, som vi inte har något med att göra, ska få ett orimligt inflytande på den mindre förseelsen. Vad vi vill, vidare, är att få tag på den eller de som stal bilen och rände på John Newhouse. Om de blir fast finnan vi går till rätten, riskerar vi inte att få sota för deras tilltag. Tror ni att ni kan hitta dem före måndag?
   — Ska försöka, lovade jag, fast det blir inte så ...
Den mänskliga ballongen avbröt mig genom att häva sig på fötter och famla efter klockan med sina tjocka juvelprydda fingrar.
   — Hon är tre, sade han. Har ett parti golf halv fyra. Äh, hör ni, hugg dom? Förbaskat obehagligt att bli inburad.
så rultade han ut.

Entimme 3.png

Från advokatens kontor gick jag ned till polishuset och efter att ha snokat omkring några minuter, fick jag tag på en konstapel, som hade anlänt till hörnet av Clay- och Kearnygatorna några sekunder efter det Newhouse blivit påkörd.


   — Just som jag kom ut från polishuset fick jag se en kärra slira om hörnet vid Claygatan, berättade konstapeln, en stöddig rödblond karl vid namn Coffee. Sen såg jag en hoper människor skocka sig, så jag gick dit, och där låg den där John Newhouse raklång. Han var redan död. Ett halvdussin människor hade sett när han rammades, och en av dom skrev upp numret på bilen som gjorde det. Vi hittade bilen stående tom strax om hörnan på Montgomerygatan med kylarn mot norr. När bilen rände på Newhouse, hade det suttit två gubbar i den, men ingen la märke till hur dom såg ut. När vi hittade den, fanns ingen i den.
   — I vilken riktning gick Newhouse?
   — Norrut längs Kearnygatan, och han var mer än halvvägs över Claygatan, när han stöp. Bilen kom också norrut på Kearny och svängde in mot öster på Clay. Hela felet låg nog inte hos killarna i bilen — sa dom som såg hur det hände. När Newhouse gick över gatan tittade han på en papperslapp i handen. Jag hittade en utländsk sedel i hans hand, så jag misstänker det var den han tittade på. Löjtnanten säger att det var holländska pengar — en hundraflorinare, säger han.
   — Fått reda på något om karlarna i bilen?
   — Ingenting. Vi dök på varenda en vi kunde hitta i grannskapet av California- och Kearnygatorna, där bilen blev stulen, och kring Clay- och Montgomerygatorna, där den lämnades kvar. Men ingen kunde minnas sig ha sett dom, som tog sig in i den eller tog sig ur den. Karlen som ägde bilen körde den inte — så den blev nog ordentligt knyckt, skulle jag tro. Först tyckte jag nog, att olyckan verkade lite skum. Den där John Newhouse hade fått sig ett Blått öga, som var ett par tre dar gammalt. Men när vi gick fram på den linjen, fick vi veta, att han hade haft en sorts hjärtattack for ett par dar sen, och föll så att han drämde ögat i en stol. Han hade legat sjuk i tre dar — gick hemifrån bara någon halvtimme eller så före olyckan.
   — Var bodde han?
   — Neråt Sacramentogatan. Jag har hans adress här nånstans.
Han bläddrade i en solkig anteckningsbok, och jag fick den döde mannens husnummer, och namn och adresser på vittnena som Coffee hade förhört. Därmed var konstapelns upplysningar uttömda, så jag lämnade honom.

Mitt nästa drag skulle bli att syna området, där bilen hade stulits och där den övergivits, och sedan fråga ut vittnena. Det förhållandet att polisen förgäves hade avverkat det fältet, gjorde det inte troligt att jag skulle hitta något av värde, men fördenskull kunde jag inte förbigå de där sakerna. Nittionio procent av allt detektivarbete är ett tålmodigt samlande av detaljer — och våra detaljer måste skaffas så nära källan som möjligt, likgiltigt vilken annan som har bearbetat området före en själv. Men innan jag slog in på den Bogen, beslöt jag att titta in på den döde mannens tryckeri — bara tre kvarter från polishuset — och höra efter om någon av hans anställda hade fått veta någonting, som kunde var till hjälp.
Newhouses firma upptog bottenvåningen av ett litet hus på Californiagatan mellan Kearny och Montgomery. Ett litet kontor hade avskilts åt gatan med en dörr som ledde till den inre tryckerilokalen. Den ende som befann sig på det lilla kontoret, när jag kom in från gatan, var en kort, undersätsig karl i fyrtioårsåldern med bekymrad uppsyn, som satt vid skrivbordet i skjortärmarna och prickade av siffror i en liggare mot andra på en trave lappar framför sig. Jag presenterade mig, talade om att jag var från Kontinentala Detektivagenturen och intresserade mig för Newhouses död. Han sa att han hette Ben Soules och att han var Newhouses faktor. Vi skakade hand, och så viftade han mot en stol på andra sidan bordet, sköt undan papperna och boken som han arbetat med, och krafsade sig uttråkad i huvudet med blyertspennan.
   — Det här är förskräckligt, sa han. Det ena är inte det andra likt — vi sitter i arbete ända till hakan, och så måste jag trassla med den här bokföringen, som jag inte alls är hemma i och...
Det pinglade till och han avbröt sig för att lyfta upp telefonluren.
   — Jaha ... Det är Soules ... Vi har dom i arbete nu ... Jag ska göra vad jag kan, till måndag middag... Jag minns att vi lovade dom till i går, men ... Jo, jag vet! Jag vet! Men chefens död har försenat oss. Förklara det för mr Chrostwaite. Och ... Och jag lovar att ni får dom på måndag morgon — säkert. Soules slängde irriterat mikrofonen på klykan och tittade på mig.


Entimme 4.png
   — Man tycker ju, när det var hans bil, som dödade chefen, att han skulle haft nog vett att inte gnälla över förseningen.


   — Chrostwaite?
   — Javisst, det var en av hans kontorister. Vi håller på att trycka några broschyrer åt honom — lovade ha dom klara i går — men när chefen dog och vi fick ett par nya arbetare att sätta in i jobbet blev vi efter med allting. Jag har varit här i åtta år och det här är första gången vi någonsin har sinkat en beställning — och varenda sabla kund tjuter som om elden var lös. Om vi hade gjort som nästan alla andra tryckerier, skulle dom ha vant sig vid att vänta, men vi har skämt bort dem. Och sen den där Chrostwaite. Skulle väl ha lite anständighet i kroppen, när det var hans bil som dödade chefen.
  &nbspJag nickade medlidsamt, sköt en cigarr över bordet och väntade tills den brann i Soules mun, innan jag frågade:

— Ni sa nånting om ett par nya arbetare, som måste läras upp. Hur kommer det sig?
   — Jo, mr Newhouse skickade iväg ett par av våra tryckare förra veckan — Fincher och Key. Han märkte att dom var kommunister, så dom fick luften.
   — Något trassel med dom, eller något annat klagomål utom att dom var kommunister ?
   — Nej — dom var rätt så bra arbetare.
   — Något bråk sedan han avskedat dom? frågade jag.
   — Inget bråk precis, fast dom ilsknade till. Hävde ur sig långa ramsor innan dom gav sig av.
   — Minns ni vilken dag det var?
   — Förra onsdan, tror jag. Ja, onsdag, för jag anställde två nya i torsdags.
   — Hur många man har ni?
   — Tre, utom jag.
   — Var mr Newhouse mycket ofta sjuk?
   — Inte så sjuk att han måste vara borta särskilt ofta, fast då och då krånglade hjärtat, så att han måste ligga till sängs en vecka eller tio dar. Han var aldrig vad man kallar fullt frisk någon gång. Han skötte aldrig annat än kontorsgörat — jag hade hand om verkstan.
   — När blev han sjuk nu senast?
   — Hans fru ringde hit på torsdag morgon och sa, att han hade fått ett nytt anfall och inte kunde väntas på några dar. Han kom in i går — på torsdag eftermiddag — bara en tio minuter och sa, att han skulle börja jobba igen i dag på morgonen. Han blev dödad strax sedan han gått härifrån.
   — Hur verkade han — mycket sjuk?
   — Inte så farligt. Han såg förstås aldrig kry ut, men i går märkte jag inte stor skillnad mot vanligt. Jag tror inte att det här sista anfallet var så svårt som dom flesta andra — han brukade ju bli liggande en vecka eller längre.
   — Sa han, vart han tänkte ta vägen, då han gick? Jag frågar av den orsaken, att när han bodde borta på Sacramentogatan, så skulle han naturligtvis ha tagit spårvagnen vid den gatan, om han tänkte sig hem - men han blev påkörd på Claygatan.
   — Han sa, att han skulle upp till Portsmouthplan för att sitta och sola en halvtimme eller så. Han hade suttit instängd ett par tre dar, sa han, och han ville få lite sol, innan han for tillbaka hem.
   — Han hade en utländsk sedel i handen, när han blev påkörd. Vet ni något om den?
   — Ja. Den fick han här. En av våra kunder — en som heter Van Pelt kom in i går eftermiddag, medan chefen var här för att betala någon beställning vi hade gjort. När Van Pelt drog upp plånboken för att betala sin räkning, låg den där holländska sedeln — jag vet inte vad den kallas, bland de andra. Jag tror han sa, att den var värd nånting på trettioåtta dollar. I alla fall, chefen tog den och gav Van Pelt växel tillbaka. Chefen sa, att han ville visa den holländska sedeln för sina pojkar, och att han kunde växla den till amerikanska pengar efteråt.
   — Vem är den här Van Pelt?
   — Han är holländare — tänker öppna en tobaksimport om en eller ett par månader. Utom det vet jag just ingenting om honom.
   — Var har han sin bostad, eller kontor ?
   — Hans kontor ligger på Bush Street, nära Sansome.
   — Visste han om, att Newhouse hade varit sjuk?
   — Tror knappast det. Chefen var inte särskilt olik sig.
   — Vad är den där Van Pelts fullständiga namn?
   — Henrik Van Pelt.
   — Hur ser han ut? 
  Innan Soules hann svara, överröstades rasslet och slamret från tryckpressarna i lokalens bortre del av tre jämnlånga surrande signaler. Jag sköt mynningen på min pistol — i fem minuter hade jag hållit den i knät — tillräckligt långt över bords­kanten för att Ben Soules skulle se den.
   — Lägg upp bägge händerna på bordet, sa jag. Han lydde. Dörren till tryckeriet var precis bakom honom, så att från min sida av bordet, kunde jag se den över hans axel. Hans satta kropp skymde min pistol för var och en, som skulle öppna dörren till svar på Soules signal. Jag behövde inte vänta Länge. Tre karlar — svarta av tryckfärg — kom genom dörren in i kontorsbåset. De klev på obekymrat och likgiltigt, medan de skrattade och skämtade med varann. Men en av dem fuktade läpparna, då han steg genom dörren. I den andres ögon syntes frågande vita rundlar kring regnbågshinnan. Den tredje agerade bäst — men han höll axlarna en aning för stelt för att det skulle passa ihop med hans annars vårdslösa hållning.
   — Stanna där ni är! röt jag åt dem, när den siste Hunnit in i rummet så höjde jag pistolen, så att de kunde se den. De tvärstannade som om de alla hade gått på samma par ben. Jag sparkade stolen bakåt och reste mig upp. Jag gillade inte alls min belägenhet. Kontoret var alldeles för trångt för mig. Visserligen hade jag en pistol, och vilka vapen de här andra karlarna än kunde ha förfogat över, så syntes de inte till. Men de här fyra stod alldeles för nära inpå; och en pistol kan inte göra underverk. Den är en mekanisk anordning som gör en viss tjänst och därmed punkt. Om de här männen skulle flyga på mig, kunde jag bara fälla en av dem, innan jag fick de andra tre över mig. Jag visste det, och de visste det.
   — Upp med händerna, befallde jag, och vänd er om!
   Ingen av dem gjorde en rörelse för att lyda. En av de nedsmorda männen grinade illmarigt; Soules skakade sakta på. huvudet; de andra två stod och tittade på mig. Jag var kuggad, mer eller mindre. Man kan inte skjuta en karl bara för att han vägrar lyda en order — inte ens om han är förbrytare. Om de hade vänt sig ifrån mig, kunde jag ha radat upp dem längs väggen, och när jag själv var bakom dem, kunde jag ha hållit dem i schack, medan jag använde telefonen. Men det hade inte gått i lås. Min nästa tanke var att backa till kontorets ytterdörr, hålla dem betäckta, och sedan antingen stå i dörröppningen och ropa på hjälp eller ta ut dem på gatan, där jag lättare kunde hantera dem. Men den tanken sköt jag ifrån mig lika kvickt som den kommit. De fyra skulle kasta sig över mig — ingen tvekan om det. Allt som fattades var någon sorts gnista som kom dem att exploders i ett anfall. De stod styvbenta och spända, i väntan på något drag från min sida. Om jag tog ett steg bakåt, vore striden öppnad. Så nära varann som vi stod, kunde vem som helst av de fyra räcka ut handen och nå mig. En av dem kunde jag skjuta innan jag sövdes — en av fyra. Det vill säga, att var och en av dem bara hade en chans på fyra att bli offret — tämligen lågs odds för vem som helst, som inte är en ren kruka.
   Jag lade upp något som skulle föreställa ett självsäkert grin — just för att jag var så illa trängd — och grep efter telefonen; jag måste ju någonting göra. Sedan förbannade jag min dumhet. Jag hade bara ändrat signalen för attacken. Den skulle komma nu, när jag lyfte upp mikrofonen. Men jag kunde inte backa ur nu — det skulle också betyda en signal — måste gå, på som jag börjat. Svetten tillrade under hatten och ned längs tinningarna, medan jag drog åt mig telefonen med vänster hand.
   Dörren åt gatan öppnades. Ett utrop av överraskning hördes bakom mig. Jag talade fort utan att ta ögonen från de fyra männen framför mig.
   — Raska på! Telefonen! Polisen!
   Jag räknade med att ankomsten av den här okända människan - troligen en av Newhouses kunder - hade givit mig övertaget igen. Även om han inte tog verksammare del än att ringa till polisen, måste fienden dela på sig för att få bukt med honom — och det skulle ge mig en chans att knäppa åtminstone två av dem, innan jag stöp. Två av fyra — var och en hade sin jämna chans att bli nedskjuten — och det är tillräckligt för att också en kallblodig karl ska ta sig en funderare, innan han hoppar åstad.
   — Det är brått! manade jag på nykomlingen.
   — Ja, javisst, sa han — och hans väsande »s» skvallrade om utländsk härkomst. Någon mer varning behövde jag inte, uppladdad som jag var. Jag kastade mig åt sidan — tumlade på måfå bort från platsen där jag stått. Men det gick inte fort nog. Slaget som kom bakifrån blev ingen fullträff, men jag fick så pass mycket av det, att benen vek sig som om knäna varit ledade med papper — och jag säckade ihop på golvet. Någonting mörkt kom farande emot mig. Jag grep det med bägge händerna. Det kunde ha varit en fot som sparkade efter mitt ansikte. Jag vred den som en tvätterska vrider en handduk. Utefter ryggraden löpte ilning efter ilning. Kanske någon höll på att bulta mig i huvudet. Det vet jag ingenting om. Det fanns inget liv i huvudet. Slaget, som fällde mig hade bedövat mig alldeles. Ögonen dög ingenting till. Skuggor flöt av och an framför dem — det var allt. Jag slog och rände och slet efter skuggorna. Ibland träffade jag ingenting. Ibland fick jag tag på saker, som kändes som delar av kroppar. Då bultade jag på dem och slet i dem. Min pistol var borta. Hörseln var inte bättre än synen — eller sämre ändå. Hela världen var ljudtom. Jag rörde mig i en tystnad, som var fullständigare än någon annan tystnad jag någonsin upplevt. Jag var en vålnad i strid med vålnader.


Entimme 5.png

   Snart märkte jag att fötterna hade kommit under mig igen, fastän någonting klängde på min rygg och hindrade mig från att stå upprätt. Någonting varmt och fuktigt och handliknande klistrade vid mitt ansikte. Jag rände tänderna i det. Jag knyckte huvudet bakåt så långt halsen räckte. Kanske det krasade mot ansiktet jag hoppats träffa. Det vet jag inte. I alla fall satt inte längre den klängande tyngden pa min rygg. Jag fick en dimmig uppfattning av att skuffas omkring av slag, som jag var för omtöcknad för att känna. Utan uppehåll stötte jag med huvud och skuldror och armbågar och nävar och knän och fötter mot skuggorna omkring mig. Plötsligt kunde jag se igen — inte tydligt, men skuggorna började ta färg, och hörseln kom tillbaka en aning, så att jag kunde urskilja stönanden och pustanden och dunsar från slag. Min stela blick föll på en spottlåda av mässing ett par handsbredder från mina ögon. Då visste jag, att jag hade blivit golvad igen. När jag vrängde på mig för att fota till en mjuk kropp ovanför mig, rände någonting brännande, men som ändå inte brände, nedför ena benet. En kniv ! Smärtan tvang tillbaka mitt medvetande med ett enda slag. Jag högg mässingslådan och använde den till att meja väg framför mig, klubba undan hindren så att jag kom på fötter. Karlar vräkte sig över mig. Jag svängde spottlådan och slungade den högt över deras huvuden genom den matterade glasdörren ut på gatan. Sedan blev det litet mer slagsmål.
   Men man kan inte kasta en mässingspottkopp genom en glasdörr ut på Californiagatan utan att dra åt sig uppmärksamhet — det är för nära hjärtat av San Franciscos affärsdistrikt. Och snart, då jag låg på golvet igen, medan tre-fyrahundra kilos levande vikt dunkade mitt ansikte mot plankorna — drogs vi isär, och jag grävdes fram ur bottnen på röran av en patrull poliser. Bland dem var den stöddige röd-blonde Coffee, men det fordrades åtskilligt resonemang för att övertyga honom om att jag var samma kontinentaldetektiv, som hade språkat med honom för en stund sen.
   — Människa! sa han, när jag äntligen hade övertygat honom. Du store, så dom där killarna har tygat till er! Ni har ju ett ansikte som en daggvåt pelargon!
   Jag skrattade inte. Roligare hade jag hört. Med det enda öga som fungerade för tillfället kisade jag på de fem mannen som stod uppradade tvärsöver kontoret — Soules, de tre nedsvärtade tryckarna och karlen med det väsande s-et, han som börjat kalabaliken genom att knacka mig i bakhuvudet. Han var en rätt lång karl i trettioårsåldern, med ett runt rödlätt ansikte som hade fått sig några skråmor nu. Tydligen hade han varit ganska välklädd i en dyrbar svart kostym, men nu var den trasig och söndersliten. Jag visste vem han var utan att fråga — Hendrik Van Pelt.
   — Nåå? frågade Coffee mig. Vad sägs om det här ?
   Jag märkte, att om jag stöttade ena käkhalvan stadigt med handen, kunde jag tala utan alltför svåra smärtor.
   — Det var det här byket som körde ihjäl Newhouse, sa jag, och det var ingen olyckshändelse. Skulle nog gärna velat ha några fler detaljer själv, men jag bromsades, innan jag hann gå linan ut. Newhouse höll en hundraflorinsedel i handen, när han blev påkörd, och han var på väg åt polishuset till — kom så långt som ett halvt kvarter därifrån. Newhouse hade sagt att han skulle gå upp till Portsmouthplan för att sitta och sola, påstår Soules. Men Soules tycktes inte veta, att Newhouse hade ett blått öga — det, som ni sa att ni hade undersökt. Men om Soules inte såg blåtiran, så kan man våga en bra slant på, att han inte alls hade sett Newhouses ansikte den dagen. Newhouse spatserade från sitt tryckeri mot polishuset med en utländsk sedel i handen — lägg det på minnet! Ofta hade han ryck av en sjukdom, som enligt vännen Soules alltid brukat hålla honom hemma en vecka eller tio dar i sträck. Den här gången blev han liggande bara två och en halv dag. Soules säger, att firman är tre dar efter med beställningarna, och han säger att det är första gången på åtta år som dom någonsin försenats. Han skyller på Newhouses död — som inträffade först i går. Men Newhouses tidigare sjukledigheter tycks aldrig ha försenat saker och ting — varför just den här sista? Två tryckare fick sparken förra veckan, och två nya lejdes redan dagen därpå — rätt så raskt marscherat. Bilen, som körde omkull Newhouse togs alldeles om hörnan och övergavs så långt från verkstan, som man hinner gå i rask takt. Den lämnades med körriktning norrut — ett ganska tydligt bevis för att tjuvarna gick söderut, sedan dom tog sig ur den. Men vanliga biltjuvar skulle inte ha vänt tillbaka åt samma håll, som de kommit ifrån.
   Så här är min gissning: Denna van Pelt är holländare, och han hade några klichéer till falska hundraflorinsedlar. Han snokade omkring tills han träffade en tryckare, som ville gå i kompis med honom. Han fick tag på Soules, faktorn i en firma, där ägaren då och då höll sig hemma drygt en vecka åt gången för sitt svaga hjärta. En av Soules arbetare var villig att ge sig i lag med dom. Kanske dom två andra betackade sig för erbjudandet. Kanske Soules inte frågade dom alls. Hur som helst — dom blev avskedade, och två av Soules bekanta fick deras platser. Så gjorde våra vänner allting klart och väntade på att Newhouses hjärta skulle krångla igen. Det gjorde det — måndag kväll. Så fort hans hustru ringde nästa morgon och talade om att han var sjuk, började skojarna mangla fram sina förfalskningar. Det var därför dom kom på efterkälken med det löpande arbetet. Men Newhouses anfall blev lindrigare än vanligt. Han var uppe och rörde på sig inom två, dar, och i går eftermiddag kom han hit på några minuter. Han måste ha klivit på, medan våra bekantingar här var strängt sysselsatta i något bortre hörn. Han måste ha fått korn på någon av de falska sedlarna, genast fattat situationen, plockat åt sig en sedel för att visa polisen och givit sig av till polishuset — alldeles säkert i den tron att våra vänner här inte hade lagt märke till honom. Ändå måste dom ha sett en skymt av honom, då han gick. Två man följde efter honom ut. Till fots kunde dom inte utan risk dräpa till honom bara ett eller två kvarter från Polishuset. Men strax om hörnan, fick dom se Chrostwaites bil stå där med spinnande motor. Det löste deras flyktproblem. Dom steg i bilen och fortsatte efter Newhouse. Jag antar deras första plan var att skjuta honom — men så korsade han Clay­gatan med ögonen på den falska sedeln i handen. Det gav dom deras gyllene chans. Dom rände bilen på honom. Det var säkra döden, det visste dom — hans klena hjärta skulle göra slut på honom, om inte själva kollisionen dödade honom. Så lämnade dom bilen och kom tillbaka hit. Det finns massor av lösa trådar, som måste knytas ihop, men den här opiedrömmen jag har berättat nu, stämmer med alla fakta vi känner till — och jag kan våga en månadslön på, att jag inte har huggit i sten någonstans. Det bör finnas en tredagarsskörd av holländska sedlar undanstuckna någonstans. Hörni därborta.
   Jag antar, att jag hade kunnat prata på i all evighet, så genomsyrad som jag var av svindlande hjärnupplösande trötthetsgift — om inte den stöddige rödblonde konstapeln hade tystat mig genom att lägga sin stora labb över min mun.
   — Håll er lugn, karl, sa han, lyfte upp mig ur stolen och sträckte ut mig raklång på bordsskivan. Om en sekund ska jag skaffa hit en ambulans åt er.
   Kontoret virvlade runt för mitt enda öppna öga — det gula taket gungade ner mot mig, höjdes igen, försvann, kom tillbaka i konstiga formationer. Jag vände på huvudet för att slippa se det, och min blick fastnade på den vita urtavlan av en klocka, som snurrade runt. Snart lugnade sig urtavlan så att jag kunde avläsa den — klockan var fyra. Jag kom ihåg att Chrostwaite hade brutit upp från vårt sammanträde på Vance Richmonds kontor klockan tre, och då hade mitt arbete börjat.
   — Jämnt en timme, försökte jag säga åt Coffee, innan jag föll i dvala.

   —    — —

Polisen hann avsluta jobbet, medan jag låg mellan lakan. I Van Pelts kontor på Bushgatan hittade de en stor bal med hundraflorinsedlar. Van Pelt, fick de veta, hade ett stadgat rykte i Europa som högklassig förfalskare. En av tryckarna klarade sig genom att vittna, att Van Pelt och Soules hade varit de två, som följt Newhouse ut ur butiken och mördat honom.
Övers.: Stig Kassman Ill.: Jan Thomaeus

Källa: All världens berättare 3 1949


 

' '

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki