Fandom

Svenskanoveller Wiki

Prognos: negativ

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Willy Kyrklund

   KRIGSSJUKHUSET KL 38 var inrymt i en av stadens folkskolor, en modern vitrappad femvåningsbyggnad, som av militären rekvirerats för detta ändamål. Patienterna, som uteslutande bestodo av direkta krigsskador, kommo vanligen hit via andra närmare fronten belägna sjukhus och voro sålunda i allmänhet på bättringsvägen. Sjukhusets personal bestod av fyra läkare, vilkas huvudsakliga uppgift var att skriva rapporter, ett dussin skrivare, vilkas uppgift var att skriva mera rapporter, samt dubbelt så många sjukvårdare, vilka allmänt ansågos som onyttiga varelser, eftersom de inte skrevo några rapporter.
   Några djupare insikter i den medicinska vetenskapen besutto dessa sjukvårdare knappast heller. Deras militära uppfostran under värnpliktstiden hade gått ut på att göra dem till infanterister. När så kriget helt plötsligt bröt ut och det var brist på sanitärer, skickades en avdelning infanteri att genomgå en snabbkurs i sjukvård. De fingo lära sig, att när en person blivit sårad så skall han förbindas, för så vitt han icke redan är död, i vilket fall det är onödigt. Efter denna utbildning distribuerades de på olika krigssjukhus:
   Av någon anledning förekom ingen kvinnlig personal på KL 38 annat än i köksregionerna. Det var ont om utbildad kvinnlig arbetskraft såsom sjuksköterskor, men ingen brist på outbildad manlig arbetskraft bestående av till fronttjänst odugliga inkallade.
   Det var inte så ofta som fiendens flyg bombarderade staden, men det skedde ibland. Vid sådana tillfällen kunde det inträffa, att KL 38 fick mottaga alldeles färska krigsskador, nämligen för det fall att militärpersoner blivit skadade. Civilisterna omhändertogos naturligtvis av civila myndigheter. Att man på KL 38 en gång kom att ta befattning med en civil krigsskada var en ren slump och berodde på särskilda omständigheter.
   Det inträffade nämligen vid bombardemanget den 14 maj, vilket ägde rum mitt på dagen, att en lättare bomb slog ned på gatan alldeles nära KL 38. Den materiella förstörelsen var obetydlig, men en kvinna som befann sig ute på gatan vid detta tillfälle, skadades svårt. En av läkarna gick ut för att se på henne. Hon låg orörlig med ansiktet mot stenläggningen. Bakhuvudet var krossat. Ur öronen rann blod. Hon andades ännu.
   —Hon kommer att dö inom tio minuter, deklarerade läkaren inför de sanitärer, som följt honom ut. Så egentligen är det onödigt att fjäska i väg och ringa på ambulans nu genast - de har nog tillräckligt med arbete där just nu. De får komma och hämta henne till bårhuset senare på dagen, när de har mera tid - vi kan ju ta in henne till oss så länge. Alltid finns det väl någon plats dit vi kan stoppa henne.
   Hon levde ännu när hon bars in på sjukhuset. I enlighet med den utbildning sanitärerna erhållit måste hon alltså förbindas. Vilket även skedde.
   Sedan kom frågan, var man skulle placera henne. Att ge henne en säng i någon av sjuksalarna kunde ju inte komma i fråga - det vore ju rena oanständigheten menade en av sanitärerna, som biträtt vid förbindandet och därvid plötsligt kommit till insikt om att den döende var en kvinna och därtill en ung kvinna. En annan sanitär framhöll också det onödiga i att hon skulle ligga just på en säng. I anseende till att hon ändå inte skulle klädas av och läggas mellan lakan, utan bara uppbevaras till dess man kom från bårhuset och hämtade henne, kunde hon ju lika så gärna ligga på någon bår, som man kunde placera på någon lämplig plats. Förslaget var gott och accepterades.
   Den långa korridor, som gick genom hela byggnaden, gjorde i ena ändan en rät vinkel och slutade som en kort återvändsgränd, vilken ledde till en evigt stängd dörr. I denna återvändsgränd förvarades KL 38:s likbår. Denna bårs mest iögonfallande egenskap var att den hade en kur. När kuren var uppspänd och tillknäppt, omslöt den fullständigt bårens innehåll, likt en sarkofag av presenningstyg. I huvudändan fanns ett litet fönster, genom vilket liket kunde ligga och stirra upp i taket.

   Det var på denna inventiösa bår den döende placerades. Kuren fälldes ned och båren fick stå där den stod - det var ju en utmärkt plats. Arrangemanget befanns vara i alla avseenden praktiskt, särskilt med tanke på att ingen vidare omflyttning skulle bli nödvändig, när bilen från bårhuset kom för att hämta henne.
   Nu hade alla gjort sitt och kunde ha gott samvete, alla så när som på en - den döende själv. Ty hon hade redan med en halv timme överskridit den tiominutersfrist läkaren givit henne.
   På kvällen anlände bårhusets bil. En skrivare hade ringt och arrangerat saken. Tyvärr hade han inte dessförinnan tagit reda på, huruvida kvinnan verkligen var död. När chauffören och dennes medhjälpare kommo in för att avhämta liket, blevo de av sanitärerna underrättade om att detta ännu levde.
   —Fan heller, sade chauffören och kliade sig i nacken. Det var en djäkla käring. Vi får väl komma igen i morgon då, för jag tänker lägga upp för i dag.
   Men hur det nu parlerades fram och tillbaka, kommo de överens om att stanna och taga sig ett parti tjuguett med ett par av sanitärerna. Kanske skulle hon hinna dö till dess de foro hem igen, så kunde de ju taga henne med sig.
   Man slog sig ned på sängarna i sanitärernas rum, kortlapparna drogos fram och spelet begynte. Chauffören vann, vilket gjorde honom särdeles sympatiskt stämd mot henne, som var orsaken till hans oförutsedda uppehåll på KL 38. Och när en sanitär återvände, från en rekognosceringstur med budskapet att käringfan ännu levde, fick han en uppmaning av chauffören att låta henne dö i fred.
   —Man ska inte använda fula ord om en stackars djäkel, som håller på att dö.
   Tiden led emellertid och slutligen såg man sig föranlåten att bryta laget och gå till sängs. Men dessförinnan ville sällskapet taga sig en titt på den underbart seglivade varelse, som utgjorde KL 38:s senaste patienttillskott.
   I återvändsgränden var det alldeles skumt, ty då dess egen elektriska belysning strejkade, upplystes den endast av det svaga ljus, som lyckades tränga in dit från stora korridoren. Ute var det natt. Först när deras ögon vant sig något vid mörkret kunde de tydligt urskilja konturerna av en späd gestalt, som låg utsträckt på båren. Huvudet var inlindat i bandage men ansiktet var obetäckt och så blekt att gränsen mellan de vita bandagen och ansiktets hy knappast kunde spåras. Ögonlocken voro tätt slutna, så tätt, att det såg ut som om de svarta ögonfransarna hade varit hopklistrade med lim. Andningen var svag och rosslande. Anblicken av den hjälplösa varelsen, som låg där och kämpade sin hopplösa kamp med döden, kunde icke undgå att påverka de närvarande. I synnerhet chauffören, som redan tidigare tagit medlidandet med den döende på entreprenad (kortpartiet hade icke obetydligt förstärkt hans magra kassa), kände ett behov att ge uttryck åt sina känslor.
   —Stackars kräk, sade han.
   Det var kanske icke så elegant uttryckt, men det var uppriktigt menat.
   —Kanske hon när allt kommer omkring inte kommer att dö, fortsatte han förhoppningsfullt. När hon nu har levat så här länge.
   —Uteslutet, deklarerade sanitärerna i egenskap av den medicinska auktoriteten. Ett fullkomligt hopplöst fall.
   —Vad vet ni.
   —Mer än du i varje fall.
   Ett par av de närvarande sanitärerna, som inte deltagit i kortspelet, blandade sig nu i samtalet.
   —Vi var alldeles nyss med henne inne hos doktorn. Hon kommer att dö i natt. Där är absolut ingenting att göra.
   —Doktorn har misstagit sig en gång förut.
   —Har man ringt efter hennes släktingar?
   —Man har inte fått tag på några.
   —Bättre är det också att stackarn får dö. Om hon skulle överleva det, skulle hon säkert bli blind och antagligen idiot också. Det sa doktorn.
   —Jag kommer ihåg, inföll en sanitär, en garanterat sann historia om en man som var skendöd. Han andades inte och kunde inte röra ett finger eller lyfta på ögonlocken. Alla trodde att han var död och gjorde förberedelser för begravningen och talade illa om honom. Men han var inte död, han var vid fullt medvetande och kunde höra allt vad de sa. Så blev han satt i kista och allting och man öppnade fönstret i sjukrummet för att vädra ut likluften. Men när han fick den friska luften i ansiktet kvicknade han till så pass, att han kunde öppna ögonen. Då såg man att han levde och spikade inte igen kistan. Och han kryade på sig och blev lika frisk som förut. Och alla de som hade talat illa om honom, när de trodde att han var död, kände sig ganska billiga. Tänk, om det nu är samma sak med den här och hon kan höra allt vad vi säger!
   —Ja, men den här är säkert inte skendöd, för hon andas ju, var det någon som framkastade.
   —Då är hon säkert inte död heller.
   —Ja, jag för min del har då inte talat annat än gott om henne, sade chauffören med det goda samvetets frimodighet. Hon kan gärna ha hört på.
   Föreställningen, att den döende eventuellt kunde vara vid medvetande, åstadkom i varje fall att de närvarande började känna sig en smula besvärade. De drogo sig därför tillbaka, lämnande henne ensam.
   Klockan slog tolv, slog ett, slog två. Alltjämt hördes det svaga rosslandet från båren. Nattdejouren kom ett par gånger och gick igen. De flesta på sjukhuset sovo. Somliga av dem sovo oroligt, de rörde sig i sömnen och vaknade rätt som det var med ett stönande. De tillhörde dessa olyckliga människor, som drömma onda drömmar också när de icke äro vakna. Andra åter sovo tungt och ljudligt och hade det så bra som man kan ha det här i livet.
   Klockan slog tre, slog fyra, slog fem. Huru förflöt väl hennes natt, den okända kvinnans på båren? Var där endast en svart bottenlös avgrund utan början och utan slut, ett ändlöst mörker upplyst av ingen tankes gnista? Eller var där en mardröm, en ständigt stigande fasa, ett splittrat medvetandes osammanhängande skräckbilder? Rann det medvetna livets timglas ut i det ögonblick bomben exploderade bredvid henne? Eller mätte det ut åt henne de sista timmarna långa som år?
   Dagen grydde. Uppe på sjukhusets kansli sutto skrivarna och diskuterade fallet.
   —Jag var och såg på henne i morse. Hon är en sådan där späd och bräcklig varelse, som man tycker borde dö av bara skrällen.
   —Det är just de, som ofta är de mest seglivade. När man tror att de skall dö så då överlever de, och när man tror att de skall överleva så dör de.
   —Undrar varför hon inte vill dö.
   —Det är ingen som vill.
   —Ingen vill medvetet, nej, det är vi för fega till. Men om man är trött på livet och sedan blir sjuk, så har man vissa chanser att inte behöva stiga upp mera.
   Det verkar som hon inte vore intresserad av denna enastående möjlighet att dra sig ur spelet.
   —Hon är kanske gift och har småbarn.
   —Eller ogift och har småbarn. - Hon var kanske en lycklig människa.
   —Eller en olycklig människa. - Hon vill leva.
   —Hon vågar inte dö.
   Det uppstod en paus. En skrivmaskin klapprade.
   I ett hörn satt en skrivare, som uppenbarligen tillhörde en av de yngsta årgångarna inkallade, och arbetade med någon sorts lista. Han svor ljudligt över det djävla papperskriget. En äldre kamrat talade tröstens ord till honom:
   —När du har suttit i ett par års tid nedsjunken upp över öronen i onödiga rapporter, listor, skrivelser och rapporter, så ids du inte svära mera. I detsamma frågade någon:
   —Hon överförs väl till ett civilt sjukhus i dag?
   Den av skrivarna, som förde sjukjournalen nickade bekräftande.
   —Jag sitter just och beundrar den transportsedel, som jag har åstadkommit för ändamålet. Diagnosen är angiven som vuln. bomb. capit. och i övre vänstra hörnet står hennes nummer B 6730. För övrigt är formuläret blankt.
   —Har man faktiskt inte fått reda på någonting om hennes identitet?
   —Ingenting. Inte heller är hon anmäld som saknad.
   —Det är kanske ingen som saknar henne. För övrigt kan du vara alldeles lugn för att saken nog reder upp sig förr eller senare.
   —Förr eller senare. Säkert. Om inte annat så kommer man förr eller senare att upptäcka, att någon kyrkobok och någon mantalslista någonstans innehåller ett namn för mycket. Felet korrigeras av den som har betalt för att göra det. Och både kyrkoboken och mantalslistan blir så glada så. I höge gudar - finns det då ingen, som intresserar sig för henne mera, än att han förr eller senare tar reda på, vart hon egentligen har tagit vägen? Finns det då ingen, som just nu saknar henne och gör allt för att få reda på henne? Finns det då ingen, som just nu är ångestfull och förtvivlad för hennes skull?
   Frågan blev hängande i luften. Majsolen sken in genom fönstret och skrivmaskinen klapprade.
   —Vackert väder i dag, få se om det blir alarm.
   —Barometern föll och det ser ut att börja blåsa.
   —Hon måtte ha varit en mycket ensam människa.
   —Hur är det möjligt att en människa kan var så ensam? Alla stego upp och togo ställning, ty en högre fiskal kom in i rummet. Han räckte ett papper till en av skrivarna och försvann igen.
   —Egentligen borde hon omhändertagas av polisen, eftersom hon saknar legitimationskort.
   —Om hon händelsevis inte skulle dö, får hon betala dryga böter.
   —Hon hade naturligtvis legitimationskorten i sin handväska och hade av någon anledning inte väskan med sig. Det räknas säkert som förmildrande omständighet.
   —Händelsevis hade hon väskan med sig. Den ligger som bäst uppe på skåpet i tamburen. Men där finns inget legitimationskort. Och nu går vi och äter frukost.
   I den korridorstump, som plötsligt upphöjts till rang och värdighet av sjuksal, stod förmiddagsdejouren, en korpral, och såg olycklig ut. Han var en tämligen välfödd uppenbarelse, som gemenligen gick under namn av "Bokhandlarn".
   Sådana, som blott flyktigt kommo i beröring med honom drogo av denna benämning den slutsatsen, att han antingen var bokhandlare själv, eller hade någon nära släkting som var det, eller i sämsta fall åtminstone uppvaktade en flicka vars far var bokhandlare. Sålunda bevisade man honom något av den aktning, som tillkommer en person med ekonomiskt sinne och konto på banken. Detta gjorde man alldeles i onödan, ty han hade varken det ena eller det andra, och långtifrån att förtjäna pengar på att sälja böcker gjorde han tvärtom av med pengar på att köpa böcker. Och hans skåp var fullt av böcker, som han lånat från Stadsbiblioteket. Bland kamraterna gick han för att vara en gemytlig prick, glad och skämtsam, och om han någon gång var någonting annat, så dolde han det i varje fall bakom ett par tjocka glasögon och ett ständigt uppdykande leende.
   Just nu log han emellertid icke. Hans runda barnsliga ansikte hade ett högst bekymrat och hjälplöst uttryck, där han stod och betraktade den tysta bleka kvinnan på båren.
   Herregud, vad hela det här arrangemanget gjorde för ett beklämmande intryck. Där var ju ett provisorium naturligtvis, en olycklig slump hade fogat det på detta sätt, men ändå. Gudskelov att hon snart skulle överföras till ett civilt sjukhus, detta var dock för bedrövligt. Och Bokhandlarns jovialiska anlete såg olyckligare ut än någonsin, när han grubblade på hur han skulle kunna göra någonting för den arma varelsen.
   De egentliga sjuksalarna voro ju inte precis hemtrevliga, reflekterade han, men de voro nu åtminstone ordentliga rum med fönster och dörrar. Och pappersgardiner i sjuan och åttan. Och bredvid varje säng stod ett litet bord med en spottkopp. Han måste emellertid medge för sig själv, att hela denna tankegång var i hög grad känslobetonad, och att den döende kvinnan knappast skulle ha någon glädje av att han hämtade hit ett litet bord med en spottkopp.
   Hans blickar gledo över de rappade och målade väggarna och stannade vid den stängda dörren i ändan på gången. Vad månne det fanns bakom denna dörr? Den hade redan varit låst när militären övertog huset.
   Antagligen ledde den till en tom skrubb. Eller till en skräpkammare. Så brukar det ju vara med alla hemligheter, mediterade han. De leda till ingenting eller på sin höjd till en skräpkammare. Somliga människor inse så småningom detta och äro inte mera nyfikna. Andra lära sig det aldrig och slösa bort hela sitt liv på att söka bryta upp dörren med de sju inseglen. Och så finnes där ändå en dörr, genom vilken ingen går mer än en gång. När den porten slutes bakom en människa, kommer hon icke tillbaka för att berätta om den leder till en skräpkammare eller till ett tomrum.
   Och hans tankar begynte åter kretsa kring den kvinna, som just nu stod utanför denna gåtfulla port. Vad skulle man kunna göra för henne? Han böjde sig ned över henne och stelnade till i samma ögonblick. Ty han såg nu, att ingen mänsklig makt mera skulle kunna göra någonting för henne.
   I läkarnas rökrum satt en undersätsig person med högröd ansiktsfärg och koleriskt utseende och blossade intensivt på en pipa. Han syntes uppfylld av synnerligen oangenäma tankar. Gud i himlen vilken åsna han hade varit. Vilken sjudubbel förbannad dåre. Hur hade han kunnat komma på en så vansinnig ide som att ge order om den där civilistens intagande hit. Och en kvinna tillpåköpet. Men vem hade nu kunnat ana, att hon inte skulle komma att dö inom några ögonblick. Varje minut som hon levde var ju ett ständigt förnyat Herrans underverk. Ett fullständigt överflödigt underverk.
   Han sög på sin pipa. Att den här smörjan skulle gå under namn av tobak var ju också rena svindeln. Fabrikanten borde bli hängd. Och kontrollmyndigheten ihjälrökt. Och de där söliga murvlarna på stadssjukhuset, som aldrig kunde laga sig hit och föra bort henne, den där olyckan. De borde bli hackmat. Skulle han faktiskt bli tvungen att ringa dit igen och skälla. Det var så lagom lätt att skälla för resten, när hans egen ställning var så förbaskat svag.
   Han pustade ut det ena molnet efter det andra av illaluktande rök. Hon var nog ingen arbeterska eller underklassare heller, det kunde man nog se. Välklädd hade hon varit - någon sorts promenaddräkt eller vad det nu kallades. Och alldeles nya skor. Fast sådana måste man väl köpa nya ganska ofta, för det där ovanlädret av papperstyg höll nog inte så värst länge.
   Ingen underklassare, nej. Förbannat fatalt. Gud vet vilken hög social ställning hon hade. Hennes man kunde vara - nej, hon var så pass ung, att om hon överhuvudtaget var gift hennes man nog knappast kunde vara så mycket än. Men hon var kanske dotter till någon högre ... någon högre ... Gud sig förbarme, det här kunde ännu arta sig till en bättre skandal. Han skulle bli prickad och hans civila praktik, när kriget en gång toge slut, vore förstörd.
   Vilken förtappad idiot hade han inte varit, som gått och stoppat sin näsa i det som inte angick honom. Varför hade han inte lämnat alltsammans åt de civila myndigheterna? Han erinrade sig dunkelt att han'motiverat sin åtgärd med att man säkert var mycket upptagen på det hållet just då. Än sen, det var ju deras sak. Man skulle aldrig gå och göra sådant som man inte hade klara order att göra, nej det skulle man sannerligen inte.
   Om hon ändå skulle hinna dö, förrän bilen kom ifrån stadssjukhuset. Då skulle han kunna skicka i väg henne direkt till bårhuset och det skulle bli mindre skrik på det sättet. Han hade en obehaglig känsla av att om hon en gång kom till stadssjukhuset, så skulle där ögonblickligen uppstämmas en gäll klagolåt över den gräsliga vanvård patienten utsatts för på KL 38. Och den klagolåten skulle höras över hela staden. Det skulle nog översköterskan där ombestyra - hon hade en med rätta fruktad tunga. Å andra sidan vågade han inte slöa med överförandet och spekulera i patientens tidiga död. Han hade blivit tillräckligt lurad redan.
   Ett sådant elände det var alltsammans. Han knackade askan ur pipan. Och allt detta för en människas skull som ändå var dödsdömd - det kun- de han ge sitt huvud i pant på - men vars dödsstund av någon obegriplig anledning skulle uppskjutas på detta sätt. Gode Gud låt den stackars människan äntligen dö, tänkte han.
   I nästa minut blev han underrättad om att Gud hade hört hans bön.
   Det knackade på dörren, förmiddagsdejouren steg in och tog ställning.
   —Herr kapten, den där kvinnan som vi tog in i går har dött.
   —Gudskelov, slapp det ur doktorn.
   Han hejdade sig för sent och bet sig i läppen.
   —Jag menar naturligtvis, fortsatte han, att det var en Guds lycka för henne att hon fick dö. Om hon hade överlevat, så hade hon blivit sinnesslö, ett skolexempel på fullständig idioti förorsakad av hjärntrauma, och dessutom blind.
   —Ja, herr kapten.
   —Det skulle aldrig ha blivit människa av henne mera. Hon skulle ha blivit ett blint djur. Och fallit omgivningen till last.
   —Ja, herr ka.pten.
   —Jag kommer genast och ser på henne.
   För andra gången kom bårhusets bil för att hämta henne. Och denna gång behövde den icke återvända med oförrättat ärende.
   Det var först några dagar senare som man erinrade sig, att hennes handväska låg kvar uppe på skåpet i tamburen. Det uppstod en diskussion bland skrivarna om vad man skulle göra med den.
   —Den borde skickas efter henne till bårhuset.
   —Knappast är hon kvar där mera. Så när som på det där hålet i skallen var hon ju alldeles hel, så att hon är nog identifierad för länge sen. Hon är kanske redan begraven.
   —Tur för en viss doktor, att hennes släktingar inte tycks ha för avsikt att börja bråka med anledning av KL 38:s åtgärder.
   —För att återgå till väskan, så är den naturligtvis arvingarnas egendom.
   —De må komma och hämta den då, om de vill ha den.
   —Så litet som de ha intresserat sig för hennes öde, kommer de nog inte att tänka på att hon hade en väska med sig.
   —Någon större förlust lider de nog knappast därigenom. Själva väskan har ju inget värde, eftersom den är alldeles ny av papperstyg. Och för att vara en damväska innehåller den ovanligt litet.
   —Finns där inte pengar?
   —Några sedlar och litet småmynt. Det är inte mycket.
   Man tog fram väskan och började vittja dess innehåll. Där voro pengarna. Vidare en näsduk stor som ett fyrkantigt brevkuvert. Ännu en näsduk av samma format. En nyckelknippa. Ett etui ransoneringskort, på vilka ägarens namn icke var utsatt. En puderdosa. En kam. Något sorts nät av obestämd karaktär (antagligen att ha över håret). En fickspegel. En almanack. Ett stort antal papperslappar av olika storlek, butikskvitton, spårvägsbiljetter och obegripliga anteckningar. En liten påse med resterande fyra karameller.
   Karamellerna uppväckte ett visst intresse.
   —Dem har hon nog sparat länge. Den sista utdelningen var visst för bra lång tid sen.
   —Snål spar och fan tar.
   I detsamma kom kanslifältväbeln in i rummet.
   —Vad är det ni sysslar med?
   Han blev med några ord insatt i situationen. Med eftertänksam blick granskade han den lilla samlingen av olikartade föremål, som låg utbredd på bordet. Hans blick stannade vid den blygsamma högen med kontanter.
   —Det kan nog dröja ganska länge ännu, sade han, förrän ägaren infinner sig.
   —Ja, herr fältväbel.
   —Någon borde förvara sakerna under tiden. Kanske jag tar hand om de här sedlarna så länge. - Ja, herr fältväbel. Han tog sedlarna och stoppade dem i sin plånbok.
   —Så vet ni var de är, om någon skulle fråga.
   —Ja, herr fältväbel.
   När fältväbeln gått uppstod en viss munterhet bland skrivarna. Någon yttrade försmädligt:
   —Vår dyre fältväbel kommer nog knappast att överanstränga sig med att snoka reda på arvingarna och påminna dem om deras tillgodohavande.
   En av skrivarna, som var specialist på att imitera fältväbelns röst, steg fram till bordet.
   —Kanske jag tar hand om de här småslantarna så länge, härmade han. Därvid svepte han med handen över bordsskivan och håvade in de kvarblivna skiljemynten, vilka han lät glida ned i byxfickan.
   —Så vet ni var de är, om någon skulle fråga.
   Man skrattade allmänt. De återstående småsakerna stoppades tillbaka in i väskan. Och eftersom fältväbeln i hastigheten glömt att utse någon förvaltare av den numera tämligen länsade skattkammaren, blev väskan ånyo lagd på samma ställe som förut.
   
   Där låg den under en lång tid. Ty ingen ägare anmälde sig. Det blev småningom ganska uppenbart att ingen ägare någonsin skulle komma att anmäla sig.
   Vecka efter vecka och månad efter månad låg väskan kvar uppe på skåpet. Ehuru detta var en plats, där man torkade damm högst en gång om året, blev den dock ingalunda täckt med ett tjockt dammlager. Tvärtom började den alldeles nya väskan att antaga ett på något sätt begagnat utseende. Detta sammanhängde tvivelsutan därmed att den blev allt lättare och tunnare ju mera tiden led. De nyfikna fingrar, som varit och tummat på den, hade tydligen konstaterat att den ännu innehöll åtråvärda ting, vilkas antal emellertid var statt på stark minskning.
   De fyra karamellerna försvunno med en dags mellanrum. Den tomma påsen lämnades kvar. De feminina toalettutensilierna funno efter hand avsättning hos sanitäremas väninnor, kökspersonalen eller andra med KL 38 lierade kvinnliga personer. En fickspegel kunde ju litet var ha nytta av; vart den slutligen tog vägen var ju omöjligt att gissa, då ju dagligen ett otal personer hade ärende genom den tambur där väskan låg. En vacker dag voro köpkorten försvunna; talongerna återställdes ordentligt nästa vecka men inte etuiet. Spårvägsbiljetterna gingo åt något senare. Att någon kunde ha användning för ett hårnät var ännu begripligt, men vilken glädje nyckelknippan kunde bereda sin nya innehavare föreföll mera problematiskt. Till slut återstodo endast butikskvittona och de personliga anteckningarna. Eftersom de saknade varje värde fingo de ligga kvar.
   Någon gång i oktober kom saken ånyo på tal bland skrivarna.
   —Vi borde absolut göra oss av med den där väskan. Om händelsevis och mot all förmodan någon skulle börja göra efterforskningar, så är det nog bäst för oss att vi ingenting vet och att vi aldrig någonsin haft med saken att göra.
   —Precis detsamma sa fältväbeln. Så mycket som det har stulits från den där väskan, sa han, så är det nog klokast att göra sig av med den och tysta ned alltsammans. Eljest kan det bli skandal, sa han.
   —Fältväbeln är tvivelsutan en vis man, sade Bokhandlarn och log sitt sedvanliga vänliga leende.
   Diskussionen utmynnade i ett beslut, enligt vilket väskan samma dag skulle slängas i sjön någonstans nere vid hamnen. Bokhandlarn som hade kvällspermission, förständigades att utföra uppdraget.
   Den kvällen vandrade således Bokhandlarn längs en tom kaj med en damväska i mantelfickan. Det var tämligen sent, gatorna voro tysta och ett klart månsken belyste fasaderna i den mörklagda staden. Vi få säkert alarm, tänkte han.
   Så drog han upp väskan ur fickan och vägde den fundersamt i handen. Den vägde inte mycket, en väska av papperstyg med en bunt papperslappar i. En bunt papperslappar, av vilka var och en återgav något litet och obetydligt, banalt och ofta outtydbart brottstycke av ett liv. Han mindes hur man snokat bland dessa lappar där på kansliet. "Föra strumporna till uppmaskning" stod det bland annat på en av dem. En annan var ett kvitto på någon bok som hon köpt dagen före sin död. Den hade hon nog inte hunnit läsa slut. På ett lösrivet blad ur en notesbok stod det: "Träffa E. kl. 8. Inte komma för sent." Hon hade tydligen varit en slarvig människa, som måste rikta en dylik uppmaning åt sig själv. På baksidan av samma lapp stod den fullkomligt odechiffrerbara anteckningen: "Wr II bl. e. s. 105 heureka!" Aldrig någonsin skulle han få veta vad det var som hon hade funnit den gången.
   Han lät väskan glida ur sin hand och ned i vattnet. Ett sakta plaskande hördes och på vattenytan syntes några koncentriska ringar, vilka snabbt vidgades och tonade bort.
   
Ur Ångvälten, Bonniers 1948

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki