FANDOM



Propaganda 1.png


av Murray Leinster, pseudonym för William Fitzgerald Jenkins.

Framför planetrådets byggnad på Masa 4 står en staty av en hund. Om ni vill veta varför så läs den här historien.

NI KOMMER naturligtvis ihåg Rymdmördarna. De var den där rasen varav ingen mänsklig varelse någonsin såg en levande medlem och överlevde så att han kunde berätta om det. Ni kommer säkert också ihåg det livsfarliga, vidsträckta sökandet efter deras bas, deras hem. De hade hållit på med att knäppa våra skepp länge. Men så gjorde en skvadron av deras rymdflotta en raid mot den jordiska kolonin på Capella 3 och slaktade kolonins samtliga femhundatusen människor utan förvarning eller anledning eller alternativ. Då började jakten efter dem.
   Det här är berättelsen om en av episoderna under den jakten — och det är också berättelsen om en hund vid namn Buck.
   BUCK gick lugnt efter sin :husse in i kontrollrummet på den lätta kryssaren Kennessee. Han väntade tåligt tills skepparen såg upp från elektronteleskopet. Då satte sig Bucks husse — Holden — med den bunt vågregistreringar som han hade fört med sig från förbindelserummet. Buck blinkade klokt åt skepparen och lade sig på golvet med en hörbar duns. Han stack nosen mellan tassarna och suckade tungt. Men det var inte någon olycklig suck. Buck var en trogen hund. Han var vän med alla på "Kennessee" från skepparen till den lägste mässpojken men hans husse och privata gud var löjtnant Holden. Vart Holden än gick, dit gick Buck också — om föreskrifterna tillät det — och väntade tills Holden ville gå någon annanstans.
   Nu låg han på det gummiklädda golvet. Han hörde sin husses röst oeh skepparens som svarade. De var bekymrade och oroliga. Buck dåsade till. Små, halvformade drömmar löpte genom hans slummer. För det mesta minnesdrömmar om hur han härligt rusade genom det höga gräset på Jordens gröna fält med Holden alltid någonstans i närheten. De båda männens röster bildade en till hälften uppfattad bakgrund till hans dåsande.
   Männen hade bekymmer. "Kennessee" löpte som en komet genom solsystemet Masa Gamma med frånkopplad motor och utan att visa något tecken på liv. Hon spelade rollen av en ofruktsam besökare från tomrummet och spanade efter den planet som — om sökandet kröntes med framgång — skulle bli skådeplatsen för det fasansfulla förintandet av en hel ras genom styrda projektiler och den jordiska flottans obarmhärtiga vapen. Männen tyckte inte om det. De hoppades att något annat skepp skulle bli det som lyckades i sökandet. Men de hade sina order.
   Några veckor tidigare hade skeppet övergått från hyperdrive -till lägre-än-ljus-hastighet långt bortom den yttersta av planeterna i Masa Gamma. Hon hade saktat in till lämplig fart och lämplig kurs och hade kometlikt börjat irra genom systemet med de elva planeterna. Och nästan omedelbart hade hennes mottagare fångat upp bevis på en civilisation där. Rymdradiosignaler. De var naturligtvis omöjliga att förstå, men de meddelade att det här fanns en civilisation jämförbar med den mänskliga kulturen då det gällde teknik. Och det var det som "Kennessee" och alla de andra lätta skeppen i jordens rymdflotta jagade efter. Det fanns ett släkte som var mänsklighetens dödsfiende trots att ingen känd kontakt hade etablerats. I åratal hade forskningsskepp från Jorden olycksbådande ofta försvunnit. Det hade funnits misstankar men inga bevis på ett fientligt släkte som dödade människor var det än träffade på dem. Men för sex månader sedan hade den jordiska kolonin på Capella 3 blivit utplånad på ett fruktansvärt sätt av marodörer, om vilka inget annat var känt än att de inte var mänskliga. Så någonstans fanns det ett släkte som betraktade Jorden som sin fiende. Det måste finnas. Om man inte kunde underhandla med det så måste man utplåna det innan det blev tillräckligt starkt för att förinta hela mänskligheten. Och männen påg, "Kennessee" förstod att de kunde ha hittat den på planeterna i Masa Gamma. Detta system hade aldrig tidigare utforskats och den här civilisationen som hade rymdradio skulle kunna vara den de sökte.
   Hunden Buck dåsade lätt på golvet i kontrollrummet. Små drömfragment rusade genom hans halvslummer: dofterna i maskinrummet; ett omotiverat brottstycke av jakten på en katt; några ögonblick då han noga vädrade vid ett träd ... En något högre replik fick honom att öppna ögonen.
   —De gör åtminstone interplanetära resor, sir. — Det var Holden. Vi har plockat upp rymdradiomeddelanden som avgjort har sänts mellan planeter. Det verkar som om det här är det släkte som vi skickades ut för att finna. Skepparen nickade.
   —Det kan hända. Men om de ska krossas efter vår rapport, så bör vi försäkra oss om att det är det. Det är order också. Kan de krossa "Kennessee"? Det är provet för fienden. Om det här släktet inte kan döda oss så är de inte den fiende vi söker efter. Om de kan det så är de det. Vi måste ta reda på det.
   —Men interplanetära resor är goda bevis ...
   —Det är inte interstellära resor, sa skepparen. Vi ska genast skicka en torped tillbaka med alla fakta till dags dato. Men ni har inte plockat upp några starkvågor, Holden. Vi har inte något bevis på att de här varelserna kan färdas mellan stjärnorna. Fienden kan det.
   —De kanske döljer det, sa Holden. De kan ha uppfångat vår starkvåg då vi kom. De kanske ligger i bakhåll för oss, väntar på att vi ska traska in i deras vardagsrum där de kan krossa oss utan att vi får en chans att ta upp kampen eller rapportera. Det skulle vara typiskt. Han reste sig och Buck reste sig också omedelbart på sina fyra tassar och viftade med svansen. Hans husse, Holden, tänkte gå någonstans.
Buck väntade belåtet. För Buck var lyckan att gå dit Holden gick, att vara där Holden var, att helt enkelt suga in förnimmelsen av att vara tillsammans med Holden. Det var ett mycket enkelt nöje, men det var allt han begärde av ödet. Då Holden klappade bonom eller hårdhänt lekte med honom fylldes Buck av extatisk lycka, men nu väntade han bara på att följa efter Holden.
   —Det ni säger är nog sant, instämde skepparen. De kan ligga i bakhåll för oss. Vi kommer att få reda på det. En rapporttorped kommer att garantera att flottan vet vart de ska flyga och vem de ska krossa om vi inte kommer tillbaka. Sedan ska vi göra en landning med en livbåt. Vår fiende skulle knappt kunna motstå frestelsen att knäppa den! Och om den slipper undan så kommer vi i alla fall att veta något om deras vapen...
   —Jag anmäler mig som frivillig för livbåten, sir, sa Holden snabbt.
   —Vi får se, sa skepparen. Samla ihop de fakta som ska skickas med torpeden. Är ni säker på att den här registreringen är en spårstråle? Som radarn förr i tiden? Och att den hålls på oss från den fjärde planeten?
   —Alldeles säker, sir, sa Holden. Vi kan inte veta hur detaljerade de upplysningar är som den för tillbaka. Naturligtvis skulle det vara nog så logiskt att spåra en förmodad komet ...
   —Låt oss hoppas, sa skepparen och blinkade, att ekot från vårt skrov säger "Ingen här utom vi kometer". Var klar med fakta om en halv timme, Holden.
   Holden gjorde honnör och gick ut ur kontrollrummet Buck följde troget efter honom, en stor brun hund som inte brydde sin hjärna med sådana bagateller som interstellära resor eller icke-mänskliga släkten som massakrerade en halv miljon människor med känslolös grymhet.
   Buck var en mycket belåten hund. Han var tillsammans med sin husse.


Propaganda 2.png


PLANETRÅDET på Masa 4 var samlat. Det var inte någon lycklig sammankomst. Spårstrålar hade rapporterat att en förmodad ny komet som for på en fullständigt övertygande bana i själva verket var artificiell — ett rymdskepp. Det använde inte något drivmedel och tycktes utan liv. Men det hade kommit igenom de yttre planeternas gravitationsfält — och det visade inte något tecken på rotation. Vilket var omöjligt såvida inte gyroskop eller liknande apparater var i gång inne i det.
   —Vi har haft en besökare från rymden tidigare, sa Planetrådets ordförande. Han såg mycket trött ut. — Vår historia berättar för oss om följderna. Om det här skeppet tillhör samma släkte så måste vi förinta det. Eftersom det försöker gömma sig tror jag att ett sådant handlingssätt är motiverat. Men att det gömmer sig antyder misstänksamhet mot oss — misstankar om att vi kan ha förintat den andre besökaren. Om vi förintar det bär skeppet också kan vi vara säkra på att misstankarna växer till visshet och att ett tredje besök kommer att göras med en överväldigande styrka. Det innebär att vi kommer att bli tvungna att omforma hela vår civilisation för krig. Vi måste på något sätt utveckla det interstellära drivmedlet och vi måste tillbringa framtiden med att kämpa för att överleva. Vi är ett fredligt släkte men vi måste skaffa oss en psykologisk konstitution som är anpassad för krig.
   Talmannen för den Första Kontinenten sa förhoppningsfullt:
   —Är det säkert att det här skeppet tillhör samma släkte som det första? Det har inte samma form. Är det säkert att det här släktet är av omöjligtvis-vänlig typ som det första?
   —Det är inte säkert, sa ordföranden trött. Dess yttre konstruktion tyder på ett annat släkte. Men kan vi riskera ett försök att ta fredlig kontakt? Besättningen på det enda skeppet skulle vara prisgiven åt oss. Kanske de skulle hyckla vänskap för att kunna undkomma med upplysningar som leder till vårt förintande? Skulle vi över huvud kunna lita på något släktes vänskap då det skickar ett enda skepp för att spionera?
   Det blev tyst. Två århundraden tidigare hade ett annat skepp kommit in i Masasystemet. En ödelagd halv planet och miljontals liv hade det kostat att förinta det enda skeppet. Men dess förintande hade varit nödvändigt. Dess besättning reagerade inte för fredsförslag. Var de landade, förintade de ursinnigt allt som smakade en rivaliserande civilisation. I synnerhet invånarna. Man kunde inte göra avtal med dem — bara döda dem:
   —Om. sa talmannen för den Tredie Kontinenten tankfullt. vi kunde ta tillfånga en medlem av det här rymdskeppets besättning kunde vi övertyga oss om vänskap är hopplös. Det är tråkigt att vi inte kan övertyga oss innan...
   —Det är mycket tråkigt, sa ordföranden dystert. Att behöva omforma inte bara vår civilisation utan hela vårt folk till ändlöst krig är det allra tråkigaste. Men jag tror inte det finns något annat att göra. Vill ni rösta om förberedelserna för förintandet av det här skeppet? Omröstningen var motvillig men enhällig. För krig.

KENNESSEE sände i väg torpeden från förbindelserummet i aktern. Torpeden var inte någon imponerande apparat, bara ett cigarrformat föremål omkring två meter långt. Då den lämnade "Kennessee" skulle den rusa i väg med en acceleration av 35 g i femton minuter och sedan övergå till hyperdrive — då den skulle upphöra att existera vad den normala rymden anbelangade. Dess försvinnande skulle markeras av utvecklandet av en enorm energisvallvåg — "starkvågen" — som kunde upptäckas på hundratals miljoner kilometers avstånd. Nära hembasen skulle den komma ur hyperdriven under utvecklandet av ännu en liknande svallvåg. Den andra vågen var nyttig. Från Masa Gamma till "Kennessees" hembas var det ungefär åttio ljusår. Ett rymdradiomeddelande som sändes med riktad strålning skulle nå hembasen precis lagom för att vara av intresse för besättningens barnbarnsbarn. Men torpeden skulle nå fram på några dagar och den svallvåg den utvecklade då den åter visade sig skulle registreras av ett vidsträckt nät förbindelseskepp, och de skulle ta emot och vidarebefordra torpedens automatiskt sända meddelanden och senare plocka upp den för att ta hand om skrivna fakta och fysiska provbitar.
   Buck fick inte vara närvarande då torpeden slungades i väg. Han var en stor hund och förbindelserummet i aktern var inklämt i "Kennessees" trånga, avsmalnande stjärt. Det skulle vara fullt där. Holden sa åt honom att gå ut. Och Buck var alltför övertygad om Holdens tillgivenhet för honom och sitt eget värde för att vara känslig i en sådan sak. Han visste att det fanns tillfällen då han inte kunde ligga vid Holdens fötter. Men han visste också att han var välkommen överallt annars i skeppet. Han traskade stillsamt i väg för att söka upp sämre men ändå mänskligt sällskap tills hans husse åter kunde låta honom vara i närheten av sig.
   Han fann besättningsmedlemmar i färd med att utrusta en livbåt för dess speciella uppdrag. Han gick sällskapligt in i livbåten tillsammans med arbetsgruppen. Han trängde sig in i kontrollkuben tillsammans med den man som hade skickats för att ta bort dess registreringar — och iakttog. Snart kom andra män, arbetsgruppen gick och det blev diverse hävrörelser av livbåten. Buck blinkade till där han mer eller mindre hopkurad låg på golvet. Stjärnor lyste i livbåtens gluggar. Det fanns ett klart skimrande ljus. Oskyddat solljus från Masa Gamma trängde in genom en glugg i fören och åstadkom en vitglödande fläck på. den bakre väggen. Löjtnant Maynard gick in i kontrollkuben och tryckte på telefonknappen.
   —Livbåten klar att slungas i väg, sa han snabbt.
   —Bra, sa Holdens röst i högtalaren; den lät dyster. Starta då starkvågorna träffar. De kan störa spårstrålen och göra så. att du kommer i väg osedd. Lycka till.
   Buck kände igen sin husses röst. Han viftade på svansen. Den slog mot golvet. Maynard såg sig snabbt omkring och skrek: — Buck! Buck är här! Bakom mig!
   Ett ögonblicks tystnad. Sedan hördes åter Holdens röst, nu ännu dystrare.
   —Ni har inte tid att föra honom tillbaka ombord på skeppet. Han måste följa med.
   —Det gör inget, sa Maynard glatt. Kanske han blir en bra maskot. Hur lång tid?
   —Tjugo sekunder, sa Holdens röst. Förbaskad tur du har! Jag låg bäst till för det här jobbet tills du fick det där esset!
   Maynard skrockade av skratt. "Kennessee" var på väg in i ett solsystem som antagligen var fientligt. Om det var hemort för det släkte som hade utplånat jordiska skepp och massakrerat kolonisterna på Capella 3 så. fanns det inte någon större chans för kryssaren att undkomma. Men dess yngre officerare hade spelat poker om privilegiet att få göra en våghalsig landning på systemets största planet.
   Högtalaren gav plötsligt ifrån sig ett högt och våldsamt ljud. Det var starkvågen från torpeden. Det var en explosion av disharmonisk strålning som skulle störa varje mottagare inom hörhåll så länge den varade.
   Det blev en överväldigande känsla av tyngd. Buck gled tillbaka mot ryggstödet på det säte där han nu låg. Han pressades hårt mot stoppningen Han vred sig och flämtade. Buck tyckte inte om acceleration. I själva verket tyckte han inte om resor med livbåt. Men han fick ändå måttet rågat av det de närmaste arton timmarna.

   ETT MEDDELANDE anlände till det skyndsamt improviserade krigsdepartementet på. Masa 4. Krigsdepartementet höll feberaktigt på att organiseras för att samordna varje energienhet i hela solsystemet till synkroniserade kraftstrålar som i ett givet ögonblick skulle fara ut från fyra planeter på en gång — allesammans på samma sida om den lokala solen — och på ett fruktansvärt sätt löpa samman till en pseudokomet. Det skulle inte finnas något materiellt vapen som skeppets detektorer skulle märka i tid för att tillåta någon flyktmanöver. Detta vapen skulle slå till med ljusets hastighet. Ett föremål som var i fokus för de kombinerade strålarna skulle få samma temperatur som en sols innandöme. Det var otänkbart att något relä skulle kunna fungera innan det dunstade bort. Vapnet var oemotståndligt — då det brukades mot ett enda skepp. Men att beräkna förhållandena mellan de rörliga planetprojektorerna så att de skilda strålarna skulle förstärka i stället för att delvis upphäva varandra var en fruktansvärt invecklad sak. Det här vapnet kunde förinta ett skepp med känd kurs och hastighet eller ett skepp på marken, om man hade tillräckligt med tid för beräkningar. Men det skulle vara oanvändbart mot en flotta. Dagar eller veckor behövdes för att justera strålarnas mångfald så att de träffade en på förhand bestämd punkt. Mot skepp som ändrade kurs och hastighet var vapnet oanvändbart.
   Ett meddelande kom till Krigsdepartementet:
   Litet rymdskepp lösryckte sig från det invaderande skeppet samtidigt som disharmonisk vågstörning kom. Litet rymdskepp gör styrd flygning mot planet fyra. Kommer att landa på den mörka sidan av den första kontinentens norra område. Begär instruktioner.
   Krigsdepartementet var nyorganiserat och hade inte haft tid att förvärva pösighet och byråkratisk långsamhet. Efter några minuter sändes orderna ut: Evakuera hela befolkningen från området i fråga. Ha markfordon och atmosfärflygplan beredda att testa skeppets beväpning. Radioappell om frivilliga som ger vederbörlig varning om dödsfara. Inget rymdskepp skall användas. Ingen vink om fullgott försvar får ges till fienden före hela systemets stora operation.
   Befolkningen på planeten hade haft erfarenhet av invadörer från rymden. Ungefär tjugofem miljoner medborgare började en snabb, välordnad evakuering — som en försiktighetsåtgärd mot en obeväpnad livbåtslandning.
   BUCK vaknade upp ur en orolig halvslummer, då livbåten dök neråt på planetens mörka sida. Alla observationsapparater som människan kände till var i gång för att samla ihop upplysningar, men Buck var i gång intresserad av tekniska saker. Han gäspade vällustigt, även då spårstrålar upptäcktes. Han sträckte på sig, då spårstrålarna tvärt skars av. Han skakade behagligt på sig då analysapparaterna rapporterade att atmosfären var av jordisk typ men med ett avsevärt överskott av de neutrala gaserna.
   Livbåten gick försiktigt ner. Den infraröda apparaturen rapporterade en sjöstrand och konstigheter som kunde vara maskinerna i en hamn. Maynard girade undan. Han närmade sig inte marken förrän han hade kommit ungefär hundrafemtio kilometer bort. Det var hans uppgift att bli dödad om den lokala befolkningen kunde klara det, men det var inte hans uppgift att förmå dem att göra det. Om de visste att kometen ute i rymden i själva verket var ett rymdskepp så skulle de vara vaksamma. Om de var det släkte som hade mördat kolonisterna på Capella så skulle de försöka hindra honom från att komma tillbaka till sitt skepp. Om de inte var det ...
   Livbåten landade oändligt varsamt i något som spårstrålarna förklarade vara en djungel av: dunig vegetation. En lång, lång stund satt Maynard på helspänn, beredd att slunga upp det lilla skeppet mot himlen om någon aktion inleddes mot det. Inget hände. De yttre mikrofonerna sände visserligen oljud, men det var de ljud som det vilda livet i en djungel åstadkom. Efter en lång stund knackade Maynard på en glugg. Fortfarande inget.
   —Om någon vill gå ut som frivillig och hämta biologiska prover, sa Maynard, så får han lov. Men händer något så tänker jag rusa uppåt med skeppet och sedan långsamt gå ner igen — för att ta reda på vad de tänker försöka hejda oss med.
   Röster svarade. En dörr öppnades. Buck traskade bort till den. Fascinerande dofter kom in genom dörröppningen. Män klev ut — beväpnade och försiktiga. Ytterdörren lämnades öppen. En man stod beredd att stänga den och låsa den om livbåten rusade uppåt.
   Det krävdes mod att gå ut, då man visste att man kanske skulle bli lämnad kvar för att livbåtens uppdrag att dra till sig fiendeeld — om det här släktet var fientligt — skulle kunna utföras. Men Buck var fascinerad av dofterna. Han skulle naturligtvis ha tyckt om att komma tillbaka till Holden, men de här männen var också hans vänner. Om de gick ut på det här stället med de otaliga, nya dofterna...
   Han hoppade ner på marken. Hans nos började genast arbeta. Marken hade en annorlunda doft än den på Jorden. Växterna var annorlunda. Det fanns dofter som måste tillhöra djur, men inte några djur som Buck tidigare hade vädrat. Han skymtade en man som var i färd med att plocka växter. En hel del slutsatser skulle kunna dras av de typer av stärkelse och cellulosa som den bär planetens vegetation innehöll. Men Buck skulle ha kunnat berätta mycket mer med ledning av det som hans nos avslöjade. Här hade en liten köttätare spårat upp en liten skuttande varelse som ibland kilade upp i den övre vegetationen och ibland kilade ner igen. Där hade en liten gräsätare gjort ett stort, skräckslaget hopp skenbarligen utan anledning — vilket betydde att en flygande varelse hade gjort en störtdykning efter den och missat. Och här hade en varelse som nästan hade samma doft som en snigel rört sig i säregna hopp.
   Buck utforskade denna värld och var fullständigt försjunken i dess nya dofter. Då och då hörde han de ljud som männen åstadkom och kände sig lugnad. Men han strövade längre och längre bort från livbåten — bara ibland stannade han och lyssnade efter männen — och han hade hittat en levande varelses lya och vädrade intensivt vid ingången, då de verkligt betydelsefulla ljuden började.
   Ett ljud började vid horisonten och svepte i väg mot zenit. Det var ett dovt, brummande dån som liknade motorerna på de atmosfärflygplan Buck hade hört på Jorden. Det var mekaniskt och därför mänskligt och därför inget att frukta eller bli misstänksam mot. På samma gång kom det avlägsna skramlanden. Och de liknade schaktningsmaskiner och andra mänskliga maskiner och de behövde inte heller fruktas. Buck vädrade fascinerat vid lyan.
   Människorösten ropade skarpt. Hade Holden ropat på 'honom skulle Buck ögonblickligen ha sprungit i väg. Men han var skyldig andra människor mindre lydnad. Han vädrade långsamt om och om igen. Sedan traskade han utan brådska åstad, men då hörde han det vinande vrålet av en livbåt som var uppe i atmosfären. Det blev mer avlägset. Buck kom inte att tänka på att man kanske hade blivit tvungen att lämna honom kvar för att livbåten måste testa vapnens styrka på den här planeten och måste vara i luften för att kunna göra det på ett övertygande sätt.
   Då han kom tillbaka till det ställe där livbåten hade funnits var den emellertid borta.
   BUCK blev förvirrad. Brummandet ovanför växte till ett dundrande vrål. Det fanns många flygande föremål ovanför och de kryssade fram och tillbaka i mörkret på ett sätt som sannerligen skulle ha gjort det svårt för livbåten att undkomma utan att träffas av radarriktad eld. På samma gång kom de skramlande ljuden närmare från åtminstone tre håll.
   Buck vädrade misstroget på det ställe där livbåten hade funnits men inte längre fanns. Han sprang oroligt längs doftspåren efter männen som hade samlat prover. Det var fullkomligt otänkbart att männen hade övergett honom. Han kom om och om igen tillbaka till det ställe där livbåten hade funnits. Han blev naturligtvis olycklig men det var omöjligt för honom att föreställa sig att han hade blivit övergiven. Han väntade bekymrat på att männen skulle märka att han bade blivit kvarglömd och komma tillbaka för att hämta honom.
   Dån kretsade runt ovanför huvudet på honom. Skramlanden närmade sig i det omgivande mörkret. De kom från människor — kanske inte hans människor men säkert människor som skulle vara snälla mot en stor, brun, väluppfostrad hund, som runt halsen bar ett balsband som sa att han tillhörde Holden. De kanske rentav skulle hjälpa honom komma tillbaka till Holden. Men under tiden gick han oroligt omkring på livbåtens landningsplats. Ljuden ocb skramlandena blev högre.
   Då ljuden var helt nära kom plötsligt ett bländande klart, vitt ljus från ett plan som på låg höjd flög i snäva cirklar ovanför. Ljuset avslöjade allt med en obarmhärtig tydlighet och Buck blinkade bländad. Men han blev inte orolig. Maskiner och starkt ljus och flygande föremål tillhörde människorna. Och en bund med självaktning står i behagligt förbållande till alla människor, även om förbållandet till besättningen på hans skepp är speciellt ocb förhållandet till hans husse är unikt.
   Buck gick försiktigt ur vägen då maskiner med skarpt ljus kom skramlande genom djungeln ocb vräkte åt sidan de duniga träden med våldsam kraft. Han gick undan men han kröp inte in i skuggan. Han blinkade och viftade frånvarande på svansen och beredde sig att hälsa på männen i maskinerna med vederbörlig artighet. Naturligtvis skulle de hjälpa honom att komma tillbaka till Holden!
   En maskin stannade och något klev ur den. Men gestalten var inte människa. Buck vädrade misstroget. Sedan reste han borst. Det var inte möjligt! Maskiner sköttes av människor! Bara av människor! Masianen gick emot honom. Buck morrade varnande. Outhärdligt ljus träffade honom. Han morrade åter och reste borst, en stor brun hund som morrade en varning om att medlemmar av ett litet släkte som kunde ha förintat jordiska skepp och massakrerat jordiska kolonier gjorde bäst i att inte besvära honom! Buck visste naturligtvis inget om saknade skepp och massakrer. Han var en hund, en människas hund, och han kunde inte föreställa sig någon varelse som inte var underlägsen människan ocb som en människas bund inte utan vidare kunde trotsa.
   Det var en ovanlig tavla. Främmande och otroliga djungelträd höjde sig mot en himmel, där ett klart vitt ljus virvlade i virriga cirklar. Väldiga, skimrande maskiner med starka lampor som borrade sig igenom djungelns duniga lövverk och kastade oräkneliga skarpa skuggor. Masianerna, invånarna på den fjärde planeten i Masa Gamma -- egentligen inte så olika människorna — stirrade på ett ställe i djungeln där ett skepps livbåt hade landat och där en stor brun hund varnande bjöd dem spetsen och morrade ilsket åt dem.
   Det blev en paus. Ett släkte som har rymdradio och interplanetariska skepp kan knappast vara enfaldigt. Och det fanns spårstrålar också i markfordonen, vilka förde tillbaka allt maskinerna såg till registreringsrummen. Släktets bästa hjärnor övervakade detta möte. Och kanske var det där denna bild av händelsen framträdde som någon insåg att Bucks tassar inte var gjorda för att sköta maskiner eller bygga rymdskepp.
   Det kom ljud som Buck på något sätt visste var språk, fast han inte kunde förstå dem som ord. Han vände sig lugnt bort från den första gestalten, som hade stannat då han morrade. Han blinkade värdigt mot de omgivande ljusen. Ingen kom fram mot honom. Buck gav ifrån sig diverse små tillitsfulla varningsmorranden. Hans människor hade varit här. De hade gett sig av. De skulle komma tillbaka efter honom. Naturligtvis. Han skulle vänta på dem. Han var inte på något sätt omedgörlig. Han skulle låta maskinerna passera som de ville. Människorna önskade antagligen att maskinerna skulle göra det och han skulle inte ingripa. Men han skulle vänta här.
   Han vände sig långsamt om två gånger och lade sig på marken. Men han höll huvudet höjt och blinkade mot ljusen. Han slog sig lugnt och förtröstansfullt till ro och väntade på att människorna skulle märka att han hade blivit kvar och komma tillbaka efter honom.
   Men han hoppades förtvivlat att Holden skulle vara med dem.
   EN RAPPORT avgick till krigsdepartementet på Planet 4. Det var en ytterst noggrann rapport som behandlade landningen av ett litet rymdskepp på Första Kontinentens norra område. Människornas fotavtryck sändes omsorgsfullt liksom det avtryck rymdskeppet hade lämnat efter sig på marken. Det fanns rörliga bilder av Buck. Större delen av rapporten handlade naturligtvis om honom.
   "Begränsad men tveklös intelligens", sa rapporten. "Är medveten om sociala förhållanden, är varken fientlig eller vänlig, bara tolerant. Är bekant med maskiner och betraktar dem utan fruktan men utan intresse. Har ett utseende av ovanligt självförtroende och verkar fullt beredd att motsätta sig intelligenta varelsers önskemål men hotar inte med någon fientlighet såvida inte ett försök att tvinga den att lyda görs ... Verkar vara medlem av ett släkte som lyder under skaparna av rymdskeppet, fastän dess nyttighet är inte klar, eftersom den varken har gripklor eller någon påtaglig teknisk fallenhet för maskinernas kontroll ... Vi håller på att sätta upp psykosonderande apparater för att försöka dra ut upplysningar ur dess minne, naturligtvis utan att den är medveten om processen. Under tiden gör vi allt som står i vår makt för att låta den vara känslomässigt ostörd
   EN SENARE rapport:
   "Psykosonderare har lyckats erhålla utmärkta bilder och grundliga minnen av djuret. Det tillhör ett släkte som lever i symbios med de varelser som sköter rymdskeppet. Dess användbarhet för det överlägsna släktet är ännu inte klar men dess underkastelse i förhållande till dem — de är inte så olika oss — bevisas av de registreringar som vidarebefordras tillsammans med den här rapporten. Djurets syn verkar vara förhållandevis dålig men dess hörsel och luktsinne är utmärkta. I synnerhet dess minne av lukter är speciellt levande. Vi har synminnesregistreringar av flera medlemmar av skeppets besättning men luktminnen av allesammans. Men tydligen kan föga eller inga tekniska upplysningar erhållas av djuret på grund av att Buck — det är hörselminnet av djurets namn på sig själv — inte är intresserad av sådana saker. Minnen av skeppsbasen och av invadörernas förmodade hemplanet har nästan enbart att göra med lukter som är förbundna med den ... Vi beklagar att inga användbara tekniska upplysningar kan erhållas ..."
   En order från krigsdepartementet:
   "Viktigt. Allmän uppmärksamhet. Denna order upphäver alla andra och kräver hörsamhet av alla medborgare oberoende av deras verksamhet. Planetrådet har beslutat att de upplysningar som erhålls av Buck skall bestämma vår hållning mot invadörerna. Kompletta fakta måste skaffas i fråga om den relativa lojaliteten mellan det överlägsna och det underlägsna släktet. Underkuvade släkten kan bli psykologiskt betingade så att de blir lojala mot sina tyranniska herrar. I vilken omfattning har detta gjorts med Buck och hur? I vilken omfattning beviljas det underlägsna släktet rättigheter? Vilka straff påläggs släktet med underlägsen intelligens då det begår fel? I hur hög grad väntar sig Buck lojalitet mot sitt släkte från det överlägsna släktets sida? Av vilket slag är överenskommelsen mellan de båda — direkt eller indirekt — och i vilken omfattning håller det överlägsna släktet den? Vad ..."
   Ordern fortsatte med tröttande detaljer. Den baserades på tanken att Buck — som ett husdjur — i sin hjärna hade en absolut objektiv bild av människosläktet. Buck skulle inte vara opartisk i sitt begrundande av minnena, men dessa skulle vara riktiga. En hunds syn på mänskligheten skulle inom sina givna gränser vara ytterst avslöjande.
   Planetrådet godtog slutsatsen att inga tekniska eller militära upplysningar kunde erhållas av Buck. Men de upplysningar de kunde få var ovärderliga. Ingen människa skulle kunna vara sanningsenlig om sitt eget släkte då hon pratade med en främmande varelse. Men en hund . ..
   Planetrådet påskyndade krigsförberedelserna. Det hade föga hopp om annat än ett krig som skulle vara otaliga århundraden framåt i tiden. Men det lilla hopp det hade koncentrerade sig på Buck.


Propaganda 3.png


BUCK SJÄLV fann livet förvirrande. Stället där livbåten hade landat var nu inhägnat och han befann sig innanför inhägnaden. Varelserna som inte var människor behandlade honom med respekt och han behandlade dem med en väluppfostrad hunds artighet. De pekade med saker mot honom och han var uttråkad. Men snart fick de en högtalare som åstadkom ljud. En gång skällde den mot honom precis som en annan hund — i själva verket kom Buck ihåg en hund på Rigelbasen vars skall hade låtit exakt likadant. Han skällde ilsket tillbaka. Men högtalaren skällde inte mer. Vid ett annat tillfälle hördes Holdens röst i den. Och Buck hoppade i frenetisk förtjusning och viftade med svansen tills den nästan blev som en propeller, och gav från sig sådana förtvivlade glädjeskall som en hund gör då hans husse kommer tillbaka efter några dagar. Då han insåg att det var högtalaren kunde han inte acceptera sin besvikelse. Han gick gnällande runt inhägnaden och sökte efter Holden.
   Man eggade Buck med andra saker också. En av masianerna kom med mat. I början vädrade Buck ängsligt på den. Om han måste äta obekanta saker föredrog han att äta sådant som han själv hade dödat. Men till slut tolererade Buck masianen och åt. Masianen hade en högtalare fäst vid kroppen och sa "Buck" vid flera tillfällen och i början viftade Bucks svans glatt vid den välbekanta stavelsen. Men även då masianen hade fått bukt med artikuleringen av ordet godtog inte Buck honom helt. Han ville ha människor. I synnerhet ville han ha Holden. Han dåsade till och drömde om Holden. Han sov och ibland var hans drömmar sådana att de fick hans tassar att göra små knyckiga, besvikna rörelser, och ibland skällde han eller jäinrade sig eller gnällde i sömnen. Men gnällandena berodde på den förtvivlade glädje han kände då han i sina drömmar såg Holden.
   Han hade ingen aning om att de saker som masianerna pekade mot honom med registrerade hans minnen. Buck hade förstått innebörden av över hundra ord då de kombinerades med vissa röstlägen. Dessa ord framkallade oföränderligt samma reaktioner då högtalaren yttrade dem sedan de hade registrerats ur Bucks minne.
   Medan förberedelserna för förintandet av "Kennessee" var i full gång studerade masianerna Buck intensivt. Med sin ökade kännedom om hans hjärna försökte de vinna hans vänskap. Den masian som hade fått uppgiften på sin lott försökte oförtrutet spela Holdens roll. Han använde minnesregistreringarna av Holdens röst. Han försökte återge de smekningar som enligt Bucks minnen förorsakade skälvningar av hänryckning. En gång försökte han leka så där hårdhänt med Buck som Holden brukade. Och det var modigt gjort för Buck var en stor och kraftig hund och masianen var liten och relativt spenslig.
   Men Buck ville inte leka. Han var artig och han var älskvärd inom de gränser som en hund sätter för sig själv mot andra djur som också är nyttiga för människan — hästar till exempel och kor ocb får och någon enstaka gång en katt. Men en hund vill inte leka med ett skuttande lamm eller springa med ett villigt föl. Buck var reserverad. Hans lojalitet mot människorna och i synnerhet mot Holden kunde inte knäckas. Och fastän han åt och nedlåtande tolererade den masianske vetenskapsmannen — som ansågs vara en av de två, tre styvaste hjärnorna i systemet — så började han tyna av då dagarna gick och började bli till veckor. Han började bli mager, fastän han på ett frånvarande sätt var medveten om att varelserna som inte var människor avgjort hade börjat tycka om honom.
   En människas hund frodas inte då den är skild från människan.
   KENNESSEE fortsatte på den bana hon hade valt. Maynard hade olyckligt och ynkligt bett Holden om ursäkt för att han hade övergett Buck, och Holden godtog ursäkten och ingen av dem kände sig gladare efteråt. En man skulle ha blivit kvarlämnad under exakt samma omständigheter men med en hund är det liksom en annan sak. Han kan inte ta hand om sig själv. Att man hade lämnat kvar honom kunde inte hjälpas men det gnagde i hjärtat.
   Det material som hade förts med från Masa 4 undersöktes i vederbörlig ordning. Rymdradioregistreringarna travade upp sig, granskningen av planeterna med elektronteleskop fortsatte och bevis på en högt utvecklad civilisation hopade sig — medan observationen av "Kennessee" med spårstrålar från Masa 4 oupphörligt fortsatte.
   Det var en osäker situation som nästan ansträngts till bristningsgränsen. Livbåtsresan hade orsakat en reaktion av markfordon och atmosfärflygplan. Det gav ett intryck av begränsad anfallsstyrka. Men å andra sidan gjorde man interplanetariska resor här. Och spårstrålen på "Kennessee" och det ögonblickliga upptäckandet av livbåten var bevis på att varelserna i det här systemet mycket väl visste vad "Kennessee" var.
   En civilisation utan försvarsvapen men med interplanetariska skepp: och rymdradio borde ha försökt att ta kontakt med "Kennessee". Om inte annat så för att blidka eventuella invadörer borde något försök att. uppta förbindelser ha gjorts. Att sådana försök saknades var olycksbådande. Det verkade som om det var ett släkte som hycklade tills det kunde få in ett överväldigande slag. "Kennessee" förblev i ett tillstånd av nervslitande vaksamhet med detektorer uppe runt omkring sig och reläer inställda på att slå på hyperdriven om det skulle verka som om en styrd projektil närmade sig.
   —Det ser illa ut, medgav skepparen för Holden. I deras kläder skulle vi ha försökt ta kontakt. Men vem det än var som gjorde en raid mot Capellakolonin så rusade de bara på och började döda. Kanske de här varelserna är av det slaget. Hur som helst, om de lyckas fixa, oss så kommer flottan att veta vem som har gjort det och den kommer att krossa deras planeter med bomber.
   Holden sa dystert:
   —Jag önskar att jag hade varit med i den där livbåten. När ska skicka tillbaka en ny torped?
   —Vi ska inte göra fler landningar, sa skepparen. Han tillade: Ni skulle aldrig kunna hitta det ställe där den andra båten landade och hur som helst så blev Buck ...
   —Antagligen dödad i samma ögonblick som de fick syn på honom sa Holden.
   Han kunde inte klandra någon men han var ilsken. Han saknade Buck.
   Den tolfte dagen efter Bucks landning startade ett interplanetariskt skepp från Masa 4. "Kennessee" hade nu flugit in på andra sidan om planeten och var på väg mot en punkt i systemets andra ända. Om hon lyckades komma dit så var det skepparens avsikt att slå på hyperdriven och återvända till basen med sina registreringar. Men detta interplanetariskt skepp förändrade alla planer. Det tycktes vara en raket, eftersom den lämnade bakom sig ett ångmoln som såg ut som utstötta gaser. Spektroskopen meddelade emellertid att det bara var kolväte — rökpartiklar. Och det saknade helt och hållet den hastighet som skulle ha visat att det var ett drivmedel. Det var helt enkelt en rökstrimma som i något slags annonseringssyfte.
   På två dagar hade skeppet klättrat en bra bit upp från planeten och ändrade riktning i en lång mjuk kurva. Navigeringsofficeren kom till kontrollrummet kort efteråt för att rapportera att det hade genskjutande kurs och hastighet och att det långsamt skulle närma sig "Kennessee" tills de kom i kontakt med varandra. Sedan bröts dess rökstrimma och svällde och bröts och svällde på ett sätt som tveklöst var menat att väcka kryssarens uppmärksamhet.
   Högtalaren i kontrollrummet brusade till. Så hördes Holdens röst:
   —Sir! sa han hest. Den där konstiga raketen sänder signaler till oss, löper upp- och nerför spektrum och prövar frekvens och amplitudmodulering och allt annat. Hör bara!
   Högtalaren sa ljudligt: — Vov! Det var Bucks glada skall. Ett ögonblick senare hördes ordet "Buck" i en förvriden men klart igenkännlig imitation av Holdens egen röst. Och sedan, fullständigt sinnessvagt, "Lägg dig, pojken!", "Kom och hämta den då!", "Spring efter den, Buck!" och alla de andra fraser som hunden Buck tränats att reagera för. Som ett medel att öppna förbindelse mellan främmande och ömsesidigt misstänksamma släkten saknade det ordförråd som en stor brun hund vid namn Buck kände till värdighet, men inget skulle ha kunnat vara mer upplysande.
   —Förstår ni vad det betyder, sir! sa Holden med spänd röst. På något sätt har de plockat ut det där ur Bucks hjärna! De har läst hans minnen! Det måste de ha gjort på något vis! De vill ta kontakt! Sedan sa han med skrovlig röst: -- Men om de dödade honom för att snoka igenom hans hjärna
   —Holden, sa skepparen, var snäll och svara dem. Tala som om det var till Buck själv och se vad som händer.
   I högtalaren i kontrollrummet hörde han Holdens röst då han talade i den andra mikrofonen.
   —Buck! sa Holden hest. Om du hör mig så säg något, pojken! Hör du mig?
   Och sedan dundrade högtalaren av de förtjusta skall varmed Buck svarade sin husse. Han skällde och tjöt och gläfste och gnällde på en gång och sedan skällde han som ett djur som har blivit tokigt av glädje.
   —Han ... han hörde mig, sir, sa Holden osäkert. De har inte skadat honom! Jag ... jag tror, sir ...
   —Just det, Holden, sa skepparen lugnt. Jag skulle just beordra er att ta en livbåt och ta en chans till att lära känna de här varelserna. Tänk om ni skulle fara dit och ta kontakt med dem? Ett släkte som känner igen en fin hund då de ser en och är tillräckligt hederligt för att återlämna den till hans husse kan inte vara det släkte som massakrerade en halv miljon människor på Capella 3!

DEN MASIANSKE VETENSKAPSMANNEN som hade försökt ställa sig in hos Buck blev ändå ganska god vän med Holden sedan "Kennessee" landat på Masa 4. En torped skickades tillbaka till basen och förklarade situationen och orsaken till den vänskapliga kontakten med den masianska civilisationen. Naturligtvis skulle masianerna betraktas som skyldiga ifall "Kennessee" försvann, men det tycktes inte oroa dem. Och det oroade inte människorna heller.
   Den masianske vetenskapsmannen förklarade för Holden:
   —Det har utfallit mycket väl. Med er atomkraft kan ni förse den kraftstråle vi har visat er med vilken energimängd som helst då det gäller att slåss mot vår gemensamme fiende. Det är egendomligt att vi skapade kraftstrålar för att skaffa bränsle åt våra interplanetariska skepp därför att vi inte hade atomenergi och att ni skapade atomenergi därför att ni inte hade kraftstrålar!
   —En massa saker kommer att passa samman på det sättet, sa Holden. Våra civilisationer kommer att gripa in i varandra på ett förträffligt sätt så länge som vi litar på varandra.
   —Ja, sa masianen en aning nedslaget. Vi tänkte spränga er i atomer därför att vi var rädda, och ni tänkte förinta våra planeter därför att ni också var det. Jag tror att båda våra släkten har mycket att tacka Buck för.
   —Fortfarande, sa Holden förläget, förstår jag inte hur ni kunde lita så fullkomligt på oss. Jag tror inte att vi skulle ha litat på främlingar som ni gör på oss. Bara för Bucks skull
   —Men det är för Bucks skull, sa masianen. Vi kunde dra ut alla hans minnen. Allesammans. Hans släkte dyrkar människorna. Han skulle finna sig i vilka grymheter som helst från er sida. Men ni är inte grym. Han skulle glatt ge sitt liv men ingen människa skulle begära det. Han är oreserverat er, men ni tar inte emot av honom utan att ge något i gengäld. Vet ni när planetrådet slutligen beslöt sig för taktiken att obegränsat lita på människorna?
   —Ja ... nej, sa Holden.
   —Då ni kom in genom luftslussen på. vårt skepp, sa masianen och Buck mötte er. Han hade berättat för oss alla hemligheter han ägde. Han hade nästan varit en förrädare utan att veta om det. Han hade berättat för oss allt han visste om människorna. Men då ni kom in i vårt skepp så hoppade han glatt upp på er och ni rullade runt på golvet tillsammans — ni smekte honom! Ni tänkte inte på den skada han kunde ha vållat. Ni var lika glad över att se honom som han var över att se er. Det var då vi bestämde vår taktik. Då förstod vi att människor alltid återgäldar förtroende med lojalitet.
   Sedan tillade masianen: — Det vill säga, de flesta människor.
   Holden sa förläget:
   —Tja ... det är något som har oroat skepparen. Ni bär er åt som om vi allesammans var så hederliga som våra hundar anser oss vara. Det är vi inte. Ni måste vara ... tja ... lite försiktiga ibland
   —Det fick vi reda på av Buck, sa masianen. Men vi fick också reda på att det alltid kommer att finnas människor som man kan lita på.
   Buck kom rusande med vanvettig fart över den mörkgröna gräsmattan. Holden och den masianske vetenskapsmannen satt på ett slags terrass utanför masianens hem. Buck kom upprusande, flämtade förtjust och stack nosen i Holdens hand. Han gjorde en hastig svansviftning för masianen och rusade sedan i väg igen.
   —Det är något som han aldrig skulle göra med mig, sa masianen, fastän jag ... ja ... jag tror att jag tycker om honom lika mycket som ni gör.
   —Det är för att han är min hund, sa Holden. Men han behandlar er som en människa. Lade ni inte märke till det?
   —Det är sant! Det tänkte jag inte på! Men det är sant! Hör på! Vi masianer måste också ha hundar! Hundar som nycker om oss som de tycker om människor! Och sedan kan ingen människa som tycker om hundar någonsin misstro en masian som också tycker om dem och ingen masian ... Han skrattade ... Vi skulle inte kunna ringakta en människa som en hederlig hund har till husse! Våra två släkten kommer att bli bröder!
   DET ÄR hela berättelsen om denna del av jakten på rymdmördarna. Alla vet att deras hemsystem hittades, och alla vet att då vi försökte leda förhandlingar med dem så attackerade deras skepp oss ursinnigt och att det enda möjliga slutet var att människorna — och masianerna — utrotades eller också mördarna. Slaget var det första som någonsin utkämpades med kraftstrålar i jordiska skepp med masianska artillerister. Det är historia som alla känner till.
   Men inte alla känner till att det finns en staty av Buck framför planetrådets byggnad på Masa 4. Masianerna finner det helt naturligt. De tycker oerhört mycket om hundar, och hundar tycker också om dem. Masianerna har redan ett ordspråk som säger att en hund är en masians bästa vän. Det finns emellertid inte någon staty av Buck på Jorden. Men det bryr han sig inte om. Buck är en mycket lycklig hund.
   Han är tillsammans med Holden. Han följer med honom vart han går.


Propaganda 4.png


Källa: "Häpna" 1959 nr 12.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki