Fandom

Svenskanoveller Wiki

Räven och skogen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Redan första kvällen var det fyrverkeri, ett sådant som man kanske borde bli rädd för eftersom det kunde påminna en om andra och fruktansvärda ting, men det här var vackert med raketer som steg upp i Mexicos åldriga milda luft och skakade isär stjärnorna i blå och vita skärvor. Allting var skönt och ljuvligt, luften var den typiska blandningen av dött och levande, av regn och damm, av rökelse från kyrkan och mässingslukt från bastuborna på musikestraden som pumpade fram väldiga takter av »La Paloma». Kyrkdörrarna stod på vid gavel och det såg ut som om en jättelik gul stjärnbild hade fallit ner från oktoberhimlen och låg och pustade eld på kyrkans väggar; en miljon ljus sände ut sin färg och sin lukt. Nyare och bättre raketer kilade som kometer på lina tvärsöver torgets svala plattor, stötte mot kaféväggar av solbränt tegel, rusade sen vidare på heta linor för att slå emot det höga kyrktornet där man kunde se nakna ensamma pojkfötter sparka och sparka, dänga och svänga de gigantiska klockorna till gigantisk musik. En brinnande tjur strövade runt på plazan och jagade skrattande män och skrikande barn.
   »Året är nittonhundratrettioåtta», sade William Travis som stod och log bredvid sin fru i utkanten av den stoj ande folkmassan. »Ett gott år.»
   Tjuren rusade emot dem. De två hoppade undan och sprang i ett regn av eldkulor förbi musiken och larmet, förbi kyrkan och orkestern, in under stjärnorna och slog skrattande armarna om varandra. Tjuren störtade förbi, lätt buren på axlarna av en anfallande mexikan — en ram av bambu och svavelhaltigt krut.
   »Jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv.» Susan Travis hade stannat för att hämta andan.
   »Det är häpnadsväckande», sade William.
   »Den kommer väl att fortsätta?»
   »Hela natten.»
   »Nej, vår resa menar jag.»
   Han rynkade pannan och klappade sig på bröstfickan. »Jag har tillräckligt med resechecker för ett helt liv. Roa dig bara. Glöm allting. De kommer aldrig att hitta oss.»
   »Aldrig?»
   »Aldrig.»
   Nu var det någon som tände på jättelika smällare och kastade ner dem från kyrkans stora klockringande torn i fräsande moln av rök, medan folkmassan vek undan för hotet och smällarna exploderade med underbara knallar mellan deras dansande fötter och fäktande kroppar. En härlig doft av tortillas hängde runtom i luften och på kaféerna satt män vid borden och tittade ut med ölsejdlar i sina bruna händer.
   Tjuren var död. Elden hade slocknat i bamburören och han var förbrukad. Arbetaren lyfte ner ramen från axlarna. Småpojkar samlades för att röra vid det magnifika huvudet av papiermâché, vid de äkta hornen.
   »Låt oss undersöka tjuren», sade William.
   Då de gick förbi ingången till kaféet, såg Susan mannen titta ut på dem, en vit man i en saltvit kostym med blå slips och blå skjorta och smalt solbränt ansikte. Han hade slätt blont hår och ögonen var blå och han iakttog dem när de gick.
   Hon skulle aldrig ha lagt märke till honom, om det inte hade varit för flaskorna vid hans oklanderliga armbåge; en bukig flaska crème de menthe, en klar flaska vermouth, en butelj konjak och sju andra flaskor med diverse drycker, och vid hans fingertoppar tio små halvfyllda glas som han smuttade på utan att ta blicken från gatan, ibland med kisande ögon medan den smala munnen pressades ihop om aromen. I den fria handen rök en smal Havannacigarr och på stolen stod tjugo kartonger turkiska cigarretter, sex lådor cigarrer och några askar med eau-de-cologne.
   »Bill ...», viskade Susan.
   »Ta det lugnt», sade han. »Han är ingen särskild.»
   »Jag såg honom på plazan i morse.»
   »Se dig inte om, fortsätt att gå. Undersök papier-mâchétjuren här. Just det ja, gör frågor.»
   »Tror du han tillhör Spanarna?»
   »De skulle inte kunna följa efter oss!»
   »Kanske.»
   »En sån vacker tjur», sade William till mannen som ägde den. »Inte kan han väl ha följt oss tillbaka tvåhundra år?»
   »Tänk på vad du säger, för guds skull», sade William.
   Hon vacklade till. Han höll henne hårt om armbågen och förde henne bort.
   »Svimma inte.» Han log för att allt skulle se naturligt ut. »Du känner dig strax piggare. Vi ska gå rätt in i det där kaféet och dricka något mitt framför näsan på honom, så att han inte misstänker nånting, om han skulle vara den som vi tror att han är.»
   »Nej, jag kan inte.»
   »Vi måste. Kom nu. Och då sa jag till David att det är ju löjligt!» Det sista med hög röst, när de gick uppför kafétrappan.
   Vi är här, tänkte Susan. Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vad är vi rädda för? Börja från början, sade hon sig själv och klamrade sig fast vid sitt sunda förnuft medan hon kände tegelgolvet under sina fötter.
   Jag heter Ann Kristen; min man heter Roger. Vi föddes år 2155. Och vi levde i en värld som var ond. En värld som liknade ett stort svart skepp som lade ut från förnuftets och civilisationens strand, lät sin svarta ångvissla tjuta i natten och förde med sig två miljarder människor vare sig de ville eller inte, till att dö, till att falla ut över jordens och havets rand ner i radioaktiva lågor och vanvett.
   De gick in i kaféet. Mannen stirrade på dem.
   Det ringde på en telefon.
   Telefonen skrämde Susan. Hon kom ihåg att en telefon hade ringt tvåhundra år in i framtiden den där blå aprilmorgonen år 2155 och att hon själv hade svarat:
   »Ann, det är Rene! Har du hört det sista? Om Aktiebolaget Tidsresor, menar jag? Resor till Rom år tjugoett före Kristus, resor till Napoleons Waterloo — vilken tid och vilken plats som helst!»
   »Du skämtar, Rene.»
   »Nej. Clinton Smith reste till Philadelphia år sjuttonhundra-sjuttiosex i morse. Aktiebolaget Tidsresor arrangerar allting. Det är dyrt. Men tänk dig — att verkligen få se det brinnande Rom, Kublai Khan, Moses och Röda havet! Du har säkert en annons liggande i rörposten nu.»
   Hon hade öppnat rörposttuben och där låg en annons på metallfolie.
   »ROM OCH SLÄKTEN BORGIA!
   BRÖDERNA WRIGHT I KITTY HAWK!
   Aktiebolaget Tidsresor kan kostymera er och placera er i en folkhop under lönnmordet på Lincoln eller Caesar! Vi garanterar att ni kan lära er varje språk ni behöver känna till för att fritt kunna röra er i varje civilisation, vilket år som helst, utan obehag. Latin, grekiska, ålderdomlig vardagsamerikanska. Tillbringa er semester i Tiden likaväl som i Rummet!»
   Renes röst surrade i telefonen. »Tom och jag reser till fjorton-hundranittiotvå i morron. De ordnar så att Tom får segla med Columbus. Är det inte fantastiskt!»
   »Jo», mumlade Ann lamslagen. »Vad säger regeringen om det här Tidsmaskinsbolaget?»
   »Ja, polisen håller ett öga på det. Den är rädd för att folk ska smita ifrån inkallelserna och fly till Det förflutna och gömma sig där. Alla måste ställa borgen — hus och lösegendom — som garanti för att de kommer tillbaka. Det är ju i alla fall krig.»
   »Ja, kriget», mumlade Ann. »Kriget.»
   Medan hon stod där med telefonen i handen, hade hon tänkt: Här är den chans som min man och jag har talat om och bett om i så många år. Vi trivs inte i den här världen av år 2155. Vi vill rymma från hans arbete på bombfabriken, jag vill komma ifrån min plats i bakteriekulturtjänsten. Kanske finns det en chans för oss att undkomma, att rymma genom seklerna in i ett vilt land av år, där de aldrig kommer att hitta oss och föra oss tillbaka hit för att bränna våra böcker, censurera våra tankar, skålla våra själar med fruktan, tvinga oss att marschera, skrika åt oss i radion ...

De, befann sig i Mexico år 1938.
   Hon tittade på den fläckiga kaféväggen.
   Goda arbetare för Framtidsstaten beviljades semestrar till Det förflutna för att vila upp sig. Och alltså hade hon och hennes man rest tillbaka till 1938 och ett rum i New York City och roat sig på teatrarna och beskådat Frihetsstatyn, som alltjämt reste sig grön i hamnen. Och tredje dagen hade de bytt kläder och namn och flugit ner till Mexico för att gå under jorden där!
   »Det måste vara han», viskade Susan och tittade på främlingen som satt vid bordet. »Alla cigarretterna, cigarrerna, spriten. Det förråder honom. Kommer du ihåg vår första kväll i Det förflutna?»
   En månad tidigare, första kvällen i New York före deras flykt, hade de druckit alla de sällsamma dryckerna, avsmakat och köpt underliga maträtter, parfymer, cigarretter av tio dussin sällsynta märken, för de var sällsynta i Framtiden, där kriget betydde allt. Så de hade gjort sig till ett åtlöje genom att rusa in och ut ur butiker, barer, tobaksbodar och gått upp på sitt rum för att må underbart illa.
   Och här gjorde nu främlingen likadant, gjorde något som endast en människa från Framtiden skulle göra efter att ha fått sukta efter sprit och cigarretter i många år.
   Susan och William slog sig ner och beställde en drink. Främlingen granskade deras kläder, deras hår, deras smycken — deras sätt att röra sig och sitta.
   »Sitt ledigt», viskade William. »Se ut som om du hade burit den här sortens kläder hela ditt liv.»
   »Vi borde aldrig ha försökt fly.»
   »Herregud!» sade William. »Han kommer hit. Låt mig sköta samtalet.»
   Främlingen bugade sig för dem. Det hördes det svagaste ljud av ett par klackar som slogs samman. Susan stelnade till. Det där militäriska ljudet! — lika omisskänneligt som den hemska bultningen på ens dörr vid midnatt.
   »Mr Roger Kristen», sade främlingen, »ni drog inte upp byxbenen när ni satte er ner.»
   William blev stel. Han tittade på sina händer som oskyldigt vilade på var sitt ben. Susans hjärta bultade vilt.
   »Ni tar fel på person», sade William hastigt. »Jag heter inte
   Krisler.» »Kristen», rättade främlingen honom.
   »Jag heter William Travis», sade William. »Och jag förstår inte vad mina byxben har med er att göra!»
   »Ursäkta.» Främlingen drog fram en stol till bordet. »Låt oss säga att jag inbillade mig att jag kände er, därför att ni inte drog upp byxbenen. Alla gör det. Om de inte gör det, blir det snart knän på byxorna. Jag befinner mig långt hemifrån, mr — Travis, och behöver sällskap. Jag heter Simms.»
   »Vi beklagar att ni är ensam, mr Simms, men vi är trötta. I morgon fortsätter vi till Acapulco.»
   »En trevlig plats. Jag var där alldeles nyligen och letade efter ett par bekanta. De finns någonstans. Förr eller senare ska jag få rätt på dem. Å, förlåt, mår damen inte riktigt bra?»
   »God afton, mr Simms.»
   De gick mot dörren och William höll ett stadigt grepp om Su-sans arm. De såg sig inte om när mr Simms ropade : »Bara en sak till.» Han gjorde en paus och uttalade därpå långsamt orden :
   »Anno domini tvåtusenetthundrafemtiofem.»
   Susan slöt ögonen och kände hur marken sviktade under henne. Hon fortsatte ut på den brännheta plazan utan att se någonting.

De låste dörren till sitt hotellrum. Och därpå brast hon i gråt och de stod i mörkret och golvet gungade under deras fötter. Långt borta exploderade smällare och det hördes skratt ute på platan.
   »En sån förbannad fräckhet», sade William. »Att sitta där och glo på oss från topp till tå, som om vi var djur, och röka sina förbannade cigarretter och dricka sina drinkar. Jag borde ha slagit ihjäl honom!» Hans röst var nästan hysterisk. »Han hade till och med fräckheten att uppge sitt rätta namn. Chefen för Spanarna. Och det där om mina byxben. Herregud, jag borde ha dragit upp dem när jag satte mig. Det är en automatisk gest i den här tiden. När jag inte gjorde det, avgränsade det mig från de andra, det fick honom att tänka: Här har vi en man som aldrig har använt långbyxor, en man som är van vid uniformer med knäbyxor och framtida moder. Jag skulle kunna döda mig själv för att jag förrådde oss!»
   »Nej, nej, det var mitt sätt att gå -- de här höga klackarna som var orsaken. Vår hårklippning — så ny, så fräsch. Allt hos oss verkar ovant och besvärat.»
   Han tände ljuset. »Han prövar oss fortfarande. Han är inte sa_ ker på oss — inte riktigt. Alltså kan vi inte fly från honom. Vi kan inte göra honom säker. Vi ska resa till Acapulco lugnt och mak. ligt.»
   »Tänk om han är säker och bara leker med oss?»
   »Det kan jag mycket väl tro honom om. Han har ingen brådska. Han kan låta tiden gå här, om han har lust, och föra oss tillbaka till Framtiden sexti sekunder efter det att vi lämnade den. Han skulle kunna låta oss undra och vara osäkra i dagar och sitta och skratta åt oss.»
   Susan satt på sängen, torkade sina tårar och andades in den gamla lukten av träkol och rökelse.
   »De kommer väl inte att ställa till något uppträde?»
   »Det vågar de inte. De måste få oss på tu man hand för att kunna sätta oss i Tidsmaskinen och skicka oss tillbaka.»
   »Då finns det en utväg», sade hon. »Vi ska aldrig vara ensamma, vi ska alltid vara mitt bland folk. Vi ska skaffa oss miljoner vänner, gå på torgen, sova i stadshuset i varje stad, betala polischefen för att vakta oss tills vi kommer på ett sätt att döda Simms och fly i ny förklädnad, kanske som mexikaner.»
   Steg ljöd utanför deras låsta dörr.
   De släckte ljuset och klädde av sig under tystnad. Stegen avlägsnade sig. En dörr stängdes.
   Susan stod vid fönstret och tittade ner på plazan i mörkret. »Jaså, den där byggnaden är en kyrka?»
   »Ja.»
   »Jag har ofta undrat hur en kyrka såg ut. Det är så länge sen någon har sett en. Kan vi gå in i den i morron?»
   »Ja visst. Kom och lägg dig nu.»
   De låg i det mörka rummet.
   En halvtimme senare ringde det på telefonen. Hon lyfte luren. »Hallå?»
   »Kaninerna kan gömma sig i skogen», sade en röst, »men en räv kan alltid finna dem.»
   Hon lade på luren och sjönk tillbaka i sängen, rak och kall. Utanför, i året 1938, spelade en man tre melodier på en gitarr, den ena efter den andra.

På natten sträckte hon ut handen och rörde nästan vid år 2155. Hon kände fingrarna glida över svala tidrymder liksom över en korrugerad yta och hon hörde det envisa trampet av marscherande fötter och en miljon orkestrar som spelade en miljon marscher, och hon såg de femtitusen raderna av bakteriekulturer i sina aseptiska glasrör, hennes hand sträcktes ut mot dem i hennes arbete på den väldiga fabriken i Framtiden; rören med spetälska, böldpest, tyfus, tuberkulos; och därpå den stora explosionen. Hon såg sin hand förbrännas till ett skrynkligt plommon, kände den kastas tillbaka av en stöt så enorm att hela världen lyftes upp och störtade ner och alla byggnaderna krossades och människornas blod tömdes ur dem och de låg tysta. Stora vulkaner, maskiner, vindar, bergsskred gled ner och blev tysta och hon vaknade snyftande i sängen i Mexico många år bort ...

Tidigt på morgonen, tunga i huvudet av den enda timmes sömn som de slutligen hade kunnat få, vaknade de vid ljudet av bullrande automobiler nere på gatan. Susan kikade ner från järnbalkongen på en liten grupp av åtta människor som pladdrande och ropande just nu vällde ut ur lastbilar och personbilar med röda bokstäver på. En hop mexikaner hade följt efter lastbilarna.
   »Qué pasa?» ropade Susan till en liten pojke.
   Pojken svarade.
   Susan vände sig om mot sin man. »Det är ett amerikanskt filmbolag som är här för att filma i äkta miljö.»
   »Det låter intressant.» William höll på att duscha. »Vi ska titta på. Det är nog bäst att inte resa i dag. Vi ska försöka invagga Simms i säkerhet och titta på hur filmen spelas in. Det påstås att de primitiva inspelningsmetoderna var mycket intressanta. Vi ska se till att vi får annat att tänka på än oss själva.»
   Oss själva, tänkte Susan. I det klara solskenet hade hon under några sekunder glömt att det någonstans på hotellet satt en man och väntade, en man som tycktes röka tusen cigarretter. Hon såg de åtta högljudda, lyckliga amerikanerna nedanför och ville ropa till dem : »Rädda mig, göm mig, hjälp mig! Färga mitt hår och mina ögon, klä mig i underliga kläder. Jag behöver hjälp av er. Jag är från år tvåtusenetthundrafemtiofem!»
   Men orden fastnade i halsen på henne. Funktionärerna i A.B. Tidsresor var inga dumbommar. Innan man började sin resa, pla- cerade de en psykologisk spärr i ens hjärna. Man kunde inte tala om för någon när eller var man egentligen var född och inte hel. ler kunde man avslöja något om Framtiden för människorna i Det förflutna. Det förflutna och Framtiden måste skyddas för varandra. Endast försedda med den psykologiska spärren tilläts människor resa obevakade genom tiderna. Framtiden måste skyd. das för varje förändring som kunde orsakas av dess människor när de reste i Det förflutna. Hur starkt hon än önskade göra det, kunde hon inte berätta vem hon var eller vilken farlig situation hon råkat in i för någon enda av de lyckliga människorna nere på plazan.
   »Ska vi inte äta frukost?» sade William.

Frukosten serverades i den väldiga matsalen. Skinka och ägg åt alla. Matsalen var fylld av turister. Filmmänniskorna kom in, alla åtta — sex män och två kvinnor — och fnissade och flyttade på stolar. Och Susan satt i närheten av dem och kände den värme och det skydd som de erbjöd, till och med när mr Simms korn nerför trappan i vestibulen, blossande på sin turkiska cigarrett med stor iver. Han nickade åt dem på avstånd och Susan nickade leende tillbaka, för han kunde inte göra dem någonting alls här mitt framför åtta filmmänniskor och tjugo andra turister.
   »De där skådespelarna ...», sade William. »Kanske jag kunde ge två av dem lite pengar, förklara att det gällde ett skämt, sätta på dem våra kläder och låta dem åka sin väg i vår bil, när Simms satt eller stod så att han inte kunde se deras ansikten. Om två människor, som låtsades vara vi, kunde lura bort honom ett par timmar, så kunde vi klara oss fram till Mexico City. Det skulle ta honom många år att hitta oss där!»
   »Tjänare!»
   En fet karl med spritdoftande andedräkt lutade sig över deras bord.
   »Amerikanska turister!» hojtade han. »Jag är så utled på att se mexikaner att jag skulle kunna kyssa er!» Han skakade hand med dem. »Flytta över bara och ät frukost tillsammans med oss. Olyckan blir lättare om man är fler om den. Jag är Olyckan själv, det här är miss Dyster och mr och mrs Herregud-Vad-Vi-Avskyr-Mexico! Vi avskyr det allihop. Men här är vi i alla fall för att ta några inledande scener till en förbaskad film. Resten av personalen kommer i morron. Jag heter Joe Melton. Jag är regissör. Och är inte det här ett helsikes land! Begravningar ute på gatorna, folk som ligger och dör. Kom bara, flytta över till oss. Bli med om festen — muntra upp oss!»
   Susan och William skrattade båda två.
   »Är jag rolig?» frågade mr Melton världen omkring. »Underbart!» Susan flyttade över.
   Mr Simms blängde på dem tvärsöver matsalen.
   Hon gjorde en grimas åt honom.
   Mr Simms närmade sig mellan borden.
   »Mr och mrs Travis», ropade han. »jag trodde att vi skulle äta frukost tillsammans, ensamma.»
   »Beklagar», sade William.
   »Sitt ner, gamle vän», sade mr Melton. »Deras vänner är också mina vänner.»
   Mr Simms slog sig ner. Filmmänniskorna pratade högljutt och medan de pratade, sade mr Simms lugnt : »Jag hoppas ni har sovit gott.»
   »Gjorde ni det?»
   »Jag är inte van vid resårmadrasser», svarade mr Simms ironiskt. »Men det finns kompensationer. Jag satt uppe halva natten och prövade nya cigarretter och livsmedel. Besynnerligt och fascinerande. Man får ett helt nytt spektrum av sinnesintryck av alla de forna lasterna.»
   »Vi förstår inte vad ni pratar om», sade Susan.
   »Alltid spela teater.» Simms skrattade. »Det tjänar ingenting till. Och inte heller det här knepet med en massa människor runt
   omkring. Det dröjer inte länge förrän jag får er två på tu man hand. Jag har ett oändligt tålamod.»
   »Hör nu», insköt mr Melton, röd i ansiktet, »försöker den här karlen bråka med er?»
   »Nej då, det är ingenting.»
   »Säg bara ett ord, så ska jag sparka ut honom.»
   Melton vände sig tillbaka igen för att hojta något åt sina kamrater. Under skrattsalvorna fortsatte mr Simms: »Låt oss komma till saken. Det tog mig en månad att spåra er genom byar och städer och hela gårdagen innan jag blev säker på er. Om ni följer med mig lugnt, kan jag kanske klara er från straff, förutsatt att ni går med på att återvända till arbetet med väte-plus-bomben.»
   »Ett sånt vetenskapligt snack vid frukosten!» sade mr Melton som hade hört på med ett halvt öra.
   Simms fortsatte utan att låta sig störas. »Tänk på saken. Ni kan inte komma undan. Om ni dödar mig, tar andra upp förföljelsen.»
   »Vi förstår inte vad ni pratar om.»
   »Sluta med det där!» utbrast Simms retligt. »Använd er intelligens! Ni vet att vi inte kan låta er slippa undan. Andra människor som lever år tvåtusenetthundrafemtiofem kunde få samma idé och följa ert exempel. Vi behöver folk.» »Till att slåss i era krig», sade William till sist.
   »Bill!»
   »Det är all right, Susan. Vi ska pratas vid på hans villkor nu.
   Vi kan inte komma undan.»
   »Förträffligt», sade Simms. »Ni har faktiskt varit otroligt romantiska båda två genom att fly från era plikter.» »Genom att fly från skräcken.»
   »Struntprat. Bara ett krig.»
   »Vad är det ni dillar om?» sade mr Melton.
   Susan ville förklara det för honom. Men man kunde bara prata i allmänna ordalag. Den psykologiska spärren i ens hjärna tillät det. I allmänna ordalag, som Simms och William gjorde nu. »Bara det stora kriget», sade William. »Halva världen dödad av spetälskebomber!»
   »Inte desto mindre», påpekade Simms, »vredgas Framtidens människor över att ni två gömmer er liksom på en tropisk dan de själva störtar ner från klippan i helvetet. Döden älskar döden, inte livet. Döende människor tycker om vetskapen att andra dör tillsammans med dem. Det är en tröst att veta att man inte är ensam i brännugnen, i graven. Jag är målsman för deras kollektiva vrede mot er två.»
   »Titta bara på vredens målsman!» sade mr Melton till sina kamrater.
   »Ju längre ni låter mig vänta, dess värre blir det för er själva. Vi behöver er för bombprojektet, mr Travis. 'V'änd tillbaka nu -- ingen tortyr. Låter ni oss vänta, kommer vi att tvinga er att arbeta och när ni är klar med bomben, kommer vi att prova ett antal komplicerade nya metoder på er, sir.»
   »Jag har ett förslag», sade William. »Jag följer med er tillbaka, om min fru får stanna kvar här vid liv och i säkerhet, borta från det där kriget.»
   Mr Simms funderade. »All right. Möt mig på plazan om tio minuter. Ta upp mig i er bil. Kör mig till ett ödsligt ställe på landsbygden. Jag ska låta Resmaskinen hämta oss där ...»
   »Bill!» Susan kramade hans arm hårt.
   »Kom inte med några invändningar.» Han kastade en blick på henne. »Det är överenskommet.» Till Simms: »En sak till. I natt kunde ni ha tagit er in i vårt rum och rövat bort oss. Varför gjorde ni inte det?»
   »Ska vi säga att jag hade det skönt och trivdes?» svarade mr Simms lojt och sög på sin nya cigarr. »Jag avstår ogärna från den här underbara miljön, den här solen, den här semestern. Jag tycker det är synd att lämna kvar vinet och cigarretterna. Ja, jag tycker det är mycket synd. Alltså — på plazan om tio minuter. Er fru ska bli skyddad och får stanna här så länge hon vill. Säg adjö till varandra nu.»
   Mr Simms reste sig och gick.
   »Där går mr Stor-i-munnen!» skrek mr Melton efter den försvinnande mannen. Han vände sig om och tittade på Susan. »Vad nu då? Här sitter nån och gråter. Inte passar det sig för folk att gråta vid frukosten. Eller hur?»
   En kvart över nio stod Susan på balkongen utanför deras rum och stirrade ner på plazan. Där satt mr Simms på en elegant soffa av brons med sina eleganta ben lagda i kors. Han bet spetsen av en cigarr och tände den ömt.
   Susan hörde surrandet av motorn och långt uppe på gatan, ut ur garaget och nerför den kullerstenslagda backen, kom William långsamt åkande i sin bil.
   Bilen ökade farten. Femti, nu sexti, nu åtti kilometer i timmen. Hönsen skingrades framför den.
   Mr Simms tog av sig den vita panamahatten och torkade sig i den skära pannan, satte på sig hatten igen och fick sedan syn på bilen.
   Med hundra kilometer i timmen rusade den rätt ner mot torget. »William!» skrek Susan.
   Bilen stötte emot den låga kantstenen runt torget, hoppade till och rusade tvärsöver plattorna mot den gröna soffan, där mr Simms nu tappade sin cigarr, skrek, kastade upp händerna och träffades av bilen. Hans kropp flög högt upp i luften och virvlade sedan handlöst ner på gatan.
   På plazans bortre sida stannade bilen med ena framhjulet i bitar. Folk kom springande.
   Susan gick in och stängde balkongdörrarna.

Klockan tolv på dagen kom de nerför stadshusets trappa tillsammans, arm i arm, med bleka ansikten.
   »Adiós, señor», sade borgmästaren bakom dem. »Señora.» De stod på plazan där folkhopen pekade på blodet.
   »Vill de tala med dig fler gånger?» frågade Susan.
   »Nej, vi gick igenom det gång på gång. Det var en olyckshändelse. Jag miste herraväldet över bilen. Jag grät inför dem. Gud ska veta att jag måste ge utlopp åt min lättnad på något sätt. Jag hade lust att gråta. Jag avskydde att döda honom. Jag har aldrig i mitt liv velat göra något sådant.»
   »Kommer du inte att bli åtalad?»
   »De pratade om det, men nej. Jag pratade fortare. De tror mig. Det var en olyckshändelse. Det är över.»
   »Vart ska vi resa? Mexico City? Uruapan?»
   »Bilen är på verkstaden. Den blir klar klockan fyra i eftermiddag. Då åker vi härifrån så fort vi kan.»
   »Kommer vi att bli förföljda? Arbetade Simms ensam?»
   »Jag vet inte. Men jag tror att vi får ett litet försprång.»
   Filmmänniskorna kom just ut ur hotellet när de närmade sig det. Mr Melton skyndade fram med rynkad panna. »Jag har hört vad som hände. Mycket sorgligt. Har allt ordnat sig nu? Vill ni bli kvitt tankarna på det? Vi håller på och tar några scener borta på gatan. Har ni lust att titta på, så var så goda. Följ med nu, det kommer att göra er gott.»
   De följde med.
   De stod på kullerstensgatan medan filmkameran ställdes upp. Susan tittade på gatan som förde ner och bort och på stora huvudleden som gick till Acapulco och havet, förbi pyramider och ruiner och små tegelstäder med gula murar, blå murar, purpurfärgade murar och flammande bougainvillea, och hon tänkte : Vi ska åka på vägarna, färdas i grupper och klungor, gå omkring på torgen och i vestibulerna, muta polisen att sova i närheten av oss, ha dubbla lås, men alltid vara bland många människor, aldrig mer ensamma, alltid rädda för att nästa människa som går förbi ska vara en ny Simms. Aldrig veta om vi har lurat Spanarna och fått dem att tappa spåret. Och framför oss, i Framtiden, kommer de alltid att vänta på att vi ska bli förda tillbaka, vänta med sina bomber för att bränna oss och med sina sjukdomar för att fräta sönder oss och med sina poliser som ska befalla oss att rulla runt, slå kullerbytta, hoppa genom tunnband! Och på det viset ska vi fortsätta att springa genom skogen och vi kommer aldrig mer i vårt liv att stanna på en plats eller sova gott.
   En folkmassa samlades för att titta på inspelningen. Och Susan iakttog folkmassan och gatorna.
   »Har du sett någon misstänkt?»
   »Nej. Vad är klockan?»
   »Tre. Bilen borde nästan vara klar.»
   Provfilmen var färdig en kvart i fyra. Pratande gick de allihop ner till hotellet. William stannade vid verkstaden. »Bilen blir klar klockan sex», sade han nervöst när han kom ut.
   »Men inte senare än så?»
   »Oroa dig inte, den blir klar.»
   I hotellvestibulen såg de sig omkring efter andra män som reste ensamma, män som liknade mr Simms, män med nyklippt hår och för mycket cigarrettrök och eau-de-colognelukt omkring sig, men vestibulen var tom. Då de gick uppför trappan sade mr Melton: »Jaha, det har varit en lång och arbetsam dag. Vem har lust att ta en jamare och koppla av lite? Ni två? Martini? Öl?» »Ja ... ett glas kanske.»
   Allihop trängde sig in i mr Meltons rum och drickandet började.
   »Håll ett öga på klockan», sade William.
   Tiden, tänkte Susan. Om de bara hade tid. Det enda hon önskade var att få sitta ute på plazan en hel lång ljus oktoberdag utan minsta oro, utan att tänka på någonting, med solen i ansiktet och på armarna, med ögonen slutna, och småle mot värmen och aldrig flytta sig. Bara få sova i den mexikanska solen och sova varmt och lugnt och långsamt och lyckligt i många många dagar...
   Mr Melton öppnade champagnen.
   »Skål för en mycket vacker dam, nog vacker för filmen», sade han och höjde sitt glas för Susan. »Jag skulle till och med kunna låta er provfilma.»
   Hon skrattade.
   »Jag menar allvar», sade Melton. »Ni är mycket vacker. Jag skulle kunna göra er till filmstjärna.»
   »Och ta mig med till Hollywood?» utbrast Susan.
   »Raka vägen ut ur Mexico, det kan ni ge er tusan på!»
   Susan kastade en blick på William och han höjde på ena ögonbrynet och nickade. Det skulle bli ett ombyte av miljö, kläder, plats, kanske namn, och de skulle få resa tillsammans med åtta andra människor, ett gott skydd mot alla inskridanden av Framtiden.
   »Det låter underbart», sade Susan.
   Nu kände hon av champagnen. Eftermiddagen gled förbi, festen pågick för fullt runt henne. Hon kände sig trygg och varm och levande och verkligt lycklig för första gången på många år.
   »Vad för slags film skulle min fru passa i?» frågade William och fyllde på sitt glas.
   Melton mönstrade Susan. De andra slutade skratta och lyssnade. »Tjaa, jag skulle vilja göra en spännande film», sade Melton. »En berättelse om två äkta makar, alldeles som ni själva.» »Fortsätt.»
   »Kanske en sorts krigsfilm», sade regissören och granskade färgen på sin drink mot solljuset.
   Susan och William väntade.
   »En berättelse om en man och hans hustru som bor i ett litet hus vid en liten gata till exempel år tvåtusenetthundrafemtiofem», sade Melton. »Det här är förstås bara improviserat. Men den här mannen och hans hustru ställs inför ett fruktansvärt krig, supervätebomber, censur, en säker död det året, och — här kommer det fina i kråksången — de flyr till Det förflutna, förföljda av en man som de tror är ond men som bara försöker visa dem vad som är deras plikt.»
   William tappade sitt glas i golvet.
   Mr Melton fortsatte. »Och det här paret tar sin tillflykt till en grupp filmmänniskor som de lär sig att lita på. Sällskap ger trygghet, säger de sig själva.»
   Susan kände att hon sjönk ner på en stol. Alla iakttog regissören. Han smuttade på vinet. »Å, det här är ett härligt vin. Nå, mannen och kvinnan inser tydligen inte hur viktiga de är för Framtiden. I synnerhet mannen är oumbärlig vid tillverkningen av en ny bombmetall. Så att — ja, låt oss kalla dem Spanarna skyr varken möda eller utgifter för att finna, infånga och föra hem mannen och hustrun, sen de väl har fått in dem alldeles ensamma på ett hotellrum där ingen kan se något. Strategi. Spanarna arbetar ensamma eller i grupper på åtta. Lyckas inte det ena knepet, tar man till det andra. Tror ni inte att det skulle kunna bli en finfin film, Susan? Tror inte ni det, Bill?» Han tömde sitt glas.
   Susan satt och stirrade rätt framför sig. »Ska det vara en drink?» sade mr Melton.
   William hade fått fram revolvern och sköt tre gånger och en av männen föll och de andra rusade fram. Susan skrek. En hand pressades mot hennes mun. Nu låg revolvern på golvet och
   William hölls fast, vilt kämpande.
   »Jag ber er», sade mr Melton och stod kvar på samma fläck. Det syntes blod på hans fingrar. »Låt oss inte göra det ännu värre.»
   Någon bultade på dörren till korridoren.
   »Släpp in mig!»
   »Direktören», sade mr Melton torrt. Han knyckte till på huva. det. »Nu sätter vi fart, alle man!»
   »Släpp in mig! Jag ringer efter polisen!»
   Susan och William kastade en snabb blick först på varandra och sedan på dörren.
   »Direktören vill komma in», sade mr Melton. »Kvicka på!»
   En kamera bars fram. Från den kom ett blått ljus som genast fyllde hela rummet. Det bredde ut sig och människorna försvann en efter en.
   »Fort!»
   Utanför fönstret såg Susan, ögonblicket innan hon försvann, det gröna landskapet och de purpurfärgade och gula och blå och djupröda väggarna och kullerstenarna, som flöt neråt likt en flod, och en man på en åsna som red in mot de varma kullarna, en pojke som drack apelsinjuice — hon kunde känna den söta drycken i strupen — en man som stod under ett svalt träd på plazan med en gitarr — hon kunde känna sin hand på strängarna — och långt borta havet, det blå och milda havet — hon kunde känna hur det rullade runt henne och tog emot henne.
   Och därpå var hon borta. Hennes man var borta.
   Dörren vräktes upp på vid gavel. Direktören och hans personal rusade in.
   Rummet var tomt.
   »Men de var ju nyss här! Jag såg dem komma in, men nu borta!» utropade direktören. »Fönsterna har järngaller. Den vägen kunde de inte komma ut!»
   Sent på eftermiddagen tillkallades prästen och de öppnade rummet på nytt och vädrade det och lät honom stänka vigvatten i vartenda hörn och välsigna det.
   »Vad ska vi göra med det här?» frågade städerskan.
   Hon pekade på garderoben, som innehöll sextiosju flaskor chartreuse, konjak, crème de cacao, absint, vermouth, tequila, ett-hundrasex askar turkiska cigarretter och etthundranittioåtta gula lådor med havannacigarrer å femtio cent ...

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Fox and the Forest" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki