FANDOM



Av: Fritiof Nilsson Piraten

Det var i vårens tid. Senkommen snö låg ännu fläckvis kvar på norrsluttningarna, men sälgen stod i knopp och under slånbuskarna på fäladen var det blått av sippor. Tjälen var ur jorden. Bombi Bitt och jag drog på jakt. Han bar bössan, jag bar tändstickorna, som var oumbärliga för skottlossningen. Sådan var bössan nämligen. Det var ett gammalt flintlåsgevär, vars lås och övriga mekanism rostat samman till en enda klump. På krutmagasinet hade Bombi Bitt filat ett hål och där satte man en tändsticka till när skottet skulle gå. Därför måste man vara två till att skjuta: en som siktade och en som tände på. Som pipan var skröplig visade bössan dödens käft både fram och bak; höll den, var det bra, höll den inte, var skytten kaputt.
   Bombi Bitt hade fjäder i hatten.
   Vi gick över fäladen på väg till Starrarps Hult, där det fanns ett gryt som Bombi Bitt hade reda på. Vattnet porlade under tuvorna och efter oss höjde sig spåren efter våra fötter med ett sugande ljud. Bakom oss lufsade hunden Pigge, vit, strävhårig, en blandning av racka, terrier och tax. Han hade en svart fläck mellan ögonen. Ryggen var halvnaken av eksem.
   Från fäladen kom vi in i bokskogen, där marken var täckt av en matta av rödbruna fjolårslöv. Därefter vandrade vi försiktigt över Stora Kärr, där svart vatten stod mellan tuvor och stenar och kolonier av videbuskar bildade stora öar. På andra sidan kärret var storskogen, som var en rik jaktmark. Blåduvor singlade kring trädtopparna, en gröngöling sköt förbi som en pil, ekorrar hoppade från gren till gren, skator lyfte som svartvita solfjädrar. I en björk satt hackspetten. Jägarblodet kokte i oss, men vi måste spara vår ammunition, ty vi hade bara ett enda skott, det varmed bössan var laddad. Det var till gengäld ett rejält skott: ett halvt skålpund sprängkrut och en god handfull avklippta spikhuvuden. Dessutom fanns i laddningen en liten, liten bit av min moders silverbrosch. Ty silver i skott är lycka på jakten.
   Medan vi gick gjorde vi upp jaktplanen.
   "De e bäst ja skjuter", sade Bombi Bitt, "för den stöter så djävligt. Du får sätta stickan till. Först släpper vi på Pigge. Sen lägger ja mej i ställning o siktar på hålet. Precis när mickel ska ut skjuter vi. E där nån räv i grytet, så e den vår."

Bombi 12.jpg


   "De e den", bekräftade jag tvärsäkert.
   Efter en dryg timmes vandring var vi i Starrarps Hult, den oländigaste delen av storskogen. Genom täta snår av hassel och rödpil trängde vi fram till en kulle eller rättare sagt ett stort stenröse vid västra änden av Starrarpsåsen. Mellan stenblocken snodde sig vildtörnet så tätt att röset praktiskt taget var otillgängligt.
   Under roten till en gammal knotig, förvriden enbuske fann vi ingången till grytet, ett smalt, mörkt hål, som ledde rakt in i jorden.
   Pigge släpptes på. Hurra! Räven var inne. Hunden fick genast känning av den. Han vädrade i hålet, reste borst, morrade och gav slutligen skall.
   "Allez Pigge! Allez", skrek jag.
   Omkring fyra famnar från hålet hade Bombi Bitt intagit liggande färdigställning med bösskolven stödd mot en sten. Jag satte mig på huk vid hans sida och tände den första stickan. Ilsket morrande försvann Pigge i den svarta gången.
   Plötsligt började ett förskräckligt liv i underjorden. Pigge skällde som ett helt koppel hundar och i skallet blandade sig underliga ljud. Jag strök den andra stickan. På en gång övergick skallet till ett gräsligt tjut.
   "De e nog en hel kull ska du få se", viskade Bombi Bitt.
   Tjutet kom närmare. Någonting rörde sig inne i gången. Jag förde stickan till fänghålet.
   "Stopp", skrek Bombi Bitt och ryckte undan bössan. "De e Pigge."
   Det var verkligen Pigge, som kom ut och sökte skydd hos oss, ynkligt gnällande. Blodet rann ur ett stort sår i bogen. Bombi Bitt smekte honom tröstande och undersökte såret, en decimeterlång, djup skåra.
   "De e ingen räv", förklarade Bombi Bitt sakkunnigt, "för de här e inget bett å tänder utan å ett djur med betar. För resten e där ingen räv, som kör ut Pigge å ett gryt. Du ska få se att de e vildsvin."
   Jag ryste av spänning.
   "Kanske de e en vildkatt", gissade jag för att ha någonting att säga.
   "Nä, de e inte märke efter kattaklor heller. Men va de än e, så ut ska de. Vi får se va de vilddjuret tycker om rök."
   Pigge kröp ihop och började slicka sitt sår.
   Ur innerfickan drog Bombi Bitt fram ändan av en tygremsa, som var dränkt i svavel. Han nystade och remsan löpte ur fickan. Den tycktes vara oändligt lång.
   "Har du mycket remsa?" frågade jag.
   "Ja har ingen botten i innantaskan. Hela rocken e full."
   När han tyckte det vara lagom, slet han av remsan och satte eld på sitt nystan, som han därefter kastade så långt in han kunde i gången till grytet. Tampen av remsan höll han kvar, men med ett ryck inifrån slets den ur hans hand.
   "De e ett djur som äter eld", viskade han. "Skynda dej!"
   Vi intog hastigt vår post med bössa och tändstickor. Länge och tåligt väntade vi. Medan jag strök den ena stickan efter den andra genomgick jag i tankarna naturläran, avdelning Djuren, och min fantasi befolkade grytet med sällsamma varelser.
   Till slut blev det klart att svavelrökningen ej haft åsyftad verkan. Inte ett ljud förnams från grytet.
   "De kanske har släckts", sade Bombi Bitt. "Låt oss försöka om där e drag i grytet."
   Han gjorde ett nytt svavelnystan, ännu större än det förra, och placerade det i hålets mynning och tände på. Lyckligtvis var det drag genom grytet. Den tjocka, gulvita röken sögs in i gången och inom kort steg en tunn rökpelare från stenrösets topp. Vi skyndade åter på post.
   Denna gång verkade rökningen på ett häpnadsväckande sätt.
   Från grytet kom nämligen ett skrik:
   "Skjut inte! Skjut inte! Man e väl människa i alla fall."
   Och i samma ögonblick rämnade berget och en underlig figur kom till synes. Jag blev så rädd att jag tappade tändsticksasken.
   Det var en lång smärt man, klädd i trasiga kläder som sammanhölls av ett rep kring livet. Ansiktet var ett enda skägg och håret var långt och ovårdat. Han sparkade undan svavelnystanet och torkade sig med avigsidan av handen i ögonen, som rann av den stickande svavelröken. Kisande mot solljuset kommenderade han därefter:
   "Lägg ifrån dej bössan!"
   "Lägg ifrån er kniven ni", replikerade Bombi Bitt.
   "De e inte mer än rätt", medgav trashanken och lät en dolk, som han hade i högra handen, falla till marken.
   Bombi Bitt reste sig upp och lät bössan bli liggande. Det skulle han aldrig ha gjort. Ty med ett språng var mannen över honom och bemäktigade sig bössan.
   "Nu, pojkar, kan vi talas vid", sade han och skrattade hånfullt. Bombi Bitt böjde sig hastigt ned, högg tändsticksasken och kastade den i en vattenpuss.
   "Skjut nu, om ni kan", sade han trotsigt.
   "Du e inte så dum som du ser ut", svarade mannen, sedan han närmare undersökt det omöjliga geväret.
   Därpå stod han tyst en lång stund, försänkt i tankar.
   "Hur många e ni ute o jagar i da?" frågade han äntligen. "Vi e bara vi två", undföll det mig.
   Men jag bet mig strax i läppen och önskade att jag kunnat svälja de ord, jag yttrat. Jag hade tanklöst röjt att Bombi Bitt och jag var ensamma ute i skogen.
   Trashanken bugade sig så djupt att skägget nästan vidrörde marken och sade ironiskt:
   "Kanske ja får be de höga herrarna va så goa o stiga in i min gentila salong."
   Han beledsagade sina ord med en inbjudande gest mot grytet.
   Bombi Bitt svarade med en djup bugning:
   "Vi tackar herrn så mycke, men vi e tvungna te o gå hem o ta fina kläder på oss först."
   Detta svar misshagade tydligen trashanken.
   "Marsch in", röt han.
   Hans uppsyn var skräckinjagande. Vitögonen lyste i skägget. Bombi Bitt försökte parlamentera:
   "Ni kan inte fånga mer än en å oss, om vi springer åt var sitt håll. O sen kan den andre snart komma igen me mycke folk."
   Bombi Bitts uträkning lät nog så riktig, men han hade underskattat grottmänniskans rörlighet. Denne släppte bössan och kastade sig över oss i en blink och grep oss bägge två. Han höll oss en i var hand och våra armar satt fast i hans nävar som i skruvstäd.
   "Mej skämtar ingen me, pojkar", sade han hotfullt. "Har ni förstått de? Och ifall ja vill så e ni dödens kattungar. E de också förstått? O in i grytet ska ni om ja så ska skära er i småstycken o kasta in er me skoffa."
   Jag var dödsskrämd, ville skrika men kunde inte. Min sista stund var säkert inne. Jag tänkte på mor och far och syskon. På en sekund hann jag bittert ångra mycket av vad jag gjort under mitt korta liv.
   Lätt som om vi varit kycklingar bar mannen oss fram till ingången till grytet.
   "In me er, snorvalpar", kommenderade han barskt.
   Vi hade intet val utan kröp in genom den hemliga gången. Mannen följde oss och dolde ingången efter sig med en stor, flat mossbelupen stenhäll, som han vältrat till sidan vid sitt utträde ur hålan. Det blev bälgmörkt. Luften var mängd med svavelos och lukten av fuktig jord: grav och helvete på en gång. Jag bad i tysthet alla de böner, jag i en hast kunde erinra mig.
   Mannen tände en fotogenlampa och i dess svaga sken syntes en bädd av löv och ris och tomsäckar och en eldstad av svartnade stenar på golvet. Allteftersom ögat hann vänja sig vid den klena belysningen framträdde vårt fängelse tydligare. Det var en nästan rund håla, omkring två och en halv famnar i diameter. I mitten var den så hög att trashanken kunde stå rak där. Väggarna utgjordes mestadels av stora stenblock, här och var av jord. Over bädden var väggen klädd med trasiga säckar. Golvet bestod av hårt tilltrampad lera.
   Inventarierna i hålan var mycket enkla: en vattenkruka, en fotogenlampa, några bleckburkar, en stekplåt, ett järnspett och en låda eller stort paket, omsorgsfullt inslagen i presenning. Invid eldstaden låg en liten trave fallved.
   "Har ni nån tobak, pojkar?" frågade mannen.
   "De kan väl hända vi har tobak", svarade Bombi Bitt.
   "Kan hända! Håll käften o ta hit tobaken."
   Han grep girigt en kardus "Arligt och Gott", som Bombi Bitt motvilligt halade upp ur fickan, letade reda på en snugga bland sina trasor, stoppade och tände. Han slog sig ned på lövbädden och rökte i långa, djupa drag såsom den där inte fått smaka rök på mången god dag. Elden från pipan lyste i skägget för varje bloss han drog. Genom täta rökmoln stirrade han under tystnad på oss där vi satt på lergolvet framför honom och väntade vår dom med sinnet fyllt av onda aningar.
   När mannen rökt slut och knackat ur pipan mot stortånageln och började tala på nytt, lät hans röst riktigt försonlig, ja nästan mild.

Bombi 13.jpg


   "Egentligen vill ja er ingenting ont, pojkar", sade han, "så de e inte säkert ja kommer o döda er. De beror helt o hållet på er själv. Ja e i grund o botten en fridens man o en sån där fillesåf, som har dratt mej undan denna världens ondska o bara vill va ifre för människor. Mer begär ja inte. Men därför vill ja heller inte att folk ska få reda på att ja bor här i hålan."
   Pigge, som stuckit sig undan då mannen kom ut ur grytet, hördes nu gnälla utanför.
   "Tsst!" sade mannen. "Bäst o locka in hunden."
   Men Bombi Bitt förklarade, att förr ville han själv gå genom en hackelsekista än locka in den stackars Pigge i hålan, där han kort
   förut blivit så illa knivskuren. Mannen sade sig då vara stor hundvän, ehuru han till självförsvar varit nödsakad "märka" Pigge, och erbjöd sig att behandla hundens sår med en underbart läkande salva, som han hade. Först sedan han bevisat riktigheten av denna uppgift genom att taga fram en liten porslinsburk med en grönaktig salva i lät Bombi Bitt förmå sig att locka på hunden. Pigge vägrade likväl envist att komma in i grytet och till slut måste Bombi Bitt krypa ut i gången och passa på då Pigge kom och nosade i gångens mynning att hugga honom i nackskinnet och släpa honom med sig in. Hunden reste borst och visade tänder mot mannen, men denne visade sig ha förunderligt god hand med djur. Han lyckades nästan genast lugna Pigge och tog honom i knät och ansade hans sår och smorde in det med salvan. Att Pigge så lätt lät sig omhuldas av en främling förvånade både Bombi Bitt och mig, ty Pigge var vanligtvis mycket kräsen då det gällde nya bekantskaper.
   "Som sagt va", återtog mannen, "vill ja inte de ska bli känt att ja vistas här. För då skulle de bara komma hit en massa människor, som ville att ja skulle ta reda på stulna klockor o stämma blod o bota kvarkan o allt annat, som vi fillesåfer kan som ett nix. Men när man som ja har rest jorden runt o vatt både i Danmark o Kallefornien o Ryssland o sett allt va som finns o se, så vill man va ifrån allt eländet o va precis för sej själv."
   "Har ni varit i Amerika också", undrade Bombi Bitt.
   "Tusen gånger", svarade den trasige filosofen och han lät riktigt trött av de många resorna och jag tyckte han liknade en gammal apostel, som var avbildad på en oljetavla därhemma.
   Just då började en tom ansjovisburk, som hängde i ett snöre utmed ett stenblock, att hoppa och skramla mot stenen. Vid denna signal flög filosofen upp med en pojkes vighet. Och se! Med snöret drog han ur berget fram en sprattlande vildkanin, som fångats i en snara om halsen.
   "Se på fan, den va fet o präktig", sa han belåtet.
   Han tog kaninen i bakbenen och slog den i en sten så att det
   krasade till och drog sedan sin dolk, brynte den på järnspettet och passade kaninen som en jägare gör med en hare. Den urtagna kroppen kastade han på golvet och satte sig åter på lövbädden, i vilken han torkade sina blodiga händer. Pigge smorde kråset på kaninräntan.
   "E här många kaninhål", sporde Bombi Bitt intresserad.
   "Inte fler än som behövs", sade mannen, "o för resten e de en världslig sak. Låt mej se! Var va de nu igen ja va? Jo, som sagt. När man inte vill se människor så vill man inte se dom. O därför blev ja både lessen o förbannad när ni två kom hit, för ja satt precis då o fillesåfera ut ett sätt o få kor o kalva tvillingar. O ja va så nära som så, när er hund kom o störde mej, men nu får ja fillesåfera om igen ända från början för o komma te nån riktig klarhet. Men de går väl an, om ja bara får va ifre. De e de som e hela frågan. Först närjag såg er så tänkte jag slå ihjäl er bägge två, för va ingen har sett har aldrig funnits o inga vittnen e de bästa. Men sen tyckte jag de va synd om er för ni va så unga o ja tänkte att om ni kunde hålla käft så va de lika bra. Nu ställer sej frågan om ni kan hålla mun så ni inte springer hem o babblar om för mor o far o fan o hans mormor att ja bor i hålan här."
   "De svärjer vi på", deklarerade Bombi Bitt.
   "På vad då?"
   "På själen!"
   "Själen! Själen, som springer ut där kniven stickes in! Nä pojkar, mej lurar ni inte. Min själ säjer man lika lätt som man snyter sej. Nej, ni ska svärja på den eviga saligheten o att kräftan ska äta er, om ni så mycke som blinkar om att ja e här. Vågar ni de, ska jag tro er."
   Den, som ej har något val, vågar allt. Vi svor. Sällan har väl ett vittne inför domstol haft så djup känsla av edens vikt och betydelse som Bombi Bitt och jag, när vi eftersade den skäggige vildmannens hemska edsformulär. Det där med saligheten skrämde oss nog ej så mycket, ty livet är oändligt långt och döden otänkbar för barn. Ej heller var vår kännedom om cancer synnerligen djupgående. Men vad vi visste var att prostens gamla piga nyligen dött i magkräfta och att hon skrikit i tre dagar medan kräftan gick upp från magen och ödelade hjärtat, vilket tog kål på henne. Jag fick en pinsamt tydlig förnimmelse av hur det känns, när en stor, taggig klo gnager inälvorna. Och hela tiden måste jag se in i två ögon, mörka och hotande som brunnar i skägget som illuminerades av lampans gulröda sken.
   Så snart edsceremonien fullbordats var mannen som en omvänd hand. Alla hans misstankar var som bortblåsta och i stället för att hota oss talade han förtroligt och vänligt till oss. Han sade att vi från den stunden var hans vänner och att han för sin del egendomligt nog kände det som om han alltid varit bekant med oss och att vi för framtiden skulle lova att alltid vända oss till honom med våra bekymmer och icke gå till någon annan. Och vidare sade han att han egentligen litat på oss ända från första början, men att svuret ju alltid vore bäst.
   Genom sitt kamratliga sätt lyckades mannen snart tillvinna sig vårt förtroende. Från att kort förut ha varit dödsskrämda och ångestfulla blev vi viktiga över att ha råkat ut för ett så enastående och spännande äventyr. Och vi tyckte det var mycket bättre som det var än om räven varit inne, fast ett rävskinn var värt över fem kronor.
   Mannen bad oss berätta något om oss själva, vad vi var för ena och var vi hörde hemma, och det gjorde vi gärna. Vi blev till och med så ivriga att vi föll varandra i talet och kommenterade och rättade varandras uppgifter. Under tiden satt mannen och rökte och lyssnade och betraktade sina nakna fötter. Då han fick höra att Bombi Bitt var son till Franskan, ryckte han till. Det var så påfallande att Bombi Bitt avbröt sig och frågade vad det var. Men mannen skakade på huvudet och försäkrade att det inte var någonting särskilt och uppmanade Bombi Bitt att fortsätta.
   När vi berättat allt vad vi kunde erinra oss av vikt om våra personer och våra förhållanden, steg mannen upp från bädden och bad att få skaka hand med oss. Jag sträckte först fram handen mot honom och när han fattade den kittlade han mig med pekfingret i handens insida och samtidigt trampade han mig hårt på tårna. Ehuru han var barfotad och jag hade tofflor på mig gjorde det så ont att jag skrek till. Han såg forskande på mig och sade:
   "Nä, ja kunde just tro de."
   Han upprepade samma manöver med Bombi Bitt och när denne reagerade med ett aaj! yttrade han:
   "Jaså inte du heller!"
   Både Bombi Bitt och jag var mycket förbluffade över det inträffade och undrade vad i all världen det skulle betyda.
   Mannen hade åter slagit sig ned på bädden och där satt han tyst en stund med huvudet lutat i händerna. Rätt som det var började han bete sig såsom den där befinner sig i yttersta vånda och villrådighet. Han vred händerna och stirrade i taket så intensivt att även vi måste se efter om det fanns någonting märkvärdigt där
   uppe. Men nej, där syntes blott stenar och svart jord. Han for omkring i hålan som en osalig, slitande sitt hår och ropande:
   "Skall jag eller skall jag inte? O Ode upplys mig! Kanske blir mitt ansvar för stort och tungt."
   Det var riktigt hemskt och mystiskt. Pigge kröp gnällande intill Bombi Bitt.
   Plötsligt stod mannen stilla och knäppte med fingrarna under det han upprepade: skall, skall inte, skall, skall inte, som om han ryckte en prästkrage för att få svar. Därefter tog han en bleckburk med gula ärtor, utvalde omsorgsfullt fyra ärtor, skakade dem i handen och lät dem falla på golvet.
   "Ske alltså!" sade han högtidligt efter att först noggrant ha iakttagit ärtornas läge på golvet.
   Han satte sig på bädden och fortsatte:
   "Svaren mig klart och tydligt pojkar! Den Store talar genom mig, hans ringa redskap. Ar det er uppriktiga önskan och åstundan att bliva upptagna i ett broderskap, som varar livet ut och först genom döden för egen, Guds eller Hämndens hand upplöses. Betänken er noga, ty svaren I ja finnes ingen återvändo. Så är Den Stores vilja."
   Högtidliga och rörda som konfirmander när de avlägger löftet svarade vi ja.
   "Tagen då lampan och nalkens mig", sade mannen i det han tog av sig rocken och vek upp högra skjortärmen ända till axeln.
   "Sen med vidöppna ögon, o människobarn, som vandren i mörker", fortsatte han mässande. "Skåden vad intet oinvigt öga ostraffat har sett. Skåden och sägen mig vad I skåden."
   Bombi Bitt höll fram lampan och belyste mannens blottade, muskulösa arm. Högt uppe på överarmen fanns en tatuering, en blå dödskalle och därunder bokstäverna KLL.
   "En döskalle", utbrast Bombi Bitt.
   "KLL", läste jag.
   "Den Stores tecken", förklarade mannen värdigt. "Dödskallen betyder Blod och Hämnd och Död. Vad bokstäverna betyder har aldrig någon dödligs mun högt yttrat. Det får endast viskas från den ene brodern i den andres öra och detta blott i stilla väder på det vinden ej må föra orden vidare och förråda hemligheten. Och det ligger stor makt här uppå: Ty veten, att om en oinvigd lär känna de hemliga bokstävernas betydelse så måste han döden dö. Så har Den Store befallt. Hören och lären och gömmen det för evigt i edra hjärtan."
   Han viskade i örat på oss, först till Bombi Bitt och sedan till mig, de mystiska och förskräckliga orden Kuck Lusk Lan. Vi repeterade viskande orden i hans öra för att visa att vi uppfattat dem riktigt.
   "De e ett hemlighetsfullt sällskap eller en Order", återtog mannen, nu mindre högtidligt än förut. "Den e spridd över hela världen. Men vem som helst kan visst inte bli en broder i Ordern. Ack nej, långt därifrån! De va tur för er att ni träffa mej, pojkar. Nu ska ja tatuera Den stores tecken på er o sen e vi bröder o ni får säja du te mej o kalla mej för Nils, för de e de namn ja fått å prästen."
   Det var en liten missräkning att mannen hette Nils, som var ett så vanligt och fullkomligt oromantiskt namn. Jag hade väntat mig Rocambole eller någonting ditåt. Men strunt i ett namn, när man stod i begrepp att bli tatuerad. En tatuering hade länge varit min dröm och jag hade innerligt avundats Bombi Bitt hans orm kring högra handleden.
   Nils vecklade presenningen av paketen, som visade sig innehålla snyggt hoplagda kläder och diverse grejor, och efter en stunds letande fick han tag i ett bestick med nålar, färgflaskor och små porslinkoppar. Vi krängde av oss jackorna och kavlade upp höger skjortärm varpå Nils omedelbart skred till verket med tatuering-en. Han arbetade omväxlande på Bombi Bitt och mig. Den av oss, som för tillfället ej var under arbete, lyste med lampan.
   Tauering är en konst, som är svår och tålamodsprövande för mästaren och mycket smärtsam för patienten. Det visade sig att en oklanderlig dödskalle krävde ett otal nålstygn och för varje stygn måste man noga ge akt på sig själv för att ej rycka till för den stickande smärtan. Men stundens vikt och betydelse hjälpte oss att bära plågorna utan klagan. Dessutom fängslade Nils vår uppmärksamhet med glimtar ur livet inom Ordern, som han gav oss till livs medan han broderade på dödskallar och bokstäver.
   "Ni har mycke o lära, pojkar", sade han, "innan ni kan knepen i vår Order. Om man till exempel vill ha reda på om en människa vilken som helst som man träffar e me i Ordern, så bara gör man som jag gjorde me er nyss. När man tar henne i hand så kittlar man te med pekfingret o på samma gång stampar man henne hårt på tårna. Om hon då viskar i örat på en de ni vet K L L betyder, så e hon medlem o en säker broder. Om hon gör nåt annat, så kan man ge sej fan på att hon inte e me. O de kan va bra o ha reda på för man träffar bröder över hela världen o där man minst anar de o ingen känner den andre förrän de har växlat tecken. O alla e de lika i Ordern, sen de bara har gett sej te känna, för där e den ene så go som den andre, om han kommer ifrån slott eller ifrån fattighus. Där finns både generaler o presidenter o kommissarier o präster o proselyter o komiantare o bleckslagare om varandra. De gäller bara o träffa på dom."
   "Månntro prosten kan va me", undrade jag.
   "De skulle ja inte alls hålla för otroligt, fast ja har inte hunnit pröva honom ännu. Men i de här fallet vet som sagt ingen var haren har sin gång. Ja minns särskilt ett tillfälle när ja va oppe i Halland o gick o jaga i skogen fast ja inte hade nån jakträtt alls. Rätt va de va kom ja rakt på patronen som rådde om jakten. O ni kan tro han morska opp sej. Men ja bara kittla honom i handen o stampa honom på tårna."
   "Viska han?" frågade Bombi Bitt.
   "De gjorde han inte o de kunde han inte heller, för de blåste. Men han gav sej genast åsta hem o antasta mej inte mer så snart han förstod ja va en broder i Ordern."
   "Får man jaga var man vill, när man e me i Ordern?" sporde jag.
   "De får man", försäkrade Nils. "Men man ska undvika allt möte me folk i skogen. De e en å reglerna i Ordern."
   Jakträtten var en värdefull förmån, ansåg Bombi Bitt. Och vad det beträffade att undvika att bli sedd av människor i skogen, så var det för honom en gammal jaktregel.
   "De va sant" återtog Nils, "ja höll på o glömma en sak. Den allra första o viktigaste regeln i Ordern e den: var o en som har blitt medlem e skyldig te o döda en neger o en jude."
   Anda hittills hade jag varid eld och lågor för Ordern och viktig över mitt nyförvärvade medlemskap. Men det här villkoret slog ned som en bomb. Att ta död på en neger och en jude lät ju teoretiskt ej så avskräckande efter allt man läst i äventyrsböckerna. Men inför det praktiska utförandet ryggade jag ändå. Jag fick hjärtklappning bara vid tanken på det och kallsvettades och kände mig mycket illa till mods. Bombi Bitt föreföll däremot tämligen oberörd.
   "Ja klipper Kolakopsky för min del", bestämde han.
   Kolakopsky var en semitisk gårdfarihandlare från Karsta, som brukade hetsa sin hund på Bombi Bitt, när de möttes på vägarna. "Ni har tie års delation me o göra de", lugnade Nils.
   Jag drog en suck av lättnad. Tio år syntes mig en oändligt lång frist och kommer tid kommer råd. Men Bombi Bitt hade fått blodad tand och fordrade närmare instruktioner.
   "På va sätt ska man ha ihjäl dem?" frågade han.
   "De e inte föreskrivet", upplyste Nils, "utan de e som de faller sej. Man kan skjuta dem, sticka dem eller slå ihjäl dem torrt. De kvittar lika precis bara de blir ordentligt gjort."
   "Har du själv slatt ihjäl en levandes neger o en jude?" djärvdes Bombi Bitt fortsätta.
   "Om ja har!" sade Nils. "Låt mej se ..."
   Han lade från sig nålen, torkade färgen av händerna på byxorna och började räkna på fingrarna.
   "En, två, tre, fyra ..."
   Till och med Bombi Bitt förskräcktes efter hand som den makabra räkningen fortskred. Håret reste sig på mitt huvud, när Nils kom till åtta och likväl lugnt fortsatte räkningen, och jag undrade huru många som varit negrer och huru många judar. Först vid elva var räkningen slut och Nils fortsatte:
   "De stämmer. De e elleva år sen ..."
   "Puh! Det var då för väl."
   "De e elleva år sen o på de tolfte. Java i Hamburg den gången o lärde te gelbgjutare o de var där ja hade tur o komma me i Ordern. Har ni vatt i Hamburg nån gång? Nä! De e sta de, ska ni tro. Mer än tre gånger så stor som Malmö. Kanske fyra. Oj, oj, oj! En kväll ... de va härligt väder för resten, ja minns de så väl ... va ja på ett komiantarehus o drack bier. Där uppträdde damer o dansa o de va så granna så ja har aldri sett dess like sen i mitt liv. O de hade knappt nånting på sej o de sparka så högt så man kunde tro de va kluvna så långa de va. Fullt å folk va där o titta på. Ja satt på andra bänken ifrån komiantarna räknat. Efter damerna kom där en stor neger in o börja o dansa för sej själv. Han kunde väl inte få nån o dansa me, för han va le i synen o svart som fan när han har sorg. När negern dansa där o hade sej fick ja liksom en högre ingivelse. Ja hade nyligen kommit in i Ordern o nu kom de för mej: Pass på här, Nils! De e ont om negrer. Ja såg mej så nätt omkring, men alla titta på negern o ingen titta åt mitt håll o rätt skumt va där för de hade bara ljus tänt på själva dansbanan. Nu eller aldrig, tänkte ja o tog opp pufferten o sikta mellan huvudet på två som satt frammanför o sköt negern så där gick ett hål så stort som en väckarklocka tvärsigenom honom. Först liksom skratta negern och visa tänder, men så vände han ut o in på ögonen o hicka te o trilla pladask o va stendö. Folk klappa i händerna de värsta de kunde för de trodde att alltihop hörde te numret. Men ja passa pån o stoppa pufferten i fickan på en jude som satt ve sidan om mej. På de viset skaffa ja mej allibi."
   "Va e allibi för nånting?" frågade Bombi Bitt och jag i munnen på varandra.
   "De e tyska o betyder att en annan blir hängd för va man gör.
   Men va tysta nu, ska ni få höra. När de hade klappat en halvtimme o negern inte gjorde min å att stiga opp o bocka sej blev de förbannade o börja slänga bierkrus o spottbackar på honom. När han inte ville stiga opp ändå så förstod de att de va nånting särskilt o fick bud efter en doktor. De dröjde inte länge om förrän doktorn var där o när han såg att hålet i negern va så stort så han kunde se tvärsigenom honom så sa han genast att där hjälpte varken piller eller kalla omslag för negern va lika dö som en bända'. O då ble där ett helvetes liv o de tände ljus i hela salen o skrek på polis. O polisen kom o stängde alla dörrar o börja hålla förhör o skriva opp på papper o kroppsvissetera så många där va. Varenda en svor på att han sett den som satt ve sidan om sej skjuta negern. Men när polisen hitta pufferten i fickan på juden så va ju saken klar. Ni skulle ha sett juden! Han bar sej åt som han inte hade vatt kristen o de va han ju inte heller va de beträffar. Han hoppa o svor o skrek att pufferten inte va hans. O polisen sa att de trodde de fullt o fast för den hade han stulet. Så åkte juden i finkan o på ringare än fjorton dar va han hängd. På de viset hade jag slatt två flugor i en smäll. Men tretti riksdaler kosta de mej, för de hade ja gett för pufferten o den behöll tyska Kronan."
   "Såg du på, när de hängde juden?" frågade Bombi Bitt, som med brinnande intresse följt Nils' berättelse.
   "Nä de gjorde ja inte", sade Nils, "för på sätt o vis tyckte ja de va otrevligt, fast ja bara hade gjort min skyldighet som broder i Ordern. Men ja va i kyrkan o hörde på tacksägelsen efter honom. De va riktigt högtidligt. Sen va ja inte länge i Hamburg utan gav opp gelbgjuteriet o reste därifrån. Låt oss nu bruka allvar me tatueringen!"
   Och Nils tog åter till nålen och arbetade så oförtrutet att han efter blott en timmes tid kunde lägga sista handen vid verket. Så var både jag och Bombi Bitt lagligen märkta med Den Stores tecken. Den tatuerade armen brände som eld. Den kommer nog att svullna ordentligt, upplyste Nils men lugnade samtidigt med att svullnaden brukade lägga sig på ett par dagar.
   Bombi Bitt var alltid så nyfiken.
   "Vem e Den Store och va heter han?" frågade han nu.
   "Tyst!" sade Nils förskräckt och gjorde en avvärjande åtbörd mot Bombi Bitt. Därpå kröp han ut i gången och lyssnade en stund. Då ingenting oroväckande förnams utifrån drog han sig tillbaka till hålan och förvissade sig om att kaninen var riktigt död. Ty de djuren ha längre öron än man tror, menade han.
   "Du ska inte va så oförsiktig, Bombi Bitt", förmanade Nils. "De kan lätt sluta illa. Vet att Hans namn får ingen nämna o för resten e där ingen som vet de. O ingen levandes varelse har nånsin sett Honom. Som man vet åtminstone. Men nån gång, helst när de e mörkt, kan man få höra en röst som säjer: Uha, uha, uha! Tre gånger. Ingen oinvigd kan begripa var rösten kommer ifrån, för där syns inte ett dyft, men varenda broder vet att de e Den Store som talar o att Han vakar över honom. Han e allseende."

Bombi 14.jpg


   Vi blev allt klokare och klokare.
   Nils talade om för oss att han bott i hålan vintern över utan att någon människa haft en aning om det. Kallt hade det inte varit, ehuru han endast vågat elda nattetid av fruktan för att bli röjd av röken. Därför hade han levt sitt liv på nätterna: Då hade han lagat sin mat och då hade han företagit sina strövtåg utomhus för att samla fallved. Det började bli knalt med provianten nu frampå vårsidan. Han hade haft en hel fjärding salt sill, men den var slut. Fläsket var uppätet och lika illa var det med mjölet. Värst var att potatisförrådet var så gott som uttömt. Annars hade det vilda slagit till ganska bra, fast ojämnt hade det ju kommit som naturligt var. Visserligen kunde kaninkött saltas, men söndagsmat blev det inte av det i så fall. Det enda han lidit egentlig brist på var tobak. Hade han blott haft tillräckligt därav, så hade pipan varit det bästa sällskap han kunnat önska sig under övervintringen. Nu var det lätt för honom att med sina bröders hjälp komplettera förråden. Han var alldeles säker på att det var Den Store, som på outrannsakliga vägar styrt om att vi givit oss ut på rävjakt och därigenom träffat på honom i hålan.
   Slutligen sprättade Nils upp fodret i sin trasiga tröja och tog fram en solkig femma, som han lämnade oss med noggranna instruktioner vad vi skulle köpa för den. Det var fläsk, flott och kavring, socker, salt, sviskon och salt sill, ett stort paket tobak av märket Mossros samt tändstickor. Och bier för pengarna som blev över. Potatis kunde vi ju alltid komma över utan betalning. Och vi skulle noga se till att varje paket blev inslaget i tidningspapper. På det sättet fick Nils lite läsning gratis. Han hade nästan glömt bokstäverna under sin vistelse i hålan.
   Vi lovade att komma tillbaka dagen därpå med vad vi köpt och tog avsked av Nils. Han lade två fingrar på sina läppar och sade: "Tyst!"
   "Tyst som graven", svarade vi med så dov röst vi kunde och upprepade tecknet.
   Det var natt. Vi måste ha tillbringat åtskilliga timmar i hålan, men tiden hade flugit undan. Grenar rev oss i ansiktet, då vi banade oss väg genom snåren. Vi hade knappast hunnit mer än tjugo steg, när det lät: Uha, uha, uha!, dovt och spöklikt som om det kommit från underjorden. Vi tvärstannade. Båda hade vi slagits av samma tanke: Kunde Nils vara Den Store?
   "Du förstår", utlade Bombi Bitt viskande, "att de e en så hemlighetsfull Order så han vet de kanske inte själv."
   Det var antagligt, menade jag.
   Tysta fortsatte vi vår vandring under stjärnornas bleka sken. I våra sinnen tumlade stora, dunkla tankar.
   Ju mera jag nalkades hemmet desto oroligare blev jag för påföljderna av min långa bortovaro. Sista tåget hade säkert gått för länge sedan och det markerade läggdags för mig. Som så många gånger förr när jag varit i trångmål beslöt jag att ty mig till gamla Boel. Hon skulle säkert inte tala om hur sent jag kommit hem.
   Boel var ett gammalt faktotum i mitt föräldrahem. Hon var ärvd från farfar. Hon hade sina egenheter som alla gamla trotjänare har. Bland annat älskade hon mig över allt annat. Jag var hennes gullgosse. Hon slätade över mina hyss och pojkstreck, tröstade mig då jag fått bannor eller aga och gömde många av mina hemligheter i sitt hjärta. När jag var mycket liten brukade jag ibland stampa i golvet och skrika: Akta sej Boel, ja kan bli arg! Då slog hon sig på knäna, förfasade sig och ropade med låtsad förskräckelse: Herre jösses, var ska vi då göra å hönsen? Det retade mig obeskrivligt.
   Hon var ett fenomen av arbetsamhet, gamla Boel. Aldrig var hon sysslolös. Ofta arbetade hon med flera saker på en gång. Som till exempel på torsdagarna, när hon malde senapen till ärtfläsket. Då stickade hon ullstrumpor samtidigt. Medan hon ruckade den stora träskålen i knät, medan kanonkulan rullade runt och krossade senapskornen flög strumpstickorna av och an under hennes flinka fingrar. Stickningen var en god måttstock på när senapen va färdigmald. På en halv ullstrumpa blev den lagom.
   En torsdagsmiddag sade min fader förargad:
   "Arter ska kokas på fläsk och inte på fårkött."
   "De här ärterna är kokta på fläsk", genmälte mor saktmodigt. "De är kokta på får, säger jag. Det smakar ull."
   Min far var en obestridd auktoritet i sitt hus. Det yttrades ej ett ord vidare om saken. Men från den dagen fick Boel sticka bomullsstrumpor, när hon malde senap.
   Bombi Bitt följde mig hem. Det blev inte så lång omväg för honom.
   Jag smög mig fram till Boels kammarfönster och knackade lätt på rutan. Spånjalusin sköts åt sidan och Boel tittade ut. När hon såg att det var jag öppnade hon fönstret och började gräla:
   "Jaja Eli, som ränner ute halva nätterna. Han kommer te Råby te sist, de e de ja alltid har sagt."
   Råby var hemmet för varnartiga gossar.
   När hon öppnade dörren och släppte in mig tillade hon:
   "Gå nu o lägg sej genast, hör han. De e tur för honom att far o mor e borte på bjudning."
   Jag blev kavat och började vissla. Boel sökte väcka mina bättre känslor.
   "Tyst me sej", sade hon. "Ja har gråtit länge i kväll för Eli e så olydi och självsvåldi."
   Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det rörde mig ej ett dugg att Boel gråtit. Jag fann det alldeles i sin ordning att gamla människor också fick gråta någon gång.
   Så gick jag till sängs men kunde inte somna. Huvudet var överfullt av nya och sällsamma intryck. Tankarna kretsade kring Orderns hemligheter och Den Stores ande svävade över vattnet. Som jag låg där och fantiserade fick jag plötsligt en utmärkt ingivelse. Hade inte Nils sagt att man träffade medlemmar av Ordern där man minst anade det? Tänk om Boel vore medlem! Jag beslöt pröva henne omedelbart. Jag tog ett skutt ur bädden, listade mig på bara fötter in på hennes kammare och trevade i mörkret fram till utdragssoffan. Boel satte sig upp och skrek till i sömnen, när jag rörde vid henne.
   "De e bara ja", viskade jag.
   Boel tände ljus och undrade vad i Herrens namn jag ville. "Stig opp, Boel", sade jag.
   "Va ska ja oppe o göra mitt i natten. Han har då allti så mycke me konster för sej. Gå o lägg sej, annars ska ja säj så te mor."
   "Stig opp", envisades jag. "De e nåt hemskt o besynnerligt, men ja vill inte säj va de e förrän Boel stiger opp."
   Boel såg tvivlande ut men klev ur soffan i sin särk och de nedhasade strumporna.
   "Ta mej i handen", kommenderade jag.
   Jag hann bara kittla henne med pekfingret. Jag hann ej stampa henne på tårna, innan jag fått en örfil så att jag snurrade runt. "Skäms han inte", skrek hon. "O me mej gamla människa!" Och hon föll i gråt.
   Jag hade tumlat ut genom dörren. Boel stängde den och lade på haspen. Jag hörde henne snyfta inne i kammaren:
   "Vem kan ha lärt Eli sånt?"
   Jag knackade på dörren och prövade klinkan. Jag ville förklara, be om förlåtelse. Men hur jag bultade fick jag intet svar. Det förblev moltyst i kammaren.
   Boel hade aldrig slagit mig förr. Åtminstone ej på allvar. Boel hade aldrig låst sin kammardörr förr. Vad hade hänt? Ledsen, rädd och förvirrad smög jag mig till sängs.
   En sak var klar: Boel var inte med i Ordern.
   Följande dag tyckte jag det tog en evighet innan skolan slutade. Första timmen fördrev jag med att tälja K L L i min bänk med många sköna snirklar. Då jag plötsligt väcktes med en fråga på Abrahams offer, flög jag upp och påstod att den vördnadsvärde patriarken offrat en neger och en jude, Herren till behag och människonom en god vilje. Läraren, den puckelryggige Haker, blev först alldeles perplex. Men sedan kallade han fram mig till katedern, hårdrog mig och satte mig i skamvrån. Där fick jag sitta kamraterna till en varnagel. Men det hela var mig ovidkommande, rörde mig ej det bittersta. Överhuvud gjorde jag föga lycka i skolan den dagen, ty jag var endast kroppsligen närvarande.
   Timmarna sniglade sig fram och äntligen kom avslutningspsalmen. Bänklocken slogs igen. Jag skyndade ur slagskuggan från kunskapens träd ut till livet och Bombi Bitt. Som det var lördag kunde läxläsningen uppskjutas till en avlägsen framtid.
   Bombi Bitt hade en verksam förmiddag bakom sig. En enkel huvudräkning hade gjort klart för honom att femman, som Nils lämnat oss, inte kunde förslå till alla de beordrade inköpen. Där- för hade han varit uppe före solen och grävt upp skatten under den stora boken och tagit en guldtia och sedan hade han tjuvåkt med första tåget till Ystad, där han växlat pengen i banken. Det var för riskabelt att försöka växla guldmynt hos någon av handlarna hemomkring. I staden hade han köpt en liter brännvin och en liten flaska Brama Taffelbitter att överraska Nils med. I övrigt hade han hunnit klara av hela provianteringen med undantag av bieren och i två repriser hade han burit det köpta till utkanten av Starrarps Hult, där han gömt det på ett säkert ställe.
   Så köpte vi två dussin bier på gästgivaregården och fick låna en säck att bära i. Vi tog vägen rakt över vångarna till ån och knogade
   vidare genom markerna till Starrarps Hult. Och frampå eftermiddagen hade vi transporterat alla varorna till hålan. På överenskommen signal, en lång och två korta visslingar, öppnade sig jorden och Nils kom ut och hjälpte oss att bära in paketen i hålan.
   Nils inventerade de förråd vi medfört och berömde oss för att vi ej glömt något. När Bombi Bitt triumferande tog fram brännvin och bitter, blev han alldeles förtjust och sade sig vara säker på att vi skulle gå långt här i livet och stiga högt i Ordern och sluta som någonting stort. Därefter kastade han sig över fläsket och kav- ringen och åt med glupande aptit och skölde ned det med bier och brännvin. Bombi Bitt och mig bjöd han på kall, stekt vildkanin, som vi fann vara en kostlig spis.

Bombi 15.jpg


   Efter måltiden kom snuggorna fram och snart var hålan full av den något kärva röken av Mossros. Länge satt Bombi Bitt och jag vid Nils' fötter, hörande och lärande. När vi äntligen sade farväl var det med ett löfte att snart komma tillbaka. Intet kungsord har varit säkrare än det löftet.
   I skolan höll jag mig mest för mig själv den följande tiden. Jag såg ned på mina kamrater med föraktfull medlidsamhet. Hur kunde de finna nöje i att rulla stenkulor och slå boll! Jag började uppträda utmanande mot lärare Haker till dennes förvåning. Med öppet trots tog jag emot hans slag och snubbor. Vänta du bara! tänkte jag skadeglad. Ordern hämnas blodigt varje oförrätt mot en medlem. Det hade Nils själv sagt. Läxläsningen blev av intet värde. Jag hängde över böckerna den fastställda tiden, men när jag vände ett blad var den föregående sidan en vit fläck för mig. Mina tankar var fjärran det som stod i bok. De ringa framsteg jag gjorde på vetandets smala väg ingav allvarliga bekymmer.
   Andra pojkar såg med nyfikenhet och avund det frimureri, Bombi Bitt och jag utvecklade när vi träffades: huru vi växlade handslag, trampade varandra på tårna och utbytte hemlighetsfulla viskningar. En av pojkarna kunde en dag ej längre behärska sin nyfikenhet. Han erbjöd Bombi Bitt sin fickkniv, om denne ville göra likadant med honom. Efter att ha undersökt kniven och funnit att bladen var hela och att den var försedd med korkskruv villfor Bombi Bitt hans önskan på det sättet att han tog honom i hand, stampade honom på tårna så att han vrålade av smärta och blåste honom i örat så det slog lock för det. I en veckas tid haltade pojken omkring som en narr för oss andra. Och kniven var han förstås av med.
   Genom täta expeditioner till hålan sörjde vi för att Nils ej saknade något. Jag hade alltid med mig ett stort paket bredda smörgåsar. Min plötsligt påkomna omättliga aptit på smörgåsar förvånade gamla Boel storligen. Aldrig kunde jag få för många. Bombi Bitt medförde ibland en nysnarad gädda, som blev en välkommen omväxling i Nils' kosthåll. Men det var inte bara mat
   vi drog till hålan. Allt vad vi oförmärkt kunde komma över och som tycktes oss kunna bli till nytta och trevnad för Nils släpade vi med oss dit. Det blev så småningom riktigt hemtrevligt i hålan. I taket hängde en guldbronserad hänglampa, som jag hittat på vinden hemma. Bädden täcktes av en fårskinnsfäll, som Bombi Bitt bytt sig till, och på väggen bakom den hängde en tavla i glas och ram, föreställande Skyddsängeln, som ledde en liten flicka på en smal, sviktande spång över en gapande avgrund. I övrigt hade vi kompletterat husgerådet med en vinglig tältstol, en söndrig köttkvarn, en råttfälla och ett munspel.
   En dag då vi satt hos Nils och rökte frågade han hur vi fått femman att räcka till allt vi haft med oss första gången. Det, sade Bombi Bitt, hade inte varit någon konst alls. Det vill säga, räckt till hade ju femman inte. Men han, Bombi Bitt, vore inte så alldeles utan mojänger, stoltserade han. Han hade fortfarande nittio kronor nedgrävda på ett säkert ställe. Och pengarna var ärligen åtkomna. Ingen kunde säga annat. Ty han hade fått dem som belöning, fast det inte precis varit meningen att de skulle grävas ned.
   Nils försäkrade, att det ej ett ögonblick kunnat falla honom in att betvivla den ärliga åtkomsten av en så liten summa penningar och att han för övrigt ej brydde sig om på vad sätt Bombi Bitt kommit över den. Men han ville påpeka ... ty det vore hans plikt och skyldighet att undervisa oss i allt ... att i Ordern rådde fullkomlig egendomsgemenskap.
   "Så att", sade han förklarande, "va den ene har e lika mycke den andres. Allt e allas. Därför e de nitti riksdalerna du har nergrävda lika mycket mina som dina, förstår du."
   Bombi Bitt blev lång i ansiktet. Men han fattade sig hastigt, pekade på Nils' fina dolk och sade:
   "Då e den dolken min!"
   "Naturligtvis", medgav Nils och räckte Bombi Bitt dolken. "Vassego!"
   Men Bombi Bitt ville för ingen del taga dolken från Nils. Han hade ju slidkniv själv. Nils lät beveka sig att återtaga dolken. Han förklarade emellertid uttryckligen, att den tillhörde Bombi Bitt eller mig i samma ögonblick vi behövde den.
   Nils föreslog, att Bombi Bitt redan till natten skulle gräva upp pengarna och taga dem med sig till hålan dagen därpå. Det gjorde ju visserligen detsamma om pengarna låg här eller där. De var gemensamma var de så än fanns. Men Nils ansåg, om nu hans mening betydde något, att de skulle vara i säkrare förvar i hålan. Där de låg nedgrävda kunde ju lätt någon upptäcka dem av ren slump eller de kunde förkomma genom jordbävning eller annan farlighet. Man kunde aldrig vara för säker.
   Så överenskoms, att det skulle bli som Nils föreslagit.
   Bombi Bitt var ovanligt tyst när vi gick hemåt den kvällen.
   Följande dags eftermiddag träffade jag åter Bombi Bitt och han hade då med sig en rostig och jordig konservburk, som han i skydd av nattens mörker grävt upp under den stora boken. På min fråga om det inte var svårt att finna stället när det var mörkt svarade han att han hittade det lika lätt som sin egen julp, så ofta hade han grävt upp burken för att förvissa sig om att pengarna fanns kvar. Den här gången hade han likväl icke öppnat burken utan tagit den hel och hållen som den var för att överlämna den till Nils. Det var det rättaste, ansåg han.
   När Nils fick burken tog han järnspettet för att knacka av rosten, med vid första slaget sprang locket av och guldmynten rullade ut över golvet. Vi till att leta, både Nils, Bombi Bitt och jag. Ehuru vi genomsnokade varenda vrå i hålan kunde vi dock ej finna mera än fyra tiokronor.
   "Stopp lite", sade Nils plötsligt. "Va e de här?"
   Han hade råkat se närmare efter i burken och upptäckt en papperslapp i botten på den. Han höll upp lappen till lampan och läste något som stod skrivet på den. Han läste tydligen både en och två gånger. Därefter vände han lappen och granskade den på andra sidan. Han såg riktigt konsternerad ut och lämnade utan ett ord pappersbiten till mig. Bombi Bitt och jag stack huvudena samman och sträckte oss mot ljuset för att kunna läsa. Med stor, oformlig stil, som hade den skrivande fört pennan med båda händer, stod det:
   "femmti Kronår Qvitras Denn Store."
   Förbluffad såg jag på Bombi Bitt. Han mötte ej min blick men bröt tystnaden.
   "Kunde ja inte ge mej fan på de", sade han.
   Nils hade under tiden sett forskande på oss, men nu snurrade han på klacken och vände ryggen åt oss och det lät som om han fått något i vrångstrupen, ty det kluckade i honom. Som väl var gick det strax över igen.
   "Ja hade inte tatt mer än ett par spadtag", fortsatte Bombi Bitt, "förrän ja hörde fast ja inte kunde förklara var de kom ifrån, de va liksom ifrån själva luften, att nån sa Uha, uha! I första början så stanna blon i mej. Men så tänkte ja: bry dej inte om de, Bombi Bitt, de va ju bara två gånger! Men nu förstår ja att ja hörde fel o att de va tre. De va ju väl ja inte ställde te nån olycka. Som de nu e e de femti riksdalerna i gott förvar hos Den store."
   "De kunde inte va bättre placerade", försäkrade Nils. "Men kom ihåg en sak: Den store betalar alltid tebaks va han lånt o gärna me ränta. Så titt du har tid, o helst ve nymåne, ska du gräva o se efter. Rätt va de e har du pengarna igen om de än blir i småposter. Nu behåller ja de förti kronorna så länge."
   Då vi skildes från Nils, sade han:
   "Er bägge tycker ja om, pojkar. De e min själ som ja hade watt far te er."
   Jag tyckte det var vådligt mystiskt och spännande med Den stores uppträdande och hans kvitto och ville tala med Bombi Bitt om det. Men han slog bort det hela med ett skratt och gjorde en helvolt och började prata om allt mellan himmel och jord.
   Det var redan sommar. Dagarna rann undan och examensdagen kom. Som man lätt förstår lände mig den dagen ingalunda till berömmelse. Men stor sak i det! Den innebar ett efterlängtat slut på innesittning och plugg och en fri, härlig sommar låg framför en. Dock förmörkades redan mina ljusa sommarutsikter av ett hotande moln: Mina föräldrar skulle dricka brunn i Ronneby den sommaren och taga mig och mina syskon med sig. Ja, jag skulle verkligen få lov att följa med, fast jag inte alls skött mig i skolan under vårterminen. Jag vågade inte be att få stanna hemma. Det hade varit detsamma som biljett. I denna dag vet jag ej hur det ser ut i Ronneby, men jag tror inte jag skulle trivas där. Till den grad kvalde mig tanken på det den gången. Det kändes förfärligt grymt att nödgas lämna Bombi Bitt och Nils. Kanske fanns det ändå någon broder av Ordern i Ronneby! Hoppet härom, ehuru svagt, höll mig uppe.
   Förberedelserna till Ronnebyresan var redan i full gång. Det var sömmerska i huset, det tvättades, stärktes och ströks. Då kom prosten på elvakaffe en dag och jag kallades in för att bocka mig. Jag tvättade hastigt av mig det värsta och gjorde mig så fin jag kunde.
   När jag kom in stod prosten vid kaffebordet, samtalande med min moder. Han såg så hög och sträng ut där han stod med kaffekoppen i vänstra handen. Då jag gick över golvet fram mot honom fick jag en vild ide. Nils hade ju sagt, att han inte alls höll för otroligt att även prosten ... jag tog i hand och bockade vackert och kittlade till helt lätt med pekfingret. Sedan såg jag upp och tyckte mig märka en förstående glimt i prostens ögon. Beslutsamt stampade jag honom på tårna.
   Det kom ingen förtrolig viskning till svar. I stället kom ett gräsligt tjut. Prosten släppte kaffekoppen (av bästa servisen), som gick i tusen bitar medan kaffet rann över golvet. Han hoppade på ett ben med foten i handen. Först flera år senare fick jag reda på att prosten led av svåra podager och dessutom hade liktornar.
   Fallet bedömdes strängt, ty jag vägrade hårdnackat att lämna minsta förklaring över mitt beteende. Det blev mycket smörj med åtföljande mörk arrest. Ordern var av allt att döma mera exklusiv än jag föreställt mig!
   När jag satt i den bälgmörka garderoben, rullande mina tummar, blev det plötsligt alldeles ljust omkring mig. Ty från rummet utanför hörde jag huru far, efter med sig själv hållet familjeråd, sade till mor:
   "Det här är rena, rama vanarten. Till ytterligare straff stannar Eli hemma i sommar. Han får inte följa med till Ronneby."
   Jag hörde min kära moder bedja för mig men blev ej det minsta orolig för det. Vad far hade sagt var domfäst.
   Ett tåg gick till Ronneby och jag var ensam med gamla Boel! Mitt första beslut i det nya suveräna tillståndet var att stanna ute hela natten, om jag än i brist på verksamhet skulle få lägga mig att sova i en tom godsfinka.
   Min nästa självständighetsyttring var att söka inackordera Bombi Bitt hemma. Mycket förmådde jag; dock icke detta. Boel blev så ond att jag aldrig sett henne sådan förr. Hon hotade att genast skriva till Ronneby. Hon gick så långt att hon tog fram penna och bläck, torkade pennan i håret, spottade på den och doppade den och låtsade sig kunna skriva. Inackorderingsplanen måste uppgivas. Men mycket annat återstod.
   Det blev en ferie med fri praktik för mig och Bombi Bitt.
   Midsommaraftonen var en märkesdag. Tidigt på morgonen hade Bombi Bitt och jag gått till hålan, medförande ett halvt dussin nejonögon, som vi fångat i ån och som Boel rökt över enris. Bäst som vi satt och pratade med Nils frågade han liksom i förbigående om vi kände Vricklund. Det var en fråga! Vi bemödade oss båda att klargöra för Nils huru nära bekanta vi var med Vricklund.
   "Då", sade Nils, "kan ni gå hem te Vricklund med desamma o hälsa honom frå mej o be honom komma hit. Säj bara de e ifrå Nils o nämn ingenting annat."
   Vi blev mäkta förvånade över Nils' bekantskap med Vricklund men gav oss genast ut för att uträtta ärendet.
   Vricklund stod ute i solskenet på planen framför sin stuga och målade en skänk med blommor, årtal och snirklar. Två penslar höll han i munnen medan han målade med en tredje.
   Då vi framfört vår hälsning lade Vricklund från sig sina penslar, satte händerna i sidorna, spottade och såg fundersam ut.
   "Nils hette han", sade han för sig själv.
   "Hur ser han ut?" frågade han sedan. "Han som bor i Starrarps Hult, där det inte finns husbärge te en katt en gång."
   Så gott vi kunde beskrev vi Nils' vildmarksutseende.
   "De låter besynnerligt. Kan de verkligen va han? Nå ja! Försöka duger. Vänta lit pojkar, så kommer ja strax!"
   Vricklund sprang in i stugan och tvättade av sig färgen och tog på kavaj och följde sedan med oss.
   Tre timmar hade väl förflutit då vi åter kom i närheten av hålan. Vid en krökning av stigen fick vi plötsligt syn på en man, som satt på en stubbe i ett litet glad i skogen och läste tidning. Lövmattan hade dämpat ljudet av våra steg så att vi kommit alldeles inpå honom utan att han märkte det. Jag och Bombi Bitt stack oss undan i buskarna och tecknade ivrigt åt Vricklund att vara försik- tig. Men denne gjorde ingen min av att dölja sig. Tvärtom tog han ytterligare några steg framåt i det han uppmärksamt betraktade den tidningsläsande främlingen. Och i nästa ögonblick rusade han till vår förvåning rakt ut i gladet och hojtade så att det ekade i skogen:
   "Hallå! Va skådar mina ögon?"
   Mannen med tidningen sprang upp. Han var klädd i snygg blå kostym och grå sixpence. Vi såg Vricklund och honom skaka hand och dunka varandra i ryggen och bete sig såsom nära vänner efter en lång skilsmässa.
   "Kom fram, pojkar", ropade Vricklund.
   "Kom fram", upprepade den andre och vinkade åt oss. "E ni rädda kanske?"
   Vi studsade. Det var Nils' röst, därom var ingen tvekan. Men Nils var det inte, såvida ej ögonen bedrog. Emellertid skyndade vi fram ur buskarna och stora ögon gjorde vi, då vi fann att mannen, som läst tidningen, verkligen var Nils och ingen annan. Han hade under vår bortovaro rakat av sig det vildväxande skägget, klippt håret och klätt sig midsommarfin. Om han velat bereda oss en ordentlig överraskning, kunde han aldrig lyckats bättre. Den skäggige, trasige gubbe, vi för några timmar sedan lämnat i hålan, var förvandlad till en ståtlig man i sina bästa år. Hans smärthet var mera påfallande sedan han fått av sig de trasiga paltorna och kommit i ordentliga kläder. Hans ansikte hade vackra, djärva drag och kinderna var röda efter kniven. Ögonen var klipska och spelande. Halsen var lång och adamsäpplet starkt framträdande. Nils fick sig ett gott skratt åt vår förvåning.
   Utanför hålan, vars ingång var öppen, hade Nils dukat till frukost med soltorkad gädda, färskrökta nejonögon, fläsk, salt limhamnssill och smör. Potatisen kokade över en kokgrav i grästorven medan ölet och brännvinet hölls inne i hålan. Vi sträckte ut oss i gröngräset alla fyra och högg in med slidknivarna. Det blev en festmåltid. Vricklund hade mycket att fråga sin vän Nils om och Nils svarade mellan tuggor och klunkar. Han sade, att "tiden" var ute just den dagen och att han kunde visa sig för vem som helst ... bara han höll sig borta från Danmark ... och att han inte var rädd för att gå och sätta sig på länsman Altbergs gungbräde och blåsa lergök.
   "Lagen e åt helvete", förklarade han och spottade ut ryggbenet av en sill. "Den e bara bra för den som kan den."

Bombi 16.jpg


   "De e längesen du var här nu", påpekade Vricklund.
   "Over fem år", sade Nils. "Men va vill du man ska göra?"
   "Nänä!"
   Efter maten gick Nils in i hålan för att hämta tobak och medan han var där inne frågade Vricklund:
   "När träffa ni Nils Gallilé, pojkar?"
   Bombi Bitt och jag bara gapade och Vricklund måste upprepa sin fråga.
   "Nils Gallilé!" stötte Bombi Bitt fram. "E de han?"
   Han pekade mot hålan.
   "Nils Gallilé!" sade jag överväldigad.
   "Vem fan skulle de annars va", utbrast Vricklund smått förtretad.
   Då Nils trädde ut ur hålan med en kardus Mossros i handen, var han i ovetenhet om att hans änne kringstrålades av en gloria. Jag såg på honom med vidöppna ögon, bländad och förstummad.
   Bombi Bitt hade sprungit upp. Detta var alltså Nils Gallilé! Som vi umgåtts med hela våren utan att veta att det var han!
   För att förstå vår upphetsning måste man känna till att Nils Gallilé på den tiden hunnit bli en halvt legendarisk figur. Hans rykte sträckte sig över sju härader. Han var känd för att varken frukta Gud eller djävulen. I tusen vilda äventyr hade Nils varit hjälten, om man fick tro vad som sades. I folkets berättelser var han utrustad med de traditionella rövardygderna: han plundrade icke den utfattige och förförde aldrig gamla käringar.
   Mycket skoj hade Nils Gallilé bedrivit och många fula streck hade han på sitt samvete, det är sant. Därför hatades han av många. Men än flera fruktade honom och de flesta beundrade honom, öppet eller i hemlighet. Alltid hade han fått ekrattarna på sin sida och därmed är mycket förlåtet. Han hade haft en sagolik förmåga att slingra sig undan lagens arm. Länsmän och fjärdingsmän svor på att han haft hjälpare litet varstädes. Mycket lär han också ha litat till sin stora tur hos kvinnfolk. Mest hade han nog ändå hjälpt sig själv: med sin förslagenhet och snarrådighet, med vighet och starka armar och — om nöden varit stor — med sina snabba fötter.
   Särskilt svår ansågs Nils vara i hästhandel. Många var också de historier, som berättades härom. Det påstods att han kunde byta hästar med bönder så att de bara hade grimman kvar efter slutad handel.
   I åtskilliga år hade Nils varit försvunnen. Ingen hade vetat om han levde eller var död. Bombi Bitt hade sig veterligen aldrig i livet sett honom. An mindre hade jag.
   Och nu stod han livs levande framför oss och var vår vän och bror. Det var ofattligt men sant.
   Med midsommaraftonen upphörde Nils' tillvaro som grottmänniska. Tyvärr, tyckte Bombi Bitt och jag. Vi ansåg nämligen att vi därefter ej skulle få tillfälle att träffa honom så ofta som förut. Nils var ju en vittfaren och verksam man, som naturligtvis måste skynda sig att taga igen vad han försuttit under den långa tiden i hålan.
   Redan dagen efter midsommardagen köpte Nils i Karsta för trettiofem kronor en hästkrake, som var så utmärglad och usel att inte ens en benstamp skulle ha betalt den efter levande vikt. Men när Nils behandlat kraken en vecka med "vitt" och lämplig ut fodring kunde han kursa bort den mot en annan och något bättre. Efter femte bytet hade han en häst, som ingen dragon behövt skämmas för.
   En dag lämnade Nils fyrtio kronor till Bombi Bitt, som först inte ville ta emot dem, enär han redde sig bra ändå. Men Nils sade:
   "Ta pengarna och tack ska du ha så länge. De va bra te rörelsekapital i början men nu tror ja Eli o du kan behöva dem bättre än ja. O glöm inte regeln, pojkar: allt e gemensamt. Behöver ni hjälp så kom bara te mej."
   Han svek ej sitt ord.

Illustrerad av Stig Södersten, ur novellsamlingen "Bombi Bitt och jag" utgiven första gången 1932.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki