FANDOM


Av Dora Alonso

Hon kilade kvickt mellan det gamla vagnsskjulet och den lilla butiken vid sockerbruket och smet därefter in genom samma hål som alltid. Det var en stor råtta, snabb som en vessla, en fet råtta med pigga ögon och en lång smal svans inte olik en snärtande piska.
   Där hade hon kommit till världen och hon kände väl till alla de olika vägar som ledde fram till ananasodlingen bakom inhägnaden. Hon kände de osynliga spår som gick tvärs genom palmbladstaket, hon kände den mjuka marken som låg tyst och mörk och främmande under huset, där hon varenda natt ringlade in likt en skugga och med några lätta vrickningar på kroppen lirkade sig in genom det trånga hålet i trägolvet till den sjaskiga speceributiken.
   Väl därinne kände hon sig naturligt nog bättre till mods bland de stinna, uppstaplade säckarna. De var som berg av spannmål av olika slag. Där luktade fukt och jäsande gröda och där stod en stor trätunna full med vitt flytande flott: en gång hade hon halkat när hon balanserade på kanten.
   Med nöd och näppe hade hon lyckats ta sig upp igen. Andra råttor som inte var lika starka som hon drunknade och gick under nere i tunnan efter att ha plaskat omkring ett tag i det mjuka. I solljuset följande morgon plockade mannen upp dem ur tunnan och kastade ut dem på gården, där de slog i marken med en dov duns. Det dröjde inte länge förrän en skugga av smält flott avtecknade sig under kroppen och lockade dit myrorna. Många kackerlackor gick samma död till mötes.
   Den här natten började hennes små sovande ungar spritta inne i hennes uppsvällda mage. Innan hon kunde gnaga i sig sädeskorn, fläsk eller annat som var lagrat i butiken, kände hon sitt inre vidgas och ungarna komma ut en efter en.
   På den översta mjölsäcken redde hon till ett bo — hon föreställde sig att där skulle hon få vara ifred.
   Det var första gången som solens öga öppnade sig över platsen när hon befann sig därinne. Innanför och på vakt, förstummad, nervös.
   Vartenda ljud i det uppvaknande huset kom henne att darra och rulla ihop sig kring de små ynkliga liven. Varenda sekund fruktade hon de stora steg som kom golvet att dundra.
   När hänglåset började rassla var hon färdig att fly sin väg i panik. Hon kom så långt som till hålet men kände, att den här gången kunde hon inte försvinna därifrån. I bävan återvände hon till boet, hon sniffade med den spetsiga nosen i vädret, ögonen glänste.
   Ena enorma fötter trampade in, grova stövlar nedsmorda med lera. Mellan de upptravade säckarna skymtade ett par nakna armar, ja till och med handen som grep om den stora soppsleven, där det brukade droppa fett från tunnan.
   Med ett mjukt ljud föll flottet på det mörka papperet. Därefter fördes det av händerna genom luften till vågskålen och ett finger snuddade vid vågen.
  — Hur mycket vill du ha?
  — Ett halvt skålpund. Du väger väl rätt, Aniceto, för Guds skull...
   Kvinnan var hålögd och gul i ansiktshyn som så många andra av folket vid sockerbruket, som råttan var väl förtrogen med. Kvinnan försökte kontrollera att allt gick rätt till, hon släppte inte vågen med blicken. Och mannen lät henne göra det, för hon kunde ändå inte hindra att han lurade henne. Där skymtade hon utanför disken med ett barn sugande på ett bröst som liknade en skrumpen caimito-frukt.
   Blyg och stapplande bad rösten om ett par matvaror till. Mannen lade upp dem på disken inslagna i ynkliga små paket med papperet vridet i ändarna. Sedan viftade han med en blyertspenna, lång och grön som ett risax.
  — Nu blir du skyldig en och en halv peso till. Som det står nu, blir det inte en enda centavo över vid sockerskörden som kommer.
   Hon kröp ihop och stoppade in struten mellan den lediga armen och det slappa och ömkliga bröstet. Mannen antecknade i en bok, en tjock en, den var säkert havande med minst tio ungar.
   Samma sak hände varenda dag. Röster, snarlika ansikten dök upp för att få några uns för lite eller några småkryp för mycket allt eftersom sleven dök djupare ner och rörde om bland olika döda väsen därnere. De grova fingrarna fiskade upp mörka flygfän och expedierade resten utan att spilla något.
   I kvällningen skramlade hänglåset igen. Efter hand började den gamla råttan att i lugn och ro ta för sig av rikedomarna omkring. Samtidigt växte ungarna upp och blev också starka, vaksamma, kvicka. Hon glömde bort att bekymra sig om dem längre. Alla rörde sig ostört upp och ner i butiken. Deras tänder och klor avsatte sina spetsiga märken i matvarorna lite varstans.
   Myror och mjölbaggar fann sig också väl tillrätta. Och mannen var snäll och överseende mot alla.
   Råttan födde ungar flera gånger. Åtskilliga gånger. Nattetid var det fest och gamman. Överallt luktade det råtta och kackerlacka. Inne i skuggorna stötte vingar ihop med morrhår, i en hastig flykt från en sida till en annan inne i den stängda butikens unkna stank.
   I trätunnan fortsatte allt som förut och många små grå och flottiga kroppar kastades ut i det skarpa ljuset ute på gårdsplanen, och myrorna smorde kråset.
   Ingen förde räkenskaper i butiken förutom den tjocka boken.
   Men något slog fel för den gamla råttan. För mannen. För insekterna. Och det var just genom dessa hålögda gestalter som förändringen kom. På en gång kom alla inrusande med stumt hat i blicken. Varenda rutten säck, all krälande ohyra, vartenda råttbo revs ut under den korta stund av total panik som rådde. Med sitt rena flöde svepte klarheten in i alla illaluktande gömslen och deras mångåriga historia.
   Boken blev liggande att multna i solen och bladen spreds över marken. Säckarna föll ihop av alla hål skadedjuren hade gnagt. Och tunnan.
   Mannen föll likaså. Han var den siste.

Ur "Den blodiga midsommarnatten och andra berättelser", 1988. Översättning Arne Lundgren

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.