FANDOM



(Clauds hund)
Av Roald Dahl

På eftermiddagen kom råttfångaren till bensinstationen. Han tassade uppför vägen med mjuka, smygande steg, och det hördes inte när han satte ner fötterna i gruset. Han hade en ränsel över ena axeln och var klädd i en gammaldags, svart jacka med stora fickor. Hans bruna korderojbyxor var fastbundna runt knäna med vita snörstumpar.
   "Jaha, och hur var det här då?" frågade Claud fast han mycket väl visste vem det var.
   "Gnagarinspektöm." Hans små mörka ögon irrade snabbt över lokaliteterna.
   "Råttfångaren?"
   "De å ja de."
   Mannen var mager och brunhyad med ett skarpt markerat ansikte och två långa, svavelgula tänder som stack ut från överkäken och gick ner över underläppen så att den pressades inåt. Öronen var smala och spetsiga och satt långt bak på huvudet, nära nacken. Ögonen var nästan svarta, men när de tittade på en syntes det en gul glimt någonstans inne i dem.
   "Det var väldigt vad ni kom hit fort."
   "Särskilda order från hälsovårdspolisen."
   "Och nu ska ni alltså fånga alla råttorna?"
   "Jojo män."
   Han hade samma mörka, listiga ögon som ett djur som tillbringar sitt liv med att ständigt och vaksamt kika upp ur ett hål i marken.
   "Hur tänker ni bära er åt för att fånga dom?"
   "Åhh", sa råttfångaren i mystisk ton. "De beror sej allt på var dom finns de."
   "Ni sätter ut fällor, va?"
   "Sätter ut fäller!" skrek han med avsky i rösten. "Inte får man nåra råtter på de sättet inte! Råttor ä inte kaniner, se."
   Han lyfte ansiktet högt och vädrade i luften så att näsan tydligt vred sig fram och tillbaka.
   "Nä", sa han föraktfullt. "Med fäller får man ingen råtta. Råtter ä kloka, ska han veta. Om man ska kunna fånga dom måste man känna dom. Man måste känna råtter i de här jobbet." ¤Jag såg att Claud stirrade på honom med en viss beundran. "Dom ä klokare än hundar, råtterna."
   "Jaså?"
   "Vet han va dom gör? Dom glor på en! Hela tiden mens man ska te å fånga dom sitter dom lugnt på nån mörk plats å glor på en." Mannen kröp ihop och sträckte den seniga halsen långt framåt.
   "Och vad gör ni då?" frågade Claud fascinerad.
   "Jojo. De ä just de, se. De ä då man måste känna råtterna, förstår han."
   "Hur bär ni er åt då?"
   "Man kan göra si å man kan göra så", sa råttfångaren och plirade illistigt med ögonen. "De finns många olika sätt."
   Han gjorde en paus och nickade menande med det frånstötande huvudet. "De beror sej på var dom finns", sa han. "De ä väl inte fråga om kloakråtter nu, va?"
   "Nej, det här är inga kloakråttor.
   "De ä marigt med kloakråtter", sa han och vädrade lätt åt vänster med sin rörliga näsa. "Dom är mariga som attan." "Inte speciellt, skulle jag tro."
   "Åhå! Jaså, dom ä inte de inte, säjer han. Då skulle ja villa se hur han bär sej åt med kloakråtter! Hur skulle han bära sej åt, de skulle ja bra gärna villa veta?"
   "Å, det är väl inte så svårt. Jag skulle bara lägga ut gift helt enkelt."
   "Å var — var skulle han lägga giftet, om ja får fråga?" "Nere i kloaken förstås. Var fan tror ni annars jag skulle lägga det!"
   "Just de, ja!" skrek råttfångaren triumferande. "Ja visste väl de! Nere i kloaken! Å vet han va som kommer å hända då? De spolas bort bara. En kloak ä som en flod, förstår herrn." "Enligt er, ja", svarade Claud. "Det är bara som ni säger." "De ä dagsens sanning."
   "Nåja, låt gå för det då, vi säger väl det. Och vad skulle ni göra då, herr allvetare?"
   "De ä just i kloakjobbet, se, som man måste känna råttema ordentligt."
   "Nå, får vi höra hur det ska gå till."
   "Jo, hör på bara så ska ja tala om de för han." Råttfångaren gick ett steg närmare och hans röst blev mystisk och förtrolig som om den avslöjade fantastiska yrkeshemligheter. "Man måste hela tiden ha klart för sej att en råtta ä en gnagare, förstår han. Råtter gnager. Ge dom va som helst bara, de kan vara nåt som dom aldrig har sett förr, å va gör dom? Dom gnager på de. Just del De ä va dom gör de! Om man får ett kloakjobb på halsen, va gör man då?"
   Hans röst hade det dämpade, gutturala ljudet hos en kväkande groda, och han tycktes uttala alla orden med ett kolossalt, våtläppigt välbehag som om de smakade gott på tungan. Han hade ungefär samma tonfall som Claud men hans röst var mer guttural och orden saftigare i munnen på honom.
   "Man går bara ner i kloaken, å så tar man med sej nåra vanliga papperspåsar, bara vanliga, bruna papperspåsar, å dom påsarna ä fulla med gips. Inget annat. Sen hänger man opp påsarna i taket på kloaken så att dom hänger en liten bit ovanför vattnet. Förstår han? Dom får inte röra vid vattnet, bara va så nära att en råtta kan komma åt dom."
   Claud lyssnade hänryckt.
   "De är rätta sättet, se. Så kommer de en gammal råtta simmande i kloaken å får syn på en påse. Då stannar han. Han luktar på'n å den luktar inte så illa. Så va gör han då?"
   "Han gnager på den", utbrast Claud förtjust.
   "Ja! Just de! Precis de, ja! Han börjar gnaga på påsen å påsen går sönder å råttfan får käften full av gips."
   "Och sen då?"
   "De knäcker han."
   "Va? Dör han av det?"
   "Jojomän. Knall å fall."
   "Gips är ju inte giftigt."
   "Aha! Säjer han de! Men nu tar han allt fel. Gips sväller, se. När de blir vått sväller de. De åker ner i magen på råttan å sväller med detsamma å dödar han fortare än nåt annat."
   "Nej, vad säger ni!"
   "De ä därför man måste känna råtter."
   Råttfångarens ansikte glödde av återhållen stolthet, och han gned de seniga fingrarna mot varandra medan han höll händerna tätt intill ansiktet. Claud iakttog honom fascinerad.
   "Nå — var ä dom där råtterna nu då?" Ordet "råtterna" uttalade han dämpat och gutturalt och med ett dreglande välbehag som om han gurglade sig med smält smör. "Man ska väl ta sej en titt på dom där rrååtterna."
   "Där borta i höstacken på andra sidan vägen."
   "Inte i huset?" frågade han tydligt besviken.
   "Nej. Bara kring höstacken. Inte nån annanstans."
   "Ja kan slå mej i backen på att dom finns i huset också. Å att dom går i maten på natten å sprider smitta å sjukdom. Ä de nån som ä sjuk här?" frågade han och tittade först på mig och sen på Claud.
   "Här mår alla prima."
   "Å de riktigt säkert de?"
   "Ja, absolut."
   "Man kan aldri veta, se. Man kan ha sjukdomen i sej vecka ut å vecka in å inte känna ett dugg. Men plötsligt — pang bara! så ligger man där. De ä därför som doktor Arbuthnot ä så kinkig. De är därför som han skicka hit mej så fort, se. För å hindra smittan å sprida sej."
   Han hade nu iklätt sig rollen av hälsovårdspolis. Nu var han en mycket betydande person och han var djupt besviken över att vi inte hade böldpest.
   "Jag mår utmärkt", sa Claud nervöst. Råttfångaren granskade hans ansikte igen men sa ingenting.
   "Och hur ska ni bära er åt för att fånga dom i höstacken?" Råttfångaren flinade, ett slugt och tandigt flin. Han stack ner handen i ränseln och drog upp en stor bleckburk som han höll upp i jämnhöjd med ansiktet. Han kikade runt ena sidan på den och spände ögonen i Claud.
   "Gift!" viskade han. Men han sög på i-et så att ordet lät spetsigt och olycksbådande. "Dödande giift, de ä va de ä!" Medan han talade vägde han burken i båda händerna. "Här finns nog för å ta dö på en miljon mänskor!"
   "Det var gräsligt", sa Claud.
   "Ja skulle tro de! Dom skulle bura in en på sex månader om dom kom på en med å ha så mycket som en tesked av de här", sa han och fuktade läpparna med tungan. Han sträckte hela tiden på halsen medan han talade.
   "Vill han se?" frågade han och tog upp en penny ur fickan och bände upp locket. "Titta bara! Här ä de!" Han talade milt, nästan kärleksfullt om innehållet i burken, och han sträckte fram den så att Claud skulle kunna se.
   "Är det vete? Nej, korn, va?"
   "De ä havre. Indränkt med dödande giift. Tar han bara ett sånt där korn i munnen, så ligger han där med näsan i vädret innan de har gått fem minuter!"
   "Verkligen?"
   "Jojo mänsan. Den här burken släpper ja inte ifrån mej ett ögonblick."
   Han smekte den med båda händerna och skakade lite på den så att sädeskornen rasslade lätt i den.
   "Men den ska ja inte använda i dag inte. Hanses råtter ska inte få sånt här i dag. Dom skulle i alla fall inte röra de. Nä, de skulle dom inte. Som sagt va — man måste känna råtter, se. Råtter ä misstänksamma. Jävligt misstänksamma, de ä just va råtter ä de. Så i dag ska dom bara få lite fin, god havre som dom inte får de minsta obehag av. De göder dom bara, de ä de enda. Å i morron ska dom få likadant igen. Å de kommer å smaka så gott så alla råtterna i hela trakten kommer farande efter ett par dar."
   "Mycket listigt."
   "Man måste va listig i de här jobbet. Man måste va listigare än en råtta, å de vill inte säja så lite de."
   "Man måste väl nästan vara en råtta själv", sa jag. Det slank ur mig av misstag innan jag hann hejda mig och jag kunde faktiskt inte hjälpa det, för jag tittade på mannen just i det ögonblicket. Men det hade en märklig effekt på honom.
   "Just de, ja!" skrek han. "Där träffa han huvet på spiken! Där sa han verkligen ett sanningens ord! En bra råttfångare måste va mer lik en råtta än nåt annat i världen! Till å med listigare än en råtta, å de ä min själ inte lätt å va, de kan ja tala om!"
   "Nej, det förstår jag."
   "Nå, då ger vi oss väl av då. Ja har inte hela dan på mej, ska ja säja. Lady Leonora Benson på herrgårn där uppe har frågat efter mej titt å tätt."
   "Har hon också råttor?"
   "Alla har råtter", sa råttfångaren och så trippade han i väg nerför infarten och tvärs över vägen till höstacken och vi följde honom med ögonen. Hans sätt att gå var så likt en råttas att man blev fundersam — den där långsamma, nästan frökenaktigt trippande, kraftig knäande gången och inget ljud alls när fötterna sjönk ner i gruset. Han hoppade vigt över grinden in på åkern och gick sen hastigt runt höstacken medan han strödde ut en handfull havre här och där på marken.
   Nästa dag kom han tillbaka och upprepade proceduren.
   Dagen därefter kom han igen, och den här gången lade han ut den förgiftade havren. Men han strödde inte ut den, han lade den försiktigt i små högar i varje hörn av stacken.
   "Har han hund?" frågade råttfångaren när han återvände över vägen den tredje dagen sen han hade lagt ut den förgiftade havren.
   "Ja"
   "Jaså. Ja, om han vill se hunden sin vrida sej i plågor å dö en hemsk död, så behöver han bara släppa in'en genom den där grinden nån gång."
   "Vi ska nog vara försiktiga", sa Claud åt honom. "Var inte orolig bara."
   Nästa dag kom han tillbaka igen, den här gången för att samla ihop de döda.
   "Har han en gammal säck?" frågade han. "Vi behöver säkert en säck å stoppa dom i."
   Han var uppblåst och märkvärdig nu, och de svarta ögonen glänste av stolthet. Han stod i begrepp att avslöja de sensationella resultaten av sin yrkesskicklighet för sina åskådare.
   Claud hämtade en säck och vi tre gick över vägen med råttfångaren i täten. Claud och jag lutade oss över grinden och tittade på. Råttfångaren strök omkring höstacken och lutade sig fram för att undersöka de små högarna av förgiftad havre.
   "De ä nåt fel här", muttrade han. Han talade med dämpad ilska.
   Han trippade över till en annan hög havre och lade sig på knä för att undersöka den grundligt.
   "De ä nåt jävla fel med de här."
   "Vad är det?"
   Han svarade inte men det märktes tydligt att råttorna inte hade rört hans bete.
   "Dom här råttorna är mycket kloka", sa jag.
   "Det är just vad jag har sagt också, Gordon. Det här är inte vilka råttor som helst."
   Råttfångaren klättrade över grinden. Han var mycket förargad och det syntes i ansiktet runt näsan och på det sätt som de två gula tänderna pressade mot underläppen. "Försök inte med mej inte", sa han och tittade på mig. "De enda felet med dom här råtterna ä att nån ger dom mat. Dom får nåt gott å käka nånstans — massor. Inga råtter i världen skulle låta havre ligga om dom inte va proppmätta."
   "Dom är listiga", sa Claud.
   Mannen vände sig bort med en föraktfull min. Han lade sig på knä igen och började ta upp den förgiftade havren med en liten skyffel och hällde försiktigt ner den i burken igen. När han var färdig med det gick vi alla tre tillbaka över vägen.
   Råttfångaren stod nära bensinmackarna, och nu var han en ganska ledsen och anspråkslös råttfångare som började få ett grubblande uttryck i ansiktet. Han hade slutit sig inom sig själv och begrundade tyst sitt misslyckande. Ögonen var beslöjade och ondskefulla, och den lilla tungan for hela tiden ut på ena sidan om de två gula tänderna och fuktade läpparna. Det tycktes vara mycket viktigt att läpparna var fuktiga hela tiden. Han kastade en förstulen blick först på mig och sen på Claud. Nästippen vred sig på honom när han vädrade. Han hävde sig upp på tå några gånger, vaggade sakta av och an och sa sen med hemlighetsfull och dämpad röst: "Vill herrarna se nåt?" Han tänkte tydligen försöka återupprätta sitt anseende som råttfångare.
   "Vad då?"
   "Vill ni se nåt alldeles ex-tra?" Samtidigt som han sa det stack han ner högra handen i den ena, djupa fickan på jackan och drog fram en stor, levande råtta som han höll hårt fast mellan fingrarna.
   "Jösses då!"
   "Jaha! Se där, se där!" Han kröp ihop en aning nu och sträckte på halsen och sneglade listigt på oss medan han höll i den enorma, bruna råttan. Han kramade pekfingret och tummen hårt runt halsen på den så att den inte kunde vrida på huvudet och bitas.
   "Brukar ni gå med råttor i fickorna så där?"
   "Ja har alltid ett par råtter med mej nånstans."
   "Så stoppade han ner den fria handen i den andra fickan och tog upp en liten vit vessla.
   "Vessla", sa han och höll upp den i nackskinnet.
   "De ä inget som dödar en råtta så fort som en vessla. Å de finns inget en råtta ä mer rädd för heller."
   Han förde händerna intill varandra framför sig så att vesslans nos bara var en liten bit från råttans huvud. Vesslan stirrade på råttan med sina små klara, skära ögon. Råttan vred på sig och försökte maka sig bort från det farliga grannskapet.
   "Titta på nu!" sa han.
   Hans kakiskjorta var öppen i halsen, och han lyfte upp råttan och släppte ner den innanför skjortan närmast kroppen. Så fort han hade handen fri knäppte han upp jackan så att åskådarna skulle kunna se utbuktningen på skjortan där råttan var. Svångremmen hindrade den från att komma längre ner än till midjan på honom.
   Sen släppte han ner vesslan också.
   Det blev genast stor uppståndelse innanför skjortan. Det syntes att råttan sprang runt kroppen på mannen med vesslan efter sig. Sex eller sju gånger sprang de runt och den lilla utbukt- i ningen jagade den stora, vann på den för varje nytt varv, närmade sig mer och mer tills slutligen de två utbuktningarna tyck- tes gå ihop och det blev en strid och en rad gälla skrik.
   Hela tiden medan detta pågick hade råttfångaren stått blick- stilla med benen isär, armarna slappt hängande utmed sidorna och de mörka ögonen riktade på Clauds ansikte. Nu stack han ner ena handen innanför skjortan och drog fram vesslan och med den andra tog han upp den döda råttan. Det syntes blodstänk runt vesslans vita nos.
   "Jag kan inte precis säga att jag gillade det där nåt vidare." "Ni har aldrig sett nåt liknande förr, de kan ja slå vad om." "Nej, det kan jag inte påstå att jag har."
   "Ni kommer säkert att få er ett kraftigt tjuvnyp i magen endera dan", sa Claud till honom. Men han var märkbart imponerad och råttfångaren började bli morsk igen.
   "Vill ni se nåt som ä mycket mer fantastiskt än de?" frågade han. "Vill ni se nåt som ni faktiskt inte skulle tro på ens, om ni inte hade sett de med era egna ögon?"
   "Tja ..."
   Vi stod på landsvägen framför bensinmackarna och det var en sådan där härlig, varm novembermorgon. Två bilar stannade för att tanka, den ena precis efter den andra, och Claud gick fram och betjänade dem.
   "Vill ni se de?" frågade råttfångaren.
   Jag kastade en lätt orolig blick på Claud. "Kör till", svarade Claud. "Får vi se det då."
   Råttfångaren lät den döda råttan glida ner i ena fickan och stoppade vesslan i den andra. Sen stack han ner handen i ränseln och tog gud hjälpe mig fram en levande råtta till.
   "Nej, det var det värsta!" utbrast Claud.
   "Ja har alltid ett par råtter med mej nånstans", förklarade mannen helt lugnt. "Man måste känna råtter i de här jobbet, se, å då måste man ha dom omkring sej. De här, de ä en kloakråtta. En gammal kloakråtta, listig som satan. Titta va han glor på mej hela tiden å undrar va ja tänker göra! Ser ni, va?"
   "Mycket obehagligt."
   "Och vad tänker ni göra?" frågade jag. Jag hade en känsla av att det här numret skulle bli ännu otrevligare än det förra. "Kan jag få ett snöre?"
   Claud gick efter ett.
   Med vänstra handen gjorde han en ögla på snöret och trädde den över råttans ena bakben. Råttan kämpade och försökte vrida på huvudet för att se vad som försiggick, men han höll den hårt runt nacken med pekfingret och tummen.
   "Såja!" sa han och såg sig omkring. "Har ni nåt bord där inne?"
   "Vi vill inte ha råttan inne i huset", sa jag.
   "Jamen ja behöver ett bord. Eller nåt som ä platt som ett bord." "Går det inte med motorhuven på den där bilen?" sa Claud. ¤Vi gick fram till bilen och mannen satte den gamla kloakråttan på motorhuven. Han band fast snöret vid vindrutetorkaren så att djuret inte kunde komma någonstans.
   Först kröp den stora, grå råttan ihop och satt orörlig och misstänksam med glänsande, svarta ögon och den långa, fjälliga svansen ringlande på motorhuven. Den höll huvudet vänt bort från råttfångaren, men sneglade på honom från sidan för att se vad han tänkte göra. Mannen gick några steg bakåt och genast slappnade råttan av. Den satte sig på hasorna och började slicka de grå håren på bringan. Sen krafsade den sig på nosen med båda framtassarna. Den verkade vara fullkomligt obekymrad om att det stod tre personer i närheten.
   "Nå, va säjs om ett litet vad nu då?" sa råttfångaren.
   "Vi slår inte vad", sa jag.
   "Bara för skoj. De ä mycket roligare när man slår vad." "Och vad vill ni slå vad om?"
   "Ja slår vad om att jag kan döda den där råttan utan å använda händerna. Ja ska stoppa händerna i fickorna å inte använda dom."
   "Ni sparkar den med fötterna", sa Claud.
   Det märktes tydligt att råttfångaren var ute efter att förtjäna lite pengar. Jag tittade på råttan som skulle dödas och började få lite kväljningar, inte så mycket därför att den skulle dödas, utan därför att den skulle dödas på ett särskilt sätt — med ett visst mått av njutning.
   "Nä", svarade råttfångaren. "Inga fötter."
   "Använder ni inte armarna heller?" frågade Claud.
   "Inte armarna. Å inte bena eller händerna heller."
   "Ni sätter er på den."
   "Nä. Inget mosande."
   "Får vi se hur ni gör då."
   "Vi slår vad först. Satsa ett pund."
   "Var inte så jävla fånig", sa Claud. "Vad tusan skulle vi ge er ett pund för?"
   "Vad vill ni slå vad om då?"
   "Ingenting." "All right, då blir det inget av heller."
   Han gjorde en rörelse som om han tänkte ta loss snöret från vindrutetorkaren.
   "Jag satsar en shilling", sa Claud. Den kväljande förnimmelsen i magen på mig blev allt starkare, men det var något lockande och oemotståndligt med det hela, och jag märkte att jag faktiskt inte kunde ge mig därifrån eller ens röra på mig.
   "Herrn också?"
   "Nej", sa jag.
   "Varför inte de nu då?" frågade råttfångaren.
   "Jag har inte lust att slå vad helt enkelt, det är det enda." "Så. ni vill ja ska göra de här för en rutten shilling?"
   "Jag vill inte att ni ska göra det."
   "Var är pengarna?" frågade han Claud.
   Claud lade en shilling på motorhuven nära kylaren. Råttfångaren tog fram två sixpencemynt och lade dem bredvid Clauds shilling. I samma ögonblick som han sträckte ut handen kröp råttan ihop, drog tillbaka huvudet och tryckte sig platt utmed motorhuven.
   "Saken ä klar", sa råttfångaren.
   Claud och jag gick några steg bakåt. Råttfångaren gick framåt. Han stoppade händerna i fickorna och böjde överkroppen fram så att ansiktet kom i jämnhöjd med råttan, som var ungefär en meter bort.
   Hans ögon fångade råttans blickar och höll fast dem. Råttan satt nedhukad mycket spänd och vädrade en hotande fara men var ännu inte skrämd. Den kröp ihop på ett sådant sätt att det verkade som om den gjorde sig beredd att hoppa upp i ansiktet på mannen. Men det måste ha varit någon kraft i råttfångarens ögon som hindrade den från att göra det och som tämjde den och så småningom skrämde den så att den började dra sig bakåt med långsamma, krypande steg tills snöret drog åt kring bakbenet. Den försökte dra sig längre bakåt och ryckte med benet för att komma loss. Mannen lutade sig framåt mot råttan, följde den med ansiktet, iakttog den hela tiden med blickarna och plötsligt greps råttan av panik och hoppade åt sidan upp i luften. Snöret hejdade den med en knyck som nästan måste ha ryckt benet ur led. Den kröp ihop igen mitt på motorhuven, så långt bort som den kunde för snöret, och den var ordentligt rädd nu. Morrhåren darrade och den långa, grå kroppen var alldeles spänd.
   I det ögonblicket började råttfångaren åter föra ansiktet närmare. Han gjorde det mycket långsamt, så långsamt att man faktiskt inte kunde se att han rörde sig. Ansiktet befann sig helt enkelt bara en aning närmare varje gång man tittade till. Inte en enda gång tog han ögonen från råttan. Spänningen var pressande och jag ville plötsligt ropa åt honom att sluta. Jag mådde illa av att titta på, men jag kunde inte förmå mig att öppna munnen. Något ytterst obehagligt höll på att hända, det var jag säker på. Något otäckt, grymt och råttliknande som kanske skulle få mig att kräkas. Men jag var tvungen att titta på nu.
   Råttmannens ansikte var ungefär fyrti centimeter från råttan. Tretti centimeter. Så tjugufem eller kanske tjugu och snart var det bara en handslängd som skilde dem åt. Råttan tryckte sig tätt utmed motorhuven, spänd och skräckslagen. Råttfångaren var också spänd men på ett farligt, aktivt sätt som kom en att tänka på en hårt hoppressad fjäder. Skymten av ett leende syntes runt munnen.
   Så högg han plötsligt till.
   Han högg på samma sätt som en orm, sköt fram huvudet med en enda, blixtsnabb, knivliknande stöt som utgick från musklerna i underkroppen, och jag såg en hastig skymt av den vidöppna munnen, de gula tänderna och hela ansiktet som var förvridet av ansträngningen att gapa för fullt.
   Mer hade jag inte lust att se. Jag blundade och när jag tittade upp igen var råttan död och råttfångaren höll på att stoppa pengarna i fickan och spottade för att rensa munnen.
   "De ä sånt som dom gör lakrits av", sa han. "De ä råttblod som dom stora fabrikerna å chokladgubbarna använder te å göra lakrits av."
   Åter det där välbehaget, det våtläppiga, smackande välbehaget när han uttalade orden — och så det kraftigt gutturala i rösten och det sluddriga, sirapsaktiga sätt på vilket han uttalade ordet lakrits."
   "Nä", sa han, "en droppe råttblod ä de då inget farligt med."
   "Vad är det för vidrigt prat ni kommer med!" sa Claud till honom.
   "Åhå! Men så ä de, ser han. Han har ätit de många gånger. Lakritsstänger å lakritsremmar — alltihop ä gjort av råttblod." "Tack, vi vill inte höra mer om det."
   "De kokas i stora grytor, se, å de bubblar å ångar, å jobbare rör om i de med långa störar. De ä en av dom stora hemligheterna med chokladfabrikerna å ingen vet om de — bara råttfångarna som håller dom med materialet."
   Plötsligt lade han märke till att han inte längre hade sina åhörare med sig, att vi såg på honom med fientlighet och äckel och var röda i ansiktet av ilska och avsky. Han tystnade tvärt, och utan ett ord till vände han sig om och dröp av neråt infartsvägen och vidare ut på landsvägen. Han rörde sig med den där långsamma, nästan frökenaktigt trippande gången som påminde om en råtta på jakt, och hans steg hördes inte ens när han gick på gruset.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "The Ratcatcher".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki