Fandom

Svenskanoveller Wiki

Råttorna i muren

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: H. P. Lovecraft

    Den 16 juli 1923 flyttade jag in i Exham Priory sedan den siste arbetaren hade lämnat byggnaden. Restaureringen hade varit ett väldigt arbete, för byggnaden hade inte bestått av mycket mer än ett förfallet skal. Jag skydde emellertid inga kostnader, eftersom mina förfäder hade levt där. Platsen hade inte varit bebodd sedan Jakob I:s tid, då en fasansfull men till större delen oförklarad tragedi hade lett till godsherrens, fem av hans barns och ett antal tjänares död samt drivit bort den tredje sonen, min anfader och den avskydda familjens ende efterlevande i ett moln av misstänksamhet och skräck.
    Då den ende arvingen var utpekad som mördare återgick godset till kronan, eftersom den anklagade inte gjort några försök att rentvå sig eller återta sin egendom. Skakad av en skräck som var mäktigare än samvetet eller lagen, och besatt av en önskan att tvinga bort den uråldriga byggnaden från sin syn och sitt minne flydde Walter de la Poer, elfte baron av Exham, till Virginia i de nordamerikanska kolonierna och grundade där den släkt som följande århundrade blev känd som Delapore.
    Exham Priory hade förblivit obebott, även om det senare införlivades med familjen Norrys egendom och blev föremål för en hel del intresse på grund av dess egendomliga arkitektur; en arkitektur som innefattade gotiska torn vilande på en saxisk eller romansk underbyggnad vars grundvalar i sin tur var ännu äldre eller en blandning av andra stilar — romerska och till och med druidiska eller kymriska om legenderna talar sant. Denna grund var mycket egenartad och utgick på en sida i den massiva branta kalkstensklippa från vars yttersta kant klosterbyggnaden såg ut över en ödslig dalgång en halv mil väster om byn Anchester.
    Arkitekter och fornforskare älskade att undersöka denna egendomliga relik från en förgången tid, men ortsbefolkningen hatade den. De hade hatat den hundratals år tidigare, när mina förfäder levde där, och de hatade den nu när den ruvade tyngd av det övergivnas mossa och mögel. Jag hade inte varit i Anchester en dag förrän jag förstod att jag hade kommit till ett förbannat hus. Och denna vecka har arbetarna sprängt Exham Priory och är sysselsatta med att avlägsna alla rester av dess grundmurar. Jag har alltid känt till de allmänna uppgifterna om min släkt samt det faktum att min förste nordamerikanske förfader kom till kolonierna under egendomliga omständigheter. Släkten Delapores sedvanliga tystlåtenhet hade emellertid gjort att jag inte kände till de närmare detaljerna. Till skillnad från våra grannar skröt vi sällan om korstågsfarande förfäder eller andra hjältar från medeltiden och renässansen; inte heller fördes några traditioner vidare inom familjen, annat än de som kan ha funnits i det förseglade kuvert som före inbördeskriget lämnades av varje huvudman i släkten till hans äldste son, för att öppnas efter hans död. Vi omhuldade bara de minnen av ärorika dåd som utförts efter invandringen; en stolt och hedervärd, om än något reserverad och otillgänglig familjs minnen.
    Under inbördeskriget försvann vår familjs förmögenhet och hela vårt livssätt förändrades i och med branden i Carfax, vårt hem vid floden James strand. Min gamle farfar förolyckades i branden, och med honom försvann det brev söm varit vår förbindelselänk med det förflutna. Jag minns branden eftersom jag var sju år när den inträffade; de federala soldaternas rop, kvinnornas gråt, negrernas tjut och böner. Min far var i armén och försvarade Richmond, och efter många formaliteter släpptes min mor och jag genom linjerna så vi kunde förenas med honom.
    Efter kriget flyttade vi norrut, till den plats varifrån min mor kommit, och jag växte upp till att bli man, medelålders och slutligen förmögen som en riktig yankee. Varken min far, eller jag visste vad det gamla kuvertet hade innehållit, och när jag sjönk in i Massachusetts grå affärsliv tappade jag allt intresse för de mysterier som uppenbarligen låg långt tillbaka i min släkt. Om jag hade anat dessa hemligheter, skulle jag gärna ha lämnat Exham Priory åt dess mossor, fladdermöss och spindelnät!
    Min far avled 1904, utan att lämna något meddelande till mig eller till mitt enda barn Alfred, en tioårig moderlös gosse. Det var han som senare vände informationsflödets riktning, för medan jag bara kunde ge honom några skämtsamma gissningar rörande det förflutna, beskrev han för mig några fascinerande sägner om vår släkt när kriget 1917 hade fört honom till England som flygofficer. Familjen Delapore hade tydligen en färgrik och kanske obehaglig historia, för en god vän till min son, kapten Edward Norrys vid flygvapnet, bodde nära familjegodset vid Anchester, och han återgav några lokala vidskepliga berättelser som få författare skulle kunnat överträffa vad gäller våldsamhet och osannolikhet. Norrys tog dem naturligtvis inte på allvar; men de roade min son och försåg honom med bra stoff för hans brev till mig. Det var dessa legender som slutligen fäste min uppmärksamhet på mitt ursprung och fick mig att besluta mig för att köpa och upprusta familjeslottet, vilket Norrys förevisade för Alfred i hela dess pittoreska förfall och erbjöd sig att ordna åt honom till ett förvånansvärt lågt pris eftersom hans egen farbror ägde det.
    Jag köpte Exham Priory 1918, men mina planer på att restaurera det förhindrades nästan omedelbart av min sons återkomst som krympling. Under de två år han levde överlämnade jag min affärsverksamhet i andra händer och ägnade mig uteslutande åt att vårda honom.
    1921 fann jag mig vara ensam och utan mål i livet, en pensionerad fabrikör med idel tomma dagar, och beslöt mig för att under mina återstående år förströ mig med min nya egendom. Jag besökte Anchester i december och mottogs vänligt av kapten Norrys, en fetlagd jovialisk ung man som varit god vän med min son, och jag försäkrade mig om hans hjälp i arbetet med att insamla ritningar och berättelser som kunde hjälpa mig i restaureringsarbetet. Exham Priory uppväckte inga känslor inom mig; en medeltida ruin täckt av lavar och fylld av råkbon, klängande vid randen av en avgrund och utan tillstymmelse till golv eller inre detaljer förutom de olika tornens murar.
    När bilden av slottet sådant det hade tett sig när mina förfäder lämnade det mer än trehundra år tidigare började klarna för mig, anställde jag arbetare för att återuppbygga det. Jag tvingades söka dem utanför orten, för invånarna i Anchester hyste en nästan otrolig skräck och avsky för platsen. Denna känsla var så stark att den ibland överfördes till de nyinflyttade arbetarna, med åtskilliga uppsägningar som följd; och föremålet för detta hat tycktes innefatta både egendomen och dess gamla ägare.
    Min son hade berättat för mig att folket tycktes undvika honom på grund av att han var en de la Poer, och jag fann nu att jag var utstött på samma sätt ända tills jag övertygade bönderna om att jag visste mycket litet om min släkt. Även därefter var jag en föga välsedd person i byn och jag tvingades samla in större delen av legenderna med Norrys hjälp. Det invånarna inte kunde förlåta mig var att jag hade kommit för att återuppbygga något som representerade så mycken fasa för dem; för med eller utan skäl betraktade de Exham Priory som en samlingsplats för gastar och varulvar.
    När jag sammanförde de berättelser som Norrys hade samlat in för min räkning och byggde på dem med uppgifter från några experter som hade granskat ruinen, slöt jag mig till att Exham Priory var uppfört över ett förhistoriskt tempel; en druidisk eller fördruidisk byggnad som måste vara samtida med Stonehenge. Få betvivlade att obeskrivliga riter hade förekommit här, och det fanns obehagliga berättelser om hur dessa riter hade överförts till den dyrkan av Cybele som romarna införde.
    Fortfarande läsliga inskriptioner i den nedersta källaren innehöll bokstavskombinationer som DIV... OPS... MAGNA. MAT... tecknet för den Magna Mater vars mörka dyrkan en gång fåfängt förbjöds för romerska medborgare. Anchester hade varit läger för kejsar Augustus tredje legion, vilket bevisas av många minnesmärken, och det sades att Cybeles tempel var magnifikt och fyllt av tillbedjare som på en frygisk prästs befallning utförde namnlösa ceremonier. Legenderna tillade att den gamla religionens fall inte satte punkt för orgierna i templet, utan att prästerna oförändrade levde vidare med den nya tron. Likaledes sades det att riterna inte försvann med Roms makt, och att vissa saxare byggde till templet och gav det den form som det därefter bibehöll, samt att de gjorde det till centrum för en kult som fruktades i halva riket. Omkring år 1000 omnämns byggnaden i en handskrift såsom varande ett stort stenkloster vilket ägdes av en egendomlig och mäktig munkorden. Den omgavs av vidsträckta odlingar som inte behövde murar för att hålla den vettskrämda befolkningen borta. Vikingarna förstörde den inte, men efter den normandiska erövringen måste det ha försvagats oerhört eftersom det inte hördes några protester när Henrik III år 1261 förlänade godset till min förfader Gilbert de la Poer, förste baron av Exham.
    Före denna tid finns inga obehagliga berättelser om min släkt, men nu måste något egendomligt ha inträffat. I en krönika nämns att en de la Poer "förbannats av Gud" år 1307, medan de lokala legenderna bara förmedlar en förtvivlad fasa inför det slott som uppförts på det gamla templets och klostrets grund. Berättelserna var av det mest ohyggliga slag, ännu mer skrämmande genom sin räddhågade försiktighet och dimmiga, undvikande karaktär. De framställde mina förfäder som en familj av djävlar vid vilkas sida Gilles de Rais och markis de Sade skulle ha framstått som oskyldiga barn, och antydde viskande att de bar ansvaret för de byinvånare som under tidernas lopp försvunnit.
    Baronerna och deras närmaste arvtagare var uppenbarligen värst; i alla händelser viskade man mest om dem. Det sades att en arvinge som hade sundare böjelser dog tidigt och under mystiska omständigheter för att lämna plats för ett mer typiskt familjeöverhuvud. Det tycktes finnas en inre kult inom familjen, styrd av familjeöverhuvudet och ibland öppen bara för några få familjemedlemmar. Tillträde till denna inre krets medgavs tydligen med hänsyn till läggning snarare än börd, för där ingick flera personer som kommit in i familjen genom giftermål. Lady Margareta Trevor från Cornwall, hustru till Godfrey, den femte baronens andre son, dödade en mängd barn i trakten och blev den djävulska huvudpersonen i en sällsynt förfärlig gammal folkvisa som fortfarande sjungs vid den walesiska gränsen. En annan gammal folkvisa har förevigat den fasansfulla berättelsen om lady Mary de la Poer som en kort tid efter sitt giftermål med earlen av Shrewsfield mördades av honom och hans mor. Båda mördarna fick absolution och välsignelse av en präst för vilken de erkände vad de inte vågade bekänna inför världen.
    Dessa vidskepliga legender och visor bekom mig mycket illa. Deras envetenhet och tillämpning på så många av mina förfäder var irriterande, och anklagelserna för monstruösa dåd var en obehaglig 'påminnelse om min familjs enda skandal under senare tid — fallet med min kusin, unge Randolph Delapore från Carfax som umgicks med negrerna och blev voodoopräst sedan han kommit hem från kriget i Mexiko.
    Jag oroades betydligt mindre av berättelserna om tjut och skrik nere i den öde, vindpinade dalen under kalkstensklippan; om kyrkogårdsstanken efter vårregnen; om det sprattlande, kvidande vita ting som sir John Claves häst hade trampat på en natt på en öde äng; och om den tjänare som hade drivits till vansinne av det han såg i klostret mitt på dagen. Allt detta var vanliga spökhistorier, och jag var vid denna tid en utpräglad skeptiker. Berättelserna om försvunna bönder var allvarligare, om än inte särskilt betydelsefulla med tanke på sederna under medeltiden. Nyfikenhet betydde döden, och mer än ett avhugget huvud hade satts upp på den nu utplånade muren runt Exham Priory.
    Några av berättelserna var synnerligen fascinerande och kom mig att önska att jag hade läst mer om mytologi i min ungdom. Där fanns till exempel tron att ett antal fladdermusbevingade djävlar varje natt höll svart mässa i klostret — djävlar, vilkas underhåll kanske kunde förklara det överflöd av grönsaker som växte i de väldiga odlingarna. Och framför allt fanns den dramatiska berättelsen om råttorna — den krälande massa av vidriga skadedjur som vällde ut ur slottet tre månader efter den tragedi som lämnade det öde — den magra, smutsiga, uthungrade arme av råttor som hade drivit alla framför sig och förtärt höns, katter, hundar, svin, får och till och med två olyckliga människor innan dess raseri lade sig. En särskild grupp av legender hade byggts upp runt denna händelse, för råttarmén spred sig i byn och förde förbannelse och fasa med sig.
    Sådana var de myter som förföljde mig när jag med en gammal mans envishet fullföljde arbetet med att återuppbygga mitt släktgods. Tro inte att jag enbart omgavs av dessa berättelser. Jag uppmuntrades hela tiden av kapten Norrys och de fornforskare som hjälpte mig. När arbetet efter två år var fullbordat, betraktade jag de stora salarna, de boaserade väggarna, valvtaken, de tvärdelade fönstren och de mäktiga trapporna med en stolthet som mer än väl uppvägde de oerhörda restaureringskostnaderna.
    Alla medeltida detaljer var skickligt kopierade, och de restaurerade partierna smälte omärkligt in i de ursprungliga murarna och grunden. Mina förfäders slott var återuppbyggt, och jag såg fram mot att nu få gottgöra de missgärningar som givit detta rykte åt en släkt som skulle dö ut med mig. Jag skulle hädanefter leva här och visa att den de la Poer (jag hade återtagit namnets ursprungliga form) inte måste vara ett monster. Min förtröstan stärktes kanske av att Exham Priory trots sitt medeltida utseende var helt moderniserat inuti och fritt från både ohyra och spöken.
    Jag flyttade alltså in den 16 juli 1923. Mitt hushåll bestod av sju tjänare och nio katter, eftersom jag var mycket förtjust i dessa djur. Min äldsta katt, Nigger-Man, var sju år gammal och hade följt mig från mitt hem i Boston, Massachusetts; de övriga hade jag skaffat mig medan jag under restaureringen bodde hos kapten Norrys.
    De första fem dagarna förflöt mycket stilla, och jag ägnade mig huvudsakligen åt genealogiskt arbete. Jag hade nu samlat in en del uppgifter om den slutliga tragedin och Walter de la Poers flykt, vilken jag förmodar beskrevs närmare i det brev som förstördes i branden i Carfax. Det framgick att min stamfar av goda skäl anklagades för att ha mördat alla övriga medlemmar i hushållet i deras sömn, med undantag för fyra medbrottslingar bland tjänstefolket. Detta skedde omkring två veckor efter en ohygglig upplevelse som förändrade honom helt och hållet men som han inte avslöjade för någon annan än möjligen de tjänare som hjälpte honom och därefter flydde.
    Detta överlagda mord, som utfördes på bland andra en far, tre bröder och två systrar, förläts av byinvånarna och behandlades så liknöjt av myndigheterna att mördaren oskadd och med sin heder i behåll kunde fly till Virginia. Enligt den allmänna uppfattningen hade han befriat trakten från en uråldrig förbannelse. Jag kan knappast ens föreställa mig vilken upptäckt som kan ha förmått honom att göra sig skyldig till en så ohygglig handling. Walter de la Poer måste sedan länge ha känt till de förfärliga berättelserna om sin släkt, och dessa kunde alltså inte ha lett honom till denna våldshandling. Hade han kanske råkat bevittna någon motbjudande uråldrig rit, eller påträffat något skrämmande och avslöjande föremål i klostret eller dess omgivningar? Han sades vara en godhjärtad, tillbakadragen ung man när fortfarande levde i England. I Virginia föreföll han mer jagad och rädd än hård och bitter. Han omtalades i en dagbok av en annan äventyrare, Francis Harley från Belleview, som en man med oöverträffad rättskänsla, heder och finkänslighet.
    Den 22 juli inträffade den första händelse som, även om den då inte tillmättes någon betydelse, intar andra proportioner i ljuset av vad som senare hände. Den var så obetydlig att den mycket väl kunde ha undgått att observeras; för eftersom jag befann mig i en byggnad som var helt nybyggd med undantag för murarna, och omgavs av tjänstefolk, skulle all fruktan ha tett sig absurd trots platsens historia.
    Vad jag efteråt mindes var helt enkelt detta — att min gamla katt, vars lynne jag kände så väl, var orolig och rastlös på ett sätt som inte liknade honom. Han rusade fram och åter mellan rummen, och nosade hela tiden längs de väggar som bildade delar av den ursprungliga byggnaden. Jag inser att detta låter banalt — likt den oundvikliga hunden i spökhistorierna, som alltid ylar innan hans husse ser spökgestalten — men detta är alltså fakta.
    Följande dag klagade en av tjänarna över den oro som hade spritt sig bland alla katterna i huset. Han kom till mitt arbetsrum, ett högt rum på andra våningen med kryssvalv, svarta ekpaneler och ett tredelat gotiskt fönster som vette ut mot kalkstensklippan och den öde dalen; och redan medan han talade såg jag Nigger-Mans svarta kropp krypa längs den västra väggen, krafsande på de nya panelerna som täckte den uråldriga stenmuren.
    Jag sade till honom att någon egendomlig lukt eller utdunstning måste komma från den gamla muren, något som människan inte kunde uppfatta men som kattens känsliga luktorgan uppfattade trots den nya träväggen. Jag var helt övertygad om detta, och när mannen föreslog att det (kunde vara råttor eller möss, framhöll jag att det inte hade funnits råttor i huset på trehundra år och att man knappt ens kunde hitta åkersorkar inom dessa murar. På kvällen hälsade jag på hos kapten Norrys, och han försäkrade mig att det var helt otänkbart att åkersorkar på detta plötsliga och exempellösa sätt skulle översvämma byggnaden.
    Den kvällen gick, jag som vanligt upp till den västliga tornkammaren där jag hade mitt sovrum, ett rum som förbands med arbetsrummet med en stentrappa och en kort korridor — den förra delvis gammal, den senare helt och hållet återuppbyggd. Rummet var cirkelrunt, mycket högt i tak, utan paneler och dekorerat med gobelänger som jag själv hade valt i London.
    Efter att ha konstaterat att Nigger-Man var med mig stängde jag den tunga gotiska dörren och gick till sängs i ljuset från de elektriska lamporna, som skickligt maskerats som stearinljus. Slutligen knäppte jag av ljuset och sjönk ner i den snidade himmelssängen med min katt liggande på sin vanliga plats vid mina fötter. Jag hade inte dragit för gardinerna, och såg nu ut genom det smala norrfönster som var placerat mitt emot mig. Det fanns en svag aning av morgonrodnad på himlen, och fönstrets ornamenteringar stod i behaglig silhuett mot skyn.
    Jag måste ha slumrat in, för jag minns en stark känsla av att ha väckts ur egendomliga drömmar när katten med ett språng lämnade sin plats. I det svaga morgonljuset såg jag honom med huvudet framsträckt, med framtassarna mot mina vrister och bakbenen sträckta bakåt. Han såg uppmärksamt mot en punkt något väster om fönstret, en punkt som inte tycktes mig märklig på något sätt men mot vilken jag nu riktade hela min uppmärksamhet.
    När jag granskade platsen förstod jag att Nigger-Man inte var orolig utan skäl. Jag vet inte om gobelängen verkligen rörde sig. Jag tror det den rörde sig obetydligt. Men jag kan svära på att jag bakom den hörde ett svagt, distinkt trippande ljud som tycktes härröra från möss eller råttor. Ögonblicket därefter hade katten kastat sig upp på gobelängen och rivit ner den med sin kroppstyngd, varvid han frilade en uråldrig, fuktig stenmur som här och var hade reparerats av arbetarna och som inte uppvisade några som helst spår av råttor.
    Nigger-Man rusade fram och åter framför denna del av väggen medan han slet i den fallna gobelängen och flera gången försökte pressa ner en tass mellan muren och ekgolvet. Han fann ingenting, och efter en stund återvände han trött till sin plats vid sängens fotände. Jag hade inte rört mig, men sov inte mer den natten.
    På morgonen frågade jag ut alla tjänarna och fann att ingen av dem hade lagt märke till något ovanligt, med undantag för kockan som mindes en katt som legat i hennes fönster. Katten hade väckt kockan med sina tjut någon gång på natten och sedan störtat ut genom den öppna dörren och nerför trappan. Jag slöade under större delen av dagen, och besökte på eftermiddagen återigen kapten Norrys som blev ytterst intresserad av det jag berättade. De egendomliga händelserna — så obetydliga men ändå så mystifierande — tilltalade hans sinne för det ovanliga och kom honom att erinra sig en hel del lokala spökhistorier. Vi var djupt förvånade över förekomsten av råttor, och Norrys lånade mig några råttfällor och möglig ost som jag efter min återkomst lät tjänarna placera ut på lämpliga platser.
    Jag var mycket sömnig och gick tidigt till sängs, men plågades av de mest ohyggliga drömmar. Jag tycktes se ner från en väldig höjd i en halvskum grotta där smutsen låg meterhög över marken och en vitskäggig djävulsk svinaherde med sin stav drev fram en hjord av svampiga, feta djur som omedelbart fyllde mig med våldsam avsky. När sedan svinaherden satte sig ner och slumrade in, föll ett regn av råttor ner i den stinkande avgrunden och förtärde både mannen och djuren.
    Jag väcktes häftigt från denna ohyggliga syn när Nigger-Man, som sin vana trogen hade sovit vid mina fötter, rörde på sig. Denna gång behövde jag inte tveka om skälet till hans väsningar och fräsningar eller till den skräck som fick honom att pressa in klorna i mitt ben; för rummets alla väggar sprutade ut vämjeliga ljud — det vidriga, krälande ljudet av uthungrade, jättelika råttor. Det fanns ingen morgonrodnad som kunde lysa upp gobelängen som nu hade hängts upp på sin plats — men jag var inte så rädd att jag inte vågade tända ljuset.
    När glödlamporna flammade upp såg jag hur hela den gobelängklädda väggen skakade på ett förfärligt sätt och kom de något säregna broderierna att tråda en egendomlig dödsdans. Rörelsen upphörde nästan omedelbart tillsammans med ljudet. Jag störtade upp från sängen, körde in det långa handtaget till ett glödfat i gobelängen och lyfte upp en sektion av den för att se vad som dolde sig där bakom. Jag fann inget annat än den reparerade stenmuren, och till och med katten hade förlorat vittringen av den övernaturliga. När jag undersökte den råttfälla som hade placerats i rummet, fann jag att den hade utlösts, men inget utvisade vad som hade Langats och flytt.
    Sömn var inte längre att tänka på, så jag tände ett ljus och gick ut i korridoren i riktning mot trappan ner till mitt arbetsrum, med Nigger-Man tätt efter mig. Innan vi hunnit fram till trappan störtade han sig emellertid förbi mig och flög nerför de uråldriga trappstegen. När jag själv följde honom, hörde jag plötsligt ljud i rummet under mig; ljud som jag inte kunde missta mig på.
    De ekpanelade väggarna var fyllda av pipande, krafsande råttor och Nigger-Man rusade omkring sjudande av den gäckade jägarens raseri. Jag tände ljuset i rummet, men oljudet fortsatte utan att försvagas. Råttorna fortsatte sin vandring med sådan våldsamhet att jag slutligen kunde avgöra förflyttningens riktning. Denna ofattbara mängd av djur var sysselsatt med en fantastisk förflyttning från en väldig höjd till någon plats som befann sig någonstans långt under mig.
    Jag hörde nu steg i korridoren, och ögonblicket därefter slogs dörren upp av två tjänare. De genomsökte byggnaden på jakt efter det som hade försatt alla katterna i fräsande panik och drivit dem handlöst nerför trapporna tills de skrikande satt sig framför den låsta dörren till den nedersta källarvåningen. Jag frågade dem om de hade hört råttorna, men de svarade nekande. Och när jag skulle fästa deras uppmärksamhet på det oljud som kom från väggpanelerna upptäckte jag att ljudet hade upphört.
    Jag gick ner till den nedersta källaren tillsammans med de båda männen, men fann att katterna redan hade försvunnit. Jag beslöt mig för att senare undersöka kryptan där under, men för tillfället nöjde jag mig med att kontrollera fällorna. Alla hade utlösts, men det fanns ingen råtta i någon av dem. Jag förstod att ingen annan än jag och katterna hört råttorna, och jag satt i mitt arbetsrum till morgonen, försjunken i djupa tankar och återkallande i minnet alla de sägner jag hade hört om den byggnad där jag nu bodde. Jag slumrade in en stund på förmiddagen, tillbakalutad i den enda bekväma biblioteksfåtölj som jag kunnat tillåta i den medeltida inredningen. Senare ringde jag till kapten Norrys, som kom och hjälpte mig undersöka den nedersta källarvåningen.
    Vi fann inget oväntat, men vi kunde inte återhålla en rysning vid tanken på att dessa valv var byggda av romare. Varje lågt valv och varje massiv pelare var romersk — inte de klumpiga saxarnas usla romanska stil, utan kejsarnas stränga och harmoniskt klassiska stil; väggarna överflödade dessutom av inskriptioner, välbekanta för de fornforskare som redan hade undersökt platsen — fragment som P.GETAE. PROP ... TEMP ... DONA ... och L.PRAEC ... VS ... PONTIFI … ATYS
    Hänvisningen till Atys kom mig att darra, för jag hade läst Catullus och kände till en smula om den österländska gud vars tillbedjan var så blandad med Cybeles. Norrys och jag försökte i ljuset från lyktorna tyda de egendomliga och nästan utplånade tecknen på vissa oregelbundna rektangulära stenblock som allmänt ansågs ha varit altare, men förstod inget. Vi mindes att ett tecken, ett slags strålförsedd sol, av experterna ansågs tyda på icke-romerskt ursprung, vilket i sin tur tydde på att dessa altare helt enkelt hade övertagits av de romerska prästerna från något äldre — kanske urbefolkningens — tempel som legat på samma plats. På ett av dessa stenblock fanns bruna fläckar som kom mig att undra. Det största, vilket låg i valvets centrum, hade märken på ovansidan som antydde förekomsten av eld någon gång — antagligen ett brännoffer.
    Sådan var den krypta vid vars dörr katterna hade tjutit, och i vilken Norrys och jag nu beslöt att tillbringa natten. Sängkläder bars ner av tjänarna, som tillsades att inte fästa sig vid katternas uppträdande under natten, och Nigger-Man släpptes in lika mycket som en hjälp som sällskap. Vi beslöt oss för att hålla den stora ekdörren — en modern kopia med ventilationshål — ordentligt stängd; och när detta var gjort lade vi oss utan att släcka lyktorna för att invänta vad som nu skulle ske.
    Kryptan befann sig långt under byggnaden, och utan tvivel djupt nere i den kalkstensklippa som vette ut mot den öde dalen. Jag betvivlade inte att de krafsande och oförklarliga råttorna hade varit på väg hit, men jag visste inte varför. Medan vi låg och väntade blandades min vaka med diffusa drömmar ur vilka jag väcktes av kattens oroliga rörelser vid mina fötter.
    Dessa drömmar var långt ifrån behagliga, snarare av samma ohyggliga slag som den jag haft föregående natt. Jag återsåg den dunkla grottan och svinaherden med hans onämnbara svampiga djur som vältrade sig i smutsen, och när jag betraktade dem tycktes de mig tydligare och närmare så tydliga att jag nästan kunde se anletsdragen. Jag såg närmare på ett av djuren — och vaknade med ett så förfärligt skrik att Nigger-Man hoppade bort medan kapten Norrys, som inte hade sovit, skrattade. Norrys skulle kanske ha skrattat mer — eller mindre — om han hade vetat vad som fått mig att skrika. Men jag mindes det inte själv förrän senare. Den yttersta fasan skänker ofta minnet en barmhärtig förlamning.
    Norrys väckte mig när det började. Jag rycktes återigen ur den förfärliga drömmen av hans försiktiga skakning och hans uppmaning att lyssna på katterna. Det fanns en hel del att lyssna till, för utanför den stängda dörren klöste och skrek katterna medan Nigger-Man utan att bry sig om sina släktingar utanför rusade runt längs stenmurarna varifrån jag hörde samma ljud av springande råttor som hade stört mig föregående natt.
    Fasan växte inom mig, för detta var något som inte kunde förklaras på något naturligt sätt. Om dessa råttor inte hade sin hemvist i ett vansinne som jag delade med katterna, måste de kravla och gräva sig fram inne i de romerska murar som jag hade trott vara av massiv kalksten... kanske hade vattnet under sjutton århundraden grävt vindlande gångar, som råttornas kroppar hade utvidgat... Men även om så vore, var det inte mindre ohyggligt; för om ljudet verkligen härrörde från levande djur, varför hörde inte Norrys bullret? Varför uppmanade han mig att se på Nigger-Man och lyssna till katterna utanför, och varför framställde han vilda och vaga gissningar om vad som hade upprört dem så?
    När jag så redigt jag förmådde lyckats säga honom vad jag tyckt mig höra, uppfattade jag det sista svaga ljudet av de springande fötterna, vilka hade försvunnit ännu längre ner, långt under denna djupaste källare, tills det föreföll som om hela klippan under mina fötter var fylld av flyende råttor. Norrys var inte så misstrogen som jag hade fruktat, tvärtom tycktes mina ord ha gjort djupt intryck på honom. Han fäste min uppmärksamhet på att katterna utanför dörren hade lugnat ner sig som om de hade givit upp tanken på att fånga råttorna, medan Nigger-Man i ett anfall av förnyat raseri klöste runt kanterna av det stora stenaltaret i valvets centrum, vilket befann sig närmare Norrys bädd än min.
    Min skräck för det okända hade nu stegrats ytterligare. Något häpnadsväckande hade hänt, och jag såg att kapten Norrys, en yngre, mer balanserad och sannolikt mer praktiskt inriktad man än jag, var lika påverkad som jag — kanske till följd av hans nära och livslånga kontakt med de lokala legenderna. För ögonblicket kunde vi inte göra något annat än observera den gamla svarta katten när han med avtagande iver klöste vid altarets bas och ibland tittade upp mot mig och jamade på ett vädjande sätt som han brukade ha när han ville att jag skulle göra honom någon speciell tjänst.
    Norrys gick fram till altaret och lyste med lyktan på den plats där Nigger-Man hade klöst; han sjönk ner på knä och skrapade bort de sekelgamla lavar som växte där stenblocket vilade mot golvet. Han fann inget och var på väg att ge upp försöket när jag lade märke till en vardaglig detalj som kom mig att rysa till, trots att den inte antydde mer än jag redan hade anat.
    Jag påpekade det för honom, och vi betraktade fascinerat upptäcktens nästan omärkliga yttring. Det var bara detta — att lågan i lyktan som placerats intill altaret fladdrade svagt men otvetydigt i en luftström som den tidigare inte hade utsatts för och som utan minsta tvivel kom från springan mellan golvet och altaret där Norrys hade skrapat bort laven.
    Vi tillbringade återstoden av natten i det klart upplysta arbetsrummet och diskuterade nervöst vad vi borde ta oss till härnäst. Upptäckten att det under denna förbannade byggnad låg ett valv som befann sig under de nedersta kända romerska byggnadsverken, ett valv som tre århundradens fornforskare inte känt till, skulle varit nog för att väcka vårt intresse även utan de skrämmande omständigheterna. Nu blev intresset tvåfaldigt och vi tvekade länge om vi skulle avbryta utforskandet och i vidskeplig försiktighet överge platsen, eller om vi skulle tillfredsställa vår äventyrslusta och trotsa de okända faror som kanske väntade oss nere i de obekanta djupen.
    På morgonen hade vi nått fram till en kompromiss och beslöt oss för att resa till London och samla en grupp arkeologer och forskare som var mäktiga att lösa problemet. Jag bör nämna att vi innan vi lämnade källaren fåfängt försökte flytta det huvudaltare som vi nu förstod var nedgången till en avgrund fylld av namnlös skräck. Klokare män än vi måste finna en metod att öppna denna nedgång.
    Under loppet av många dagar i London framlade kapten Norrys och jag våra fakta, gissningar och hopsamlade legender för fem framstående experter, allesammans män som skulle hemlighålla varje slags upptäckt rörande min familj som undersökningarna kunde leda fram till. Ingen av dem hånade oss, tvärtom fann vi dem vara synnerligen intresserade och välvilliga. Det är knappast nödvändigt att namnge alla, men jag kan säga att bland dem fanns sir William Brinton, vars utgrävningar i Troad på sin tid väckte hela världens intresse. När vi tillsammans reste till Anchester kände jag mig själv stå på randen till fasansfulla upptäckter, en känsla som förstärktes av de många amerikanernas sorg över presidentens oväntade död på andra sidan Atlanten.
    Vi kom fram till Exham Priory på kvällen den 7 augusti, och tjänarna försäkrade mig att inget ovanligt hade inträffat. Katterna, till och med gamle Nigger-Man, hade varit helt lugna, och inte en enda råttfälla hade utlösts i hela byggnaden. Vi skulle inleda undersökningarna följande dag, och i väntan på detta tilldelade jag alla mina gäster utvalda rum.
    Jag gick själv till sängs i min tornkammare, med Nigger-Man vid mina fötter. Sömnen kom snabbt, men jag ansattes av fasansfulla drömmar. Jag såg en romersk fest av det slag som beskrivits av Trimalchios, med ett ohyggligt ting på ett övertäckt fat. Sedan kom den förbannade, ständigt återkommande visionen av svinaherden och hans lortiga hjord i den dunkla grottan. När jag vaknade var det emellertid ljusan dag och under mig hördes husets vardagliga ljud. Råttorna hade inte stört mig, antingen de nu var spöken eller levande; och Nigger-Man sov fortfarande. När jag gick ner fann jag att samma lugn härskade överallt; något som en av de närvarande forskarna — en man vid namn Thornton som sysslade med psykiska fenomen — på ett ganska absurt sätt ansåg bero på att jag nu hade sett det som vissa makter önskat visa mig.
    Allt var nu färdigt, och klockan elva på kvällen gick hela vår grupp om sju personer bärande på elektriska lyktor och grävredskap ner i den nedersta källaren och låste dörren bakom oss. Nigger-Man var med oss, för forskarna fann inga skäl att försmå hans känslighet, och de var i själva verket angelägna om att han skulle vara på plats för den händelse att det egendomliga råttfenomenet skulle upprepas. Vi kastade bara en hastig blick på de romerska inskriptionerna och de okända tecknen på altarna, för tre av de lärda herrarna hade redan sett dem och alla kände till dem. Uppmärksamheten riktades mot det monumentala huvudaltaret, och inom en timme hade sir William Brinton lyckats få det att vicka bakåt, balanserat av någon osynlig motvikt.
    Vi stod nu inför en ohygglig syn som skulle ha övermannat oss om vi inte varit förberedda. En nästan kvadratisk öppning i golvet ledde ner till en stentrappa, så oerhört sliten att den i mitten inte var mer än ett sluttande plan — och i denna trappa låg en förfärlig samling mänskliga eller halvmänskliga ben. De som behöll skelettets form låg i ställningar som tydde på panisk skräck, och samtliga ben var täckta av märken efter tänder. Skallarnas form tydde på att deras ägare varit idioter, kretiner eller primitiva halvapor.
    Dessa ohyggligt bemängda trappsteg ledde ner genom en gång som tycktes ha huggits ut ur klippan, och som ledde en luftström upp mot oss. Denna luftström var inte en plötslig och illaluktande stöt som från ett slutet valv, utan en sval och ganska frisk bris. Vi stannade inte länge i öppningen utan började ta oss nerför trappan. Det var under denna ned stigning som sir William, efter att ha granskat väggarna, gjorde det egendomliga konstaterandet att gången, enligt huggmärkenas riktning, måste ha huggits ut nedifrån.
    Beträffande det som sedan följde måste jag vara försiktig och välja mina ord med omsorg.
    Sedan vi en stund trängt oss ner genom massan av rengnagda ben såg vi ett ljusskimmer framför oss; inte något mystiskt sken utan ett diffust dagsljus som måste strömma in genom osynliga springor i den klippa som vetter ut mot den öde dalen. Det var knappast förvånande att sådana sprickor hade undgått upptäckt, för dalen är inte bara obebodd, klippväggen är också så hög och utskjutande att bara en luftseglare skulle kunna undersöka den i detalj. Efter ytterligare en stunds vandring tappade vi bokstavligen andan på grund av det vi såg; så bokstavligen att Thornton — mannen som ägnade sig åt psykisk forskning — svimmade i armarna på den man som stod närmast bakom honom. Norrys blev vit och slapp i ansiktet och gav ifrån sig ett oartikulerat rop; själv tror jag att jag drog efter andan eller väste och lade en hand över ögonen.
    Mannen bakom mig — den ende som var äldre än jag — kraxade: "Gode Gud!" med den hesaste röst jag någonsin hört. Av de sju bildade människorna var sir William den ende som bibehöll fattningen, något som i hög grad talar till hans förmån eftersom han ledde gruppen och måste ha sett det först.
    Det var en halvskum grotta av enorm höjd som sträckte sig längre bort än ögat kunde nå; en underjordisk värld fylld av oändliga mysterier och ohyggliga antydningar. Där fanns byggnader och andra arkitektoniska lämningar — i ett skräckslaget ögonkast såg jag en mängd gravhögar, en cirkel av monoliter, en låg romersk ruin, en utspridd saxisk husgrund och en tidig engelsk helgedom av trä — men allt detta ställdes i skuggan av den fasansfulla anblicken av marken. Metervis runt trappan sträckte sig ett vanvettigt virrvarr av människoben, eller åtminstone ben som var lika mänskliga som de i trappan. De sträckte sig bort likt ett skummande hav, en del sönderfallna men andra helt eller delvis igenkännliga som skelett; de senare låg alltid i ställningar som antydde helvetisk skräck, antingen i färd med att försvara sig eller omfamnande andra skelett med kannibala åtbörder.
    När antropologen doktor Trask gjorde ett uppehåll för att undersöka skallarna, fann han en degenererad samling som helt förvirrade honom. Större delen av dem befann sig på en lägre utvecklingsnivå än piltdown-människan, men alla var definitivt mänskliga. Många var mer utvecklade, och ett litet fåtal var av en högt utvecklad och överlägsen art. Alla skeletten bar märken efter tänder, större delen efter råttor men vissa efter varelser i den halvmänskliga samlingen. Blandat med dem fanns mängder av små råttben — fallna medlemmar av den mordiska härskara som bar skulden till denna uråldriga katastrof.
    Jag är förvånad över att någon av oss överlevde och behöll förståndet under denna ohyggliga natt. Varken Hoffmann eller Huysmans skulle kunnat frammana en mer vanvettigt otrolig, mer motbjudande eller mer gotiskt grotesk scen än den halvskumma grotta som vi sju stapplade fram genom; var och en snubblade från upptäckt till upptäckt medan vi försökte avhålla oss från att tänka på de händelser som måste ha inträffat här för trehundra, tusen, tvåtusen eller tiotusen år sedan. Det var helvetets förgård, och stackars Thornton svimmade igen när Trask förklarade att några av människovarelserna måste ha gått på händer och fötter under de senaste tjugo eller trettio generationerna.
    Ohyggligheterna staplades på varandra när vi började granska de arkitektoniska lämningarna. De fyrfota varelserna — och deras tvåbenta olycksbröder — hade hållits inspärrade i avbalkningar av sten, som de måste ha brutit sig ur i sista stadiet av hunger eller skräck för råttorna. Det hade funnits stora horder av dem, tydligen uppfödda på de grönsaker vilkas lämningar kunde återfinnas som ett slags giftig massa i botten av väldiga stenkistor som var äldre än Rom. Jag visste nu varför mina förfäder hade haft så stora trädgårdar — jag önskar att jag kunde glömma det! Jag behövde inte fråga mig vilket syfte man haft med hjorden.
    Sir William stod med sin lykta i den romerska ruinen och översatte högt den mest chockerande ritual jag någonsin hört talas om, och berättade om matvanorna hos den urgamla kult som Cybeles präster hade upptäckt och upptagit i sin egen religion. Norrys hade upplevt skyttegravskriget, men han förmådde ändå inte gå rak när han kom ut ur den engelska byggnaden. Den var slakteri och kök — han hade väntat sig det — men det blev för mycket att se traditionella engelska köksgeråd på en sådan plats och läsa engelskt klotter på väggarna, en del av så sent datum som 1610. Jag kunde inte förmå mig till att gå in i byggnaden — en byggnad där den djävulska verksamheten hade ändats först genom min förfader Walter de la Poers dolk.
    Istället gick jag in i den låga saxiska byggnaden, vars ekdörr hade fallit in, och där inne fann jag en förfärlig rad av tio murade celler med rostiga järngaller. Det fanns skelett i tre av dem, och på långfingret på ett av dem fann jag en sigillring med mitt eget vapen. Sir William fann ett valv med betydligt äldre celler under det romerska templet, men de var tomma. Under dem fanns en låg krypta fylld av kistor med prydligt ordnade ben av vilka en del var försedda med förfärliga parellelltexter på latin, grekiska och frygiska.
    Under tiden hade doktor Trask öppnat en av de förhistoriska gravhögarna och hämtat fram några skallar som var obetydligt mer mänskliga än gorillaskallar och försedda med obeskrivliga tecken. Hela tiden vandrade min katt oberört omkring. En gång såg jag honom ligga utsträckt på toppen av ett berg av ben, och jag undrade vilka hemligheter som vilade under hans gula ögon.
    Efter att ha sett några av de ohyggligheter som fanns på denna dunkelt upplysta plats — en plats som jag redan hade mött i mina återkommande drömmar — vände vi vår uppmärksamhet till de skenbart oändliga områden som inte upplystes av det ljus som trängde in genom sprickorna i klippväggen. Vi kommer aldrig att få veta vilka blinda stygiska världar som vilade bortom den plats vi undersökte, för vi ansåg att sådana hemligheter borde besparas mänskligheten. Men det fanns mer än nog att upptäcka på nära håll, för vi hade inte gått långt innan ljuset från lyktorna avslöjade de oändliga rader av hål i vilka råttorna hade festat ända tills påfyllningen plötsligt upphörde och därigenom drev de uthungrade djuren att kasta sig över först de levande, svältande horderna och därefter strömma ut från slottet i den historiska orgie i död och förintelse som bönderna aldrig skall glömma.
    Gud! Dessa svarta likhål fyllda av knäckta, rengnagda ben och krossade skallar! Dessa mardrömsklyftor fyllda till brädden av pitecantropoida, keltiska, romerska och engelska skelett från oräkneliga hedniska sekel! En del av hålen var fyllda, och ingen kan säga hur djupa de en gång varit. Andra sträckte sig fortfarande längre ner än ljuset från våra lyktor kunde nå, befolkade av onämnbara aningar. Jag undrade vad som hände med de råttor som under sitt sökande i mörkret störtade ner i dess fällor.
    En gång halkade jag nästan ner i en ohygglig gapande avgrund, och jag upplevde ett ögonblicks överväldigande fasa. Jag måste ha gått försjunken i tankar ganska länge, för jag kunde inte se någon annan av mina följeslagare än den fetlagde kapten Norrys. Sedan hörde jag ett ljud från den bläcksvarta, oändliga del av grottan som jag tyckte mig känna igen; och jag såg hur min gamla katt störtade förbi mig in i mörkret som en bevingad egyptisk gud. Jag följde honom, för jag kunde inte missta mig på ljudet. Det var det kusliga ljudet från de nattfödda råttorna som alltid sökte efter nya fasor och som var fast beslutna att leda mig vidare ner till de gapande grottor i jordens centrum där Nyarlathotep, den vansinnige ansiktslöse guden, blint vrålar i mörkret till pipandet från två tanketomma, formlösa flöjtspelare.
    Min lykta slocknade, men jag sprang vidare. Jag hörde röster och rop och ekon, men över allt detta vällde det ogudaktiga, lömska prasslande ljudet från råttornas marsch fram; det stegrades mjukt, mjukt som en stel uppsvälld kropp mjukt stiger mot ytan till en oljig flod som flyter fram under ändlösa onyxbroar mot ett svart, jäsande hav.
    Något stötte emot mig — något mjukt och omfångsrikt. Det måste ha varit råttorna; den halvflytande, formlösa, uthungrade massan som förtär de levande och de döda... Varför skulle inte råttorna äta en de la Poer på samma sätt som en de la Poer äter förbjuden föda? ...Kriget förtärde min son, måtte djävulen ta dem... och nordstaterna förtärde Carfax med eld och brände grandsire Delapore och hemligheten... Nej, nej, hör på, jag är inte den djävulske svinaherden i skymningsgrottan! Det där feta, svampaktiga tinget hade inte Edward Norrys ansikte! Vem påstår att jag är en de la Poer? Han levde, men min son dog! ...Skall en Norrys äga en de la Poers land? ...Jag säger er att det är voodoo... den där fläckiga ormen... Förbannelse över dig, Thornton, jag ska få dig att svimma inför min familjs dåd! ...Guds död, ditt kräk, jag ska lära dig... Magna Mater! Magna Mater! ...Dhonas 's dholas ort, agus leat-sa! ...Ungl... unl.. rrhl... chchch...
    Detta påstår de att jag sade när de efter tre timmar fann mig i mörkret; fann mig sittande hopkrupen i mörkret över kapten Norrys halvt förtärda kropp medan min egen katt försökte slita upp min strupe. Nu har de sprängt Exham Priory, de har tagit ifrån mig Nigger-Man, och de har spärrat in mig i detta låsta rum i Hanwell, som viskar ohyggliga ting till mig om mitt arv och mina upplevelser. Thornton är i rummet bredvid, men jag får inte träffa honom. De försöker också hemlighålla större delen av upptäckterna i mitt slott. När jag talar om kapten Norrys, anklagar de mig för ohyggliga gärningar, men de måste veta att jag inte gjorde det. De måste veta att det var råttorna; de krälande, springande råttorna som aldrig låter mig sova; de djävulska råttorna som rusar förbi i de madrasserade väggarna och inbjuder mig till större fasor än jag någonsin har anat; råttorna som de inte kan höra; råttorna, råttorna i muren.

   The Rats in the Walls (1923) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN ISBN 91-7992-048-9
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki