FANDOM


Av Tanith Lee

Den vackra Häxdrottningen slog upp elfenbensskrinet till den magiska spegeln. Spegeln var av mörkt guld, mörkt guld likt Häxdrottningens hår som böljade nerför hennes rygg. Spegeln var av mörkt guld och den var gammal precis som de sju förkrympta, svarta träden som växte utanför fönstrets blekblå glas.
   "Speculum, speculum", sade Häxdrottningen till den magiska spegeln. "Dei gratia."
   "Volente Deo. Audio."
   "Spegel", sade Häxdrottningen. "Vem ser du?"
   "Jag ser er, härskarinna", svarade spegeln. "Och alla i landet. Utom en."
   "Spegel, spegel, vem är det du inte ser?"
   "Jag ser inte Bianca."
   Häxdrottningen gjorde korstecknet. Hon stängde skrinet som den sällsamma spegeln låg i, gick sakta bort till fönstret och tittade ut på de gamla träden genom rutorna av blekblått glas.
   Fjorton år tidigare hade en annan kvinna stått vid detta fönster men hon var inte som Häxdrottningen. Kvinnan hade svart hår som föll ner till vristerna; hon hade en blodröd klänning och bältet satt högt upp under brösten, för hon var gravid. Och denna kvinna hade öppnat fönstret mot vinterträdgården där de gamla träden hukade sig i snön. Sedan hade hon tagit en vass bennål, stuckit sig i fingret och låtit tre klara droppar falla till marken. "Låt min dotter", sade kvinnan, "få hår svart som mitt, svart som träet i dessa förvridna och mystiska träd. Låt henne få hud som min, vit som denna snö. Och låt henne få min mun, röd som mitt blod." Och kvinnan hade lett och slickat sitt finger. Hon hade en krona på huvudet; den lyste som en stjärna i skymningen. Hon kom aldrig till fönstret före skymningen; hon tyckte inte om dagen. Hon var den första drottningen och hon ägde ingen spegel.
   Den andra drottningen, Häxdrottningen, visste allt detta. Hon visste hur den första drottningen hade dött under förlossningen. Hennes kista hade burits till katedralen och mässan hade lästs. Det gick ett elakt rykte — att en skvätt vigvatten hade fallit på kroppen och det döda köttet hade rykt. Men den första drottningen hade ansetts vara en olycka för kungadömet. Landet hade drabbats av en underlig farsot sedan hon kom dit, en förödande sjukdom som inte gick att bota.
   Sju år förflöt. Kungen gifte sig med den andra drottningen, lika olik den första som rökelse och myrra.
   "Och detta är min dotter", sade kungen till sin andra drottning.
   Där stod en liten flicka på nästan sju år. Hennes svarta hår hängde till vristerna och hennes hud var vit som snö. Hennes mun var röd som blod och hon log.
   "Bianca", sade kungen, "du måste älska din nya mor." Bianca log strålande. Hennes tänder glänste som vassa bennålar.
   "Kom", sade Häxdrottningen, "kom Bianca. Jag ska visa dig min magiska spegel."
   "Snälla mamma", sade Bianca dämpat, "jag tycker inte om speglar."
   "Hon är blygsam", sade kungen. "Och försiktig. Hon går aldrig ut under dagen. Solen plågar henne."
   Den natten öppnade Häxdrottningen skrinet till sin spegel.
   "Spegel. Vem ser du?"
   "Jag ser er, härskarinna. Och alla i landet. Utom en." "Spegel, spegel, vem är det du inte ser?"
   "Jag ser inte Bianca."
   Den andra drottningen gav Bianca ett litet krucifix av gyllene filigran. Bianca ville inte ta emot det. Hon sprang till sin far och viskade: "Jag är rädd. Jag tycker inte om att tänka på hur Vår Herre dör i plågor på sitt kors. Hon vill skrämma mig. Säg åt henne att ta bort det."
   Den andra drottningen odlade vita rosor i sin trädgård och inbjöd Bianca till en promenad efter solnedgången. Men Bianca drog sig undan. Hon viskade till sin far: "Taggarna kommer att göra mig illa. Hon vill skada mig."
   När Bianca var tolv år gammal sade Häxdrottningen till kungen: "Bianca borde konfirmeras så hon kan ta nattvarden tillsammans med oss."
   "Det går inte", sade kungen. "Hon är inte ens döpt för min första hustrus sista ord var emot det. Hon bad mig, för hennes religion var olik vår. De dödas önskningar måste respekteras."
   "Skulle du inte vilja bli välsignad av kyrkan?" sade Häxdrottningen till Bianca. "Knäböja vid det gyllene räcket framför marmoraltaret? Sjunga till Guds ära, smaka det rituella brödet och smaka vinet?"
   "Hon vill förråda min sanna moder", sade Bianca till kungen. "När ska hon sluta plåga mig?"
   Dagen då Bianca blev tretton år reste hon sig från sängen och där var en röd fläck, som en röd, röd blomma. "Nu är du kvinna", sade hennes sköterska.
   "Ja", sade Bianca. Och hon gick till sin sanna moders juvelskrin, och tog fram sin mors krona och satte den på huvudet.
   När hon gick under de gamla svarta träden i skymningen lyste kronan som en stjärna.
   Den förödande sjukdomen som hade lämnat landet i fred under tretton år började plötsligt igen, och den gick inte att bota.

Häxdrottningen satt i en hög stol framför fönstret av blekgrönt och mörkvitt glas och i händerna höll hon en bibel, bunden i rosenrött siden.
   "Ers majestät", sade jägaren och bugade sig djupt.
   Han var en fyrtio års man, stark och vacker och med kunskap om skogarnas dolda lärdom, jordens magiska lärdom. Han kunde döda utan att tveka också, för det var hans yrke. Han kunde döda den smäckra, bräckliga hjorten, de månbevingade fåglarna och sammetshararna med sina sorgsna, förutsägande ögon. Han tyckte synd om dem, ända dödade han dem. Medlidande kunde inte hejda honom. Det var hans yrke.
   "Titta i trädgården", sade Häxdrottningen.
   Jägaren tittade genom en mörkvit ruta. Solen hade sjunkit och en flicka promenerade under ett träd. "Prinsessan Bianca", sade jägaren.
¤nbsp;¤nbsp;¤nbsp;"Vem annars?" frågade Häxdrottningen.
   Jägaren gjorde korstecknet.
   "Vid vår Herre, jag säger inget."
   "Men du vet."
   "Vem gör inte det?"
   "Kungen vet inte."
   "Det gör han inte."
   "Är du en modig man?" frågade Häxdrottningen. "Under sommaren har jag jagat och dräpt galt. Jag har slaktat vargar under vintern."
   "Men är du tillräckligt modig?"
   "Om ni befaller det, min fru", sade jägaren, "ska jag göra mitt bästa."
   Häxdrottningen öppnade bibeln på ett särskilt ställe och tog fram ett platt silverkrucifix som hade vilat mot orden: Du skall icke frukta nattens fasor... Icke heller farsoten som vandrar i mörkret.
   Jägaren kysste krucifixet och satte det runt halsen under skjortan.
   "Anfall", sade Häxdrottningen, "så ska jag instruera dig om vad du ska säga."
   Kort därefter gick jägaren ut i trädgården medan stjärnorna brann på himlen. Han gick mot Bianca som stod under ett förvridet dvärgträd och han knäböjde.
   "Prinsessa", sade han. Ursäkta mig, "men jag måste ge er sorgliga nyheter."
   "Säg det då", sade flickan som lekte med den långa stjälken till en blek, nattväxande blomma som hon hade plockat.
   "Er styvmor, den avskyvärda, svartsjuka häxan, tänker dräpa er. Det kan inte hjälpas men ni måste fly från slottet i natt. Om ni tillåter, kan jag leda er till skogen. Där finns folk som tar hand om er tills det är säkert att komma tillbaka."
   Bianca betraktade honom med varsamt förtroende. "Då följer jag med dig", sade hon.
   De tog en hemlig väg ut ur trädgården, genom en underjordisk gång, genom en snårig fruktträdgård, längs en trasig väg mellan stora övervuxna häckar.
   Natten vibrerade djupt, fladdrande blå när de kom fram till skogen. Skogens grenar övertäckte varandra och flätades samman likt blyinfattade fönster och himlen lyste dunkelt som genom blåfärgade glasrutor.
   "Jag är trött", suckade Bianca. "Får jag vila ett ögonblick?"
   "Naturligtvis", sade jägaren. "På ängen där borta kommer rävarna och leker under natten. Titta ditåt så ser ni dem."
   "Så begåvad du är!, sade Bianca. !Och så vacker." Hon satte sig på en grästorva och såg mot ängen.
   Jägaren drog tyst fram sin kniv och gömde den i vecken på sin mantel. Han lutade sig över flickan.
   "Vad är det ni viskar?" frågade jägaren och lade handen på hennes svarta hår.
   "Bara en ramsa som min mor lärde mig."
   Jägaren grep tag om hennes hår, svängde henne bakåt så att han hade hennes vita hals framför sig och gjorde sig redo med kniven. Men han högg inte för i sin hand höll han Häxdrottningens mörkt gyllene lockar, hennes ansikte skrattade mot honom och hon slängde sig skrattande i hans famn.
   "Duktige man, vackre man, det var bara ett prov. Är jag inte en häxa? Och älskar du mig inte?"
   Jägaren skälvde för han älskade henne och hon var så nära intill honom att hennes hjärta verkade slå i hans egen kropp.
   "Lägg undan kniven. Släng bort det löjliga krucifixet. Vi behöver inga sådana saker. Kungen har inte ens hälften av det du har."
   Och jägaren lydde henne. Han slängde kniven och krucifixet långt bort bland trädens rötter. Han drog henne intill sig, hon begravde ansiktet i hans nacke och smärtan av hennes kyss var det sista han kände i denna värld.
   Himlen var svart nu. Skogen var svartare. Inga rävar lekte på ängen. Månen hade gått upp och bildade ett vitt spetsmönster genom grenarna och genom jägarens tomma ögonlock. Bianca torkade sig om munnen med en död blomma.
   "Sju sovande, sju vakna", sade Bianca. "Trä till trä. Blod till blod. Dig till dig."
   Det hördes ett ljud likt sju väldiga skalv, avlägset genom de många träden, en trasig väg, en fruktträdgård och en underjordisk gång. Sedan ett ljud likt sju väldiga ensamma fotbollar. Närmare. Och närmare.
   Duns, duns, duns, duns. Duns, duns, duns.
   Sju svarta vålnader i fruktträdgården.
   Sju svarta vandrare på den trasiga vägen mellan de höga häckarna.
   Snårskog knakade, grenar knäcktes.
   Genom skogen, in på ängen trängde sju förvridna, missbildade, krokiga ting. Träsvart mossig päls, träsvart ansiktsmask. Ögon likt glittrande sprickor, munnar likt fuktiga grottor. Lavskägg. Fingrar av kvistliknande brosk. Flinande. Knäböjande. Men ansiktena pressade mot marken.
   "Välkomna", sade Bianca.

Häxdrottningen stod framför ett fönster som var likt utspätt vin. Hon tittade mot den magiska spegeln.
   "Spegel. Vem ser du?"
   "Jag ser er, härskarinna. Jag ser en man i skogen. Han gick för att jaga men något annat än hjort. Hans ögon är öppna men han är död. Jag ser alla i landet. Utom en."
   Häxdrottningen pressade handflatorna mot öronen.
   Utanför fönstret låg trädgården, utan sina sju svarta och förvridna dvärgträd.
   "Bianca", sade drottningen.

Fönstren var fördragna och gav inget ljus. Ljuset kom från ett grunt kärl, ett knippe ljusstrålar likt pastellfärgat vete. Det strålade på fyra svärd som pekade åt öst och väst, som pekade åt norr och söder.
   Fyra vindar och tidens silvergrå pulver hade blåst genom rummet.
   Häxdrottningens händer flackade likt hopfällda löv i luften och genom sina torra läppar mässade hon:
   "Pater omnipotens, mitere digneris sanctum Angelum tuum de Infernis."

   Ljuset bleknade och blev klarare.
   Där, mellan de fyra svärdens handtag, stod ängeln Lucifer, dystert förgylld, med ansiktet i skugga och de gyllene vingarna utspända och stela på ryggen.
   "Eftersom ni har anropat mig, känner jag till er önskan. Det är en tröstlös önskan. Ni ber om smärta."
   "Ni talar om smärta, herre Lucifer, ni som lider den mest obarmhärtiga smärta av alla. Värre än spikar i fötter och handleder. Värre än taggarna och den bittra kalken och svärdshugget i sidan. Jag anropar er inte för ondskans sak, för jag förstår er sanna natur, Guds son, Sonens broder."
   "Ni vet vem jag är. Jag ska bevilja er önskan."
   Och Lucifer (av somliga kallad Satan, Rex Mundi, men inte desto mindre den vänstra handen, Guds olycksbådande hand) ryckte till sig en blixt från ljuset och kastade den på Häxdrottningen.
   Den träffade henne i bröstet. Hon föll.
   Ljusknippet höjde sig och lyste upp ängelns gyllene ögon som var fruktansvärda men ända lysande av medlidande medan svärden splittrades och han försvann.
   Häxdrottningen drog sig upp från golvet. Hon var inte längre vacker utan en förtorkad, dreglande käring.

Längst in i skogen lyste aldrig solen, inte ens mitt på dagen. Blommor bredde ut sig i gräset men de var färglösa. Ovanför hängde det svartgröna takets nät av tjockt grönt halvmörker genom vilket föll ett duggregn av albinofjärilar och nattfjärilar. Trädstammarna var släta som sjögräs. Fladdermöss och fåglar som trodde sig vara fladdermöss flög omkring under dagen.
   Där fanns en gravkammare som dröp av mossa. Benen hade rullat ut och runt rötterna på sju förvridna dvärgträd. De såg ut som träd. Ibland lyste något liknande ett öga eller en tand bland de fuktiga skuggorna.
   I skuggan av gravkammardörren satt Bianca och kammade håret.
   En plötslig rörelse störde det tjocka halvmörkret.
   De sju träden vände på huvudet.
   En käring kom fram från skogen. Hon var krokryggig och hennes huvud stack fram rovlystet, förtorkat och nästan hårlöst, likt en gams.
   "Äntligen", skorrade käringen med gnällande röst, som en kraxande garn.
   Hon kom närmare och böjde sig ner på knä med ansiktet mot grästorvan och de färglösa blommorna.
   Bianca stirrade på henne. Käringen reste sig. Hennes tänder var gula.
   "Jag kommer med häxornas hyllning och tre gåvor", sade käringen.
   "Varför skulle du det?
   "Ett sådant kvickt barn och bara fjorton år. Varför? Därför att jag fruktar er. Jag kommer med gåvor för att ställa mig in."
   Bianca skrattade. "Visa mig."
   Käringen gjorde en handrörelse. Hon höll ett silkeslent rep, ett utsökt arbete av flätat människohår.
   "Här är ett bälte som kommer att skydda er från prästernas knep, från krucifix och kalkar och det fördömliga vigvattnet. I det är knutet lockar från en jungfru och från en kvinna som inte är bättre än hon borde vara och från en död kvinna. Och här" — en andra handrörelse och hon höll en kam i handen, lackerad med blått och grönt — "en kam från det djupa havet, en sjöjungfrus smycke för att charmera och besegra. Dela era lockar med denna så kommer oceanens doft att fylla männens näsborrar och tidvattnets rytm deras öron, det tidvatten som binder männen likt kedjor. Slutligen", tillade käringen, "den gamla symbolen för synd, Evas scharlakansröda frukt, det blodröda äpplet. Bit och ni kommer att få kännedom om synden som ormen skröt med." Och käringen gjorde en sista handrörelse i luften och sträckte fram äpplet, bältet och kammen mot Bianca.
   Bianca kastade en blick på de sju förvridna träden. "Jag tycker om hennes gåvor men jag litar inte riktigt på henne."
   Ansiktsmaskerna kikade fram från sina lurviga skägg. Ögon blänkte. Kvastliknande klor klapprade.
   "Strunt i det", sade Bianca, "jag låter henne sätta på mig bältet och kamma mitt hår."
   Käringen lydde, tillgjort leende. Som en padda vaggade hon fram till Bianca. Hon satte på henne bältet. Hon delade det ebenholtssvarta håret. Vita gnistor fräste från bältet och påfågelsfärgade från kammen.
¤nbsp;¤nbsp;¤nbsp;"Tag nu en bit av äpplet, käring."
   "Det skall bli mig en ära", sade käringen, "att berätta för mina systrar att jag delade denna frukt med er." Och käringen bet i äpplet, mumsade ljudligt, svalde och smackade med läpparna.
   Sedan tog Bianca äpplet och bet i det.
   Bianca skrek — och höll på att kvävas.
   Hon rusade upp. Hennes hår virvlade runt henne likt ett åskmoln. Hennes ansikte blev blått, sedan grått och sedan vitt igen. Hon låg på det bleka blommorna och varken rörde sig eller andades.
   De sju dvärgträden rasslade med sina leder och sina lurviga huvuden till ingen nytta. Utan Biancas knep kunde de inte hoppa. De sträckte ut sina klor och klöste efter käringens glesa hår och hennes mantel. Hon flydde mellan dem. Hon flydde till skogens solbelysta områden, längs den trasiga vägen, genom fruktträdgården och in genom en hemlig gång.
   Käringen återvände till slottet via en hemlig väg och till drottningens rum via en hemlig trappa. Hon var nästan dubbelvikt. Hon höll sig för bröstet. Med en utmärglad hand öppnade hon den magiska spegelns elfenbensskrin.
   "Speculum, speculum. Dei gratia. Vem ser du?"
   "Jag ser er, härskarinna. Och alla i landet. Och jag ser en kista."
   "Vems kropp ligger i kistan?"
   "Det kan jag inte se. Det måste vara Bianca."
   Käringen, som hade varit den vackra häxdrottningen, sjönk ner i sin höga stol framför fönstret av blekt gurkgrönt och mörkvitt glas. Hennes droger och gifter väntade redan på att upphäva den trolldom av ålder som ängeln Lucifer hade givit henne men hon rörde dem inte ännu.
   Äpplet hade innehållit fragment av Kristi lekamen, den heliga oblaten, nattvardens sakrament.
   Häxdrottningen tog fram sin bibel och öppnade den på måfå.
   Och läste med fruktan ordet: Resurgat.

Kistan verkade vara av glas, mjölkvitt glas. Den hade skapats på detta sätt. En tunn, vit rök hade stigit från Biancas hud. Hon rykte som en eld ryker när det droppar vatten på den. En bit hostia hade fastnat i hennes hals. Hostian droppade vatten på hennes eld och fick henne att ryka.
   Sedan samlades nattens kalla dagg och midnatten kallare luft. Röken från Bianca frös omkring henne. Frost bildades i utsökta silverornament över hela blocket av dimmig is som innehöll Bianca.
   Biancas kalla hjärta kunde inte värma isen. Inte heller dagens sollösa, gröna halvmörker.
   Man kunde nätt och jämnt se henne utsträckt i kistan genom glaset. Så underbar hon såg ut, Bianca. Svart som ebenholts, vit som snö, röd som blod.
   Träden hängde över kistan. År förflöt. Träden kröp omkring runt kistan och vaggade den i sina armar. Deras ögon grät svampar och grön kåda. Gröna bärnstensdroppar stelnade likt juveler i glaskistan.
   "Vem är det som ligger under träden?" frågade prinsen när han red in på ängen.
   Han verkade föra med sig en gyllene måne som lyste runt hans gyllene huvud, på den gyllene rustningen och på manteln av vit satäng smyckad med guld och blod och bläck och safir. Den vita hästen klev på de färglösa blommorna men blommorna reste sig igen när hovarna hade passerat. En sköld hängde från sadeln, en underlig sköld. Från ena sidan var den ett lejonansikte men från den andra ett lammansikte.
   Träden stönade och deras huvuden splittrades till väldiga munnar.
   "Är det Biancas kista?" frågade prinsen.
   "Lämna henne hos oss", sade de sju träden. De ryckte i sina rötter. Marken skalv. Kistan skakade häftigt och ett brak delade den mitt itu.
   Bianca hostade.
   Skakningen hade rubbat hostian från hennes hals. Kistan splittrades i tusen bitar och Bianca satte sig upp. Hon stirrade på prinsen och hon log.
   "Välkommen älskade", sade Bianca.
   Hon reste sig, skakade ut sitt hår och började gå mot prinsen på den bleka hästen.
   Men hon verkade gå in i en skugga, in i ett purpurrum; sedan in i ett blodrött rum vilkets utstrålning genomborrade henne som knivar. Sedan gick hon in i ett gult rum där hon hörde ljudet av gråt vilket fick hennes ögon att tåras. Hela hennes kropp verkade att försvinna; hon var ett pulserande hjärta. Hennes hjärtas slag blev till två vingar. Hon flög. Sedan var hon en korp och sedan en uggla. Hon flög in i en gnistrande spegel. Den brände henne vit. Snövit. Hon var en duva.
   Hon satte sig på prinsens axel och gömde huvudet under vingen. Hon hade inte längre något som var svart och inget rött.
   "Börja om igen", sade prinsen. Han höjde henne från sin axel. Han hade ett märke på handleden. Det såg ut som en stjärna. En gång hade en spik drivits in där.
   Bianca flög iväg, upp genom skogens tak. Hon flög in genom ett utsökt vinfärgat fönster. Hon var på slottet. Hon var sju år gammal.
   Häxdrottningen, hennes nya mor, hängde ett filigranskrucifix runt hennes hals. "Spegel", sade Häxdrottningen. "Vem ser du?"
   "Jag ser er, härskarinna", svarade spegeln. "Och alla i landet. Jag ser Bianca."

Originalets titel "Red as Blood (1979)". Ur novellsamlingen "Red as Blood, or Tales from the Sisters Grimmer (1983)". Översatt av Sam J Lundwall.
Novellen nominerades till Nebulapriset 1980 som årets bästa novell.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki