FANDOM


Av Howard Goldsmith

Jag kan inte skylla på någon annan för att jag råkade illa ut, det var bara mitt eget fel. Rusty utmanade mig visserligen, men det var mitt eget skryt som drev honom till det. Och ni vet ju hur svårt det är att slippa ifrån, i synnerhet om man har skrävlat och gått på som en lösmynt, uppblåst padda.
   Det inträffade under en utflykt en solig eftermiddag tidigt på våren. Vi var på hemväg från en campingtur i Logan-skogen. Vår scoutpatrull hade inte utforskat den delen av skogen förut.
   När Rusty vecklade ut en karta över trakten och lade kompassen på den, anmärkte jag att jag inte behövde nån gammal karta för att hitta hem till stan. "Och det är bara nybörjare som använder kompass", tillade jag övermodigt.
   Rusty blev röd i ansiktet. Lika röd som håret som stod på ända på honom.
   "Hur skulle du komma hem då, du som vet så mycket?" fräste han.
   "Det är väl ingen konst", svarade jag överlägset. "Det är bara att titta efter hur solen står på himlen. Och ", tillade jag, "på vilken sida mossan växer på träden."
   Rusty knyckte på nacken och lät som en frustande galt..
   Jag förstod vad han tänkte. Rusty brukade vara patrulledare när vi var på utflykt, och det såg han till att ingen av oss glömde. Och han var väldigt stolt över alla utmärkelser han hade fått. Jag retade honom jämt med att Daniel Boone aldrig hade fått några utmärkelser, men att han hade klarat sig bra som scout trots det. Och nu hade jag äntligen fått chansen att visa Rusty vem som var Daniel Boone och vem som var nybörjare.
   Rusty lutade sig framåt tills näsan bara var en tum från min och sköt trotsigt fram hakan.
   "Om du är så smart, så visa att du kan gå hem ensam." Ett hånfullt leende krusade hans läppar.
   Jag log inom mig. Rusty hade gått rakt i fällan. Jag kunde inte motstå chansen att sätta honom på plats, trots att jag inte alls hade lust att gå hela vägen hem utan sällskap.
   "Visst", svarade jag obesvärat och gav honom min kompass. "Ta hand om den här åt mig. Somliga är orienterare av födseln, andra blir det aldrig. Det ska bli mig ett nöje att få demonstrera mina praktiska kunskaper."
   Rusty skummade av vrede, när jag satte på mig ryggsäcken, vinkade obesvärat och gav mig av in i skogen med hurtiga steg.
   Jag sneglade över axeln. Ledaren hade inte märkt att jag hade givit mig av. Rusty var rödflammig i ansiktet. Han stampade ilsket med ena foten i marken. De andra skrattade förtjust åt honom.
   Vad jag inte hade talat om för Rusty var att pappa hade tagit med mig på en tvådagarstur i Logan-skogen sommaren innan. Vi hade slagit läger inte långt ifrån platsen där scoutpatrullen befann sig. Pappa hade visat mig på ån som rann alldeles i närheten. Här var den inte bredare än en bäck, men den gick rakt till stan. Att hitta ån var ingen match, och resten skulle gå som smort.
   Det fanns ingen stig som jag kunde följa, men jag var säker på att jag var på rätt väg. Jag kände igen ekdungen, som pappa och jag hade passerat. Jag trängde längre och längre in i skogen.
   Solskenet målade skogen i flammande guld och grönt. Glesa grenar kastade spetsmönstrade skuggor på marken. I lövverket satt fåglarna och kvittrade, nyfiket vippande med huvudet åt mitt håll, och gräshopporna pilade kvickt in bland skuggorna.
   När jag hade trampat omkring i snårskogen i en halvtimme, var jag inte längre lika säker på mig själv. Från ån hittade jag hem, men det värsta var att ån tycktes ha försvunnit.
   Jag hade gått åt öster. Jag gjorde helt om och började gå åt väster. Men när jag hade traskat i en timme, började jag misströsta om att jag någonsin skulle komma hem. Då fick jag plötsligt höra ljudet av rinnande vatten på avstånd. Jag rusade tvärs igenom ett snår bort mot det porlande ljudet och kom fram till en bäck.
   "Där ser du", sa jag till mig själv med en suck av lättnad. "Du behövde inte alls vara orolig. Det var bara ditt lokalsinne som svek dig ett tag. Det kan hända vem som helst. Om jag följer bäcken norrut, så är jag hemma inom en timme. Vad jag ska triumfera nästa gång jag träffar Rusty!"
   Jag gick och gick i en timme. Nu kunde det inte vara långt kvar till stan. Men det syntes inga tecken på civilisation. I stället blev skogen bara tätare och mörkare. Jag började småspringa.
   Det dröjde inte länge förrän jag var alldeles andfådd. Jag knegade på, flåsande och vacklande under tyngden av min packning. Jag var smutsig i ansiktet och svetten kliade. Det värkte i benen och sved i fotsulorna. Den här utflykten skulle jag inte glömma i första taget!
   Jag såg på klockan att jag följt ån i två timmar, men ändå såg jag inte till någon stad. Då gick det plötsligt upp för mig att jag måste ha följt ett helt annat vattendrag, och kommit längre in i skogen.
   Jag stannade tvärt. Jag försökte lugna mig och fundera igenom läget. Jag tvingade mig att kämpa emot känslan av hjälplöshet som vällde över mig. Jag kunde vända och gå stigen tillbaka längs bäcken. Men även om jag hittade tillbaka till utgångspunkten, hur skulle jag veta åt vilket håll jag skulle gå sen?
   Jag beslöt mig för att fortsätta att följa det okända vattendraget. Någonstans måste det ju leda — kanske till ett annat samhälle. Om jag gick tillbaka, råkade jag kanske bara ännu värre ut.
   Nu började solen gå ner. Himlen flammade i glödande färger. I det bortdöende skenet från den sjunkande solen verkade skogen färglös och gåtfull. Träden med sina täta, mörka lövvalv tycktes uppsluka mig.
   Men så glesnade skogen, och jag fick syn på ett mörkt husgytter långt bort. Ett samhälle! Äntligen!
   När jag till slut kom fram till gläntan, såg jag att samhället låg ungefär hundra meter väster om en ås, som sträckte sig längs en djup ravin. Jag sprang så fort jag förmådde på mina ostadiga ben.
   När jag kom fram till de första husen, tvärstannade jag. Framför mig låg byggnaderna — om man nu kunde kalla de lådliknande rucklen för "byggnader". Samhället var totalt övergivet! Jag kände mig alldeles tom invärtes, när jag läste namnet på samhället på en gammal väderbiten skylt, som hängde och dinglade på en rostig spik: EL DORADO.
   Jag stampade förtrytsamt i backen. Typiskt att jag skulle ha oturen att upptäcka en spökstad! Missmodigt slog jag in på den dystra gatan och rörde upp moln av damm med mina steg.
   El Dorado måste ha varit ett av de många gruvsamhällen, som växte upp under guldruschen på 1850-talet. På jakt efter den dyrbara metallen hade guldgrävarna kommit strömmande genom bergen i Colorado i tusental. Det var säkert mer än hundra år sen El Dorado övergavs.
   Men en spökstad var i alla fall bättre än ingen stad alls — bara det inte fanns några spöken i den! Förresten skulle jag bara stanna över natten.
   Jag gick gatan fram och tillbaka och studerade de gamla trähusen. De flesta såg ut som om de skulle ramla ihop bara man petade på dem. Jag valde ut det som verkade stabilast. Det hade åtminstone inga stora hål i taket.
   Ogräset växte ända upp över tröskeln och pressade sig mot dörren. Jag vred om dörrknoppen. Knarrande gick dörren upp och gångjärnen gnisslade rostigt. En spindel pilade kvickt ur vägen för mig, och for uppför väggen mittemot. I skumrasket där inne luktade det murket trä, rått och unket. På ena väggen i skjulet fanns en tom rektangel i stället för fönster. Långa skuggfingrar sträckte sig tvärs över golvet.
   Först när jag stod där, kom jag att tänka på hur länge sen det var jag hade ätit. Jag släppte ner ryggsäcken på golvet, och tog fram en smörgås som jag slukade. Sedan rullade jag ut sovsäcken och la mig ner för att sova.
   Genom fönsteröppningen lyste det kalla månskenet på mig. Utanför var det stilla som i graven. Den djupa, gapande ravinen kändes så nära. Det var som om jag stod ensam på randen av jorden.
   Jag försökte hejda fantasin från att skena iväg, för annars skulle jag snart börja se underliga varelser och höra overkliga ljud. Jag hade nog med mina verkliga, praktiska problem, jag behövde sannerligen inte fantisera ihop fler.
   Just som jag började sansa mig, blåste det upp och en vindstöt kom farande med ett tjut ur ravinen. Den tog tag i skjulet och ruskade det av och an, som ett vredgat barn som leker med ett dockskåp. Jag borrade ner huvudet i sovsäcken. Det gnällde och gnisslade runt omkring mig i bräderna i skjulet.
   Plötsligt fick jag höra ett egendomligt ljud. Jag satte mig upp och lyssnade spänt.
   Mjau. . . mjau. . .!
   En katt? Mitt ute i en spökstad? Omöjligt. En puma kanske!
   Jag greps av fasa. Det gick kalla kårar utefter ryggraden på mig. Med darrande händer drog jag scoutkniven ur slidan. Jag stirrade på det öppna fönstret, redo för det som skulle komma inhoppande.
   Ljudet hördes igen, tydligare den här gången. Jag spetsade öronen.
   Det var inget mjau, det var en flickröst!
   "MAMMA! MAMMA!"
   Så hördes en ny röst — det gick inte att ta fel på att det var en pojke som ropade.
   "PAPPA! PAPPA!"
   Vad stod på? Vilka kunde det vara? Vad hade de för sig på denna gudsförgätna plats?
   "Vem där?" ropade jag.
   Inget svar.
   "Vem där?" ropade jag och höjde rösten.
   Fortfarande inget svar.
   Jag trevade i ryggsäcken efter ficklampan. Jag höll den i ett stadigt grepp, medan jag kravlade mig ur sovsäcken, reste mig och slog upp dörren på vid gavel.
   Jag lät ljuskäglan spela på den mörka, dammiga gatan.
   "Vem är där ute?" skrek jag.
   Inget svar.
   Jag lyste med ficklampan i alla vinklar och vrår på gatan. Det fanns ingen där.
   Då vände jag mig om och gick tillbaka in i skjulet. Jag hann knappt lägga mig ner, förrän rösterna hördes igen. Nu lät de ännu ivrigare och envisare.
   "MAMMA! MAMMA!"
   "PAPPA! PAPPA!"
   Om och om igen hördes de klagande rösterna.
   "RÄDDA OSS! RÄDDA OSS!"
   "KOM TILLBAKA! KOM TILLBAKA!"
   Jag for upp och rusade fram till dörren. Men i samma ögonblick som jag öppnade den, tystnade rösterna.
   "Vem är det som ropar?" skrek jag hest. "Varför svarar ni inte?"
   Inget svar.
   Jag visste inte vad jag skulle tro. Skrämd och förbryllad gick jag in igen. Hur skulle jag kunna hjälpa dem, om de inte ville svara? Det var som om de lekte katt och råtta med mig.
   Jag lade mig ner, fast besluten att strunta i rösterna, om de kom igen.
   Vinden friskade i och det blåste in moln av damm genom det öppna fönstret. Rösterna återkom, de svepte in med nattluften.
   Ännu högre än förut ljöd de egendomliga, ömkliga ropen. "MAMMA! MAMMA!"
   "RÄDDA OSS! RÄDDA OSS!"
   Jag borrade ner mig i sovsäcken och låg där och skälvde. Jag satte händerna för öronen, men de spöklika rösterna bara malde på.
   Jag satte mig upp, tog fram en rulle gasbinda ur packningen, rev av två bitar och stoppade dem i öronen. Men rösterna gav sig inte. Knappt hade den ena tystnat, förrän den andra satte i gång. Minuterna tickade fram i en ändlös rad, medan jag låg och vände och vred på mig utan att kunna somna.
   Framemot gryningen slumrade jag äntligen till. Men jag drömde oroligt, och när jag vaknade var jag nästan lika trött som på kvällen. Det värkte i hela kroppen. Jag steg upp, sträckte på mig och gäspade.
   Den tomma fönsteröppningen avtecknade sig som en ljus fyrkant på golvet.
   Jag öppnade dörren, andades in den torra, höga bergsluften och ruskade av mig förstämningen. Det kändes bättre i det klara dagsljuset.
   Det ryckte i benen på mig av iver att få ge mig av, men jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta hem. Om jag gav mig ut i skogen, kanske jag bara gick runt i cirklar, och när kvällen kom, kanske jag hade hamnat i en värre knipa. Och när som helst kunde temperaturen plötsligt falla. Här hade jag åtminstone tak över huvudet. Maten i packningen räckte i ett par dagar om så behövdes, och vatten fanns i ån strax intill. Jag behövde inte vara orolig — de hade säkert redan skickat ut en räddningspatrull i skogen för att leta efter mig.
   Men även om jag blev lite bättre till mods vid den tanken, så kände jag mig ändå fruktansvärt övergiven och ensam. Och jag fasade för att behöva tillbringa en natt till i skjulet. Jag kunde inte förstå varifrån rösterna hade kommit. Och varför hade inte pojken och flickan låtsats höra när jag ropade?
   Jag beslöt mig för att leta efter dem. Jag gick in och kikade i de tomma skjulen. På golven låg tjocka lager med damm och sand, som hade blåst in. Det syntes att ingen hade gått där på åratal.
   Så började jag fundera på räddningsmanskapet. De kanske hade skickat ut en helikopter för att spana. Jag rusade ut i skogen och samlade ihop torra vedpinnar, som jag travade i en liten hög i utkanten av samhället. Sedan sprang jag in i skjulet igen efter en ask tändstickor i ryggsäcken. När jag hade stoppat ner tändsticksasken i fickan, kände jag mig bättre till mods. Så fort jag fick höra motorljud i fjärran, skulle jag rusa ut till vedhögen och tända på.
   Men tänk om jag inte lyckades få eld på pinnarna? Då skulle jag veva med armarna som en väderkvarn. Jag övade mig på att veva med armarna tills det värkte i dem. Det var nog bäst att jag sparade mig till den stora stunden.
   När jag tänkte igenom min belägenhet, kände jag mig lite bättre till mods. Jag skulle säkert bli räddad före kvällen. Med spänstiga steg gav jag mig av på en promenad på randen av ravinen.
   Den väldiga klyftan gapade mot mig. De vassa åsarna tornade hotfullt upp sig runt omkring. Jag gick ut mot kanten för att se bättre. "Akta dig", sa jag till mig själv, "det är minst hundra meter djupt."
   Jag backade ett steg och började pröva om det ekade i ravinen. Jag ropade mitt eget namn: "Tim, Tim!"
   Ekot av min röst följdes till min förvåning av ett annat. "SSCH! SSCH!"
   Och så ett till: "VAR TYST! TYST!"
   "Vem är det?" skrek jag. "DET! DET!" ekade min röst. Inget svar.
   "Jag hörde dig allt!" ropade jag igen. "ALLT! ALLT!" sjöng min egen röst i vågor som sakta tonade bort.
   "Jag vet att ni är där. DÄR, DÄR."
   Det kom fortfarande inget svar.
   Då kom jag på ett knep. Jag vände mig om och började gå tillbaka till skjulet. Men efter trettio meter duckade jag bakom en buske och satte mig att vänta.
   Några minuter senare hörde jag ekot av en flickröst skalla i ravinen. "HAN KAN ALDRIG HITTA OSS, HITTA OSS."
   "ALDRIG, ALDRIG!" svarade en pojke.
   "HAN HAR INTE HÄR ATT GÖRA, GÖRA", ekade flickans röst.
   "BERGEN TILLHÖR OSS, OSS", svarade pojken.
   Jag for upp från mitt gömställe och rusade fram till kanten av ravinen. "Vilka är ni? NI, NI?"
   "SSCH! POJKEN, POJKEN!"
   "HAN ÄR HÄR IGEN! IGEN!"
   Jag snodde runt med svindlande fart. Än var rösterna bakom mig, än framför, och så bakom igen. De retades med mig. Pojken och flickan måste ha kunnat se mig, men hur jag än ansträngde mig, så lyckades jag inte få syn på dem. "Jag måste leta rätt på dem", sa jag för mig själv.
   "HAN KAN ALDRIG HITTA OSS, HITTA OSS", sa en röst, som om den kunde läsa mina tankar.
   Men nu var jag säker på att jag var på rätt spår. Rösterna tycktes komma från en av hålorna i väggen på ravinen. Jag lutade mig ut över kanten för att se bättre, och klev sedan ivrigt ner på en utskjutande hylla. Jag skulle just sätta ner den andra foten, när hyllan plötsligt gav vika och smulades sönder under mig! Till min fasa började jag glida utför. Förtvivlat försökte jag få fotfäste, men det fanns inte minsta spricka eller hål som jag kunde få stöd i. Jag krafsade och rev medan ravinväggen gled förbi under händerna på mig. Vrålande kanade jag utför, tills jag plötsligt landade med en duns.
   Så chockad och blåslagen som jag var, kände jag mig ändå lättad. Jag hade i alla fall inte ramlat ända ner i botten på den steniga ravinen. Men när jag såg mig om, knottrade sig huden på armar och ben, ja, på hela kroppen av fasa. Jag stod på en smal klipphylla som bara var en dryg meter tjock!
   Medan jag förtvivlat klamrade mig fast vid bergsväggen utan att veta vad jag skulle ta mig till, spanade jag uppåt. Jag visste inte varför. Det var absolut omöjligt för mig att klättra upp igen. Jag flämtade tungt. Det snurrade i huvudet på mig. Jag försökte sträcka på nacken ännu mer. Jag måste låta bli att titta ner i ravinen under mig. Sakta började någonting ta form inför mina ögon. Jag blinkade om och om igen för att bli av med dammet i ögonen. Sen såg jag att jag hade stirrat på en dvärgbjörk som växte rakt ut från en ås strax under krönet på branten. Kunde jag nå den? Jag var inte säker på det. Den växte nästan två meter ovanför andra änden av den smala hyllan som jag stod på. Om jag bara kunde ta tag i den, så skulle jag kanske kunna klättra upp i säkerhet. Det var riskabelt, men jag måste ta risken. Jag visste inte hur länge jag skulle orka stå upprätt på den smala kanten.
   Försiktigt hasade jag mig åt sidan, tätt tryckt mot ravinväggen." Sakta, sakta", sa jag för mig själv. "Du har ingen brådska. Ta det försiktigt, så går det bra."
   Våt av svett kom jag till slut fram. Jag stirrade upp på trädet. Hjärtat bultade i bröstet på mig. Jag bet ihop tänderna och bad en tyst bön. Sen sträckte jag upp armarna så långt jag kunde, och hoppade upp mot trädet. Där!. . .fick jag tag i det! Jag tog ett hårt grepp om stammen och med uppbjudande av mina yttersta krafter segade jag mig upp tum för tum.
   Med ens började trädet bågna och gunga. Jag guppade upp och ner som en marionett. Med en bön inom mig att den taniga björken skulle orka med min tyngd, fortsatte jag att häva mig upp, tills jag kunde slå båda armarna om den. Då vred sig hela trädet plötsligt så att det pekade nästan rakt neråt. Rötterna började lossna!
   Jag hängde mitt över bråddjupet och blundade allt vad jag orkade. Jag vågade inte andas. Trädet gungade häftigt. Med bultande hjärta och snurrande huvud hörde jag de gåtfulla rösterna eka i ravinen.
   "HAN FALLER! FALLER!" Nu lät ekot inte gäckande längre.
   "HJÄLP HONOM! HJÄLP HONOM!" ropade flickrösten. Den lät faktiskt nästan vänlig.
   "VI MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE!"
   Med ett knyck reste sig trädet, som om osynliga händer stöttat det. Utan ett ögonblicks tvekan drog jag mig upp. Jag höll armarna om stammen. Trädet stod fortfarande kvar. Jag kunde knappt tro att det var sant. Med en sista, övernaturlig ansträngning lyckades jag häva mig upp över bergskanten. Och som befriat ur ett osynligt grepp, bröt sig trädet loss och föll utför stupet.
   Jag sträckte ut mig på marken, flämtande och snyftande av lättnad. Jag var fullt och fast övertygad om att en vänligt sinnad makt hade hindrat trädet från att falla, innan jag hade hunnit sätta mig i säkerhet. Bilden av två barn, en pojke och en flicka, flimrade förbi på näthinnan. Jag kunde se för mig hur de rätade upp trädet, medan jag hängde över bråddjupet. De hade räddat livet på mig.
   "TACK! TACK!" ropade jag ivrigt. Det ekade medan jag kom på fötter.
   Jag väntade otåligt, men det kom inget svar. Jag stod kvar och väntade i flera minuter. Men inte minsta ljud bröt tystnaden i den gapande ravinen.
   Till slut vände jag mig om för att gå min väg med slokande huvud.
   I samma ögonblick hördes röster bakom mig.
   "VI ÄR BARA EKON, EKON, EKON."
   Jag snurrade runt på klacken.
   "Har ni inga kroppar? KROPPAR?"
   En flickröst: "VI ÄR BARA EKON, EKON, EKON!" Sen kom pojkrösten: "VI VÄNTAR, VÄNTAR, VÄNTAR."
   Så blev det tyst.
   Det var lönlöst. De ville inte tala om vilka de var. Jag traskade tillbaka till skjulet.
   Medan jag stegade av och an inne i skjulet och undrade vad jag skulle ta mig till, fick jag plötsligt höra steg.
   "TIM! TIM!" ropade en mansröst. Det var pappa!
   Jag rusade ut genom dörren. Där kom pappa på gatan i täten för en räddningspatrull. Han såg trött och ängslig ut. Jag kastade mig i famnen på honom. Han granskade mig, för att se om jag var oskadd.
   "Tim", sa han. "Vi har varit så oroliga för dig. Vi har varit ute och letat hela natten. Så kom Bailey plötsligt att tänka på den här gamla spökstaden, och fick för sig att du kanske hade hittat hit. Det var bra gissat av honom."
   Han vände sig mot Bailey och tackade honom. Bailey log med hela sitt brunbrända, väderbitna ansikte.
   I ett enda andetag hasplade jag ur mina upplevelser med ekona, men de tittade bara oförstående på mig. De trodde att jag var så trött och rädd att jag hallucinerade. Alla utom Bailey, som lutade sig framåt och betraktade mig intresserat.
   "Hmm", sa han och strök sig eftertänksamt om hakan. "Det där kommer mig att tänka på en gammal sägen, som brukar berättas bland guldgrävarna. Det var för länge, länge sen. Det är gott om grottor och hålor i de här bergen. Det sägs att två barn begav sig in i en grotta i den här ravinen. Folk var ute och letade efter dem i flera dagar, men förgäves. Då och då tyckte de sig höra ekot av röster långt bortifrån. Men ropen var så svaga och höll inte på tillräckligt länge för att de skulle kunna räkna ut var de kom ifrån. Barnstackrarna måste ha tacklat av fort utan mat och vatten. Det sägs att deras osaliga andar spökar i ravinen, och deras klagoskrin ekar här för evigt. Enligt legenden om de vilsegångna barnen så ska de vara kvar här som ekon och hålla vakt, ända tills deras föräldrar kommer tillbaka och hämtar dem."
   Alla lyssnade andäktigt till Baileys berättelse.
   "Asch, såna där gamla guldgrävarsagor är inget att tro på", muttrade en bastant karl med grov röst och mörk skäggstubb.
   "Sånt där satt de vid lägerelden och hittade på för att fördriva tiden. Det är ingen människa som tror på sånt."
   Alla nickade instämmande utom Bailey. Han kliade sig i ansiktet och sa eftertänksamt: "Det skulle jag inte vara så säker på."
   När vi var färdiga att gå, hörde vi plötsligt någon ropa mitt namn:
   "TIM! TIM!"
   Alla ryckte till.
   "Vad var det?" frågade de med en mun.
   Sen stirrade de på mig. Plötsligt insåg de att det var sant som Bailey hade berättat.
   Jag viskade adjö till barnen. Jag var glad och tacksam över att de hade funnits och räddat livet på mig, men det gjorde mig ledsen att ingen hade kunnat hjälpa dem.
   När vi gav oss av därifrån i ett moln av damm, tyckte jag precis att jag hörde någon gråta.

Originalets titel: "The Voices of El Dorado", först publicerad i Horror Tales: Spirits, Spells & the Unknown 1974. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?523825

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki