Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ragnar Lodbroks saga

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

RAGNAR LODBROKS SAGA


Ragnar var son till Sigurd Ring som var kung över hela Danmark efter Bråvalla slag där han segrat över Harald Hildetand. Ragnar var storvuxen och stark, och redan vid femton års ålder fick han skepp och män och gav sig ut på härjningståg.
I Götaland fanns en jarl som hette Herröd och han hade en vacker dotter som han var mycket förtjust i. Hon hette Tora och kallades Borgarhjort för att hon i skönhet överglänste andra kvinnor så som hjorten överglänser andra djur.
   Tora fick ett eget hus nära sin faders och hon fick varje dag en gåva av honom att förströ sig med. En dag fick hon en liten lindorm. Det var en mycket vacker orm. Hon la den i ett skrin och lät den vila på guld. Hon lekte ofta med den men fann att för varje dag växte den och blev allt större. Guldet den låg på växte också, så den vilade alltid på guld. När ormen inte fick rum i skrinet längre, låg den runtom det. Snart fyllde den upp hela rummet och sedan ringlade den ut och lade sig runt Toras hus. Den var så lång att huvud och stjärt stötte samman, och den kunde bita sig själv i stjärten. Den hade blivit ondsint och farlig. Snart kunde ingen komma nära utom den som gav ormen mat. Det gick åt en oxe åt gången.
   Tora var nu fånge i sitt eget hus, och jarlen lovade att den som kunde dräpa ormen skulle få Tora till maka. Men tiden gick och ingen vågade sig på att försöka vinna Tora Borgarhjort.
Stiessel 6.png
   Ragnar fick höra talas om jarlens löfte. Han låtsades inget om, men i hemlighet gjorde han sig en märkvärdig dräkt av ludna byxor och en luden kappa.. Han kokade dem i beck och lät dem sedan torka så de blev hårda.
   Den sommaren kastade han en kväll ankar helt nära jarlens gård. Tidigt nästa morgon innan någon vaknat tog han på sig de underliga kläderna och rullade sig i sand. Han var beväpnad med sitt stora spjut, men han hade lossat de spikar som höll fast spjutspetsen vid skaftet. Så gick han till Toras hus. Han stack efter ormen som låg där och andra gången lyckades han träffa den så att den började vrida sig i dödskamp. Då lossnade spjutspetsen från skaftet. Han gick därifrån med sitt skaft men lät spjutspetsen sitta kvar. Då han gick träffades han av en stråle blod från ormen, men hans kläder skyddade honom.
   Tora vaknade av ormens ryckningar och skyndade sig att titta ut. Hon såg ryggen på en storvuxen man i ludna kläder. Hon ropade till honom och bad honom säga vem han var.
   Ragnar svarade med att kväda, som brukligt var på den tiden:


Mitt frejdade liv jag frestat
för dig, du fagra kvinna.

Fältets fisk har jag stungit
blott femton år gammal.

Snart nu döden mig drabbar
om ej dådsnara spjutet
rakt i hjärtat ränner
på ringlande ormen.

Sedan skyndade Ragnar ner till skeppen. När folk fann ormen med spjutspetsen i ryggen gick man till jarlen och han gladde sig. Men han blev också bekymrad för att han inte visste vem som utfört dådet och hur han skulle uppfylla sitt löfte.
   Tora, som givetvis var nyfiken men också klok, bad sin far att utlysa storting och be alla vapenföra män komma. Den som hade skaftet till spjutspetsen skulle ta detta med sig.
   Ragnar kom till tinget med nästan alla sina män. De ställde sig lite vid sidan av. Jarlen upprepade sitt löfte och sände runt spjutspetsen, men ingen hade något skaft till den.
   Till sist kom spjutspetsen till Ragnar och han tog fram sitt skaft som passade. Detta stordåd gjorde honom berömd i hela Norden, och snart hölls hans bröllop med Tora.
   Sedan for han hem till sitt land med henne och han älskade henne mycket och höll sig hemma och styrde sitt rike medan deras barn var små. De fick två söner. Den äldre kallade de Erik och den yngre Agnar.
   Men så blev Tora sjuk och dog, och sedan hade inte Ragnar ro att sitta hemma längre.

Ragnar finner Kraka


   En sommar seglade Ragnar till Norges kust. Man kastade ankar i en liten vik. Alla ombord var överens om att man önskade sig färskt bröd. Ragnar skickade i land de män som då hade hand om maten för att de skulle baka. De fann Åkes och Grimas stuga och gick in och bad att få låna ugnen.
   Kraka hade som vanligt drivit boskapen till fjälls, och på vägen tillbaka såg hon att en hel flotta styrt in i deras vik. Hon skyndade att tvätta sig ren från det sot och den smuts som Åke och Grima tvingade på henne. Hon redde också ut sitt långa, silkeslena hår. När hon trädde in i stugan blev de bakande männen så till sig att de brände brödet för att de hela tiden måste se på henne.
   Ombord på skeppen vankades många hårda ord över det brända brödet, men männen sa att detta måste förlåtas dem för en så fager kvinna hade de aldrig sett förr. Ragnar sa att så vacker som Tora kunde hon inte gärna vara, men männen påstod att Kraka var väl så vacker.
   Han skickade i land andra män som skulle bedöma hennes utseende. Om hon verkligen var så fager skulle de be henne komma till honom på skeppet, för i så fall ville han ha henne. Men han ville också pröva hennes klokhet. Hon skulle komma varken klädd eller oklädd, varken fastande eller mätt, inte ensam men heller inte i sällskap med någon människa.
   Männen kom till huset och fann Kraka vara så vacker som de andra sagt. De framförde Ragnars budskap. Grima sa att den där vikingakungen hade då inte sitt vett i behåll och alltihop var omöjligt. Kraka lovade att komma dagen därpå.
   Nästa morgon gick hon ner till skeppen iklädd ett laxnät och med det långa håret utslaget. Så var hon varken klädd eller oklädd. Hon hade ätit en lök och var inte mätt och hon hade sin hund i sällskap, så hon var inte ensam.
   Ragnar blev mycket förtjust när han fick se henne och bad henne komma ombord. Hon vägrade tills hon fått löfte om fri lejd.
   Ragnar förklarade strax att han älskade henne och ville att hon skulle följa med på skeppet. Hon kunde åtminstone dröja över natten. Kraka svarade att ingenting sådant skulle ske förrän han kommit tillbaka från sitt härjningståg. Hon sade att det kunde ju hända att han kom på andra tankar.
   Ragnar sa att han inte skulle ändra sig. Han hade med sig på skeppet den vackraste guldbroderade skrud som Tora ägt. Den ville han ge till Kraka, men hon vägrade ta emot den. Hur han än frestade henne gav hon de mest höviska svar, och sedan bad hon att bli förd i land.
   Skeppen seglade iväg. Ragnar for vida omkring och hans rykte växte medan Kraka vallade boskapen uppe i fjällen. Många gånger spanade hon ut över havet efter vikingaskepp vid horisonten.
   Den dagen kom då en hel flotta styrde in i den lilla viken vid Spangarhed. Ragnar kom igen med fler och större skepp. Han sände genast hälsningen att hon skulle komma till honom. Men Kraka svarade att hon kom nästa morgon, och så blev det.
   Tidigt steg hon upp och gick fram till Grimas och Åkes bädd.
  — Jag vet att ni slog ihjäl min fosterfader Heimer, sa hon, och ingen bör jag löna sämre. Men jag har bott hos er en tid och jag ämnar inte göra er något ont. Nu hoppas jag att era dagar skall bli värre och värre i all framtid och den sista dagen den värsta. Nu skiljs vi. Så gick hon ner till skeppen och Ragnar.
   De fick genast god vind ut ur hamnen och de seglade hela dagen. Kraka gladde sig att vara fri och ute på havet och få följa vikingakungen. Men när Ragnar ville dricka bröllop med henne strax ute på böljan svarade hon att det var hederligast för dem båda om de firade bröllop när de kommit hem till honom. Hon var ju ingen rövad trälkvinna. Ragnar böjde sig för hennes vilja.
   Så snart de kommit fram hölls ett präktigt bröllop och sedan ville Ragnar raskt i säng med Kraka. Men då sa hon att det skulle inte gå väl om inte hon fick råda. Han skulle vänta ännu tre nätter annars skulle barnet som han började avla ta skada och födas utan benknotor.
   Men nu rättade sig Ragnar inte efter henne.

Ragnar Lodbroks och Krakas söner


   Efter nio månader födde Kraka sonen Ivar, och han var utan knotor. Det fanns bara brosk där det borde funnits ben. Han blev i alla fall stor och vacker och stark fast han fick bäras omkring på bår.
   Kraka och Ragnar levde i stor kärlek och de fick också sönerna Björn, Vitsärk och Ragnvald.
   Ragnars söner med Tora Borgarhjort, Erik och Agnar, var nu stora vikingahövdingar som låg ute med sina flottor. Kraka älskade även sina styvsöner högt för att de ökade släktens ära.
   Om somrarna var Ragnar ute på vikingatåg och på vintern samlade han sina män i sin kungssal till glada fester. Så gick åren. Så snart de hade åldern inne föreslog Ivar sina bröder att de också skulle ut och bli berömda.
  — Hur länge ska ni hålla ut med att sitta hemma utan att vinna ära? frågade han dem.
   De bad Ragnar om skepp och välövat manskap, och så for de ut. Det var alltid Ivar som gav råd hur man skulle angripa frenden, och alltid segrade de. Ibland tyckte de att segrarna var alltför lätta.
   En dag tyckte Ivar att de skulle pröva på något som verkligen gav motstånd. Vitaby hette en stad som många vikingar försökt erövra, men där alla misslyckats. Själve Ragnar hade måst dra sig därifrån. I Vitaby fanns gott om folk och de blotade till sina gudar så ivrigt att gudarna var med dem.
   Bröderna styrde mot Vitaby och när de kom fram sade de åt sin unge bror Ragnvald att stanna och hålla vakt på skeppen med en mindre del av manskapet.
   Folket i Vitaby ägde två kvigor som hittills fått angriparna att fly. De for fram vilt bölande och var fulla av trolldom. Även brödernas män greps av förfäran när korna kom farande, men Ivar, som bars omkring på en sköld, begärde en båge. Så snart han fått den sköt han ihjäl de båda trollkvigorna, och sedan kunde hären tränga fram.
   Men Ragnvald nere på skeppen kunde inte stå ut med att se sina bröder strida och själv vara overksam.
  — Se så roligt mina bröder har, sa han. De lät mig stanna här för att de själva skulle få all ära.
   Så gick han upp med sitt manskap. Ragnvald störtade sig så häftigt in i striden att han stupade. Men bröderna vann seger och seglade bort med rikt byte.

Ragnar och Ingeborg


   Kung Östen av Svitjod bodde i Uppsala och var vän med många stora hövdingar och även med Ragnar. Östen var en stor avguda-dyrkare. Han hade en ko som kallades Sibilja och som spred stor förfäran bland angripare. Till denna ko blotade alla i Uppsala och offrade mycket. I strid drevs hon framför hären, och kon hade sådan djävulskraft att fienderna blev helt förvirrade när de hörde hennes bölande. De blev yra och började slåss med varandra och glömde att försvara sig. Ingen vågade ta upp kampen mot denna makt, och så var Svitjod väl försvarat mot angrepp vid denna tid.
   Ragnar sökte upp sin vän Östen och satt och drack med honom i hans sal. Kung Östen lät sin vackra dotter Ingeborg passa upp på Ragnar. Ragnars män började mumla om att Ingeborg vore ett mer passande gifte för Ragnar än den fattiga Kraka från torpet i Spangarhed. De gick fram till Ragnar och sa honom att folk tyckte illa vara att backstusittarens dotter skulle befalla över dem.
   Det slutade med att Ragnar trolovade sig med Ingeborg. Men på hemvägen sa han till sina män att den skulle mista livet som skvallrade om denna trolovning vid hemkomsten.

Krakas saga


   När Ragnar kommit hem satte sig Kraka i hans knä och frågade efter nyheter. Han sa att han inga nyheter hade.
   Männen höll dryckeslag för att fira hemkomsten, men när de senare gick till sängs frågade Kraka på nytt om han inte hade något att berätta. Han var sömnig, men hon var ivrig att tala.
  — Har du inga nyheter, så ska jag tala om nyheter för dig, sa hon. Han undrade vad det var för nyheter.
  — Det kallar jag nyheter, sa hon, att en kung tar sig en fästmö när han redan har en hustru.
  — Vem har sagt detta? brusade Ragnar upp.
  — Du kan ta det lugnt och skona dina mäns liv, sa hon. Det satt tre fåglar i trädet och kvittrade. Men det säger jag dig att detta giftermål bör du inte fullfölja. Det är dags för mig att säga dig att jag är ingen backstusittares dotter. Min faders like har aldrig funnits och min moder var den skönaste och visaste av kvinnor. Deras namn skall leva så länge världen står. Min far hette Sigurd Fafnersbane och min mor Brynhild Budlesdotter.
   Ragnar fann det orimligt att Sigurds och Brynhilds dotter skulle heta Kraka och växa upp på Spangarhed.
   Då berättade Kraka om hur hon fostrats hos kung Heimer, om hur hans svarta hår blivit silvervitt då han fått veta att Sigurd och Brynhild var döda och hur han stoppat henne, Aslög, i sin stora harpa. Hon berättade vidare hur han vandrat iväg bort från allting för att hon skulle överleva — tills han mötte sin död på Spangarhed.
  — Och du ska veta att jag är med barn, och jag vet att det blir en pojke. Jag spår att han kommer att ha ett märke likt en orm i sitt ena öga. Om denna spådom slår in skall han döpas till Sigurd efter min far, och du skall inte äkta kung Östens dotter.
   Aslög födde mycket riktigt en son med ormmärke i ögat, och Ragnar for icke till det avtalade mötet hos kung Östen.

Erik och Agnars död


   Kung Östen och hans dotter väntade på Ragnars ankomst. När han uteblev tyckte de att de blivit vanärade av Ragnar. Därmed var de två konungarnas vänskap bruten. När Erik och Agnar fick veta detta beslöt de att samla en så stor här som möjligt och gå mot kung Östen och härja i Svitjod.
   Så stor här fick de dock inte ihop, och när kung Östen fick bud om att det fanns fiender i hans land samlade han ihop en väldig här och lät trollkon Sibilja gå i spetsen mot Ragnarsönerna. Kon lyckades mycket riktigt vålla fruktan och förvirring så att Eriks och Agnars män började slåss med varandra. Till sist var det bara bröderna som kämpade mot fienden, och då föll Agnar, och Erik blev tillfångatagen.
   Kung Östen erbjöd Erik fred, han till och med bjöd honom Ingeborg till maka. Erik bad att de överlevande av hans män skulle få fri lejd att gå vart de ville. Själv ville han dö genom att kastas på spjut.
   Kung Östen var ovillig, men det blev som Erik bett om. Han drog en guldring från sin hand och bad männen ge den till Aslög. Sedan blev en mängd spjut nerstuckna i backen med spetsarna uppåt, och Erik lät sig kastas på dem. Han dog med stor tapperhet.
   Budbärarna trädde inför Aslög, som var ensam hemma i borgen. När hon fick Eriks ring sägs det att hon grät tårar av blod. Det var första och sista gången någon såg henne gråta.

Hämnd för Erik och Agnar


   Snart kom Aslögs egna söner hem igen. De berättade om sina äventyr men måste också tala om att Ragnvald fallit i striden. Aslög blev inte så sorgsen som de fruktat därför att han fallit i öppen strid och var den förste av hennes söner som gått till Oden.
  — Större ära hade han aldrig kunnat vinna, sade hon. Därpå berättade hon om Eriks och Agnars död.
  — Något sådant får ni inte tåla, sade hon. Ni skall hämnas dem och jag skall bistå er med all min kraft.
   Ivar Benlös svarade att inte for han till Svitjod för att kämpa mot kung Östen och hans trolldom.
   Aslög kvad en visa som gick ut på att om hennes söner stupat före Erik och Agnar skulle de inte varit ohämnade av sina halvbröder mer än högst ett halvår. Ivar höll fast vid att han inte ville kasta sina bröder och sitt folk in i denna trolldomsfara. Då upplät den lilla Sigurd Ormöga sin röst och kvad fast han bara var tre år gammal att han skulle samla en här inom tre nätter för sin mors skull.
   Hans äldre bröder blev gripna av den lilla broderns ord och de beslöt att omedelbart våga färden och gå till angrepp.
   Sigurd Ormöga hade en fosterfader och han åtog sig att utrusta skepp. Efter tre nätter hade han fem skepp klara. Efter fem nätter hade Björn och Vitsärk fjorton skepp rustade och Ivar hade ensam tio. Aslög själv hade också tio. Efter sju nätter var de alla helt klara och Ivar hade även sänt en här landvägen till Uppsala. Aslög förklarade att hon tänkte delta i striden för att se om bröderna verkligen gick in för kampen. Ivar bestämde att hon fick råda över den här som tågade landvägen.
   Färden gick lyckligt för både flotta och här. De strålade samman och drog sedan härjande in i kung Östens rike.
   Efter en tid fick Östen bud om att fiendehären trängt in i hans land, och han krävde att alla vapenföra män i Svitjod skulle samlas till strid.
  — Sibilja ska med, hon går före hären, och inte heller dessa vikingar kommer att uthärda hennes bölande, lovade han.
   När Ivar, som bars främst i sin här, fick syn på kon befallde han att hären skulle skramla med vapen och ge upp stridstjut så att ingen skulle höra kon. Han befallde fram sin speciella båge, som ingen annan kunde spänna, och två pilar. Liggande spände han den med kraft och fart så att de två pilarna flög in i Sibiljas ögon. Hon stupade först omkull, men hon reste sig och bölade värre än förut så att hela hären, utom bröderna, greps av vanvett, och männen gick lös på varandra. Under tiden störtade kon fram mot Ivar. Ivar befallde att han skulle kastas på kon så att antingen hon eller han skulle dö. De som bar honom kände med ens hur han blev lätt som ett litet barn och de kastade iväg honom över kons rygg. När han föll ner på henne var han så tung att han krossade varje ben i hennes kropp. Hon dog genast.
   Nu var det värsta över, och Ivar fick hela hären med sig. Eggade av hans starka röst kämpade varje man efter bästa förmåga, och snart hade kung Östen förlorat huvuddelen av sin här. När sedan Östen själv stupade ville Ivar inte längre härja i det hövdinglösa landet utan hellre bege sig dit där det fanns större övermakt.
   Bröderna drog nu iväg och härjade söderut tills de var så kända i alla länder att det inte fanns ett litet barn som inte blev förskräckt när det hörde deras namn.
   I sitt övermod tänkte de dra ner till Rom som skulle vara stort och mäktigt och rikt, hade de hört. Men de visste inte var Rom låg. En dag mötte de en vandringsman, en gammal gubbe, som såg ut att ha varit runt världen. När de frågade honom hur långt det var till Rom, svarade han:
  — Titta på de här järnskorna jag har på mina fötter. De är strax utslitna. Titta på dem jag bär på ryggen. De är också utslitna. När jag gick från Rom var båda paren nya. Så långt är det till Rom.
   Då fann bröderna att de fick ge upp den färden.

Ragnar Lodbroks sista strid


   Ragnar satt hemma vid denna tid och undrade var han hade sina söner. Han fick klart för sig att sönerna nu var mer ryktbara än han själv. Det gällde för honom att än en gång visa vad han var värd. Han beslöt att låta bygga två skepp av den största skeppstypen, två knarrar. De skulle byggas så stora att man aldrig sett maken till skepp.
   När ryktet om Ragnars förberedelser nådde grannländerna fasade hövdingarna för att han skulle anfalla dem. Men Ragnar hade andra planer. När Aslög frågade fick hon veta att han tänkte sig till England för att vinna detta stora rike med endast två skepp.
   Aslög sa vad hon tyckte, att dessa knarrar var så dyra att han kunnat skaffa sig många långskepp för samma pris. Det skulle dessutom gå betydligt lättare att finna hamn och landstiga på Englands klippiga kust med små fartyg.
  — Det skulle inte vara något storverk, sa Ragnar, att komma med fler än två skepp.
   Knarrarna blev klara och väl bemannade, och en dag då vinden var gynnsam gick Ragnar ombord. Vid avskedet gav Aslög honom en klädnad. Hon förklarade att den var vävd och virkad med varma böner och den skulle skydda honom för vapen och odjur. Skilsmässan från Ragnar gick henne denna gång hårt till sinnet.
   Ragnar seglade iväg, och utanför Englands kust blev knarrarna överfallna av storm så att båda skeppen förliste. Allt manskap klarade sig dock i land med kläder och vapen och började strax skövla. Ragnar erövrade borgar och städer tills Englands konung, som hette Ella, samlade ihop en stor här och gick emot honom.
   Kung Ella befallde sina män att inte döda Ragnar för då skulle de få sönernas hämnd över sig.
   I denna strid bar Ragnar varken skjorta eller brynja utan bara Aslögs klädnad och i handen hade han det spjut som han dödat Tora Borgarhjorts orm med för länge sedan.
   Ragnars här var mycket mindre än kung Ellas, och många av hans män stupade. Men inget vapen kunde skada Ragnar i den skyddande klädnaden.
   Striden slutade med att Ragnar togs till fånga. Ella frågade honom vem han var, men han teg högdraget.
   Ella bestämde sig för att ställa den okände på prov och befallde att han skulle kastas i ormgropen.
  — Men säger han att han är Ragnar, så ta honom genast därifrån, var hans order.
   Ragnar satt i ormgropen med Aslögs klädnad på och ingen orm kunde skada honom. Då fick Ella veta att det var klädnaden som gjorde att varken vapen eller ormar bet på kämpen. Han befallde att klädnaden skulle tas av honom.
Stiessel 7.png
   Så snart det var gjort kastade sig alla ormarna över honom. Då sade Ragnar:
  — Grymta skulle nu grisarna om de visste vad den gamle galten lider.
   Sedan kvad han många verser om alla strider där han segrat och om sitt livs alla äventyr. Aldrig hade han trott att ormar skulle bli hans död. Men ofta händer det man minst anar.
   Så dog Ragnar.
   Nu förstod kung Ella att kämpen hade varit Ragnar och nu fruktade han för sönerna. Han utrustade ett skepp med budbärare som skulle berätta för bröderna om faderns död. De skulle ge noga akt på hur bröderna, och i synnerhet Ivar, tog emot budskapet.

Ragnars söner


   Bröderna var hemma när sändebuden nådde fram. De höll just gille i sin stora hall. Ivar Benlös låg i högsätet. Sigurd Ormöga och Vitsärk spelade bräde och Björn putsade ett spjutskaft.
   Sändebuden gick fram till Ivar och hälsade hövligt. Han frågade vilka de var och vilka nyheter de kom med.
   De berättade att de var engelsmän och sända av kung Ella för att berätta om deras faders död.
   Vitsärk och Sigurd slutade spela. Björn stod och stödde sig på sitt spjut och Ivar frågade noga efter allt som hänt.
   Sändebuden berättade hela historien från Ragnars skeppsbrott till hans yttrande i ormgropen: "Grymta skulle nu grisarna...". Då grep Björn så hårt om spjutskaftet att det blev märken i trät efter hans händer. Vitsärk kramade en brädspelsbricka så hårt att blodet trängde fram under naglarna. Sigurd Ormöga, som petade sina naglar med en kniv, skavde så hårt med kniven att han nådde in till benet utan att han märkte det. Ivar blev än röd i ansiktet, än blek och däremellan blå och svullen.
   Vitsärk tyckte att de genast skulle börja hämnden med att döda sändebuden, men Ivar sa att de skulle fara i fred.
   Dessa for hem och rapporterade för kung Ella, och han sade att den enda han fruktade var Ivar.
   De andra bröderna började genast rådslå om hur de skulle hämnas Ragnar, men Ivar ville inte delta i någon hämnd. Han sa att det gått som man kunnat vänta. Ragnar hade planerat sin färd illa, och han hade dessutom ingen anledning att angripa kung
   Ella. Ivar kunde tänka sig att ta emot mansbot från kung Ella om han ville ge någon. Hans bröder tyckte han talade skändligt.
  — Vartenda sjödugligt skepp som finns i Danmark måste rustas och varenda vapenduglig man dra ut i strid mot kung Ella!
   De började strax rusta ett hämndetåg mot England. Men när folk fick veta att Ivar inte var med blev de inte så hågade att följa de övriga bröderna.
   När de landsteg i England hade de en mindre härskara med sig och när kung Ella kom med sin här måste de fly. Så snart de kom tillbaka lämnade Ivar Danmark och överlät åt bröderna att regera medan han själv drog till England.

Ivar grundlägger London


   Ivar bars in till kung Ella och Ivar hälsade vördnadsfullt och förklarade att han ville underhandla och höra vilken heder kung Ella unnade honom.
   Ella svarade att han visste att det inte var rådligt att lita på Ivar som talade vackert och väl men kunde ha list i sinnet.
   Ivar sade att han önskade sig helt litet i böter efter fadern. Han önskade sig ett så stort landområde av kung Ellas rike som en oxhud kunde omfatta och så rätten att bygga en mur kring detta land.
   Kung Ella såg en liten oxhud för sig och tyckte att detta var en ringa begäran. Han krävde att Ivar skulle lova att aldrig strida mot honom. Då skulle han få vad den största oxhud kunde täcka.
Stiessel 8.png
   Ivar skaffade den största oxhud som fanns och han lät blöta den och sträcka den och tänja ut den tre gånger. Sedan lät han skära oxhuden i så smala remsor som möjligt och av detta fick han en otroligt lång rem. Remmen lät han sträcka ut runt en slätt och han fick så vidsträckt land att det räckte till den allra största borg som fanns på den tiden. Så mycket omfattade en oxhud. Borgen kallade han Ludunaborg, vilket senare ändrades till London.
   Ivar var den klokaste av män och mycket givmild. Han gav med båda händerna. Män skyndade till för att få vara med och bygga hans borg och även för att få råd av honom. Också kung Ella tog hjälp av honom till att styra landet.

Kung Ellas död


   Snart hade Ivar gjort slut på sina medhavda resurser och sände bud till sina bröder att de skulle sända honom guld och silver.
   Med dessa nya rikedomar lockade han kung Ellas män ifrån honom. En dag var det dags för Ivar att sända bud till bröderna att nu borde de samla allt manskap de kunde och segla över till
   England. Då förstod bröderna att Ivar hade goda utsikter till seger och de skyndade på allt de kunde för att kunna ta kung Ella med överraskning.
   När Ellas öron till slut nåddes av nyheten att hären landstigit försökte han samla sina skaror, men fann att alltför många gått över till Ivar.
   Ivar lät sig bäras till Ella och påstod att han stod vid sina löften. Han skulle försöka hejda bröderna. Sedan for han till bröderna och eggade dem att rycka fram så fort som möjligt.
   Därpå sade han till kung Ella att bröderna inte stod att hejda, men själv skulle han inte delta i striden utan bara se på.
   Det blev ett stort slag, Ellas män drevs på flykten och själv blev han tillfångatagen. Då sade Ivar att det var dags att tänka på vilket slut Ella givit Ragnar. Och så befallde han att man skulle rista blodörn på kung Ella. Det innebar att man högg loss hans revben från ryggraden och spände ut dem som ett par örnvingar.
   Ivar stannade i England och regerade där till sin död. Björn, Vitsärk och Sigurd fortsatte att regera det gamla riket.

FAKTA OM RAGNAR LODBROKS SAGA



   Är Ragnar Lodbrok en historisk person? Har han levat en gång?
   Man vet att en viking vid namn Ragnar år 845 seglade in i floden Seine i Frankrike med sin flotta. På påskdagen, när alla de redan kristna fransmännen var i mässan, stormade han Paris och skövlade staden. Frankrikes kung, Karl den skallige, erbjöd Ragnar 7 000 pund i silver mot löfte att ha fred för danska vikingar i sex år. Om denna Ragnar var just Ragnar Lodbrok, det vet man inte.
   Kung Ella har existerat och var kung över Northumberland, nordöstra delen av England, men visst inte hela England, och inte den del av landet där London ligger.
Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki