Fandom

Svenskanoveller Wiki

Raketen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Många nätter brukade Fiorello Bodoni vakna vid att han hörde raketerna susa fram över den mörka himlen. Då smög han sig på tå bort från sängen, säker på att hans goda hustru låg och drömde, och gick ut i nattluften. En liten stund slapp han ifrån det inbitna matoset i det lilla huset bredvid floden. Under några tysta ögonblick lät han sitt hjärta sväva upp i luften ensamt, i raketernas spår.
   Nu, just i kväll, stod han halvnaken ute i mörkret och såg hur eldfontänerna ven genom luften. Raketerna på sin långa vilda väg till Mars och Saturnus och Venus!
   »Ser man på, Bodoni.»
   Bodoni ryckte till.
   På en mjölklåda invid den tysta floden satt en gammal man, som också iakttog raketernas färd genom midnattstystnaden. »Å, är det du, Bramante!»
   »Kommer du hit ut varje kväll, Bodoni?»
   »Bara för att få en nypa luft.»
   »Jaså? Själv tycker jag bättre om raketerna», sade gubben Bramante. »Jag var pojke, när dom började. För åtti år sen — och än har jag aldrig varit ombord på en.»
   »En dag ska jag följa med en upp», sade Bodoni.
   »Dumbom!» utbrast Bramante. »Det kommer du aldrig att göra. Det här är de rika människornas värld.» Han skakade på sitt grå huvud och mindes. »När jag var ung, skrev de i eldbokstäver: FRAMTIDENS VÄRLD! Vetenskap, komfort och nya uppfinningar åt alla människor! Ha! Åtti år. Framtiden — det är nu, det. Flyger vi i raketer? Nej! Vi bor i kyffen som våra fäder gjorde före oss.»
   »Kanske mina söner —», sade Bodoni.
   »Nej, och inte heller deras söner!» skrek gubben. »Det är de rika som har drömmar och raketer!»
   Bodoni tvekade. »Jag har sparat tretusen dollar, Bramante. Det tog mig sex år att spara ihop dem. Till mitt företag, för att investera dem i maskiner. Men varenda natt i en månads tid har jag legat vaken nu. Jag hör raketerna. Jag tänker. Och i natt har jag fattat mitt beslut. En av oss ska flyga till Mars!» Hans ögon var blanka och mörka.
   »Idiot», fräste Bramante. »Hur ska du välja? Vem ska resa? Om du reser, kommer din hustru att hata dig, för du kommer en liten bit närmare Gud i rymden. När du berättar för henne om din fantastiska resa under årens lopp, kommer inte bitterheten att fräta henne då?»
   »Nej, nej!»
   »Jo! Och dina barn? Kommer deras liv att fyllas av minnet av pappa som flög till Mars, medan de själva stannade kvar här? Vilken meningslös uppgift kommer du inte att ge dina pojkar. De kommer att tänka på raketen hela sitt liv. De kommer att ligga vakna. De kommer att bli sjuka av längtan efter den. Alldeles på samma sätt som du är sjuk nu. De kommer att önska att de finge dö, om de inte kan resa. jag varnar dig — sätt inte upp det målet för dem. Låt dem vara till freds med att vara fattiga. Rikta deras ögon ner mot deras händer och mot ditt skrotupplag, inte upp mot stjärnorna.»
   »Men —»
   »Anta att din hustru skulle resa? Hur skulle du känna dig till mods, om du visste att hon hade sett men inte du? Hon skulle bli outhärdlig. Du skulle fundera på att kasta henne i floden. Nej, Bodoni, köp dig en ny nedskrotningsmaskin, för det behöver du, och slå sönder dina drömmar med den och krossa dem i småsmulor.»
   Gubben tystnade och stirrade ner i floden, där drunknade spegelbilder av raketer brände sönder himlen.
   »God natt», sade Bodoni.
   »Sov gott», sade gubben.

När det rostade brödet hoppade upp ur sin silverlåda, skrek Bodoni nästan till. Natten hade blivit sömnlös. Bland sina nervösa barn, bredvid sin ofantliga hustru, hade Bodoni kastat sig av och an och stirrat på ingenting. Bramante hade rätt. Det var bäst att investera pengarna. Varför spara dem, när bara en av familjen kunde flyga med raketen medan de andra fick stanna kvar och förgås av missräkning?
   »Ät ditt rostade bröd, Fiorello», sade hans hustru Maria.
   »Min strupe är hoptorkad», sade Bodoni.
   Barnen kom inrusande — de tre pojkarna som slogs om en leksaksraket, de två flickorna som bar på dockor som föreställde invånarna på Mars, Venus och Neptunus, gröna dockor med tre gula ögon och tolv fingrar.
   »Jag såg Venusraketen!» skrek Paolo.
   »Den startade med ett hoosch!» väste Antonello.
   »Barn!» skrek Bodoni med händerna för öronen.
   De stirrade på honom. Han skrek sällan.
   Bodoni reste sig. »Hör nu på, allihop», sade han. »Jag har nog med pengar för att en av oss ska kunna följa med Marsraketen.»
   Alla gallskrek.
   »Förstår ni?» frågade han. »Bara en av oss. Vem?»
   »Jag, jag, jag!» skrek barnen.
   »Du», sade Maria.
   »Du», sade Bodoni till henne.
   Alla blev tysta.
   Barnen tänkte efter. »Låt Lorenzo resa — han är äldst.»
   »Låt Miriamne resa — hon är flicka!»
   »Tänk på vad du skulle få se», sade Bodonis hustru till honom.
   Men hennes ögon var underliga. Rösten darrade. »Meteorerna, som fiskar. Världsalltet. Månen. Det bör vara någon som kan berätta bra om det när han kommer tillbaka, som reser. Du har ordet i din makt.»
   »Nonsens. Det har du också», invände han.
   Alla var upphetsade.
   »Se här», sade Bodoni dystert. Han bröt av olika långa strån på en kvast. »Den som får kortaste strået vinner.» Han höll ut sin knutna näve. »Välj.»
   Högtidligt drog var och en sitt strå.
   »Långt strå.» »Långt strå.»
   Nästa man.
   »Långt strå.»
   Barnen var klara. Det var tyst i rummet.
   Två strån återstod. Bodoni kände att det högg till i hans hjärta.
   »Nu», viskade han. »Maria.»
   Hon drog.
   »Det korta strået», sade hon.
   »Ah», suckade Lorenzo halvt glad, halvt sorgsen. »Mamma reser till Mars.»
   Bodoni försökte småle. »Gratulerar. Jag ska köpa din biljett i dag.»
   »Vänta, Fiorello ...»
   »Du kan resa nästa vecka», mumlade han.
   Hon såg hur barnens sorgsna ögon riktades på henne med leenden under deras stora raka näsor. Långsamt räckte hon tillbaka strået till sin man. »Jag kan inte resa till Mars.»
   »Men varför inte?»
   »Jag får fullt upp att göra med ett nytt barn.»
   »Vad!»
   Hon ville inte möta hans blick. »Det skulle inte gå an att jag gav mig ut och reste i mitt tillstånd.»
   Han fattade henne i armbågen. »Är det sant?»
   »Dra en gång till. Börja om.»
   »Varför har du inte sagt något förut?» sade han tvivlande.
   »Jag tänkte inte på det.»
   »Maria, Maria», viskade han och klappade henne på kinden.
   Han vände sig till barnen. »Dra om igen.»
   Paolo drog genast det korta strået.
   »Jag reser till Mars!» Han dansade vilt runt. »Tack, pappa!»
   De andra barnen drog sig undan. »Det var väl fint, Paolo.»
   Paolo upphörde le och betraktade forskande sina föräldrar och sina syskon. »Jag får väl resa, eller hur?» frågade han osäkert.
   »Ja.»
   »Och ni kommer att tycka om mig, när jag kommer tillbaka?»
   »Ja visst.»
   Paolo studerade det oskattbara kvaststrået i sin darrande hand och skakade på huvudet. Han slängde bort det. »Jag glömde en sak. Skolan börjar. Jag kan inte resa. Dra om igen.»
   Men ingen ville dra. Ett djupt vemod vilade över dem.
   »Ingen av oss reser», sade Lorenzo. »Det är bäst», sade Maria.
   »Bramante hade rätt», sade Bodoni.

Med frukosten som en stelnad klump i magen arbetade Fiorello Bodoni på sitt skrotupplag, skar itu metall, smälte den och göt den till användbara tackor. Hans utrustning flagade sönder; i tjugo år hade konkurrensen hållit honom kvar vid den desperata gränsen till fattigdom. Det var en mycket dyster morgon.
   På eftermiddagen kom en man in på skrotgården och ropade till Bodoni, som satt uppe i sin nedskrotningsmaskin : »Hallå, Bodoni! Jag har lite metall som ni kan få köpa!»
   »Vad är det för något, mr Mathews?» frågade Bodoni liknöjt. »Ett raketskepp. Vad nu då? Vill ni inte ha det?»
   »Jo, jo!» Han fattade mannen i armen och tystnade förvirrad.
   »Det är förstås bara en modell», sade Mathews. »Ni vet ju att när de tänker bygga en raket, tillverkar de först en modell i naturlig skala av aluminium. Ni kan göra er en liten förtjänst på att smälta ner den. Ni ska få den för tvåtusen dollar ...»
   Bodonis hand sjönk ner. »Så mycket pengar har jag inte.»
   »Det var ju synd. Jag tänkte jag skulle ge er ett handtag. När vi träffades sist, talade ni om att alla bjöd över er på skrot. Jag tänkte jag skulle låta er få den här i hemlighet ...»
   »Jag behöver ny utrustning. Jag har sparat pengar till det.» »Ja, jag förstår.»
   »Om jag köpte er raket, skulle jag inte ens kunna smälta ner den. Min aluminiumugn gick sönder förra veckan ...»
   »Ja ja.»
   »Jag skulle inte alls kunna utnyttja raketen, om jag köpte den.»
   »»Jag förstår.»
   Bodoni blinkade och slöt ögonen. Han öppnade dem och tittade på mr Mathews. »Men jag är ju en idiot! Jag ska ta ut pengarna från banken och ge dem till er.»
   »Men om ni inte kan smälta ner raketen ...»
   »Leverera den», sade Bodoni.
   »All right, om ni vill så. I kväll?»
   »I kväll skulle passa bra», sade Bodoni. »Ja, jag skulle vilja ha ett raketskepp i kväll.»

Det var månsken. Raketen stod vit och stor inne på skrotupplaget. Hos den fanns månens vithet och stjärnornas blå skimmer.
   Bodoni tittade på den och älskade den hel och hållen. Han ville smeka den och trycka sig mot den, pressa kinden mot den och berätta alla sitt hjärtas hemliga begär för den.
   Han stirrade upp på den. »Du är min hel och hållen», sade han. »Även om du aldrig rör på dig eller spottar eld utan bara står där och rostar i femti år, så är du min.»
   Raketen luktade tid och avstånd. Det var som att gå in i en klocka. Den var tillverkad med schweizisk noggrannhet. Man kunde ha haft den hängande i sin urkedja. »Jag skulle till och med kunna sova här i natt», viskade Bodoni upphetsat.
   Han satt i pilotens säte.
   Han rörde vid en spak.
   Han surrade inne i munnen med slutna ögon.
   Surrandet blev starkare och starkare, högre och högre, vildare, sällsammare, mer eggande, det skälvde inne i honom och lutade honom framåt och drog i honom och raketskeppet under en dånande tystnad och med ett slags metalltjut, medan hans händer flög över reglagen och hans slutna ögon darrade och ljudet växte och växte tills det var en eld, en kraft, tills det lyfte och sköt på med en styrka som hotade att slita honom mitt itu. Han surrade om och om igen och upphörde inte, för det kunde inte hejdas, det kunde bara fortsätta medan han satt med ögonen hårdare slutna, med vilt bultande hjärta. »Start!» skrek han. Den skakande stöten! Dånet! »Månen!» ropade han med blinda, hårt slutna ögon. »Meteorerna!» Det ljudlösa framvinandet i vulkaniskt ljus. »Mars, Å, gud! Mars! Mars!»
   Utmattad och flämtande sjönk han tillbaka. Hans skakande händer släppte reglagen och huvudet kastades vilt bakåt. En lång stund satt han och andades ut och in medan hjärtat lugnade sig. Långsamt, långsamt öppnade han ögonen.
   Skrotupplaget var fortfarande kvar.
   Han satt orörlig. Han tittade på högarna med metallskrot en lång stund utan att släppa dem med blicken. Sedan rusade han upp och sparkade till spakarna. »Starta, för fan!»
   Raketen var stilla.
   »Jag ska visa dig!» skrek han.
   Han snubblade ut i nattluften, startade den starka motorn på sin fruktansvärda nedskrotningsmaskin och körde fram mot raketen. Han manövrerade de massiva tyngderna uppe i den månbelysta luften. Han gjorde sina darrande händer redo till att låta tyngderna falla, krossa, slå sönder den här fräckt falska drömmen, det här löjliga föremålet som han hade gett ut sina pengar på, som inte ville röra på sig, som inte ville lyda honom. »Jag ska lära dig!» skrek han.
   Men hans hand förblev stilla.
   Silverraketen stod i månskenet. Och bortom raketen lyste det gula ljuset från hans hem ett kvarter bort, lyste varmt. Han hörde familjens radio spela avlägsen musik. I en halvtimme satt han och betraktade raketen och ljusskenet från huset, och hans ögon kisade och spärrades upp. Han steg ner ur nedskrotningsmaskinen och började gå, och medan han gick började han skratta, och när han kom till köksdörren på sitt hus tog han ett djupt andetag och ropade: »Maria, Maria, börja packa. Vi ska flyga till Mars!»

»Å!»
   »A!»
   »Jag kan inte tro på det!»
   »Det kommer ni att göra, det kommer ni att göra.»
   Barnen balanserade ute på den blåsiga gården, under den skimrande raketen, men ännu så länge utan att röra vid den. De började gråta.
   Maria tittade på sin man. »Vad har du gjort?» sade hon. »Använt våra pengar till den där? Den kommer aldrig att flyga.»
   »»Den kommer att flyga», sade han och tittade på den.
   »»Raketskepp kostar miljoner. Har du miljoner?»
   »Den kommer att flyga», upprepade han lugnt. »Gå nu in i huset allihop. Jag har telefonsamtal att ringa, arbete att göra. morron reser vi! Berätta det inte för någon — förstår ni det? Det är en hemlighet.»
   Barnen makade sig snubblande bort från raketen. Han såg deras små ivriga ansikten i husets fönster långt borta.
   Maria hade inte rört sig. »Du har ruinerat oss», sade hon. »Våra pengar använda till den där -- den där saken. När de borde ha använts till utrustning.»
   »Du får väl se», sade han.
   Utan ett ord vände hon sig om.
   »Gud, hjälp mig», viskade han och började arbeta.

Under timmarna kring midnatt kom lastbilar dit, paket levererades och Bodoni gjorde leende slut på sitt bankkonto. Han anföll raketen med blåslampa, klippte bort metall, ökade till och avlägsnade, utsatte den för vild magi och hemliga skymfer. Han monterade fast nio gamla bilmotorer i raketens tomma maskinrum. Sedan svetsade han igen maskinrummet, så att ingen kunde upptäcka hans dolda arbete.
   I gryningen kom han in i köket. »Maria», sade han, »jag är klar att äta frukost.»
   Hon vägrade att tala med honom.

I solnedgången ropade han på barnen. »Vi är färdiga! Kom nu!» Huset var tyst.
   »Jag har låst in dem i garderoben», sade Maria.
   »Vad menar du?» frågade han.
   »Ni kommer att bli dödade i den där raketen», sade hon. »Vad för slags raket kan man köpa för tvåtusen dollar? En dålig raket!»
   »Hör på mig, Maria.»
   »Den kommer att explodera. För resten är du ingeh pilot.»
   »I alla fall kan jag flyga det här skeppet. Det har jag sett till.»
   »Du har mist förståndet», sade hon.
   »Var är nyckeln till garderoben?»
   »Jag har den här.»
   Han sträckte fram handen. »Får jag den.»
   Hon gav den till honom. »Du kommer att döda dem.»
   »Nej, nej.»
   »Jo, det kommer du att göra. Det känner jag på mig.»
   Han stod framför henne. »Vill inte du följa med?»
   »Jag stannar här», sade hon.
   »Du kommer att förstå; då får du se», sade han och log. Han låste upp garderoben. »Kom, barn. Följ med er pappa.»
   »Adjö, adjö, mamma.»
   Hon stod i köksfönstret och tittade ut på dem, mycket rak och tyst.
   Vid raketens dörr sade fadern : »Barn, vi ska bli borta en vecka. Ni måste tillbaka till skolan och jag till mitt arbete.» Han tog dem i hand i tur och ordning. »Hör på. Den här raketen är mycket gammal och kommer att göra bara en resa till. Den kommer inte att flyga nån mer gång. Det här blir ert livs enda resa. Håll ögonen öppna.»
   »Ja, pappa.»
   »Och håll öronen rena. Känn hur en raket luktar. Känn. Kom ihåg. Så att ni kommer att tala om det resten av ert liv, när ni är tillbaka.»
   »Ja, pappa.»
   Skeppet var tyst som en stannad klocka. Den lufttäta dörren väste igen efter dem. Han spände fast dem alla som små mumier i hängmattor av gummi. »Klara?» ropade han.
   »Klara!» svarade alla.
   »Start!» Han tryckte ner tio reglage. Raketen dundrade och skakade. Barnen svängde skrikande runt i sina hängmattor. »Här kommer månen!»
   Månen gled drömmande förbi. Meteorer exploderade som fyrverkerier. Tiden flög undan i en slinga av gas. Barnen skrek. Lös-spända ur sina hängmattor flera timmar senare kikade de ut genom fönstren. »Där är Jorden!» »Där är Mars!»
   Raketen fällde röda kronblad av eld medan timvisarna snurrade runt; barnens ögon föll ihop. Till sist svävade de som druckna fjärilar i sina hängmattskokonger.
   »Utmärkt», viskade Bodoni, ensam.
   På tå smög han sig ut ur manöverrummet och blev orolig stående en lång stund framför den lufttäta dörren.
   Han tryckte på en knapp. Den lufttäta dörren svängde upp. Han steg ut. I rymden? Ut i meteorers och gasslöjors bläcksvarta strömmar? Ut i ilsnabba hastigheter och oändliga dimensioner?
   Nej. Bodoni log.
   Runt omkring den skälvande raketen låg skrotupplaget.
   Rostig och oförändrad syntes där den låsta dörren till skrotupplaget, det lilla tysta huset invid floden, det upplysta köksfönstret och floden som rann ner till samma hav. Och mitt på skrotupplagets gård stod den skälvande, surrande raketen och fabricerade en magisk dröm. Skakande och dånande, ristande de fastspända barnen som flugor i ett spindelnät.
   Maria stod i köksfönstret.
   Han vinkade åt henne och log.
   Han kunde inte se om hon vinkade eller ej. Kanske en liten vinkning, ett svagt leende.
   Solen steg upp.
   Bodoni försvann hastigt in i raketen. Tystnad. Alla låg fortfarande och sov. Han andades lugnt. Efter att ha spänt fast sig i en hängmatta slöt han ögonen. Inom sig bad han. Låt ingenting hända illusionen under de närmaste dagarna. Låt hela världsalltet komma och gå och den röda Mars och Mars' månar stiga upp under vårt skepp och låt det inte bli några fel på färgfilmen. Låt det finnas tre dimensioner; låt ingenting gå på tok med de dolda speglarna och dukarna som skapar den vackra illusionen. Låt tiden förflyta utan någon kris.
   Han vaknade.
   Den röda Mars svävade nära raketen.
   »Pappa!» Barnen kämpade för att bli fria.
   Bodoni tittade och såg den röda Mars och den var bra och det fanns inget fel på den och han var mycket lycklig.

I solnedgången den sjunde dagen upphörde raketen att skaka. »Vi är hemma», sade Bodoni.
   De gick tvärsöver skrotupplaget från raketens öppna dörr med sjungande blod och skimrande ansikten.
   »Jag har skinka och ägg färdigt åt er allihop», sade Maria i köksdörren.
   »Mamma, mamma, du skulle ha följt med och sett det, sett Mars, mamma, och meteorer och allting!»
   »Ja», sa hon.
   Vid sängdags samlades barnen framför Bodoni. »Vi vill tacka dig, pappa.»
   »Det var ingenting.»
   »Vi kommer alltid att minnas det, pappa. Vi kommer aldrig att glömma det.»

Mycket sent på natten slog Bodoni upp ögonen. Han kände på sig att hans hustru låg bredvid honom och iakttog honom. Hon rörde sig inte på en lång stund och därpå kysste hon honom plötsligt på kinder och panna. »Vad är meningen?» utbrast han.
   »Du är världens bästa far», viskade hon.
   »Varför?»
   »Nu förstår jag», sade hon. »Nu begriper jag.»
   Hon lade sig ner och blundade och höll kvar hans hand. »Är det en mycket vacker resa?» frågade hon.
   »Ja», sade han.
   »Kanske», sade hon, »kanske du kan ta mig med på bara en liten tur nån natt?»
   »Ja, kanske bara en liten tur», sade han.
   »Tack», sade hon. »God natt.»
   »God natt», sade Fiorello Bodoni.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "Outcast of the Stars" publicerad i Super Science Stories 1950, sedan återpublicerad som "The Rocket" i The Illustrated Man 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki