Fandom

Svenskanoveller Wiki

Raketmannen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

De elektriska eldflugorna kretsade runt mammas mörka hår för att lysa henne. Hon stod i dörren till sitt sovrum och tittade ut på mig när jag gick förbi i den tysta hallen. »Du lovar väl att hjälpa mig att hålla honom kvar hemma den här gången?» frågade hon.
   »Ja visst», sade jag.
   »Snälla du.» Eldflugorna kastade dansande ljusfläckar på hennes vita ansikte. »Den här gången får han inte ge sig av igen.»
   »All right», sade jag efter att ha stått där en liten stund. »Men det hjälper inte, det tjänar ingenting till.»
   Hon gick sin väg och eldflugorna dansade efter henne på sina magnetkretsar som en kringirrande stjärnbild och visade henne hur hon skulle gå i mörkret. »Vi måste i alla fall försöka», hörde jag henne säga lågt.
   Andra eldflugor följde mig till mitt rum. När min kroppstyngd bröt en strömkrets i sängen slocknade eldflugorna. Det var midnatt, och min mor och jag väntade i sängen med våra rum skilda åt av mörker. Sängen började vagga mig och sjunga för mig. Jag rörde vid en strömbrytare, och sången och vaggandet upphörde. Jag ville inte sova. Jag ville inte alls sova.
   Den här natten var inte annorlunda än tusen andra i vår tid. Vi brukade vakna om nätterna och känna hur den svala luften blev het, känna elden i vinden eller se väggarna brinna med ljus färg ett ögonblick, och då visste vi att hans raket var över vårt hus, hans raket — och ekarna vajade av luftstöten. Och jag brukade ligga där med uppspärrade ögon och flämta, och mamma låg i sitt rum. Hennes röst kom till mig över lokalradion:
   »Kände du?»
   Och jag.brukade svara : »Ja då, det var han.»
   Det var min fars skepp som passerade över vår stad, en liten stad dit rymdraketer aldrig kom, och vi brukade ligga vakna två timmar till och tänka : Nu har pappa landat i Springfield, nu är han på plattan, nu skriver han på papperen, nu sitter han i helikoptern, nu är han över floden, nu över kullarna, nu går han ner med helikoptern på den lilla flygplatsen vid Green Village här Och natten brukade vara halvvägs över när vi, mamma och jag, i våra två svala sängar låg och lyssnade, lyssnade. Nu går han nerför Bell Street. Han går alltid till fots ... tar aldrig en taxi ... nu tvärs genom parken, nu viker han om hörnet vid Oakhurst Street och nu ...
   Jag lyfte huvudet från kudden. Långt borta på gatan, närmare och närmare, raskt, snabbt, rappt — fotsteg. Nu vek de in mot vårt hus, gick uppför verandatrappan. Och båda två, mamma och jag, log vi i det svala mörkret när vi hörde ytterdörren igenkännande öppna sig, säga ett välkomnande ord och stängas därnere
   Tre timmar senare vred jag tyst om mässingsvredet till deras rum, höll andan och balanserade i ett mörker lika stort som rymden mellan planeterna med handen utsträckt för att nå den lilla svarta väskan vid foten av mina föräldrars sovande säng. Jag tog den och sprang tyst till mitt rum medan jag tänkte : Han vill inte berätta nåt för mig, han vill inte att jag ska få veta nåt.
   Och ur den öppnade väskan föll hans svarta uniform ut som en svart nebulosa med stjärnor glittrande här och var, långt borta, i tyget. Jag knådade det mörka tyget mellan mina händer, jag kände lukten av planeten Mars, en järnlukt, och planeten Venus, en grön slingerväxtlukt, och planeten Merkurius, en lukt av svavel och eld; och jag kunde känna lukten av den mjölkvita månen och stjärnornas hårdhet. Jag lade uniformen i en centrifug som jag hade byggt i slöjden i nionde klassen det året och lät den virvla runt. Snart slungades ett fint pulver in i en retort. Det placerade jag under ett mikroskop. Och medan mina föräldrar sov utan att veta det minsta och medan vårt hus sov och alla de automatiska bagarna och servitörerna och robotstädarna vilade i sin elektriska sömn, stirrade jag ner på lysande korn av meteorstoff, kometsvansar och lera från den fjärran Jupiter, och de glimmade själva som världar och sög mig ner i tuben en miljard kilometer in i rymden med en fruktansvärd acceleration.
   Utmattad av min färd och rädd för att bli upptäckt ställde jag i gryningen tillbaka väskan med uniformen i deras sovande rum.
   Sedan sov jag och vaknade först vid signalen från kemtvättens bil som stannade på gården nedanför. De tog med sig den svarta uniformsväskan. Det var tur att jag inte väntade, tänkte jag. För uniformen skulle komma tillbaka om en timme, rentvättad från alla sina öden och färder.
   Jag sov igen med den lilla flaskan med magiskt damm i pyjamasfickan över mitt bultande hjärta.

När jag kom ner, satt pappa vid frukostbordet och åt sitt rostade bröd. »Har du sovit gott, Doug?» sade han, som om han hade varit hemma hela tiden och inte hade varit borta i tre månader.
   »Ja tack», sade jag.
   »Rostat bröd?»
   Han tryckte på en knapp och frukostbordet rostade fyra skivor guldbruna.
   Jag minns min far den eftermiddagen, hur han grävde och grävde i trädgården som om han var ett djur och letade efter nånting. Där gick han, och hans långa mörka armar rörde sig snabbt och planterade, packade till, rensade, skar, klippte, och det mörka ansiktet var alltid vänt ner mot jorden, ögonen alltid sänkta mot det som han sysslade med, de tittade aldrig upp mot himlen, tittade aldrig upp på mig eller ens mamma, såvida vi inte föll på knä bredvid honom och kände jorden tränga in genom våra overaller på knäna eller stack ner händerna i den svarta jorden och inte tittade på den ljusa, vilda himlen. Då brukade han kasta en blick åt ena eller andra sidan, på mamma eller mig, och blinka vänligt åt oss och fortsätta arbeta neråtböjd, med ansiktet sänkt, medan himlen stirrade på hans rygg.

Den kvällen satt vi i den mekaniska soffgungan på verandan och den gungade oss och blåste en vind på oss och sjöng för oss. Det var sommar och månsken och vi drack lemonad och höll de kalla glasen i händerna, och pappa läste stereotidningarna som var instuckna i den speciella hatt som man satte på huvudet och som vände de mikroskopiska sidorna framför förstoringslinsen om man blinkade tre gånger i följd. Pappa rökte cigarretter och berättade för mig hur det var på den tiden han var pojke, år 1997. Efter en stund sade han, som han alltid hade sagt : »Varför är du inte ute och sparkar boll, Doug?»
   Jag sade ingenting men mamma sade : »Det gör han om kvällarna när du inte är hemma.»
   Pappa tittade på mig och sedan, för första gången den dagen, på himlen. Mamma iakttog honom alltid när han tittade på stjärnorna. Första dagen och kvällen när han kom hem, brukade han inte titta mycket på himlen. Jag tänkte på hur han arbetade i trädgården och gjorde det så ursinnigt att han nästan körde ner ansiktet i jorden. Men andra kvällen tittade han lite mer på stjärnorna. Mamma var inte så särskilt rädd för himlen om dagen utan det var kvällsstjärnorna hon ville stänga av, och ibland kunde jag nästan se hur hon i tankarna sträckte ut handen mot en strömbrytare men utan att nånsin hitta den. Och tredje kvällen satt pappa kanske här ute på verandan till långt efter det att vi var klara att gå och lägga oss och då kunde jag höra mamma ropa in honom, alldeles som hon ropade in mig från gatan ibland. Och då hörde jag pappa koppla på fotocellåset i dörren med en suck. Och nästa morgon vid frukosten kastade jag en blick ner och där såg jag den lilla svarta väskan stå vid hans fötter medan han bredde smör på sitt rostade bröd, och mamma sov fortfarande.
   »Jaha, Doug, på återseende», brukade han säga och vi skakade hand.
   »Om ungefär tre månader?»
   »Just det ja.»
   Och han gick sin väg nerför gatan, tog ingen helikopter eller bil eller buss utan gick bara med uniformen gömd i sin lilla väska som han stuckit under armen; han ville inte att någon skulle tycka att han var högfärdig över att vara Raketman.
   En timme senare brukade mamma komma ut och äta sin frukost, en enda skiva rostat bröd utan smör.
   Men nu var det i kväll, den första kvällen, den sköna kvällen, och han tittade inte alls mycket på stjärnorna. »Låt oss åka till televisionstivolit», sade jag.
   »En finfin idé», sade pappa.
   Mamma smålog mot mig.
   Och vi rusade i väg till stan i en helikopter och tog pappa med oss på tusen olika nöjesanordningar för att hålla kvar hans ansikte och huvud nere hos oss och hindra honom att titta nån annanstans. Och medan vi skrattade åt det roliga och såg allvarliga ut åt det allvarliga tänkte jag : Min pappa flyger till Saturnus och Neptunus och Pluto men han har aldrig med sig presenter tillbaka till mig. Andra pojkar med pappor som reser ut i rymden får bitar av malm från Callisto och svarta meteorstenar eller blå sand. Men jag måste byta med de andra pojkarna för att få den samling av klippstycken från Mars och sand från Merkurius som fyllde mitt rum och som pappa aldrig ville säga något om.
   Ibland brukade han ha med något till mamma, mindes jag. En gång planterade han några solrosor från Mars på vår gård, men sedan han hade varit borta en månad och solrosorna hade blivit höga, sprang mamma en dag ut och klippte ner dem allihop.
   När vi stannade framför en av de tredimensionella montrarna gjorde jag automatiskt pappa den fråga som jag alltid gjorde honom :
   »Hurdant är det därute i rymden?»
   Mamma gav mig en förskräckt blick. Det var för sent.
   Pappa stod stilla minst en halv minut och försökte finna ett svar och sedan ryckte han på axlarna.
   »Det är det allra bästa i ett helt liv av det bästa.» Sedan kom han ihåg sig. »Ja, egentligen är det ingenting alls. Rena rutinen. Du skulle inte trivas med det.» Han iakttog mig oroligt.
   »Men du vänder alltid tillbaka dit.»
   »Det är en vana.»
   »Vart ska du nästa gång?»
   »Det har jag inte bestämt än. Jag ska fundera på saken.»
   Han funderade alltid på saken. På den tiden var det ont om raketpiloter och han kunde välja efter behag och ta det uppdrag som tilltalade honom. Tredje kvällen efter hemkomsten kunde man se hur han vrakade och valde bland stjärnorna.
   »Kom», sade mamma, »nu åker vi hem.»
   Det var fortfarande tidigt när vi kom hem. Jag ville att pappa skulle sätta på sig uniformen. Det borde jag inte ha bett om — det gjorde alltid mamma olycklig — men jag kunde inte låta bli. Jag tjatade på honom, fast han alltid hade vägrat göra det. Jag, hade aldrig sett honom i den, och till slut sade han : »All right då.»
   Vi väntade i vardagsrummet medan han for upp till övre våningen i luftkanalen. Mamma betraktade mig dystert, som om hon inte kunde tro att, hennes egen son kunde handla så mot henne, Jag tittade bort. »Förlåt», sade jag.
   »Du hjälper mig inte alls», sade hon. »Inte det minsta.» Strax efteråt hördes ett susande i luftkanalen.
   »Här har ni mig», sade pappa lugnt.
   Vi tittade på honom i hans uniform.
   Den var blanksvart med silverknappar och silverkantband ner till klackarna på de svarta skorna, och det såg ut som om någon hade skurit ut armarna och benen och kroppen ur en svart nebu losa som några matta stjärnor lyste fram igenom. Den satt lik snävt som en handske sitter på en smal lång hand och den Tuktad. sval luft och metall och rymd. Den luktade eld och tid.
   Pappa stod mitt i rummet och smålog osäkert.
   »Vänd dig om», sade mamma.
   Hennes ögon var tankfulla när hon betraktade honom.
   När han var borta, talade hon aldrig om honom. Hon sade aldrig ett ord om någonting utom vädret eller om hur jag såg ut om halsen och att jag behövde använda en tvättlapp på den eller om att hon inte fick sova om nätterna. En gång sade hon att det var för ljust om nätterna.
   »Men månen är inte uppe den här veckan», sade jag. »Stjärnorna lyser», sade hon.
   Jag gick till butiken och köpte henne några mörkare, grönare gardiner. Medan jag låg i min säng om kvällen kunde jag höra, hur hon drog ner dem ända till fönsterbrädet. Det blev ett långdraget frasande ljud.
   En gång försökte jag klippa gräsmattan.
   »Nej.» Mamma stod i dörren. »Ställ in gräsklipparen.»
   Så gräset fick växa tre månader åt gången utan att klippas. Pappa klippte det när han kom hem.
   Hon ville inte låta mig göra nånting annat heller, som att reparera den elektriska frukostberedaren eller den mekaniska bokläsaren. Hon sparade på allting, som till jul. Och sedan fick jag se pappa hamra och knåpa, och han log alltid under sitt arbete och mamma log åt honom och var lycklig.
   Nej, hon pratade aldrig om honom när han var borta. Och vad pappa beträffar, så gjorde han aldrig nånting för att få kontakt med oss tvärsöver de många miljonerna kilometrar. En gång sade han : »Om jag ringde till er, skulle jag vilja vara hos er. Jag skulle inte vara lycklig.»
   En gång sade pappa till mig : »Din mamma behandlar mig ibland som om jag inte var här — som om jag var osynlig.»
   Jag hade sett henne göra det. Hon tittade alldeles förbi honom, över hans axel, på hans haka eller händer men aldrig in i hans ögon. Om hon verkligen såg honom in i ögonen, var hennes egna ögon täckta av en hinna som hos ett djur när det ska till att somna. Hon sade ja på de rätta ställena och smålog men alltid en halv sekund senare än man hade väntat sig.
   »Jag finns inte till för henne», sade pappa.
   Men andra dagar var hon hos oss och han fanns till för henne, och de höll varandra i hand och promenerade runt kvarteret eller åkte ut, och då flög mammas hår i luften bakom henne som på en flicka, och hon kopplade av alla de mekaniska hjälpmedlen i köket och bakade otroliga tårtor och pajer och kakor åt honom och såg honom djupt in i ögonen och hennes leende var äkta. Men vid slutet av såna dagar, då han fanns till för henne, brukade hon alltid gråta. Och pappa stod där hjälplös och tittade sig omkring i rummet som för att finna förklaringen men fann den aldrig.
   Pappa vände sig långsamt runt i uniformen för att vi skulle få titta.
   »Vänd dig om igen», sade mamma.

Nästa morgon kom pappa inrusande i huset med händerna fulla av biljetter. Skära raketbiljetter till Californien, blå biljetter till Mexico.
   »Raska på!» sade han. »Vi ska köpa engångskläder och bränna upp dem när de är smutsiga. Titta här, vi tar tolvraketen till Los Angeles, tvåhelikoptern till Santa Barbara, nioplanet till Ensenada och övernattar där!»
   Och vi reste till Californien och uppför och nerför Stilla havskusten i en och en halv dag och slog oss äntligen ner på sandstranden i Malibu om kvällen för att steka wienerkorv. Pappa lyssnade alltid eller sjöng eller iakttog allt runt omkring sig, klamrade sig fast vid saker och ting som om världen var en centrifug och roterade så snabbt att han kunde slungas bort från oss när som helst.
   Sista eftermiddagen i Malibu var mamma uppe på hotellrummet. Pappa låg en lång stund bredvid mig på sanden i det heta solskenet. »Ah», suckade han, »det här är livet.» Hans ögon var lätt slutna, han låg på rygg och njöt av solen. »Man saknar det här», sade han.
   Han menade förstås »ombord på raketen». Men han sade aldrig »raketen» eller nämnde raketen eller allt det som man inte kunde få ombord på raketen. Man kunde inte få en salt bris över klipporna eller en blå himmel eller en gul sol eller mammas mat. Man kunde inte prata med sin fjortonåriga pojke ombord på en raket.
   »Nu börjar vi», sade han till slut.
   Och jag visste att nu skulle vi prata som vi alltid hade pratat, tre timmar i sträck. Hela eftermiddagen skulle vi ligga och småprata med varandra i det loja solskenet om mina skolbetyg, om hur högt jag kunde hoppa, hur fort jag kunde simma.
   Pappa nickade var gång jag sade nåt och log och klappade mig gillande lätt på bröstet. Vi pratade. Vi pratade inte om raketer eller rymden utan vi pratade om Mexico, där vi en gång hade åkt omkring i en gammal bil, och om fjärilarna som vi hade fångat i det gröna varma Mexicos regnskogar mitt på dagen. Vi såg hundratals fjärilar pressas mot vår kylare där de dog med fladdrande blå och karmosinröda vingar som skälvde och ryckte och var en vacker men sorglig syn. Vi pratade om sånt i stället för om det som jag ville prata om. Och han lyssnade till mig. Det var det han gjorde, som om han försökte fylla sig själv med alla de ljud han kunde höra. Han lyssnade till vinden och den hävande oceanen och min röst, hela tiden med hänförd uppmärksamhet, med en koncentration som nästan utestängde själva de fysiska kropparna och behöll endast ljuden. Han blundade för att lyssna. Jag brukade se honom lyssna till gräsklipparen när han klippte gräset för hand i stället för att använda fjärrkontrollen, och jag brukade se honom lukta på det klippta gräset när det sprutade upp mot honom bakom gräsklipparen i en grön fontän.
   »Doug», sade han vid femtiden på eftermiddagen då vi plockade upp handdukarna och gick tillbaka längs stranden, tätt intill bränningen, »jag vill att du ska lova mig en sak.»
   »Vad då?»
   »Bli aldrig raketman.»
   Jag stannade.
   »Jag menar allvar», sade han. »För när man är därute vill man vara här, och när man är här vill man vara därute. Börja inte med det. Låt det inte slå rot i dig.»
   »Men ...»
   »Du vet inte hurdant det är. Varenda gång jag är därute tänker jag att om jag nånsin kommer tillbaka till Jorden igen, ska jag stanna kvar där, jag ska aldrig mer ge mig ut. Men jag ger mig ut och jag misstänker att det kommer jag alltid att göra.»
   »Jag har länge tänkt på att bli raketman», sade jag.
   Han hörde mig inte. »Jag försöker stanna kvar här. I lördags, när jag kom hem, började jag göra mitt yttersta för att kunna stanna kvar här.»
   Jag kom ihåg hur han hade svettats ute i trädgården och alla resorna och allt som han sysslade med och lyssnade på och jag visste att han gjorde det för att övertyga sig själv om att havet och städerna och landet och hans familj var det enda verkliga och goda. Men jag visste var han skulle vara i kväll : på vår veranda och titta på Orions bälte.
   »Lova mig att du inte ska bli likadan som jag», sade han. Jag tvekade ett tag. »Okay», sade jag.
   Han tog i hand på det. »Du är en bra pojke», sade han.

Vi fick en fin middag den kvällen. Mamma hade skyndat omkring i köket med händerna fulla av kanel och deg, och, grytor
   och kastruller och stekpannor hade slamrat och nu ångade en stor kalkon på bordet med alla tillbehör, tranbärssås, ärtor och pumpapaj.
   »I mitten av augusti?» sade pappa häpen.
   »Du kommer inte att vara här på Thanksgiving Day.»
   »Nej, det är sant.»
   Han luktade på den. Han lyfte locket på varje karott och lät aromen ånga över sitt solbrända ansikte. För varje rätt sade han : »Ah!» Han tittade på rummet och sina händer. Han stirrade på väggens tavlor, på stolarna, bordet och mig och mamma. Han harklade sig. Jag såg hur han fattade sitt beslut. »Lilly?»
   »Ja?» Mamma tittade tvärsöver bordet som hon hade dukat till en underbar fälla av silver, till en förunderlig fallgrop, fylld av sås, där hennes man likt ett kämpande djur från forntiden som fastnat i en asfaltgrop äntligen skulle kunna fångas och hållas kvar för att stirra ut genom ett galler av gaffelben, trygg för alltid. Hennes ögon gnistrade.
   »Lilly», sade pappa.
   Fortsätt, tänkte jag upphetsat. Säg det fort, säg att du ska stanna hemma för alltid den här gången och aldrig resa bort; säg det!
   Just då skar ljudet av en passerande helikopter genom rummet och fönsterrutan vibrerade kristallklingande. Pappa kastade en blick på fönstret.
   Där syntes de blå aftonstjärnorna och den röda planeten Mars steg upp i öster.
   Pappa tittade på Mars en hel minut. Sedan sträckte han blint ut handen mot mig. »Kan jag få lite ärter», sade han.
   »Ursäkta mig», sade mamma, »jag ska gå efter lite bröd.» Hon rusade ut i köket.
   »Men brödet står ju redan på bordet», sade jag.
   Pappa tittade inte på mig när han började äta.

Den natten kunde jag inte sova. Klockan ett på morgonen kom jag ner och månskenet låg som is över alla hustaken och daggen glittrade i ett snötäcke på vårt gräs. Jag stod i dörren i mina pyjamas och kände den varma nattvinden och sedan märkte jag att pappa satt i den mekaniska soffgungan och gungade sakta. Jag kunde se hans bakåtlutade profil och han såg stjärnorna välva sig över himlen. Hans ögon liknade grå kristaller och månen speglades i dem båda.
   Jag gick ut och satte mig bredvid honom' .
   Vi gungade en stund i gungan.
   Till sist sade jag : »Hur många olika sätt kan man dö på ute i rymden?»
   »En miljon.»
   »Säg några.»
   »Man blir träffad av meteorerna. Luften går ur ens raket. Eller kometer rycker en med sig. Hjärnskakning. Kvävning. Explosion. Centrifugalkraften. För stor acceleration. För liten. Hettan, kölden, solen, månen, stjärnorna, planeterna, asteroiderna, planetoiderna, strålningen ...»
   »Och blir man begravd?»
   »De hittar en aldrig.»
   »Vart tar man vägen?»
   »Miljarder kilometer bort. Flygande gravar, kallas det. Man blir en meteor eller en planetoid som för evigt färdas genom rymden.»
   Jag sade ingenting.
   »En sak till», sade han. »Den är snabb ute i rymden. Döden. Den inträffar med ens. Man tynar inte bort. För det mesta vet man inte ens om den. Man är död och så är det inte mer med den saken.»
   Vi gick upp och lade oss.

Det var morgon.
   Pappa stod i dörren och lyssnade till den gula kanariefågeln
   som sjöng i sin förgyllda bur.
   »Jaha, jag har fattat mitt beslut», sade han. »Nästa gång jag
   kommer hem, så blir det för att stanna.»
   »Pappa!» sade jag.
   »Hälsa mamma det när hon stiger upp», sade han.
   »Menar du det?»
   Han nickade allvarligt. »Vi ses om tre månader ungefär.»
   Och därmed gick han sin väg nerför gatan med sin uniform i dess hemlighetsfulla väska, och han visslade och tittade på de höga träden och plockade gula bär av chinaberrybusken när han gick förbi och kastade dem framför sig medan han försvann in i den tidiga morgonens ljusa skuggor .

Jag frågade mamma om en del saker den morgonen sedan pappa hade varit borta ett par timmar. »Pappa sa att ibland uppför du dig som om du varken ser eller hör honom», sade jag.
   Och då förklarade hon lugnt allting för mig.
   »När han reste ut i rymden för tio år sen sa jag till mig själv : 'Han är död.' Eller så gott som död. Så jag tänker mig att han är död. Och när han kommer tillbaka tre eller fyra gånger på året, är det inte alls han utan det är ett litet vackert minne eller en dröm. Och om ett minne bleknar bort eller en dröm upphör, så kan det inte göra hälften så ont. Så för det mesta tänker jag mig honom som död ...»
   »Men andra gånger ...»
   »Andra gånger kan jag inte behärska mig. Jag bakar pajer och behandlar honom som om han levde, och då gör det ont. Nej, det är bättre att tänka sig att han inte har varit här på tio år och att jag aldrig ska få se honom igen. Då gör det inte så ont.»
   »Sa han inte att nästa gång skulle han slå sig till ro?»
   Hon skakade långsamt på huvudet. »Nej, han är död. Det är jag mycket säker på.»
   »Då kommer han att vakna till liv igen», sade jag.
   »För tio år sen», sade mamma, »tänkte jag : Tänk om han dör på Venus? Då kommer vi aldrig att kunna se Venus igen. Tänk om han dör på Mars? Vi kommer aldrig mer att kunna titta på Mars, alldeles röd uppe på himlen, utan att vilja gå in och stänga dörren. Eller om han dog på Jupiter eller Saturnus eller Neptunus? De nätter då de planeterna stod högt uppe på himlen, skulle vi inte vilja ha nånting att göra med stjärnorna.»
   »Nej, kanske det», sade jag.

Meddelandet kom dagen därpå.
   Budet gav det till mig och jag läste det stående på verandan. Solen var på väg ner. Mamma stod i nätdörren bakom mig och såg hur jag vek ihop meddelandet och stoppade det i fickan.
   »Mamma», sade jag.
   »Tala inte om nånting för mig som jag redan vet», sade hon. Hon grät inte.
   Tja, det blev inte Mars och det blev inte Venus och det blev inte Jupiter eller Saturnus som tog livet av honom. Vi skulle slippa tänka på honom var gång. Jupiter eller Saturnus eller Mars lyste upp kvällshimlen.
   Det var något helt annat.
   Hans raketskepp hade störtat in i solen.
   Och solen var stor och vild och skoningslös och den fanns alltid uppe på himlen och man kunde inte komma ifrån den.
   Så att länge efter min fars död sov min mor hela dagarna och ville inte gå ut. Vi åt frukost vid midnatt och lunch klockan tre på morgonen och middag åt vi klockan sex på morgonen då allt var dimmigt och kallt. Vi gick på biografer som spelade dygnet runt och vi lade oss i soluppgången.
   Och under lång tid gick vi ut och promenerade endast såna dagar då det regnade och inte fanns någon sol.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Rocket Man" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki