Fandom

Svenskanoveller Wiki

Randolph Carters redogörelse

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer3 Share

Av H. P. Lovecraft
Lovecraft 1.png
Mina herrar, jag kan bara upprepa att era förhör inte tjänar någonting till. Håll kvar mig här för evigt om ni vill; spärra in mig eller avrätta mig om ni måste ha ett offer för att blidka den illusion ni kallar rättvisa, men jag kan inte berätta mer än jag redan har gjort. Allt som jag minns har jag talat om för er så uppriktigt som man kan begära. Jag har inte förvrängt eller förtigit något, och om ett eller annat fortfarande är oklart så beror det enbart på det mörka moln som har sänkt sig över mitt medvetande — molnet och de obestämda fasor som har orsakat det.
   Än en gång förklarar jag att jag inte vet vad som har hänt Harley Warren, fast jag tror — jag nästan hoppas att han vilar i fridfull glömska, om något så välsignat finns någonstans. Det är sant att jag i fem år har varit hans bäste vän och delvis har medverkat i hans fasansfulla utforskningar av det okända. Jag tänker inte förneka, även om mitt minne är osäkert och otydligt, att ert vittne kan ha sett oss tillsammans. på vägen från Gainsville och att vi gick mot Cypressträsket klockan halv tolv den där hemska natten. Att vi bar på lyktor, spadar och en egendomlig rulle metalltråd med vidhängande instrument är jag till och med beredd att intyga; för alla de sakerna spelade en roll i den enda ohyggliga scen som har bränt sig fast i mitt förvirrade minne. Men i fråga om vad som hände efteråt, och hur det kom sig att man hittade mig ensam och omtöcknad i utkanten av träsket följande morgon, så måste jag bestämt vidhålla att jag inte vet något mer än det som jag gång på gång har berättat för er. Ni säger till mig att det inte finns något i träsket eller dess omgivningar som kunde ha tjänat som inramning för den där fruktansvärda episoden. Jag svarar att jag inte känner till någonting annat än det jag såg. Kanske var det en synvilla eller mardröm — jag hoppas innerligt att det var en synvilla eller mardröm — men det är det enda jag minns av vad som hände under de där fruktansvärda timmarna sedan vi hade lämnat mänsklig bebyggelse bakom oss. Och anledningen till att Harley Warren inte kom tillbaka är något som bara han eller hans ande — eller någonting obeskrivligt som jag inte har ord för — kan tala om.
   Som jag redan har sagt kände jag väl till Harley Warrens studium av det ockulta, och deltog i viss mån i det. I hans enorma samling märkliga, sällsynta böcker om förbjudna ämnen har jag läst alla som är skrivna på språk jag behärskar; men de är fåtaliga i jämförelse med de som är på språk som jag inte förstår. Jag tror att de flesta är på arabiska; och den djävulsinspirerade bok som blev slutet på allt — den bok som han hade i fickan när han försvann från denna värld — var skriven på ett alfabet som jag inte har sett någon annanstans. Warren ville aldrig tala om för mig vad det stod i den boken. Vad arten av vårt forskningsarbete angår — måste jag upprepa en gång till att jag inte längre riktigt förstår vad vi höll på med? Jag tycker att det är en nåd att jag inte gör det, för det var fruktansvärda undersökningar, som jag snarare ägnade mig åt av motvillig fascination än av verklig böjelse. Warren dominerade mig alltid, och ibland var jag rädd för honom. Jag minns hur jag rös åt hans ansiktsuttryck på kvällen före den ödesdigra händelsen, när han pratade så oupphörligt om sin teori, om varför somliga lik inte förmultnar utan förblir fasta och trinda i sina gravar i tusen år. Men jag är inte rädd för honom nu, för jag misstänker att han har upplevt fasor som jag inte kan föreställa mig. Nu är jag rädd för hans del.
   Ytterligare en gång säger jag att jag inte har någon klar uppfattning om vad vårt syfte var den där natten. Det är säkert att det hade mycket att göra med någonting i boken som Warren hade med sig — den där urgamla boken med otydbara skrivtecken som han hade fått från Indien en månad innan — men jag svär på att jag inte vet vad det var vi väntade oss att finna. Ert vittne säger att han såg oss klockan halv tolv på Gainsvillevägen och att vi var på väg mot Cypressträsket. Det stämmer antagligen, men jag har inget klart minne av det. Den bild som har etsat sig fast i min själ är helt betingad av fruktan, och tidpunkten måste ha varit långt efter midnatt, för en tynande månskära stod högt på den töckenhöljda himlen.
   Platsen var en urgammal begravningsplats, så gammal att jag darrade inför de många tecknen på att tallösa år hade förgått där. Det var en djup, fuktig sänka som var överväxt med tovigt gräs, mossa och egendomliga krypväxter, och över vilken det svävade en obestämbar stank som min fantasi orimligt nog förknippade med ruttnande sten. Överallt syntes tecken på vanvård och förfall, och jag tycktes ansättas av en föreställning om att Warren och jag var de första levande varelser som bröt århundradens dödstystnad. Över dalens kant kikade en blek, avtagande måne in genom vidriga dunster som tycktes komma från monstruösa katakomber, och i dess svaga, darrande strålsken urskilde jag en motbjudande samling åldriga gravhällar, urnor, kenotafer och mausoleifasader, som alla var förvittrade, mossbelupna och fuktfläckade och som delvis doldes av den osunda vegetationens alltför stora yppighet.
   Mitt första tydliga minne av min egen närvaro i denna ohyggliga nekropol är att jag tillsammans med Warren stannade framför en till hälften utplånad grift och att vi lade ifrån oss ett antal föremål som vi tydligen hade burit på. Jag lade nu märke till att jag höll en lykta och två spadar, medan min kamrat var utrustad med en likadan lykta och en fälttelefon. Inte ett ord yttrades, för tydligen kände vi till platsen och den uppgift som väntade oss. Utan dröjsmål tog vi spadarna och började röja undan gräset, rankorna och den ditblåsta jorden från den flata, ålderdomliga gravvården. Sedan vi frilagt hela ytan, som bestod av tre väldiga granithällar, gick vi ett stycke bakåt för att överblicka gravlotten; och Warren tycktes göra vissa uträkningar i huvudet. Sedan gick han tillbaka till graven och försökte med spaden som hävstång bända upp den häll som låg närmast en stenhög som en gång i tiden kunde ha varit en minnesvård. Han lyckades inte med det och tecknade åt mig att hjälpa honom. Till sist fick vi med förenade krafter loss stenen, som vi lyfte upp och stjälpte över åt ena sidan.
   Där den undanvräkta stenen hade legat syntes en svart öppning, ur vilken sådana vämjeliga dunster strömmade ut att vi med fasa ryggade undan. Efter en stund närmade vi oss emellertid åter hålet och upptäckte att odören nu var mindre svåruthärdlig. Skenet från våra lyktor föll på det översta av en stentrappa som dröp av något avskyvärt blodvar från jordens inre och hade fuktiga jordväggar bemängda med salpeter. Och i det sammanhanget har jag mitt första minne av att vi talade med varandra. Warren talade en lång stund till mig med sin välljudande tenorröst, en röst som var egendomligt oberörd av vår hemska omgivning.
Lovecraft 2.png

   "Jag beklagar att jag måste be dig stanna kvar uppe på marken", sade han, "men det skulle vara brottsligt att låta en person med så klena nerver som du gå ner där. Du kan inte ana, inte ens efter vad du har läst och jag har berättat för dig, vilka saker jag kommer att bli tvungen att se och göra. Det är en fruktansvärd uppgift, Carter, och jag tvivlar på att någon som inte är av järn kan genomföra den och komma upp igen levande och med förnuftet i behåll. Jag vill inte såra dig, och gudarna ska veta att jag gärna skulle vilja ha dig med; men på sätt och vis är ansvaret mitt, och jag kan inte släpa med mig ett nervknippe som du ner till något som antagligen blir din död eller gör dig vansinnig. Jag säger dig att du inte kan föreställa dig hurdant det verkligen är! Men jag lovar att tala om allt som händer för dig i telefonen — som du ser finns här tillräckligt mycket telefontråd för att den ska räcka till jordens medelpunkt och tillbaka igen!"
   I minnet kan jag fortfarande höra dessa lugna ord, och jag minns fortfarande mina invändningar. Tydligen var jag oerhört angelägen om att följa med min vän ner i underjorden, men han var orubblig. På ett stadium hotade han med att inställa hela företaget om jag fortsatte att envisas: en hotelse som visade sig effektiv, eftersom han ensam hade nyckeln till alltsammans. Allt detta minns jag fortfarande trots att jag inte längre vet vad det var vi letade efter. Sedan han hade fått mitt motvilliga samtycke till sin plan tog Warren upp rullen med telefonkabel och justerade instrumenten. På en nick från honom tog jag ett av dem och satte mig på en åldrig, missfärgad gravsten nära öppningen som vi just hade blottat. Sedan skakade han hand med mig, tog kabelrullen över axeln och försvann ner i det där obeskrivliga benhuset.
   I en minut såg jag ljuset från hans lykta och hörde rasslet när han lade ut kabeln efter sig; men sedan försvann ljuset plötsligt, som om han hade kommit till en sväng i trappan, och ljudet dog bort nästan lika snabbt. Jag var ensam, men ändå knuten till de okända djupen av de där magiska kar-delarna' vilkas isolerade yta var grön under de matta strålama från den tynande månskäran.
   Jag tittade ideligen på min klocka i skenet från lyktan och lyssnade med feberaktig oro i telefonluren; men i över en kvart hörde jag ingenting. Sedan kom det ett svagt klickande från instrumentet, och jag anropade min vän med spänd röst. Trots min oro var jag inte beredd på de ord som kom från det kusliga valvet i tonfall som var mer uppskakande och skälvande än jag någonsin tidigare hade hört från Harley Warren. Han som så lugnt hade lämnat mig en liten stund innan ropade nu nerifrån i en darrande viskning som var mer förfärlig än det högsta skrik:
   "Gud! Om du kunde se vad jag ser nu!"
   Jag förmådde inte svara. Mållös kunde jag bara vänta. Sedan hördes åter den nästan vanvettiga rösten:
   "Carter, det är fruktansvärt — monstruöst — otroligt!"
   Denna gång svek mig inte rösten, och jag ställde en ström av upphetsade frågor. Förfärad upprepade jag gång på gång: "Warren, vad är det? Vad är det?"
   På nytt hördes min väns röst, fortfarande hes av fruktan och nu också med en skiftning av förtvivlan.
   "Jag kan inte tala om det, Carter! Det är så fullständigt otänkbart — jag vågar inte tala om det — ingen människa kan känna till det och fortsätta leva — Gode Gud! Jag hade aldrig kunnat tänka mig det här!"
   Åter blev det tyst, med undantag för min störtflod av frågor, som vid det här laget var fullständigt osammanhängande. Sedan kom Warrens röst i ett tonläge av ännu vildare förfäran:
   "Carter! För Guds skull, lägg tillbaka stenhällen och fly från det här om du kan! Fort — lämna alltihop och se till att komma bort härifrån — det är din enda chans! Gör som jag säger, och be inte om några förklaringar!"
   Jag hörde honom, men kunde ändå bara upprepa mina desperata frågor. Runt omkring mig fanns gravarna och mörkret och skuggorna, under mig någon fara som den mänskliga fantasin inte kunde föreställa sig. Men min vän befann sig i större fara än jag, och trots min rädsla kände jag mig svagt förorättad av att han trodde mig vara i stånd att överge honom under sådana förhållanden. Det kom fler klickanden, och efter en paus ett ömkansvärt rop från Warren:
   "Stick! För Guds skull, lägg tillbaka hällen och stick."
   När jag hörde min uppenbarligen panikslagne kamrat använda skolpojksslang tycktes det återge mig handlingsförmågan. Jag fattade ett beslut och ropade det till honom: "Warren, ta dig samman! Jag kommer ner!" Men då ändrades min åhörares tonfall till ett tjut av fullständig förtvivlan:
   "Gör det inte! Du begriper inte! Det är för sent — och mitt eget fel. Lägg tillbaka hällen och spring — det finns inget annat som du eller någon annan över huvud taget kan göra nu!"
   Rösten ändrades på nytt. Den här gången blev den mjukare, som om den uttryckte hopplös uppgivenhet. Likväl var den fortfarande spänd av oro för mig.
   "Fort — innan det är för sent!"
   Jag försökte ignorera honom, försökte rycka upp mig ur den förlamning som hade drabbat mig och uppfylla mitt löfte om att rusa ner och hjälpa honom. Men när nästa viskning hördes från honom var jag kvar på samma plats, fjättrad med bojor av pur skräck.
   "Carter — skynda dig! Det tjänar ingenting till — du måste ge dig av — bättre att en än att två — stenhällen —"
   En paus, fler klickanden, sedan Warrens svaga röst: "Nästan över nu — gör det inte värre — täck över den förbannade trappan och spring för livet — du förlorar tid hej då, Carter — dig kommer jag inte att se igen."
   Här steg Warrens viskning till ett skrik, ett skrik som gradvis övergick i ett tjut fullt av alla tidsåldrars samlade fasa —
   "Fan ta de helvetiska varelserna — legioner — min Gud! Stick! Stick! STICK!"
   Sedan blev det tyst. Jag kan inte säga i hur många oändliga eoner jag satt alldeles lamslagen och viskade, mumlade, ropade, skrek i telefonluren. Gång på gång under dessa eoner viskade och muttrade, ropade, skrek och tjöt jag: "Warren! Warren! Svara mig — är du där?"
   Och sedan drabbades jag av den allra största fasan — det där otroliga, otänkbara, nästan obeskrivliga. Jag har berättat att eoner tycktes förgå sedan Warren skrikit ut sin sista förtvivlade varning, och att den gruvliga tystnaden sedan endast bröts av mina egna rop. Men efter ett tag hördes det nya klickanden i luren, och jag spände hörseln. På nytt ropade jag: "Warren, är du där?" och som svar fick jag höra det som har förmörkat mitt förnuft. Mina herrar, jag försöker inte ge någon förklaring på det där — på den där rösten — och inte heller är det lönt att jag försöker beskriva den i detalj, eftersom de första orden fick mig att förlora medvetandet och åstadkom ett psykiskt tomrum som varade ända fram till den stund då jag vaknade upp på sjukhuset. Ska jag säga att rösten var djup; ihålig; darrande; avlägsen; ojordisk; omänsklig; okroppslig? Vad ska jag säga? Den var det sista jag upplevde, och det sista i min historia. Jag hörde den, och förlorade medvetandet hörde den där jag satt som förstenad på den där okända begravningsplatsen i sänkan, bland de förvittrade stenarna och förfallna gravarna, den toviga vegetationen och de giftiga dunsterna — hörde hur den kom upp från de nedersta djupen i den där fördömda öppna griften medan jag såg formlösa, likfrossande skuggor dansa under en vedervärdig avtagande måne.
   Och det här är vad den sade:
   "Din dåre, Warren är DÖD!"

Originalets titel: The Statement of Randolph Carter. Den publicerades första gången i The Vagrant, maj 1920.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki