Fandom

Svenskanoveller Wiki

Rasputin dansar

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Heidi von Born

   DET FINNS ANSIKTEN SOM MAN MINNS från det allra första mötet, ansikten som inte förändras trots att åren går. Man minns människan som hon var vid det första mötet.
   Min släkting Ingi, som egentligen hette Ingrid, var en sådan människa. Jag var nio år. Min mamma hade dött för några månader sedan. Jag hade skickats till ett främmande land, hade fått lämna mitt hem och min pappa. Allt omkring mig var mörker. Jag satt på en hård stol i ett stort rum. Jag satt där och försökte tänka på Tegnérlunden i Vasastan. Jag tyckte inte om någon enda människa i det där stora rummet. Alla talade så högt och var ovänliga. Många av damerna var släkt med pappa, de var hans halvsyskon men jag satt på min hårda stol och kallade dem tyst, tyst styvsyskon för de var så elaka och högfärdiga.
   Jag brydde mig inte om den där tanten i grönt som öppnade sin stora väska och sa att hon hade något att ge mig. Jag fick välja men bara en.
   Jag trodde det handlade om gott och var lagom intresserad. Men damen tog fram några små keramikdjur. Det var svårt att inte tycka om dem. Jag valde en groda som såg ut att längta hem.
   Tanten sa med ljus röst att hon hette Ingi. En dag skulle hon berätta hur det var i Sankt Petersburg. Hon hade också fått lämna sitt hem.
   Hon hade ljust hår som bubblade vid öronen. Hon var vänlig och lite andfådd. Hon hade så mycket att berätta. Hennes ögon lyste. Och lite senare fick jag höra om hur det var när hon var på bal hos tsaren
   Nikolaj den andre och blev uppbjuden av en trollkarl som hette Rasputin. Namnet lät som när man tänder eld på en tändsticka, rsschh ... RASPUTIN ...

   PERSONER:

   NATALIE, 6 år. I verkligheten, INGI.
   MADEMOISELLE, i obestämd fyrtiårsålder
   MAMAN, 38 år

   Plats och tid: Sankt Petersburg 1916
   (Spröd men hård menuettmusik som sakta tonas ner under första stycket)

   Inledning:

   NATALIE: Nu är månen så där hård och sträng igen utanför fönstret. Det är tredje natten å rad och Papa har lärt mig vad det betyder. Nu blir det bara kallare. Och kallare och kallare! Jag tycker det räcker men det ska man inte tänka högt för då blir det bara ännu kallare. Och egentligen är det vackert, för nu ligger månen som en stor hand mot rutan och det gör ingenting för jag vet hur allting bakom handen ser ut, ändå. Så många gånger har ju Mademoiselle tvingat mig att rita av träden nere vid gatan. Att rita träd är rätt tråkigt, det är roligare att försöka sig på små djur som till exempel Mamans kanariefågel Valentin, fast den pickar med näbben så mycket och sitter aldrig stilla, eller kökskatten Murrie, som mest ligger och sover och är alldeles för orörlig. Men det blir träd för Mademoiselle tycker att träden är så fantastiska, flera hundra år gamla och så friska! Jag brukar tänka att
   det inte är så konstigt att träden är friska! Dom kan ju inte bli förkylda eller få reumatism som människor, det är väl klart att dom är friska. Men Mademoiselle säger att dom kommer att leva i minst hundra år till och tänk på allt dom får se, men då säger jag att dom inte berättar någonting för dom kan ju inte tala och vad ska vi med allt som dom vet, men inte kan säga. Mademoiselle sätter mig att rita lönnens näsor och tycker att trädens berättelser ligger i susandet. Det hör jag förstås och jag brukar ge upp och säga att visst är det vackert, så väldigt vackert och så roligt för lönnäsorna att få sig en flygtur. Då blir hon visst nöjd fast aldrig riktigt. (Lite mer förtroligt och hemlighetsfullt.)
   Det är förstås bra om det fortsätter att vara kallt. Då finns det snö så att vi kan åka i släde till tsarens julbal. Jag ska inte tänka så mycket på det som är roligt, så roligt att jag kan spricka, det säger Papa. Han vill att jag ska tänka på skolan för först kommer arbetet, sedan leken, (härmar en vuxen röst) Jaja, det vet jag. Jag ska tänka på hur Fröken vrider huvudet med alldeles orörlig rygg, och alltid ser när jag har fått bläck på fingrarna och inte ritat floderna rätt och inte kan rita hur Ryssland når ut till havet som är porten till stora världen. Jag hör hur Fröken vrider på huvudet och siffrorna bråkar under pulpeten så att det känns som om dom var myror och klättrade upp för benen på mig och mina nollor ser fortfarande ut som spruckna ägg och det säger hon med sin dörrknarrsröst och minsann ser hon också att min fläta löst upp sig för nu har jag tuggat lite på dom små stråna under bandet så att håret löst upp sig, flätan håller på att rymma och Fröken har ögon som ser allt och hon tycker att jag inte försöker mitt bästa, men det är ju det jag gör, fast jag vill gömma mig för hennes röst. Claudine är mallig och fnissar förstås och Sergej och Ivan ser skadeglada ut, för floderna får inte plats på papperet och stiftet i pennan går av med en knix och jag får höra, att jag ska trycka mindre och skriva lättare och plumparna blir som Lilla Neva och det regnar bläck över papperet och jag får börja om och börja om och sitta fastlåst i pulpeten när alla går ut ur klassrummet och Fröken tar upp sin virknål och börjar virka och säger att hon har gott om tid, eftersom jag tycks ha det.
   (Lite mindre kavat.) Det som är roligt är så långt borta. Det ska jag inte tänka på, säger Papa. Men hur ska man kunna låta bli att tänka på allt som är roligt? Jag måste fundera på min nya sidenklänning, som jag vet att jag får i julklapp. Inte ens färgen har jag kunnat lista ut. Varje kväll när månen står utanför fönstret tänker jag på färger. Dom har försökt lura mig men jag är listig som en räv i skogen. Aila har försökt lura mig att klänningen är skär, men det vet jag är lögn. Skärt är för småbarn. Och svart eller grå kan den inte vara, det är ingen barnfärg. Jag gissar att mina nya sidenklänning kan vara blå. Då har jag tur, det har jag inte ofta men ibland. Då är den inte grå som vattnet i Lilla Neva, då är den blå som en himmel kan vara ibland på vintern om det inte snöar för mycket. Och alldeles innan jag ska somna kan jag se den framför mig. Grön! Det är annars en färg man lätt blir blek av säger Mademoiselle, det är ingen färg för små flickor som växer, brukar hon säga och då tänker jag att hon visst aldrig haft röda kinder, hon är som papper hela hon.
   Men det som är roligt tar lång tid på sig och just därför måste man tänka på det så ofta, för sedan när det händer går allting så fort så om man tänker långt i förväg på det har man roligt så mycket längre. T.ex. så här att eftersom det är mycket snö kan vi åka i släde till tsarens julbal och vi får åka i första raden för Papa är guvernör och pratar varje vecka med tsaren och tsaren är nöjd med vad min Papa säger och Papa sitter varje dag i sitt arbetsrum och skriver och han säger, att Ryssland
   är världens största land och här bor goda människor som är allvarliga och flitiga och vill sitt lands bästa som förstås inte är krig och plundringar utan arbete i gruvorna och skogarna och bergen och så säger han att t.ex. björnfällen vi har över oss i släden är ett fint exempel på hur bra också djuren har det i Ryssland. Pälsen är glänsande och tjock. Ändå var det en björn som var gammal och trött och som satt i skogen på en stubbe och väntade på den stora sömnen och nu har han inte längre ont i benen utan får vara vår fäll i släden i första raden till tsarens julbal och större ära kan ingen björn få.
   Jag har berättat om den lilla björnungen som satt i en nätbur högt uppe i luften som jag såg på torget när vi var där för att välja vackra kålhuvuden. Maman ville att jag skulle titta åt ett annat håll. Den satt däruppe i sin bur för att den skulle lära sig dansa men jag tyckte den såg ledsen ut när den tittade på sin mamma. Jag fick inte stanna så länge, Maman sa att vi hade så bråttom och att det var kallt, men jag vet nog att hon inte ville att jag skulle få idéer igen och mardrömmar och må så illa, att jag inte kunde sova i min varma säng utan måste upp och sitta vid fönstret och sjunga lite. Det får jag inte göra när jag är ensam. Men jag gör det ändå, sjunger utan att röra läpparna. En sång som går in i kroppen och sitter inne i öronen och nästan inte alls i munnen.
   (Långsammare, nästan sömnigt.) Nu är det bara två dagar kvar till tsarens julbal och redan på morgonen ska jag få öppna mitt stora paket. Jag tänker göra det så långsamt jag kan och är klänningen grön får jag väl vänja mig. Jag ska tänka på mossa. Det är en så mjuk färg, som en kudde, man kan somna i den ...

   Tsarens palats. Musik, valsmusik. (Ivrig, andfådd röst.)
   NATALIE: Jag försöker att inte titta åt Mademoiselles håll, men jag
   känner ända hit att hon är trött på att vänta. Släden är beställd till klockan elva. Maman och Papa står inte längre däruppe vid den höga trappan och tittar på oss, nu är det bara Mademoiselle som tittar på mig. Kan jag hjälpa att jag inte är van vid klänningen än! Det blå är nästan grönt och Mademoiselle säger, att jag inte får spilla på min gröna klänning men då säger jag att den visst inte är grön utan BLÅ. När hon grälar tänker jag på annat.
   Jag har ju en hemlighet. Jag är den enda i hela salen som har en hemlighet. Det känner jag. Och jag visste precis hur jag skulle göra. När han kom över golvet och styrde kursen rakt på mig var det både spännande och otäckt men jag gjorde som man lärt mig. Jag ställde mig genast upp och placerade mig en bra bit från stolen så att min nigning skulle bli djup nog. Så tittade jag rakt in i hans ögon så att han skulle veta att jag visste vem han var. Minsann visste jag det! Papa brukade tala om hans brinnande ögon och att han gjort lille tsarevitj frisk igen, när han slagit sig. Den lille har ett blod som rinner för fort, det vill inte stanna kvar i kroppen så han får inte slå sig. Det gör han visst då och då, det är därför herr Rasputin flyttat in vid hovet.
   Han luktar get säger Maman men det kan inte hjälpas. Att lukta get är också en sjukdom. Den kan han kanske inte hjälpa. (Svag valsmusik.)
   Vi dansade vals, det är det jag kan bäst. Han tyckte om att svänga runt, det märkte jag nog, men jag blev inte yr för han höll så hårt i mig. Hans ögon var som åska. Jag var glad att Maman och Papa inte såg mig. Mademoiselle stirrade förstås. Hon satt med sin tallrik med skära och bruna bebéer och ett litet glas. Jag dansade förbi med hovherren Rasputin och jag var glad över att mina fötter kände igen sina lackskor, klänningen var jag ovan vid fast den var blå som jag ville.
   Jag kände mig som ett moln. Inte hela tiden. För han pratade så
   mycket. Han och jag hade en hemlighet. (Ljud av fötter. Mademoiselle har hård, befallande röst.)
   MADEMOISELLE: Nu har hästen fått vänta i tjugo minuter. Det är hänsynslöst av dig, Natalie! Jag måste rapportera till dina föräldrar om ...
   NATALIE: Jag kommer, jag kommer!

   (Ljud av släde och hästar, snöknarr.)

   MADEMOISELLE: Har du feber, barn? Du skakar visst?
   NATALIE: (fnittrig och lite rädd) Nej, men jag har en hemlighet. Jag har ingen feber alls.
   MADEMOISELLE: Jag rapporterar allt till dina föräldrar. Vad är det du sitter och klämmer på?
   NATALIE: (tyst, lite passivt) Jag ska få en docka i morgon. Jag ska få en alldeles levande docka, en som sparkar och skriker och kissar på sig och ...
   MADEMOISELLE: Vad är det här för dumheter! Vem ska ge dig dockan om jag får fråga!
   NATALIE: (inser att hon är förlorad) Det är ... det är ... Rasputin. Han luktar inte get alls! Vi ska träffas på Petrovskijbron klockan elva. Han har med sig en docka åt mig.
   MADEMOISELLE: (skriker till) Herre min skapare. Mon Dieu! Det är förskräckligt, det är förskräckligt!

   (Steg, dörrar smäller. Bultningar på en dörr, barngråt.)
   NATALIE: Varför är jag inlåst? Varför får jag inte gå ut? Jag har inte gjort någonting!
   MAMAN: (vänlig, undervisande) Du har varit olydig, Natalie. Och du får inte träffa den här mannen på Petrovskijbron. Du förstår säkert att han narrade dig. Och din nya klänning hänger vi undan på en månad. Det är ingen idé att tjata, Natalie. Det blir som jag sagt!
   NATALIE: (gråter, hulkar) Jag skulle ta hand om dockan själv. Den skulle inte vara till besvär. Maman!
   MAMAN: Nej, min flicka. Strax kommer Mademoiselle med några räkneuppgifter. Dom ska du ha klarat av till i eftermiddag. Nu går jag. Mademoiselle kommer strax ...

   (Gråt, steg, dörrsmällar.)

   NATALIE: (snyftar) Jag vill inte vara instängd. Maman!

   (Valsmusik, glättig, lite hård.)

   NATALIE: (vuxen röst) Han virvlade bort i en snöstorm. Dom sköt honom, herr Get. Han kom till himlen, där passade han väl med dom där kolögonen. Han flöt visst omkring i Lilla Neva ett tag för dom hade glömt att fästa vikter vid hans kropp. (Sentimentalt, lite drömmande.) Han sa att jag dansade som en liten ängel. Och jag sa att min nya klänning absolut var blå och inte grön som man kunde tro och det skrattade han åt. Ja, han skrattade och skrattade. Jag tror änglarna gjorde titthål i molnen för han skrattade så hela Ryssland gungade. Världens största land gungade av hans skratt! Det var väl ett under!

Ur antologin "Växtverk", En bok för alla 2005

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki