Fandom

Svenskanoveller Wiki

Resan till G

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Birgitta Stenberg

Väl ombord på planet, inklämd bland sydamerikanernas orimliga handbagage, till och med en kärra med golfklubbor, ångrar jag att jag valt turistklass. Stolen är inte direkt trång, det är armbågsrum till medpassagerarna som saknas. Så här ska det nu fortsätta, timme ut och timme in.
   Filmerna är vanliga nordamerikanska historier. Inga av hörlurarna i vår rad fungerar, jag försöker förgäves läsa på läpparna. Mina grannar har somnat. Mannen till höger om mig, en argentinsk affärsman som nyss berättat för mig om en lyckad transaktion i Milano, drar långa tunga andetag. Jag känner dem mot kinden för han har i sömnen lutat sitt huvud nära min skuldra. Det gör mig upphetsad, inte för hans skull utan för att jag äntligen är på väg, närmar mig målet.
   Snart är jag framme, snart vilar ditt huvud intill min axel, din andedräkt ska svepa mot min hud.
   Det blir mörkt, den iskalla luften dånar utanför fönstren, vingen blänker i månskenet. Vi glider över Atlanten, vattenhav, lufthav, jag känner av alltets hot, det är farligt att leva och ska så vara. Som passagerare här är jag dessutom medskyldig till att påverka ozonet via planets avgaser, länge vägrade jag flyga.
   Nu är allting annorlunda och jag tar inga hänsyn, inte heller till min egen bekvämlighet.
   Dessa mina färder. På resebyrån bläddrar tjänstemännen i sina papper och lovar vant att det är en fråga om 16 timmar, med en och annan mellanlandning i London eller Madrid förutom Buenos Aires. I verkligheten stämmer det sällan.
   Denna gång är det strejk i Madrid. Vid tvåtiden på natten mellanlandar vi oförutsett på Kanarieöarna. Högtalarna väcker oss, vi kämpar armbåge mot armbåge med våra filtar och letar efter våra skor. Sedan köar vi för att tvingas ut ur planet. En kort vandring till byggnaden genom nattluften som är ulligt mjuk och varm, sedan följer den snitslade banan till en trist transithall. Vi slår oss ner, motvilligt blinkande i det döda neonljuset. För att ha något att göra letar jag fram numret till en gammal vän i Santa Cruz och ringer honom. Jag vet att han alltid är vaken fram till gryningen. Han svarar inte. Det gör mej illa till mods, kanske har han hunnit dö sedan sist.
   Egentligen är det inte honom min oro gäller. Om något hänt dig...
   När vi efter några timmar får återvända till planet trampar ytterligare ett sextiotal passagerare ombord. Vi hade fått en bastant middag innan vi landade men nu blev vi serverade en likadan tillsammans med nykomlingarna. Jag äter av ren leda, inom mig ropar förnuftet förgäves att det är galet att komma fram med kroppen fullastad av mikrad, plastad föda. Jag vill ju stå där lätt och frisk inför dig.
   Argentinaren konverserar vänligt, frågar vart jag är på väg. Jag berättar och han visar sig känna till trakten och skakar på huvudet. Sedan dristar han sig att undra om du är mitt enda ärende. Han ser mitt uttryck och utbrister:
  — Men är det alltså... kärlek?
  — Mer än så. Passion. Det förvånar er kanske.
   Jag tänker på vad han ser, hur han antagligen uppfattar mig. Om det syns att jag är lantlig, en ovan resenär. Att jag är gammal nog att ha barnbarn vid universitetet. Min man och jag bor i en herrgård i Sydsverige, hela mitt liv har jag tillbringat på landet och klär mig därefter, jag saknar stadsbors intresse för att profilera sig gentemot likar. Jag vantrivs i kläder som tillåts ta överhanden och kräver att bli burna för sin egen skull, att visas upp som en sköld försedd med ägarens privata emblem. Givetvis klär jag upp mig till fest eller när mattidningarna gör sina reportage i något av våra kök, oftast det från 1700-talet.
  — Strålande. Passioner är strålande. Argentinaren börjar ivrigt förklara passionens natur för mig, min spanska är hygglig, jag kan följa hans tankegångar men blir inte imponerad. Till sist säger jag ifrån:
  — Jag tror inte ni riktigt vet vad ni talar om.
   Med en liten avvärj ande gest visar jag att han ska sluta spela teater. Han förstår genast och rodnar och harklar sig och börjar syssla med tidskrifterna i fickan på ryggstödet framför honom.
   Jag lutar min stol bakåt och faller i sömn.

Det är november och i försommarvärmen susar de ljusa trädkronornas storslagna valv över Montevideos gator. Förr älskade jag att ströva omkring i denna vackra stad som Rio de la Plata omsluter på tre håll. I gathörnen möts man av de ständiga vindarna som letar sig upp från den gråa vattenytan. De sveper sand och skräp till en dans som virvlar våningshögt på sin väg genom staden, men själva luften är frisk med sin mättade doft av flodvatten.
   På biluthyrningsfirman vid Calle Tacuarembo känner mannen igen mig, kanske för att jag förra gången insisterade på att få hyra en bil med backspegel också på höger sida, enligt honom en onödig lyx i detta land.
  — En vecka? frågar han och jag tänker efter innan jag svarar att det räcker med tre, högst fyra dagar. Han undrar om jag ska till Punta del Este, hamnstaden där floden möter Atlanten.
  — Nej, nej. Jag ska norrut, upp till Paysandu och sedan vägen mot Rivera.
  — Ah. Glöm för all del inte att fylla tanken, señora. Däruppe finns inga bensinstationer. Där finns ingenting, tillägger han. Bara vägen och vägkanten tills man kommit fram.
   Men då äntligen! tänker jag som en fnittrig tolvåring, skrattet pirrar och skälver inom mig.
   Inser min löjlighet och böjer nacken, ser ner på ryggsäcken jag placerat intill stolsbenet bredvid väskan med gåvorna. Tänker på undret som hänt mig och låter minnet av extasen rusa genom det ibland svarta, ibland röda mörker jag utgör. Det tar någon sekund, sedan kan jag åter lyfta på huvudet. Jag betraktar den främmande mannen igen i en vag förundran över att denna enorma upplevelse antagligen kan inträffa också i hans kropp, denne rundlagde biluthyrare innanför en lindrigt ren vit skjorta med sitt kattgap mellan de nedersta knapparna. Att någon skulle vilja närma sig honom, leende falla ner på knä och öppna hans gylf. Ligga där nedanför slipsen, dess blå och vita ränder, omfamnas av hans ludna armar, framsträckta ur de uppkavlade ärmarna.
   Jag besinnar mig, tar tillbaka verkligheten kring mig, hjälpt av att en långtradare dundrar förbi längs den trånga gatan och för en minut lägger kontoret i ett kringglidande dunkel. Möter blicken ur hans förvånade ögon som raskt blivit inbjudande. Han måste ha märkt att jag granskade hans kropp. Han ler. Det är en diskret invit, jag ska bara veta att han är med på noterna.
   Han fyller i den sista klausulen i kontraktet, han har ett belåtet sätt att föra pennan. Fläkten på bordet vrider sig höger-vänster, om och om igen. Han trycker skickligt fast sina blanketter mot skivan med båda händerna, de lyfter i hörnen varje gång fläkten siktar mot dem, medan de spänstiga mörka håren på hans armar inte reagerar.
   Om det varit så enkelt att han räckt till. Han eller vem som helst. Snart ska istället dina armar slutas kring mig, inringa mitt levande mörker. Vidröra mig. Skamgrepp, så kallas den beröringen om man inte vill ha den.
   Detta enahanda vansinne, jag tänker ständigt på dig. Stiger du ut på stenen framför porten när du hör mig komma?
   Står där med pipan i handen. Jag misstänker att du röker den för att den ska ge dig en mer maskulin utstrålning. Du har alltid levat med teater, verkat för den, varför skulle det inte färga av sig på ditt privatliv. Jag ser dig för mig i sängen, naken, dina lemmar är blonda och gyllene och muskulösa, undrar vad du gör för att bibehålla deras kraft. Din nakenhet förefaller så mycket sårbarare än en mörkhyad mans.
   Jag har aldrig frågat hur du behållit denna din styrka, jag har haft nog av att registrera varje din rörelse och ännu mer min egen kropps reaktioner på vad du gör. Du har lett mig in på ett nytt område. Jag har älskat män och kvinnor tidigare, men detta är något nytt, en omöjlig cirkelrörelse, att slukande slukas.
   Betalar depositionen för bilen, onödigt stramt. Mannen faller genast in i samma stil, vi ser inte mer varandra i ögonen. Hans rörelser när han lutar sig in genom den öppna bildörren för att förklara modellens reglage visar ändå att han vet och villigt ställer upp. Om jag skulle ge ett tecken.

Innan jag ger mig av på den långa, sista sträckan är det något jag måste kontrollera. Istället för att köra norrut tar jag las Ramblas längs floden. Den är vid som ett innanhav, man kan inte skönja dess andra strand. På en Cocacola-pelare hinner jag se termometern visa +34°C. Playorna sträcker sig mil efter mil. Här och där finns nät uppsatta där arbetslösa ynglingar möts i volleyboll. Kvinnor doppar sina småbarn i det jolmiga vattnet, löpare springer längs floden där den våta sanden speglar skyn. Överallt, stående eller gående, dricker man sitt medförda mate och också jag känner ett sug av längtan efter det.
   Jag kör här längs badstränderna enbart för att betrakta platsen där det hela började, då lyckan, eller vad det var, högg tag i mig. Och här är nu stranden där vi möttes på den vita, sandbeströdda trappan. Bortom den syns samma sol-blekta parasoller, samma vingliga höga nät. Här är ingenting förändrat, jo, just den palm jag stannat bilen vid har förlorat sin krona. Jag blir oväntat skrockfull och kör genast därifrån, svänger upp mot stadskärnan igen och inser hur hjälplös jag är inför mig själv, nu när jag släppt mina krafter fria.
   Gatorna är disiga av avgaser. Kommer upp till Plaza de las Tres Cruces, där de tre symbolerna samsas, obelisken, korset och flaggan. Det väldiga vita korset mitt i rondellen uppe på krönet ser makabert ut, det restes hastigt för att fira ett påvebesök. Flaggan hyllar militären, också i detta land har en junta för inte så längesen fängslat och mördat sina landsmän.
   Äntligen når jag riksväg nummer 5 som ska föra mig till dig.

*


Natten faller snabbt över det platta landskapet. Den senaste timmen har jag varit rädd att möta hans bil men det enda jag sett var en långtradare. Och nu skymtar jag haciendans nummerskylt, svänger in på ägorna och stänger av motorn. Trycker tyst igen bildörren för att inte hundarna ska höra mig. Risken är inte så stor med den hamrande generatorn som förser husen med el. Jag drar djupt efter andan och mjukar upp lederna, står där och svänger långsamt runt ett varv. Horisonten stöttar den klara kupan av stjärnor, jag minns en boktitel, Södra korset och andra besvikelser.
   Jag äter ett äpple, jag vill känna mig fräsch fast det är omöjligt i hettan. Här finns en swimmingpool men den är halvfull och igenvuxen med grönt slem och omgiven av kväkande grodor. Försiktigt letar jag mig fram, passerar över en bro av järnrör som hindrar boskapen från att ströva in i trädgården.
   Han bor ensam i ett litet hus, avskilt från huvudbyggnaden där hans syster och svåger håller till. Deras vuxna söner leder gauchornas arbete. Los gauchos bor i skjul med jordgolv och gluggar utan fönster. Där lever de upp till sitt rykte som stolta frihetsälskande individualister som drar från plats till plats och ingenting har att förlora.
   Hans hus är bättre än deras men också det saknar rinnande vatten. Dörren är öppen, jag ser honom sitta vid bordet och läsa under lampan. Den drar till sig insekter ur mörkret, de vimlar kring honom, en stor fjäril faller bränd ner på boksidan. Utan otålighet stryker han bort den med handen.
   Hans gråa hår lyser vitare än jag minns det. Ryggen är fortfarande rak. Glasögonen är utbytta men den gamla rutiga skjortan känner jag igen. Bakom honom har bokhyllan proppats än fullare och på bordet ligger fortfarande en av de böcker jag skaffade honom förra gången, Theaterarbeit, om Brecht och Berliner Ensemble. Med ena handen gör han en anteckning, sedan fortsätter han att läsa.
   Mitt hjärta hamrar, jag närmar mig ännu ett steg, det vidgar min insyn i rummet. På väggen framför honom finns ett stort färgfoto av en kvinna. Hon är kanske hälften så gammal som han, vacker, klädd i en lysande röd jumper. Hon ler som om hon älskade fotografen. Hela rummet är fyllt av hennes närvaro. Han har fäst bilden så att det avskärmade lampljuset faller på den.
   Skulle han ha hindrat mig från att komma hit ifall jag ringt? En stor insekt slår mot min kind innan den landar på mitt huvud och snärjs i en hårslinga. Jag är glad åt den, genom att koncentrera mig på att försiktigt lossa den slipper jag för någon minut att fatta ett beslut. Bakom mig i trädgården slamrar kompressorn, ljuset flämtar, återtar sin styrka. Jag går fram till dörren och säger hans namn. Han reser sig leende, närmar sig med båda händerna framsträckta. Glad förvåning i blicken.
  — Min älskade, säjer han och jag är i hans famn, jag är framme. Han kysser mig, släpper mig sedan med ena armen för att stänga och låsa dörren om oss. För mig raka vägen till sin obäddade säng i det kala och heta sovrummet.
   Precis som förra gången bryr jag mig inte om hur jag ter mig i hans ögon, bryr mig inte om någonting utom vad min kropp söker, det den eftersträvar där den arbetar sig fram mot denna för mig så annorlunda orgasm. Den är vagt hotfull, ett dovt, svart åskväder som till sist opåverkat av min hjärna utlöses i långdragna skalv. Och de ger sig inte efter att stormen bedarrat. De ligger kvar och vid varje andetag som rubbar kroppen någon millimeter hugger de till på nytt och följer min insida, flödar, nej sprakar genom mig, nära ryggraden, upp mot mitt huvud så högt att de når natten och sedan åter ner i mörka myllan, ideligen fram och åter genom huvud, hals, lår och vader, jag ropar och han svarar långt borta, jag har inga ord, bara ljud, för att uttrycka detta som just han och ingen annan kan skänka mig. Jag är för gammal för annan stolthet än den som kroppen själv ger. Den räcker, den tar också hand om honom, bräddar oss båda med lust.

I gryningen följer han mig till bilen, jag räcker honom väskan med böcker och musik, sådant jag samlat sedan mitt förra besök. Han tar fram sin pipa och tänder den.
   Natten igenom har vi sagt att vi älskar varandra.
  — Ska du gifta dej med henne? frågar jag.
  — Det gör ingen skillnad. Nästa gång du kommer får vi mötas nånannanstans. Här är mitt nya telefonnummer. Jag kommer att flytta till henne.
   Han måste ha skrivit ner det medan han klädde sig, har den lilla lappen redo åt mig i sin ficka. Jag tar den, han omfamnar mig. Så mätt är jag på honom, äntligen, efter alla månader av längtan, att beröringen känns överflödig. Hundskall och en skarp vissling når oss utifrån fältet, los gauchos kommer ridande hemåt med den väldiga fårhjorden. Jag vet från mitt första besök här tillsammans med min man att de nu ska kontrollera de hundratals djuren ett efter ett. Flecillagräset är vasst som knivar och i såren på ben och huvuden lägger viceraflugan sina ägg. Los gauchos kommer att hälla en svartbrun desinfekterande vätska i kratrarna och krafsa ut larverna med en pinne. Jag minns lammens ögon.
  — Är du lycklig? frågar jag.
  — Det ska bli skönt att komma härifrån. Hennes marker gränsar till de här. De är större än min svågers.
   Han är glad och försöker inte dölja det. Slut på kavaljerstillvaron i den lilla flygeln. Eget hushåll. Kanske egna barn. Jag unnar honom detta, jag har mitt eget liv.
   Han står kvar, ett mörkt streck i backspegeln. Jag kommer att återvända. Jag behöver honom. Men aldrig jag skulle våga utsätta oss för vardagen.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki