Fandom

Svenskanoveller Wiki

Rikki-Tikki-Tavi

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Vid det hål, där han slank in
   Rödöga pep till Skrynkel-Skinn.
   Hörom lilla Rödögas tal:
   ”Nag, kom ut till dödens bal!”
   Öga mot öga, tand mot tand.
     (Håller du takten, Nag?)
   Striden skall sluta på rödfärgad sand.
     (Gillar du jakten, Nag?)
   Hugg för hugg och stöt för stöt.
     (Göm dig! Hör du, Nag?)
   Död i kåpa, fel du sköt!
     (Se, nu dör du, Nag!)

Detta är berättelsen om det stora krig, som Rikki-tikki-tavi på egen hand utkämpade i badrummen på den stora bungalowen i Segowleedistriktet. Darzee, skräddarfågeln, hjälpte honom, och Chuchundra, myskråttan, som aldrig ger sig ut på mitten av golvet utan alltid kryper längs väggarna, gav honom goda råd; men Rikki-tikki skötte själva striden.
   Han var en mungo, hans päls och svans var rätt lika en liten katts, men till huvud och vanor var han alldeles som en vessla. Ögonen och spetsen på den rörliga nosen var ljusröda, han kunde klia sig var som helst och med vilken tass han behagade använda, antingen en framtass eller en baktass, han kunde göra svansen så yvig, att den till slut liknade en buteljviska, och krigsropet han utstötte, när han skuttade genom det höga gräset, var: Rikk-tikk-tikki-tikki-tehk!
   En dag spolade en högsommarflod honom ut ur den jordkula, där han bott med sin far och mor, och förde honom, sparkande och kluckande, ned i ett dike. Han fann en liten grästuva flytande där och klängde sig fast vid den, till dess han förlorade medvetandet. När han vaknade upp igen, låg han i det varma solskenet mitt på en trädgårdsgång alldeles utsjasad, och så hörde han en liten gosse säga:
  — Här är en liten död mungo. Låt oss ställa till begravning.
  — Nej, sade hans moder, låt oss i stället bära in honom och torka honom. Kanske han inte är riktigt död.
   De bar in honom i huset, och en storvuxen man tog honom mellan pekfingret och tummen och sade, att han inte var död utan endast halvkvävd, så lindade de in honom i bomull och värmde honom vid en liten eld, och då öppnade han ögonen och nös.
  — Nu, sade den store mannen (det var en engelsman, som nyss flyttat in i bungalowen), skall vi låta honom vara i fred, så får vi se, vad han tar sig till.
   Ingenting är svårare än att skrämma en mungo, för han förtärs av nyfikenhet från nos till svans. Hela mungofamiljens valspråk är: Spring och se efter! Och Rikki-tikki var en sann mungo. Han tittade på bomullen, kom till det resultatet att den inte dög att äta, satte sig att ordna sin päls, kliade sig och hoppade upp på den lilla pojkens axel.
  — Var inte rädd, Teddy, sade fadern. Det är hans sätt att skaffa sig vänner.
  — Usch! Han kittlar mig under hakan, sade Teddy.
   Rikki-tikki kikade ned mellan kragen och halsen på pojken, nosade honom i örat och klättrade ned på golvet, där han satte sig och gned sig om nosen.
  — Bevare oss väl, sade Teddys mor, skall det vara ett vilddjur! Jag antar att den är så tam för att vi varit vänliga mot den.
  — Sådan är varenda mungo, sade hennes man. Om Teddy bara låter bli att lyfta upp den i svansen eller spärra in den i en bur, kommer den att springa ut och in här i huset dagarna i ända. Låt oss ge honom lite mat.
   De gav honom en liten bit rått kött. Det var kalasmat för Rikki-tikki, och när han ätit upp det, gick han ut på verandan och satte sig i solskenet och burrade upp pälsen, så att den skulle bli torr ända in till hårrötterna. Sedan kände han sig bättre.
  — Det finns nog mer att undersöka här i huset, sade han för sig själv, än hela min familj skulle hinna med i hela sitt liv. Jag skall sannerligen stanna och se efter.
   Han använde hela dagen till att ströva omkring i huset. Han höll på att dränka sig i badkaren, stack ned nosen i bläcket på skrivbordet och brände den på den store mannens cigarr, för han klättrade upp i den store mannens knä för att se, hur det gick till att skriva. I skymningen kilade han in i Teddys sovrum för att se, hur fotogenlamporna tändes, och när Teddy gick till sängs, klättrade Rikki-tikki upp i sängen också. Men han var en orolig sängkamrat, för han måste upp och lyssna på varje litet buller hela natten för att utforska, varifrån det kom. Teddys mor och far kom in, innan de gick till sängs, för att se till sin pojke, och då var Rikki-tikki vaken på kudden. Jag tycker inte om det där, sade Teddys mor, han kan ju bita pojken. Det gör han inte, sade fadern. Teddy ligger säkrare med det där lilla kräket, än om han hade en blodhund att vaka över sig. Om en orm kommer in i barnkammaren nu …
   Men Teddys mamma ville inte tänka på något så hemskt.
   Tidigt nästa morgon anlände Rikki-tikki till den första frukosten på verandan, ridande på Teddys axel, och de gav honom en banan och litet kokt ägg, och han satt i knäet hos den ene efter den andre, för varje väluppfostrad mungo bär ständigt ett hopp att en gång bli en husmungo och ha en massa rum att springa omkring i, och Rikki-tikkis moder (som en gång hade bott i generalens hus i Segowlee) hade undervisat Rikki, hur han skulle bete sig, om han någonsin kommer tillsammans med vita människor.
   Sedan gick Rikki-tikki ut i trädgården för att leta upp sevärdheter. Det var en stor trädgård, endast till hälften uppodlad, med Marskalk-Niel-rosenbuskar, stora som små hus, citron- och apelsinträd, klungor av bamburör och snår av högt gräs. Rikki-tikki slickade sig om munnen. Det var en härlig jaktmark, sade han, och hans svans blev yvig som en buteljviska vid tanken, och så skuttade han fram och tillbaka i trädgården och nosade än här och än där, till dess han fick höra högst bedrövade röster inifrån en törnbuske. Det var Darzee, skräddarfågeln, och hans maka. De hade byggt sig ett vackert bo genom att sätta ihop två stora blad och sy ihop kanterna med fibrer, och så hade de fyllt hålan med bomull och dun. Boet svängde av och an, när de satt på kanten och skrek.
  — Vad står på? frågade Rikki-tikki.
  — Vi är djupt bedrövade, sade Darzee. En av våra små föll ut ur boet i går, och Nag åt upp honom.
  — Hm, sade Rikki-tikki, det var mycket ledsamt men jag är främling här. Vem är Nag?
   Darzee och hans hustru kröp ned i boet och svarade ingenting, för från det tjocka gräset vid buskens fot kom en dämpad väsning – ett otäckt, kallt ljud, som kom Rikki-tikki att hoppa en meter tillbaka. Så höjde sig bit för bit ur gräset huvudet och den uppspända hatten på Nag, den stora, svarta glasögonormen, och han var en och en halv meter lång från tunga till stjärt. När han till en tredjedel höjt sig från marken, stannade han och vaggade fram och tillbaka som en maskros vajar för vinden, och han såg på Rikki-tikki med sådana där onda ormögon, som aldrig förändrar uttryck, vad ormen än må tänka på.
  — Vem Nag är? sade han. Jag är Nag. Den store, gode Brahma gav sitt märke åt alla av vårt folk, när den första glasögonormen bredde ut sin hatt för att hålla solen borta från Brahma, medan han sov. Se och frukta!
   Han spände ut sin hatt ännu mera, och på ryggsidan av den såg Rikki-tikki glasögonmärket, som fullkomligt liknar en ögla. Han blev förskräckt för ett ögonblick, men det är omöjligt för en mungo att vara rädd under en längre tid, och även om Rikki-tikki aldrig mött en levande glasögonorm förr, hade hans mor matat honom med döda sådana, och han visste, att varje vuxen mungos uppgift här i livet är att slåss med och äta ormar. Nag visste det också, och längst inne i sitt kalla hjärta hyste han fruktan.
  — Nåja, sade Rikki-tikki, och svansen började borsta upp sig, märken eller inte, tycker du det är rätt gjort av dig att röva bort små fågelungar ur boet, som nätt och jämt blivit flygfärdiga?
   Nag funderade för sig själv och iakttog minsta lilla rörelse i gräset bakom Rikki-tikki. Han visste, att en mungo i trädgården förr eller senare betydde döden för honom och hans familj, men han ville invagga Rikki-tikki i säkerhet. Därför sänkte han huvudet något och lade det på sned.
  — Låt oss talas vid, sade han. Du äter ägg. Varför skulle jag inte äta fåglar?
  — Bakom din rygg! Se dig om! sjöng Darzee.
   Rikki-tikki var klok nog att inte förlora tid med att titta. Han hoppade så högt upp i luften han förmådde, och just då susade Nagainas, Nags elaka hustrus huvud förbi under honom. Hon hade smugit sig fram bakom honom, medan han talade, för att göra slut på honom och han hörde hennes vilda väsande, när hon sköt fel. Han ramlade ned nästan tvärs över hennes rygg, och om han varit en gammal mungo, skulle han förstått, att nu var rätta ögonblicket inne att knäcka ryggen på henne med ett enda bett, men han var rädd för kobrans förfärliga piskande slag. Han bet visserligen till men inte länge nog, och så hoppade han upp från den svängande stjärten och lämnade Nagaina sårad och rasande.
  — Din otäcka, otäcka Darzee! sade Nag och slängde sig upp så högt han kunde mot boet i törnbusken, men Darzee hade byggt det utom räckhåll för ormarna, och det gungande blott fram och tillbaka.
   Rikki-tikki kände, att ögonen blev röda och heta (när en mungos ögon blir röda, är han arg), och han satte sig stödd på svansen och bakbenen som en liten känguru och såg sig omkring och småmuttrade i ilskan. Men Nag och Nagaina hade försvunnit i gräset. När en orm hugger fel, säger den aldrig något och visar inte på minsta sätt, vad den tänker göra härnäst. Rikki-tikki brydde sig inte om att följa dem, för han var inte riktigt säker på att kunna klara två ormar på en gång. Därför kilade han bort till sandgången vid huset och slog sig ned för att fundera. Det var en allvarlig sak för honom, detta. Om man läser i gamla zoologiböcker, finner man uppgivet, att när en mungo råkat bli biten i striden mot en orm, springer han bort och äter en ört, som kurerar honom. Det är inte sant. Segern beror endast på snabbheten i blick och fot – ormens hugg mot mungons språng, – och eftersom ingen blick förmår följa ormhuvudets rörelser, när det slår till, gör detta saken mycket mer underbar än någon magisk ört. Rikki-tikki visste sig vara en ung mungo, och därför gladde det honom, att han lyckats undgå ett anfall bakifrån. Det gav honom självförtroende, och när Teddy kom springande nedför trädgårdsgången, var Rikki-tikki färdig att bli smekt. Men just som Teddy böjde sig ned för att lyfta upp honom, var det något som sakta slingrade sig i sanden, och en liten röst sade: Akta er! Jag är döden! Det var Karait, den gråbruna lilla ormen, som gärna ligger i dammet och dess bett är lika farligt som glasögonormens. Men han är så liten, att ingen tänker på honom, och på så sätt gör han människorna ännu mera skada.
   Rikki-tikkis ögon blev röda igen, och han dansade fram till Karait med den egendomliga gungande och svängande rörelse, som han hade ärvt från sin familj. Det ser mycket lustigt ut, men hans gång är likväl så fullkomligt välbalanserad, att han snabbt kan vika av i vilken riktning som helst och då man har med ormar att göra, är detta en stor fördel. Om Rikki-tikki bara hade vetat, att han nu höll på med något mycket farligare än en strid med Nag, för Karait är så liten och kan vända sig så snabbt, att om Rikki inte bet honom tätt intill bakhuvudet, skulle han få sig ett slag i ögat eller över nosen. Men Rikki visste det inte, hans ögon var alldeles röda, och han gungade fram och tillbaka, såg sig om efter ett bra ställe, där han kunde hugga in. Karait gjorde ett utfall. Rikki hoppade åt sidan och försökte rusa på honom, men det lilla otäcka, dammgrå huvudet susade tätt förbi hans skuldra, han blev tvungen att hoppa över kroppen, och ormhuvudet följde honom tätt i hälarna.
   Teddy ropade bortåt huset: O, titta! Vår mungo håller på att döda en orm, och Rikki-tikki hörde ett skrik från Teddys mor. Hans far kom springande med en käpp, men när han kommit fram, hade Karait gjort ett utfall igen, som förde honom för långt fram, och Rikki-tikki hade med ett språng placerat sig på ormens rygg, sänkt huvudet ned mellan framtassarna och bitit så långt fram på ryggen han kunde nå och sedan tumlat av. Det bettet förlamade Karait, och Rikki-tikki tänkte just äta upp honom med början från stjärten i enlighet med sin familjs middagsvanor då han kom ihåg, att ett skrovmål gör en mungo slö och att han måste hålla sig mager, om han ville ha hela sin styrka och all sin snabbhet i behåll. Han gick och lade sig i dammet under ricinoljebuskarna, under det att Teddys pappa slog den döde Karait. Vad skall det där tjäna till? tänkte Rikki-tikki. Jag har ju klarat alltihop. Då tog Teddys mamma upp honom ur dammet och omfamnade honom och sade under tårar, att han räddat Teddy från döden, och Teddys pappa sade, att han kommit som sänd av försynen, och Teddy såg på med stora förskrämda ögon. Rikki-tikki var ganska road av all denna uppståndelse, som han naturligtvis inte kunde se någon mening i. Teddys mor kunde lika gärna ha smekt Teddy, för att han lekt i sanden. Rikki fann det hela mycket trevligt.
   Vid middagsmåltiden längre fram på dagen promenerade han fram och tillbaka bland vinglasen på bordet och skulle kunnat äta sig proppmätt tre gånger om med godsaker, om han inte haft Nag och Nagaina i tankarna, och fastän det var mycket behagligt att bli klappad och smekt av Teddys mor och att sitta på Teddys axel, blev likväl hans ögon röda gång på gång, och då lät han höra sitt långa stridsrop: Rikki-tikk-tikki-tikki-tehk!
   Teddy tog honom med sig, när han skulle lägga sig, och ville att Rikki-tikki skulle sova under hans haka. Rikki-tikki var allt för väluppfostrad för att bitas eller klösas, men så snart som Teddy hade somnat, smög han sig bort för att göra en nattlig rundtur i huset, och i mörkret stötte han på Chuchundra, myskråttan, som kröp längs väggarna. Chuchundra är en liten räddhågad varelse. Hon gnäller och piper hela natten och försöker fatta ett hjältemodigt beslut att springa rakt ut på golvet, men det blir aldrig av.
  — Döda mig inte, sade Chuchundra nära att falla i gråt. Rikki-tikki, döda mig inte!
  — Tror du att en ormdödare dödar myskråttor? sade Rikki-tikki föraktfullt.
  — De som dödar ormar bli ormars byte, sade Chuchundra dystrare än någonsin. Och hur skall jag kunna vara säker på att inte Nag någon mörk natt tar mig för dig?
  — Det behöver du inte vara det minsta rädd för, sade Rikki-tikki, och Nag är ju i trädgården, och jag vet att du aldrig går dit.
  — Min kusin Chua, råttan, talade om för mig … sade Chuchundra men avbröt sig.
  — Talade om vad?
  — Tyst! Nag finns överallt, Rikki-tikki. Du borde ha talat med Chua i trädgården.
  — Ja, men nu gjorde jag det ju inte, så därför måste du tala om, vad hon sade. Raska på, Chuchundra, annars biter jag dig!
   Chuchundra satte sig ned och grät, så att tårarna rullade ned längs mustascherna. Ack, en sådan eländig varelse jag är! snyftade hon. Jag har aldrig haft mod ens att springa ut i mitten av rummet. Tst! Jag kan inte säga dig någonting. Hör du inte, Rikki tikki?
   Rikki-tikki lyssnade. Det rådde djup tystnad i huset, men han tyckte sig kunna uppfånga ljudet av ett ytterligt svagt skrapande – ett ljud lika svagt som det en geting åstadkommer, då den går på en fönsterruta – det torra raspandet av ormfjäll mot tegelstenar.
  — Det är Nag eller Nagaina, sade han för sig själv, och vem av dem det är, håller han på att krypa in i röret i badrummet. Du har rätt, Chuchundra, jag borde ha talat med Chua.
   Han smög sig bort till Teddys badrum, men där fann han ingenting, och sedan till Teddys mamma badrum. Vid foten av den jämna, rappade väggen var en tegelsten borttagen, för att vattnet skulle få ett avlopp, och då Rikki-tikki smög sig in i det murade kar, i vilket själva badet tas, hörde han Nag och Nagaina viska till varandra utanför i månskenet.
  — När huset är tomt på folk, sade Nagaina till sin make, måste han ge sig iväg, och då blir trädgården vår igen. Smyg dig in tyst och kom ihåg, att den store karlen, som dödade Karait, är den förste, som skall bitas. Kom sedan ut och tala om, hur allt gått, så skall vi jaga Rikki-tikki tillsammans.
  — Men är du då säker på att det tjänar någonting till att döda folket? sade Nag.
  — Det är klart. När det inte bodde några människor i bungalowen, hade vi då någon mungo i trädgården? Så länge huset står tomt, är vi kung och drottning här i trädgården och kom ihåg, att så snart våra ägg i melonsängen kläckts ut (och det kanske i morgon), måste våra barn ha utrymme och lugn.
  — Det har jag inte tänkt på, sade Nag. Jag går, men det är onödigt att jaga Rikki-tikki efteråt. Jag dödar den store karlen och hans hustru och barnet, om jag kan, och smyger mig sedan tyst bort. Sedan är huset tomt, och då ger Rikki-tikki sig i väg.
   Det kröp i kroppen på Rikki-tikki av raseri och hat, när han hörde detta, och så stack Nag in huvudet genom avloppsöppningen, och den en och en halv meter långa, kalla kroppen följde efter. Hur arg han än var, blev Rikki-tikki mycket förfärad, när han såg kobrans storlek. Nag rullade ihop sig, lyfte på huvudet och spejade ut i mörkret i badrummet, och Rikki kunde se hans ögon gnistra.
  — Om jag nu dödar honom här, får Nagaina reda på det och om jag slåss med honom på öppna golvet, har han övertaget. Vad är att göra? sade Rikki-tikki-tavi för sig själv.
   Nag svängde fram och tillbaka, och så hörde Rikki-tikki honom dricka ur det största vattenkruset, som användes till att fylla badkaret. Det var gott, sade ormen. När Karait dödades, hade den store mannen en käpp. Den kanske han har kvar ännu, men när han kommer hit in för att bada på morgonen, har han säkert ingen käpp. Jag väntar här, tills han kommer. Nagaina – hör du? – jag väntar här i svalkan tills i morgon.
   Det hördes inte något svar utifrån, och därav drog Rikki-tikki den slutsatsen, att Nagaina försvunnit. Nag rullade ihop sig, varv efter varv, runt utbuktningen vid botten av vattenkruset, och Rikki-tikki höll sig fullkomligt tyst. Efter en timme började han röra sig ytterligt försiktigt mot kruset. Nag sov, och Rikki-tikki såg på hans långa rygg, undrande var det kunde vara bäst att sätta in ett ordentligt hugg. Om jag inte knäcker ryggen på honom i första språnget, tänkte Rikki, kan han fortsätta att slåss, och om han det gör – då blir det synd om dig Rikki! Han betraktade den tjocka halsen nedanför hatten, men den var för kraftig för honom, och ett bett nära stjärten skulle blott göra Nag rasande.
  — Det måste bli huvudet, sade han slutligen, huvudet före hatten och kommer jag bara så långt, får jag inte släppa.
   Så tog han språnget. Huvudet låg en liten bit från vattenkruset under utbuktningen och när han bitit sig fast, satte Rikki sin rygg mot det röda, bukiga lerkruset för att pressa ned huvudet. Detta skänkte honom en sekund, och den drog han största möjliga fördel av. Sedan slungades han fram och tillbaka liksom en råtta skakas av en hund – fram och tillbaka på golvet, upp och ned och runt omkring i stora cirklar, men hans ögon var röda och han höll sig fast, medan ormkroppen piskade golvet, slog omkull bleckskopan och tvålfatet och frottéborsten och dansade emot badkarets plåtsida. Ju längre han höll fast, desto tätare slöt sig hans käkar, för han var övertygad om att han skulle bli ihjäldunkad, och av hänsyn till sin familjs ära, föredrog han att bli funnen med sammanbitna tänder. Han var yr i huvudet, öm i hela kroppen och kände sig alldeles sönderskakad, då någonting brakade löst bakom honom som en åskknall, en het vindstöt slog honom sanslös och röd eld svedde hans päls. Den stora mannen hade vaknat av bullret och skjutit av båda piporna i en hagelbössa mot Nag just bakom hatten.
   Rikki-tikki höll fast med slutna ögon, för nu var han alldeles säker på att han var död, men huvudet rörde sig inte längre, och den store mannen lyfte upp honom och sade: Det är mungon igen, Alice. Den lille gynnaren har räddat våra liv denna gång. Teddys mor kom in alldeles dödsblek och såg, vad som var kvar av Nag, och Rikki-tikki släpade sig till Teddys sovrum och tillbringade halva natten med att försiktigt skaka på sig för att konstatera, huruvida han verkligen var bruten i fyrtio bitar, som han inbillade sig, eller inte.
   När morgonen kom, var han styv och stel, men mycket belåten med vad han uträttat. Nu har jag Nagaina kvar, och hon blir fem gånger värre än Nag, och ingen vet, när äggen hon talade om kläcks. Kors! Jag måste ju gå och träffa Darzee, sade han.
   Utan att vänta på frukosten sprang Rikki-tikki till törnbusken, där Darzee satt och sjöng en triumfsång med gällaste stämma. Nyheten om Nags död hade spritt sig över hela trädgården, för man hade kastat hans kropp på sophögen.
  — O, ditt dumma fjäderfä, sade Rikki-tikki förargad. Tycker du det passar att sjunga nu?
  — Nag är död – är död – är död! sjöng Darzee. Den tappre Rikki-tikki grep honom i huvudet – och höll fast. Den store mannen kom med sin knallstav, och Nag gick mitt itu. Han skall aldrig mer äta upp mina ungar.
  — Allt det där är nog sant, men var är Nagaina? sade Rikki-tikki och såg sig noga omkring.
  — Nagaina kom till badrummets avloppsrör och ropade på Nag, fortsatte Darzee och Nag kom ut på ändan av en käpp – städaren lyfte upp honom med ändan av en käpp och kastade honom på sophögen. Låt oss sjunga om den store, den rödögde Rikki-tikki! och Darzee sjöng med sina lungors fulla kraft.
  — Om jag kunde komma upp i ditt bo, skulle jag kasta ut dina ungar, sade Rikki-tikki. Du har då inga begrepp om vad som passar. Du är säker i ditt bo däruppe, men härnere är det krig för mig. Hör upp med sången ett ögonblick, Darzee!
  — För den store, den sköne Rikki-tikkis skull vill jag upphöra, sade Darzee. Vad är det, du den förskräcklige Nags bödel?
  — Var är Nagaina, frågar jag för tredje gången?
  — På sophögen vid stallet och sörjer sin Nag. Stor är Rikki-tikki med de vita tänderna.
  — Åt skogen med mina vita tänder! Har du någonsin hört, var hon har sina ägg?
  — I melonsängen, den ändan, som är närmast muren och där solen ligger på nästan hela dagen. Det är flera veckor sedan hon gömde dem där.
  — Och det har du inte brytt dig om att tala om för mig. Ändan närmast muren, sade du?
  — Rikki-tikki, du tänker väl inte gå och äta upp hennes ägg?
  — Inte äta upp dem kanske … Darzee, om du har ett spår av förnuft i ditt arma huvud, flyger du bort till stallet och låtsas, att du brutit ena vingen, och låter Nagaina förfölja dig till den här busken. Jag måste bege mig till melonsängen, och om jag gick dit nu, skulle hon få se mig.
   Darzee var en liten tanklös varelse, som aldrig kunde hålla mer än en tanke i sitt huvud, och eftersom han visste, att Nagainas ungar föddes i ägg liksom hans egna, tyckte han till en början att det inte var rätt att döda dem. Men hans hustru var en förståndig fågel, och hon visste, att kobrans ägg betydde kobraungar längre fram, därför flög hon från boet och lämnade Darzee att värma ungarna och fortsätta sin sång om Nags död. Darzee var i flera avseenden lik en människa.
   Hon flaxade fram till Nagaina vid sophögen och skrek: Ack, min vinge är bruten! Pojken i huset kastade en sten på mig och bröt den. Och så flaxade hon ännu mera förtvivlat.
   Nagaina höjde på huvudet och väste: Du varnade Rikki-tikki, när jag kunde ha dödat honom. Du har sannerligen valt en dålig plats att bli halt på. Och hon rörde sig fram emot Darzees hustru, glidande över sophögen.
  — Pojken bröt den med en sten! gallskrek Darzees maka.
  — Nå, då kan det ju vara dig en tröst, när du är död, att veta, att jag skall göra upp räkningen med pojken. Min make ligger på sophögen denna morgon, men innan natten faller på, skall pojken i huset ligga styv och stel. Vad tjänar det till att fly undan? Jag kommer säkert att fånga dig. Lilla dumbom, se på mig!
   Darzees hustru aktade sig väl för att göra det, för en fågel, som ser en orm i ögonen, blir så förskräckt, att den inte kan röra sig. Darzees hustru flaxade vidare, pep dystert och lämnade inte någon gång marken. Nagaina ökade farten.
   Rikki-tikki hörde dem röra sig längs gången från stallet, och han rusade i väg till ändan av melonlandet vid muren. Där fann han tjugofem ägg ungefär så stora som bantamhönsägg men med vitaktigt skinn i stället för skal, mycket listigt gömda i den varma halmen över melonerna.
  — Jag kommer inte en dag för tidigt, sade han, för han kunde se kobraungarna hoprullade under skinnet, och han visste, att i samma ögonblick de kläcktes, skulle var och en av dem kunna döda en människa eller en mungo. Han bet av topparna på äggen, så snabbt han kunde, och var mycket noga med att krossa ormungarna, och gång på gång vände han på halmen för att se efter, om han hade glömt någon. Till sist var det bara tre ägg kvar, och Rikki-tikki började småmysa för sig själv, när han hörde Darzees hustru ropa:
  — Rikki-tikki, jag har fört Nagaina bort mot huset, och hon har gett sig upp på verandan, och – o, skynda dig – hon ämnar döda!
   Rikki-tikki krossade två ägg och ramlade baklänges ned från melonsängen med det tredje ägget i munnen och skuttade bort till verandan så fort, att fötterna knappt rörde vid marken. Teddy och hans mor och far satt där vid sin första frukost, men Rikki-tikki såg, att de inte rörde vid maten. De satt som förstenade, och deras ansikten vara kritvita. Nagaina låg ihopringlad på mattan vid Teddys stol, varifrån hon lätt kunde nå Teddys bara ben, och hon vaggade fram och tillbaka och sjöng en triumfsång.
  — Du, son till den store man, som dödade Nag, väste hon, sitt stilla! Jag är inte färdig ännu. Vänta lite! Sitt stilla, alla tre! Om ni rör er, hugger jag, och om ni inte rör er, hugger jag. O, dåraktiga människor, som dödade min Nag!
   Teddys blick var fäst på fadern, och allt vad denne kunde göra var att viska: Sitt stilla, Teddy! Du får inte röra dig, Teddy, sitt stilla!
   Just då kom Rikki-tikki fram och ropade: Vänd dig om, Nagaina! Vänd dig om till strid!
  — Lugna dig, vi hinner nog dit, svarade hon utan att flytta blicken. Jag skall strax göra upp räkningen med dig. Se på dina vänner, Rikki-tikki! De sitter där stilla och dödsbleka. De är rädda. De vågar inte röra sig, och om du kommer ett enda steg närmare, hugger jag till.
  — Se till dina ägg, sade Rikki-tikki, i melonsängen vid muren! Gå och titta till dem, Nagaina!
   Den stora ormen vände sig till hälften och fick se ägget på verandan. Aaah! Ge mig det! sade hon.
   Rikki-tikki lade en tass på vardera sidan om ägget, och hans ögon blev blodröda. Vad är priset för ett ormägg? För en ung glasögonorm? För den siste – den allra siste av kullen? Myrorna håller på att äta upp alla de andra där nere vid melonsängen.
   Nagaina vände helt om och glömde allt annat för detta enda äggs skull, och Rikki-tikki såg Teddys fader sträcka ut sin stora hand, fatta Teddy i axeln och dra honom tvärs över det lilla bordet med tekopparna i säkerhet och utom räckhåll för Nagaina.
  — Lurad! Lurad! Lurad! Rikk-tck-tck! kluckade Rikki-tikki. Nu är pojken i säkerhet, och det var jag – jag – jag, som grep Nag i hatten i natt i badrummet. Så började han hoppa upp och ned med alla fyra fötterna på en gång och huvudet in till golvet. Han kastade mig fram och tillbaka, men han kunde inte skaka av mig. Han var död, innan den store mannen sköt honom. Jag gjorde det! Rikki-tikki-tck-tck! Nå, så kom, Nagaina! Kom och kämpa med mig. Du skall inte förbli änka länge.
   Nagaina såg, att hon hade förlorat möjligheten att döda Teddy, och ägget låg mellan Rikki-tikkis tassar. Ge mig ägget, Rikki-tikki! Ge mig det sista av mina ägg, så skall jag gå min väg och aldrig komma tillbaka, sade hon och lät hatten sjunka ihop.
  — Ja, du skall nog gå din väg och aldrig komma tillbaka, för du skall gå till sophögen och Nag. Strid, änka! Den store mannen har gått efter sitt gevär. Strid!
   Rikki-tikki hoppade runt omkring Nagaina. Han höll sig nätt och jämt utom räckhåll för hennes hugg, och hans små ögon glödde som kol. Nagaina tog sats och gjorde ett anfall. Rikki-tikki hoppade uppåt och bakåt. Gång på gång högg hon, och varje gång hamnade hennes huvud med en smäll på verandamattan, och hon ringlade ihop sig som en urfjäder. Då dansade Rikki-tikki i en cirkel för att komma bakom henne, och Nagaina vred sig runt för att alltid kunna hålla huvudet riktat mot honom, så att prasslandet av fjällen på hennes stjärt ljöd som när torra löv blåses upp av vinden. Han hade glömt ägget. Det låg ännu på verandan, och Nagaina närmade sig det mer och mer, till dess hon slutligen, medan Rikki-tikki hämtade andan, grep det med munnen, vände sig mot verandatrappan och flög som en pil nedåt trädgårdsgången med Rikki-tikki efter sig. När en glasögonorm flyr för att rädda livet, viner den framåt som en pisksnärt över halsen på en häst. Rikki-tikki visste, att han måste fånga henne, för annars skulle allt elände börja igen. Hon styrde kurs på det höga gräset vid törnbusken, och medan han sprang, hörde Rikki-tikki Darzee fortfarande sjunga sin lilla dumma triumfsång. Men Darzees hustru var klokare. Hon flög ut ur boet, när Nagaina närmade sig och flaxade omkring Nagainas huvud. Om Darzee hade hjälpt till, skulle de kanske kunnat få henne åt annat håll, men Nagaina endast sänkte hatten och fortsatte rakt fram. Likväl hann Rikki-tikki tack vare detta obetydliga dröjsmål upp henne, och just som hon dök in i råtthålet, där hon och Nag hade bott, högg hans små vita tänder fast i hennes stjärt, och han följde med ned i hålet – och högst få av Rikki-tikkis släkte skulle gärna velat följa en kobra ned i hennes hål, hur visa och gamla de än varit. Det var mörkt i hålet; och Rikki-tikki hade inte en aning om, när det händelsevis kunde vidga ut sig och ge Nagaina rum nog att vända sig för att gå till anfall mot honom. Han höll ursinnigt fast och spärrade ut fötterna, så att de tjänstgjorde som bromsar i den mörka sluttningens varma, fuktiga mylla. Gräset vid hålans mynning upphörde att vaja, och Darzee sade:
  — Nu är det ute med Rikki-tikki. Vi måste sjunga hans dödshymn. Den tappre Rikki-tikki är död. För Nagaina kommer säkert att döda honom under jorden.
   Och han sjöng en mycket sorgsen, improviserad sång, och just som han hunnit till den mest rörande delen därav, vajade grässtråna igen, och alldeles nedsmutsad släpade sig Rikki-tikki ut ur hålet med ett ben i taget, slickande sig om morrhåren. Darzee avbröt sin sång och gav till ett litet skrik. Rikki-tikki skakade en del av dammet ur pälsen och nös. Nu är allt över, sade han. Änkan kommer aldrig ut mer. Och de röda myrorna, som bor bland grässtråna hörde honom, och började bege sig ned den ena efter den andra för att se efter, om han talat sanning.
   Rikki-tikki rullade ihop sig i gräset och somnade på fläcken och sov och sov till långt fram på eftermiddagen, för han hade gjort ett hårt dagsverke.
   Kopparslagaren är en fågel, vars läte påminner om en liten hammares slag på en kopparpanna, och han frambringar detta ljud, medan han är offentlig utropare i varje indisk trädgård och meddelar nyheter åt alla, som vill höra på. När Rikki-tikki gick uppför gången, hörde han hans Ge akt! ljuda som en liten gonggong. Och så kom det taktfasta Ding-dong-tock! Nag är död – dong! Nagaina är död! Ding-dong-tock! Och med ens började alla fåglarna i trädgården att sjunga och grodorna att kväka; för Nag och Nagaina hade ätit grodor lika väl som små fåglar.
   När Rikki kom fram till huset, kom Teddy och hans mor (hon var ännu mycket blek, för hon hade svimmat) och hans far ut och föll nästan i gråt, då de såg honom. Och den kvällen åt han allt vad man gav honom, tills han inte orkade äta mer, och gick till sängs på Teddys axel, där Teddys mor fann honom, då hon sent på kvällen kom för att titta till dem.
  — Han har räddat våra liv och Teddys liv, sade hon till sin man. Är det inte underligt, han har räddat allas våra liv!
   Rikki-tikki vaknade och spratt till, för mungoer har lätt sömn.
  — Åh, är det ni? sade han. Vad bråkar ni för? Alla glasögonormarna är döda, och även om de inte vore det, är ju jag här.
   Rikki-tikki hade all rätt att vara stolt, men likväl blev han inte vidare högmodig utan höll ordning i trädgården, så som det anstår en mungo, med tand och hopp och språng och bett, tills ingen glasögonorm mer vågade visa sig innanför murarna.

Ursprungligen ur "Djungelboken" av Rudyard Kipling, först tryckt 1894. Översättare: A. G:son Söllberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki