Fandom

Svenskanoveller Wiki

Rio

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Harry Martinson
   
   NÄR JAG HADE MÖNSTRAT AV MITT FÖRSTA blygsamma handelsfartyg, en liten skonare, luffade jag vid femton års ålder ut från Stockholm i syfte att luffa och tjuvåka mig fram till Trondhjem. Att jag på detta sätt också kom till Trondhjem är naturligt. Emellertid hör det knappt till historien.
   Då den vinterns första snöstorm kom hade jag i alla fall hunnit upp till Orsa. Snöyran stängde mig inne på Orsas hederliga järnvägsväntsal. Det satt ett par rader påpälsade bondkullor runtom och en av dem, en livskrökt gumma, tände till och med en pipa. En sak som jag då fann högst underlig.
   De hade sökt skydd liksom jag, dessa rejäla bondkullor, tagit sig rundlig tid "att sitta på" och fingo till på köpet vänta långt över tiden på ett abnormt försenat tåg.
   Väntsalens kamin hade behagat strejka. Inte bekom det kullorna något, men jag frös förbannat om fötterna, kanske också något om hjärtat, av en viss saknad, ty dessa mulliga, livsvarma kullor liknade på något särskilt sätt mödrar, något att ty sig till. I vart fall blevo de nu såsom de sutto där, högbröstade och trygga, en sorts konkreta symboler för min inbillning.
   När de slutligen försvunno i det snöiga tåget blev väntsalen tom och ödslig. Och kall! Den värme deras kroppar utsänt förflyktigades snart, min rätt magra femtonårskropp kunde inte upprätthålla den.
   Inga pengar till biljett att följa dem en bit, så försjönk jag lätt i melankoli. Satt där så, länge. Satt där så, lite gråtvek, femtonårig, och melankolisk på Orsa väntsal.
   Jag trotsade upp mig, men det ville inte precis bli någon hurtighet, i stället började jag hata alla människor utom världens kvinnor och några få bra kamrater. Dem bara snuddade hattankarna vid som vid något självklart gott.
   Väntsalsdörren flög upp, snöyran kastade sig snett över golvet som ett vattenfall. Efter kom en snöig pälsklädd man som brottades med vinden och stängde dörren. Han borstade av sig snön: det var en tämligen förmögen herre tycktes det.
   Laddad av desperation gick jag besinningslöst fram och tiggde om en slant. Han fixerade mig vänligt.
   "Det ska ni visst få", sade han hurtigt, "men va ä dä för en sån liten man te o va ute o gå?"
   "Till Trondhjem."
   "Till TRONDHJEM??? Va fadren ska ni där?"
   "Söka hyra, naturligtvis."
   "Ni va mej en jäkel te o va naturligt vis!"
   Han skrattade bullrande men knep munnen om skrattet och hårdnade till:
   "Till sjöss förr?"
   "Jaadå."
   "Vilka båtar och resor?"
   Jag nämnde först sanningen: — skonaren, resorna på Skottland, Irland och Frankrike. Sedan kom lögnen, jag ljög: — en viss mystisk ångare, en resa till Rio.
   Det glänste till i hans ögon, jag förstod. Jag ville sjunka undan, jag ville dö:
   "Hurdant ser det ut i Rio?"
   "???"
   "Beskriv Rio!"
   Här skulle jag ha stannat. Här skulle jag ha sagt: jag ljuger, eller också neutraliserat nesan i en sådan bekännelse med någon diplomatiskt skicklig vändning. Men nej. Jag gick ohjälpligt in i slingorna av lögnens arabesk. Jag började beskriva Rio.
   Kompromissade med terräng och hamnutsikt så det skulle bli en stad någorlunda acceptabel för alla sätt att se.
   Jag ville gråta åt min egen röst när jag hörde mig själv säga:
   "Inte är det bergigt och inte slättland heller."
   Han log medlidsamt.
   Nu sedan jag varit elva gånger i Rio förstår jag detta medlidsamma leende, ty en mera himmelsskriande otymplighet har väl aldrig inlett en lögn.
   Gudilov avbröt han mig fort nog. Löjligheten och nesan förminskades väl därigenom något.
   Han tog upp en tvåkrona, vände på den lite och såg på Oskar II.
   "Den som har sett Rio glömmer det aldrig", sade han ömt. Jag stod och skämdes. I min nesa tänkte jag: nu tror han väl inte på sanningen heller: skonaren Willy, på Skottland, Irland och Frankrike.
   Han lade tvåkronan i handen, skrapade med fingret kring Oskar II och upprepade: "Den som har sett Rio glömmer det aldrig."
   Medan han gav mig tvåkronan sade han: "Ni kan komma till Rio, håller ni på som sjöman så kommer ni naturligtvis förr eller senare dit. Men ännu är ni lite bakom Rios flöten."
   Han räckte mig handen. Jag tryckte den nästan förtvivlat och gick. Han blev kvar i väntsalen, men jag? Jag tänkte bara på ett: att försvinna och fördunklas i snöstormen. En skylt flaxade till, jag urskiljde ordet Café. Dit gick jag. Blev sittande vid en kopp kaffe och tänkte en del tankar.
   Några år har gått sedan dess. Kanske viner en ny snöstorm på Orsas bygata. Och kanske sitter en ny pojke vid en kopp kallnande kaffe, på väg längs någon av jordklotets tusen vindlingar till Rio, till Rio.
   Den som har sett Rio glömmer det aldrig.
   
   Ur "Resor utan mål", Bonniers förlag 1932
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki