Fandom

Svenskanoveller Wiki

Rivkas försoning

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Marianne Goldman

RIVKA STÅR UPP med bönboken uppslagen, följer med i texten, mumlar ömsom på svenska ömsom på hebreiska. Till det yttre skiljer hon sig knappast från de andra judinnorna som står och trängs på kvinnoläktaren i synagogan. Den eleganta men ändå diskreta hatten, för att skyla huvudet på ett modernt sätt. De bekväma skorna, eftersom hon av erfarenhet vet att hon kommer stå upp en hel del under dagen, både på grund av platsbrist och av vördnad inför Gud. Och så bönboken i ett fast grepp. Ändå finns det ett skimmer av ensamhet kring henne. Ja även i bokstavlig mening, om så endast räknat i någon extra decimeter. Ett markerat avstånd mellan Rivka och de andra kvinnorna. Man ställer sig helst inte nära henne. Erfarenheten säger att man då känner sig tvingad att följa med i texten och utan tillfälle till skvaller eller drömmerier. Och utöver detta kan man när som helst råka ut för en reprimand av det ena eller andra slaget. Eller lyssna till när andra får den. Så sträng är hon Rivka och ändå så god. Ständigt aktiv i judiska hjälpkommittéer, insamlingar och petitioner. Utöver detta finns också ett upphöjt, nästintill heligt, drag hos henne. I kraft av att ha överlevt lägren. Hon är en bärare av det förflutna och oavsett vad man känner vill man inte konfronteras med henne i första taget. Sådan är överenskommelsen mellan Rivka och världen.
   Hon står framåtlutad, koncentrerad på bönen, till synes oberörd av de andra kvinnornas skvaller. Ändå är det som om hon idag inte kan stilla sig, inte hitta fram till den frid som brukar infinna sig så fort hon sätter sin fot i synagogan. Röster, tankar tränger sig på och in. Vad är det med henne?

   Vår Gud och våra fäders Gud! Förlåt oss våra synder på denna Försoningsdag. Utplåna våra förseelser och överträdelser, såsom det heter; jag utplånar dina överträdelser för min skull, och dina synder skall jag ej ihågkomma...


Jag visste att Dinah inte skulle sätta sig bredvid mig, trots mina ansträngningar den här veckan. Det är kanske inte riktat mot mig trots allt, det handlar mer om hennes image, »fri och oberoende och jämställd«. Dumt, det är skönt här på kvinnoläktaren, man har utsikt och får vara i fred ... Vilken svärdotter jag begåvats med! Titta hur hon står där nere bland männen i helvit klädsel och dessutom med kippa på huvudet och invirad i talles, vaggandes fram och tillbaka likt en religiös jeshivestuderande, som en man! Teater! Och varför sjunger hon så högt?! Kan hon inte sjunga normalt! Hon och Simon fastar väl också. Nej, nej, inte av religiös övertygelse, inte i ett samtal med Gud, bara för den »kulturella identiteten« eller vad det heter nu för tiden, »söka sina rötter!« Allt är så affekterat, inte ett äkta tonfall. Det kommer bli en svår fasta för henne ... Var är han förresten, min son? Han står inte bredvid sin hustru som de flesta i hans generation ... Där! Bra, han väljer att stå bredvid sin far! ... Titta, bredvid Levy står Zaronowitsch, den gamle kapon och bredvid honom ännu en kapo, vad heter han? Kiplinsky nånting. De gamla syndarna tyr sig till varandra, fruktsamma, välmående, hustrur, barn, barnbarn ... Orättvist. Må de brinna i helvetet!

   Herre, öppna mina läppar, att min mun förkunna ditt lov. Lovad vare du, Evige vår Gud och våra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ... Låt oss varda inskrivna i livets bok ...


Titta, där är Rosha! Hon har satt sig bland männen i år, flytta ner från kvinnoläktaren i hennes ålder. En skam! Vi som alltid suttit ihop här uppe tillsammans. Men sådan var hon då också, osentimental, kall. När en SS-man tog tag i hennes mor, släpade iväg henne, jag såg det ju själv bakom taggtrådsstaketet, då vände sig inte ens Rosha om. Hon log i stället mot en annan SS-man! ...
   Om folk bara kunde förstå. I judendomen är det handlingarna som räknas! Jag säger det till Simon; jag din mor har varit sekreterare i styrelser, religionslärare, vigt mitt liv åt den judiska församlingen; din far likaså; men vad gör du, utöver att laga folks tänder? Ingenting! Inga förpliktelser, inga barn, inget ansvar mot församlingen; och otrogen din hustru är du! ... Vad nu? Dinah tittar plötsligt upp mot mig. Nickar. Vad ska det betyda? Vill hon hälsa? Försonas? Jag har så svårt att förstå mig på min svärdotter. Vet Dinah? Hon verkar i alla fall inte bry sig om det, denna märkliga varelse! Sysslar med sitt »konstnärskap« dagarna i ända, de där små outvecklade runda prickarna hon målar och i barnsliga färger, som inte alls passar ihop, det har jag sagt till henne ... Bei uns in Berlin, vi fick studera färglära ...

   Vår Gud och våra fäders Gud! O, låt vår bön komma inför dig och undandrag dig ej vår åkallan. Vi kunna icke framträda inför dig och säga; Vi äro rättfärdiga och hava icke syndat. Nej, vi hava syndat. Vi hava felat. Vi hava varit trolösa. Vi hava förtalat. Vi hava vacklat. Vi hava förlett till synd. Vi hava varit övermodiga. Vi hava fört osannfärdigt tal. Vi hava smädat. Vi hava be-spottat. Vi hava varit gensträviga. Vi hava förtryckt


   »Dinah, jag måste få berätta en sak ...«
   »Rivka? Vad vill du?«
   »Din man är dig otrogen!«
   »Jag vet redan det där, jag vet!«
   »Och varför gör du inget åt det!«
   »Det finns inget att göra ...«
   »En kvinna bör inte tolerera sånt.«
   »Bör och bör! Det finns ingenting att göra. Och vet du varför? Han har fastnat i vrede, gentemot modern, gentemot dig ... Han kan inte älska!«
   »Kan du älska? !«
   »Det vet jag inte. Förresten, är du den rätta att ställa den frågan? Inslingrad i dina rättskaffens kommentarer, den där bitterheten som sipprar ut varje dag, varje minut. En liten men bestämd dos.«
   »Jag gör goda handlingar!«
   »Goda handlingar utförda med gråtonad blick!«
   »Det är bara kristna missionärer som har sådana där milda, frälsta blickar eller dom där på stan, vad heter dom, Hare Krishna ... Förlåt Dinah! Det har gått fel, jag har svårt med dig, samtidigt som jag lär mig så mycket. Jag berättar detta, om Simons otrohet, i medkänsla, inte i fiendskap. Ge honom ett barn. Hör du vad jag säger? Ge honom ett barn!
   »Jag kan inte!«
   »Du vill inte, du ...«
   »Jag visste att det skulle komma ett krav! Du är aldrig nöjd! Din man har öst pälsar över dig, pärlor, diamanter, men vad hjälper det. Såren har ändå inte läkt som det heter, fast ibland undrar jag om det bara handlar om lägret. Du kanske fick stryk av din pappa, din mamma var otillräcklig, det var fattigt före kriget. Det är det jag menar, du har gift upp dig, det är jag säker på, ändå går du på och låtsas om din fina bakgrund, »bei uns in Berlin«. Du ser ner på mig för mamma var kokerska och pappa shammes, båda två tjänade andra judar, båda var med i Chevra Kadisha och tvättade lik ... Jag vet, du är den enda överlevande från lägren i din familj, jag vet, din man dog, jag vet, din lilla Sasja dog också, jag vet ... Men vad hjälper det, jag tycker ändå inte om det som kommer ut ur din elaka käft! »Bei uns in Berlin« säger du. Ibland tror jag du har hittat på allting, dina föräldrar var inte så fina, allting var inte så bra före kriget!«
   »Dinah! Du skändar mig. Det är du som är elak!«
   »Gå, gå härifrån!«

   ... Vår Fader, vår Konung! Inskriv oss i livets bok till lycka. Inskriv oss i frälsningens och sällhetens bok. Inskriv oss i trygghetens bok ... Inskriv oss i förlåtelsens och tillgiftens bok ...


Så mycket folk här nere, barn som springer fram och tillbaka, affärer som görs upp i bänkraderna! Otroligt. Och så dessa förolämpningar och lögner från Dinah. Ingen respekt! Skändar, skändar! ... Fast hon får mig alltid upplivad på något märkligt sätt Nej men titta där är Max! Där står han och ler mot den ambitiösa konvertiten som jag har undervisat i ett års tid. Snart kommer han fråga henne om de ska äta lunch tillsammans! Den trognaste och snällaste av karlar, men sedan ett halvår tillbaka tittar han med fuktiga ögon på varenda shikse som kommer i hans väg. Ar han inspirerad av Simon eller är det ett anfall av gubbsjuka? ... Du ler, Gud, det gjorde jag också tills jag kom på honom med sin sekreterare! Där stod jag i dörröppningen med en sockerkaka i famnen, äppelbitar, honung. Det var på Rosh Hashana, på morgonen före kvällsgudstjänsten. Jag hade tänkt att han kunde bjuda runt på kontoret. Men vad såg jag ... Han håller armen om sin nya unga sekreterare medan han visar henne kartoteket, ja mer än vänskapligt eller faderligt, definitivt mer. Handen smeker fram och tillbaka över axeln, fram och tillbaka, och den unga sekreteraren står där med blossande kinder, av upphetsning eller genans. När han får syn på mig blir han arg, släpper taget om sekreteraren, går fram, rycker åt sig sockerkakan och knuffar samtidigt bort mig och stänger dörren. Precis som om jag var en tjänsteflicka, en vem som helst. Och detta tio dagar före Jorn Kippur, när man ska närma sig Gud, sig själv ... Håller han på att lämna mig? Eller är det bara oförargliga utbrytarförsök? Vad gör man? Jag har ingen erfarenhet, det är så futtigt i jämförelse med allt det andra jag har gått igenom, men ändå kan jag inte acceptera det! ... Varför, Gud? Du tycker inte jag lidit tillräckligt i mitt liv? Du har valt ut mig som en människa som måste prövas? ... Snart kommer han fråga henne om de ska äta lunch tillsammans. Men det ska de inte! De där två ska inte äta lunch tillsammans!

   »Max, jag vill tala med dig. Du äter inte lunch med shiksen«!
   »Bråka inte med mig här i synagogan av alla ställen ... Jag äter med vem jag vill och när jag vill.«
   »Max, vad är det med dig!«
   »Titta, nu skrämde du bort henne. Vad det är med mig? Det är som om jag inte står ut längre. Det är inte bara jag. Har du inte tänkt på det Rivka, när vi går på en tillställning uppstår snart ett tomrum kring dig, medan folk klistrar sig fast vid mig. Jag minns inte längre den vackra unga kvinna som en gång kom till vårt hem.«
   »Max, det tillhör det förflutna. Vi har ju levt ett helt liv ihop.«
   »Det har inte varit ett liv, bara ett tungt öde! Det är det. Anda sedan du stod där i dörröppningen till köket. Där är flyktingflickan, sa mamma. Jag kände en ögonblicklig attraktion och förpliktelse, den stunden har styrt mitt liv. Du var så tyst. Vi tog hand om dig, mamma och jag. Men sen ... du föll ihop och sedan dess har du gnällt dig fram ...«
   »Jag har inte klagat!«
   »Tystnader kan skrika, nervösa, ryckiga rörelser. Hela lägenheten har varit ett enda stort ångestbad fyllt av dina upplevelser, mardrömmar, sorg och ryggont. Ingenting jag gjort har räknats, ingenting jag känt ... I början var jag inte medveten om det, men sen ... Det fanns ju andra par omkring oss, man flirtade, man skrattade ...«
   »Jag har skrattat!«
   »Tillgjort, motvilligt, oskönt.«
   »Jag har fött dig en son!«
   »Du blev inte glad, du blev ledsen. Du tänkte på din Sasja, sa du, och så blev du sjuk och kunde inte amma!«
   »Att förlora ett barn, du vet inte vad det innebär.«
   »Sajsa, alltid Sasja! Vad har jag fått? Jag har skämt bort dig så mycket jag kunnat med presenter, ja, till och med en och annan småbrottslig handling har jag begått i nån slags besatthet, ändamålen helgar medlen men vad har det hjälpt, och vad har jag fått!«
   »Omvårdnad, ett hem! Herregud, fått, vad menar du med fått?«
   »Gå härifrån, Rivka! Jag vill skiljas.«
   »Det vill du inte alls!«
   »Folk skiljer sig ju idag, hela tiden. Jag har affärsbekanta som varit otrogna i decennier!«
   »Gojim! Vi har en son, vi har levt ett helt liv tillsammans. Ska det bara kastas bort? Du ska ju pensioneras nu, det är ju nu vi har tid, nu vi har kraft.«
   »Det är Jorn Kippur. Lämna mig i fred! Gå iväg!«
   »Nej! Rivka är inte snäll mera!«
   »Det har du aldrig varit.«
   »Rivka är inte god mera!«
   »Det har du aldrig varit!«

   Herre min Gud ... Förskjut oss icke från ditt anlete och tag icke din helige ande ifrån oss. Förskjut oss ej när ålderdomen kommer, när vår kraft är till ända övergiv oss icke.


Att bli bortkörd från Max, förbi brottslingen, förbi den där kapon och uppföst här på kvinnoläktaren igen! Bara för att Max började gråta, bete sig, och be högt! Han som inte ens är troende. Vad var det han skrek? Nånting i stil med »Gud ha förbarmande med mig men jag orkar inte mer ... låt mig leva några år utan Rivka och utan samvetsförebråelser och skuldkänslor, förlåt mig!« Sen lät han som ett barn. Och så blev han dessutom elak. Vad var det han sa? ...«Snälla Gud där uppe i himlen, ge mig några år utan Sasja, utan lägret, några år i lätthet ...«

Varje synd som vi begått av tvång eller av fri vilja; varje synd som vi begått av ovetenhet; varje synd som vi begått öppet eller hemligt; ...

Min Gud, de vänder sig alla ifrån mig, stöter bort mig; min svärdotter. min son, min man ...
   Min Gud, kommer Du att låta det ske? Att jag blir övergiven på gamla dar! Kommer Du att låta det ske? Räcker inte det andra! Varför ska jag då vara Dig trofast? Ja, var har Du egentligen varit i mitt liv? Var var Du då, var är Du nu? Inte med mig ... Är det det jag ska komma fram till denna försoningsdag? Slå igen bönboken, gå ut härifrån, ut ur synagogan helt ensam, så ensam som jag ändå alltid känt mig. Överge Dig? Det kanske inte kommer göra nån skillnad, ja det kommer kanske att kännas bättre. Smärtan har ändå alltid funnits som en hinna mellan mig och dig. Mellan mig och människorna, mellan mig och livet, sen den dagen jag räddades ur likhögen. Men det måste man väl ändå säga; jag har kunnat hålla den i schack, smärtan. Och inte bara jag, hela det böljande havet av människor här idag. Vi håller smärtan i schack, vi umgås över gränserna.
   De unga talar om att bära, släpa på en ryggsäck. Löjligt. Precis som det går att ta på sig den och sedan ta av sig den! Smärtan är jag.

   Vår Gud och våra fäders Gud! O, låt vår bön komma inför dig och undandrag dig ej vår åkallan. Vi kunna icke framträda inför dig och säga; Vi äro rättfärdiga och hava icke syndat. Nej, vi hava syndat. Vi hava felat. Vi hava varit trolösa. Vi hava förtalat ...


Är det redan neila? Vad fort det gick idag, en märklig Jom Kippur ... Det var som om allt härinne plötsligt fick en annan ton, ett annat ljus. Var det efter jizkor ... Jag läste inte över Sasja som jag brukar, jag läste över mig själv. Den lilla flickan som dog då, som blev kvar, har inte varit mer än ett skramligt skal ... Men nu, jag skulle vilja börja om ...
   Simon, min son, var är du? Där ... Jag vet, jag vågade inte öppna mitt hjärta för dig, jag var rädd för vad som skulle komma ut. Jag vet, det har varit svårt för både dig och pappa.
   Simon, minns du; en gång lekte vi, du och jag, med en röd plastboll ... »Kasta till mig, kasta till dig« ... Det var lustigt hur du hade fått den.
   Du hade tagit den helt enkelt, tjuvat den i en affär. Jag såg det när vi kom ut men jag sa ingenting, jag gjorde inget åt det. Vanlig småbarns-mammatrötthet eller det knivskarpa minnet av Sasja och en röd boll ...
   Och Max ... min Max, jag förstår din längtan efter en varm famn, jag har aldrig varit riktigt förtjust i dig, jag har aldrig givit dig en riktig chans.
   Jag ville vara Sasjas pappa trogen, min ungdomskärlek där i Berlin. Den kärleken var på riktigt har jag tänkt varje dag. Den, men inte vår ...
   Simon, Max, jag har svikit er. Och mig själv. Hjälp mig o Gud till försoning.

   Öppna nådens port för oss, då dagens port sig sluter, ty dagen är förliden. Dagen går till ända, solen ren sig sänker. Öppna dina portar. O, bönhör oss, tillgiv oss, förbarma dig över oss och utplåna vår skuld.


»Rivkas försoning«, ur Radionovell 1999.
Marianne Goldman har i denna novell utgått från en av karaktärerna i sin pjäs »Försoningsdagen« som hade urpremiär på Judiska teatern 1998.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki