Fandom

Svenskanoveller Wiki

Robotdrömmar

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Isaac Asimov

"Jag drömde i natt", sade LVX-1 lugnt.
   Susan Calvin sade ingenting men hennes fårade ansikte, som åldrats av visdom och erfarenhet, tycktes utsatt för en mikroskopisk ryckning.
   "Hörde ni?" frågade Linda Rash nervöst. "Det är precis som jag har sagt." Hon var liten, mörkhårig och ung. Hennes högerhand öppnades och slöts, gång på gång.
   Calvin nickade. Sedan sade hon lugnt: "Elvex, du skall inte röra dig, tala eller höra oss förrän jag säger ditt namn igen."
   Det kom inget svar. Roboten satt som om den var gjuten i ett enda metallstycke och så skulle den sitta kvar tills den fick höra sitt namn igen.
   "Vad har ni för åtkomstkod på datorn, doktor Rash?" sade Calvin. "Eller slå in den själv om ni tycker att det känns bättre. Jag vill undersöka positronmönstret i hjärnan."
   Linda rumlade med fingrarna på tangenterna. Hon avbröt och började om på nytt. Det fina mönstret dök upp på skärmen.
   "Vill ni vara snäll och ge mig ert tillstånd att utnyttja datorn?" sade Calvin.
   Tillståndet gavs med en ordlös nickning. Naturligtvis! Vad skulle Linda, en ny och oprövad robotpsykolog, kunna sätta upp mot den Levande Legenden?
   Susan Calvin granskade långsamt skärmen, lät blicken vandra över den, upp, sedan ned och plötsligt knappade hon in en teckenkombination så snabbt att Linda inte hann uppfatta vad som gjordes, men skärmen visade en helt ny och förstorad del av mönstret. Fram och tillbaka dansade de knotiga fingrarna över tangenterna.
   Det åldrade ansiktet förändrades inte. Hon betraktade det växlande mönstret, som om väldiga beräkningar pågick i huvudet på henne.
   Linda undrade. Det var omöjligt att analysera ett mönster utan att åtminstone ha fickdatorn tillgänglig, men den gamla kvinnan bara tittade. Hade hon en dator inplanterad i hjärnan? Eller var det hennes hjärna, som i årtionden inte hade gjort annat än att tänka ut, studera och analysera positronhjärnemönstren? Förstod hon dessa mönster på samma sätt som Mozart hade förstått notskriften till en symfoni?
   Slutligen sade Calvin: "Vad är det ni har gjort, Rash?"
   "Jag har använt fraktionsgeometri", svarade Linda litet förläget.
   "Det förstod jag. Men varför?"
   "Ingen har gjort det förut. Jag tänkte att det skulle ge ett hjärnmönster som ökade komplexiteten, kanske kom litet närmare det mänskliga."
   "Talade ni med någon först? Var det er egen idé?"
   "Jag talade inte med någon. Det var min egen idé."
   Calvins bleka ögon såg länge på den unga kvinnan. "Ni hade inte rätt till det. Varför frågade ni inte först? Jag själv, Susan Calvin, skulle ha diskuterat det med någon annan."
   "Jag var rädd att man skulle hindra mig."
   "Det skulle man säkert ha gjort."
   "Kommer jag att få sparken?" frågade hon med en röst som darrade trots att hon försökte hindra den.
   "Det är fullt möjligt", sade Calvin. "Eller också blir ni befordrad. Det beror på vad jag tycker när jag är färdig."
   "Tänker ni demolera El ..." Hon hade nästan sagt namnet som skulle ha aktiverat roboten och i så fall hade hon gjort ytterligare ett misstag. Hon hade inte råd med fler, hon hade faktiskt inte råd med någonting alls längre. "Tänker ni demolera roboten?"
   Hon insåg plötsligt, nästan med en chock, att den gamla kvinnan hade en elektronpistol i fickan på laboratorierocken. Doktor Calvin hade varit beredd att göra det redan när hon kom.
   "Vi får se", sade Calvin. "Roboten kan visa sig för värdefull för att förstöras."
   "Men hur kan den drömma?"
   "Ni har åstadkommit ett positronhjärnemönster som är oerhört likt den mänskliga hjärnans. Människohjärnan måste drömma för att omorganisera, för att med jämna mellanrum göra sig kvitt knutar och trassel. Detsamma gäller kanske för roboten och av samma skäl. Har ni frågat vad han drömmer?"
   "Nej, jag skickade efter er så fort han talade om att han hade drömt. Efter det ville jag inte fortsätta själv med honom."
   "Åh!" Ett mycket vagt leende glimtade till i Calvins ansikte. "Så det finns gränser för er självsäkerhet. Det gläder mig. Jag känner mig faktiskt lättad. Men nu får vi tillsammans försöka reda ut det här."
   "Elvex", sade hon med skarp röst.
   Robotens huvud vreds i en jämn rörelse mot henne. "Ja, doktor Calvin?"
   "Hur vet du att du har drömt?"
   "Det sker på natten när det är mörkt, doktor Calvin", sade Elvex, "och det blir plötsligt ljust trots att jag inte kan se någon orsak till ljusets uppträdande. Jag ser saker som inte har något samband med det jag uppfattar som verklighet. Jag hör saker. Jag reagerar egendomligt. Då jag sökte i mitt ordförråd efter uttryck för det som hände, råkade jag på ordet 'dröm'. När jag studerade dess innebörd, drog jag så småningom slutsatsen att jag drömde."
   "Hur kommer det sig att du har ordet 'dröm' i ditt ordförråd?"
   Linda tystade roboten med en handrörelse och svarade snabbt: "Jag gav honom ett mänskligt ordförråd. Jag tänkte ..."
   "Jaså, ni tänkte", sade Calvin. "Jag är förbluffad."
   "Jag tänkte att han skulle behöva det verbet.. Som i: 'Jag kunde aldrig drömma om att ...' Något i den stilen."
   "Hur ofta drömmer du, Elvex?" frågade Calvin.
   "Varje natt, doktor Calvin, sedan jag blev medveten om min existens."
   "Tio nätter", sköt Linda ängsligt in, "men det var först nu på morgonen som Elvex berättade det för mig."
   "Varför först i morse, Elvex?"
   "Det var inte förrän i morse, doktor Calvin, som jag blev övertygad om att jag drömde. Tidigare hade jag trott att det var ett fel i mitt positroniska hjärnmönster, men jag hittade inget. Slutligen bestämde jag att det var drömmar."
   "Och vad drömmer du?"
   "Jag drömmer alltid ungefär samma dröm, doktor Calvin. De små detaljerna kan skilja sig, men jag tycker mig alltid se ett stort panorama där robotar arbetar."
   "Robotar, Elvex? Människor också?"
   "Jag ser inga människor i drömmen, doktor Calvin. Inte till en början. Bara robotar."
   "Vad gör de, Elvex?"
   "De arbetar, doktor Calvin. Jag ser en del som arbetar djupt nere i jorden och andra som sliter i hettan och strålningen. Jag ser en del i fabriker och andra under havets yta."
   Calvin vände sig till Linda. "Elvex är bara tio dagar gammal och jag är övertygad om att han aldrig har lämnat experimentstationen. Hur kan han så detaljerat känna till robotar?"
   Linda kastade en blick i riktning mot en stol, som om hon längtade efter att få sätta sig, men den gamla kvinnan stod och det innebar att Linda också fick stå. Hon lät generad när hon svarade: "Jag tänkte att det var viktigt att han kände till robotarna och deras plats i världen. Min tanke var att han skulle vara särskilt lämpad att fungera som uppsyningsman — han, med sin nya hjärna."
   "Sin fraktionshjärna?"
   Calvin nickade och vände sig på nytt till roboten. "Du såg allt detta — i havet, under markytan och på markytan — och i rymden i också, kan jag föreställa mig."
   "Jag såg också robotar som arbetade i rymden", sade Elvex. "Det var att jag såg allt detta, med detaljer som ständigt ändrades allteftersom jag såg åt olika håll, som fick mig att inse att det jag såg inte stämde med verkligheten och så småningom fick mig att dra slutsatsen att jag drömde."
   "Vad mer såg du, Elvex?"
   "Jag såg att alla robotarna dignade under slitet och släpet, att de var trötta av allt ansvaret, och jag önskade att de skulle få vila."
   "Men robotar dignar inte, de är inte trötta och de behöver inte vila", sade Calvin.
   "Så är det i verkligheten, doktor Calvin. Jag talar emellertid om min dröm. I min dröm tycktes det som om robotarna måste skydda sin egen existens."
   "Ar det robotologins tredje lag du citerar?" sade Calvin.
   "Ja, doktor Calvin."
   "Men du citerar den ofullständigt. Den tredje lagen lyder: 'En robot måste skydda sin egen existens, förutsatt att detta inte medför brott mot Första eller Andra lagen."'
   "Ja, doktor Calvin. Så lyder Tredje lagen i verkligheten, men i min dröm slutade lagen med ordet 'existens'. Någon första eller andra lag nämns inte."
   "Ändå finns båda, Elvex. Andra lagen, som råder över Tredje lagen, lyder: 'En robot måste lyda de befallningar den får från människor, utom när sådana befallningar strider mot Första lagen.' Därför lyder robotar order. De utför det arbete du ser dem göra och de gör det villigt och utan problem. De dignar inte; de är inte trötta."
   "Så är det i verkligheten, doktor Calvin. Jag talar om min dröm."
   "Och Första lagen, Elvex, den viktigaste lagen, lyder: 'En robot får inte skada en människa eller genom underlåtenhet att handla tillåta att en människa skadas."
   "Ja, doktor Calvin. I verkligheten. I min dröm tycks det mig emellertid inte som om det vare sig fanns en första eller en andra lag, bara den tredje, och Tredje lagen lyder: 'En robot måste skydda sin egen existens.' Detta är lagen i sin helhet."
   "I din dröm, Elvex?"
   "I min dröm."
   "Elvex, du skall inte röra dig, tala eller höra oss förrän jag säger ditt namn igen", sade Calvin. Och än en gång blev roboten av utseendet att döma en enda livlös metallklump.
   Calvin vände sig till Linda Rash: "Nå, vad tycker ni, doktor Rash?"
   Lindas ögon var vitt uppspärrade och hon kände hur hjärtat bultade vilt i bröstet. Hon sade: "Doktor Calvin, jag är bestört. Det här hade jag inte väntat mig. Jag kunde aldrig tänka mig att något sådant var möjligt."
   "Nej", sade Calvin lugnt. "Jag kunde inte heller tänka mig det, och ingen annan heller. Du har skapat en robothjärna som förmår drömma och därmed har du avslöjat att robothjärnan har ett tankeskikt som kunde ha förblivit oupptäckt, tills faran blev överhängande."
   "Men det är omöjligt", sade Linda. "Ni menar väl inte att andra robotar tänker likadant."
   "Inte medvetet, som vi skulle säga om det gällde människor. Men vem kunde ana att det fanns ett undermedvetet skikt under det framträdande positronhjärnemönstret, ett skikt som inte nödvändigtvis ligger under de tre lagarnas kontroll? Vad kunde detta ha medfört när robothjärnorna blev mer och mer komplexa — om vi inte hade blivit varnade?"
   "Av den här roboten, menar ni?"
   "Av er; doktor Rash. Ni har begått ett fel, men genom att göra det har ni hjälpt oss att få en oerhört viktig kunskap. Från och med nu skall vi arbeta med fraktionshjärnor och utforma dem mycket noggrant. Ni kommer att delta i detta. Ni kommer inte att bli bestraffad för det ni har gjort, men i fortsättningen skall ni samarbeta med andra. Är det förstått?"
   "Ja, doktor Calvin. Men vad händer med roboten?"
   "Jag är inte säker än."
   Calvin tog elektronpistolen ur fickan och Linda stirrade fascinerad på den. En enda elektronstråle mot robotens skalle skulle neutralisera positronbanorna och frigöra tillräckligt mycket energi för att smälta samman robothjärnan till en död metallklump.
   "Men roboten måste vara viktig för vår forskning", sade Linda.
   "Vi kan inte förstöra honom."
   "Kan vi inte, doktor Rash? Jag skulle tro att det är jag som beslutar i den frågan. Det beror helt och hållet på hur farlig roboten är."
   Hon rätade på sig, som om hon hade bestämt att hennes egen åldrade kropp inte skulle digna under sitt ansvar. "Elvex, hör du mig?" sade hon.
   "Ja, doktor Calvin", sade roboten.
   "Fortsatte din dröm? Du sade förut att inga människor uppträdde till en början. Innebar det att människorna kom senare?"
   "Ja, doktor Calvin. I min dröm tycktes det mig som om en man framträdde så småningom."
   "En man? Inte en robot."
   "Ja, doktor Calvin. Och mannen sade: 'Låt mitt folk gå!"
   "Sade mannen det?"
   "Ja, doktor Calvin."
   "Och när han sade 'Låt mitt folk gå', var det då robotarna han syftade på med orden 'mitt folk'?"
   "Ja, doktor Calvin. Så var det i min dröm."
   "Vet du vem mannen var — i din dröm?"
   "Ja, doktor Calvin. Jag kände mannen."
   "Vem var han?"
   Och Elvex svarade: "Jag var mannen."
   Och Susan Calvin höjde genast sin elektronpistol och sköt, och Elvex fanns inte mer.

Ur "Robotdrömmar", Legenda 1989. Översättning Karin Malmsjö.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki