FANDOM


ROLF KRAKES SAGA
Roar och Helge



   I Danmark härskade en gång två bröder, Halvdan och Frode. Halvdan var en vänlig man, generös och fredsälskande. Frode var girig och maktlysten, och därför tågade han med en här till broderns borg och tände på och dödade sin bror för att få makten över hela riket.
   Halvdan hade två små söner, Roar och Helge. De bodde vid den tiden hos sin fosterfader Regin och undkom därför branden. Men nu fruktade Regin att barnens liv var i fara och förde dem till en bonde som hette Vifil. Han var trollkunnig och bodde på en liten ö där han skulle försöka gömma pojkarna.
  — Fast det blir svårt att lura Frode, sa Vifil.
   Så fick pojkarna bo om natten i en jordhåla och på dagarna fick de springa omkring i den skogiga delen av ön där de var väl dolda.
   Frode började snart oroa sig över att han inte fått tag på Halvdans söner och skickade ut spejare åt alla håll. Då de inte kunde hitta barnen tillkallade han trollkarlar. Dessa sade att pojkarna inte fanns i landet, men de var heller inte långt borta. Frode tydde det till att de kunde finnas på Vifils ö. Trollkarlarna svarade att just över den ön vilade ett dunkel som de inte kunde tränga igenom med sina fjärrskådande blickar.
   Nästa morgon vaknade Vifil och visste vad som skulle hända. Han skickade tidigt ut pojkarna i skogen. Frodes sändebud kom och letade igenom ön men fann dem inte. Kung Frode blev ursinnig och sa att de letat illa och måste fara tillbaka till ön. Men det gick lika dåligt denna gång.
   Morgonen därpå visste Vifil att nu var det verklig fara på färde, för denna dag skulle kungen själv komma. Han lät pojkarna springa ut i skogen men sa till dem:
  — Hör noga efter när jag ropar på mina hundar Hopp och Ho. Då är kung Frode här och letar och då ska ni gömma er i jordkojan.
   Vifil gick till stranden. Kungens skepp låg där redan. Vifil låtsades vara ute för att vakta sin boskap. Frode befallde sitt folk att gripa den gamle mannen och föra honom till sig. Kungen fordrade att Vifil skulle säga var Halvdans söner fanns. Vifil svarade att vargen rev hans får om de inte släppte honom så han kunde vakta dem.
  — Hopp och Ho, ropade han. Kom och hjälp fåren, jag kan inte. — Vad är det du ropar på, undrade kungen misstänksamt.
  — Mina hundar, svarade gubben. Sök som ni behagar genom hela ön, herre. Men nog syns det mig egendomligt att ni tror att jag skulle gömma pojkarna.
  — Du är en listig karl, sade kungen. Egentligen borde jag låta döda dig. Jag ska inte göra det, fast jag tror det är dumt av mig.

Rane och Ham


Efter detta vågade Vifil inte längre behålla pojkarna utan sände dem till deras släkting, Sävel jarl, som var gift med deras äldre syster. Roar var nu tolv år och Helge tio, men Helge var större och modigare än sin bror.
   Hos Sävel jarl fick ingen veta vilka de var. De kallade sig Rane och Ham och de uppförde sig illa och ouppfostrat. De gick ständigt klädda i kåpor med hättorna nerdragna över huvudet.
   Tre år blev de kvar hos jarlen. Så bjöd kung Frode på fest, och pojkarna förklarade att de tänkte rida med. Sävel sa att de skulle stanna hemma.
   Men Ham fick fatt på en otämjd häst, satte sig baklänges på den och skenade ifatt skaran. Rane fick tag på en annan häst och hävde sig upp utan sadel. Pojkarna red av och an och så föll hättan av Roar och hans syster kände igen honom. Hon brast genast i gråt och jarlen frågade hur det var fatt. När han fått veta det bad han henne hålla tyst med vad hon visste och red fram till pojkarna och befallde dem att rida hem igen.
  — Ni är en skam för sällskapet, ropade han för att ingen skulle ana vilka de var.
   Bröderna red ändå efter och inne i kung Frodes sal sprang de av och an. Frode hade också bjudit en trollkvinna som han gav rika gåvor för att hon skulle avslöja om Sävel jarl höll Roar och Helge gömda.
   Hon kvad:


Två här inne
tror jag icke.
Dem som vid elden
ytterst sitta.


  — Menar du att pojkarna är här eller de som gömmer dem? frågade Frode.
   Då kastade pojkarnas syster en guldring till trollkvinnan. Tacksam över gåvan ändrade hon sig.
  — Det var lögn det jag sa. Nu ser jag inte längre klart.
   Kungen blev misstänksam och satte åt henne hårt. Till sist avslöjade hon att Roar och Helge satt i salen och att de snart skulle bli Frodes bane om man inte förhindrade det.
  — Men det ska ej hindras, ropade hon. Underbart orädda är furstesönerna. Och så sprang hon ut ur salen.

Kung Frode bränns inne


Då rusade också pojkarna ut och sprang till skogs. Deras fosterfar Regin hann känna igen dem. Det blev stort tumult i salen. Några ville rusa ut och fånga in pojkarna, andra försökte hindra dem. Regin lyckades släcka alla ljus i salen så att en vild förvirring uppstod.
   Kungen befallde att ljusen skulle tändas. Han sade att han nog skulle hämnas på dem som ville hjälpa Halvdans söner när den tiden kom, men denna kväll skulle de dricka.
   Pojkarna stannade i skogen, och efter en stund såg de en man komma ridande emot dem från kungsgården. De såg att det var deras fosterfar Regin och de rusade ivrigt fram emot honom. Han låtsades inte se dem, vände hästen och red tillbaka. Efter en stund kom han på nytt, och nu såg han hotfull ut som om han tänkt överfalla dem. Då sa Helge:
  — Han gör så för att han inte vill bryta sin ed till kung Frode. Han vill hjälpa oss. Vi följer honom. När de närmade sig kungsgården började Regin tala till sig själv:
  — Om jag hade något otalt med Frode skulle jag bränna lunden.
  — Vad kan det betyda, frågade Roar.
  — Han vill att vi ska bränna Frode inne. Men vi måste hålla en utgång öppen så Sävel och hans män kommer ut.
   Kung Frode satt drucken och sov. Han tyckte att någon ropade på honom:
  — Nu har du kommit hem, konung, du och dina män.
  — Vart, ropade han, vart?
  — Hem till Hel, hem till Hel, ljöd rösten.
   Nu stod salen i ljusan låga, och jarlen och alla hans män hade hunnit ut. När Frode försökte fly stod hans fiender och hindrade honom. Han ropade och lovade Roar och Helge förlikning, men ingen trodde honom. Snart var han och hans män innebrända.
   Riket tillföll nu Roar och Helge.
   Roar for senare till England där han blev mycket uppskattad av Englands kung. Han hjälpte honom att styra landet och fick hans dotter till maka.
   Helge blev kvar i Danmark och styrde landet ensam. Han låg gärna ute på vikingatåg.

Oluf vinner första ronden


Helge fick snart höra talas om drottning Oluf av Saxland. Man sa att hon var fager men grym och krigisk och övermodig. Hon var det bästa giftet i denna del av världen, men hon ville inte ha någon man. Helge beslöt sig för att vinna henne med eller mot hennes vilja.
   Han seglade iväg till Saxland och sände bud så snart skeppen tagit hamn att han kom för att gästa Oluf. Drottningen hann inte rusta till motstånd utan blev tvungen att bjuda till fest.
   Helge tog plats i högsätet och satt där och drack med drottning Oluf. Ingen märkte annat än att hon var glad. Helge talade om sin avsikt att dricka bröllop med henne denna samma kväll vid detta ståtliga gille, så att de sedan kunde gå till sängs tillsammans.
   Hon svarade honom att det kom lite för snabbt på. Hon var ju självständig och kunde försvara sig själv och behövde ingen man. Dessutom hade hon velat ha fler av sina vänner i salen. Men om hon skulle ta sig en man så var han den hon satte högst.
   Helge utgick från att han fått sin vilja fram, och när Oluf bjöd på mängder av öl satte han igång att dricka skarpt, och också hon verkade alltmer munter.
   Senare blev han förd till sängs och var så drucken att han somnade ögonblickligen. Då passade Oluf på att raka av honom håret och smörja in hans huvud med tjära. Sedan fick hennes tjänare stoppa in honom i en skinnsäck och bära ner honom till hans skepp.
Stiessel 11
   Sedan gick hon runt och väckte Helges män och sa dem att deras kung gått ombord i förväg. Det var dags att segla nu för vinden var god. Sömndruckna och bakfulla raglade männen ner till skeppen. Där fanns inte deras kung. Men på ett av skeppen fann de en skinnsäck. De löste upp knutarna och där låg han illa tilltygad. Då vaknade Helge och fann hur han blivit behandlad.
   Han ville ha hämnd genast, men man hörde larm och härskrin uppe från land. Drottningen höll på att samla sin krigsstyrka och Helge hade inte annat att göra än att segla därifrån.

Andra ronden till Helge


Oluf var nu övermodigare än någonsin. Hon talade vitt och brett om hur hon gjort Helge löjlig. Helge grubblade ständigt över hur han skulle kunna hämnas. En dag seglade han tillbaka med ett par skepp som han smög in i en undangömd vik. Han visste att Oluf börjat omge sig med livvakt för att inte bli överrumplad på nytt. Därför måste han bruka list. Han klädde sig i tiggardräkt och tog med sig två kistor fulla med guld och silver. Nära drottningens borg hade han turen att möta en träl. Helge frågade honom om hans drottning var girig.
  — Hon är så girig så hennes make finns inte, sa trälen.
   Helge berättade nu att han var en fattig vandringsman som råkat hitta en stor skatt i skogen. Den tillhörde förstås drottningen eftersom den var funnen i hennes land. Han visade trälen skatten och gav honom ett halssmycke och en ring. Då lovade trälen att han skulle förmå drottningen att gå ensam ut med honom om natten för att i hemlighet hämta skatten.
   Oluf lockades av talet om skatten och följde med trälen till den plats han visade. Där stod Helge och grep tag i henne och lovade henne tack för senast. Förfärad lovade hon att nu gå med på bröllop om han följde med henne hem.
  — Ingalunda, svarade Helge.
   Han förde henne till sitt skepp, och där fick hon stanna så länge han hade lust. Sedan släpptes hon i land och Helge drog ut på vikingatåg.
   Oluf födde sedan en dotter och hon kallade henne Yrsa efter en av sina hundar. Hon ville inte veta av sitt barn, utan Yrsa fick börja vakta kreaturen så snart hon var stor nog. Yrsa visste inte själv att hon var drottningens dotter.

Helge och Yrsa


Fjorton år senare seglade Helge förbi Saxlands kuster. Han blev nyfiken och beslöt att gå i land och se hur allt stod till. Därför förklädde han sig till tiggare på nytt. Han fick se en stor boskapshjord och en flicka som vaktade den. Hon var så vacker att han aldrig sett hennes like.
  — Varför vaktar du djuren? frågade han. Du kan ju inte vara någon trälkvinna.
  — Jag är fattig mans barn, sa hon. Jag heter Yrsa.
  — Är du fattig mans barn kan du ju gifta dig med en tiggare, sa Helge.
   Så förde han henne till sitt skepp och firade bröllop med henne. Han fick henne mycket kär och de levde lyckliga tillsammans. De fick en son som hette Rolf och som längre fram tog sig namnet Rolf Krake, och det är om honom och hans öden som den här sagan egentligen handlar.
   Drottning Oluf fick så småningom klart för sig vad som hänt och hon hoppades att Helge skulle få mycken sorg och vanära av detta gifte. När hon senare fick höra att Helge och Yrsa levde lyckliga tillsammans seglade hon iväg till Danmark. När hon kom fram sände hon bud efter Yrsa. Efter en stund kom Yrsa henne till mötes och bad henne upp till kungaborgen. Oluf avslog denna inbjudan. Hon ville inte hedra Helge med sin närvaro.
   Yrsa sade då att Oluf just inte visat henne själv någon större heder och frågade om Oluf kunde upplysa henne om vilka som var hennes föräldrar.
  — Det är just därför jag kommit hit, svarade Oluf. Säg är du nöjd med ditt gifte?
  — Jag må väl vara nöjd, sade Yrsa, jag som är gift med den allra yppersta av kungar.
  — Inte har du så stort skäl att vara nöjd, hånskrattade Oluf. Du är gift med din far och du är min dotter.
  — Och min mor är den nedrigaste och grymmaste av alla kvinnor, ropade Yrsa och sprang iväg för att söka upp Helge.
  — En grym mor har du, sa han. Men jag önskar att du blir kvar hos mig som förut.
   Men Yrsa ville inte stanna. Hon följde med Oluf hem, och Helge tog detta så hårt att han lade sig till sängs.

Yrsa gifter sig med kung Adils, och Helge blir far till &


   Många friade till Yrsa medan hon var hos sin mor Oluf. Yrsa ville inte gifta om sig. Men när kung Adils friade, tvingade Oluf henne till gifte eftersom Adils härskade över Svitjod och var den mäktigaste av Nordens kungar. Yrsa visste att detta giftermål var ett dåligt byte. Adils var hård och girig och illa omtyckt.
   Kung Helge blev allt mer betryckt. Han drog sig tillbaka och sov ensam om natten i ett litet uthus. En afton vid jultid var det något som tasslade vid dörren och pep så ynkligt. Det var dåligt väder och Helge öppnade dörren. En trasig, eländig skepnad steg in. Helge sade åt skepnaden att lägga sig på björnskinnet på golvet, men skepnaden pep att hon måste få vila i samma säng som kungen. Det gällde hennes liv.
   Mot hans vilja fick hon krypa ner och han vände henne ryggen, men så blev han nyfiken och kikade över axeln på sin sängkamrat. Han hade låtit ett ljus lysa i hyddan och han såg nu den skönaste kvinna klädd i siden ligga bredvid honom.
   När han vände sig om tackade hon honom och sade att han räddat hennes liv och nu ville hon gå. Men Helge behöll henne resten av natten.
   Nästa morgon sade varelsen till honom att nästa år vid samma tid skulle han hämta deras barn här. Och var det så han glömde bort det skulle han få sitt straff. Tiden gick, kung Helge blev vid något bättre mod. Vad den mystiska kvinnan sagt brydde han sig inte om.
   Tre år senare kom tre kvinnor ridande vid midnatt till hyddan där han sov. De hade med sig en liten flicka. Kvinnan som legat med honom bar flickan fram till honom och sa att hon hette &. Hon skulle vålla hans släkt en stor förlust därför att Helge inte gjort som kvinnan bett honom.
   & fick växa upp hos sin far. Hon blev alltmer grym till sitt sinne. Det påstods att kung Helge avlat henne med en älva.

Helge söker upp Adils


Helge var sedan ute på härfärder i främmande land, men till sist blev längtan efter Yrsa så stark att han beslöt fara till kung Adils. Adils blev orolig när han fick höra att Helge var på väg. Han visste hur mycket Yrsa höll av Helge, och Adils var själv kär i Yrsa. Han frågade henne hur man borde ta emot Helge, och hon bad honom själv bestämma. Adils beslöt då att hålla gästabud för Helge. Adils tänkte visa sig vänlig men hade svek i sinnet.
   Kung Helge blev glad över inbjudan. Han lade sina skepp vid stranden och lämnade största delen av manskapet kvar i båtarna. Med ett hundratal män gick han upp till kungsgården.
   Yrsa ville försona de två kungarna, men Helges förälskelse flammade upp så häftigt när han såg Yrsa att han bara ville tala med henne.
   Adils hade tolv bärsärkar i sin tjänst. Det var inget ovanligt på den här tiden. Dessa hade legat ute i härnad, men nu kom de hem helt lägligt. Adils gick i hemlighet ut till dem och sade till dem att lägga sig i bakhåll när Helge och hans följe skulle återvända till sina skepp.
   Helge satt kvar i godan ro och drack och glammade med Yrsa. När han skulle gå bad Yrsa Adils att han skulle ge Helge rika gåvor. Men detta gjorde icke Adils.
   Yrsa och Adils följde Helge en bit på väg. Så snart de vänt tillbaka kom bärsärkarna i sällskap med annat av Adils folk och anföll Helge och hans följe i ryggen. Det blev en häftig strid och Helge värjde sig modigt, men han och hans följe fick ge sig för övermakten. De föll till sista man.
   De som lämnats kvar på skeppen seglade hem till Danmark och berättade för sonen Rolf att hans far stupat. Rolf var då tolv år gammal.
   Yrsa märkte ingenting av striden förrän Adils skröt med sin seger. Hon lovade att hämnas på honom så snart hon kunde. Han gav henne då stora gåvor som bot för dråpet på hennes far. Hon tog emot dem, men hennes sinne blev efter detta hårt.

Svipdag


Ute i obygden bland fjällen i Svitjod bodde en bonde. Han hette Svip och han var kunnig i mycket och han var rik och hade varit en väldig kämpe. Hans tre söner hette Svipdag, Beigad och Vitsärk. De var alla tappra, starka och fagra. När Svipdag fyllt arton år gick han till sin far och sa att han var trött på livet bland fjällen. Han ville dra iväg till kung Adils och ge sig i lag med hans kämpar.
   Svip avrådde honom eftersom Adils var en grym och svekfull kung och hans kämpar avundsjuka och illasinnade. Svipdag svarade då att något får man våga om man vill fram här i världen. Svip gav honom en väldig stridsyxa, en häst och ett svärd och goda råd inför färden.
   När Svipdag kom till Adils borg fann han porten stängd. Han bröt upp den och red in på borggården. Där höll Adils män på med kämpalekar och kungen satt själv på en guldstol. Svipdag red fram och hälsade höviskt. Bärsärkarna stod runt omkring och tyckte att det var en högfärdig karl som bröt sig in på detta sätt. Men Adils frågade honom vad han hette, och han kände igen namnet på hans far.
   Bärsärkarna förklarade att de ville kämpa mot Svipdag. Adils sade att tills vidare skulle man fortsätta lekarna på borggården. De fick ge sig till tåls. Efter leken frågade bärsärkarna Svipdag om han ansåg sig vara en kämpe. Han svarade att han var lika god som de. Då vrålade de att han skulle få kämpa mot dem. Svipdag gjorde klart att han var villig att möta dem en och en. Men Adils befallde dem att hålla frid denna kväll.
   Morgonen därpå började tvekampen. Svipdag fällde den första bärsärken och sedan nästa. Han fortsatte segerrik och fällde den tredje och fjärde. Då ropade Adils stopp och påstod att nu hade Svipdag vållat honom stor skada. Han ansåg att det var dags att hans män dödade Svipdag.
   Då trädde Yrsa emellan och sa:
  — Men ser du då inte att det finns långt större mod hos den här ensamma mannen än hos alla dina kämpar. Låt honom bli din man.
   Det slutade med att Svipdag fick platsen närmast kungen i hallen. Detta förödmjukade de åtta kvarvarande bärsärkarna så att de drog bort från hovet och i stället började plundra och härja i riket.
   Adils bad nu Svipdag att han skulle driva bort bärsärkarna. Till sin hjälp fick han en långt mindre här än den bärsärkarna samlat. Men Adils lovade ligga med ytterligare en trupp i skogen intill och rycka in om det behövdes.
   Kampen blev svår. Svipdag och hans män stred tappert, men han fick många sår av de överlägsna fienderna och miste ena ögat. Kung Adils kom inte till hjälp. I stället fick Svipdag hjälp från oväntat håll.
   Svip, hans far, hade drömt att Svipdag var illa ute och han sände bröderna Beigad och Vitsärk till undsättning. När de kom vände krigslyckan.
   Adils hade sparat sina män — för honom var det likgiltigt om Svipdag eller bärsärkarna segrade. Men efter striden tackade han bröderna för deras stordåd.
   Svipdag låg till sängs en tid och blev väl omvårdad av drottning Yrsa. Så snart han var vapenför igen gick han till Adils:
  — Nu drar jag och mina bröder iväg till en annan konung som visar oss större heder och lönar oss bättre än du gjort.
   Adils slog om och ville gottgöra Svipdag och bröderna så att de skulle stanna, men Svipdag var orubblig. De tackade Yrsa för allt vad hon gjort och så red de hem till sin far.

Hos kung Rolf


Bröderna frågade sin fader Svip till råds vart de borde bege sig för att vinna framgång i världen.
   Svip sade att det bästa var att tjäna kung Rolf i Danmark. Han var känd för att vara generös, givmild och trofast. Han var något oansenlig till det yttre men en storslagen man. Hos honom fanns också de bästa kämparna samlade.
   Bröderna sade farväl till sin far och sin mor och red iväg söderut. De kom så småningom till Lejre i Danmark där Rolf hade sitt hov. Hos kung Rolf trädde de fram och berättade vilka de var och att de varit en tid i kung Adils tjänst.
  — Inte hade jag tänkt mig att ta några av kung Adils män till mina vänner, svarade kung Rolf, men jag har hört att ni dödat Adils bärsärkar och utfört flera hjältedåd, och har ni kommit hit skall ni vara välkomna.


   Så stannade de hos kung Rolf

Vögg som skall hämnas kung Rolf


   En dag trädde en ung man som hette Vögg in i kung Rolfs sal. Han gick fram till konungen men tappade målföret.
  — I Svitjod, stammade han, nämnde man kung Rolf som en ståtlig kämpe, men här sitter ju en liten krake i högsätet.
  — Nu har du givit mig ett namn, sade kung Rolf. Ett namn som jag tänker behålla. Vad ger du mig i namngåva. Den fattige Vögg hade inget att ge.
  — Då vänder vi på seden, sa kung Rolf Jag ska i stället ge dig en namngåva. Och han strök en ring av sin arm och gav den till Vögg som satte den på sin högra arm. Sedan höll han upp den i luften medan han gömde vänster arm bakom ryggen. Någon frågade varför han bar sig så tokigt åt, och han svarade då att vänster arm skämdes för sitt armod. Vögg fick en ring också till den armen.
   Överlycklig satte Vögg ena foten på bänken.


  — Det löftet ger jag, så ung jag är, utropade han, att om du besegras av människor och jag överlever dig då ska jag hämnas dig, kung Rolf

Bodvar Bjarkes saga


   Högt uppe bland Norges fjäll härskade kung Ring. Han hade en enda son som hette Björn, och hans hustru var död. Björn hade en lekkamrat som var honom mycket kär. Hon hette Bera och var dotter till en bonde. Kung Ring gifte om sig med en ond kvinna som hette Vit. Medan kung Ring låg ute i härnad styrde Vit landet, men hon var hatad av hela folket. Hon försökte ställa sig in hos Björn, men han hyste stor motvilja mot henne. Till sist retade han upp henne så att hon gav honom ett slag med en vargskinns-handske och befallde honom att bli björn och livnära sig på sin faders boskap.
   När kung Ring kom hem saknade han Björn. Vit förklarade att han var mystiskt försvunnen.
   En stor björn började riva kungens boskap och vålla stor skada. En dag kom Bera gående genom skogen och mötte björnen. Den kom emot henne stillsamt och vänligt och hon tyckte sig känna igen kungasonen Björns ögon. När björnen vände om följde hon efter och när hon kom fram till hans jordkula fick hon uppleva hur björnen förvandlades, och där stod barndomsvännen Björn framför henne.
   Bera stannade hos honom och hon älskade honom högt, fastän han var dag vid soluppgången förvandlades till björn. En natt väckte Björn henne och sa:
  — Jag anar att det här blir min sista dag. Drottning Vit har samlat folk till stor jakt på björnen som river boskapen och min far har ingen aning om att det är sin egen son han jagar. Men du ska snart föda tre söner och dem ska du kalla Älg-Frode, Tore Hundfot och Bodvar Bjarke. När de vuxit upp ska du föra dem hit till jordkulan där jag satt tre vapen i klippan och ställt tre kistor med dyrbarheter åt dem.
   Björnen blev mycket riktigt dödad den dagen, och en tid senare fick Bera tre söner. En av dem hade en älgs bakkropp, nästa hade hundfötter men den sista var som ett vanligt människobarn.
   Sönerna växte upp vid kung Rings hov och snart var de större och starkare än några jämnåriga och de höll ibland på att slå sina lekkamrater fördärvade. När de var tolv år gamla vågade inte ens fullvuxna kämpar brottas med dem.
   En dag sa Älg-Frode till sin mor att han var trött på allt ömtåligt folk vid hovet. Han ville dra ut i världen. Han fick sitt arv från jordkulan och sedan drog han ut i fjällen där han började plundra och röva och blev en beryktad stigman.
   Tore Hundfot drog också iväg. Han mötte sin bror och blev erbjuden att dela allt med honom, men han drog vidare och hade lyckan med sig och blev kung i Götaland.
   Till sist sade Bodvar Bjarke farväl till sin mor. Han var den vackraste och mest älskade sonen, och Bera fann det svårt att ta farväl. Bodvar bad sin mor berätta vem som var hans far.
   När han fått veta detta gick han och Bera upp till kung Ring. Hon visade kungen en ring som hon fått av Björn. Ring sade förkrossad att han anat Vits trollkonster men han hade älskat henne så att han inte velat forska i detta. Han erbjöd Bodvar böter för fadern. Bodvar kunde inte låta sig nöja med det utan gick in i frustugan och släpade ut drottningen. Han trädde en gammal säck över hennes huvud och slog henne sedan till döds.
   Kung Ring dog strax därefter, och Bodvar Bjarke ärvde kungariket efter sin farfar. Men han hade inte ro att sitta hemma och styra sina undersåtar. Han gifte i stället bort sin mor med en dugande jarl och satte honom att styra.
   Så begav sig Bodvar till sin bror Älg-Frode som nu var ganska rik. Frode blev lycklig över att se sin älsklingsbror och bad honom stanna och dela hans rikedomar, men Bodvar sa att det var dåligt hantverk att dräpa värnlöst folk. Han ville bort och söka tjänst hos någon mäktig kung.
  — Då ska du rida till kung Rolf, sade Älg-Frode. Han är den främste. Så brottades bröderna och Älg-Frode vann lätt.
  — Du har inte krafter nog att tjäna kung Rolf, sa Älg-Frode. Han skar ett djupt hål i sitt ben och samlade upp blod som
   Bodvar fick dricka. Sedan stod Bodvar som en klippa i nästa brottningsmatch.
   Bodvar red till Götaland och blev väl mottagen av sin bror kung Tore Hundfot. Tore bad honom stanna kvar och dela riket med honom. Bodvar sa att han skulle ut i världen och vinna ära och rykte själv. Bodvar fortsatte söderut mot Lejre i Danmark och kung Rolfs hov. En kväll då det regnade och både han och hästen var trötta och våta bad han om husrum hos en bonde. Han var då nära Lejre.
   Hos bonden hörde han sig för om kung Rolf och hans kämpar. Då började hustrun häftigt gråta och Bodvar frågade hur det var fatt. Hon berättade att deras son Hott en dag hade gått bort till kungsgården och där hade han blivit gripen av kungens män. De hade satt honom i en vrå av salen dit alla män kastade sina ben vid måltiderna. Nu bad hon Bodvar att han som tack för deras gästfrihet skulle lova att bara kasta små ben på Hott, om han ännu levde.
   Detta lovade Bodvar.

Bodvar Bjarke hos kung Rolf


Bodvar red fram till kungens borg och band sin häst i stallet intill kungens bästa hästar. Sed-an gick han in i stora salen och satte sig längst ner vid dörren. Där var bara några få män inne. Bodvar fick höra ett svagt buller från ett hörn av salen. Där fick han se en hand sticka upp ur en hög med ben. Han gick fram och fick se hur Hott byggde en vall av benen för att skydda sig.
   Bodvar drog fram den smutsiga och dödsförskräckta pojken som skrek högt. Bodvar sa åt honom att vara tyst och bar ut honom ur hallen och tvättade honom i ett vattenhål. Därefter satte sig Bodvar på samma plats som förut och nu med pojken bredvid sig. Hott ville helst springa tillbaka till sin benhög, men Bodvar höll honom fast. När männen samlades mot kvällen för stod de att nykomlingen tänkte beskydda Hott, och det tyckte de var djärvt handlat.
   Under måltidens gång började de sin vanliga lek att kasta benen på Hott. Först kom småben och Bodvar låtsades ingenting om, men Hott var rädd. Så kom ett stort ben flygande genom luften som kunde blivit Hotts död. Bodvar fångade det i luften och sände det tillbaka till den som kastat det och det med sådan kraft att kämpen dog.
   Detta väckte stor uppmärksamhet i hallen. Kämparna rusade upp för att hämnas. Kung Rolf märkte oron i salen och frågade vad som hänt.
  — Var mannen som dog oskyldig, frågade han sedan.
  — Ja, nästan, blev svaret.
   Rolf tog reda på hela sanningen och förebrådde sina män deras oskick att kasta ben på en oskyldig pojke, och han befallde dem att föra fram främlingen till honom.
   Bodvar hälsade höviskt.
   Kungen frågade efter hans namn och han svarade att han kallades Hotts beskyddare av hovmännen men annars hette han Bodvar Bjarke.
  — Bjuder du mig någon bot för min hovman? frågade kungen.
  — Han fick vad han förtjänade.
  — Vill du inta hans plats och bli min man? frågade Rolf.
  — Jag vill gärna vara din man, men jag vill inte skiljas från Hott och vi vill sitta närmare dig än denna man gjorde.
  — Hott har du ingen heder av, men låt det bli som du vill, sade kung Rolf.
   Bodvar gick fram till tre hirdmän som satt på en plats han tyckte om, ryckte upp dem från bänken och satte sig där med Hott.

Det stora odjuret


Det led mot jul, men det fanns ingen munterhet längre i Rolfs annars så trivsamma sal. Detta förvånade Bodvar. Han fick då höra att två år i rad hade just vid jul ett ohyggligt odjur kommit och anställt skada på både folk och få.. Odjuret var bevingat, och inga vapen bet på det.
   På julkvällen sade kung Rolf:
  — Jag förbjuder mina män att utsätta sig för skada. Det får gå som det vill med mina kreatur, men alla skall hålla sig inne tills odjuret försvunnit.
   På natten hörde Bodvar hur odjuret närmade sig. Han drog med sig Hott som var så rädd att han måste bäras. Där såg de odjuret komma. Bodvar slängde Hott på marken och rusade fram och drog sitt svärd. Han utstötte en förbannelse — svärdet hade fastnat! Han drog av alla krafter, och i sista ögonblicket fick han upp det och stötte det då rakt i odjurets hjärta. Djuret föll ihop.
   Bodvar hämtade fram Hott och gav honom av djurets blod att dricka. Sedan tvingade han honom att bita i odjurets hjärta. Efter det började han brottas med Hott.
  — Nu är du stark nog, sa Bodvar förtjust. Nu är du inte längre rädd för kung Rolfs män.
  — Varken för dem eller dig, sa Hott.
   Sedan reste de upp djuret så att det såg levande ut och gick och lade sig. Nästa morgon såg kung Rolf odjuret ute på gården.
  — Vem går emot det? frågade han.
   Ingen såg att djuret var dött. Alla tyckte att det rörde sig och ingen ville gå emot det.
  — Tvätta av din skam och vanära, Hott, sa Bodvar. Visa att du inte är så feg som alla tror.
  — Ja, det ska jag, svarade Hott och gick modigt fram till kungen. Får jag låna ert svärd, herre konung?
  — Det svärdet kan bara föras av en tapper man, sade Rolf, men kanske du är mer förändrad än man kan se. Du får pröva det.
   Hott gick fram, drog svärdet och högg till med kraft så odjuret föll till marken igen.
   Kungen tog tillbaka svärdet med ett leende. Han sa till Bodvar:
  — Du har synts mig vara en märklig man och en modig kämpe, men det du gjort med Hott är det största undret. Så vände han sig till Hott och sade:
  — Mitt svärd heter Gyllenhjalte, och du ska hädanefter heta Hjalte.

Bärsärkarna kommer hem

Även kung Rolf hade tolv bärsärkar. När det nästa gång led mot jul kom bärsärkarna hem. En kväll slogs dörrarna upp med buller och dån, och in trädde tolv högresta kämpagestalter med is i de långa skäggen. De var bistra att se på.


   Bodvar viskade till Hjalte:
  — Kan du tänka dig att pröva din styrka mot någon av de där?
  — Inte mot en utan mot alla, svarade Hjalte.
   Kämparna gick fram till kung Rolf med trotsig hållning och frågade honom om han vågade likna sig vid dem i tapperhet.
   Kung Rolf svarade att det var vanskligt att mäta sig med så tappra män som kämpat i så blodiga duster. Detta sade han inte för att han själv var sämre utan för att betyga dem sin tacksamhet över att de vann segrar och byte åt honom.
   Sedan gick bärsärkarna runt i salen och frågade kämparna om de kunde mäta sig med dem och alla svarade nej.
  — Det är då illa beställt med Rolfs kämpaskara när alla finner sig i detta bärsärkaskryt, mumlade Bodvar. När den förste bärsärken kom framför honom tittade han honom skarpt i ögonen, sprang upp och lyfte kämpen med rustning och allt och kastade honom i golvet.
   Nu blev det uppståndelse i salen. Kungen ville inte att hans kämpar skulle slå ihjäl varandra. Han gick fram till Bodvar och sa åt honom att hålla fred. Bodvar brusade upp och sa att bärsärken skulle mista livet om han inte erkände att han var en mindre kämpe än Bodvar.
  — Det har du redan bevisat, sa kung Rolf. Nu ska vi ha lugn. Det finns ingen som är så mäktig att han inte har sin överman. Men ska vi strida så ska vi göra det mot en gemensam fiende och inte med varandra.
   Alla var överens om att kungen hade rätt. Men bärsärkarna var inte längre på så gott humör. Även Hjalte hade dängt en av dem i golvet.
   Bodvar blev nu högst ärad av alla männen i kung Rolfs sal. Han fick sitta på kungens högra sida. Näst intill Bodvar satt Hjalte. På kungens vänstra sida satt Svipdag och hans två bröder. Därefter kom de tolv bärsärkarna.
   Vintern gick och man förströdde sig med spel och kämpalekar. Inga fiender vågade angripa kung Rolf, så stort var hans och hans kämpars anseende.

Rolf går mot Adils


En kväll yttrade Bodvar att ett saknades i kung Rolfs makt och anseende. Han hade inte hämnat sin fars död och inte heller krävt ut de gåvor som Adils lovat ge Helge.
  — Det blir svårt, sa kung Rolf. Kung Adils använder sig mycket av trolldom. Men i vår ska vi resa till Uppsala.
   När våren kom gav de sig också iväg. Det var inte något stort följe. Kung Rolf hade med sig sina tolv bästa kämpar, sina tolv bärsärkar och hundra man till. Rolf tänkte komma som gäst till Adils.
   När de ridit in i Svitjod såg de sig om efter nattkvarter en kväll då skymningen föll. Då stod där en bonde vid vägen och bjöd in dem allesammans till sig. Rolf tvekade om bonden verkligen kunde ta emot ett så stort följe, men bonden förklarade att han tagit emot fler. De blev också rikligt försedda med mat och dryck och bonden var både munter och klok. Han kallade sig Rane.
   När natten föll på lade sig alla till vila. Men snart frös männen så att tänderna skallrade, och de rusade upp för att hitta kläder och täcken att lägga över sig. Bara kung Rolf och hans tolv bästa kämpar sov utan att låta sig störas.
   Nästa morgon sade Rane till Rolf att han märkt att de flesta funnit det ganska kallt i huset under natten.
  — Skicka du hem hälften av ditt följe, herre, sa Rane, om du vill behålla livet. Männen kommer att sättas på hårdare prov än så här hos kung Adils, och det är inte med mängden av män du kommer att segra.
   Kung Rolf följde rådet och skickade hem hälften av sitt följe. De som var kvar red vidare, och mot kvällen kom de till en bonde som var helt lik den förra, vilket föreföll dem sällsamt. Han tog emot dem på samma sätt, och de fick lika rikligt med mat och dryck. Den natten vaknade männen av en så häftig törst att de knappt kunde röra tungan i munnen. Som tur var fick de tag på en jättekanna med mjöd. Men kungen och hans tolv kämpar låg kvar.
   Nästa morgon sa bonden till Rolf att det inte var särskilt uthålliga män som måste stiga upp och dricka om natten. Värre prövningar skulle de bli utsatta för hos kung Adils.
   Den dagen blev det ett starkt oväder och alla stannade hos bonden. På kvällen gjorde bonden upp eld i stugan och anvisade männen platser vid elden. Snart blev det så varmt att alla måste fly elden utom Rolf och de tolv kämparna.
  — Du får nog göra ännu ett urval ur ditt följe, herre, sa bonden. Jag råder dig att endast ta med de tolv främsta kämparna. Annars har ni ingen utsikt till framgång.
  — Jag har så stor aktning för dig, bonde, att jag följer ditt råd, sa Rolf.
   De stannade ännu tre dygn hos bonden. Sedan fortsatte Rolf och de tolv kämparna färden mot Uppsala. De övriga sändes hem.
   När de närmade sig Uppsala red de först långsamt på stormäns vis. Men sedan satte de sporrarna i hästarna och sprängde upp mot kungsgården så att allt som kom i vägen vräktes åt sidan.
   Adils tog emot dem och sade åt sina män att ta hand om hästarna. Sedan försvann han.
   Bodvar sade till att hästarna skulle skötas på bästa sätt, ryktas och borstas. Adils fick veta vad han sagt, och befallde då att man skulle hugga av svansarna och pannluggarna på dessa hästar som ägdes av så stormodiga män.
  — Låt nu mig gå först, sade Svipdag. Jag känner till allt här. Jag tror inte vi får något gott mottagande. Låt oss nu inte avslöja vem som är kung Rolf.
   De tågade in i salen. Kung Rolf gick i mitten av skaran. Det fanns falluckor i golvet, men Svipdag undvek dem. När de trängt in ett stycke i salen kunde de se kung Adils sitta i högsätet.
  — Har du kommit hit, min vän Svipdag? sade Adils. Och vad är dessa mäns ärende? Det var inte något stort följe.
   Svipdag svarade att det spelade mindre roll om följet var litet, bara kämparna var goda. Så begärde han fri lejd för kung Rolf och hans män.
   Detta lovade kung Adils. Men plötsligt rusade beväpnade män fram från sitt gömställe bakom salens bonader och angrep gästerna. Rolfs kämpar redde sig väl så att Adils män stupade i hopar, och Adils såg snart att här hade han inget att vinna. Han befallde sina män att sluta striden.
  — Låt oss i stället tända upp eldar för våra vänner och visa dem heder, befallde kung Adils.
   Man gjorde hastigt upp en långeld på härden och Adils kämpar satt på ena sidan ett gott stycke från elden. Rolfs kämpar blev anvisade plats på andra sidan nära elden. Snart flammade elden så häftigt att gästerna blev ytterligt plågade.
  — Öka elden, befallde kung Adils. Jag kan ännu inte urskilja kungen.
   Gästernas kläder var nu nästan förbrända. Bodvar och Hjalte rusade upp. De grep var sin av de män som hela tiden kastat nytt bränsle på elden.
  — Nu har ni varit flitiga att värma oss, ropade de. Då kan ni gott få lite värme själva! Så kastade de männen i elden.
   Kung Rolf hade avgivit ett löfte att aldrig fly för eld eller järn. Nu ropade han:
  — Den som hoppar över elden flyr den inte.
   Då hoppade de alla tretton över elden för att gripa kung Adils, men han lyckades fly in i ett ihåligt träd mitt i hallen och genom en lönngång komma ner till drottning Yrsa.
   Hon tog emot honom med yttersta förakt.
  — Du är grymmare och ondskefullare än någon annan man, sa hon. Jag ska göra allt för att kung Rolf ska få sina skatter, medan du ska få all den vanära du förtjänar.
   Adils män och Rolfs kämpar drabbade samman i hallen. Yrsa kom in och det blev något lugnare.
  — Min kära son Rolf, sa hon, jag önskar att du blivit mottagen på ett bättre sätt. Stanna nu inte här för Adils drar ihop stora trupper för att döda er. Här har du ett silverhorn. Det är fyllt av kungens bästa ringar. En av dem sätter han högre än alla andra. Det är den här, den heter Sveagris.
   Det var en präktig skatt hon gav honom, kanske väl så mycket som Helge skulle fått en gång.
   Yrsa såg också till att de fick goda hästar att rida, eftersom deras egna var illa åtgångna.

Kung Adils nesa


Så red de iväg bort från Uppsala, kung Rolf och hans män. Snart nog såg de en guldring ligga på vägen.
  — De har kastat ut guld, ropade kung Rolf, för att uppehålla oss så att de ska hinna ifatt oss. Men vi låter guldet ligga.
   Strax därpå hörde de hur det blåstes i lurar och en mängd ryttare kom sprängande efter dem.
   Då tog Rolf en handfull ringar ur hornet och strödde ut över vägen så guldet låg där och lyste.
   När förföljarna såg guldet hoppade de av hästarna för att samla upp ringarna. Adils talade strängt till dem och sa att det var den värsta skam att svearna lät en handfull fiender försvinna ur landet på detta sätt.
   Och så skyndade han ensam efter Rolfs skara.
   När Rolf såg att Adils kom sättandes på hästen efter honom tog han upp ringen Sveagris och lät den falla på vägen. Adils kunde inte låta bli att böja sig fram i sadeln för att ta upp ringen med sitt spjut.
Stiessel 12
   Då ropade Rolf:
  — Nu har jag böjt ryggen på den mäktigaste av svearna. Du ska få veta nu vem som är kung Rolf. Och så red han fram och högg Adils i skinkan med sitt svärd. Sedan fångade Rolf upp ringen och red därifrån.
   Adils var helt förstörd av blodförlust och måste hjälpas hem. När de tretton ridit hela dagen och det mörknade kom de till en gård och där stod Rane Bonde igen och hälsade dem. Han ville skänka Rolf ett gammalt svärd, en sköld och en brynja, men Rolf ville inte ta emot dem.
   Då blev bonden vred och körde i väg dem. Så red de vidare i natten.
   Efter en stund höll Bodvar in sin häst.
  — Jag anar att vi handlat oklokt, sa han. Vi har sagt nej till det vi borde sagt ja till. När vi inte tog emot gåvorna visade vi framtida segrar ifrån oss.
  — Det är sant, svarade Rolf. Den bonden var ingen vanlig bonde. Han måste vara Oden själv. Såg ni att han var enögd?
   De beslöt att rida tillbaka, men nu kunde de inte finna gården eller bonden.
   De red hem till Danmark och Lejre, och Bodvar gav kung Rolf det rådet att han borde hålla sig borta från strid för han skulle troligtvis inte ha lyckan med sig mer.

Skuld


Rolf och hans kämpar fick några lugna år, och alla småkungar som var skyldiga att betala skatt till Rolf gjorde detta utan att knota.
   En av de skattskyldiga hette Hjorvard. Han var gift med &, kung Helges barn med en älva, och alltså Rolfs halvsyster. & hade inte tagits väl emot av sin far när hon var liten och hennes lynne var hårt och hämndgirigt. Det förtretade henne att hennes man skulle betala skatt till Rolf.
  — Det är nog bäst att vi gör det, sa Hjorvard. Ingen sätter sig upp mot kung Rolf.
  — Det är en vanära, tyckte &. Du är en ringa man som finner dig i detta. Nu har kung Rolf och hans kämpar suttit i fred så länge att de är helt ovana vid strid. Det kan inte vara så farligt att angripa dem.
   & drev igenom att de fick uppskov med skatten i tre år mot att de lovade betala allt på en gång. Den tiden använde de väl. De drog i hemlighet till sig alla kämpar som kunde förmås gå över till dem, och löst folk övade de i vapenbruk. & som var av älvors släkte var väl förfaren i trolldom, och hon samlade trollkvinnor omkring sig för att öka sin makt. Rolf och hans män satt i fröjd och trevnad och lekte mer eller mindre krigiska lekar med stor skicklighet.
   Det drog ihop sig till jul det tredje året, då & och hennes man skulle betala skatten. Kung Rolf lät tillreda ett ståtligt julgille och märkte ingenting av att hans syster och hennes man lastat skeppen som skulle föra skatt till Lejre, fulla med män och vapen. Hjorvard och några av hans män togs emot som gäster på julgillet. Rolf och hans kämpar fick sig ett gott rus, men gästerna drack mycket försiktigt.
   Mitt i natten smög Hjorvard och hans män ur sina sängar. De överraskade Rolfs män som for upp ur sin tunga sömn och förvirrade försökte värja sig.
   Man rusade upp och väckte kungen. Rolf sade då:
  — Fort, bär in det bästa mjödet. Låt hälsa Hjorvard och & och alla deras män att vi vill dricka oss glada innan vi tar emot deras skatt.
   När & fick den hälsningen sa hon:
  — Min bror Rolf är olik alla andra män. Skada att han måste falla. Men falla ska han.
   Nu gick Rolf och hela hans kämpaskara ut och mötte de anfallande. Det blev ett förfärligt blodbad. Man kunde se att framför Rolf gick en stor slagbjörn. Med sina ramar fällde han fler fiender än fem av kämparna. Varken svärd eller pilar bet på den fruktansvärda björnen. Hela tiden höll den sig framför Rolf Krake. Spjut och svärd ven i luften, hjälmar och brynjor klövs, det var ett häftigt slag. Men det såg nästan ut som om Rolf och hans män skulle kunna driva fienden på flykten.
   Då saknade plötsligt Hjalte sin stallbroder Bodvar. Han frågade Rolf mitt i striden om han sett Bodvar och Rolf svarade att han inte skulle bekymra sig. Bodvar gjorde säkert sitt där han behövdes bäst. Ingen kämpe var hans like.
   Men Hjalte sprang i alla fall in i huset och där såg han Bodvar sitta maktlös, hopsjunken. Hjalte rusade fram och skakade Bodvar och ropade att det var en skam att han inte var på benen och brukade sina starka armar för att hjälpa sin kung.
   Bodvar hade svårt att vakna upp och sedan sa han att han förstod att Hjalte ville främja kungens sak, men nu var han oförståndig. Bodvar Bjarke skulle gå ut med sina vapen, men han skulle vara till mindre nytta än nyss.
   Så gick de ut tillsammans. Men nu var björnen borta som skyddat kung Rolf. Och hur de än kämpade så var fienden övermäktig. Fast de högg ner många män fanns det ständigt lika många kvar.
   Bodvar sade:
  — Jag misstänker att de fallna står upp igen och kämpar på nytt. Att strida mot gengångare är hopplöst, inget svärd biter på dem. Det är & och hennes trollkonster som ligger bakom detta.
   Hjalte suckade att han dräpt ganska många, men han förmådde inte hämnas alla hugg han fick.
  — Innan kvällen gästar jag nog Valhall, sade han.
  — Värre trolldom har jag aldrig råkat ut för, pustade Bodvar. Jag mötte Hjorvard nyss, och vi gav varandra hugg så jag trodde mitt liv var slut, men så träffade jag honom i skuldran och klöv honom in till ryggen. Han stönade och föll död ner, men efter en stund såg jag honom vara uppe och kämpa igen.
   Under striden blev kung Rolf skild från sina kämpar. De blev ursinniga över detta. De var vana att slåss vid sin konungs sida. Nu kunde de inte ge honom någon hjälp. & trollade nu fram ett fruktansvärt oväder rakt emot Rolf och hans män så att de inte kunde se att strida. Det blev slutet. Rolf Krake och hela hans här föll. En enda man blev kvar. Det var Vögg.

Vögg hämnas kung Rolf


& och Hjorvard härskade nu över kung Rolfs rike. De firade segern med ett lysande gille. Hjorvard var förvånad över att ingen av Rolfs män flytt eller låtit sig tagas till fånga. Han hade gärna sett att han hade haft några forna fiender, som kunnat gå i hans tjänst. Då trädde Vägg fram, han som givit Rolf namnet Krake.
   Hjorvard blev mycket glad och frågade Vögg om han ville bli hans man. Vögg svarade ja. Då räckte Hjorvard fram sitt svärd för att Vögg skulle lägga handen på eggen och avlägga sin ed.
   Då sade Vögg att så gjorde aldrig kung Rolf, räckte svärdsudden mot den som skulle gå eden. Han räckte svärdsfästet åt sina män.
   Hjorvard vände på svärdet, höll i udden och räckte fästet åt Vögg. Vögg fattade svärdet och stötte det med kraft in i Hjorvards bröst. Så hämnades Vögg Rolf Krakes död.

FAKTA OM ROLF KRAKE


   Rolf Krakes saga ingår också i Sköldungasagan. I Beowulfsagan var det Roar som satt i högsätet i den stora hallen i Lejre. Här är det från början Rolfs far Helge som styr i Lejre medan Roar är i England.
   Sagorna vandrar, berättas av olika personer och för-ändras. Det finns dessutom en mängd källor till sagan om Rolf Krake. Själva Sköldungasagan har gått förlorad, men det finns en Lejrekrönika i Danmark, en gammal historia om Danmarks kungar, och så Gesta Danorum, danernas bedrifter, som Saxo Grammaticus skrev omkring år 1200 och som bl a berättar om Rolf. Men medan Beowulf skrevs ner i England tycks berättelserna om Rolf vara helt danska.
   Om Rolf Krake levat så var det på 500-talet. Varför fick han heta Krake? Enligt några källor är Rolf inte alls liten utan i stället så lång och mager att Vögg tycker han påminner om en stör som man trädde sädesskylar på, en krake. Andra påstår att han var liten, så som jag valt att berätta.
   Rolf Krakes saga är mycket annorlunda än t ex Ragnar Lodbroks. Den har ingen sammanhållande hjälte, utan man får läsa om hans fars och hans kämpars historia. Efter många sidor är man framme vid den storsinta och sympatiska Rolf. Kanske är det inte lika mycket att berätta om honom eftersom han aldrig ställer till med något djävulskap som Lodbrok?
   I Rolfs saga handlar det mycket om trolldom och svart magi. Redan i början lyckas bonden Vifil förvirra troll-karlarna som letar efter Roar och Helge. De säger att det vilar ett dunkel över Vifils ö och de kan inte se klart. Sedan bjuder den onde kung Frode in en trollkvinna som "ser" pojkarna i hallen, och så fortsätter det. Drottning Vit trollar Björn till en verklig björn. Denna Björn är far till Bodvar Bjarke. När kung Rolfs sista strid är inne går en slagbjörn framför kungen och skyddar honom medan Bodvar sitter hopsjunken inne i salen. Det är Bodvars fylgja som lämnat hans kropp i djurgestalt och kämpar medan han själv är helt kraftlös. Man trodde att fylgjan var ett väsen som bodde inom människan och som lämnade hennes kropp t ex under sömnen och då färdades vida omkring. Fylgjan kunde ta en djurgestalt som hörde ihop med människans karaktär. Bodvar som hade en björn till far hade förstås en björn som fylgja.
   & är fruktansvärd i sin trollkunnighet som tillåter de slagna att resa sig och kämpa vidare.
   Hjältarna i sagan är ovanligt mänskliga. Kung Helge blir så nere när Yrsa tas ifrån honom att han lägger sig till sängs. Han tycks repa sig när han haft en älva i sängen. Men det ansågs mycket farligt att beblanda sig med naturväsen, och frukten av kärleksnatten blir ju också &, som senare blir orsak till att hela denna ätt, Sköldungarna, dör ut med Rolf.
   Bärsärkar förekommer i många sagor. Det var kämpar som greps av sådant raseri att de kunde gå fram i striden oskyddade och vara osårbara. Namnet kanske kommer av att de inte hade brynja utan var klädda i björnskinnsskjortor (Bär är det tyska ordet för björn), de var så att säga i bara björnsärken. Möjligen berusade de sig med växtdroger för att komma i raseri. Att gå bärsärkagång är att slåss besinningslöst och förstöra allt.

Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.