FANDOM



Av: Anton Tjechov

MUSIKERN Smytjkov var på väg från stan ut till furst Bibulovs villa, där det skulle bli bal i anledning av dotterns förlovning. På ryggen bar han en kolossal basfiol i läderfodral. Vägen ledde utefter floden, vars svala flöde verkade, om inte precis majestätiskt, så i alla fall poetiskt.
  — Om man skulle ta sig ett dopp? tänkte han.
   Utan längre betänkande klädde han av sig och gick ned i de svala böljorna. Kvällen var ljuvlig. Smytjkovs poetiska själ stämdes i harmoni med omgivningen, och hur gudomlig var inte den känsla, som bemäktigade sig honom, när han simmat kanske hundra meter utefter stranden och där fick syn på en vacker flicka, som satt på den branta stranden och metade. Han höll andan och kände nästan en ilning vid alla de tankar, som vällde fram; barndomsminnen, saknad över det förflutna, nyvaknad kärlek... Herregud, han hade ju redan inbillat sig att han inte längre kunde bli kär! Sedan han förlorat tron på människorna - hans ömt älskade hustru hade rymt med hans vän, fagotten Sabakin - hade hans bröst fyllts med en känsla av tomhet, och han hade blivit misantrop.
  — Vad är livet? hade han mer än en gång frågat sig. Vad lever vi för? Livet är en saga, en chimär...
   Men när han stod framför den slumrande sköna - det var lätt att se att hon sov - förnam han i sitt bröst plötsligt en känsla som påminde om kärlek. Han stod en lång stund och slukade henne med ögonen...
  — Nog nu, tänkte han och suckade djupt. Farväl, underbara syn! Det är dags för mig att gå till balen hos hans nåd...
   Efter en sista blick på den vackra flickan stod han i begrepp att simma tillbaka, då han plötsligt fick en idé.
  — Jag måste ge henne ett minne av mig! tänkte han. Jag skall sätta fast nånting på metkroken. Det skall bli ett minne från »en okänd».
   Smytjkov närmade sig försiktigt stranden, plockade några blommor och band ihop dem till en bukett, som han fäste vid metkroken.
   Buketten sjönk till botten och drog med sig det granna flötet under vattnet.
   Förnuftet, naturlagarna och min hjältes sociala position borde visserligen fordra, att romanen skulle sluta just här, men ack! - ödet är obevekligt. På grund av omständigheter, som legat utanför författarens kontroll, slutar romanen inte med buketten. Tvärt emot allt förnuft och sakens natur var den stackars obetydliga kontrabasen dömd att spela en viktig roll i den rika och förnäma skönhetens liv.
   När Smytjkov gick upp på stranden mötte honom en överraskning. Han kunde inte finna sina kläder. De var stulna.. Medan han bragte skönheten sin hyllning hade några skurkar varit framme och knyckt allt utom hans cylinderhatt och basfiolen.
  — Förbannade lymlar! ropade han. Såna satans odjur! Inte för att jag fäster mig vid förlusten av kläderna - de är ju materiella ting - men jag blir tvungen att gå härifrån naken och bryta mot anständighetens lagar.
   Han satte sig på fodralet och började grubbla över någon utväg ur den förtvivlade situationen.
  — Jag kan naturligtvis inte komma naken till furst Bibulov, tänkte han. Det finns ju damer där! Och till råga på eländet har tjuvarna tagit harts-biten, som låg i byxfickan.
   Han grubblade och funderade så han fick ont i huvudet. Men så kom han ihåg, att han hade sett en landsvägsbro ett stycke därifrån.
  — Jag kan sitta under brovalvet så länge det är ljust, tänkte han, och när det skymmer ska jag leta mig fram till första bästa stuga...
   Sagt och gjort. Smytjkov satte på sig cylinderhatten, tog basfiolen på ryggen och begav sig till bron. Där han gick, naken och med instrumentet på ryggen, påminde han om en mystisk halvgud från antiken.
   Och nu, ärade läsare, medan min hjälte sitter under bron och ägnar sig åt sina betraktelser, återvänder vi till den metande unga damen. Vad har det blivit av henne?
   När hon vaknade och upptäckte att flötet var under vattnet, ryckte hon hastigt upp sitt metspö. Reven spändes, men varken flötet eller kroken kom upp. Smytjkovs bukett hade tydligen fastnat i bottnen.
  — Antingen är det en stor fisk, tänkte flickan, eller också har kroken fastnat.
   Efter ytterligare några fåfänga försök att få loss reven kom hon till den slutsatsen, att kroken hade fastnat.
  — Det var synd, tyckte hon. Just på kvällarna som det brukar nappa så bra. Vad ska jag göra?
   Utan att betänka sig länge slängde den hurtiga flickan av sig sina lätta kläder och sänkte sin härliga kropp ända till de alabastervita axlarna i vattnet. Det var ingen lätt sak att få loss kroken ur buketten, i vilken reven trasslat in sig, men tålamod övervinner allt. Efter ungefär en kvarts timme steg den vackra flickan strålande glad ur vattnet med kroken i handen.
   Men ett oblitt öde lurade på henne. Samma skurkar, som hade stulit Smytjkovs kostym, hade knyckt även hennes kläder och bara lämnat kvar maskburken.
  — Vad ska jag ta mig till? snyftade hon. Så här kan jag omöjligt gå. Absolut inte! Hellre döden! Jag väntar tills det blir mörkt, sen uppsöker jag faster Agata och ber henne gå hem efter kläder... Till dess kan jag gömma mig under bron.
   Nedhukad smög sig min hjältinna genom det höga gräset bort till bron. När hon kröp in under den och fick se en naken karl med artisthår och ludet bröst, gav hon upp ett tjut och svimmade.
   Smytjkov blev nästan lika rädd. Först tog han henne för en najad.
  — Tänk om det är en sjöjungfru som kommer för att rädda mig! Tanken smekte hans fåfänga, för han hade alltid inbillat sig att han såg bra ut. Men om det inte är en najad utan en människa — hur ska man då förklara saken? Vad ska hon göra här under bron? Vad är det fatt med henne?
   Medan han grubblade på detta, återfick najaden medvetandet.
  — Döda mig inte! viskade hon. Jag är furstinnan Bibulov. Ni får alla pengar jag har! Jag måste ned i vattnet och ta loss metkroken, och under tiden blev mina kläder och skor och allt bortstulet.
  — Min fröken! sade Smytjkov med bevekande röst. Jag har också fått kläderna stulna. Dom tog till och med hartsbiten, som låg i byxfickan. Folk som spelar basfiol och dragbasun brukar i allmänhet inte vara vidare påhittiga. Men Smytjkov utgjorde ett lysande undantag.
  — Jag ser att fröken är generad för mitt yttre, sade han, men ni måste inse, att det är omöjligt för mig att gå härifrån av samma orsak som för er. Jag tänkte därför föreslå att ni skulle lägga er i fodralet till min basfiol och fälla igen locket över er. Då ser jag er inte...
   Varpå Smytjkov avlägsnade fiolen ur fodralet. Visserligen tyckte han att han vanhelgade den heliga konsten genom att ställa fodralet till förfogande åt henne, men hans tvekan varade ej länge. Den sköna lade sig i fodralet, jämkade sig till rätta, och så drog han till remmarna och gladde sig åt att naturen hade begåvat honom med så gott förstånd.
  — Nu ser ni mig inte, fröken. Ligg nu där och var fullkomligt lugn. När det blir mörkt ska jag bära er hem. Jag kan ju hämta basfiolen sedan.
   När det mörknade tog Smytjkov fodralet med den sköna på ryggen och gav sig i väg till Bibulovs villa.
   Hans plan var följande: först skulle han gå till närmaste bondgård och låna en kostym, och sen skulle han fortsätta med sin dyrbara börda.
  — Inget ont som inte har något gott med sig, tänkte han, där han krökt under sin börda traskade barfota i dammet. Bibulov kommer säkert att belöna mig frikostigt.
  — Har fröken det bekvämt? frågade han med tonen hos en kavaljer, som bjuder upp till dans. Genera er inte, utan känn er som hemma i mitt fodral.
   Plötsligt tyckte Smytjkov att han såg ett par gestalter framför sig i mörkret. Han ansträngde sina ögon och övertygade sig om att det inte var en synvilla; det var verkligen ett par människor, och de bar på något som liknade knyten...
  — Tänk om det är tjuvarna, sade han för sig själv. Antagligen är det våra kläder dom bär på! Smytjkov lade ned fodralet på vägen och satte full fart efter tjuvarna.
  — Stanna! ropade han. Figurerna gnodde i väg, när de såg sig förföljda. Furstinnan hörde de snabba stegen och ropet. Så blev det alldeles tyst.
   Smytjkov greps av jaktiver, och den sköna hade antagligen blivit liggande länge där på vägen, om inte en lycklig slump hade velat annorlunda. Strax därpå passerade nämligen ett par av Smytjkovs kamrater, flöjten Sjutjkov och klarinetten Rasmachaikin, också på väg till Bibulovs villa. När de stötte på fodralet blev de ytterst förvånade och växlade menande blickar.
  — En basfiol! sade Sjutjkov. Det tycks vara Smytjkovs. Hur har den hamnat här?
  — Han måtte ha råkat ut för något, menade Rasmachaikin. Antingen har han supit sig full, eller också har han blivit rånad. I varje fall kan vi inte låta den ligga här. Vi tar den med oss.
   Sjutjkov slängde fodralet på ryggen, och så fortsatte de båda musikanterna sin vandring.
  — Fan vad den är tung, muttrade flöjten. Jag skulle inte för allt i världen åtaga mig att spela på ett sånt vidunder. Puh!
   När de anlände till furst Bibulovs villa, lade musikanterna fodralet på den för orkestern avsedda platsen och gick till buffén för att få sig något till livs.
   Man hade just börjat tända ljuskronorna. Fästmannen, kammarherre Lakevitj, en ståtlig och sympatisk tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, stod mitt i salen med händerna i byxfickorna och pratade med greve Sjalikov. Samtalet gällde musik.
  — I Neapel, herr greve, blev jag bekant med en violinist, som bokstavligen gjorde underverk på sitt instrument. Ni tror mig inte, men på en vanlig basfiol utförde han såna demoniska drillar, så det var riktigt hemskt! Han spelade till och med Straussvalser!
  — Äsch, det är omöjligt, svarade greven.
  — Jag försäkrar! Lisztrapsodier också, förresten. Jag bodde på samma hotell, och i brist på annan sysselsättning lät jag honom lära mig spela en rapsodi av Liszt
  — En rapsodi av Liszt... Hm! Nu skämtar ni allt.
  — Tror ni det inte? sade Lakevitj skrattande. Jag ska strax bevisa det. Kom ska ni få se.
   Fästmannen och greven gick bort till instrumenten. De öppnade fodralet med basfiolen... O fasa!
   Men nu, medan läsaren ger fantasien fria tyglar och föreställer sig slutet på den musikaliska dispyten, återvänder vi till Smytjkov. Den stackars musikanten, som inte lyckades infånga tjuvarna, gick tillbaka till samma ställe, där han hade lämnat fodralet, men kunde inte återfinna sin dyrbara börda. Han spankulerade fram och åter på vägen, grubblande över gåtan, men när han ingenstans såg till fodralet drog han den slutsatsen, att han hade gått vilse.
  — Det här var förfärligt! tänkte han och tog sig om huvudet. Hon kommer att kvävas i fodralet! Jag är en mördare!
   Långt in på natten fortsatte Smytjkov att leta efter fodralet, men till slut gick han bort till bron.
  — Jag fortsätter att leta när det blir ljust, tänkte han.
   Men efterforskningarna i dagsljus gav samma resultat, och Smytjkov beslöt invänta natten under bron.
  — Jag måste ha tag på henne, mumlade han och tog av sig cylinderhatten. Om jag så ska leta ett år, ska jag ta rätt på henne!

-*-


Ännu i dag berättar bönderna i trakten att man nattetid i närheten av bron kan få se en naken, luden man i cylinderhatt. Och emellanåt hör man från brovalvet tonerna av en basfiol.

Källa: Humor från hela världen. En antologi utg. av Helge Åkerhielm, Lars Hökerbergs bokförlag 1943.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki