Fandom

Svenskanoveller Wiki

Royal Garden Blues

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Ingvar Orre
   
   HAN TäNKER ATT DET är försent nu. Hon kommer inte. Och förresten kan han inte vänta längre... Då byter han hand för trombon-fodralet och börjar gå, långsamt först, liksom bakåtväst — att han skulle kunna vara tillbaks i ett par steg. Han kliver försiktigt mellan pussarna, tar ett steg bakåt och låter en bil passera. Ute på körbanan är snön ljust brun, på trottoaren silvergrå av takdroppet.
   För sista gången vänder han sig om. Gatan ligger tom för någon sekund, inte ett fordon, inte en människa. Så sparkar han snömodden av fötterna och skjuter upp porten och kommer förbi vakten.
   Härinne är dunkelt och kvavt. Hans ögon är ljusvana och det flimrar för honom när han hänger av rocken i den mörka korridoren för personal. På ytterkläderna kan han se att de andra redan kommit, genom dörren hör han sorlet från den väntande kön av skolungdomar — det ligger något av söndagsstämning i rösterna.
   Han går över det stora dansgolvet och hans steg är hårda mot parketten. Strålkastarna är inte på än och i det svaga ljuset från estraden ser han deras instrument blänka.
   —Du kom iallafall. Väntat förgäves? Va?
   Pianot klingar ett E. Han viker upp väsklocket och känner det kalla av metallen i handen. Munstycket värmer han mot läpparna. Han får vänta på sin tur, Lasse håller på att stämma gitarren. Pianot tjatar E-EE-E. Så håller Jojje kornetten till munnen och vill höra ett C. Pianotonen sjunker. Han slutar att lyssna, drar fram en stol och skjuter in trombonfodralet bakom pianot, medan han låter blicken röra vid dörröppningen på andra sidan. Därute ser han de första i kön lämna av sina ytterkläder.
   Det var igår. Igår på en skoldans. Han minns inte hur hon såg ut. Bara att hon hade något mörkt i blicken och att hennes bruna hår glänste. De hade dansat. Hon sa egentligen ingenting, bara ja och nej. Han hade följt henne till bussen. Och det var allt. Det, och så att han bett henne komma idag och lyssna på dem. Hon hade inte svarat, bussen stod framför dem. Nu kunde han bara minnas hennes blick, en blick utan svar, ett kanske. Och det var allt.
   —Du då! Vakna!
   Pianotonen äter sig in i honom. Han får upp instrumentet. Och: — Är det bra så? Ska jag högre?
   —Pröva lite.
   —Så då?
   Just då brinner strålkastarna rakt i hans ögon. Han kisar ut över parkettgolvet och där står redan några ungdomar. Utifrån garderoben växer sorlet. Porten öppnas och slår igen.
   Han får en knuff i sidan. — Hon kom inte?
   Han bryr sig inte om att svara. I ögonvrån ser han att Lasse står lutad över mikrofonen, blåser i gallret, knäpper av och på utan att få liv i den. Så tänds den röda lyktan och det är dags att börja.
   Han sitter hela tiden och ser mot dörröppningen. Kanske att hon bara var försenad. Strålkastarna sticker i honom, han är varm över hela kroppen, ögonlocken är tunga, det är som om det inte gick att leva härinne. Han hör inte vad Jojje säger. Märker bara att det knastrar till i högtalaren och att Lasse plötsligt stampar in. Pianointroduktionen först... Han reser sig och får instrumentet till munnen utan att veta vad de ska spela. Pianot slår över till B, två takter till. Och så... Det är Royal Garden blues.
   Första chorus går trögt. Det är som hade han ingen luft att blåsa med, ingen kraft i läpparna. Han håller sig bakom i ensemblen, låtsas att han inte får ren ton och ordnar med munstycket. Bredvid honom stiger klarinetten i höjden. Jojje kastar en blick på honom och han hämtar luft och låter sig följa med, viljelöst.
   Det låter inte bra. Det är nervös musik.
   Fler och fler kommer in från garderoben, står där tvekande i dörröppningen och ser sig nyvant omkring.
   Lasse ökar i solot. Kompet skramlar med gitarren litet efter. Bara några par dansar, slängigt, på skoldansvis. Han vänder sig åt sidan och prövar några toner i trombonen. Sedan har han blicken vid dörröppningen igen och han tycker att det plötsligt är många som dansar. Han tänker att nej, hon ska inte komma, hade hon haft lust skulle hon ha varit här förlängesen.
   Så stelnar han till. En hettvåg rinner ner i bröstet, det dunkar i kinderna. Där i ingången, där står hon. Hennes bruna hår är längre än han minns. Hon har sällskap med en flicka i lila. Innan han hunnit tänka sig för har han handen i luften. Så dunkar det till i honom pånytt, på ett annat sätt nu. Några ögonpar stirrar men hon har inte sett honom. Han känner sig löjlig.
   Under klarinettsolot blir det mera fart. Kompet jämkar ihop. Han längtar efter att få spela, men det är kornettsolo först, Jojje spelar blått nu. Tar ett chorus extra. Fötterna trampar hårdare och plankorna under dem börjar gunga. Han ser ännu några par singla ut på dansgolvet, bakom honom nynnar Lasse med i riffet. Klarinett och kornett väver sig in i varandra. Han prövar ett långt glissando och någon ropar uppmuntrande bakom honom.
   Så tystnar de andra. Ett ögonblick blir han osäker, en ny våg sköljer igenom honom. Han låter några takter gå, försöker lyssna sig in i kompet. Så prövar han en ton, långt nere. Han finner henne med blicken och spelar de första fraserna litet fränt. Sedan går han i höjden, kommer upp i höga oktaven och håller sig där choruset ut. Han spelar i långa toner, glömmer att rabbla harmonierna inom sig, glömmer att räkna takter, allt ger sig självt nu. Han kan spela. Klara stöter han tonerna från sig, känner hur nya rinner till, fraser som han inte prövat förut. Jojje ropar i hans öra, han hör inte vad. Han spelar på, blundar för att se tonerna framför sig. Läpparna mjuknar, han spelar lugnt melodiskt nu, leker litet med bluesharmonierna, improviserar en fras ur en barnvisa och bryter den i ett långt B. Så faller de andra in med riffet. Han får stöd. De föser honom framför sig och han går återigen uppåt och banar väg för ensemblen. Klarinetten biter sig fast i en ton.
   Så cymbalen. De sänker sina instrument, ser på varandra, litet svettigt, litet förtjust.
   —Vi tar en blues till. Sen Darktown. Han har redan lagt ifrån sig trombonen.
   —Vart ska du?
   —Kommer strax, säger han.
   —Stanna! Är du inte klok? Tänker du sticka mitt i en dans. Du får gå till henne efter den här.
   Lasse trampar in, i långsamt tempo nu. Han märker inte vad han spelar. Hela tiden håller han blicken riktad mot henne där hon står lutad mot en vägg nära ingången. Den blåa klänningen faller mjukt kring hennes ljusa ben, hon ser i golvet. Och bredvid henne står den lilaklädda och håller handen på hennes arm.
   Plötsligt är det hans solo, han glömmer bort att tänka, vet inte hur han spelar, men han tror att det går bra. Ensemble igen. Tonerna studsar mot väggarna och slår tillbaks mot dem. Salen är fylld av dansande nu.
   Nu står flickorna och tvekar. Sedan vänder hon ryggen till och går in genom den lilla dörren till serveringen. Han håller blicken fast där. Ser hennes väninna följa efter.
   Så äntligen har de spelat färdigt.
   —Sno dej tillbaks. Du har en minut på dej.
   Han springer över det tomma golvet, stöter till någon alldeles vid ingången till konditoriet och ber om ursäkt över axeln. Så hejdar han sig, vad ska han säga... Han kan ju inte bara komma med ett hej, här är jag, jag måste tillbaks igen. Innan han tänkt ut någonting är han över tröskeln.
   Det är inte många därinne. Väninnan i lila sitter över ett glas saft. Några pojkar klirrar med mynt vid baren. Men... hon finns inte där.
   Han vänder om och går ut i garderoben. Han hade ju sett när hon gick in till serveringen. Och hade sett att hon inte kom ut igen. Han står villrådig, strömmen av ytterrocksklädda silar in mellan de blåklädda vakterna. Framför den stora spegeln står några flickor och kammar sig, han tycker att de skrattar åt honom. Nej, härute är hon inte. Han far runt och står i dörröppningen till danssalen. Det är lätt att överblicka lokalen nu när ingen dansar. Paniken griper tag i honom — en minut, en minut, en minut. Nej, inte här heller. Han måste fråga den lila. Återigen är han inne på konditoriet. Han bockar halvt och går fram emot henne.
   —Hej, säger han och försöker ett leende. Jag söker efter din väninna.
   —Vad?
   —Jag letar... efter flickan du hade i sällskap, säger han osäkert. Hon ser stumt på honom. Så skakar hon på huvudet.
   —Vem då? säger hon.
   Inifrån danssalen blåser Jojje två långa toner efter honom.
   —Hon var blåklädd och hade brunt hår, säger han. Du kom in tillsammans med henne och jag måste träffa henne... Nu ler hon nästan hånfullt.
   —Nej, säger hon. Det måste vara fel. Jag kom nog ensam.
   Han känner hennes leende i ryggen då han skyndar ut. Därinne har de redan börjat spela, Darktown Strutter's Ball med klarinett, kornett och komp. Han tvekar ännu ett ögonblick, det börjar krypa i honom. Nej, han måste tillbaks.
   Han tar vägen rakt över dansgolvet. Första biten går det bra. Så tätnar dansparen omkring honom, framför honom packas de samman till en mur. Han får några knuffar och tar ett steg bakåt. Också åt sidorna stänger de dansande vägen för honom. Han ser inte längre estraden, han känner sig oändligt liten härinne bland alla tådansande, mörkklädda, ryggbreda. Återigen får han en armbåge i ryggen, någon ropar förlåt och han försöker tränga sig mellan två par. Hjärtat slår ikapp med musiken. Ännu ett par steg. Pånytt trängs han åt sidan och blir stående.
   —Förlåt men jag måste fram här, säger han. Ingen hör.
   —Jag skulle bara ..., säger han. Men han står fastlåst. Ensam.
   I högtalaren bakom hans rygg väver klarinetten ett mönster av mjukatoner.
   
   Ur "En lek", Bonniers, 1955

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki