Fandom

Svenskanoveller Wiki

Rummins

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


(Clauds hund)

Av Roald Dahl

Solen hade gått upp över kullarna nu och dimman hade lättat och det var underbart att traska längs vägen med hunden så här tidigt på morgonen, framför allt nu när det var höst. Löven höll på att skifta till guldgult och ibland lossnade ett, föll långsamt, singlade långsamt runt i luften och hamnade ljudlöst rakt framför honom i gräset bredvid vägen. Det blåste lite en bit uppe i luften, och han kunde höra hur bokarna prasslade och sorlade som en folkhop.
   Det här var alltid den bästa tiden på dagen för Claud Cubbage. Han tittade gillande på det krusiga, sammetsmjuka bakpartiet på vinthunden som travade framför honom.
   "Jackie", ropade han med låg röst. "Hej, Jackson. Hur mår du, pojken min?"
   Hunden vände sig om till hälften när den hörde sitt namn och viftade glatt med svansen ett ögonblick.
   Det fanns inte och skulle heller aldrig finnas en sådan hund som Jackie, tänkte han. Så vacker den smäckra strömlinjeformen var, det lilla spetsiga huvudet, de gula ögonen, den svarta, rörliga nosen. Vacker också den långa halsen och den djupa bröstlinjen som gick i en kurva bakåt och uppåt och övergick i ett minimum av buk. Titta bara hur han trippade på främre delen av tassarna, ljudlöst och nästan utan att nudda vid marken alls.
   "Jackson", sa han. "Gamla, präktiga Jackson."
   På avstånd kunde Claud se Rummins gård där den låg liten, långsträckt och gammal bakom häcken på höger sida.
   Där vänder jag, tänkte han. Nu får det vara nog för i dag.
   Rummins, som gick över gårdsplanen med en mjölkspann i handen, såg när han kom nerför vägen. Han satte långsamt ifrån sig spannen och gick fram till grinden, lutade armarna mot den översta slanan och väntade.
   "Morgon, mr Rummins", sa Claud. Man måste vara hövlig mot Ruinmins för äggens skull.
   Rummins nickade, lutade sig över grinden och tittade kritiskt på. hunden.
   "Ser ut å vara i fin trim", sa han.
   "Det är han också."
   "När ska han börja tävla?"
   "Jag vet inte, mr Rummins."
   "Ä, säj nu. När?"
   "Han är bara tio månader än, mr Rummins. Han är inte ens ordentligt tränad. Det är säkert det."
   Rummins Idkade misstänksamt över grinden med sina små Ida-ra ögon. "Jag vågar sätta en bra slant på att ni kommer å tävla med honom nånstans i hemlighet."
   Claud trampade oroligt med fötterna på den svarta asfalten. Han tyckte direkt illa om den där mannen med den breda grodmunnen, de trasiga tänderna och den ostadiga blicken, men det värsta var att han måste vara hövlig mot honom för äggens skull.
   "Er höstack där borta", sa han och letade förtvivlat efter ett annat samtalsämne. "Den är full av råttor."
   "Det är alla höstackar."
   "Ja, men den där är värre än nån annan. Vi har förresten haft lite tråkigheter med myndigheterna för den sakens skull."
   Rummins tittade hastigt upp. Han gillade inte tråkigheter med myndigheterna. Alla som säljer ägg på svarta börsen och slaktar grisar utan licens gör klokast i att undvika att ha med de styrande att göra.
   "Vad då för slags tråkigheter?"
   "Dom skickade hit en råttfångare."
   "Bara för nåra ynka råttor!"
   "Några ynka! Nä, håll i mig, det vimlar ju av dom!" "I helsike heller."
   "Det är säkert, mr Rummins. Det finns hundratals." "Tog inte råttfångarn kål på dom då?"
   "Nej."
   "Varför inte det?"
   "Dom är för listiga, antar jag."
   Rummins började tankfullt utforska innerkanten på ena näsborren med tumspetsen och höll därvid näsväggen mellan tummen och pekfingret.
   "Jag ger inte ett skit för nåra råttfångare", sa han. "Råttfångare är tjänstemän som jobbar åt den där ruttna staten å jag ger inte ett skit för dom."
   "Inte jag heller, mr Rummins. Alla råttfångare är sluga och otäcka."
   "Nåja", sa Rummins och stack fingrarna under mössan för att klia sig i huvudet, "jag hade tänkt komma över snart i alla fall å hämta den där stacken. Jag kan ju förresten lika gärna göra det i dag som nån annan gång. Jag vill inte ha nåra jävla tjänstemän snokande omkring i det som är mitt, nej tack."
   "Alldeles riktigt, mr Rummins."
   "Vi tittar över sen — Bert å jag." Så vände han sig om och lunkade i väg över gårdsplanen.
   Vid tretiden på eftermiddagen kom Rummins och Bert långsamt körande uppför vägen i en skrinda förspänd med en massiv och ståtlig svart arbetshäst. När de kom mitt framför bensinstationen svängde de ut på åkern och stannade nära höstacken.
   "Det här borde man nog ta och titta på", sa jag. "Ta med dig puffran."
   Claud hämtade geväret och stoppade en patron i loppet.
   Jag gick över vägen och lutade mig mot den öppna grinden. Rummins stod uppe på höstacken nu och skar bort repet som höll fast halmtaket. Bert stod kvar i skrindan och fingrade på en meterlång torvkniv.
   Det var något fel på Berts ena öga. Det var helt ljusgrått som ett kokt fisköga, och fast det satt orörligt i sin håla verkade det som om det alltid tittade på en och följde en, ungefär på samma sätt som ögonen på en del personer på sådana där museiporträtt. Var man än stod och vart Bert än tittade stirrade det där defekta ögat på en från sidan med en kall blick, kokt och disigt matt med en liten svart fläck i mitten som ett fisköga på en tallrik.
   Till kroppsbyggnaden var han raka motsatsen till fadern som var kortväxt och bred som en groda. Bert var lång, gänglig och ledlös, till och med huvudet satt löst mellan axlarna och föll åt sidan som om det kanske var för tungt för halsen.
   "Ni gjorde ju den stacken så sent som i juni", sa jag till honom. "Varför tar ni bort den redan nu?"
   "Pappa vill det."
   "Det var konstigt — att ta ner en ny stack i november." "Pappa vill det", upprepade Bert och både hans friska öga och det andra stirrade ner på mig med fullkomligt tom blick. "Tänk att ha allt besvär med stackning och täckning och så bara ta ner alltihop igen efter fem månader."
   "Pappa vill det." Berts näsa rann och han torkade den hela tiden med baksidan av handen och torkade sen av handen på byxorna.
   "Kom nu, Bert", ropade Rummins, och pojken klättrade upp på stacken och ställde sig på den plats där halmen var borttagen. Han tog kniven och började skära ner i det tätpackade höet med svepande, sågande rörelser, och han höll i skaftet med båda händerna och vaggade med kroppen som en som kapar ved med en stor såg. Jag hörde det skarpa, skärande ljudet när bladet träffade det torra höet och ljudet blev mer dämpat allteftersom kniven sjönk djupare ner i stacken.
   "Claud tänker knäppa råttorna när dom kommer ut."
   Mannen och pojken hejdade sig tvärt i arbetet och tittade tvärs över vägen på Claud som stod och lutade sig mot den röda bensinmacken med geväret i handen.
   "Säj åt honom att lägga undan den där förbannade bössan", sa Rummins.
   "Han är en skicklig skytt. Ni behöver inte vara rädd." "Ingen ska få knäppa råttor mitt där jag står, han må skjuta aldrig så bra."
   "Han kommer att bli förolämpad."
   "Säj åt honom att stoppa undan den", sa Rummins långsamt och hätskt. "Jag skiter i hundar å käppar, men så ta mej fan om jag vill ha nåra bössor här."
   De två på höstacken tittade på medan Claud gjorde som han blev tillsagd, och sen återupptog de arbetet igen under tystnad. Efter en stund hoppade Bert ner i skrindan, sträckte upp händerna och drog ner en kompakt höbal från stacken så att den föll rakt ner i skrindan bredvid honom.
   En gråsvart råtta med lång svans kom utkilande från foten av stacken och sprang in i häcken.
   "En råtta", sa jag.
   "Slå ihjäl den", sa Rummins. "Ta en käpp å slå ihjäl den, för tusan."
   Råttorna hade blivit varnade nu och det kom ett par stycken i minuten — feta, långa råttor som tryckte sig tätt utmed marken medan de sprang genom gräset och in i häcken. Varje gång hästen fick syn på en klippte den med öronen och följde råttan med ängsligt rullande ögon.
   Bert hade klättrat upp på höstacken igen och höll på att skära ut en ny bal. Jag iakttog honom och såg att han plötsligt hejdade sig och tvekade i ungefär en sekund. Så började han skära igen men mycket försiktigt den här gången, och nu var det ett annat ljud — ett dovt, raspande ljud när knivbladet skar i något hårt.
   Bert drog ut kniven, undersökte bladet och kände på det med tummen. Han satte ner kniven igen, lät den försiktigt glida ner i skåran och kände sig för tills den åter träffade det hårda föremålet. Så gjorde han några lätta, sågande rörelser och ännu en gång hördes det raspande ljudet.
   Rummins vred på huvudet och tittade på pojken över axeln. Han höll just på att ta upp ett fång lös halm och stod framåtböjd med armarna runt halmen men hejdade sig plötsligt och tittade på Bert. Bert stod stilla med händerna om knivskaftet och med ett förvirrat uttryck i ansiktet. Himlen bakom dem var klart ljusblå, och de två gestalterna där uppe på höstacken avtecknade sig skarpa och svarta som en etsning mot den ljusa bakgrunden.
   Så hördes Rummins' röst, högre än vanligt och med en omisskännlig anstrykning av rädsla som inte doldes av att han var hög- ljudd: "En del av dom där slåtterarbetarna är för jävligt slarviga när dom stackar nu för tiden."
   Han gjorde en paus och det blev tyst igen. Mannen och pojken stod orörliga där uppe, och på andra sidan vägen stod Claud orörlig lutad mot den röda pumpen. Det var plötsligt så stilla att vi kunde höra en kvinnoröst långt nere i dalen vid nästa gård ropa åt karlarna att komma och äta.
   Så Rummins igen, och nu skrek han fast det inte fanns någon anledning att göra det: "Nå, fortsätt då! Skär igenom det där, Bert! En liten pinne kan inte förstöra den där kniven!"
   Av någon anledning — kanske därför att han vädrade något obehagligt — gick Claud tvärs över vägen och ställde sig bredvid mig vid grinden. Han sa ingenting, men vi tycktes båda märka att det var något oroande med de där två figurerna, med stillheten omkring dem och framför allt med Rummins själv. Rum-mins var rädd. Bert var också rädd. Och när jag nu iakttog dem blev jag uppmärksam på en liten suddig minnesbild som svävade strax utom räckhåll för mitt medvetande. Jag försökte förtvivlat få tag på den. En gång var jag nära att lyckas, men den gled undan igen och när jag sen sökte efter den fann jag att jag var på väg bakåt i tiden, många veckor bakåt till de ljusa sommardagarna — den varma vinden som blåste genom dalen söder ifrån, de stora bokarna med sitt täta lövverk, sädesfälten som började skifta i gult, skörden, höbärgningen, stacken — stackningen av höet.
   Genast fick jag en lätt stickande skräckkänsla som fortplantade sig genom huden på magen. Javisst — stackningen av höet. När var det vi hade byggt stacken? I juni? Det var det förstås — ja, en het, kvav dag i juni då molnen hängde lågt och luften var tung av annalkande åska.
   Och Rummins hade sagt: "Vi måste skynda på å få in det innan regnet kommer."
   Och Ole Jimmy hade sagt: "Det blir inte nåt regn. Å det är inte nån brådska heller. Du vet mycket väl att åskan inte kommer hit till dalen när den börjar söder ut."
   Rummins, som hade stått i skrindan och delat ut hötjugorna, hade inte svarat honom. Han var på mycket dåligt humör, för han var rädd att han inte skulle få in höet innan det började regna.
   "Det blir inget regn före kvällen", hade Ole Jimmy upprepat medan han tittade på Rummins. Och Rummins hade blängt tillbaka på honom med ögon som glänste av långsamt växande vrede.
   Hela förmiddagen hade vi arbetat utan uppehåll med att lassa höet i skrindan, köra det över åkern och kasta upp det på den långsamt växande stacken som stod i närheten av grinden mitt emot bensinstationen. Vi kunde höra hur åskan närmade sig söder ifrån och drog sig bortåt igen. Sen • tycktes den återvända och hålla sig kvar någonstans på andra sidan kullarna där den då och då mullrade till. När vi tittade upp kunde vi se hur molnen for i väg och ändrade form där uppe i de övre, oroliga luftlagren, men på marken var det varmt och kvavt och det kom inte en vindpust. Vi arbetade långsamt och apatiskt i hettan, med skjortorna genomvåta av svett och med blänkande ansikten.
   Claud och jag hade arbetat bredvid Rummins uppe på stacken och hjälpt till med att forma den, och jag kom ihåg hur fruktansvärt hett det hade varit, hur flugorna hade surrat kring ansiktet på mig och svetten strömmat ut överallt. Framför allt kom jag ihåg hur Rummins gick där bister och sammanbiten bredvid mig och arbetade med desperat iver medan han emellanåt tittade upp mot himlen och skrek åt männen att skynda sig.
   Trots Ruinmins' protester hade vi tagit lunchpaus klockan tolv.
   Claud och jag hade satt oss nedanför häcken tillsammans med Ole Jimmy och en annan som hette Wilson, en soldat som var hemma på permission, och det var så varmt att man inte orkade prata mycket. Wilson hade litet bröd och ost och en fältflaska med kallt te. Ole Jimmy hade en axelväska, som var ett gammalt gasmasksfodral, och i den stod sex ölflaskor tätt ihop med halsarna en bit upp.
   "Ta här", sa han och bjöd oss på en flaska var.
   "Jag vill gärna köpa en", sa Claud som mycket väl visste att den gamle mannen hade ont om pengar.
   "Ta en nu."
   "Jag vill betala den."
   "Prata inte strunt. Drick bara."
   Det var en mycket godhjärtad gammal man, vänlig och proper, med ett rent, rödlätt ansikte som han rakade varje dag. Han hade tidigare varit timmerman men hade fått sluta när han var sjutti år, och det var då några år sen. När så kommunen märkte att han fortfarande var arbetsför hade man satt honom att sköta den nyanlagda lekplatsen, att hålla gungorna och gungbrädena i gott skick och också fungera som ett slags vakt och se till att inga barn gjorde sig illa eller hittade på rackartyg.
   Det var en bra sysselsättning för en gammal man och alla tycktes vara nöjda med arrangemanget — ända tills en viss lördagskväll. Den kvällen hade Ole Jimmy druckit sig full och gått raglande och sjungande rakt nerför huvudgatan och skränat så högt att folk klivit ur sängarna för att se vad som stod på. Nästa morgon hade man gett honom sparken under motivering att han var en landstrykare och suput som var olämpligt sällskap för barnen på lekplatsen.
   Men sen hände något förvånande. Första dagen han var borta — det var en måndag — kom inte ett enda barn i närheten av lekplatsen.
   Inte heller nästa dag eller dagen därpå.
   Hela veckan stod gungorna och gungbrädena och den höga rutschbanan med en trappa upp alldeles övergivna. Inga barn gick i närheten av dem. I stället följde de med Ole Jimmy ut på en åker bakom prästgården och lekte sina lekar där medan han tittade på. Det hela slutade med att kommunen efter en tid inte hade haft något annat val än att låta honom få tillbaka sitt arbete.
   Han hade det fortfarande nu och blev alltjämt full då och då, men ingen sa längre något om det. Han lämnade arbetet bara några dagar varje år vid höbärgningstid. I hela sitt liv hade Ole Jimmy varit förtjust i att bärga hö och ännu tänkte han inte sluta med det.
   "Vill ni ha en?" frågade han nu och räckte fram en flaska åt Wilson, soldaten. "Nej tack. Jag har mitt te."
   "Dom säjer att te ska vara bra när det är varmt."
   "Det stämmer det. Jag blir sömnig av öl."
   "Om ni vill", sa jag till Ole Jimmy, "kan ni följa med mig till bensinstationen, så ska jag göra i ordning ett par goda smörgåsar åt er. Vad sägs om det?"
   "Det räcker så bra med ölet. Det är mer näring i en flaska öl, gosse lilla, än i tjugu smörgåsar."
   Han log mot mig och blottade två rader skärt, tandlöst tandkött, men det var ett vänligt leende och det var inget frånstötande med den tandlösa munnen.
   Vi satt tysta en stund. Soldaten åt upp sitt bröd och sin ost, lade sig på marken och sköt ner hatten över ansiktet. Ole Jimmy hade druckit tre flaskor öl och nu erbjöd han Claud och mig den sista.
   "Nej tack."
   "Tack, en är mer än nog för mig."
   Gubben ryckte på axlarna, öppnade flaskan, lutade huvudet bakåt och drack. Han höll läpparna åtskilda så att ölet lätt rann ner i halsen på honom utan något gurglande läte. Han hade en hatt på sig som var helt utan både färg och form, och den trillade inte av när han lutade huvudet bakåt.
   "Tänker inte Rummins ge den där gamla kampen nåt å dricka?" frågade han medan han sänkte flaskan och tittade bort över åkern på den stora hästen som stod mellan skaklarna på skrindan med ett moln av ånga omkring sig.
   "Inte Rummins inte."
   "Hästar är törstiga dom med, precis som oss andra." Ole Jimmy satt tyst en stund medan han fortfarande tittade på hästen. "Har ni en spann vatten där inne hos er?"
   "Javisst."
   "Då tycker jag vi ska ta å ge hästkraken nåt å dricka, va?" "Alldeles riktigt. De sköter vi om."
   Både Claud och jag reste oss upp och började gå mot grinden, och jag minns att jag vände mig om och ropade åt gubben: "Är ni alldeles säker på att ni inte vill jag ska ta en smörgås med mig till er? Det är så lätt gjort."
   Han skakade på huvudet och viftade åt oss med flaskan och sa något om att han tänkte ta sig en liten tupplur. Vi fortsatte genom grinden och över vägen till bensinstationen.
   Jag tror vi var borta i en timme ungefär. Vi fick några kunder och tog en bit mat, och när vi till slut gick tillbaka, Claud kånkade på vattenspannen, lade jag märke till att stacken nu var omkring två meter hög.
   "Här är lite vatten åt häststackarn", sa Claud och tittade skarpt på Rummins som stod och lassade hö från skrindan upp på stacken.
   Hästen stack ner huvudet i spannen, frustade och sög begärligt i sig vattnet.
   "Var är Ole Jimmy?" frågade jag. Vi ville gubben skulle se att hästen fick vatten eftersom det var hans förslag.
   När jag framställde frågan tvekade Rummins ett ögonblick, ett kort ögonblick, med hötjugan höjd i luften och såg sig omkring. "Jag har en smörgås med mig åt honom", tillade jag.
   "Den där jäkla idioten drack för mycket öl som vanligt å skulle gå hem å sova", sa Rummins.
   Jag gick längs häcken tillbaka till den plats där vi hade suttit tillsammans med Ole Jimmy. De fem tomflaskorna låg där i gräset och det gjorde axelväskan också. Jag plockade upp den och tog den med mig tillbaka till Rummins.
   "Jag tror inte Ole Jimmy har gått hem, mr Rummins", sa jag och höll upp väskan i den långa axelremmen. Rummins kastade en blick på den men svarade inte. Han jäktade på som en galning nu, för åskan var närmare nu, molnen svartare och hettan mer tryckande än någonsin.
   Jag tog väskan med mig och gick tillbaka till bensinstationen där jag stannade resten av eftermiddagen och skötte ruljansen. Mot kvällen började det regna och jag tittade bort över vägen och såg att de hade fått upp allt höet och höll på att lägga en presenning över stacken.
   Efter några dagar kom taktäckaren och tog bort presenningen och gjorde ett halmtak i stället. Han var skicklig och gjorde ett bra tak av långhalm, tjock och välpackad. Det var fin lutning på taket, kanterna var snyggt jämnade och det var ett nöje att titta på det från vägen eller från dörren till bensinstationen.
   Allt detta dök nu upp igen i mitt minne lika klart som om det var i går — stackningen av höet den där heta, åsktunga junidagen, den gula åkern, den söta, träliknande hölukten. Och så Wilson, soldaten, med tennisskor på sig, Bert med det kokta ögat, Ole Jimmy med det rena gubbansiktet och det skära, blottade tandköttet och slutligen Rummins, den breda dvärgen som stod i skrindan och kastade ilskna blickar mot himlen därför att han var ängslig för att det skulle bli regn.
   Och just nu var han där igen, den där Rummins, hopkrupen uppe på stacken med en knippa halm i famnen. Han tittade bort på sonen, den långe Bert som också stod orörlig, och båda var som svarta silhuetter mot himlen. Återigen kände jag den där stickande skräckkänslan som kom och gick i små vågor genom huden på magen.
   "Fortsätt bara å skär igenom det, Bert", sa Rummins med hög röst.
   Bert pressade kroppen mot den stora kniven och det kom ett kraftigt, raspande ljud när knivseggen skar igenom något hårt. Det syntes på Bert att han inte gillade det han höll på med.
   Det tog .flera minuter innan kniven hade kommit igenom -- så hördes äntligen åter det mer dämpade ljudet när kniven skar av det tätpackade höet, och Bert vred ansiktet åt sidan mot fadern och flinade lättad medan han samtidigt nickade fåraktigt.
   "Skär på du bara", sa Rummins. Han rörde sig fortfarande inte.
   Bert gjorde en lodrät skåra till som var lika djup som den första. Sen hoppade han ner och drog i höbalen så att den lossnade från själva stacken som en tårtbit och föll ner i skrindan.
   I samma ögonblick tycktes pojken bli som förlamad och stirrade enfaldigt på den del av höstacken som nu hade kommit i dagen. Det var som om han var oförmögen att fatta eller kanske vägrade att fatta vad det var som han hade skurit itu.
   Rummins, som mycket väl visste vad det var, hade vänt sig bort och klättrade nu snabbt nerför andra sidan av stacken. Han rörde sig så fort att han var utanför grinden och halvvägs över vägen innan Bert började skrika.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Rummins".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki