FANDOM



Av: Patrick White

   WHEELERS KÖRDE UPPFÖR INFARTEN till Mackenzies villa på slaget halv sju. Det var till klockan halv sju de var bjudna. Herre Gud, tänkte Jum Wheeler. Det hade regnat lite och ljudet från däcken dämpades av den våta sanden. Framför Mackenzies villa — som var vad folk brukar kalla "ett förtjusande gammalt hus i kolonialstil", omgivet av några utstuderat naturligt grupperade eucalyptusträd — stod en taxi.
   —Jag har då aldrig varit med om att Arch och Nora har bjudit oss tillsammans med några andra, sa Eileen Wheeler.
   —Inte sagt att dom har gjort det nu heller. Det kan ju vara nån som dom inte har lyckats bli kvitt.
   —Eller nån brådskande medicin från apoteket.
   Eileen gäspade. Hon måste komma ihåg att visa medkänsla eftersom Nora Mackenzie var inne i en ovanligt besvärlig period.
   Här var de nu i alla fall, och ljuset strömmade ut genom den öppna dörren. Till och med gamla bekantas liv, till och med Noras och Archs liv, verkar intressant för ett kort ögonblick, när man skymtar dem genom en upplyst dörröppning.
   —Det är den där miss Cullen, sa Eileen.
   Och där stod mycket riktigt miss Cullen i hallen och grävde i en portfölj eller vad det var.
   —Anskrämligt fruntimmer, sa Jum.
   —Alldaglig är vad hon är, rättade Eileen.
   —Arch skulle inte klara sig utan henne. Sköter praktiskt taget hela firman.
   Miss Cullen verkade onekligen utomordentligt metodisk där hon stod i Archs och Noras hall och samlade ihop en bunt oklanderligt prydliga papper och stoppade ner dem i en ny svinlädersportfölj.
   —Skaplig figur, medgav Eileen. — Men ingen haka.
   —Nej men goddag, miss Cullen! Det har slutat att regna. Ljuset kastade sig över Wheelers när de plötsligt stod i hallen. De blinkade bländade. Verkade nytillverkade.
   —Och hälsan är efterhängsen hoppas jag, miss Cullen?
   —Jag kan inte klaga, mr Wheeler, svarade miss Cullen.
   Hon knäppte igen låset. Små, ganska spetsiga bröst under regnkappan. Men definitivt ingen haka.
   Eileen Wheeler rättade till håret framför spegeln, en Sheratonkopia. Hon hade alldeles nyss varit hos hårfrisörskan och frisyren kändes fortfarande alldeles för stram.
   —Ja, adjö då, sa miss Cullen.
   När hon log skymtade en antydan till guld, men diskret, inte mer än en brygga. Sen knep hon ihop läpparna och fuktade dem en aning, som om hon hade sugit på en inte oangenämt syrlig karamell.
   Miss Cullen gick ut genom dörren och stängde den bestämt men lugnt efter sig.
   —Det där var miss Cullen, sa Nora Mackenzie som just kom ner. Hon är Archs sekreterare.
   —Han skulle inte kunna klara sig utan henne, tillade hon, som om de inte visste.
   Det var typiskt för Nora. Eileen undrade hur hon och Nora hade kunnat hänga ihop under alla dessa år, ända sen Goulburn.
   —Gud, vad hon är alldaglig! sa Jum.
   Nora tog inte direkt på sig en ogillande min men rynkade pannan som hon brukade göra när andra människors förtjänster ifrågasattes.
   Den sortens angrepp tycktes påverka henne personligen, vålla henne nästan fysisk smärta.
   —Men Mildred är så snäll, påpekade hon.
   Nora Mackenzie kallade av princip sin mans anställda vid förnamn i ett försök att låta dem ingå i en familj som kanske hon ensam hade önskat sig.
   —Hon kom hela vägen ända från Balgowlah med lite hönsbuljong den där gången jag hade influensa.
   —Var den god, älskling? frågade Eileen.
   Hon genomgick den sedvanliga rutinen, gned sin kind mot Noras. Nora var blek. Hon måste komma ihåg att vara snäll.
   Nora svarade inte utan gick före in i sällskapsrummet.
   —Jag tror jag väntar med att tända lamporna, sa hon. Jag får så ont i ögonen av dom. Och det är vilsamt att sitta i skymningen.
   Nora var blek. Hon hade i själva verket just tagit ett par dispril.
   —Känner du dig inte riktigt kry, kära du? frågade Eileen.
   I stället för att svara serverade Nora några dry martim.
   Väldigt blaskiga, visste Jum av erfarenhet. Men ett slags drink i alla fall.
   —Arch kommer strax ner, sa Nora. Han blev tvungen att ordna en sak, en del brev som miss Cullen kom med. Sen skulle han duscha.
   Noras händer darrade när hon serverade deras dry martinis, men Eileen mindes att de alltid hade gjort det.
   Wheelers satte sig. De var så hemmastadda att de inte behövde bli ombedda, vilket var för väl, eftersom Nora Mackenzie aldrig hade haft det rätta handlaget när det gällde att få gäster att slå sig ner. Till sist satte hon sig själv, mycket tveksammare än sina vänner. Kuddarna stod på kant.
   Eileen suckade. Gamla vänner och den första doften av gin kom henne alltid att känna sig nostalgisk.
   —Det har slutat regna, sa hon och suckade.
   —Och hur står det till med Arch? frågade Jum.
   Som om det intresserade honom. Nora hade låtit isen följa med i drinken, vilket praktiskt taget förvandlat den till rena vattnet.
   —Han har sitt att dras med, sa hon. Ryggen, ni vet.
   Nåde den som har glömt!
   Nora älskade Arch. Det kom Eileen att känna sig skamsen.
   Vilken tur att de hade stött på varandra. Nora Leadbeatter och Arch Mackenzie. Dessa båda tråkmånsar. Och båda intresserade av fågelskådning. Fast Eileen Wheeler hade aldrig trott annat än att Nora tvingade sig till att gilla fågelskådning.
   I Goulburn, medan de ännu gick i skolan, kom Nora ibland ut till Glen Davie för att vara tillsammans med Eileen över en lördag—söndag. Mr Leadbeatter hade varit direktör i The Wales en tid. Han såg alltid till att hans dotter hade de prydligaste anteckningsböckerna. Nora var blyg — fast bättre än ingenting — och de båda flickorna brukade sitta ute på verandan om sommarkvällarna och polera naglarna och höra hur fåren hostade nere i hemmahagen. Eileen gav Nora sminklektioner. Nora hade protesterat men tyckte egentligen om det.
   —Och din lilla mamma mår bra, älskling? frågade Eileen och läppjade på den bedrövliga, blaskiga ginen.
   —Inte precis bra, svarade Nora med ett plågat tonfall. För hon hade varit i Orange och hälsat på sin mor, som var änka och led av Parkinsons sjukdom.
   —Du vet vad jag menar, kära du, sa Eileen.
   Jum spillde aska på mattan. Det skulle kanhända bli uthärdligare när den arma kraken Arch kom ner.
   —Jag har en känsla av att det där fruntimret — den där mrs Galloway — inte är snäll mot henne, sa Nora.
   —Skaffa nån annan, rådde Eileen. Det är inte som efter kriget längre.
   —Man kan aldrig vara riktigt säker, invände Nora. Och man vill ju ogärna såra människans känslor.
   Nora Mackenzies färger där hon satt i skymningsljuset förde tankarna till nattfjärilar. Ansiktet såg ut som om hon hade gnidit in det med krita. Hade kanhända gjort det också, trots sminklektionerna. Hon satt och vred händerna.
   Så förskräckligt röda Noras händer hade varit i Goulburn, klosterskolan som de bägge flickorna hade gått i. Inte för att de hade varit katoliker. Bara för att det var praktiskt. Noras händer hade varit röda och darrat sedan de hade övat en tarantella en kylig morgon. Allt det där var så länge sen. Eileen hade fått kännedom om livet strax efter puberteten. Hon hade försökt berätta ett och annat för Nora, men Nora ville inte höra på. 0, nej, nej, snälla Eileen, hade Nora ropat. Som om en pojke hade vridit om armen på henne. Hon hade den där sortens långa, vädjande, känsliga händer.
   Och de var fortfarande likadana. Vred sig om varann, ursäktade sig. För vad de aldrig hade gjort.
   Då kom Arch in. Han tände lamporna, vilket kom Nora att rycka till som i smärta, till och med av lampor som nätt och jämnt märktes i den stora färglösheten i Noras rum. Nora sa ingenting, utan log bara, eftersom det var Arch som hade begått brottet.
   —Och ni båda pimplar på energiskt som vanligt, sa Arch.
   Han slog upp resten av cocktailen åt sig.
   Eileen skrattade sitt skratt som folk charmerades av på tillställningar.
   Jum sträckte på benen och sa att om det inte hade varit för Arch och hans dusch så skulle de inte ha klämt i sig en för mycket.
   —Lite alkohol lossar livsandarna, påpekade Nora mycket, mycket stillsamt. Hon blev alltid så ängslig när skämt kunde tänkas bli personliga.
   Arch samlade ihop munnen under den yviga mustaschen, och Jum visste vad som förestod.
   —Miss Cullen kom ut med några brev, förklarade Arch avmätt. Några som hon ansåg borde postas i dag. Jag duschar praktiskt taget varenda kväll. Om somrarna åtminstone.
   —Den här fuktiga värmen, hjälpte Nora till.
   Arch såg ner i glaset. Han formulerade kanhända ytterligare uttalanden men behöll dem för sig själv.
   Den där jäkla fåniga engelska flygofficersmustaschen. Den var det enda Arch nånsin hade vågat sig på. Kriget hade gett honom mod nog att lägga sig till med en detalj som inte tillhörde honom.
   —Duktig flicka den där miss Cullen, föreslog Jum.
   —Sköter hela kontoret.
   —Förti år minst, sa Eileen, som hade börjat mista figuren.
   Arch sa att han inte hade en aning, och Jum försökte sig på ett skämt om miss Cupens cul-de-sac.
   Rynkorna i Nora Mackenzies kritvita panna hade dykt upp igen.
   —Ja, utbrast hon och flög upp som en liten flicka, jag hoppas i alla fall att maten ska smaka!
   Och skrattade.
   Nora hade hunnit halvvägs igenom sin andra kurs för det där fruntimret på The Chanticleer. Eileen misstänkte att det skulle bli avocado med räkor, poulet Mornay och crepes Suzette.
   Eileen fick rätt.
   Arch tycktes få ökad pondus när han slog sig ner som värd vid sitt bord.
   —Det ska bli roligt att höra vad ni tycker om det här vinet, sa han. Det är mycket lätt.
   —Aha? sa Jum.
   Vinet smakade kork, men ingen påpekade det. Den andra flaskan, lite senare, var något bättre. Mackenzies slog på stort i kväll.
   Arch gestikulerade några gånger med servetten för att ge eftertryck åt sina synpunkter. Han strök sina yviga mustascher, vilka borde ha dolt en harläpp, som emellertid inte existerade. Jum härrörde från tiden före mustaschen, långt, långt, mycket långt före.
   —Jag kommer att tänka på en historia som Armitage berättade för mig på lunchen, sa Arch. Det var en karl som köpte en gräsklippare. Som hade trassel med magen. Vänta ett tag, hur var det nu det var?
   Jum hade sin vana trogen börjat tillverka små brödkulor. Han häpnade alltid över hur grå de små kulorna blev. Fast han absolut inte var smutsig om fingrarna.
   Arch kunde inte komma på poängen i den historia som Armitage hade berättat.
   Det var inte lätt att förstå hur Arch hade kunnat lyckas med sin firma. Det berodde kanske i alla fall på den där miss Cullen, med bröst och hela härligheten, under regnkappan. Under lång tid hade Arch försökt sig på litet av varje. Rest i ett eller annat. Tillbehör till separatorer. Fått agenturen för något slags skum maskin som skulle förse offentliga byggnader med ozon. Mackenzies bodde i Burwood på den tiden. Och Arch fortsatte att pröva litet av varje. Kriget hade kommit som en skänk från ovan. Arch var den sannskyldiga adjutanttypen. Samvetsgrann. Försiktig med pengar också.
   Men så helt plötsligt, efter kriget, hade Arch Mackenzie satt igång med sin import-export-firma. Underligt hur en människa helt plötsligt kan komma på den idé som precis passar hennes speciella form av stupiditet.
   Mackenzies hade flyttat till North Shore — till det hus som emellanåt fortfarande gjorde Nora generad. Hon hade en känsla av att hon borde be om ursäkt för framgången. Men de hade förstås fågelskådningen. Nästan varje söndag gav de sig ut i bushen, upp i bergen eller nånstans.
   Hon trivdes bättre med enklare förhållanden. Så småningom vande hon sig vid den bandspelare som de brukade ta med sig. Hon tvingade sig till att betrakta den som en nödvändighet snarare än som ett utslag av skryt.
   Eileen längtade vansinnigt efter en cigarett.
   —Får man röka, Arch?
   —Du är väl bland vänner, eller hur?
   Eileen svarade inte. Och Arch hämtade askkoppen som de hade till hands för behövande.
   Ute i köket tappade Nora bönorna. Alla hörde det, men Arch bad Jum om några tips om investeringar, vilket han alltid passade på att göra när Nora råkade ha lämnat rummet. Nora hade för sig att börsen var omoralisk.
   Så kom Nora in med en skål små bleka burkärter.
   —Aaah! Pett—ti påah! sa Jum.
   Han formade sina fylliga och ganska flottiga läppar till ett rör genom vilket de små runda stavelserna trillade ut utomordentligt imponerande.
   Nora glömde sin förlägenhet. Hon avundades Jum hans oförfärade hanterande av främmande språk. Trots att hon själv tog lektioner i italienska skulle hon aldrig ha vågat säga något inför andra.
   —Tror du att du kan stå ut med crêpes Suzette? måste Nora ursäkta sig.
   —Det bästa jag vet, älskling! log Eileen.
   Hon kunde ha slukat en tiger. Men kände sig au fond ytterligt beklämd.
   Hur mycket skulle hon våga sätta på att Nora skulle tappa sina crêpes Suzette? Det var de där långa, skälvande händerna, mot vilka turkosringen verkade så liten och oskuldsfull. Mackenzies gick ännu i halvädelstensklassen på den tiden de förlovade sig.
   —Och hur går det med er fågelskådning nu för tiden?
   Jum måste tvinga sig till det. Men när allt kom omkring hade han druckit deras vin.
   Arch Mackenzie satte sig bekvämare på stolen, nästan totalt avslappad.
   —Vi har en del nya band, sa han. Vi ska köra dom senare. Åkte opp till Kurrajong i söndags och lyckades få klockfåglarna. Ni ska få höra lyrfågeln också. Den fick vi på Mount Wilson.
   —Hörde vi inte lyrfågeln förra gången? frågade Eileen.
   —Jo, sa Arch. Avsiktligt.
   —Men har ni inte lust att höra den igen? Den är en dyrgrip.
   Nora sa att skulle det inte vara bekvämare om de drack kaffet i sällskapsrummet?
   Så hämtade Arch bandspelaren. Han ställde den på det lilla graciösa pelarbordet i tidig 1700-talsstil. Det var onekligen en imponerande maskin.
   —Nu ska ni få höra på lyrfågeln.
   —Er pièce de résistance. Tycker du inte att vi ska vänta med den? — Han kan aldrig låta lyrfågeln vänta.
   Nora lät nästan självbelåten. Hon satt med kaffekoppen i handen och log lätt genom ångorna. De barn hon aldrig hade fått med Arch skulle komma in i vilket ögonblick som helst.
   —Underbart kaffe, sa Eileen.
   Hon hade gjort slut på sina filtercigaretter. Hon hade aldrig känt sig mera beklämd.
   Bandspelaren började snörvla. Det knastrade mer än vanligt. Det var kanhända bushen. Ja, det var det. Bushen!
   —Jag måste säga att det är alldeles fantastiskt vilket tålamod ni måste ha, ansåg sig Eileen Wheeler tvungen att säga.
   —Sch!
   Arch Mackenzie rynkade ögonbrynen. Han satt framåtlutad i den imiterade Chippendalefåtöljen.
   —Det är här den kommer in.
   Ansiktet hade fått ett tragiskt uttryck i det dämpade ljuset. — Hör ni? viskade han.
   Handen hjälpte till. Eller befallde.
   —Fantastiskt, upprepade Eileen.
   Plötsligt slog det Jum med fasa att han bara hade två dar på sig att ordna ICI-rättigheterna åt gamla vad-karlen-nu-hette-igen.
   Nora satt och såg på sin tomma kopp. Men kärleksfullt.
   Nora hade kunnat vara vacker, såg Eileen. Och kände sig plötsligt gammal, hon som hade strippat en eller ett par gånger på uppsluppna tillställningar. Nora Mackenzie visste inte om det.
   Någonstans djupt inne i bushen ropade Nora att klockan var lite över fyra, men att hon hade glömt att packa ner termosen.
   Maskinen snörvlade.
   Arch Mackenzie lyssnade. Han bet sig i mustaschen.
   —Den kommer tillbaka strax. Han rynkade ögonbrynen.
   —Älskling, viskade Nora. Efter lyrfågeln kanske du vill vara rar och kila ut i köket och byta glödlampan. Den gick just som jag höll på och kokade kaffet.
   Arch Mackenzie fick en ännu bistrare min. Till och med Nora svek honom.
   Men hon märkte det inte. Hon var så förälskad.
   Det hela kunde ha varit dråpligt om det inte hade varit så patetiskt. Folk var fruktansvärt patetiska, avgjorde Eileen Wheeler, som hade sina intellektuella stunder. Hon kände sig illamående. Det var Noras crepes Suzette som låg som filtar.
   —Ja, som ni märker så är det ett par ganska raspiga avsnitt, sa Arch och kom över när bandet hade tagit slut. Jag funderar på att klippa bort dom.
   —Det skulle kanske inte skada om du putsade dom lite, instämde Eileen. Men det hela är kanhända naturligare som det är. Är jag en sån där vad det nu kallas — masochist? undrade hon.
   —Glöm inte glödlampan, påminde Nora. Mycket stillsamt. Mycket drömmande. Håret hängde i total upplösning utefter hennes vita kinder.
   —Jag sätter på klockfåglarna så att ni kan lyssna på dom medan jag är ute.
   Det hade börjat rossla i halsen på Jum. Men han hann sätta sig upp i tid. Och lyckades på samma gång rädda koppen.
   —Jag minns klockfåglarna, sa han.
   —Nej du, det gör du inte. Inte dom här. Dom är nya. Dom absolut nyaste. Mina bästa klockfåglar.
   Arch hade startat bandspelaren och klev värdigt ut ur rummet, liksom för att låta klockfåglarna själva bekräfta hans påstående.
   —Det är en av våra tjusigaste inspelningar, lovade Nora. Alla lyssnade. Eller låtsades.
   —Kära nån, sa Nora och steg upp, jag tror faktiskt att — nästan flämtande — att bandet med klockfåglarna — skälvande — är skadat. Det knastrade i varje fall ännu värre.
   —Arch kommer att ta förskräckligt illa vid sig.
   Hon hade stängt av den fasansfulla maskinen. Häpnadsväckande snabbt och säkert för att vara så hjälplös. För ett ögonblick fick Eileen Wheeler en känsla av att Nora Mackenzie tänkte gömma det anstötliga bandet någonstans i barmen. Men hon kom på bättre tankar och lade undan det på ett av de små överflödiga borden.
   —Det är kanske bandspelaren som är sönder, föreslog Jum.
   —Nej då, visst inte, sa Nora, det är bandet. Jag vet det. Vi tar och kör nåt annat i stället.
   —Jag fattar inte, log Eileen, hur du har burit dig åt för att få ett sånt handlag med mekaniska grejor.
   —Om man är lite beslutsam, sa Nora. Hon böjde ner huvudet i koncentration.
   —Om man verkligen vill nånting. Hon satte i ett nytt band.
   —Och vi älskar våra fåglar. Våra söndagar tillsammans i bushen. Maskinen hade börjat snörvla och surra igen. Nora Mackenzie lyfte på huvudet som om hon hade inlett en åkallan.
   Ur knastrandet trängde plötsligt några toner av en överraskande ren och klar fågelsång, ut i det beigegråa rummet.
   —Den här, sa Nora, tror jag bestämt inte att jag har hört förut. Men hon log, och lyssnade för att identifiera.
   —Sädesärlor ... vippstjärtar, sa Nora.
   Ärlor gjorde sig bra på band. Den jublande sången steg och sjönk.
   —Det måste vara nåt som Arch tog opp medan jag var och hälsade på mamma, sa Nora. Det var ett par söndagar som han gjorde lite fältarbete på egen hand.
   Nora hade kanhända gett efter för lite stillsam melankoli vid tanken på allt hon hade måst försaka — om inte omständigheterna hade skärpt tonfallet. Arch stod plötsligt i dörren. Blodet strömmade.
   —Den förbannade glödlampan gick i kras i handen på mig.
   —0, älskling. 0, käraste nån! utbrast Nora.
   Båda Wheelers stirrade fascinerade. Blodet droppade ner på den heltäckande beiga mattan.
   Och ärlorna jublade.
   Nora Mackenzie bokstavligen vacklade fram mot sin man, för att — om möjligt — ta på sig hela den fasansfulla historien.
   —Följ med mig, Arch, stönade hon. Så ska vi ordna det. Det tar bara en liten stund, flämtade hon.
   Och genom att helt enkelt stänga dörren lyckades hon utplåna hela situationen, allt utom bloddropparna som var kvar på mattan. — Arma Arch! Blödde som en gris! sa Jum och skrattade.
   —Vi får genomlida ärlorna ensamma, tillade Eileen.
   Det var kanske rent av bättre så. Man kunde slappna av. Eileen bökade och drog. Trosorna hade börjat strama.
   Ärlorna satte igång igen.
   —Jag tror jag blir knasig! sa Jum. Sitta här och lyssna på dom där jävla fåglarna!
   Då skrattade någon. På bandet. Wheelers satte sig upp. Orörliga. Tre fjärdedelar av flaskan! Snörvel, knaster. Arch Mackenzie ... du var mig då en riktig baddare! Åter samma metalliska skratt.
   —Det var som fan! sa Jum Wheeler.
   —Jamen det är ju miss Cullen, sa Eileen.
   Wheelers andar svingade sig uppåt lika oemotståndligt som fågelsången drogs ner.
   Men det är alldeles för stenigt och alldeles för sent. Och för resten är det ju vippstjärtar vi är ute efter. Som miss Cullen skrattade. Vippstjärtar i månsken! Arch hördes inte så tydligt, som om han hade lyssnat till för många fåglar och kommit in i vanan. Snörvel knaster fortsatte maskinen ... dom där knapparna går inte att knäppa upp ... upplyste miss Cullen. Nej, sluta med det där. Arch! ARCH! Du SLITER SONDER mig!
   Den skoningslösa maskinen tog rummet i besittning. Där satt de båda Wheelers, mitt uppe i knastrande grenar och stanken av myror. Och där var den där långa, magra Harry Edwards, mindes Eileen, som hade fått omkull henne bakom ladan. Hon hade avskytt det i början. All uppsluppenhet hade fördrivits ur miss Cullens bandade skratt. Malde på. Malde på. Så mycket av livet som var inspelat vid det här laget. På väg hem från en logdans hade Wheelers sjunkit ner bland stickor och stenar och ägnat sig åt vad som brukar kallas att älska, och stigit upp i grågryningen, stela och svullna.
   Om bara bandet ... om man bara förstod sig på knepet med den där usla knappen.
   Jum Wheeler bestämde sig för att inte se på sin hustru. Små fickor fyllda med skuld vände ut och in på sig inom honom. Den där kvinnan på The Locomotive Hotel. Den ena fickan efter den andra full med ruttnande avskräde. Nere vid ån, bland tuvorna och kaffebönorna efter fåren, medan solen brände pojkhuden, hade han spelat sin sexouvertyr. Ensam.
   Det här är nog för all del gott och väl, avgjorde miss Cullen. Men det är på tiden att vi börjar bli lite praktiska. Är du säker på att vi kan hitta tillbaka till bilen?
   Malde på oavbrutet. Knastrande. Men så kom de välsignade ärlorna tillbaka igen.
   —Undrar om dom glömde apparaten?
   —Gud! Det bandet dök då verkligen opp i rätta ögonblicket!
   En ensam sädesärla sände en kaskad av toner genom det kvava rummet.
   —Allt är under kontroll, förkunnade Nora. Han har lugnat ner sig nu. Jag lyckades övertala honom att ta en konjak.
   —Det är rätta medicinen, sa Jum.
   Men Nora lyssnade till den ensamma ärlan. Hon stod ute i bushen. Och lyssnade. Fågelsången kvillrade som en fjällbäck — när den inte var mejslad i månsken.
   —Det finns inget renare, sa Nora, än vippstjärtens sång. Utom Schubert, tillade hon. En del av Schubert.
   Hon gladde sig försynt åt att hon hade kommit på det.
   Men Wheelers bara satt.
   Och åter stod Nora Mackenzie ensam bland de obevekliga månbelysta eucalyptusträden. Hon tänkte att hon kanhända alltid hade känt sig ensam, även tillsammans med Arch. Och på samma gång tacksam för sin ensamhet.
   —Nej ... här har vi ju dig! sa Nora.
   Det var Arch. Han stod där och höll sin omlindade hand framför sig. Lite stel. Som hade han stått inför krigsrätt.
   —Jag gick miste om vippstjärtarna, sa Nora och lyfte ansiktet mot honom, blottade sin besvikelse som en liten flicka. En vacker dag måste du absolut spela opp dom för mig. När du har tid. Och vi kan koncentrera oss.
   Det var som om Wheelers inte hade existerat.
   Vad bandet beträffar hade det funnit tystnad.
   Arch mumlade att de borde ta sig en drink allesammans. Jum höll med om att det var en god idé.
   —Absolut lysande! sa Eileen.

Källa: Ur "Det berättas i världen", red Ingvar Holm och Jeanette von Heidenstam (Natur och Kultur 1998), översättning Magnus K:son Lindberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki