Fandom

Svenskanoveller Wiki

Så lite...

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Marcel Arland

Lite 1.png



DET skulle behövas så lite för att kunna känna sig, lycklig. Lycklig är kanske för mycket begärt, men lugn, befriad från upprivande ängslan eller med andra ord förmögen att uppskatta livet sådant det är.
Middagen passerade utan gräl. Mannen, hustrun och barnet, alla tre var där i ett varmt rum med moderna möbler och skinande parkettgolv, dörren till kaféet stod på glänt, men ingen väntades. För att det skulle bli en bra afton, behövdes kanske bara ett ord, kanske bara att man utbytte en blick.
Germain sänkte tidningen och betraktade sin fru. Hon satt lutad mot bordet, benen hade hon i kors, ögonen stirrade frånvarande, hennes grå ögon, som sedan några år tillbaka sällan hade något liv. Hon hade fortfarande på sig morgonrocken; ett dåligt tecken. Man kunde ana sig till den lilla magra, nervösa kroppen under morgonrocken, den var på en gång böjd och spänd. Hon hade pudrat sig något, huden vid tinningarna verkade gulaktig och rosorna på kinderna såg ut som feberrosor. Det var ett litet skrynkligt ansikte med smal panna, fin näsa, tunna, hopknipna läppar, vilka tecknade en båge ovanför den viljekraftiga hakan, det var ett ansikte som numera förlorat all vekhet, bittert och sammanbitet och detta var Berthes kära ansikte, det som en gång varit något av det vackraste som fanns, med det blonda håret som till hälften dolde ansiktet och lät örsnibbarna skymta fram.
   —Hallå du, sade mannen, drömmer du? Just det han inte borde säga. Hon gav honom en föraktfull blick och sade torrt:
   —Skulle jag inte ha rätt till det då?
   —Åh, du vet väl, att mig stör det inte. Jag undrade bara, om du hade det bra.
I ett hörn av köket satt en liten flicka på en låg stol, hon vände sitt lilla känsliga ansikte mot föräldrarna och såg på dem med mörka, tankfulla ögon.
   —Och den där då, utbrast modern, varför tittar hon jämt på oss med de där ögona, de där ögona ... Skäms du inte? Gå och läs läxorna!
   —Jag kan dom.
   —Tig. Svara inte! Åh ...
Germain hade börjat läsa tidningen igen. Måtte det nu inte som vanligt bli ett uppträde, måtte tiden före sängdags gå fort. Sömnen skulle kanske kunna lugna henne lite -- om hon nu bara kunde sova, om han bara inte mitt i natten fann henne sittandes på huk med nacken mot sänggaveln och armarna om knäna och bara stirra rakt ut i luften. Germain koncentrerade sig på tidningsrubrikerna, läste om dem, höll tillbaka en suck och rörde inte en min. Men hotet fanns där, nu som alla andra kvällar. Och hur ska man kunna undfly en fara som man inte vet vari den består, inte vet varav den uppstått? Under första tiden av deras äktenskap hade Berthe varit allt för Germain: hans skolkamrat, flickan som i många år avvisat honom, hans unga hustru med nedslagna ögon och fuktiga läppar. Hon pysslade i hushållet eller också lekte hon fin dam, ofta stod hon gnolande framför spegeln, men rodnade plötsligt vid tanken på den gångna natten.
Något år efteråt var det väl som molnet kom. En odefinierbar ängslan, en känsla, av vantrivsel, så flyktig att man nästan kunde tvivla på dess existens. Hon var ju havande och full av nycker och infall. Ja, det var vid barnets födelse som det egentligen började.
Visst hade de önskat sig barn, hon mer än han, för hans del kunde det gott ha dröjt ett par år. På detta sätt hade deras lilla flicka i stället för att ena dem blivit hindret i deras lycka. När Berthe lämnade henne till en amma, började folket i byn prata. Vid barnets hemkomst uppförde modern sig ändå besynnerligare. Hon stängde in sig med flickan, styrde ut henne, överhopade henne med leksaker, men sade aldrig ett ord och förhöll sig precis som en främling, en fiende. Det föreföll nästan som hon betraktade Germain som sin fiende också, det förekom ofta stormiga uppträden åtföljda av outhärdlig tystnad, vresig tjurighet med luften laddad och fylld av misstro, och om nätterna hennes kropp som vanligen vägrade eller
   —gav efter för att få missräkningen att kännas ändå svårare. Och utåt samma nyckfullhet, ingen kände hon igen, sades det, men en ung nyanländ änka med tvivelaktigt rykte, henne fattade hon plötsligt vänskap för.
Sinsemellan viskade man att Berthe var på väg att bli konstig, man påminde varann om att en av hennes farbröder hade varit tokig när han dog, man beklagade Germain som, »varit en så levande ung man av så god familj, men den stackarn hade då blivit illa belönad för att han gift sig under sitt stånd».

Men vad hon kunde vara överraskande ibland! En helt ny kvinna, eller rättare sagt, den som han förut känt, hennes ögon var åter klara, hon rörde sig livligt, hela huset liksom vaknade och återvände till livet och när natten kom, fann han en kropp som njöt av den glädje den gav och som till och med ibland erkände sin egen glädje. För sådana timmars skull kunde han utstå allt.
Germain reste sig, tog några steg i rummet och ställde sig bakom sin hustru; Han lade handen på hennes axel och frågade:
   —Berthe, du har det inte bra, va?
Axeln befriade sig från handen.
   —Du är inte lycklig? fortsatte han.
Han hörde henne sucka irriterat eller snarare uttråkat.
   —Du är inte lycklig, det ser jag väl. Men kan du inte försöka förklara varför. Skulle du inte kunna säga mig, vad som fattas dig, något du skulle vilja ha.
   —Åh, inte saknar jag någonting, inte, svarade hon ironiskt utan att vända sig om.
   —Jo, Berthe, jo! Jag märker väl, att du inte har det bra. Men varför? Är det huset du inte tycker om? Om det är det, så kan vi sälja det och köpa ett annat i stället. Jag hörde, att notariens hus är ledigt nu.
Hon ruskade på huvudet:
   —Här eller någon annanstans ...
Han var själv förvånad över de förtvivlade utvägar han försökte. Sälja sina föräldrars hus med det stora kaféet, de tre nyreparerade rummen och källaren med de djupa valven, trädgården med bersån och buxbomshäcken. Som barn hade Berthe tyckt att det var det vackraste huset i hela byn, mycket vackrare än ett slott och mycket finare än herr Leonards lusthus. Hon hade bara gått igenom det fyra eller fem gånger, men för vart och ett av dessa besök kunde hon ange tidpunkten och mindes samtal och episoder därifrån. Bakom Germain hade hon gått från rum till rum, han hade låtit henne hälsa på sin mamma, en verklig dam med polerade naglar
   —under loven hade de också träffat Gerard, hans äldste bror, skolpojken som alltid roat sig med att fråga ut henne, för hon visste aldrig vad hon skulle svära och när hon sedan kom hem till sig grät hon av ilska, därför att hon varit så dum ... Detta hus hade varit som en annan värld, en otillgänglig värld. Frågan var om hon utan detta hus skulle gift sig med Germain. Nu bodde hon där och nu fanns det ingenting som inte tyngde ner henne, lugnet, renheten, ordningen, ödsligheten. Vad som fattades visste hon mer än väl, det skulle alltid saknas i hennes liv.
   —Du tycker kanske, fortsatte Germain, att det aldrig kommer några människor till kaféet? Du vet ju, att det var likadant på mina föräldrars tid. Vi behövde det ju inte heller för att kunna leva, men om du vill, skulle man kanske kunna...
   —Jag bryr mig inte om människor, ju färre som kommer desto bättre. Ja, ja. Jag tycker också som du.
Vi har det lugnare så här och mina försäkringar räcker ... Eller kanske -- jag funderar ibland på -- om man skulle bo i stan. Där kunde jag tjäna mer och du skulle kunna få mer omväxling. Vad säger du om det, Berthe?
Den milda, djupa rösten som tycktes komma från hela hans väsen spann som en katt, sövde eller eggade, ja, både sövde och eggade på samma gång, han hade haft samma röst när han gick och läste (Å, vilket snällt barn, en sån mönstergosse!) och när han hade följt Berthe från skolan ... Berthe vände sig till hälften om på stolen och mumlade trött:
   —Vad skulle det tjäna till.
Sedan liksom drömmande:
   —Vi kan väl tänka på saken.
   —Ja men du kan väl säga till mig när. Jag -- jag skulle inte önska högre än att få göra något för -- dig.
Hon hade lagt sin hand på ryggstödet och mannen lade nu sin ovanpå hennes. Berthe tog på sig en uttråkad min, men hennes hand drog sig inte undan denna gång.
   —Tycker du inte, att det är bättre att prata i lugn och ro och försöka se saker och ting i ögonen än att gräla eller bara sitta som två porslinshundar mitt emot varann? Svara. Vad vill du att jag ska svara?
   —Jag vet inte. Till exempel att du inte är arg på mig, att du inte är olycklig.
   —Ja, hittar du på svaren själv så.
   —Det blir i varje fall en konversation då. Men jag skulle föredra att du hjälpte mig.
   —Jag tycker inte om att prata.
   —Att du inte är någon pratkvarn, det vet vi. Redan då du gick i skolan var det lögn att få dig att öppna mun.
   —Män är idioter, de förstår ingenting.
   —Det kan väl hända att dom är dumma, men en sak förstår de: i ett äktenskap måste man komma överens, annars blir man olycklig ... Jag vet väl att det inte är så lustigt jämt, men när det är något som trycker dig, behåll det då inte för dig själv utan försök att tala om det för mig, jag ska försöka förstå dig. Det är lättare om man är två.

Under det han talade betraktade hon honom i smyg, nyfiket och roat, kanske inte utan en viss grymhet, men faktiskt en aning mindre spänd. Han hade inte ändrat sig, samma stora pojke med behagliga drag, långsamma gester, nästan kvinnligt vek trots sin kraftiga fysik. En make att lita på hade Berthes mor sagt, när hon som flicka ännu varit tveksam. Att lita på, det var då inte så säkert. Vid ett par tillfällen hade hon sett honom bli nästan sjuk av ilska. Men en god make var han, en som alla avundades henne, den bäst hon hade kunnat finna eller kanske till och med önska sig.
Hon skrattade till.
   —Du skrattar? Vad skrattar du åt?
   —Ingenting.
   —Där ser du, du vill aldrig förklara någonting.
   —Äsch, jag tänkte bara på hur du såg ut som liten, när du var korgosse i kyrkan med röd kåpa och vit mässkjorta och knäböjde allvarlig som en påve. Du borde ha blivit präst, tror du inte det?
   —Det anser du inte alltid.
Hon rodnade och hennes kind snuddade hastigt vid mannens hand. Men när han böjde sig ner för att omfamna henne, flämtade hon:
   —Lillan!
Barnet satt med en bok öppen i sitt knä; på boken låg hennes korslagda armar orörliga, allvarstyngda -- som en ung kvinnas.
   —Är du inte trött, Marie-Jeanne? frågade modern.
Marie-Jeanne spratt till, tittade ängsligt upp och skakade stilla på huvudet.
   —Kan du inte svara? Man säger: Nej, mamma.
   —Nej, mamma.
   —Låt henne vara, sade Germain. Hon vilar sig. Och hon är ju så snäll.
Så tog han en stol och satte sig framför sin hustru.
   —Vet du, Berthe, jag har kommit att tänka på en sak. Väldigt vad du är ivrig i kväll.
   —Hör på mig ett tag. Vi är nu i slutet av januari. Det är påsk om två månader. Om vi skulle ta semester? Om vi skulle resa någonstans?
   —Semester? Har vi kanske för mycket pengar. Men småningom ljusnade hustruns anletsdrag, munnen öppnade sig, näsvingarna började vibrera som på en ostyrig unge.
   —Bry dig inte om det nu. Det har man aldrig.
   —Men Lillan då?
Kvinnor måste alltid komma med invändningar, när det gäller nöjen.
   —Hon kan väl bo hos de gamla. Skulle du inte ha lust?
   —Jo, svarade hon.
Åh, det var då inte för tidigt. Äntligen ljusnade det. Denna kväll hade han fruktat det värsta och så hade det bästa hänt.
   —Men, invände Berthe, och såg ut som en barnunge som måste till skolan, vart ska vi fara då?
   —Till min bror. Till Paris, till min bror!
   —Till din bror, mumlade Berthe precis som om hon inte hade förstått.
   —Ja visst, tänk bara, vi har ju inte träffat honom sedan bröllopet. Och han har så ofta skrivit och bett oss komma och hälsa på. Nu har vi tillfälle till det.
   —Tillfälle, upprepade Berthe frånvarande.
Tillfälle. Ja visst ja, hennes mor brukade ju säga, att man inte skulle låta ett tillfälle gå sig ur händerna. Hon var tvungen skratta igen, men denna gång blev skrattet torrt, hämndgirigt.
Germain blev förskräckt:
   —Tycker du inte om det? Men varför? Vi kommer att få det bra där, han har stor våning och vi kan gå och titta på hans fabrik. Och så kan vi gå på teater och bio. Blir det inte bra det, Berthe? Svara.
   —Nej.
Han förlorade fullständigt fattningen och sökte förgäves utfundera vad som kunde ha sårat henne. För nu var det inte längre bara irritation, nu var hon sårad, de stirrande ögonen, vecket vid munnen, stelheten i händerna förrådde henne.
   —Jag förstår mig inte på dig, Berthe. Är du rädd, att vi ska besvära dem? Eller är du ond på honom för någonting? Han tycker ju så mycket om dig.
   —Men tig då, skrek hon. Jag har ju sagt nej, nej. Är du döv?
   —Åh...
Han hade alltså glatt sig för tidigt. Man slår sig till ro och inbillar sig att det bästa tänkbara har hänt. Och sedan ... Så där ja, nu ringde det inne i kaféet också. Det fattades bara det. Och de två idioterna som vrålade:
   —Hallå där, små turturduvor, god afton!
   —Att de skulle komma just nu. Jag går och kör ut dem.
   —Du har förstås för många kunder, vad, sade Berthe och reste sig. Det låter du bli, jag ska servera dem.

Lite 2.png


Lämnad ensam med barnet återtog Germain sin promenad i rummen. Just en fin afton! Man borde ju vänja sig, tyngden på hjärtat blev alltid ny. »Men vad är det med henne, vad är det med henne? I andra hem grälar man, kanske till och med ger varann en örfil ibland. Men sånt varar aldrig länge ... Hon kommer helt enkelt att bli tokig eller också får jag ge mig iväg med ungen.» Han stannade framför barnet, som försökte gömma sig i den lilla stolen vid köksspisen, själva hennes tystnad verkade som en förebråelse.
   —Du är väl sömnig?
   —Nej, pappa.
   —Det gör detsamma, du måste gå och lägga dig i alla fall.
Och något generad tillade han:
   —Och förresten har du det i varje fall bättre i din säng än här.
Han vände och kom tillbaka. Barnets ögon lämnade honom inte. Det var faktiskt sant att hon såg på en, såg på en ... Och man visste aldrig, vad hon tänkte.
   —Marie-Jeanne, din lärarinna är snäll mot dig, va?
Hon tänkte sig för ett ögonblick.
   —Hon är inte stygg.
Från den halvöppna dörren kunde man höra hustrun skratta och en mansröst säga:
   —Det är för att du väntat på oss, som du inte gått och lagt dig än?
Så hördes viskningar, glas som klirrade, kvävda protester och så sa hustrun med hög röst:
   —Tänker ni inte släppa mig nån gång? Ni har druckit för mycket.

När kunderna hade gått och dörren blivit låst kom Berthe in i matsalen igen.
   —Man kan då inte säga att du är svartsjuk. Att lämna mig ensam med fulla karlar!
Hon iakttog honom för att se vad han gjorde för min. Germain ryckte på axlarna, nej, det var inte där faran låg. »Svartsjuk», tänkte han, »om jag vore svartsjuk skulle jag kanske kunna förstå något av det här.» Han suckade och utan att se på hustrun sa han milt:
   —Berthe, ska vi då aldrig kunna förstå varann ?
Han sa det så bedrövat, så avväpnande, fullkomligt modlöst, att den unga kvinnan nästan blev rörd. Hon tog ett par steg mot honom och sträckte fram sin hand.
   —Hörru, sade hon tveksamt, jag förstår att det inte är lätt för dig. Jag skulle vilja ...
Men plötsligt mötte hon flickungens ögon.
   —Åh, hon. Med sina ögon! Hon gör mig galen!
   —Men Berthe, vilka ögon? Vad har hon gjort dig?
   —Din brors ögon, skrek hon. Är du blind!
   —Min brors ögon! Men vad är det du säger?
Berthe hade slängt sig på en stol, armbågarna stödde hon mot ryggstödet och huvudet höll hon mellan händerna.
   —Men Berthe, det här är ju inte klokt. Kan du inte säga mig ...?
Hon skakade på huvudet utan att svara.
Morgonrockens urringning visade en fin barnslig axel som darrade nervöst och Germain vågade inte fråga mer.
Efter en stund reste hon sig, drog morgonrocken tillrätta, stannade en sekund framför sin man, slog ned ögonen, såg trumpen och ångerfull ut; »hans lilla skolflicka» som han kallat henne förr.
   —Kom så går vi, sa hon.
Sedan, på natten i deras sängkammare, med ena handen på sin hustrus sköte och den andra bakom hennes nacke drog han henne våldsamt intill sig. Han visste inte längre om han älskade eller hatade denna kropp som gav efter, öppnade sig, kved. Han skulle nästan ha kunnat slå henne för den njutning hennes kropp gav honom. Han drog henne ännu hårdare intill sig, hon skrek till, men när hon gjort sig fri, sökte hon sig tillbaka till hans starka famn. Då märkte han att hon grät.
De låg där bredvid varandra utan att röra varandra. (Nej, tänd inte ljuset!) Han lyssnade förgäves efter hennes andetag. Så reste han sig på armbågen och sa:
   —Sover du inte?
Berthes röst kom som från fjärran när hon svarade:
   —Nej.
   —Berthe, vad var det du ville säga nyss om Lillans ögon?
   —Å, ingenting. Det var bara nerverna, ingenting att bry sig om.
Ingenting eller nästan ingenting, men ändå kunde det vara så olidligt. Bara det att barnets ögon gång på gång hade väckt tanken på brodern till liv. Utan att själv vara medveten om det, hade hon älskat honom. Han, den ende som skulle ha kunnat tillfredsställa henne, hade aldrig vetat om hennes kärlek,
Germain hörde att hon vände sig mot väggen. Han kände sig modlös, kraftlös, nedbruten. Länge låg han och upprepade och tänkte på sin hustrus ord. Om han så grubblade på dem i timmar ...
   —Berthe?
   —Ja, vad är det?
   —Säg, tror du inte ... Tror du inte, att nån gång ... ?
   —Jo då, kved hon trött. Kanske Sov nu.
Germain vaknade tidigt på morgonen, han frös. Han förde först sitt ben, så sin arm åt hustruns håll. Men Berthes plats var tom. När han reste på sig, såg han att dörren till barnkammaren stod på glänt. Han gick dit. Berthe satt med bara fötter och nattlinne vid den lilla sängen, hon hade lagt sin arm om flickan. Deras huvuden vilade mot varandra och de såg mot fönstret, där dagen just hade börjat gry.

Lite 3.png


Källa: All världens berättare nr. 12 1949. Övers.: Maj Ödman. Ill.: Olov Ek

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki