Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sådant är livet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Kristmann Gudmundsson


Kristmann 1.png


GUBBEN Jon, som var fattighjon, Tullade nedför gärdet med ett tagelrep i handen. Han var på väg till fårhuset för att hänga sig. Det var söndag och allt gårdsfolk hade farit till kyrkan, utom han.
   Det var tidigt på våren och råkalit. Gubben Jon knäppte omsorgsfullt tröjan ända upp till halsen, ty det var just i sådant här förbannat blåsväder man riskerade att få lunginflammation. Far och farfar hade båda dött av den sjukdomen, och för den skull var han mycket rädd för den.
   Men så kom han ihåg sitt ärende och knäppte upp tröjan igen. Den förbannade lunginflammationen kunde inte göra honom något sedan. Han hånlog triumferande för sig själv. Det var som en tung börda togs av honom, ty för sanningens skull: han hade ofta plågats svårt av rädsla för den djävla lunginflammationen. Nu kunde den komma, det fanstyget. Jo då, han var ofta rädd om livhanken. Det hade alltid varit hans största sjukdom att han var föga modig. Ingenting annat än den välsignade tåren kunde morska upp honom. Men nu hade dom tagit det nöjet från en som allt annat. Vrångt folk i Reykjavik hade inbillat människorna, att det var skadligt för hälsan att dricka brännvin och nu hade det gått så långt, att handelsman inte längre fick importera det. Då var nästan allt hopp ute och litet fanns kvar som kunde glädja en gammal gubbkrok.
   Han hade nog försökt att stå ut med det ändå, om inte sista och värsta olyckan hade slagit ned på honom: tösen hans, Tora, hade kommit i fängelse. Hans husbonde hade fått meddelande om det nyligen.
   Hon hade alltid varit snäll mot honom, jäntungen, trots att han litet eller ingenting kunde understödja henne. Och nu, för knappt ett år sedan, skrev hon till honom och sade, att hon var förlovad med en förnäm man i Reykjavik. Den dagen var gubben Jon glad. Han stapplade ned till handelsplatsen och fick en literflaska med renaste akvavit och var glad och munter hela dygnet om.
   Det var inte så ledsamt att tänka på att bli släkt med en storgubbe i Reykjavik. Senare fick han reda på, att jäntan i själva verket var med barn, och att storgubben visst var ovillig att gifta sig med henne tills vidare. Samtidigt blev det stopp med spriten — en olycka kommer sällan ensam. Men för honom hade det varit någon tröst att så småningom bli morfar åt det barn som en förnäm man hade med hans dotter.
   Han fick inga underrättelser från henne, förrän detta brev kom från myndigheterna i staden. Hon hade dräpt sitt barn och redan blivit satt i fängelse. Om det, hade varit en vanlig tölp som hade lurat henne, så hade det kanske varit orsak nog. Men i brevet stod det svart på vitt att fadern var konsul. Den skammen kunde han inte uthärda.
   Gubben stannade utanför fårhusdörren, snöt sig omsorgsfullt i fingrarna och torkade av dem på de månglappade byxbenen. Så tog han upp snusdosan och tog sig en pris och därefter stönade han av välmåga. — En härlig gudagåva var snuset. Näst efter spriten var det den allra bästa förfriskning för en gammal och hårt prövad stackare. Naturligtvis skulle det inte dröja länge förrän dom förbjöd det också. Då var det gott att ligga i graven.
   I det ögonblicket hördes hovslag på vägen som ledde hem till gården. Jon tittade i den riktningen — han hade blivit svagsynt. Vem kunde det vara, mitt i högmässan? En karl utan packhäst, och så underligt han satt på hästkraken! Det kunde väl aldrig vara gamle handelsman själv, den hedersmannen, och på den blacken. Alltid var han ståtlig när han satt till häst, men på något sätt tycktes han sitta löst i sadeln i alla fall, troligtvis en smula glad. Han hade liksom hört att de inte skulle stoppa undan brännvinet ännu, storgubbarna.
   Det gick en salig rysning genom gubben Jon: Åh, brännvin. Det skulle ha varit något att få sig en slurk. Nu när man stod inför en så stor uppgift.


Kristmann 2.png


Den gamle handelsmannen var fet och svankryggig och eldröd i ansiktet, som rikt folk bör vara. Gubben Jon tog ett steg bakåt, ryckte av sig sin utslitna mössa och hälsade med ödmjukhet och undergivenhet:
   —Goddag goddag och välkommen, sade han.
   —Va? Är det du Jon? hick, svarade handelsmannen och ryckte i tömmen. Stilla, hästfan, sa han åt hästen. Eh — hick — kom hit du Jon. Jag skall tala — hick med dig.
   Gubben Jon torkade av sig mycket noggrant på byxbenet, innan han tog köpmannens framsträckta hand. Han blev het ända in i hjärteroten av denna oväntade vänlighet, ty så stor ära hade ingen storman visat honom i hela hans liv.
   —Jon du.
   —Ja, snälla handelsman, sa gubben Jon undergivet.
   —Eh, vad skulle jag säga nu egentligen — det är kallt i dag.
   —Ja, det är inte för mycket sagt. Och så har hela våren varit med en sån förbannat bitande kallvind från alla håll, och det från morgon och till kväll.
   —Hick — Nu har vi blivit lika — hick — gamla och frusna av oss, du Jon.
   —Ja, jag har nu börjat mitt sjuttionde årtionde år skulle jag säga. Men inte har åldern märkt handelsman, men det är också något annat att vara så tät och fet som du är, din hedersman. — En gång drömde jag om att bli en stor man och få fetmage, naturligtvis inte så stor som din, för så långt har jag aldrig kunnat tänka. Men det ,gick nu helt annorlunda, och nu är jag inte annat än skinn och ben.
   —He, — hick — sa handelsmannen och såg på gubben med röda stirrande ögon. Vad håller du där i handen?
   —Å, det är bara en tagelrepstump, goa handelsman.
   —Ah, — hick — rep ja, just det.
   —Hördu, jag blev eljest glad att träffa dig nu, Jon.
   —Gud signe dig evigt, inte förstår jag, att det kan vara något nöje för någon människa att träffa mig, så obetydlig som jag är. Men- det har jag alltid sagt, att du är en hedersknyffel och du har alltid visat dig som vän till mig. Aldrig glömmer jag, då du gav mig en hel massa snus här om året, för att jag arbetade hos dig en dag. Det hade inte alla -gjort. Men det är för mig ännu mera värt, att du är den enda storgubbe som har nedlåtit sig att tala med mig. Och ändå är du den avgjort rikaste i häradet.
   Då visade handelsmannens uppsvällda ansikte ett förnöjt leende.
   —Kors i alla dar minns du inte det, Jon. Hick — rik säger du. Långt ifrån det. Jag hade lite grann, men det har gått åt helvete rubb och stubb. Och om jag vore nån karl, så skulle jag låna repet av dig och — hick — hänga mig mesamma, för jag blev bankrutt i går, gick i konkurs — förstår du? Handelsmannen blev rörd och tillade med gråten i halsen:
   —Själva fan må steka och bränna alltihop.
   —Bevare oss väl, sa gubben Jon med förskräckelse. Vad säger handelsman ? Du menar väl inte att jag ska tro dig? Det kan väl aldrig vara sant?
   —Så sant som jag är -här — hick — Det kommer att stängas hos mig nu i veckan. Jag har förlorat — hick — vartendaste öre. Allt som kan förloras, har dom fått dom förbannade blodsugarna.
   Gamle Jon, fattighjonet, skakade på huvudet, överväldigad av undran och medkänsla.
   —Herre Moses, det är förskräckligt att höra detta, sade han upprörd. Aldrig har det kunnat falla mig in att du skulle bli utan pengar, en sån stor och mäktig karl. Och du hör mina ord: aldrig någonsin har jag sett upp till någon enda man som till dig. Det har jämt varit min största glädje att komma i närheten av dig och känna den välsignade akvavitlukten. I mina ögon kan du aldrig bli annat än en pamp.
   Den gamle handelsmannen växte där han stod och blev allvarlig.
   —Du talar väl, du, Jon, sa han. Men det har blivit så nu i alla fall. Och i själva verket gjorde jag rättast i att låna repet av dig ett ögonblick — hick — för livet är nu en gång så, att om man inte är rik och har pengar, då är man ingenting. Jag är bara en sån förbannat feg stackare, så jag vågar ta mig tusan inte hänga mig. Det vore nog den bästa lösningen, men jag har inte kurage att göra det. Det kan både vara plågsamt och så är det — hick — det som kommer efteråt. Vem vet om det inte ligger nån sanning i det där som prästuslingen våran pratar om varenda söndag? Men jag vet, att det blir ett himla — hick — hundliv som väntar mig. Du vet inte vad det vill säga att ha rått om hus och pengar — hick — vara hedrad, alla lyfter på hatten för en — hick. Och så en vacker dag upphör kriget, varorna sjunker, ingen betalar ett dugg — förlust på förlust — hick — och en pojkfan, som ödslar och slösar som en galning i Köpenhamn. Sånt är livet, Jon du, hick — värdelöst utan pengar men man håller fast vid det ändå, allt vad man orkar, håller fast, hick.
   Gubben Jon gick ett steg närmare, ty doften från köpmannen var så sjusärdeles god. — Det är verkligen tråkigt att veta det där, sa han. Det är inte mycket att komma med min bedrövelse mot detta.
   Det gick upp ett ljus för köpmannen.
   —Eh, bedrövelse, säger du? Hördu, vad ska du förrexten göra med repstumpen?
   Gubben blev förlägen. — Sa-sanningen att säga, stammade han, så tyckte jag det var så svårt att veta, hur det gick för Tora, jäntungen min, att jag tänkte mig egentligen så där halvt om halvt att hänga mig. Jag ser mig faktiskt ingen annan utväg.
   Köpmannen kunde ha tappat hakan av förvåning. Han stirrade på gubben framför sig med munnen bredöppen.
   —Jaså, sa han efter att ha varit tyst en stund. Jaså, ja, men hur fan kan du vara så våghalsig? Och jag som alltid har ansett, att du var — hick — ja, det var detsamma. Han vaggade med huvudet en stund och fortsatte i filosofisk ton: — Jaså, du Jon. Du är inte ensam om detta. Att få välartade barn är inte allom givet. Och det är jag spiksäker på, att om det varit nånting med pojken min, till annat än att skyffla ut pengar i dårskap, så hade jag klarat mig. Men han är en stackare, en ynkrygg. Du skulle se räkningarna, som jag får. Han tror visst, att pengarna växer som löv och gräs här uppe. Men — hick — han är förbaskat ståtlig. Han imponerar kolossalt, när han befaller kyparna fram och tillbaka som hundar och dom allra snyggaste flickorna sitter hos honom. Han har kostat mig massor. Men jag tyckte det var roligt på fyllkalasen med honom i Köpenhamn, när jag for dit för två år sedan. Det var då tur att käringharpan inte var med, ha, ha. Alltid en lång rad honungsflickor efter oss. Och det var kvinnfolk som inte brydde sig om småsaker, ha, — hick — ha ha. Men nu är det färdigt. Nu får han se om sig själv, den dummingen. Och varför skulle hån inte hamna i fängelset till slut som din dotter ? Jag har det på känn, för han är hänsynslös och fruktar ingenting den pojken.


Kristmann 3.png


   —Nä, så oförskämda är dom väl inte, sa gamle Jon med övertygelse i stämman, att dom sätter barn till fint folk i fängelse. Jag har läst det själv i tidningarna, att fint folk blir aldrig gripna även om dom bryter mot lagen litet.
   Det kuttrade inom den gamla handelsmannen. — Så borde det varat sa han vänligt. Jag tror, att det är tillräckligt ändå även om dom inte har satt in en också. Här — hick — vad var det jag skulle säga? — Jon du, det har livat upp mig att prata med dig. Du är en av de hederliga och ödmjuka bönder, som vet att värdera oss pampar. Dom minskar fort i antal, därför går det som det går. Hördu Jon, vill du ha dig en klunk?,
   Köpmannen drog fram en hel liter ur innerfickan av rocken och räckte den åt gubben Jon som tog emot den med bägge händer. Det var som om något smälte inne i bröstet på honom och det gick en rysning av lycka genom honom.
   —Gud signe och löpe dig nu och alltid. Herre Moses, så gott det här är. Jag säger bara det, att du är en sann välgörare och pamp. Du är en genomgod man.
   —Det är ingenting att tacka för, Jon, du, eh, — hick — stå still, din förbannade bångstyring. — Håll till godo du Jon. Jag har aldrig legat åt det hållet, att jag vill hålla, fram mig själv, men det tror jag, att jag med rätta kan säga, att jag är en god man. Och — hick — det kan jag inte så gärna neka till, om jag skall vara rättvis, att jag också har varit en välgörare för trakten häromkring, fast det är få som kan uppskatta det. Det är klart att jag har skaffat mig lite vinst — hick — men välgörare och beskyddare kan jag säga — hick — ja. Men kommer dom och tackar mig efter förtjänst, bonddjävlarna här ? Inte precis, tror jag. Det är ingenting annat än svek och oförskämdhet nu för tiden, Jon, du. Om många vore som du — då — hick — ja, då — hick:
   Tårarna rann nedför kinderna på gubben Jon. Han stod framför köpmannen starkt framåtlutad, med litern i hand. — Kors i alla mina dar, vad det här är gott. Gud må hjälpa och välsigna dig, mumlade han oupphörligt, medan spritens milda värme gick genom hans ådror och lyfte honom upp över all sorg och över vardagens enahanda.
   —Men sånt är livet, fortsatte köpmannen. Det är värdelöst i själva verket, om man inte har pengar. Ändå. håller man fast vid det och det allt man orkar. Eh — hick — varsågod Jon, du, tag dig en, du.
   —Jag tackar allra ödmjukast. Och det vill jag bara säga, att om många vore som du — för du är nästan detsamma som profeterna i mina ögon. Det är min övertygelse.
   —Ja det är väl kanske för mycket sagt av dig, du Jon. Men det är rena. vederkvickelsen att prata med dig, för du förstår mig så väl. Hördu, — hick - ta det du, det som är kvar i flaskan, stoppa'n bara i fickan. — Jo jo, du hör vad jag säger. Eh — hick — kan inte hästfan stå still — Eh, vi har nu blivit gamla båda två och livet — hick — är nu en gång sånt — hick — utan pengar — värdelöst — men man håller fast vid det.
   Blacken hade blivit trött på att vänta och drog iväg i lugn och ro. Den gamle köpmannen lade inte märke till det. Han höll huvudet högt och gestikulerade — Men man håller fast vid det, du, Jon, för livet är sånt — hick.
   Gubben Jon stod där starkt framåtlutad och såg på honom, ödmjukt, med den utslitna mössan i ena handen och litern i den andra. Men när köpmannen hade försvunnit bakom närmaste kulle, drog han en lättnadens suck och lyfte flaskan. Den var ännu halv.
   Det kunde hända pamparna också, att de hade förtret av sina barn. — O, ja, ja, var och en hade sitt, både köpmannen och han. Sånt var livet. Gamle Jon log ända upp till öronen. Aldrig hade han kunnat tänka sig att själva handelsman inte vågade, korta av livet sitt. Men i grund och botten var det fan så bra gjort att gå ut och hänga sig. Han hade inte sett saken från den synpunkten förut.
   Gubben Jon, fattighjonet, drack duktigt ur flaskan och fortsatte sedan tillbaka hem. Han hade nu blivit glad och munter. Och själva fan fick hänga sig i hans ställe, så länge han hade något att glädja sig över.

Ur "All världens berättelser" 12 1949. Övers.: Leif Sjöberg, Ill.: Rita Rapp

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki