FANDOM


Av Hans-Eric Hellberg

Han tittade på väckarklockans självlysande siffror i mörkret: fem i fem på morgonen.
   Hade han beslutat sig?
   Det var inte fråga om ja eller nej längre. Bara en utväg stod öppen och det var verkligen en utväg: vägen ut för honom. Ingen rädsla längre. Ingen sorg. Bara tomhet.
   Han tände läslampan och steg upp. Lakanen låg fuktiga och ihopvridna i sängen och vittnade om hans oroliga natt. Pyjamasjackan var våt på ryggen, håret hoptovat i pannan.
   Han tog av sig pyjamasen och stoppade den och sängkläderna i tvättkorgen. Huttrande tassade han över den iskalla korkmattan och tittade ut.
   En grå kvävande dimma låg som en huvudvärk över stubbåkern utanför deras trädgård. Klasar av rönnbär lyste dovt genom töcknet.
   Han gick in i badrummet och duschade så hett han kunde. Men nattkylan, höstkylan, ville inte gå ur kroppen. Längst inuti satt en köldpropp som vägrade att tina.
   Med handduken strök han spegeln ren från imma. Där stod Sören, ett spöke redan, hålig och utvakad, en fegis, en rädd skit, en ingenting, ett utkast till människa som inte dög.
   Han tyckte inte om sig själv.
   Hur skulle då någon annan kunna tycka om honom?
   Och ändå hade Stella rört vid honom, med blicken och med händerna och med läpparna...
   Sören skakade vildsint på huvudet. Stella ville han glömma. Men han såg på sin mun. Där hade hennes läppar träffat honom. Där!
   Det var ljuvligt.
   Sen hade han gjort fel, som vanligt.
   Gjort ingenting.
   Snart skulle det vara slut. Även på felen.
   Han klädde sig i rena kläder, placerade nattboken, Stäppvargen av Hermann Hesse, i bokhyllan och satte sig vid bordet för att skriva ett brev.
   Var det inte så man gjorde, man lämnade ett brev efter sig? Ett brev med förklaringar, ursäkter, kanske med hatfyllda ord eller ord med självmedlidande.
   "Kära Mamma och Pappa"
   Han blev sittande med pennan i handen, utan ord, som om det var fråga om en uppsats i skolan. En flock kråkor flög upp ur dimman där ute med våta vingar.
   Det var meningslöst. Han hade all tid i världen, men det hjälpte inte. Det fanns ingenting att förklara, ingenting att förlåta. Hade de inte förstått hittills, så fanns det bara en handling kvar. Och sen var det för sent.
   För deras del. För hans egen del var det varken sent eller tidigt. Bara en enorm frihet. Ännu en timme eller två.
   Han gick ut i köket genom vardagsrummet. Det såg ut som ett mindre slagfält med flaskor och halvtömda glas och fulla askfat och tallrikar med matrester. Trots att fönstret stod öppet stank rummet av rök och sprit och räkor.
   Aldrig att han skulle börja röka...
   Han log svagt. "Aldrig" var ett märkligt ord i sammanhanget. Föräldrarna sov tungt innanför den stängda sovrumsdörren. Skulle han titta in för att säja ett tyst adjö?
   Nej. Ingen teater. Han riskerade att de vaknade upp och började spy och måste tas om hand. I fortsättningen fick de ta hand om sig själva bäst de gitte.
   Det var en oaptitlig röra i köket. Mat längtade han inte efter. Han drack ett glas apelsinjuice.
   Med ens stod han inte ut ett ögonblick till. Han tog på sig jackan och sprang ut. Luften var kall och ren och syrlig, dagg i gräset, gatan tom.
   Sören hoppade över ett dike och följde en stig in mot stan, en genväg till farmors hus. Han sprang. Han joggade inte. Man joggade för att må bättre när man slutat jogga. Man sprang för att man hade bråttom eller för att det kändes bra att springa.
   Nu hade han bråttom. Vad tjänade det till att söla? Och plötsligt inte. Han stannade vid baksidan av ett välkänt hus. Där, på andra våningen, var Stellas fönster. Stellas rum. Stella själv.
   Fönstret var upplyst, Stella vaken. Så tidigt?
   Hur många gånger hade han inte stått här och längtat efter att få se en skymt av henne. Inte naken. Han var inte den sorten. Tvärtom. Han ville ha henne påklädd, ren, utan tankar på sex, på kroppslighet.
   Han ville ha henne ... som en ljuslåga. Den kan man beundra för dess skönhet och hetta, men man kan inte röra den ... Man går nära, men inte för nära...
   Stella betydde stjärna.
   Han ville inte komma för nära. Förstod hon inte det?
   Ingen förstod honom. Var det fel på honom eller de andra?
   Ingen visste om hans hemliga liv.
   I somras hade han hukat här bakom hallonhäcken och väntat i timmar på att Stella skulle visa sig. Han satt alldeles stilla och väntade med hennes bild framför sin inre syn hela tiden. Då och då åt han ett hallon. En söt smak i munnen, en söt Stellasmak i munnen.
   Till slut kom hon, gick förbi fönstret några gånger, kammade håret med en borste. Hon var så fin. Så ren och fräsch. Och ensam.
   Ensam som han. Två ensamma.
   Två ensamma tillsammans skulle bli ett par.
   Han ville. Och han ville inte. Ville. Ville inte!
   Ljuv pina.
   Senare hittade han på ett ord: hallonlycka.
   Och så träffades de. Hemma hos en kompis, på ett party.
  — Jag har sett dej, sa hon. Han darrade. Skulle han svara?
  — Jag har sett dej tusen gånger. Hundratusen gånger! Han sa ingenting.
  — Munnen är till för att tala med, sa hon.
   Han såg på hennes mun. Det kom hallonsmak i hans mun när han såg på henne. Han darrade. Han svarade inte.
  — Du har rätt, mumlade hon. Man kan göra annat med munnen ...
   Hon drog honom med sig, bakom en dörr, kysste honom. Hennes läppar träffade hans mun, han kände läpparna mot sina läppar, han kände hennes tunga mot sina läppar, han kände hennes knä mot sitt knä, han kände hennes mage mot sin mage, hennes fingrar nöp i hans örsnibb, hans kropp reagerade mot hans vilja, hon slutade kyssa honom, log, smekte honom med sin hand ...
   Nej! Inte så! Det var fult!
   Orent!
   Han knuffade undan henne och sprang.
   Han sprang i timmar.
   Aldrig mer ville han se henne. Hon var ful! Inuti var hon ful! Men han orkade inte. Han smög tillbaka. Åter och åter stod han nedanför hennes fönster. Hallonen hade vissnat.
   Han hatade sig själv. Hon hade förhäxat honom.
   Men nu var det slut. Hon visade sig inte. Fönstret var upplyst, men hon visade sig inte.
   Väntade han sig ett mirakel? Ett tecken?
   Han sprang.
   Stigen blev en cykelbana och cykelbanan en gata. Han såg farmors höghus. Gatan var tom. Det var fortfarande tidigt på morgonen.
   Han vände på huvudet. Hade han hört någonting? Långt bakom honom kom en cyklist.
   Hon vinglade hit och dit på den tomma gatan, som en berusad, eller en som är glad. Hon var klädd i trasiga och lappade jeans och en för kort skinnjacka.
   Han sprang baklänges. Om hon tittar på honom, om hon ler... då är det ett tecken. Då ska isproppen tina inuti honom, han ska dra en djup suck, han ska återvända hem, bädda sängen, sova, stiga upp, leva som en människa ...
   Hon cyklade gatan fram. Hon vände bort huvudet.
   Han dog inuti.
   Hon cyklade förbi och fortsatte gatan framåt, vek om ett hörn och försvann.
   Sören åkte upp med hissen i höghuset till sjätte våningen. Med en egen nyckel låste han upp ytterdörren till farmors lägenhet och gick in.
  — Sören! Är det du? Samma fråga varje gång.
  — Vem annars? sa han. Bara jag har nyckel.
  — Det finns dom som kan ta sej in, sa hon mystiskt.
  — Vilka dom?
  — Som vill mej ont.
  — Ingen vill dej ont.
  — Du vet ingenting du, pojk.
   Hon hade blivit snurrig av att sitta ensam i sin våning dag ut och dag in. Med långa mellanrum ringde hon Färdtjänsten och stapplade iväg på sina kryckor och blev körd till vattenterapi eller undersökning eller samtal med en uttråkad läkare.
   Hon var spikad i höfterna. Sören rös varje gång han tänkte på det. Då såg han en förskräcklig bild inom sig: Jesus spikad på korset, han hade farmors ansikte.
  — Ta fönstren, befallde hon.
  — Jag gjorde rent dom för en vecka sen.
  — Dom är solkiga.
  — Än sen? Ingen ser dom mer än du.
  — Det vet man aldrig.
  — Få se om jag hinner.
   Han dammsög, svabbade golven, gjorde rent i badrummet, bäddade med fräscha lakan, borstade hennes hår (om det varit Stellas!), bar ut soppåsen, diskade.
  — Bra så?
  — Fönstren! sa hon.
  — Jag hinner inte, sa han.
  — Vad är det som är så bråttom? — Du vet ingenting du, farmor.
   En gång hade han älskat henne. När han var liten älskade han henne över allt på jorden. Hon var den enda som brydde sig om honom. Hon var den enda som grälade på honom! Men det skulle man göra med barn. Gräla, och lära ut saker, och ge order att gå ärenden, och krama och tycka om!
   Nu var hon en sur gammal kärringskit, men han tyckte om henne av gammal vana. Därför hjälpte han henne. Av egen fri vilja.
   Hennes gamla mun malde hela tiden om all världens orättvisor. Han brydde sig inte. Hon hade en viss rätt att gnälla. Hon var gammal och handikappad och ingen tyckte om henne. När han själv blev gammal...
   Underliga tankar.
  — Hej då, farmor.
  — Tar du fönstren nästa gång?
   Han nickade och gick ut och stängde dörren bakom sig. Han åkte upp i hissen och gick sista trappan upp till vinden, låste upp och gick in i vindskylan. Där fanns ett litet fönster som han öppnade. Han slingrade sig ut på taket med huvudet före och tappade taget och slog i axeln. Det gjorde ont.
   Han gick fram till kanten. När han höjde blicken såg han dimman ligga som en svepning över slätten.
   Han blundade. Han såg Stella. Om hon hade hejat på honom... Han tog två steg framåt.
   Han ångrade sig medan han föll.

Ur "Jag älskar dig", Bonniers 1988.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki