FANDOM


SAGAN OM BEOWULF

Hos kung Roar i Lejre



   Kung Roar av Danmark lät på äldre dagar bygga en stor och präktig hall i Lejre. Han kallade den Hjort, och den skulle komma att stå länge innan den brann ner i den stora sammandrabbningen mellan Rolf Krake och Hjorvard.
   Där satt nu kung Roar i trevnad och drack med sina män. De skatter han vunnit i strid i sina yngre dagar delade han ut bland männen. Äran och kunganamnet var nog för honom. Så blev han också prisad för sin givmildhet.
   Det skulle varit ett härligt liv om inte Grendel funnits. Grendel var en skräckfigur som smög runt Lejres mossar och kärr. Bönderna berättade att de sett en mystisk varelse lik ett troll, och inte bara honom, utan också en varelse som liknade en kvinna. De var båda mycket större än vanliga människor och såg fasansfulla ut, lurviga och med långa armar och ben. De tycktes komma från ett mörkt och dystert kärr, för det lyste en låga om natten över det bottenlösa djupet. Bönderna kallade trollet Grendel.
   Om kvällarna smög Grendel allt närmare kungaborgen. Där inifrån hördes glädjerop och vrål och skaldekväden. Mot natten tystnade larmet och männen gick till vila i salen.
   En natt gick Grendel in och dödade trettio krigare med sina bara armar, och så gick han hemåt med famnen full av lik.
   Kung Roars förut så lyckliga sal blev en sorgens boning. Nästa natt hände samma sak, och efter det lämnade männen hallen om natten för att söka sig tryggare nattkvarter. Så gick tolv år då Grendel hemsökte hallen var natt.
   Då och då hände det att några kämpar, som var lagom öl-druckna, bestämde sig för att stanna i hallen och möta trollet med svärd. Men var gång möttes kungen och hans män nästa morgon av samma hemska syn, blod på golv och bänkar, blodiga klädesplagg och någon avsliten lem.
   Man offrade till gudarna men ingenting hjälpte och danerna levde vidare med sin tunga olycka.
Stiessel 9.png

Beowulf


I geaternas land fanns en ung hjälte som hette Beowulf, och han hörde hemma vid kung Hugleiks hov. Han hade blivit berömd för att han som pojke simmat fem dygn med draget svärd över ett hav fyllt av odjur. På slutet av femte dagen hade han blivit nerdragen i djupet av ett havsvidunder. Det hade han lyckats döda och sedan simmat i land.
   Denne Beowulf fick höra talas om olyckan som hängde över kung Roars hov. Han valde ut de fjorton tappraste krigarna vid Hugleiks hov, fick sitt skepp rustat och seglade i väg.
   När de kom fram till Lejre såg kung Roars strandvakt deras skinande rustningar och frågade bryskt efter namn och ätt och ärende i danernas land.
   När Beowulf talat om vilka de var och varför de kom, visades han och hans skara upp till kungsgården. Där satte de ifrån sig spjut och sköldar och slog sig ner på bänkarna. Roars främste man, Asger, frågade vilka de var och varför de kom i rustning och med vapen. När sedan kung Roar fick veta främlingarnas ärende blev han lättare om hjärtat. Kanske var det hjälpen mot Grendel som kommit. Han visste väl vem Beowulf var och kallade fram honom.
   Beowulf gick fram till Roar och hälsade höviskt. Han erbjöd sig kämpa mot trollet. Ensam med sina män i hallen tänkte han möta odjuret. Han hade hört att vapen inte bet på trollet, så han tänkte strida med bara händerna. Den högste guden fick avgöra striden. Om Beowulf misslyckades kunde kung Roar bespara sig likbålet över honom, för Grendel skulle sluka honom med hull och hår. Om allt gick fel hade Beowulf en sista önskan, och det var att hans präktiga rustning skulle sändas till kung Hugleik.
   Kung Roar lyssnade nöjd till detta tal. Han anade att nu var till sist de onda dagarna över.

Kampen med Grendel


Nu beslöt kung Roar att man skulle ha ett präktigt gille för att hedra gästerna som kommit, och den kvällen gick i gamman och glädje. Men när natten föll på gick kung Roar och hans män, och Beowulf och hans skara blev ensamma i hallen.
   Beowulf tog av sig ringbrynjan och lade sig att vila på bänken utan vapen. Runt omkring honom låg hans följeslagare. De väntade spänt på vad som skulle hända, och de hade inte stora förhoppningar att komma levande från äventyret.
   Grendel kom smygande som han gjorde var natt från sitt sumpiga kärr fram till kung Roars hall. Dörren var järnskodd, men han bröt sig in med sina väldiga nävar. Med fröjd såg han att denna kväll hade han byte i hallen. Han gick fram och grep den närmaste mannen, rev hans kropp i stycken, drack ur blodet och åt sedan upp kroppen. Så gick han vidare och fick tag i näste man. Men nu hände något. Den här mannen var inte som de andra. Han var så omåttligt stark att Grendel ylade av skräck och ville fly tillbaka till kärret. Men Beowulf höll honom fast.
   Nu började en kamp som följesvennerna aldrig skulle glömma. Bord och bänkar kastades omkring, kroppar dunsade mot väggarna, det var skrik och vrål och Grendels ylande. Det hördes bort till kung Roar och hans män, och de lyssnade skräckslagna. Följesvennerna ryckte till sig sina vapen för att hjälpa sin ledare, men det vassaste svärd kunde inte göra ens en rispa i Grendels håriga kropp.
   Till sist fick Beowulf ett så hårt grepp om trollets ena arm att han lyckades vrida av den. Senor och kött brast, Grendel flydde och Beowulf stod där med sin segertrofé, den tunga håriga armen, i sina händer.
   Man hängde upp den i taket, och denna arm var den syn som mötte kung Roar och hans män nästa morgon. Några följde spåren efter Grendel och såg hur det ännu kokade i det nu blod-färgade kärret. Segern firades, det var en härlig stund, en skald kvad om Beowulfs stordåd och alla glammade och sjöng.
   Men det var för tidigt att fira segern.

Beowulf och Grendels moder


Efter festen sträckte männen belåtna ut sig till vila på bänkarnas dynor och kuddar.
   Men nere i kärret hade Grendel döende nått sin håla. Hans mor sörjde över sonen och beslöt att hämnas. På natten kom hon upp till hallen och lyckades döda den av kung Roars män som var hans bäste vän och främste kämpe, Asger. Men då vaknade männen ur sin tunga sömn och när de till sin lättnad fann att det bara var en gammal trollkäring jagade de iväg henne med sina svärd.
   Nästa morgon fick Beowulf, som sovit på ett bekvämare ställe, veta vad som hänt. Kung Roar sörjde sin döde vän och förklarade att han glömt bort att bönderna berättat att de sett två troll.
   Männen i hallen talade om hur de drivit bort den gamla troll-packan, och man förstod nu att hon måste vara Grendels mor. Beowulf svor att hon inte skulle få fred för honom så länge hon levde, och det borde inte bli länge till.
   De marscherade alla ner till kärret, följde stigen där man kunde se hur trollkvinnan släpat den döda krigarkroppen. Genom skog, utför branta sluttningar och mörka hålvägar ledde vägen till det svarta, skrämmande kärret. På stranden fann de Asgers avslitna huvud.
   Vattnet var blodigt, och man såg ormar och drakar som vred och slingrade sig i dyn. Beowulf sköt en pil i en drake och männen halade upp den på stranden. Den var fruktansvärd även som död.
   Nu satte Beowulf på sig brynja och hjälm, och han fick låna det bästa av alla svärd som kung Roars män ägde. Så tog Beowulf avsked från kung Roar och bad honom beskydda hans män om det skulle gå honom illa. Därpå dök han modigt ner i detta svarta och blodiga vatten. Männen såg efter honom och undrade om de skulle få se honom mer.
Stiessel 10.png
   Kärret var så djupt att Beowulf sjönk och sjönk timme efter timme, och dagen var slut och solen gick ner innan han kände botten. Grendels mor upptäckte honom, grabbade tag i honom och bar honom till sin bostad. Det vimlade av odjur med huggtänder runt omkring dem och dessa försökte bita Beowulf, men brynjan och hjälmen skyddade honom.
   Grendels moder drog in honom i en sal dit inte vattnet kunde tränga in och där ljusskenet var skarpt. Framför honom stod den förfärliga trollkäringen, och han grep efter sitt svärd. Men svärdet svek honom. Det bet på järn men inte på trollskinn.
   Beowulf kastade svärdet och grabbade tag i käringen med sina bara händer. Han började brottas med henne, men hon var starkare än väntat. Hon kastade omkull honom på rygg och satte sitt ena knä mot hans bröst. Hon fick tag i sitt svärd, och hade han inte haft brynja och hjälm hade det varit ute med honom. Men han lyckades komma på fötter och fick syn på ett svärd som hängde på väggen och såg urgammalt ut. Det var så tungt att ingen människa mer än han orkat lyfta det. Men han grep om fästet, svingade det tunga svärdet och träffade trollet i halsen så hårt att klingan skar genom kotor och muskler och senor.
   Striden var över. Beowulf såg sig omkring och såg Grendel ligga död på en säng. Han beslöt att ta med sig hans huvud, och han gick fram och skilde huvudet från kroppen med ett våldsamt hugg. Svärdet smälte i blodet så det fräste och bara fästet blev kvar. Sedan släpade han huvudet med sig.
   Uppe på land kunde kung Roar och männen se hur vattnet färgades mer och mer av blod. Nu vågade man inte hoppas att Beowulf levde mer. När det mörknade gick danerna med kung Roar sorgsna hemåt. Beowulfs egna svenner blev kvar på stranden, oroliga och illa till mods.
   Så krusades vattnet, ett huvud stack upp. Beowulf kom simmande till deras oerhörda glädje. Han simmade långsamt och tungt, och snart blev de varse varför han kom så långsamt framåt. Grendels huvud var så stort och så tungt att det behövdes fyra män för att bära det.
   Inne i kung Roars hall satt alla dystra och tysta. Men in släpade svennerna det hemska huvudet och alla förfärades inför denna sällsamma syn. Sedan visste jublet inga gränser när Beowulf trädde in. Han överräckte fästet av svärdet han funnit på sjöbotten till kung Roar.
   Nästa dag fick Beowulf rika skatter av kung Roar som tack för hjältedåden, och Roar önskade honom lycka på färden hem. Han var mycket rörd då han vinkade av sin gäst.

Kung Beowulf


När Beowulf kommit hem till sin egen kung Hugleik gav han honom de gåvor som han fått av kung Roar. Kung Hugleik kunde inte få nog av berättelserna om Beowulfs strider och om förhållandena vid kung Roars hov. Hugleik gav Beowulf hövdings namn i sitt rike.
   Senare deltog Beowulf i ett slag vid Frisland där kung Hugleik stupade. Själv fick Beowulf rädda sig genom att simma. Drottningen bad honom efter det att bli geaternas kung, då hennes egen son Hardråd var alltför ung.
   Men Beowulf avslog hennes bön. Han lät Hardråd bli kung och var i stället hans rådgivare. Många år senare stupade Hardråd i en strid och då blev Beowulf geaternas kung. Han var då en gammal man.

Beowulfs sista kamp


I geaternas land fanns en drake som vaktade en skatt i en urgammal gravhög. En träl som dragit på sig sin herres vrede hade en gång smugit till gravkullen. När han såg att draken somnat gled han fram med tysta steg och tog en gyllene bägare från den stora skatten. Den tog han med till sin herre och fick förlåtelse för vad han gjort.
   Men draken vaknade och saknade guldbägaren och blev vild av vrede. Då den inte kunde finna tjuven tog den sig för att varje natt ringla ner från sin hög och hämnas genom att sätta eld på någon gård.
   Så kunde det inte få fortsätta. Beowulf lät smida en sköld av järn. Gammal var han, men han mindes sin ungdoms bedrifter när han kämpade mot Grendel och hans moder, och han var inte rädd. De följande kvällarna när han satt samman med sina män berättade han om sitt liv och dröjde vid minnet av sin ungdoms strider.
   En dag var det dags. Draken skulle inte få bränna fler gårdar och drakens skatt skulle tillfalla Beowulf. Trälen som stulit bägaren tvingades visa vägen till draken. Han var fruktansvärt rädd. Beowulfs män verkade också skrämda när de gick mot gravhögen. Beowulf tog avsked av dem. Han anade att denna strid skulle bli hans sista, och han bad dem hålla sig borta medan han ensam kämpade för att förgöra den eldsprutande draken och vinna skatten eller också stupa.
   Så steg han ensam in i drakens håla. Han hade sin stora järnsköld och sin präktiga rustning från förr. Det flög gnistor från drakens glödande gap emot honom. Draken var ett stort fjälligt odjur och den störtade emot honom och sprutade eld och etter. Järnskölden skyddade honom, men svärdet bet inte så som han väntat på odjuret. Beowulf måste vika tillbaka.
   Alla männen i hans följe hade flytt till skogs när de såg draken, utom en helt ung man som hette Wiglaf. Han såg hur hans kung var i nöd och skyndade till, full av iver att strida vid sin herres sida. Han drog svärdet ur skidan och lyfte sin sköld. Men skölden brast då han riktade ett väldigt hugg mot draken. Odjuret kastade sig över Beowulf och bet honom i halsen så att blodet strömmade. Wiglaf rände sitt svärd i drakens kropp. Hettan från draken var så stark att hans hand blev helt svedd. Draken släppte då Beowulf som lyckades samla så mycket krafter att han kunde hugga draken i stycken med Wiglafs hjälp. Det blev Beowulfs sista seger.
   Såret i halsen sved och svullnade av drakens giftiga etter. Wiglaf tvättade försiktigt blodet från hans sår. Beowulf bad honom hämta skatten från gravhögen så han fick se den.
   När Wiglaf kom åter med famnen full av guld fann han att kungen var döende. Beowulf sade honom att skatten skulle delas mellan dem som ville verka för folket efter hans död. Han tog en guldring från sin arm och gav sin rustning och sina vapen till Wiglaf. Så tackade han den högste för att han förmått döda draken och fått en sista seger.
   Sedan kom krigarna som sprungit och gömt sig i skogen. De fick se att kungen var död, och vid hans sida fanns den dräpta draken. Wiglaf tog emot dem med förebråelser för att de inte stått vid sin konungs sida. De kände sig skamsna och tyckte hjältens död var ett dyrt pris för skatten. Ingen ville ta emot drakskatten utan man beslöt att den skulle följa Beowulf i graven. De reste ett högt bål åt honom och i den stilla luften steg lågorna mot himlen. Sedan blev han lagd i en hög som kom att tjäna som riktmärke för sjöfarande.

FAKTA OM BEOWULFSAGAN


;Beowulfkvädet är den viktigaste av de bevarade fornengelska dikterna. Sagan är nedskriven av en engelsk munk eller präst som var lärd och kristen. Troligen har han vävt ihop en mängd sagomotiv efter sitt eget kynne. Han stoppade in Budliga betraktelser i verket och hade också känsla för naturen. Troligen är sagan nedtecknad på 700-talet, men händelserna bör ha utspelats på 500-talet. Kung Hugleik är en historisk person som stupade i ett slag mot frankerna år 516. Kung Rolf Krake (i nästa saga) nämns också i samband med hallen i Lejre. Han skulle levat något senare om han alls levat.
   Fantasier om troll och drakar kommer främst från den irländska berättartraditionen. Troligen har författaren inte hört sagan direkt från nordmän, utan den har vandrat över Irland innan den nått hans öron. Redan före vikingatiden bedrevs nämligen handel mellan Irland och Skandinavien.
   I sagan förekommer daner som ju är danskar, men också geater, vilket är ett märkligt namn på ett folkslag. Det kan betyda jylländare eller göter, dvs de som bodde i Götaland. Gotlänningar påstår att Beowulf var född på Gotland. Troligen är göter den rätta gissningen. Det påstås t o m att Beowulf ska ligga begravd i Skalunda hög i Västergötland vid Vänern.
   Både Beowulfsagan och Rolf Krakes saga (som följer), ingår i en sagocykel som kallas Sköldungasagan. Den börjar med att ett litet hjälplöst barn kommer drivande med ett skepp på havet och strandar vid Danmarks kust. Barnet ligger på en sköld med en sädeskärve under huvudet.
   Detta lilla barn sägs vara Odens son, och han kommer till danerna när de står utan kung. Det är tydligt att det är gudarnas vilja att detta barn skall utropas till danernas kung. Så sker också och man kallar barnet Sköld eftersom han låg på en sköld.
   Sköld blir sedan stamfar till Sköldungarna. Kung Roar är sonson eller möjligen sonsons son till Sköld.

Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki