FANDOM



Av: Ursula K. LeGuin

Det var bara under Förbundets tidigaste perioder som Jorden skickade ut skepp på ändlösa resor, bortom alla kända gränser, förbi stjärnorna och ännu längre ut. De sökte efter världar som inte hade besåtts eller bebyggts av grundarna på Hain, verkligt okända världar. Alla de kända världarna var av hainitiskt ursprung, till stort förtret för terranerna, vilkas värld inte bara hade grundats utan också räddats av hainiterna. De ville frigöra sig från familjen, göra helt nya bekantskaper. Hainiterna, odrägligt förstående som alla föräldrar, understödde dem, finansierade deras upptäcksfärder och ställde skepp och frivilliga till förfogande, och detsamma gjorde andra världar inom Förbundet.
   Alla som anmälde sig till dessa Fjärrforskarresor hade en egenskap gemensam — de var vrickade.
   För, ärligt talat, skulle någon människa vid sunda vätskor ge sig ut och samla in uppgifter som ingen kunde ta emot förrän efter femhundra eller kanske tusen år? Man hade ännu inte lyckats eliminera kosmiska störningar på nolltidskommunikationerna som därför inte var tillförlitliga utanför en radie av 120 ljusår. Fjärrforskarna skulle bli helt isolerade.
   Och naturligtvis hade de ingen aning om vad de kom tillbaka till, om de kom tillbaka. Ingen normal mänsklig varelse som hade upplevt tidsglappet mellan Förbundets världar, bara några årtionden, skulle ha anmält sig frivilligt till en rundtur på flera sekler. Fjärrforskarna var eskapister, missanpassade. De var galna.
   Tio av dem gick ombord på färjan vid Smeming Port och gjorde varierande valhänta försök att lära känna varandra under de tre dygn det tog att transportera dem till skeppet,
   Gum. Gum är ett cetianskt smeknamn av samma art som "baby" eller "gullet" . Det var två cetianer med i gruppen, två hainiter, en beldenare, fem terrarier, skeppet var byggt på Cetian och chartrat av Jordens regering. Dess omaka besättning ålade sig igenom dockningsröret, en efter en, som lätt nervösa spermier på väg att befrukta universum. Färjan lämnade dem och navigatören ställde in Gums kurs. Hon svävade några timmar längs rymdens yttergräns några hundra miljoner kilos från Smeming Port och försvann plötsligt.
   När Gum efter 10 timmar och 29 minuter, eller 256 år, återfanns i den gripbara rymden skulle hon enligt ritningarna vara i närheten av stjärnan KG-E-96651. Och där syntes den verkligen, som ett förgyllt knappnålshuvud. Någonstans inom en omkrets på fyra eller femhundra miljoner kilometer skulle det också finnas en grönaktig planet, Värld 4470, enligt en cetiansk kartograf. Skeppets uppgift var att finna planeten. Det var lättare sagt än gjort i en höstack på fyrahundra miljoner kilometer. Och Gum kunde inte forsa omkring i solsystemet alltför nära ljushastigheten; gjorde hon det kunde det sluta med en smäll för både henne och KG-E 96651 och Värld 4470. Hon måste krypa fram, med raketdrift, vid cirka hundra tusen kilometer i timmen. Matematikern/navigatören Asnanifoil visste mycket väl var planeten borde finnas och trodde att de skulle få den i sikte inom tio E-dygn.
   Under tiden lärde besättningens medlemmar känna varandra ännu litet bättre. "Jag tål honom bara inte", sade Porlock, hårdvetaren (kemi plus fysik, astronomi, geologi etc) och små bubblor av saliv slog upp i hans mustasch. "Mannen är galen. Jag kan inte fatta att han ansågs lämplig som medlem i ett fjärrforskarlag, om nu inte myndigheterna tänkt använda oss som kaniner i ett försök till symbios med oförenliga typer. "
   "Vi brukar använda hamstrar och hainit-goler", sade Mannon artigt. Han var mjukvetare (psykologi plus psykiatri, antropologi, ekologi etc) och en av hainiterna. "I stället för försökskaniner, alltså. Men ni förstår, Osden är verkligen ett mycket ovanligt fall. Han är faktiskt den första helt botade patienten med Renders syndrom, en form av infantil autism som ansågs obotlig. Den store terranske analytikern Hammergerd utgick från hypotesen att orsaken till autismen i det här fallet var en övernormal empati och byggde upp en terapi på den förutsättningen. Osden var den förste han prövade behandlingen på; han bodde till och med hos dr Hanmergerld tills han var arton år. Den blev en fullständig framgång" . "Framgång?"
   "Ja visst. Han är verkligen inte autistisk längre."
   "Nej, han är odräglig".
   "Ni förstår," sade Mannon och lät sin milda blick vila på salivstänken i Porlocks mustasch, "den normala defensiv/ aggressiva reaktionen mellan främlingar som möts för första gången — som ni och Osden för att ta er som exempel — är ni själv knappast medveten om. Ni klarar den med hjälp av vana och inlärt beteende, ni har lärt er ignorera den till den grad att ni kanske till och med förnekar att den finns. Men Osden känner den därför att han är empatiker. Han känner sina egna känslor och han känner era känslor och han kan inte säga vilka som är vilka. Låt oss utgå från att det finns ett normalt inslag av fientlighet i er reaktion när ni träffar honom och att ni dessutom spontant tycker illa om hans utseende eller kläder eller sätt att ta i hand — det gör detsamma vilket. Han känner den oviljan. Och eftersom han har tränat bort sitt autistiska försvar söker han skydd i en aggressiv/defensiv mekanism; det vill säga han griper till samma vapen som ni omedvetet använder mot honom." Mannon fortsatte en lång stund att lägga ut texten.
   "Man behöver inte bli ett sådant avskum för det", sade Porlock.
   "Kan han inte koppla bort oss?" frågade Harfex, biologen, en annan hainit.
   "Det är som med hörseln", sade Olleroo, biträdande hårdvetare, där hon satt dubbelvikt och målade tånaglarna med fluorescerande lack. "Det finns inga ögonlock på öronen. Och ingen avstängningsknapp på empatin. Han hör vad vi känner antingen han vill eller inte" .
   "Vet han vad vi tänker?" frågade Eskwana, teknikern, med verklig fasa i blicken.
   "Nej" , sade Porlock irriterat. "Empati är inte telepati. Ingen har telepati".
   "Säg inte det", sade Mannon med sitt lilla leende. "Just innan jag lämnade Hain fick vi ett mycket intressant meddelande från en av de senast upptäckta världarna. En HILFman, som heter Racannon, lämnade en rapport som tyder på att en viss art muterade hominider har utvecklat en sorts telepatisk teknik. Jag såg bara en sammanfattning i en HILFbulletin, men ... " Han pratade på. De andra hade lärt sig att de kunde tala med varandra under tiden. Han tycktes inte bry sig om det eller ens gå miste om mycket av vad de sade.
   "Men varför tycker han så illa om oss?" frågade Eskwana.
   "Ingen tycker illa om dig, raring", sade Olleroo och satte en droppe fluorescerande skärt lack på hans vänstra tumnagel. Teknikern rodnade och log osäkert.
   "Han uppför sig som om han avskydde oss," sade Haito, koordinatorn. Hon var av ren asiatisk härstamning, liten, spröd men med en förvånande djup röst, hes och vemodig som hos en ung bölgroda. "Men om han nu lider av att vi hyser motvilja mot honom, varför gör han det ännu värre med ständiga elakheter och förolämpningar? Jag ger inte mycket för dr Hammergelds kur. Mannon, autismen skulle ha varit lättare att stå ut med ... "
   Hon hejdade sig. Osden hade kommit in i kabinen.
   Han såg ut som om han vore flådd; huden var onaturligt vit och tunn och avslöjade ådernätet som en urblekt vägkarta i rött och blått. Adamsäpplet, musklerna kring munnen, senor och benbyggnad i handleder och händer, allt avtecknade sig så tydligt som om det hade blottlagts för en lektion i anatomi. Hans hår hade samma röda rostfärg som torkat blod. Han hade både ögonbryn och ögonfransar, men de syntes bara i viss belysning. Vad som däremot syntes var skelettet kring ögonhålorna, och ådernätet i ögonlocken och de färglösa ögonen. De var inte röda, för han var inte en äkta albino, men inte heller blå eller grå; all färg hade suddats bort ur Osdens ögon och lämnat kvar en kylig, vattnig genomskinlighet. Han såg aldrig direkt på någon, hans ansikte var uttryckslöst som en anatomisk plansch eller som om det saknade drag.
   "Jag håller med om", sade han i en gäll, sträv tenor," att till och med autistisk isolering kunde vara bättre än den här röran av sämre begagnade känslor som ni slänger ut omkring mig. Varför sitter ni där och bara transpirerar motvilja, Por-lock? Tål ni inte att se mig? Gå och koppla av med litet auterotism som ni gjorde i går kväll, det är bra för era vibrationer. —Vem i helvete har varit här och flyttat om mina rullar: Ni får inte röra dem, ingen av er. Jag finner mig inte i det."
   "Osden", sade Asnanifoil med sin dryga, släpiga röst, "varför är ni egentligen ett sånt jäkla äckel?"
   Ander Eskwana kröp ihop och gömde ansiktet i händerna. Dispyter skrämde honom. Olleroo såg upp med ett samtidigt tomt och ivrigt uttryck, den eviga åskådaren.
   "Och varför skulle jag inte vara det?" sade Osden. Han såg inte på Asnanifoil och höll sig psykiskt på så långt avstånd från dem han kunde i den trånga kabinen. "Ingen av er ger mig precis någon anledning att ändra sätt."
   Harfe, en tillbakadragen och tålmodig man, sade: "En anledning är att vi måste leva tillsammans i åtskilliga år framöver. Det blir lättare för oss alla om ... "
   "Begriper ni inte att jag ger fullkomligt fan i er alla?" sade Osden, tog sina rullar med mikroband och gick ut. Eskwana hade plötsligt fallit i sömn. Asnanifoil ritade svallvågor i luften och mumlade de Första statuterna. "Man kan inte förklara hans närvaro här annat än som en kupp av myndigheterna. Det förstod jag nästan genast. Det är meningen att den här expeditionen skall misslyckas," viskade Harfex till koordinatorn med en blick över axeln: Porlock fumlade med gylfknappen, hade han tårar i ögonen? Jag har redan talat om att de allesammans var vrickade men ni trodde mig inte.
   Hur som helst hade de inte alldeles fel. Deltagarna i en fjärrforskningsexpedition väntade sig att deras kamrater skulle vara intelligenta, välutbildade, balanserade och personligen sympatiska. De måste arbeta tillsammans i ett snävt utrymme och en farofylld omgivning och borde därför kunna räkna med att de andras paranoia, depressioner, manier, fobier och tvångstankar inte skulle vara allvarligare än att de tillät goda personliga relationer, åtminstone mellan de flesta av dem och under större delen av tiden. Osden kanske var intelligent, men hans utbildning var ofullständig och hans personlighet rena katastrofen. Han hade blivit medskickad bara på grund av sin ovanliga förmåga, empatin, eller snarare sin obegränsade bioempatiska receptivitet. Hans talang var inte bunden till ett enda objekt, han registrerade förnimmelser från allt som hade förmågan att känna. Han kunde njuta med en vit mus, lida med en söndertrampad kackerlacka, dras mot ljuset med en mal. Och på en artfrämmande värld, hade myndigheterna räknat ut, skulle det vara förmånligt att veta om det fanns någonting som kunde känna och i så fall vilka känslor det hyste mot en själv. Osden hade fått en nykonstruerad titel — han var gruppens "förnimmare."
   "Vad är känslor för någonting, Osden?" frågade Haito Tomiko en dag i ett försök att äntligen få någon sorts kontakt med honom. "Vad är det ni fångar upp med den där empatiska förmågan?"
   "Skit," svarade mannen, gällt och irriterat som vanligt. "Djurrikets psykiska exkrement. Jag vadar i era fekalier".
   "Jag trodde jag skulle få några faktiska upplysningar," sade hon med, som hon trodde, ett beundransvärt lugn.
   "Inte alls. Ni försökte komma åt mig. Ni var litet rädd och litet nyfiken och alldeles förbaskat äcklad. På samma sätt skulle ni kunna puffa litet på en död hund för att se var maskarna krälar. Begriper ni nu en gång för alla, att jag inte vill veta av det, jag vill vara i fred." Hans ansikte var flammigt rött och violett och hans röst höjdes hysteriskt. "Gå och vräk er i er egen dynga, satans hynda!" vrålade han.
   "Försök behärska er," sade hon, fortfarande lågmält, men hon lämnade honom genast ensam och gick till sin hytt. Naturligtvis hade han gissat rätt om hennes motiv; frågorna hade mest varit en förevändning, ett sätt att väcka hans intresse. Men vad var det för fel med det? Tydde det inte på att man hyste aktning för den andra? Just när hon skulle ställa sina frågor hade hon heller inte känt någon starkare motvilja, hon hade snarast tyckt synd om honom, det ynkliga, självgoda, giftiga kräket, herr Skinnlös som Olleroo kallade honom. Vad kunde han vänta sig, som han uppförde sig? Kärlek kanske?
   "Jag förmodar att han inte tål att någon tycker synd om honom," sade Olleroo där hon låg i underkjolen och förgyllde sina bröstvårtor.
   "I så fall kan han inte få någon mänsklig kontakt alls. Det enda dr Hammergeld åstadkom med sin underkur var att vända ut och in på hans autism."
   "Stackars jäkel," sade Olleroo. "Tomiko, du tar väl inte illa upp om Harfex kommer in här en stund i kväll?"
   "Kan ni inte gå till hans hytt? Jag är trött på att sitta i kabinen med den där jädrans purjolöken."
   "Du avskyr honom verkligen, eller hur? Jag förmodar att han känner det. Men jag låg med Harfex i går också och Asnanifoil kanske blir svartsjuk eftersom de delar hytt. Det blir mycket trevligare här".
   "Serva dem båda två vet jag", sade Tomiko med en råhet som kom sig av sårad anständighetskänsla. Hennes terranska provinskultur, den östasiatiska, var av det puritanska slaget; hon hade uppfostrats till kyskhet.
   "Jag vill inte ha två samma natt" , svarade Olleroo med oskuldsfull öppenhet. På Beldene, trädgårdsplaneten, hade man aldrig uppfunnit kyskheten, eller hjulet.
   "Försök med Osden då," sade Tomiko. Hennes egen bristande balans hade sällan kommit så klart till uttryck som nu, ett djupt självförakt som sökte utlopp i destruktivitet.
   Hon hade anmält sig till det här jobbet därför att det med all sannolikhet inte var någon mening med det.
   Den lilla beldeniskan såg upp med penseln i hand och stora förbryllade ögon. "Tomiko, det var elakt sagt".
   "Hur så?"
   "Det skulle vara vidrigt. Jag tycker inte om Osden."
   "Jag visste inte att det betydde någonting för dig", sade Tomiko likgiltigt, trots att hon faktiskt visste det. Hon plockade ihop några papper, och när hon gick ut ur hytten sade hon: "Jag hoppas du och Harfex eller vem det nu blir har fått nog vid sista ringningen, för jag är trött."
   Olleroo grät, tårarna droppade ner på hennes små förgyllda bröstvårtor. Hon hade lätt för att gråta. Tomiko hade inte gråtit sedan hon var tolv år.
   Det var inte något lyckligt skepp, men det blev bättre när Asnanifoil och hans datorer lokaliserade Värld 4470. Där låg den som en mörkgrön juvel. När de såg den jadefärgade skivan växa, växte en känsla av samhörighet mellan dem. Osdens själviskhet, hans direkta grymhet, tjänade nu bara till att föra de andra närmare varandra. "Han kanske blev medskickad som strykpojke", sade Mannon, "eller det som terranerna kallar syndabock. Kanske har han trots allt haft ett gott inflytande på oss." Och ingen av dem sade emot, angelägna som de nu var att visa sig snälla mot varandra.
   De kom in i planetens omkrets. Det fanns inga ljus på dess nattsida och inga av de linjer eller klumpar som uppstår när djur bygger.
   "Inga människor," mumlade Harfex.
   "Naturligtvis inte," sade Osden hånfullt; han hade en egen videoskärm och en polytenpåse om huvudet. Han påstod att plasten dämpade det empatiska sorl som de andra utsatte honom för. "Vi är två ljussekler från gränsen av Hainiternas kolonisation, och utanför den finns inga människor, ingenstans. Ni tror väl inte att skapelsen skulle ha gjort samma katastrofala misstag två gånger?"
   Ingen fäste sig mycket vid vad han sade; de såg tillgivet på den gröna oändligheten inunder dem, där det fanns liv som inte var mänskligt. De hade inte funnit sig till rätta bland människor, och vad de nu såg på var inte ödslighet, det var frid. Inte ens Osden verkade fullt så uttryckslös som vanligt, han satt och rynkade pannan.
   Nedstigning i lågor på havet, undersökning av atmosfären, landning. En slätt som täcktes av någonting som såg ut som gräs, tjocka, gröna, böjda stjälkar, omgav skeppet, snuddade vid de utskjutna objektiven, smetade ner dem med ett finkornigt pollen.
   "Det ser ut som ren fytosfär", sade Harfex. "Osden, känner du någonting?"
   Någon militär disciplin hade ingen lyckats bibringa denna grupp av galna vetenskapsmän, deras befälsordning låg någonstans mellan parlamentarisk procedur och hönsgårds-hierarki och skulle ha drivit en aktiv officer till vansinne. Av någon outgrundlig anledning hade emellertid myndigheterna givit dr Haito Tomiko titeln koordinator, och hon utnyttjade nu för första gången sina prerogativ: "Hen förnimmare Osden", sade hon, "var snäll och svara herr Harfex".
   "Hur skulle jag kunna känna någonting utifrån," svarade Osden utan att vända sig om, "när jag har känslorna från nio neurotiska hominider kryllande omkring mig som maskar i en burk? När jag har någonting att meddela skall jag göra det. Jag är medveten om mitt ansvar som förnimmare. Om ni en gång till tar er för att ge mig order, koordinator, Haito, anser jag mig fri från det ansvaret" .
   "Som ni vill, förnimmare. Jag är säker på att det inte behövs några order hädanefter." Tomikos bölgroderöst var lugn, men Osden tycktes rycka till, där han stod med ryggen mot henne, som om hennes undertryckta vrede träffat honom med fysisk kraft.
   Biologens förmodan visade sig riktig. När de började sina fältundersökningar fann de inga djur i mikrobiotikan. Här fanns ingen som åt någon annan. Alla livsformer var fotosyntetiska eller saprofyter, de levde av ljus eller av död men inte av liv. Växter, växter i oändlighet, men inte en enda art som var känd av besökarna från människornas värld. Skuggor och nyanser i oändlighet; av grönt, violett, purpur, rött. Tystnad. Bara vinden rörde löv och blad, en varm klagande vind; fylld av sporer och pollen svepte den ett blekgrönt stoft över ängar av väldiga gräs, hedar utan ljung, blomlösa skogar där ingen fot någonsin hade gått och som inget öga någonsin hade sett. En varm, svårmodig värld, svårmodig och stilla.
   Fjärrforskarna vandrade som till picknick över soliga slätter med violetta gräs och talade lågmält till varandra. De visste att deras röster bröt en tystnad som varat i tusen miljoner år, tystnaden hos vind och löv, löv och vind som blåser och mojnar och blåser igen. De talade lågmält, men eftersom de var människor talade de.
   "Stackars Osden", sade Jenny Chong, biolog och tekniker, när hon förde en helijet över den norra polarkvadranten. "Hela den där invecklade hi-fi-apparaturen i skallen och ingenting att ta emot; vilken flop!"
   "Han talade om för mig att han avskyr växter," sade Olleroo och fnittrade.
   "Man kunde ju annars tro att han skulle gilla dem eftersom de inte besvärar honom som vi gör".
   "Jag kan inte säga att jag tycker så värst mycket om de här växterna själv", sade Porlock och såg ner på norra polarskogarnas böljande purpur. "Inget medvetande. Ingen förändring. Om någon blev lämnad kvar ensam skulle han bli skvatt galen" .
   "Men det lever", sade Jenny Chong. "Och om det lever är det någonting som Osden avskyr".
   "Han är egentligen inte så gräslig," sade Olleroo storsint. Porlock såg på henne under lugg och frågade: "Har du legat med honom någon gång?"
   "Nej, det har hon inte," sade Jenny Chong, som alltid var beredd till försvar.
   "Har ni, Porlock?"
   Olleroo brast i gråt och ropade: "Ni terraner är för snaskiga".
   Kemisten skrattade osäkert: ha ha ha. Salivstänk slog upp i hans mustasch.
   "Osden tål inte att man rör vid honom," sade Olleroo osäkert. "Jag råkade snudda vid honom en gång, en ren olyckshändelse, och han knuffade undan mig som om jag vore en — någon sorts — lort. Det är det han tycker om oss allihop, vi är bara lort."
   "Han är elak — ond", sade Porlock med så ansträngd röst att han nästan skrämde de båda kvinnorna. "Han kommer att förstöra den här gruppen, sabotera oss på ett eller annat sätt. Märk mina ord. Han borde inte få leva tillsammans med andra människor."

   De landade på Nordpolen. En midnattssol glödde över de låga kullarna. Korta torra grönrosa mossor bredde ut sig i alla väderstreck som förenades till ett enda: söder. Dämpade av den otroliga tystnaden satte de tre forskarna upp sina instrument och började arbeta, små baciller i nästan omärklig aktivitet på en orörlig jättes hud.
   Ingen bad Osden följa med på utflykterna som pilot eller registrator eller fotograf, och han anmälde sig aldrig själv utan lämnade sällan basen. Han databehandlade Harfex botaniska uppgifter och tjänstgjorde som biträde åt Eskwana som hade ansvaret för reparationer och underhåll. Eskwana hade börjat sova länge, tjugofyra timmar eller mer av dagens trettiotvå. Han föll i sömn mittunder arbetet med att laga en radio eller kolla en helijets styrmekanismer. Koordinatorn stannade på basen en dag för att göra observationer. Ingen annan var hemma utom Poswet To, som led av epileptiska anfall och som Mannon hade försatt i ett tillstånd av preventiv katatoni. Tomiko talade in rapporter i dataminnet och höll ett öga på Osden och Eskwana. Två timmar gick.
   "Ni kanske behöver den här 860-datorn," sade Eskwana på sitt osäkra sätt.
   "Självfallet!"
   "Förlåt. Jag råkade bara se att ni hade den på 840 ... "
   "Och tänker byta ut den så snart jag behöver. Den dag jag behöver ett råd av er, herr ingenjör, skall jag be om det".
   Ett ögonblick senare såg Tomiko sig om. Just det. Eskwana sov djupt, med huvudet mot bordsskivan och tummen i mun.
   "Osden".
   Det vita ansiktet vändes inte mot henne; han sade ingenting, men gav med en otålig gest intrycket att han hörde på.
   "Ni kan inte vara alldeles ovetande om hur lättsårad Eskwana är".
   "Jag har inget ansvar för hans psykopatiska reaktioner".
   "Men ni har ansvar för era egna. Eskwana är oumbärlig för vårt arbete här men det är inte ni. Om ni inte kan kontrollera era känslor, måste ni hålla er på avstånd från honom helt och hållet".
   Osden lade ner sina verktyg och reste sig. "Med förtjusning", sade han på sitt hämndlystna, raspiga sätt. "Ni kan inte föreställa er hur det är att ständigt änna Eskwanas irrationella utbrott av skräck, att vara tvungen att dela hans motbjudande feghet och krypa ihop för allting tillsammans med honom."
   "Försöker ni försvara era elakheter? Jag trodde ni hade mer självaktning". Tomiko upptäckte att hon skakade av motvilja. "Om ni är så empatisk att ni delar Anders olycka, varför inger det er aldrig den minsta medkänsla?"
   "Medkänsla!" sade Osden. "Medkänsla! Vad vet ni om medkänsla!"
   Hon såg förvånad på honom, men han ville inte se på henne.
   "Skall jag definiera de känslor ni hyser mot mig just nu?" sade han. "Jag gör det mer exakt än ni själv. Jag är utbildad att analysera reaktioner allteftersom jag tar emot dem. Och jag tar emot dem".
   "Hur kan ni vänta er att jag skall känna någon sympati för er, så som ni uppför er?"
   "Vad spelar det för roll hur jag uppför mig? Är ni så suggaktigt dum att ni tror att det gör någon skillnad? Tror ni att genomsnittsmänniskor är fulla av kärlek och vänskap? Vad jag har att välja mellan är att bli hatad eller föraktad, eftersom jag varken är kvinna eller kruka föredrar jag att bli hatad" .
   "Det är bara prat. Självömkan. Varenda människa har..."
   "Men jag är ingen människa," sade Osden. Vad som finns är alla ni andra. Och så jag. Jag är ensam."
   Skrämd av denna botten av solipsism teg hon en stund, men till sist sade hon utan vare sig illvilja eller medkänsla: "Ni skulle kunna ta ert liv."
   "Det är vad ni skulle kunna, Haito", hånade han. "Jag är inte depressiv och seppuku är ingenting för mig. Vad vill ni att jag ska göra här?"
   "Lämna oss. För er egen skull och för vår. Ta luftvagnen och en dator och gör en sammanställning av arterna. I skogen. Harfex har inte börjat med skogen än. Välj ut ett område var som helst, bara det ligger inom räckhåll för radio och utom räckhåll för empati. Rapportera in klockan 8 och 24 varje dag".
   Osden gav sig av och ingenting hördes från honom i fem dygn utom korta meddelanden att allt var väl två gånger om dagen. Stämningen vid basen slog om. Eskwana höll sig vaken ända till arton timmar om dygnet. Powset tog fram sin stellara luta och nynnade himmelska harmonier (musik hade drivit Osden till ursinne). Mannon, Harfex, Jenny Chong och Tomiko kunde sluta ta nervmedicin. Porlock destillerade någonting i sitt laboratorium och drack upp det ensam; han hade baksmälla. Asnanifoil och Poswet To höll en siffervaka som varade hela natten, denna mystiska orgie i högre matematik som är den religiösa cetianska själens förnämsta förströelse. Olleroo låg med allesammans. Arbetet gick bra.
   Hårdvetaren kom springande mot basen, trängde sig fram mellan de höga köttiga grässtjälkarna. "Någonting — i skogen!" Hans ögon höll på att tränga ur sina hålor, han flämtade, mustaschen och händerna darrade. "Någonting stort. Det rörde sig, bakom mig. Jag höll på att placera ett riktmärke, böjde mig ner. Det kom närmare. Alldeles som om det svingade sig ner från träden. Bakom mig." Han stirrade på de andra med ögon som var grumliga av fasa och utmattning.
   "Sätt er, Porlock, lugna er. Vi tar om det igen. Ni såg någonting?"
   "Inte direkt. Bara rörelsen. Målmedveten. En — en — jag vet inte vad det kan ha varit. Något som rörde sig i träden, i arboreaformerna eller vad ni kallar dem. Just i skogsbrynet."
   Harfex såg beslutsam ut. "Det finns ingenting som kunde anfalla er, Porlock. Det finns inte ens några mikrodjur. Det kan inte ha varit ett stort djur."
   "Kan det inte ha varit en epifyt som föll utan förvarning, eller en lian som lossnade bakom er?"
   "Nej," sade Porlock. "Det kom ner mot mig genom grenarna, och kvickt. När jag vände mig försvann det igen, bortåt och uppåt. Det hördes någonting, en sorts krasande. Om det inte var ett djur vete gudarna vad det var. Det var stort — som en människa allra minst. Det kanske var rödaktigt. Jag kunde inte se, jag är inte säker."
   "Det var Osden som lekte Tarzan," sade Jenny Chong. Hon fnissade nervöst och Tomiko måste undertrycka en vild skrattlust som grep henne av rena rådlösheten. Men Harfex log inte ens.
   "Man blir nervös under arboreaformerna" , sade han på sitt artiga, hämmade sätt. "Jag har lagt märke till det. Det kan faktiskt vara därför jag har skjutit upp arbetet i skogarna. Det finns en sorts hypnotism i färgerna på stjälkarna och i grenarna, särskilt när de växer spiralformigt, och de sporbärande arterna växer med så regelbundna mellanrum att det verkar alldeles onaturligt. Jag tycker det är riktigt obehagligt, subjektivt uttryckt. Jag undrar om ett mycket starkt intryck av den arten skulle kunna utlösa en sorts hallucinationer?"
   Porlock skakade på huvudet. Han fuktade läpparna. "Det finns där," sade han. "Någonting. Det rörde sig och visste vad det gjorde. Försökte överfalla mig bakifrån."
   När Osden hörde av sig, punktlig som vanligt, klockan 24 berättade Harfex om Porlocks rapport. "Har ni träffat på någonting liknande, Osden, någonting som kunde bekräfta Porlocks intryck av att det finns en rörlig, medveten livsform i skogen?"
   "Sssss", fnös radion sardoniskt. "Nej. Skitsnack," sade Osdens motbjudande röst.
   "Ni har faktiskt varit inne i skogen längre än någon annan av oss," sade Harfex med orubblig artighet. "Håller ni med mig om att skogsmiljön kan ha en oroande och möjligen hallucinatorisk effekt på uppfattningsförmågan?"
   "Sssss. Jag håller med om att Porlocks uppfattningsförmåga är lätt att oroa. Håll honom inne i laboratoriet så gör han minst skada. Någonting annat?"
   "Inte just nu," sade Harfex. Och Osden knäppte av.
   Ingen kunde styrka Porlocks uppgifter och ingen kunde dementera dem. Han var säker på att någonting, någonting stort, hade försökt överrumpla honom. Det var svårt att motbevisa, eftersom de var i en helt främmande värld och alla som hade gått in i skogen hade känt en viss kyla och en obestämd ängslan under "träden". ("Kalla dem för all del för träd," sade Harfex. "Det är verkligen var de är, fast de naturligtvis är alldeles annorlunda.") De medgav att de hade känt sig olustiga och haft en förnimmelse av att någonting bevakade dem uppifrån.
   "Vi måste klara upp det här," sade Porlock, och han begärde att få gå in i skogen som tillfällig biologisk assistent för att forska och iaktta. Olleroo och Jenny Chong anmälde sig på villkor att de fick följas åt. Harfex skickade dem alla in i skogen nära basen, inom en halvcirkel på femtio miles, som omslöt också Osdens område. De rapporterade två gånger dagligen, i tre dagar. Porlock meddelade en skymt av vad som tycktes vara en stor, halvt upprätt varelse som rörde sig mellan träden över floden. Olleroo var säker på att hon hade hört någonting röra sig intill tältet den andra natten.
   "Det finns inga djur på den här planeten, "sade Harfex envetet.
   Så missade Osden morgonrapporteringen.
   Tomiko väntade inte ens en timme innan hon flög med Harfex till det område Osden rapporterat från kvällen före. Medan helijeten kryssade över havet av purpurfärgade lövmassor, gränslösa, ogenomträngliga, kände hon en djup, hopplös förtvivlan: "Hur skall vi kunna finna honom inne i det här?"
   "Enligt rapporten hade han landat på flodstranden. Om vi hittar luftvagnen vet vi att han har sitt läger i närheten, och han kan inte ha gått långt från lägret. Det tar tid att räkna arter. Där har vi floden."
   "Där är vagnen," sade Tomiko när hon uppfångade en bjärt avvikande färgklick i växtlighetens nyanser och skuggor. "Då landar vi."
   Hon lade skeppet i svävläge och sänkte stegen. Hon och Harfex klättrade ner. Havet av liv slöt sig över deras huvuden.
   När hon satte foten på marken knäppte hon upp fliken över hölstret, men då hon såg på Harfex som var obeväpnad rörde hon inte vapnet. Men hennes hand drogs oupphörligen upp mot det. Inte ett ljud hördes så snart de avlägsnat sig några meter från den tröga, bruna floden. Dagern var skum. Tjocka stammar stod väl skilda från varandra, nästan regelbundet, nästan likadana, de var klädda med mjuk bark, några släta, andra svampiga, grå eller grönbruna eller bruna, omslingrade av kabel-liknande lianer och översållade av epifyter, grenarna sträckte ut fång av stora skålformade blad som bildade taket, 20-30 meter tjockt. Marken fjädrade som en resårmadrass och varje tum av den var knotig av rötter och perforerad av skott, med tjocka blad.
   "Här är tältet," sade Tomiko och skyggade vid ljudet av sin egen röst i de röstlösas väldiga rike. Inuti tältet låg Osdens sovsäck, ett par böcker, en proviantlåda. Vi borde ropa på honom, tänkte hon men föreslog det inte, och det gjorde inte heller Harfex. De rörde sig i cirklar ut från tältet och var noga med att hålla varandra inom synhåll mellan de täta tjocka stjälkarna och genom skumrasket.
   Hon höll på att snava över Osdens kropp, inte trettio meter från tältet, dit hon spårat den med ledning av det vita skimret från ett skrivblock. Han låg framstupa mellan två träd med väldiga rötter. Huvud och händer var täckta med blod, dels torkat, dels ångande rött.
   Harfex dök upp bredvid henne och hans bleka hainithy verkade grön i dunklet.
   "Död?"
   "Nej. Han har blivit nerklubbad. Bakifrån." Tomiko kände med fingrarna över den blodiga skallen, tinningarna, nacken. "Vapen eller verktyg ... Jag hittar inget brott" . När hon vände på Osden så att de kunde lyfta honom, öppnade han ögonen. Hon höll hans huvud och böjde sig över hans ansikte. Hans bleka läppar förvreds. En dödlig skräck fyllde henne. Hon skrek högt ett par gånger och försökte springa sin väg, snubblande och snavande i den förfärliga täta skymningen. Harfex fick fatt i henne och när han rörde vid henne och talade avtog hennes panik nästan.
   "Vad är det? Vad är det?" sade han.
   "Jag vet inte," snyftade hon. Hjärtat dunkade fortfarande så hårt att hon skälvde av slagen, och hon kunde inte se klart. "Jag blev rädd — det var förfärligt. När jag såg hans ögon ... "
   "Vi är nervösa båda två. Jag förstår inte det här." "Jag mår bra nu. Vi måste ta hand om honom."
   De arbetade båda i vettlös brådska; de släpade Osden till stranden och halade upp honom med ett rep under armarna; han dinglade som en säck som det ryckte litet i ovanför det tjocka mörka lövhavet. De drog in honom i helijeten och startade. Inom ett par minuter var de ute över ängarna. Tomiko kopplade in returmekanismen. Hon drog en djup suck och mötte Harfex blick.
   "Jag var så rädd att jag nästan svimmade. Det har jag aldrig gjort".
   "Jag var också — oresonligt rädd," sade Harfex och såg verkligen både åldrad och skakad ut. "Inte lika rädd kanske, men lika oresonlig."
   "Det var när jag höll honom, rörde honom. Det verkade som om han var vid medvetande ett ögonblick."
   "Empatin! Jag hoppas han kan tala om vad som attackerade honom."
   Osden halvlåg som en trasig docka, blodig och smutsig, där de hade lämpat ner honom i baksätet i sin ångestfulla brådska att komma ut ur skogen.
   Ännu mera skräck mötte dem vid ankomsten till basen. Överfallets valhänta brutalitet var upprörande och oroande.
   Eftersom Harfex halsstarrigt förnekade möjligheten av animaliskt liv började de spekulera över intelligenta växter, vegetabiliska monster, psykiska projektioner. Jenny Chongs latenta fobi tog överhanden igen och hon kunde inte tala om annat än svarta ögon som ständigt lurade på folk bakom ryggen på dem. Hon och Olleroo och Porlock hade kallats tillbaka till basen och ingen var särskilt hågad att gå ut . . .
   Osden hade förlorat mycket blod under de tre, fyra timmar han legat ensam, och hjärnskakning och allvarliga kontusioner hade försatt honom i ett tillstånd av halv coma. När han kom sig och började få feber ropade han flera gånger "doktorn" i klagande ton och "doktor Hammergeld". När han kom helt till sans igen, efter två av dessa långa dagar, kallade Tomiko in Harfex i hans hytt, "Osden, kan ni tala om för oss vad som överföll er?"
   De bleka ögonen vändes bort från Harfex ansikte.
   "Ni blev överfallen" , sade Tomiko vänligt. Den undvikande blicken var avskyvärt välbekant, men hon var läkare, de sårades beskyddare. "Ni kanske inte kommer ihåg det än. Någonting överföll er. Ni var i skogen" .
   "Ååh", ropade han och ögonen började glänsa och dragen förvreds. "Skogen — i skogen ..."
   "Vad finns det i skogen?"
   Han drog ett skälvande andetag. Ett uttryck av vaknande medvetande kom över hans drag. Efter en stund sade han: "Jag vet inte."
   "Såg ni inte vad som överföll er?" frågade Harfex.
   "Jag vet inte."
   "Kommer ni inte ihåg det?"
   "Jag vet inte."
   "Det kan betyda liv eller död för oss alla. Ni måste tala om för oss vad ni såg."
   "Jag vet inte", sade Osden och började snyfta av svaghet. Han var för kraftlös att dölja att han dolde svaret, och ändå kunde han inte ge dem det. Porlock stod i närheten och tuggade på sin pepparfärgade mustasch medan han försökte höra vad som försiggick inne i hytten. Harfex böjde sig över Osden och sade; " Ni måste tala om det." Tomiko blev tvungen att gå emellan, handgripligen.
   Harfex behärskade sig med en ansträngning som var plågsam att se. Han gick tigande till sin hytt, där han utan tvivel tog en dubbel eller tredubbel dos nervmedicin. De andra männen och kvinnorna, spridda i den stora bräckliga konstruktionen kring en långsträckt samlingssal och en rad sovhytter, sade ingenting men verkade deprimerade och retliga. Osden hade dem alla i sitt våld, som vanligt, till och med nu. Tomiko såg ner på honom och kände en våg av hätskhet bränna som galla i strupen. Denna monstruösa egoism som levde på andras känslor, denna absoluta själviskhet, var värre än varje tänkbar kroppslig deformitet. Som det monster han var borde han inte ha levat. Borde inte leva. Borde ha dött. Varför hade han inte fått skallen kluven?
   Han låg där, blodlös och vit, med armarna slappt liggande efter sidorna och de färglösa ögonen vidöppna, och tårar rann ur ögonvrårna. Han ville komma undan men kunde inte. "Nej", sade han svagt och hest och försökte lyfta en hand till försvar. "Nej".
   Hon satte sig på fällstolen bredvid britsen, och efter en stund lade hon handen på hans. Han försökte dra undan den men orkade inte.
   Det var länge tyst mellan dem.
   "Osden", mumlade hon sedan. "Jag ... jag är ledsen. Jag är verkligen mycket ledsen. Jag vill er väl. Låt mig vilja er väl, Osden. Jag vill inte såra er. Hör på mig. Nu förstår jag. Det var en av oss. Var det inte? Nej, svara inte, säg bara till om jag har fel, men det har jag inte ... Naturligtvis finns det djur på den här planeten. Tio stycken. Jag bryr mig inte om vem det var. Det gör ju ingenting. Det kunde ha varit jag, alldeles nyss. Jag förstår det. Jag förstod inte hur det är, Osden, och ni kan inte förstå hur svårt det är för oss att förstå . . . Men Osden. Om det vore kärlek i stället för hat och rädsla ... Är det aldrig kärlek?".
   "Varför inte? Varför skulle det aldrig vara kärlek? Är mänskliga varelser så svaga? Det är förfärligt. Men strunt i det, oroa er inte. Ligg stilla. Just nu är det åtminstone inte hat. Sympati, åtminstone, intresse, omsorg. Ni känner väl det, Osden?
   "Är det så ni känner?"
   "Det — och annat," sade han nästan ohörbart.
   "Det bubblar väl från mitt undermedvetna, förmodar jag. Och från alla andra i det här rummet. Osden, när vi fann er där i skogen, när jag försökte vända på er vaknade ni delvis och jag blev ohyggligt rädd för er. Jag var vansinnig av skräck ett ögonblick. Var det er rädsla för mig jag kände?"
   Nej.
   Hennes hand vilade på hans och han var helt avspänd, han sjönk in mot sömnen, som den som haft svåra plågor och befriats från dem. "Skogen", mumlade han; hon kunde nätt och jämt höra honom. "Rädd."
   Hon försökte inte pressa honom mer men lät sin hand ligga kvar på hans tills hon såg honom falla i sömn. Hon visste vad hon kände och vad han därför måste känna. Hon var säker på det; det finns bara en känsla, ett tillstånd som på detta sätt kan vända sig helt om till sin motsats på ett enda ögonblick. Hainitiskan har ett enda ord, ontá, för både kärlek och hat. Hon var naturligtvis inte förälskad i Osden, det var något helt annat. Vad hon kände för honom var ontá, omvänt hat. Hon höll hans hand och en ström drog igenom dem, beröringens oerhörda kraft, som han alltid hade fruktat. När han sov släppte spänningen i den skarpt tecknade muskelringen kring han mun, och Tomiko såg något som ännu ingen av dem sett hos honom, skuggan av ett leende. Det bleknade bort. Han sov.
   Han var stark; dagen efter satte han sig upp, och han var hungrig. Harfex ville förhöra honom, men Tomiko avstyrde det. Hon hängde upp ett polyetenskynke över dörren till hytten, som Odn själv så ofta hade gjort. "Kan det verkligen begränsa er empatiska förmåga?" frågade hon, och han svarade med det torra, avmätta tonfall de nu var noga med att använda mot varandra: "Nej."
   "Bara som en varning, då?"
   "Delvis. Men egentligen en sorts självsuggestion. Dr Hammergeld trodde att det hade effekt. Och det har det kanske, en aning. "
   En gång hade det funnits kärlek. Ett skräckslaget barn som kämpade efter luft i böljegången av sammandrabbningarna mellan de vuxnas våldsamma känslor, ett drunknande barn, räddat av en enda man. Som hade lärt sig andas, leva, av en enda man. Som fått allting, allt beskydd, all kärlek av en enda man. Far/mor/Gud, ingen annan.
   "Lever han?" frågade Tomiko, försjunken i tankar på Osdens otroliga ofattbara ensamhet och den store läkarens säregna grymhet. Hon fick en chock när hon hörde hans tvungna, ihåliga skratt. "Han dog för åtminstone tvåhundrafemtio år sedan," sade Osden. "Har ni glömt var vi är, koordinator? Vi har ju lämnat våra små familjer långt efter oss."
   På andra sidan plastskynket rörde sig de åtta andra mänskliga varelserna på Värld 4470. De talade lågt och ansträngt. Eskwana sov, Poswet To genomgick behandling. Jenny Chong försökte arrangera lamporna i sin hytt så att hon inte skulle kasta någon skugga.
   "De är rädda allesammans", sade Tomiko skrämt. "De gör sig hemska föreställningar om vad det var som överföll er. En sorts ap-potatis, en jättegurka med huggtänder, vad vet jag . . . Till och med Harfex. Det kanske är klokt att ni inte tvingar dem att förstå. Det skulle vara värre om de förlorade förtroendet för varandra. Men varför är vi alla så osäkra, så helt ur stånd att tas med verkligheten; varför faller vii bitar så lätt? Är vi verkligen galna allesammans?"
   "Snart blir vi ännu galnare."
   "Varför det?"
   "Det finns någonting." Han knep ihop munnen så hårt att läppmusklerna framträdde i vass relief.
   "Någonting som förnimmer?"
   "En förnimmelse."
   "I skogen?"
   Han nickade.
   "Men vad är det då?"
   "Rädsla." Han började bli spänd igen och rörde sig oroligt. "När jag föll, ni vet, förlorade jag inte medvetandet på en gång. Eller jag kanske fick det tillbaka då och då. Jag vet inte. Det var som att vara paralyserad."
   "Det var ni också."
   "Jag låg på marken. Jag kunde inte ta mig upp. Jag hade ansiktet mot jorden, djupt i den där mjuka lövmyllan. Jag hade den i näsborrarna och i ögonen. Jag kunde inte röra mig. Såg ingenting. Som om jag var nere i marken. Hade sjunkit in i den och blivit en del av den. Jag visste att jag låg mellan två träd fast jag inte såg dem. Jag förmodar att jag kände rötterna. Under mig i marken och nere under marken. Jag hade blod på händerna, det kände jag, det blandade sig med jorden och klibbade fast den i ansiktet på mig. Jag var rädd. Och rädslan växte. Som om de äntligen visste att jag var där, låg ovanpå dem, under dem, mitt ibland dem, det väsen som de fasade för och som var en del av deras rädsla. Jag kunde inte sluta sända rädsla tillbaka till dem. Och den växte och jag kunde inte röra mig, alla kom undan. Jag svimmade, tror jag, och sen väckte rädslan mig igen och fortfarande kunde jag inte röra mig. Inte mer än de kan."
   Tomiko kände hur det isade och kröp i hårbottnen, hur rädslans apparatur gjorde sig beredd. "De — vilka menar ni med 'de', Osden?"
   "De — det — jag vet inte. Rädslan."
   "Vad är det han pratar om?" frågade Harfex när hon rapporterade samtalet. Hon ville inte låta Harfex fråga ut Osden ännu; hon kände att hon måste skydda Osden från hainitens starka, hårt behärskade känslor. Olyckligtvis satte det fart på den paranoida ångest som pyrde i stackars Harfex, och han trodde att hon och Osden var i maskopi med varandra om att förtiga någonting som var mycket viktigt eller farligt för resten av teamet.
   "Det är som när en blind försöker beskriva en elefant. Osden har inte sett eller hört den där — förnimmelsen — mer än vi har."
   "Men han har känt den, min kära Haito!" sade Harfex med knappt återhållet ursinne. "Inte empatiskt. På sin egen skalle! Det kom och klubbade ner honom och misshandlade honom med ett trubbigt föremål. Såg han ingenting alls av det?"
   "Vad skulle han ha kunnat se, Harfex?" frågade Tomiko, men han låtsades inte om hennes menande tonfall. Också han hade blockerat den förståelsen. Det man fruktar är någonting främmande, mördaren är en outsider, en främling, inte en av oss. "Det onda finns inte i mig!"
   "Han blev medvetslös vid första slaget," sade Tomiko trött, "han såg ingenting. Men när han kom sig igen, ensam i skogen, kände han en stark rädsla. Inte sin egen, utan en empatisk effekt. Det är han säker på. Och han är säker på att det inte kom från någon av oss. Därför är tydligen inte alla inhemska livsformer alldeles utan förnimmelse."
   Harfex såg sammanbitet på henne ett ögonblick. "Ni försöker skrämma mig, Haito. Jag förstår inte varför ni gör det." Han steg upp och gick till sin laboratorieborg, långsamt och stelt, som om han varit åttio år i stället för fyrtio.
   Hon såg sig om på de andra. Hon kände en viss förtvivlan. Hennes nya, ömtåliga och djupa samhörighet med Osden gav henne en ny styrka, det var hon medveten om. Men om inte ens Harfex kunde hålla huvudet kallt, hur skulle någon av de andra klara det? Porlock och Eskwana hade stängt in sig i sina hytter, de andra höll sig alla desperat sysselsatta. Det var någonting underligt med deras placering i rummet. Först kunde koordinatorn inte säga vad det var, sedan upptäckte hon att de alla hade satt sig så att de hade utsikt mot skogen. Olleroo som spelade schack med Asnanifoil hade flyttat sin • stol tills den stod nästan alldeles intill hans. Hon gick till Mannon som dissekerade ett nystan av spindelvävstunna bruna rötter och bad honom undersöka om det fanns något mönster i det. Han förstod genast och sade med för honom ovanlig ordknapphet: "Hålla ett öga på fiende?"
   "Vilken fiende? Vad är det ni känner, Mannon?" Hon greps plötsligt av en vild förhoppning om att han som psykolog skulle kunna orientera sig i det förvirrande fält av antydningar och förnimmelser där biologer gick vilse.
   "Jag känner en stark ångest som har en bestämd geografisk riktning. Men jag är inte empatisk. Därför kan jag förklara ångesten med hänvisning till en särskild stress-situation, det vill säga överfallet på en gruppmedlem i skogen, och även till en allmän stress-situation, det vill säga att jag befinner mig i en helt okänd omgivning som oundvikligen måste beskrivas med arketypiska glosor som 'skog!' "
   Timmar senare vaknade Tomiko av att Osden skrek i sömnen. Mannon lugnade honom och hon sjönk tillbaka i sina egna mörka och stiglösa drömmar. På morgonen vaknade inte Eskwana. Behandling med stimulantia hade ingen verkan. Han klamrade sig fast vid sin sömn, gled längre och längre bort, mumlade otydligt då och då tills han var helt isolerad, där han låg hoprullad på sidan med tummen i mun.
   "Två dagar och två som har försvunnit. Tio små negerpojkar, nio små negerpojkar . . ."
   Det var Porlock.
   "Och ni är nästa lilla negerpojke," snäste Jenny Chong. "Gå och ta ett urinprov, Porlock."
   "Han gör oss galna allihop," sade Porlock, reste sig och gestikulerade med vänstra armen. "Känner ni det inte? För guds skull, är ni både döva och blinda allihop? Känner ni inte vad det är han gör, vad han skickar ut? Alltihop kommer från honom — från hans rum där — från hans medvetande. Han driver oss alla till vansinne."
   "Vem? sade Ananifoil och stod stor och hårig över den lille terranen.
   "Måste jag säga namnet? Osden, då. Osden! Osden! Varför tror ni jag försökte slå ihjäl honom? I självförsvar. För att rädda oss allesammans. Därför att ni inte vill inse var det är han gör med oss. Han har saboterat den här expeditionen ända sedan han först fick oss att gräla, och nu tänker han göra oss galna genom att skrämma oss så att vi varken kan sova eller tänka, som en enorm radiostation som ingenting låter men sänder hela tiden så att man inte kan sova, eller tänka. Han har redan fått kontroll över Haito och Harfex, men er andra går det att rädda. Jag måste göra det!"
   "Ni gjorde det inte så värst bra" , sade Osden. Han stod halvnaken, bara revben och bandage, i dörren till sin hytt. "Jag skulle ha kunnat slå mig hårdare själv. För helvete, det är inte jag som skrämmer vettet ur er, Porlock. Det finns där ute — ute i skogen."
   Porlock gjorde ett klumpigt försök att kasta sig över Osden. Asnanifoil hindrade honom och hade ingen svårighet att hålla honom fast medan Mannon gav honom en spruta. Han fördes bort medan han skrek om en jätteradio. Drogen verkade inom en minut, och sedan delade han Eskwanas fridfulla tystnad.
   "All right", sade Harfex. "Nu, Osden, talar ni om för oss vad vi vet — allt ni vet."
   Osden sade: "Jag vet ingenting."
   Han verkade kuvad och kraftlös. Tomiko fick honom att sätta sig innan han började tala.
   "När jag hade varit i skogen i tre dagar, tyckte jag ibland att jag utsattes för någon sorts påverkan."
   "Varför rapporterade ni inte det?"
   "Jag trodde bara att jag höll på att bli snurrig, som ni andra."
   "Ni borde ha rapporterat det också."
   "Då skulle ni ha beordrat mig tillbaka till basen. Det kunde jag bara inte. Ni inser ju allihop att det var ett allvarligt misstag att skicka ut mig på den här expeditionen. Jag kan inte leva tillsammans med nio andra neurotiska personligheter. Det var fel av mig att söka till Fjärrforskningen, och det var fel av myndigheterna att låta mig följa med."
   Ingen sade någonting, men Tomiko såg, denna gång med absolut säkerhet, hur Osden drog ihop axlarna och spände ansiktsmusklerna när han registrerade deras bittra instämmande.
   "Hur som helst ville jag inte tillbaka hit därför att jag var nyfiken. Även om jag var snurrig borde jag inte ta emot empatiska signaler när det inte fanns någonting som kunde sända dem. Det kändes inte så starkt i början. Mycket obestämt konstigt. Som ett drag i ett stängt rum eller någonting man skymtar i ögonvrån. Ingenting påtagligt."
   Hittills hade han ryckts med av deras intresse — de lyssnade och därför talade han. Han var helt beroende av dem. Om de tyckte illa om honom måste han bli odräglig, om de drev med honom blev han fånig, om de hörde på blev han berättare. Han var tvungen att rätta sig efter deras känslor, reaktioner och stämningar. De var sju, för många att bemästra, och därför bollades han nu mellan deras nycker. Fast han höll dem fängslade med sina ord var det alltid någons tankar som drogs åt annat håll: Olleroo funderade kanske över om han verkligen var så motbjudande. Harfex sökte efter någon dold mening i det han sade. Asnanifoil, ur stånd att koncentrera sig länge på konkreta ting, strövade i väg mot matematikens evig frid, och Tomiko distraherades av medkänsla och ängslan. Osdens röst sviktade. Han tappade tråden.
   "Jag — jag trodde det måste vara träden" , sade han och teg sedan.
   "Det är inte träden," sade Harfex. De är lika renons på nervsystem som växtligheten i den hainitiska världen."
   "Ni ser inte skogen för bara träd, som man brukar säga på jorden," sköt Hannon in med ett blekt leende. Harfex blängde på honom. "Har ni glömt de där rotslingorna som vi har grubblat på i tre veckor nu?"
   "Vad är det med dem?"
   "De utgör otvivelaktigt förbindelser. Kontakter mellan träden. Inte sant? Låt oss anta, vilket visserligen är högst osannolikt, att ni inte visste någonting alls om animalisk hjärnstruktur. Och att ni sedan fick en neurit eller en isolerad cellkärna att examinera. Är det då troligt att ni skulle upptäcka vad det var? Skulle ni kunna säga att den cellen hade förnimmelseförmåga?"
   "Nej. Därför att den inte har det. En ensam cell kan reagera på en stimulans. Ingenting annat. Leker ni med en hypotes om att individuella arboreaformer är celler i någon sorts hjärna, Mannon?"
   "Inte direkt. Jag påpekar bara att de alla står i förbindelse med varandra, både genom rötterna och genom de gröna epifyterna. Det är ett nät av otrolig komplexitet och utsträckning. Till och med gräsen har ju de där rotförbindelserna. Jag vet att förnimmelseförmåga eller intelligens inte är någonting som man kan hitta i en hjärncell eller analysera fram ur den.
   Det är en funktion av sinsemellan förbundna celler. Det är på sätt och vis själva förbindelsen. Det existerar inte. Jag påstår inte heller att det existerar. Jag bara förmodar att Osden skulle kunna beskriva det."
   Och Osden tog upp tråden, som i trance: "Förnimmelse utan känslor. Blinda, döva, utan nerver och rörelseförmåga. En viss irritabilitet, reaktion på beröring, på solvärme, ljus, vatten, kemikalier i jorden kring rötterna. Ingenting som är fattbart för en animalisk hjärna. Närvaro utan hjärna. Medvetande om varat, utan objekt eller subjekt. Nirvana."
   "Men varför får ni då förnimmelser av rädsla?" frågade Tomiko lågt.
   "Jag vet inte. Jag förstår inte hur det kan finnas medvetande om saker, om andra, effekt utan reaktion ... Men det fanns en sorts oro som varade i flera dagar. Och när jag sedan låg mellan de där båda träden och rötterna som var nersmorda med mitt blod ..." Osdens ansikte var blankt av svett. "De blev rädda," sade han gällt, "det blev rädsla, bara rädsla."
   "Om det nu existerade en sådan funktion" , sade Harfex, skulle den ändå inte kunna varsebli en materiell storhet som har förmåga att röra sig och inte heller reagera på den. Den skulle inte vara mer medveten om oss än vi kan vara medvetna om oändligheten".
   "Det är tystnaden över de här ändlösa vidderna som skrämmer mig," sade Tomiko.
   Pascal blev medveten om oändligheten, genom rädsla. "För en skog måste vi vara något i stil med skogsbränder, orkaner. Ett hot", sade Mannon. "Allt som rör sig hastigt är farligt för en växt. Det som saknar rötter är främmande, fruktansvärt. Och om det är medvetande, är det bara alltför troligt att det skulle kunna varsebli Osden. Han själv är öppen för förbindelser med alla andra så länge han är vid medvetande, och han låg där med sina plågor och sin rädsla inuti det, faktiskt inne i det. Inte så konstigt om det blev skrämt."
   "Inte 'det'," sade Harfex. "Det är inget vara, inget väldigt monster, inte en människa. Det mesta det möjligen kunde vara är en funktion."
   "Det är bara rädsla," sade Osden.
   De satt alla tysta en stund och hörde tystnaden utanför. "Är det det jag tycker hela tiden kryper fram bakom mig," frågade Jenny Chong med dämpad röst.
   Osden nickade. "Ni känner det alla, fast ni är döva. Eskwanan är den som är mest utsatt eftersom han faktiskt har en viss empatisk förmåga. Han skulle kunna sända om han ville lära sig det. Men han är för svag, han blir aldrig någonting annat än ett medium."
   "Men Osden," sade Tomiko," ni kan sända. Sänd då till — till skogen, till rädslan därute, och tala om att vi inte vill det något illa. Eftersom det har, eller är någonting som översätter till det vi kallar känslor, kan inte ni översätta tillbaka? Vill ni inte skicka ett meddelande från oss att vi är ofarliga och vänskapligt sinnade?"
   "Ni vet mycket väl att ingen kan sända ett falskt empatiskt budskap, Haito. Man kan inte sända någonting som inte finns."
   "Men vi vill ingenting illa. Vi vill vara vänner."
   "Vill ni? När ni var i skogen, när ni hämtade mig, kände ni er då som en vän?"
   "Nej. Jag var dödsförskrämd. Men det är — det var ju skogen, växterna, inte min egen rädsla, eller hur?"
   "Vad är det för skillnad? Det är ju det enda ni känner. Kan ni då inte förstå ... "
   Osdens röst steg i irritation, "varför jag avskyr er och ni avskyr mig? Kan ni inte förstå att jag bara sänder tillbaka alla negativa och aggressiva impulser ni har känt mot mig ända sedan vi först träffades? Jag skickar tillbaka er egen fientlighet, med tack för lånet. Jag gör det i självförsvar. Som Porlock. Det är mitt självförsvar, det enda jag har när jag inte längre kan isolera mig från andra. Tyvärr skapar det en sluten cirkel, den är självuppehållande och självförstärkande. En första reaktion mot mig var den instinktiva antipatin mot en krympling, nu har den förstås växt ut till hat. Förstår ni ändå inte var jag menar? Medvetandet i skogen där ute sänder bara rädsla, då är rädsla det enda budskap jag kan skicka till skogen. Det är den jag är utsatt för, och då kan jag inte känna någonting annat."
   "Men vad skall vi då göra? "sade Tomiko, och Mannon svarade utan betänkande: "Flytta basen. Till en annan kontinent. Om det finns växtmedvetande där dröjer det i alla fall en tid innan det uppfattar oss, alldeles som här. Kanske uppfattar det oss inte alls."
   "Det skulle vara en avsevärd lättnad," anmärkte Osden stelt. De andra hade betraktat honom med en ny sorts nyfikenhet. Han hade avslöjat sig, de hade sett honom som han var, en hjälplös man i en fälla. Kanske hade de, som Tomiko, sett att själva fällan, hans krassa och grymma egoism, var deras eget verk, inte hans. De hade byggt buren och stängt in honom i den, som en apa i ett zoo kastade han orenlighet på dem genom gallret. Om de hade mött honom med förtroende, om de hade varit starka nog att ta emot honom med kärlek, hur skulle de då ha uppfattat honom?
   Ingen av dem kunde ha gjort det, och nu var det för sent. Om hon haft tid och fått vara ensam med honom kunde
   Tomiko ha hjälpt honom forma en gemenskap, ömsesidigt förtroende, harmoni, men det fanns ingen tid till sådant, de hade ett arbete att utföra. Det gavs inget utrymme att odla någonting så stort, och de måste nöja sig med sympati, medkänsla; kärlekens småslantar. Till och med det hade givit henne en ökad styrka, men för honom var det långt ifrån tillräckligt. Hon kunde se hans ursinniga aversion mot deras nyfikenhet, till och med deras medlidande, avspegla sig i hans nakna ansikte.
   "Gå och lägg er, såret blöder igen," sade hon och han lydde.
   Nästa morgon packade de, smälte ner hangaren och baracken, ställde om Gum till mekanisk drift och förde henne halvvägs runt världen över de röda och gröna markerna och de många varma gröna haven. De hade utsett en lämplig plats på kontinent F, en prärie, tjugo tusen kvadratkilos vindrufsiga gräsarter. Ingen skog var synlig på hundra kilos avstånd, och det fanns varken enstaka träd eller dungar på slätten. Växterna uppträdde i väldiga monokulturer, aldrig i samplanering, dock insprängda med vissa småväxta saprofyter och sporbärare som fanns överallt. Gruppen sprayade holoskum över stommarna och vid trettiotvåtimmarsdagens slut var de installerade i sitt nya läger. Eskwana sov fortfarande och Porlock låg drogad, men de andra var på gott humör. "Här kan man andas," sade de om och om igen.
   Osden kom på fötter och vacklade till dörren där han höll sig fast och såg ut genom skymningen över de dunkla horisonterna bortom det vajande gräset som inte var gräs. Vinden hade en svag söt doft av pollen. Inte ett ljud hördes utom vindens enformiga, dämpade susning. Med det ombundna huvudet på sned stod empatikern länge orörlig. Mörkret kom och med det stjärnorna som lyste genom fönstren i människornas hem, så svindlande långt borta. Vinden hade lagt sig, det var alldeles tyst. Han lyssnade.
   Under den långa natten lyssnade Tomiko. Hon låg stilla och hörde blodet pulsera i artärerna, de sovandes andetag, vindens sus, den mörka återströmmen i venerna, de annalkande drömmarna, stjärnornas knastrande som reflekterade universums långsamma död, ljudet av den vandrande döden.
   Hon tvingade sig upp ur sängen, bort från sovcellens trånga isolering. Bara Eskwana sov. Porlock låg bunden och svor lågmält på sitt obegripliga tungomål. Olleroo och Jenny
   Chong spelade kort med spända, irriterade drag. Poswet To var i behandlingshytten. Asnanifoil ritade en mandola, Statuternas tredje tecken. Mannon och Harfex satt hos Osden.
   Hon bytte bandage på Osdens huvud. Hon hade måst raka av en del av hans stripiga blekröda hår, och det som var kvar hade fått stänk av vitt. Händerna skakade på henne när hon arbetade. Ingen hade ännu yttrat ett ord när hon sade:
   "Hur kan det finnas rädsla här också?" Hennes röst verkade tonlös och konstlad i den förkrossande tystnaden.
   "Det är inte bara träden, gräsen också ... "
   "Men vi är tolv tusen kilos från där vi var i morse, vi lämnade det på andra sidan planeten."
   "Allt hänger samman," sade Osden. "Det bildar en enda stor grön enhet. Hur lång tid tar det för en tanke att nå från den ena till den andra hjärnhalvan?"
   "Det tänker inte. Det är inte tänkande," sade Harfex livlöst. "Det är bara ett nätverk av processer. Grenarna, de epifytiska skotten, rötterna med sina kontaktpunkter mellan individerna, de måste alla kunna vidarebefordra elektrokemiska impulser. Det finns inga individuella växter i ordets rätta bemärkelse. Till och med pollen är en del av nätverket, en sorts vindburet medvetande, som knyter samman kontinenterna. Men det går bara inte att fatta! Att hela biosfären på en planet skulle bilda ett enda stort kommunikationsnät, känsligt, irrationellt, odödligt, isolerat!"
   "Isolerat!" sade Osden". Just det! Det är det som är rädslan. Det beror inte på att vi är rörliga eller hotfulla. Det räcker med att vi är vi. Vi är något annat. Andra. Här har aldrig funnits några 'andra'. "
   "Du har rätt," sade Mannon, nästan viskande. "Det har inga likar, inga fiender, inga förbindelser med någonting annat än sig självt. En enda ensamhet, i evighet."
   
   "Men vad betyder då dess intelligens för arternas urval?" "Ingenting, kanske," sade Osden. "Varför börjar ni diskutera teleologi, Harfex? Är ni inte hainit? Är inte mångfaldens mått också måttet på den eviga glädjen?" Hafex nappade inte. Han såg sjuk ut. "Vi borde lämna den här planeten," sade han. "Nu vet ni varför jag alltid ville komma ut, bort från er," sade Osden med en morbid älskvärdhet. "Andras rädsla — det verkar inte så trevligt, säg ...? Om det bara vore ett animaliskt medvetande. Jag kan handskas med djur. Jag kan handskas med kobror och tigrar; att ha överlägsen intelligens ger en ett övertag. Jag skulle ha placerats i ett zoo, inte i ett gäng hominider ... Om jag kunde få kontakt med denna förbaskade korkade potatis! Om det inte vore så överväldigande stort ... Jag tar fortfarande emot någonting som inte är rädsla, förstår ni. Och innan den tog överhand hade det — fanns det en sorts stillhet, klarhet, frid. Jag kunde inte ta emot det då, jag insåg inte hur stort det var. Att känna hela dagsljuset — efter den totala natten. Alla vindar, alla stiltjen samtidigt. Vinterns stjärnor och sommarens stjärnor på samma gång. Att ha rötter och inga fiender. Att vara hel. Förstår ni? Inget intrång. Inga 'andra'. Att vara hel."
   Han har aldrig talat förut, tänkte Tomiko.
   "Vi är försvarslösa emot det, Osden," sade hon. "Er personlighet har redan blivit påverkad. Ni är särskilt sårbar. Vi kanske inte blir galna allihop, men ni kommer att bli det om vi inte ger oss av."
   Han tvekade men såg sedan upp på Tomiko; för första gången såg han in i hennes ögon med en lång, lugn blick, klar som vatten.
   "Vad har jag någonsin haft för nytta av att inte vara galen'?" frågade han gäckande. "Men det ligger någonting i vad ni säger, Haito."
   "Vi borde ge oss av", muttrade Harfex.
   "Om jag gav efter för det," sade Osden eftertänksamt, "skulle jag fortfarande kunna kommunicera?"
   "Jag förmodar", sade Mannon snabbt och nervöst, "att när ni säger 'ge efter' menar ni att ni skulle sluta sända tillbaka den empatiska information ni får från växt-enheten, inte slå tillbaka rädslan utan i stället låta den sjunka in i er. I så fall skulle ni antingen dö omedelbart eller drivas tillbaka till absolut isolering, det vill säga autism."
   "Varför det'?" sade Osden. "Budskapet är ju avstötning. Och avstötning är min räddning. Det är inte intelligent, men det är jag".
   "Intelligens har inte relevans här. Var förmår en ensam mänsklig hjärna mot något så enormt?"
   "En ensam mänsklig hjärna kan uppfatta ett mönster i universums system av stjärnor och galaxer och tolka det som kärlek," sade Tomiko.
   Mannen såg från den ene till den andre; Harfex teg.
   "Det skulle vara lättare inne i skogen," sade Osden. "Vem vill flyga mig dit?"
   "Ingen av oss," sade Harfex.
   "Jag kan inte," sade Mannon. Jag — jag är för rädd. Jag skulle få jeten att störta."
   "Jag gör det," sade Tomiko.
   "Ta Eskwana med er. Om jag kan klara det här skulle han kunna göra nytta som medium."
   "Godkänner ni förnimmarens plan, koordinator," frågade Harfex i formell ton.
   "Ja."
   "Jag gillar det inte, men jag följer i alla fall med er."
   "Jag tror att vi måste, Harfex," sade Tomiko och såg på Osdens ansikte; den fula vita masken som hade förvandlats, blivit varm och ivrig som en älskares ansikte. Olleroo och Jenny Chong som spelade kort för att slippa tänka på nattens mardrömmar och glömma sin stigande skräck, ropade som skrämda barn. "Det där i skogen — det finns — om det får tag i er..."
   "Mörkrädd?" frågade Osden hånfullt.
   "Men se på Eskwana, och Porlock, och till och med Ananifoil ..."
   "Det kan inte skada er. Det är en impuls i ett nervsystem, en vind som drar genom grenverket. Det är bara en mardröm."
   De flög i helijet med Eskwana hoprullad i djup sömn i bakre kabinen, Tomiko vid spakarna; Harfex och Osden satt tysta och spanade mot det mörka skogsbrynet bortom de många grå milen av stjärnbelyst slätt.
   De närmade sig den svarta linjen, passerade den, och nu var det bara mörker under dem.
   Hon måste flyga lågt för att välja en landningsplats och kämpade hårt mot en hysterisk drift att stiga högt, komma bort, komma undan. Växtvärldens enorma vitalitet framträdde mycket starkare här i skogen, och dess panik slog emot dem i väldiga svarta vågor. Det syntes en ljus fläck framför dem, en kal bergstopp litet högre än de högsta av de svarta skepnaderna runt omkring, icke-träden, de rotfasta, delarna av helheten. Hon sänkte jeten i gläntan och gjorde en dålig landning; händerna på spakarna var hala som om hon hade gnidit dem med tvål. Nu stod skogen runt omkring dem, svart i mörkret.
   Tomiko sjönk ihop i förarsätet och slöt ögonen. Eskwana jämrade sig i sömnen, Harfex' andetag var korta och stönande, och han satt stel och orörlig också när Osden sträckte sig över honom och sköt upp dörren.
   Osden reste sig. Hans rygg och ombundna huvud syntes nätt och jämnt i det dämpade ljuset från instrumentbrädan när han blev stående framåtböjd i dörren.
   Tomiko darrade. Hon förmådde inte lyfta huvudet. "Nej, nej, nej, nej", sade hon i en viskning. "Nej, nej, nej."
   Osden rörde sig plötsligt och tyst, svängde sig ut genom dörren och ner i mörkret. Han var borta.
   "Jag kommer", sade en stark röst som inte gav något ljud ifrån sig.
   Tomiko skrek. Harfex hostade; det verkade som om han försökte resa sig, men han gjorde det inte.
   Tomiko kröp in i sig själv, allting koncentrerade sig i mitten av hennes varelse, och utanför fanns ingenting annat än rädsla.
   Den upphörde.
   Hon lyfte huvudet, hennes knutna händer öppnade sig långsamt. Hon satte sig upp. Natten var mörk och stjärnor lyste över skogen. Det fanns ingenting annat.
   "Osden", sade hon, men rösten ville inte fram. Hon försökte igen, högre, en bölgrodas övergivna kväkande. Det kom inget svar.
   Hon började förstå att någonting var på tok med Harfex. Hon försökte finna hans huvud i mörkret, för han hade glidit ned från sätet, när plötsligt en röst hördes från mörkret i planets bakre del: "Bra", sade den.
   Det var Eskwanas röst. Hon tände belysningen och såg teknikern ligga i djup sömn med munnen halvt dold av handen. Munnen öppnade sig och sade: "Allt väl."
   "Osden —."
   "Allt väl", sade den milda rösten genom Eskwanas mun. "Var är ni?"
   Tystnad.
   "Kom tillbaka."
   Tystnad.
   "Ni kan inte stanna här."
   Tystnad.
   "Ni blir ensam, Osden."
   "Hör på mig." Rösten var svagare, den var oklar, som dränkt i vindens sus. "Hör på mig. Jag vill er väl."
   Hon ropade hans namn, men fick inget svar. Eskwana låg orörlig. Harfex ännu mer orörlig.
   "Osden", ropade hon och böjde sig genom dörren ut i den mörka, blåsiga tystnaden över varats skog. "Jag kommer tillbaka. Jag måste få Harfex till lägret. Jag kommer tillbaka, Osden".
   Tystnad och vindsus i löven.
   De avslutade sin föreskrivna undersökning av Värld 4470, de åtta som fanns kvar, det tog dem ytterligare fyrtioen dagar. Ananifoil och någon av kvinnorna flög först dagligen över till skogen och letade efter Osden i området runt den kala Knallen, fast Tomiko innerst inne inte var säker på vilken kal bergstopp de hade landat på den där natten i rädslans centrum. De lämnade travar av förråd åt Osden, mat tillräckligt för femtio år, kläder, tält, verktyg. De fortsatte inte att söka, det fanns ingen möjlighet att hitta en ensam man som ville gömma sig i dessa ändlösa labyrinter och dunkla krypin, insnärjda i lianer och knaggliga av rotknölar. De skulle kunna gå förbi honom på en armslängds avstånd utan att se honom.
   Men han var där, för det fanns inte längre någon rädsla.
   Eftersom hon tänkte rationellt och satte än högre värde på förnuftet efter den outhärdliga erfarenheten av det odödliga oförnuftet, försökte Tomiko förstå vad Osden hade gjort. Men hon kunde inte finna ord för det. Han hade tagit till sig rädslan och genom att ta emot den hade han förvandlat den. Han hade givit upp sig själv till det okända, kapitulerat utan villkor. Han har lärt sig att älska det Andra och därmed hade han givit sitt eget jag. — Men detta är inte förnuftets sätt att uttrycka sig.
   Medlemmarna i expeditionsgruppen vandrade under träden, genom denna väldiga koncentration av liv, omgivna av drömmande tystnad, en ruvande stillhet som var till hälften medveten om dem och totalt likgiltig för dem. Här fanns ingen tid. Avstånd betydde ingenting. Hade vi bara haft tillräckligt med utrymme och tid ... Planeten gick sin gång mellan solsken och mörker, vinterns och sommarens vindar förde fin, blek pollen över de stilla haven.
   Gum återvände efter många undersökningar, år och ljusår, till det som flera århundraden tidigare hade varit Smeming Port. Där fanns fortfarande människor som tog emot dem — med misstrogen häpnad — och lyssnade till deras rapport och antecknade förlusterna: biologen Harfex, död av skräck, och förnimmare Osden, kvarlämnad som kolonisatör.

Originalets titel "Vaster Than Empires and More Slow " publicerad 1970, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki