Fandom

Svenskanoveller Wiki

Samarbetsmannen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av Louis Aragon


Samarbetsmannen 1.png


   BUTIKSDÖRREN slog igen. Genom fönstret såg herr Grégoire Picot hur mannen som nyss gått ut avlägsnade sig, en liten mörk man, kutig, med glasögon.
   —Det var säkert ingen fransman, sade han med den lilla ogillande grimas som fru Picot var så rädd för, när han visade den framför soppan.
   —Tror du? frågade hon i ängslig ton. En jude kanske?
   Herr Picot ryckte på axlarna: jude eller inte jude, i varje fall tog han in England i radion. Apparaten som han hade lämnat in för reparation stod där bland andra, en liten Lincoln som hade börjat gnissla jämmerligt. Något fel i kopplingen. Eller ett rör, det återstod att se. När man fick tid, för vad kunde man väl göra när reparationerna strömmade in och alla ville ha förtur. Det gjorde att det inte längre fanns några apparater att lämna i utbyte.
   —Jag, sa fru picot, jag är inte som du, jag. Jag är inte för samarbete men det är något särskilt när en jude kommer in här ... Det var i alla fall dom som skaffade oss kriget på halsen ... och att vår stackars pojke blev dödad.
   —För det första, avbröt hennes man förargad, har du redan sagt det och förresten har inte Pierre blivit dödad, det vet du mycket väl... Man måste vara litet logisk. Det finns folk som inte är judar och som inte är bättre för det ...
   Berthe Picot suckade: — vem kunde veta hur allt detta skulle sluta! Förut var det mindre att göra och man måste småle mot kunderna men det var också lätt att skaffa nytt lager och för övrigt brydde man sig inte om att taga reda på vem man hade att göra, med. Grégoire sade visserligen att det var just det som förde oss hit. Han var för samarbete, Grégoire. I kvarteret var alla emot och man sade mycket fula saker om samarbetsmännen, detta skrämde fru Picot som nöjde sig med att vara för regeringen men inte för samarbete, hennes man fick säga så mycket han ville att man måste vara litet logisk ... Fru Picot var en präktig kvinna men hon var rädd för judar. Efter allt man hade pratat om dom! Fru Delavignette i speceributiken påstod att det var lögn, men ingen rök utan eld. Grégoire sade alltid att han inte var antisemit: nå! i alla fall berättade han saftiga saker om dem. Vilket bevisar att han inte hade någon förutfattad mening.
   En sång fyllde butiken.
   —Vilken talang, den där Suzy Solidor! sa herr Picot som hade smak för musik även om den speciellt gällde radio. Han hade vridit på ratten till fru Princetons Telefunken. Dom hette duga, dom tyska stationerna! Det finns folk som talar förklenande om en sak bara för att den är tysk.
   —Jag kan känna igen vad det är, jag, sa han högt och Berthe trodde det gällde Suzy Solidor.
   Ty själv tyckte hon sedan den 11 november inte särskilt om att Grégoire talade väl om tyskarna. Vilket kom Grégoire att rycka på axlarna:
   —Man måste vara litet logisk ... Så länge dom bara ockuperar den ockuperade zonen ... då dugde dom för dom andra, dom hade alla möjliga förtjänster, men nu när dom har dom här, nu gillas dom inte längre ... Man måste vara litet logisk.
   Det var sant att en hel hop i kvarteret ändrat uppfattning sedan den 11 november. Grégoire Picot var inte av den sorten han: han vände inte kappan efter vinden var femte minut. Ockupation är ockupation, den kan inte försiggå utan olägenheter, det måste man ta med i beräkningen.
   —När man får se en sak på nära håll, sa fru Picot, är det i alla fall inte samma sak!
   Hennes man svarade att ett så befängt resonemang kom honom att hångrina: om det man tänker således skulle vara beroende av första bästa händelse, hur kan man då tala om någon övertygelse! Och förresten, om allt förändras sedan detta hänt, vilken ståndaktighet! Liksom folk som brukade säga till honom att han borde vara mot tyskarna för sin sons skull. För övrigt hade Pierre inte dödats av tyskarna. För det första. En av dessa dumma olyckshändelser under massflykten när han drog sig tillbaka med sitt batteri ... Dom som sade att det var sak samma, därför att om inte tyskarna hade varit, hade det inte varit någon massflykt och inte någon villervalla, de pratade i nattmössan. Barnsligheter. Och för övrigt, om Pierrot hade dödats av tyskarna hade det varit sak samma. Därför att det hänger inte på att det var min son. Därför att man måste vara litet logisk i alla fall, i alla fall. Om hans son hade dödats av tyskarna, skulle herr Grégoire Picot icke desto mindre i alla fall ha varit samarbetsman. Eftersom det annars nästa gång skulle ha varit någon annans son. Och vad skulle man ha för värde om man skulle vara beroende av sina åsikter? Och påstå att det är natt mitt på dagen därför att solen besvärar en. Och hur länge skulle den hålla på, denna vendetta? Jag dödar din son, du dödar hans son, han dödar vår son ... Man kunde tro sig vara skolpojke! Nå, låt gå då, jag går med på att anse att Pierre dödats av tyskarna ... för att göra Berthe till viljes ... det är kuriöst men det skulle tilltala henne ... Det är oriktigt, men jag anser det, Nå, det förändrar ingenting i min livsuppfattning ...
   När Grégoire talade om sin livsuppfattning blev Berthe helt enkelt tillintetgjord. Hon visste att hennes man hållit mycket av Pierrot. Det var beviset ... vilket bättre bevis på sin uppriktighet kunde han väl ge? Hon slet ut sig med att upprepa det för fru Delavignette, för alla människor, för herr Robert, för de gamla fröknarna i sybehörsaffären...
   Bzz ... brr ... gr ... Fchtt ... ba dabom ... slå ihjäl flugorna. Slå ihjäl dom allihop ... Åh, det barnet! – Du vet så väl, Jacquot, att du inte får röra den!
   Suzy Solidor hade drunknat i flugsurret. Herr Picot tog in Lili Marléne igen och smekte pojkens lockiga huvud. Det barnet var hans stora svaghet, det var allt som fanns kvar av Pierre. Övergiven av modern, en liten krake. Han liknade små änglar på bilder, ni vet sådana där som på ett näpet sätt stöder sig på armbågen...
   —Gå med farmor, min älskling. Farfar måste arbeta ...
   Han såg honom gå sin väg med hustrun, såg hur han petade på allt han gick förbi, hur han var nära att dra ner den låda med rör, som Visseaux' ombud kommit med på förmiddagen, hur han drog i antennen till en just lagad reseradio. Vad han var söt för sina tre och ett halvt år ... Han var född i början av kriget. Radio-Paris hördes svagare. Den där Suzy Solidor var från S:t Malo: hon härstammade från en kaparkapten som slagits mot engelsmännen. Det handlade om sjudagarsloppet. Var gjord& jag av skruvmejseln? Jo, där är den!
   Det var ett fint yrke och herr Picot prisade sig ständigt lycklig att ha ägnat sig åt det trots svårigheterna för ögonblicket; Reparationsskrubben, dit han drog sig tillbaka från butiken som en skomakare med sina skor när han inte vill bli störd av kunderna, flyttade han varje år på våren från baksidan där den låg på vintern för att den skulle vara öppen mot fasaden så att han inte skulle gå miste om en enda ljusstråle. Det var angenämt att arbeta till musik. Aj! Han hade stuckit sig i vänstra handen. Vad är det med mig? Jag börjar se dåligt.
   Det var fredag. Fru Picot hade hållit på att glömma konditorn. Och den lille som hade sina karameller att hämta. Hon kom tillbaka till butiken:

Samarbetsmannen 2.png


   —Jag glömde konditorn ... Kan jag lämna lillen här eller skall jag ta honom med mig?
   Herr Picot hörde inte. Han skruvade ner radion.
   —Va sa du? Jo, visst. Låt honom stanna här, han stör mig inte.
   Om det här barnets far hade dödats av tyskarna skulle dom naturligtvis ha använt sig av det, grannarna. Dom skulle ha haft ett argument mot honom, Picot, som inte tänkte som dom, som hade skrivit in sig i Legionen och som för övrigt slutat upp med att gå dit eftersom Legionen blivit en missräkning för oss, och allt annat man skvallrar om ... Vi har en regering. Som regerar. Basta! Och en regeringschef. Så det!
   Jojomän, dom skulle ha använt sig av det. Olyckan betydde för dom att man visste vad man hade att rätta sig efter. Ett brev från hans kapten. Ett besök av hans kamrater, den där resanden i konserver. Ingen särskilt klyftig karl. En sån som trodde på allt prat. Det är hans sak. Han hade varit vittne till olyckshändelsen. Och jag kan inte inse, inte alls, vad det skulle ha gjort för skillnad. Berthe tog som exempel den där jättelika karln som förut arbetade i käxfabriken och som nu var i förvaltningen. Hon var knepig, Berthe, med sin barnsliga uppsyn. Hon valde jätten som exempel eftersom jätten var samarbetsman, för att köpa Grégoire med det. Vad angick det honom? Personliga argument imponerade inte på honom. Det gällde att se klart på frågan. Se klart på frågan ...
   Ääh! Åt helsicke med idrottsnyheterna! Han sökte litet och fick in ett fint musikprogram ... Rom troligen ... De har bra orkestrar i Italien.
   Jätten ... vad hette han egentligen? Det kvittar! Han är helt för samarbete. Före kriget hade han sina idéer ... Han hade missat sina möjligheter. Man skulle aldrig ha låtit honom få något arbete inom förvaltningen. Men efter vapenstilleståndet med alla avskedanden och eftersom han inte var illa anskriven för sina idéer ... han hade ändrat sig ... spelade förvisso den personliga faktorn in i hans fall, folk sade så därför att dom var emot honom på grund av hans samarbete men Grégoire var rättvis, han! Han medgav att det var riktigt, den personliga faktorn hade spelat in. Men vad bevisade väl det? Den personliga faktorn ... Har jag kanske något personligt intresse av samarbete? Jag var inte olyckligare under republiken heller. Det var ruttet förstås. Men jag var inte olyckligare. Jätten var förresten pacifist före kriget. Han har alltså ändrat sig utan att ha ändrat sig. Man måste vara logisk. Han trodde på fred genom fullständig omstörtning, nu tror han på fred genom samarbete. Synd att det inte finns fler här som han ... även om det är den personliga faktorn ... alla kan inte vara som herr Catelin. Den! Just fin logik: antimilitarist när vi hade en armé, nu när den inte finns längre kan han inte trösta sig för det.
   Det är förargligt. Man måste hela tiden passa apparaten. Man är väl inte säker på att det är musik förrän den börjar sladdra ...
   Det är klart, det hade jag kunnat slå vad om. Det är ett 6Q7 som inte är värt ett ruttet lingon. Det sa han tydligt ifrån, Visseaux' karl: kunden kunde bli förtretad. Är han inte belåten kan han gå någon annanstans. Det kommer inte att lyckas för honom. För så vitt han inte träffar på någon skum figur som gör svartabörs-affärer. Jag kan inte inse varför jag skulle handla svart. För att bli tagen en vacker dag och åka in, när jag tjänar mitt uppehälle bra så här ... Och för vem, jag bara frågar, för folk som tar in London tio gånger om dagen ... Jo, i helsicke heller!
   Herr Picot var för övrigt en hederlig man. Inte ens grannarna i tvättinrättningen som var fanatiska gaullister påstod motsatsen. Det var just det som gjorde att alla kände sig harmsna, damerna i sybehörsaffären, herr Robert, allihop: hederlig och samarbetsman! Och varför tyckte dom att detta var en motsägelse, jag bara frågar? Det är sådan världen är: den som inte tänker som dom är en skurk, han har slagit ihjäl sina föräldrar och så vidare . . .
   »Och så vidare ...», upprepade herr Picot högt och tappade en liten mutter i golvet: den skulle han inte hitta igen.
   Herr Picot tänkte på att han skulle kunna vara engelskvänlig och en god familjefar och att man rentav inte skulle ha behövt pressa honom mycket för att han skulle medge att det fanns hyggligt folk bland frimurarna. Överallt, förresten. Nå, man får inte överdriva, därför att ... Kommunisterna .. men vem har talat om kommunister? Fähundar är fähundar.
   »Aqui Radio-Andorra ...»
   Och tuitt, tuitt, tuitt ... och tuitt, tuitt, tuitt. Den kvinnan är som en riktig fågel. Det var alltså inte alls Rom. Det hindrar inte att dom har goda orkestrar i Italien.
   Men att vara gaullist och intelligent, nej det är ta mig tusan inte möjligt. Förr får man rycka tungan ur halsen på mig än jag påstår det. Man måste vara korkad. Har jag inte kvar den lilla tråden? Jo, Fint. Korkad. Jag har alltid velat skriva upp lögnhistorierna i emigranternas radio. Man måste lyssna på dom för den sakens skull. Det erkännandet kan man ge motståndaren att han varken är tjuv eller mutad ... kanske några ... men förneka ... förneka ... att han har den mest elementära intelligens ... Låt se om strömmen flyter fram ... Jo, den flyter fram. Nå då var det inte det ... Men jag tyckte att Jacquot ... Sa inte Berthe att hon lämnade honom här?
   Herr Picot reste sig häftigt. Var kunde hans sonson vara? Det hördes inte det minsta ljud. Kammaren innanför butiken ... Köket ... Hans hjärta bultade: den lille måste ha ställt till med några dumheter. Äh, Berthe hade lämnat dörren till gården öppen! Naturligtvis! Han var inte på gården. Kors! Porten som från gården ledde rakt ut till gatan stod på vid gavel. Ungen lekte med en boll på trottoaren.
   Jacquot, varsågod och kom hit! Tänk om något åkdon ...
   Den lilla mjuka handen rörde sig i farfars hand.
   —Neej neej ... Leka med bollen snälla farfar!
   Snälla farfar veknade igen. Men han hade blivit svett. Tänka sig att han redan var så stor och stark att han kunde öppna den där satans porten alldeles själv, och den var tung, och gå ut på gatan ... Det var en lycka att trafiken inte var livligare än den var ...
   —Så, sätt dej snällt här nu med dina byggklossar, hör sån vacker musik!
   Ja. Men den lille keruben hade inte väl sett hur farfars ögon var upptagna av arbetet förrän han redan fingrade på allting. Föremål föll skramlande ner och egendomliga oljud bröt lös i butikens andra ända, dit det var obegripligt att han redan hunnit. Jag borde ha sagt till Berthe att ta honom med sig. Han är så rar i alla fall, den lille krabaten ... Tänka sig att han liknar sin slyna till mor! Asch, när allt kommer omkring är han först och främst Pierres son! Pierre var också besvärlig som liten. Och sedan prima ...
   Vad skulle väl han, Pierre, tänka. Om han vore i livet? Som jag. Varför inte som jag? Han var intelligent. Han skulle i alla fall ha kunnat tänka på annat sätt än jag. Utan att vara gaullist, för det är en sak för sig! Det skulle kunna vara skillnader i åsikter oss emellan ... Inte alltför stora, vill jag hoppas .. Men när allt kommer omkring kan man inte tänka på precis samma sätt ... Det är logiskt. Han skulle ha kunnat ha samma uppfattning som jag. Även om han i alla fall inte tänkte precis det samma som jag ... Men när nu den stackars pojken lämnat oss, varför behöver jag grubbla över det?
   —Jacquot? Lek med dina klossar, barn lilla!
   Det är bara dumhuven som vägrar fatta obehagliga saker: tänk om han inte tyckt som jag, inte alls ... Tja, det hade inte ändrat någonting! Sanning är sanning. Två gånger två är fyra, även om Pierre ...
   Det skulle i alla fall ha varit obehagligt. Därför att förr i världen kunde man inte ha olika meningar inom en familj. Vi var fullkomligt överens. Även om man ändå inte var överens ... medan däremot nu ... Bara detta med alla grannarna emot sig. Och hotelserna i engelska radion mot alla som tänker franskt! Det är en överste med en röst som går genom märg och ben ... Jag hörde honom en gång ... Det skulle just bli snyggt om dom segrade! För att inte tala om bolsjevismen. Lyckligtvis är det omöjligt. Inte så omöjligt som allt det andra, därför måste det ske som sker. I alla fall omöjligt.
   —Jacquot, min pys, vart har du tagit vägen, sabla unge! Nej, jag är sannerligen inte skapt att vara barnpiga! Isoleringsbanden! Din olycksfågel! Han drar omkring med isoleringsbanden överallt.
   Det tog litet tid att få loss isoleringsbanden och att ställa allt i ordning. Sedan måste han tvätta ungens tassar som var alldeles klibbiga och han skrattade, ljuslockig och glad, när han vispade omkring med händerna i tvålvattnet. För honom hade man ännu tvål från före kriget.
   I alla händelser skulle Pierre aldrig ha varit så dum att han låtit fånga sig i deras garn. Vad pratar inte folk allt! Det påminner om förra kriget, avhuggna barnhänder ... När man slagits går det såna historier, man hade blivit lynchad om man sett ut som om man inte trott på dem. Sedan kom freden och man hörde inte talas om dem vidare, inga mer tyska ohyggligheter, ingen sa mer ordet »boche», ingen enda ... Samma sak nu: skulle man tro vad folk pratar är ockupanterna vidunder, dom skjuter oss, dom torterar oss, mödrar som skiljas från sina små, sjuka som dö på sjukhusen, vad hittar dom inte på allt! Om som det inte vore nog att anklaga tyskarna vill dom göra gällande att fransmännen gör likadant, att vi skulle göra på samma sätt! Dessa hemska historier om vad som försiggår i koncentrationslägren, i fängelserna ... nålar under naglarna ... ja, Marskalkens polis skulle vara rena inkvisitionen, om man finge tro dem! Naturligtvis inte ett ord om våra bombade städer, om bomberna som systematiskt fällts på order av judarna i Washington, på sjukhus, skolor och barnhem! Inte ett ord om det! Nej Pierre skulle inte ha varit så dum ...
   En fin idé.
   —Titta här, lille Jacquot, på de vackra bilderna i den här boken. Titta på tigrarna och lejonen och det stackars lilla lammet och den stygga vargen. Det är märkvärdigt vad ungar är förtjusta i såna bilder. Nu får jag vara i fred åtminstone en kvart ...
   Dsing. Dörrklockan när dörren lämnas öppen.
   —Stäng dörren! Mannen pratade oredigt.
   —Nej såna saker för jag inte ...
   Mannen gestikulerade ivrigt när han gick. Han liknade Michel Simon. Men hur hade han fått för sig att fråga efter, klädnypor hos en radioreparatör? Det är som jag alltid har sagt, folk är otroliga nu för tiden. Klädnypor! Om man sa till dem, »Varsågod, här är klädnypor!» skulle dom ta emot dem utan att bli förvånade. Jag slår vad om att de till och med skulle fråga vad de kostade! Det är därför inte konstigt att Londonradion har fritt spel. Om vi hade bolsjevismen här skulle dom inte märka det. Eller — jo, det vill säga, dom skulle märka det, då! Säkert skulle dom märka det! Medan dom väntar på det, flirtar de med dem. Damerna i sybehörsaffären är inte långt därifrån, häromdan sa dom att de föredrog Stalin framför Hitler! Tänka sig så befängt: Stalin skulle köpa för 50 öre stoppgarn hos dom ... Ha ha, egentligen är det ingenting att skratta åt! Dom skulle inte skratta om Stalin ... Det är närmare än man tror ... Inte han personligen, men ... Medan Hitler ... Dom skulle just klara sig vackert, damerna, om Hitler blev slagen! För mig står saken klar. Men Laval har sagt att det är omöjligt ... och jag har förtroende för den mannen ... Han har aldrig misstagit sig. Han har alltid bekämpat bolsjevismen. Han begrep genast att Mussolini betydde fred. Dsing. Asch, vad är det nu då?
   —Vill frun stänga dörren!
   Det är också ett sätt att stanna så där med dörren öppen och handen på dörrvredet!
   —Jo, herrn, det är för Nationalhjälpen ... har ni några dunrester
   Vad för slags dunrester? Jag gör inte madrasser. Jag är radioreparatör, jag ...
   Hon nöjde sig med tio francs. Det var en färglös människa med märken av alla slag på de platta brösten.
   —Ett sånt vackert barn! sade hon då hon gick. Så snäll han är!
   Och det var sant! Jacquot gick helt upp i att titta på det lilla lammet. Han såg upp på farfar med glittrande ögon, pekade på Mästerkatten i stövlar och frågade »vad är det?» med litet konstlad vetgirighet ty han kände till allt om Katten och om allt det andra som han hört berättas om hundra gånger. Farfar tog upp honom i knät och började i alla fall med historien:
   —På den tiden var inte världen lugn och välordnad som nu. Småpojkar kunde inte springa omkring på gatan för det fanns banditer och människoätare som åt upp dom och på landet sprang det omkring stygga vargar med stora tänder ...

Samarbetsmannen 3.png


   —Har han varit snäll? frågade fru Picot som kommit tillbaka.
   —Jaa ... Det vill säga det är bilderna ... Förskräckt hejdade han sig:
   —Men vad är det med dig, Berthe, du är alldeles blek?
   Hon var verkligen alldeles blek. Den hederliga välfödda varelsen i sin ofta tvättade klänning med tryckt blommönster var förskrämd. Man kunde se hur hennes hjärta bultade, hon höll bägge händerna hårt om Jacquots ynkligt lilla karamellpåse.
   —Det är förskräckligt, sa hon, nu har det varit en bomb igen ...
   Det var inte någon anledning att bli så upprörd, men förskräckligt var det förstås. Picot frågade:
   —Några dödade, tyskar?
   —Ja. Två. Stackars människor ... Men det är inte det värsta ...
   —Va, inte det? Man har dödat två stackars pojkar och det tycker du inte betyder något?
   —Nej du förstår, buntmakarn ja, herr Lepage, i natt ... de kom och häktade honom ... Gestapo ... och hans fru och dotter.
   Herr Picot såg häpet på sin hustru:
   —Vad menar du egentligen? Å ena sidan två döda ... två unga människor ... sannolikt unga människor ... som gjorde sin plikt ... andra sidan folk som tydligen inte gjort sin, som konspirerat, som man kommer och hämtar hemma hos dem, och som utsatts sig för risken, för att få saken uppklarad ... och det är det som gör dig upprörd?
   Berthe hade svårt att förklara. Lepages hade blivit tagna, bortförda man vet inte vart, fruns far hade försökt få veta det, man hade sagt till honom att lägga sig i saker som angick honom, han hade sagt att det var just vad han gjorde, tyskarna hade sagt att dom gav honom ett gott råd och fransmännen att det behövde dom inte ... Mannen avbröt henne:
   —Ni kastar bomber och sen kommer ni och beklagar er! Litet logik i Herrans namn, lite logik!
   —I alla fall, sa Berthe förargad, har dom återigen klämtat i kyrkklockan klockan åtta och från och med i kväll, om du vill veta ...
   Aftonklämtning? Grégoire tittade förbryllad på henne. Men behärskade sig snabbt. Mycket snabbt. Därför att aftonklämtningen, den kände man till, den förekom en gång i veckan. I själva verket var det inte aftonklämtningen, att man hade klämtat som vanligt, som förbryllat honom utan Berthes tonfall. Ett avgörande, bestämt och övertygande tonfall. Vad var det hon försökte demonstrera för honom med det? Aftonklämtningen? Än sen då? Det var klart att man skulle klämta. När man kastar bomber blir det aftonklämtning. Det vet alla. Vem är det som börjat, man kunde inte förebrå tyskarna att dom klämtade. Dom rådde inte för det. Man måste vara litet logisk.
   —Det var förstås förargligt, medgav han. Jag hade tänkt gå på bio i kväll. Och se en tysk film som man ger på Ciné des Fleurs och som heter Juden Süss. Jag har ångrat att jag inte såg den när den gick i stan i fjol. Den tycks vara mycket fin. Väldigt bra spelad ... Det kan ingen hjälpa. Det dör jag inte av. Krig är krig. Men så fort det blir aftonklämtning och det generar dig aldrig så litet så önskar du bara därför tyskarna åt helvete förstås!
   —Ja, det gör jag! ropade hon ur djupet av sitt hjärta.
   —Om någon hörde dig, din olycksfågel, skulle vi råka fint ut ... Jag föredrar att ha aftonklämtning då och då framför alla dessa vildhjärnor som leker med revolvrar på order från London ... eller en folkkommissarie i min butik!
   —En folkkommissarie i din butik, vad i all världen skulle han göra här?
   —Spela inte idiot, det begriper du mycket väl. Men låt oss tala om annat: kan du tänka dig att Jacquot; som jag trodde höll sig lugn och beskedlig, du hade inte varit borta mer än tio minuter ...
   —Kom närmare hit, jag måste skynda mig att få middagen färdig. Jag blev uppehållen av den där historien med buntmakarn. Konditorn säger att hans flicka brukade ta emot fallskärmshoppare ...
   —Fallskärmshoppare? ja, där ser du! Den sortens folk har inget intresse. Men om man skulle lyssna på allt som berättas! Förresten är fallskärmshoppare historier som man kan skrämma småbarn med. Det finns inga fallskärmshoppare. Han är en spion, din buntmakare, och den lilla fröken Lepage är en slampa.
   —Åh, slampa! Hon är anständig!
   —Jaså, du försvarar henne? Om du hade en dotter, skulle du kanske tillåta att hon tog emot fallskärmshoppare? Nej? då så. Litet logik. Och i alla fall, när jag säger dig att tyskarna är korrekta, att dom gör vad de måste göra, ser jag på ditt ansikte att det förargar dig!
   —Det förargar mig inte, det gör mig generad ...
   —Lek inte med ord! Det gör dig förargad. Men buntmakarns flicka tar emot fallskärmshoppare i sängen och du tycker det är korrekt!
   —Vem har sagt att det är i sängen hon tar emot dem, den stackars flickan?
   Den stackars flickan, det låter det! men du ... eller snarare ... nej ... Ingen .. med litet logik ... hon lär inte ta emot dem i sin mammas säng ... och därför antar jag att det är i hennes säng, eftersom det är i sängen man gjorde sånt på min tid ... och så framt inte allting förändrats ... kanske swingen .. den där kattmusiken. Vad är det, Jacquot?
   Den lille ville ha karameller.
   —Strax, älskling, som efterrätt, det förstör aptiten. Nej, jag diskuterar inte med dig, Grégoire, du är orättvis mot den lilla stackarn och klockan är sju och jag har inte fått eld i spisen.
   En karamell, en karamell!
   Jacquot försvann med farmor. Redan sju! Butiksdörren öppnades med ett plingande av dörrklockan som inte slutade.
   —Stäng dörren! ropade herr Picot. Vad är det?
   —Ni skulle inte kunna säga mig var jag kan få tag i pulvriserad krita-
   Nej, nu var måttet rågat. Pulvriserad krita! Klockan sju på kvällen! Och en man med basröst, man skulle kunna tro att det var Raimu! Nyss Simon, nu Raimu ... hela filmen, va.
   Han lommade av.
   Det var tid att ta bort dörrvredet. Annars skulle de väl nästa gång komma och be om skosnören. Men på tröskeln hejdade han sig litet. Det var milt och varmt men inte för mycket för årstiden. Det var regnet i går som gjort gott. Han hälsade på frun i speceriaffären mitt emot och hon bugade sig tämligen kyligt. En nippertippa, den där fru Delavignette! Det trängde ut imma från tvättinrättningen bredvid, det var en riktigt fridfull gata med torget alldeles bredvid, där det var slutstation för spårvagnen, som inte gick mer än sex månader. En cyklist körde förbi som en dåre.
   —Titta på den, herr Picot, sa mannen i tvättinrättningen från sin dörr. Dom där ungdomarna tror allt är tilllåtet nu när det inte finns några bilar. Tänk om er sonson till exempel hade lekt på gatan.
   —Tala inte om det, herr Brun! svarade Grégoire med den litet överlägsna min han anlade när han talade med folk som inte tillhörde hans umgänge. Såna där slynglar skulle inte må illa av en liten tripp till Tyskland!
   —Det var inte det jag menade ...
   Någon måste ha ropat på herr Brun inifrån, han försvann hastigt. Herr Picot skakade på huvudet. Truppavlösningen är ett faktum. Att folk är snarstuckna ändrar ingenting av det. Det är bra för ungdomen att bli litet dresserad. Förr fanns militärtjänsten. Nu finns det inte längre någon militärtjänst. Lyckligtvis finns i Tyskland ... vi borde vara tacksamma mot det folket! Vilka slöfockar och latmaskar skulle vi inte vara utan dem!
   Han gjorde en tur ända till torget. Där var det återigen pojkar på sexton- sjutton år som gjorde ingenting, de satt på ryggstödet till en bänk, andra stod upp och talade livligt. Herr Picot sade inte vad han tänkte. Han stannade framför annonspelaren, där man satt upp en affisch från milisen och läste den. Den röda faran blev tydligen inte mera avlägsen, eftersom man slösade så med papper när det rådde pappersbrist! Det räckte förresten att titta på dessa ungdomar för att förstå. Och när han var på antibolsjevik-utställningen och såg vad det innebär och deras fängelser där man inte kan sitta och allt det andra. Det är då inte skvallerhistorier åtminstone.
   Det var vad han sade åt herr Robert, då denne lyfte på sin platta skärmmössa och fällde några anmärkningar om vädret, aftonklämtningen som alla talade om och händelserna på den där lilla danstillställningen där en kvinna, en fransyska, sårats när två tyskar blivit dödade. Man sade att det var rätt åt henne, hon hade inte behövt dansa med ... Herr Robert som var en äldre,rätt blyg man med tjocka grå mustascher och utan haka, sade inte mer men man förstod honom. Herr Picot blev en smula förargad. Herr Robert däremot var som alltid mycket älskvärd och när allt kom omkring kände herr Picot sig litet isolerad i kvarteret.
   —Nå, nå, herr Robert, ni var i Rhenlandet 1919 ni också liksom jag! Var vi kanske missbelåtna när en ung flicka ville dansa med oss? Nej då, eller hur? Därför måste man vara logisk ...
   —Ja visst, men också ... Ja, tyskarna rakade huvudet på dem, minns ni det?
   —Det finns fanatiker överallt, herr Robert, det bevisar ingenting.
   —Nej, nej! Det bevisar ingenting, sa den andre, ingenting alls. Jag sa det mest för att prata. Om vi skulle göra allt vad ... tyskarna gjort, skulle det aldrig ta slut!
   —Det finns lärdomar som vi skulle kunna ta av deras exempel ...
   —Tyska lärdomar? Vafalls? Jag sa det på skämt ...
   Tvivelaktigt skämt om ett allvarligt ämne. Herr Picot var litet drömmande. Han hade kommit att tänka på tiden för den franska ockupationen, då han var vid 25:e Jägarregementet i Godesberg. Och Wiesbaden ... en vacker stad, det kunde man inte förneka! Han skulle inte ha gillat då att man kastat bomber på honom och när en jägare fått ett knivhugg hade översten inte varit belåten alls.
   —Man måste vara logisk, bekräftade han med eftertryck.
   Herr Robert som inte följt med dessa Rehnlandsfunderingar spärrade förvånad upp sina blå ögon:
   —Vad menar ni med det?
   —Ingenting ... sa herr Picot, bara att man måste vara logisk.
   —Jaha, det har ni rätt i!
   Därefter skildes de.

   Middagen var inte färdig, klockan var väl åtta då de satte sig till bords och eftersom det var fredag var middagen inte särskilt riklig. Berthe hade lagat en »hungerstillare», det man här kallade för hungerstillare. Var hade hon fått äggen ifrån? Hennes förlägna förklaringar lyckades inte dölja för maken att äggen kom från svarta börsen. Hon brukade inte tala om för honom när hon hade köpt något litet oegentligt därför att det förstörde nöjet för Grégoire att påminnas om att det fanns något som hette svarta börsen. Och om han själv hade gjort svarta affärer? Och om alla gjorde det, vart skulle det ta vägen? Förresten handlade alla på svarta börsen, folk hade inget samvete, och om vi inte hade tyskarna ... Berthe avbröt honom:
   —Åh dom gör det nog också, eller vad tror du?
   Han tvekade. Att säga, att låta sägas att tyskarna handlade svart, det var att ge somliga vatten på deras kvarn. Å andra sidan hade herr Laval låtit förstå det. Och så var han rädd att låta sig förledas av partiskhet. När allt kommer omkring är inte tyskarna några små helgon, dom är människor och till och med litet ...
   —Det gör dom, jag har inte påstått annat, men när det är de kallas det inte svarta börsen ...
   Jacquot åt mycket dåligt av sitt potatismos.
   —Se så, älskling, en sked för farmor, en sked för farfar, en sked för stackars pappa ... Vad nu då? Du vill inte, det är inte snällt ...
   Att vägra honom karameller när han omfamnade en med sina små mjuka och svala armar och tittade på en och lyfte de långa blonda ögonfransarna i det genomskinliga ansiktet där blodet tycktes vara så nära den vita huden att den lille kunde växla färg för ingenting ...
   —Så, gå nu och lek!
   Genom fönstret i dörren såg de hur han sprang omkring på gården med sin boll. En liten vacker gummiboll. Med lysande färgvingar. Han kunde ännu inte riktigt hantera den. Det var skoj att kasta den, det gjorde mindre hur och vart, bara att kasta den. Hans skratt lyste upp den fuktiga och lugna kvällen, det kom en doft från lindarna på granngården till den lilla gården mellan de låga husen.
   —Jag mötte herr Robert på torget, sa Grégoire. Det är något galet med honom, jag vet inte vad, men något galet ...
   —Var han inte älskvärd mot dig?
   Det var Berthes ständiga bekymmer. Herr Robert var alltid mycket artig. Den dag då herr Robert inte längre var artig mot Grégoire då var det illa ställt.
   —Nej då, det var inte det. Men det han sa var utan mening ...
   —Han kanske lutar åt gaullismen, suckade fru Picot, det naturligaste av allt. Skall du röka din cigarrett i porten? Åh, klockklämtningen, det tänkte jag inte på! --
   —Du överdriver, sa herr Picot, utan att gå ut på gatan kan man ...
   Ju mer han tänkte på det, ju mer fann Grégoire herr Robert besynnerlig. Hans sätt att skämta var om man tänkte efter häpnadsväckande oanständigt. En gammal idiot. Åldern hade gått honom på hjärnan.
   Berthe kom tillbaka, mycket orolig. Nej, man kunde inte sätta sig i porten. Allt var stängt, hon hade tittat ut genom fönstret en trappa upp. Ingen syntes till utom att då hon lutat sig ut sett tyskar på torget.
   —Va, tyskar? här på torget? — Ja, väl ett tjog. Dom spärrar gatan och dom har gevär ... Det står bilar bredvid annonspelaren — Här på torget?
   Herr Picot återkom inte till saken. Och när han tänkte efter fann han att han var orimlig. Eftersom det fanns tyskar i landet och tyskar i själva staden, varför skulle dom inte finnas på torget, bredvid deras hem, på deras torg? Inte en skymt av förnuft. Dom var där för att aftonklämtningen skulle respekteras, det är klart. Herr Picot tänkte igen på ungdomarna som nyss flanerat på samma torg.
   —Det bevisar ingenting, sa han högt.
   Men i alla fall tyckte han att det var obehagligt. Berthe också förresten, men det väckte motsägelselustan hos honom och han fann på alla de argument som behövdes för att bevisa att soldaternas närvaro var förklarlig, naturlig, normal, önskvärd och rent av lugnande.
   —Vi är skyddade på så sätt, begriper du. I sådana här attentatstider ... med alla dessa fanatiker ...
   Han funderade:
   —Tja, jag går väl ut på gården och röker, med Jacquot...
   Jacquot hittade på att sparka bollen. Det var en upptäckt och hade den tjusning som alltid följer med det som människoanden skapar. Han hejdade sig ett ögonblick för att helt ägna sig åt en liten grön och gul träkärra i vilken ett tiotal kiselstenar låg i en hög, han spände sig för den med ett snöre och tutade: tff, tff, tff ... som om det varit ett tåg och Jacquot lokomotivet ...
   Farmor tittade på honom med beundrande ögon. Det var sannerligen ett bedårande barn.
   —När jag var vid 25:e Jägarna i Godesberg ... började herr Picot som efter varje bloss på cigarretten tittade på den som om han sett den för första gången.
   Den lille hade tröttnat på kärran, Han hade tagit bollen igen och kastade den med händerna. Det hela gick mycket fort. Den hade kommit under valvet och rullat under porten som inte gick ända ner till marken. Jacquot nådde på tå dörrvredet av järn. På ett sätt som nästan var ofattbart då den såg så tung ut och då det gick så tyst, öppnade sig porten och den lille hängde med. Farfar såg det och utan att tänka riktigt klart störtade han iväg i riktning mot porten.
   Inte fort nog. Jacquot hade sprungit ut och tog upp sin boll mitt på gatan.
   Men tillräckligt fort för att han skulle se i hörnet av torget den enorma, atletiska tyska soldaten som noga siktade på barnet och korrekt sköt prick.

   
Övers.: John Lundquist Ill.: Adolf Hallinan Källa: All världens berättare nr 9 1949

Samarbetsmannen 4.png

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki