Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sanningen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Walter van den Broeck

MISSHANDLADE KVINNOR, gästarbetare, homosexuella, vegetarianer, diabetespatienter, ja Gud vet allt: allihop har de slutit sig samman. Varenda krämpa och vartenda missförhållande har fått sin egen aktionsgrupp som satt förintelsen av det onda högst upp på dagordningen. Gott och väl så! Äntligen börjar vi bli vuxna! Fast jag personligen skulle gärna vilja foga ännu en grupp till den långa listan, och om jag bara inte vore så kvällstrött av mig så skulle jag för länge sedan själv ha blåst liv i densamma. Vad jag syftar på är en aktionsgrupp för uppspårande och inspärrning av gamla lärare. Att dessa människor ända tills nu har fått verka ostört är något som inte upphör att förvåna mig, för mig är det nämligen klart som korvspad att de bär ansvaret för bra så mycket elände här i världen. Jag är ingalunda ute efter hämnd, för att jag under min skoltid skulle ha fått dåliga betyg av dessa damer och herrar, eller än värre: att jag på deras tillskyndan skulle ha missat någon viktig examen. Så är inte fallet, och det kan följaktligen ingen misstänka mig för. Jag har något helt annat i kikaren.
   När jag för ett tiotal år sedan kom att blicka tillbaka på min barndom drog jag den slutsatsen att jag endast hade lärt mig tre nyttiga ting under hela skoltiden: att läsa, skriva och räkna. Faktum är att jag där, i likhet med kamraterna för övrigt, redan var fullärd efter ett par tre månader. I början av september gick jag som fullständig analfabet till det första läsåret, och redan i december klarade jag av att stava mig igenom tidningen, skriva brev till jultomten och räkna ut tal. Under loppet av de följande månaderna perfektionerades det hela ytterligare en smula, men sedan var saken biff. Inte desto mindre fortsatte jag att gå i skolan ända tills jag fyllt arton. Av allt detta som under årens lopp kom att bibringas mig — frånsett att läsa, skriva och räkna — minns jag inte ett jota mer. För vad har jag haft för glädje av exempelvis jordsammansättningen i Syd-bolivia eller Bulgariens bruttonationalprodukt? Eller Estlands hydrografi? När jag väl hade insett det blev jag topp tunnor rasande. Här hade man i själva verket på något listigt sätt bestulit mig på hela min ungdom så när som på tre månader. Men inte enbart därför borde man spåra upp dem, låsa in dem och grilla dem över en pyrande eld. Det gör mig ännu mer rasande att de, i stället för att bibringa mig något nyttigt, kom att förgifta mig med ett antal föreställningar som är lika tillämpbara om man vill gripa sig an världen som om man skulle ta en kokt makaron och försöka lirka upp ett Yale-lås.
   Sålunda blev vi redan i unga år itutade att vi borde älska Sanningen. Att ljuga var fult, fel, syndigt, rentav straffbart. Detta tog alla dessa kära lärare och lärarinnor och illustrerade med så många stiliga liknelser att jag efter några år blivit helt genomsyrad. Ja, värre än så: blotta tanken att handskas ovarsamt med Sanningen hade inte längre minsta chans att någonsin dyka upp hos mig igen.
   Sånt kallar jag för kriminellt, för med tiden har jag lärt mig förbannat väl att man av och till måste ljuga, åtminstone om livet är en kärt.

När jag var nygift jobbade jag som kontorsbiträde på en mindre tvålfabrik. Jag kom utmärkt överens med chefen, särskilt som han snabbt insåg att jag var pålitligheten själv. Jag torde ha varit den mest lojala bland de anställda, något som för övrigt gjorde mig allt annat än populär hos de bägge andra kontorsbiträdena. För att bara inte tala om folk som arbetade på produktionsavdelningen.
   En helt vanlig morgon råkade vi försova oss, min fru och jag. Hon brukar som regel haja till och vakna vid minsta läte, medan jag däremot kan sova vidare mitt under det värsta åskväder. Att hon inte hade hört när klockan ringde måste alltså ha berott på att hon glömt bort att dra upp den kvällen innan. Nåväl, jag kommer en timme för sent till jobbet, stegar frimodigt fram till chefen och säger: "Jag ber om ursäkt, men vi försov oss."
   "Ingen fara", säger han, "sånt kan vi alla råka ut för, sätt igång och jobba nu."
   Men vad händer nästa morgon? Vi försover oss igen. Jag ger min fru en rejäl avhyvling, men hon vidhåller bestämt att hon den här gången både dragit upp väckarklockan ordentligt och, medan jag sov, kontrollerat ytterligare två gånger att hon verkligen hade ställt den på ringning.
   På nytt kommer jag en timme för sent till jobbet, går fram till chefen och säger: "Jag ber om ursäkt, jag är ledsen jag också, men vi försov oss igen."
   Han skrattar lite surt, men viftar bort ursäkten med en slapp gest. Och vad händer nästa morgon? Just det, vi försover oss en tredje gång! Jag skriker så jag väcker hela huset, min fru börjar storgråta, och efter försoningen upptäcker vi att väckarklockan helt enkelt har gått sönder. Fjädern är av.
   På vägen dit känner jag mig som lammet som förs till slaktbänken, men jag vet bara inte av vem. Jag knackar på hos chefen, märker direkt att han den här gången inte kommer att kunna skratta, inte ens surt. För tredje gången på tre dagar berättar jag för honom att vi har försovit oss.

Under den tystnad som nu inträdde blev han alldeles knallröd i ansiktet. Sedan satte han igång att skrika, både högt och utdraget. Kontentan blev att han inte så mycket retade sig på den sena ankomsten som på det faktum att jag tre gånger hade kommit dragande med ett och samma svepskäl. Det tog han som en direkt förolämpning av ett slag som han dittills aldrig hade behövt inkassera. Förolämpning? Jo minsann, en förolämpning! För om jag hade hyst minsta aktning för hans intelligens, då skulle jag åtminstone ha gjort mig omaket att komma på något vettigare. Att jag fastnat i en bilkö, varit inblandad i en olycka, eller att bilen krånglat. Att jag låtit bli att göra det och i stället tre gånger om och utan att blinka låtit meddela att jag hade försovit mig, det tydde enligt honom på att jag i högsta grad såg ner på, för att inte säga missaktade, honom. Och det ansåg han vara hundra gånger värre än att tre dagar i rad komma för sent till jobbet.
   Det kvittade hur mycket jag värjde mig, hur mycket jag än försäkrade att Sanningen alltid hade varit mig helig — chefen vet att jag aldrig ljuger! — all möda var förgäves, och jag blev uppsagd på stående fot.
   På vägen hem fattade jag med ens vad och vem det var som hade fört mig till denna slaktbänk: min Sanningskärlek, detta Sköna som jag år efter år hade fått inpumpat i mig av dussinvis med gamla lärare.
   Som tur var levde vi då ännu mitt uppe i högkonjunkturen, så jag lyckades fortare än kvickt hitta ett nytt arbete. Däremot har Sanningen inte förblivit mig fullt så helig sedan dess. Inte så att jag har bytt ut den mot Lögnen, så är jag nu en gång för alla inte funtad. Men ända sedan den gången har jag aldrig tänkt tveka att kröka en aning på Sanningens svärd om det kan rädda mig ur någon knivig situation. Och det till stor förtret för min bror Norbert, som gick i samma skola och förmodligen är den mest pålitliga kassör som någonsin har arbetat på en bank. Det spelade ingen roll hur ofta jag berättade för honom om mina vedermödor med Sanningen, han vidhöll likafullt att min förändrade inställning var föraktlig.
   Ända tills även han kom att falla offer för Sanningen...
   Norbert är ett år yngre än jag och gift med en telefonist på en pappersfabrik. De har två ungar, villa, trädgård och bil. Kort sagt: de är själva sinnebilden av genomsnittsfamiljen. Så när som på en förarglig detalj. Lucienne, hans fru, är kroniskt svartsjuk. Det räcker med att någon kvinna på gatan bara råkar titta på min bror för att hon ska sätta igång att förhöra honom som någon bitsk undersökningsdomare efter kriget. Var har han lärt känna den där människan? Vad har de båda ihop? Och så vidare. En gång gick det så långt att min bror, som möjligen på grund av någon yrkesskada är överförtjust i förmånserbjudanden, blev förbjuden att hädanefter besöka livsmedelshallar, eftersom hon inte stod ut ens med tanken att han kunde råka i samspråk med den ena eller andra kassörskan när han skulle till att betala.
   Lucienne har det inte lätt. Den första psykologen hänvisade henne efter bara en sittning till en kollega, som skrev ut så rikligt med lugnande medel att man inte hörde ett skvatt av vad hon sa i telefon. Och min bror har de mest fruktansvärda minnen av en veckoslutsträff för äkta makar med problem. Ryktet förmäler att Lucienne på bara några ynka timmar så till den grad hade lyckats hetsa samtliga kvinnor mot terapeuten att denne mitt i natten av ren självbevarelsedrift och via ett toafönster tog till harvärjan för att aldrig mer återvända.
   Eländet började på allvar först när min brors direktör, fru Van Keirsbilck, bosatte sig i hans grannskap. Van Keirsbilck var fyrtio år och besatt såväl strängheten som skönheten hos en svan. Hon hade tröttnat på det hektiska stadslivet och bestämt sig för att börja leva enkelt. Hon gjorde sig av med bilen, och frågade Norbert om hon, mot skälig ersättning, hädanefter kunde få skjuts med honom.
   Min bror vågade inte säga nej. Van Keirsbilck var nämligen en person med ett överutvecklat sinne för hierarkier. Därtill kom att det till stor del var avhängigt hennes rapporter om han i sinom tid skulle bli tilldelad en egen filial. Och eftersom Sanningen var även honom kär bestämde han sig för att, trots alla protester som var att vänta på hemmafronten, redan samma kväll underrätta hustrun. Han skulle plocka upp Van Keirsbilck på morgonen på Shellmacken vid Ringen, och sedan sätta av henne där igen på kvällen. Luciennes åtskilliga och invecklade invändningar lyckades han till slut ta loven av genom att ställa henne inför ett enkelt val: antingen fick hon lov att svälja svartsjukan och äntligen börja lita på honom som man bör lita på sin äkta hälft, eller också måste hon leva i alla sina dagar med insikten att det var hennes fel att han aldrig lyckades bli filialchef.
   Lucienne grät sedan hela natten, men morgonen därpå fogade hon sig ödmjukt i den nya situationen. Men hon ställde upp ett antal villkor. På kvällen måste min bror vara hemma senast klockan sju. Det var rundhänt tilltaget, men det hände ju ibland att hon själv måste åka in till stan och följaktligen visste hon vad rusningstrafik ville säga. Om han arbetade över måste han dessutom ringa i förväg, och låta uppgiften bli bekräftad av hans närmaste överordnade, kassachefen. Endast vid svåra olyckstillbud skulle hon se genom fingrarna om det råkade bli en smula senare.

Redan den första dagen under det nya reglementet började illa. Van
   Keirsbilck stod där i hällregnet och inväntade honom. När han kastat igen dörren efter henne upptäckte han att hon hade fällt ihop paraplyet för sent. Spröten och skaftet hade vanställts på den till synes dyrbara tingesten, så att den förmodligen inte skulle gå att använda mer. Van Keirsbilck sa åt honom att hädanefter sluta upp med sitt fjäskande. Hon kunde själv stiga i och ur.
   Men det var ingenting mot vad som tilldrog sig samma kväll.
   Ett tiotal kilometer hemifrån började motorn plötsligt att hosta. Strax därpå slocknade den, och Norbert lyckades med nöd och näppe styra ut bilen i vägrenen. Van Keirsbilck betraktade honom med en blick som hade kunnat räta ut såväl spröt som skaft på paraplyet. Norbert fick genast röda prickar i ansiktet av ren nervositet, och försökte förgäves få liv i motorn igen. När batteriet var så gott som tomt påpekade Van Keirsbilck syrligt att en av mätarna på instrumentbrädan enligt hennes förmenande tydde på att man hade gjort slut på bensinen.
   Slut på bensinen?! Min bror slut på bensinen? Folk som känner min bror utbrister nu: "Uteslutet!" Men det är på sånt som man märker att en människa inte är någon maskin. En maskin skulle inte ha hetsat upp sig flera dagar i förväg, och inte heller skulle den ha stigit upp tre gånger på natten, den första gången för att gå på toa, den andra för att äta en bit och den tredje för att ta sig en sömntablett.
   Som tur var fanns det en hjälptelefon tjugo meter därifrån. Norbert gick dit, läste instruktionerna och gjorde som han skulle, men måste strax förlika sig med det faktum att telefonen var defekt. Nästa fanns två kilometer bort. Han gick modstulen tillbaka till bilen. Snarare än att se kunde han känna Van Keirsbilcks ögon som två långa sticknålar som hade hållits ett bra tag över en öppen eld innan de riktades mot hans strupe och bröst.
   "Kaputt", sa han urskuldande.
   "Jag tänkte väl det", sa Van Keirsbilck. "Vad gör vi nu?"
   Min bror gick och satte upp varningstriangeln. Van Keirsbilck klev ut och började vifta elegant med tummen. Det dröjde inte trettio sekunder förrän en grön Porsche stannade till. Den dök hon in i och det sista som min bror såg av henne var det vanställda paraplyet, som hon fällde ihop försiktigt som en klämd kattsvans.
   Själv fick han stå i ytterligare tre kvart och vifta med tummen. De flesta bilister låtsades inte se honom. Det var trist men trots allt något som man kunde stå ut med. Somliga däremot gjorde grimaser, obscena gester eller fyrade av en retfull tut- eller ljussignal, och allra värst var den där lilla minibilen fullproppad med byggjobbare som först stannade till, när Norbert väl börjat gå mot den rivstartade och sedan for iväg under ljudligt tutande med fyra gapskrattande trynen ut genom rutorna.
   Han hade redan letat upp några stenar i vägkanten, eftersom han visste att den stund snart var kommen när han skulle börja kasta mot vindrutor. Som tur var stannade just då en trafikövervakare. Denne hällde ned några liter bensin i tanken så att min bror kunde ta sig till närmaste mack.
   Hon var runt halv nio när han kom hem. Barnen hade redan gått och lagt sig och det var otäckt tyst i huset. På bordet låg några urblekta mackor. Lucienne hade spolat ned hans middag på toa. Den stod ju bara där och skrumpnade! Och var hade han hållit hus så länge? Några trafikstockningar kunde han heller inte komma dragande med, för hon hade haft radion på hela tiden.
   Som den sanningsälskare min bror var övervägde han inte ens för en sekund att fundera ut en eller annan liten lögn. Han berättade kort och gott vad som hade hänt. "Jag gjorde slut på bensinen!"
   Gjorde slut på bensinen? Han? Det kunde han tuta i någon annan! Han som aldrig någonsin gjort slut på bensinen så länge de varit gifta! Det var hon som alltid gjorde slut på bensinen, och fick på moppen för det av honom! Nu skulle han inte förila sig och vända upp och ned på alltihop, bara för att det passade honom! Han kunde lika gärna vara ärlig och erkänna: han hade åkt med den där människan till något rendezvous-ställe, och så vidare.
   Det klockslag då våra kemiföretag brukar lossa sina giftigaste gaser var för länge sedan förbi, när hon äntligen tog och begravde stridsyxan. Norbert svor att något liknande aldrig mer skulle drabba honom, och
   Lucienne skulle inte orda mer om saken. Hon måste bara få lite tid att smälta incidenten.
   I ett par månader gick allt som smort. Van Keirsbilck såg sig för med kassar och paraplyer när hon steg i, min bror kom mestadels hem före, ibland runt, och någon ytterst enstaka gång strax efter klockan sju. Lucienne kommenterade aldrig det sistnämnda. Men då försökte hon ändå att på ett raffinerat vis utforska om möjligen inte någon annan relation vid sidan av den strikt professionella var under uppsegling mellan maken och hans direktör. Då tillgrep hon skenbart oskyldiga små frågor. Vad hade Van Keirsbilck haft på sig den dagen? Hur ansåg min bror att det klädde henne? När går egentligen en sån där direktör till frissan? Vad skulle hon tycka om den eller den klänningen? Och så vidare.
   Norberts aningslösa svar betydde ingenting i sig, men hon hanterade dem som bitar i ett pussel där hon dag för dag försökte ställa samman en bild av Van Keirsbilck, en som hon kunde jämföra med den från dagen innan. Fön• eller senare skulle hon komma att se en Förälskad Bankdirektör framför sig, så mycket var säkert. Kvinnan satt ju trots allt cirka tre timmar dagligen i bilen med hennes make. Sånt måste ju bara leda till otrevligheter.

Någon gång runt påsk råkade Norbert fastna i en gigantisk trafikstockning mitt inne i stan. Van Keirsbilck, som just berättat att hon hade massor att göra samma kväll, måste nu tålmodigt åse hur trafiken rörde sig trögt som sirap. Av alla dessa människor som stod stilla på trottoaren och tittade åt ett och samma håll kunde man förstå att det var något ytterst ovanligt som utspelade sig framme i täten. Norbert kunde precis slingra sig igenom mellan trottoarkanten och två andra bilar där förarna verkade ha nickat till, och hamnade mitt bakom en brokigt målad husvagn. Han vevade ned rutan och hörde mässingsmusik. När strax därpå två clowner i full ornat klev fram bakom husvagnen förstod han att han hade hamnat bakom en cirkuskaravan, som tydligen hade vissa svårigheter att ta sig fram längs den här smala gatan vid det här osaliga klockslaget.
   Tigande, suckande, med ett öga på termometern och ett på instrumentbrädeklockan, fick han lov att krypköra bakom det gamla fordonet.

Plötsligt stannade allting upp. Man tutade häftigt. Somliga hoppade ut ur bilen, sträckte på halsen och spanade framåt, lyfte händerna mot skyn. Även Norbert steg ur och försökte se efter vad som kunde ha förorsakat stoppet. Och under tiden brann en oväntat skarp vårsol mot de många biltaken, och fick alla att pusta i hettan.
   De båda clownerna som varit framme i täten för att ta sig en titt kom tillbaka och gestikulerade att det nog kunde ta sin lilla tid innan karavanen på nytt satte sig i rörelse. Man öppnade dörrarna till husvagnen och till Norberts och Van Keirsbilcks häpnad lotsade man ut ett otympligt åbäke som strax visade sig vara en elefantbaby, som muntert satte igång att trumpeta. Clownerna signalerade åt Norbert att backa en aning för att lämna lite plats åt kräket, men då var det redan för sent. I samma ögonblick som elefanten vidrörde kofångaren med baktassarna höjde den automatiskt på framtassarna och gjorde som man tydligen förväntade sig av den inne i manegen: den tog käckt och satte sig ned. Inte på någon sorts trumma den här gången, utan på motorhuven till Norberts bil. Clownerna började genast att putta på kräket, och då med en gång reste det sig upp på alla fyra. Den ena clownen gick över till min bror, bad omständligt om ursäkt och undrade om han önskade blanda in polisen. Men i samma ögonblick satte sig trafiken åter i rörelse. Min bror stod mållös kvar och stirrade på den enorma bucklan, som den breda elefantbaken hade tryckt in i motorhuven. Han slog sig villrådigt för pannan, och till råga på allt elände satte Van Keirsbilck igång att knacka mot vindrutan och peka på sin klocka.
   "Vet du vad", sa clownen raskt och räckte över ett flygblad till Herbert, "här står våran adress, det är bara att skicka räkningen."
   Norbert tog lättad plats bakom ratten igen och följde elefanten som nu med osannolik elegans och flankerad av de bägge clownerna började vandra bakom husvagnen.
   Fem minuter senare vek karavanen in på en tvärgata, så att den vanliga rusningstrafiken kunde få upp farten igen. För att ta in all förlorad tid började min bror att köra som en galning. Van Keirsbilck hann inte med att ta spjärn, men vågade inte säga något, eftersom även hon ville komma hem så fort som möjligt.
   Vid halv sjutiden släppte han av henne vid Esso-stationen. Han jublade när han tryckte ned gaspedalen. Han var knappa fyra kilometer hemifrån. Men tre kilometer senare, hundra meter från gendarmerikasernen, fick han se en man i svart lädermundering ligga på vägen bredvid sin motorcykel. Norbert bromsade för allt han var värd, slog på varningsljusen och gick direkt och satte upp triangeln. Sedan klev han fram till motorcykelföraren som förgäves försökte ta sig upp. Inte undra på! När min bror hade fattat honom under armarna kunde han genast lukta sig till att den mannen var asberusad. Han släpade ut honom till vägkanten och gick tillbaka efter motorcykeln.
   I samma ögonblick stannade en gendarmeri-combi. Vad var det frågan om här? Han hade som tur var hunnit bromsa i rättan tid, mina herrar!
   Spritlukten som ångat fram under hjälmen valde han däremot att tiga om.
   "Vet ni säkert att ni inte kört på honom?" undrade den ena gendarmen.
   "Kört på? Det är det inte tal om! Fråga honom själv bara!" utbrast min bror förskräckt. Den andre gendarmen gick bort till motorcyklisten, men ur dennes strupe kom bara några osammanhängande läten, som enligt min bror tydde på långt framskridet fylleri, men i stället fick gendarmerna att förmoda att mannen befann sig i ett chocktillstånd.
   "Och var kommer den enorma bucklan i er motorhuv ifrån?"
   "Eh... en elefant råkade sätta sig där", hörde Norbert sig själv svara. Han fattade direkt att det var en miss. Motorcykeln ställdes åt sidan, min bror fick styra ut bilen i vägrenen och sedan kliva in i combin. Där fick han blåsa mycket hårt i en plastpåse, som självfallet visade att han var spik nykter. De båda häpna gendarmerna tvingade honom att blåsa en gång till, men när även det gav negativt utslag bad man honom om ursäkt. Men man gav honom ändå rådet att hädanefter hellre berätta en godtagbar lögn än en sanning som inte lät trovärdig. Något som jag redan hade sagt åt honom tusen gånger, och som han intensivt brukat missakta mig för.

Lucienne stod i dörröppningen när han anlände. I handen höll hon något som kom från köket, och som hon omedelbart kastade sig över honom med. Barnen stod ute på trappan och grät.
   Först dagen därpå, sedan hon hade fått allt trubbel med elefanten återberättat in i minsta detalj på telefon av Van Keirsbilck, och personligen verifierat incidenten med motorcyklisten hos gendarmeriet, lugnade hon ned sig. Men i en hel veckas tid sa hon bara det allra nödvändigaste till min bror. Jag går och lägger mig. Katten är kvar ute. Imorgon kommer de med eldningsoljan. Men sedan blev tillståndet det normala igen.
   Ända tills för tre månader sedan.

För att förekomma rusningstrafiken hade Van Keirsbilck gett alla tillåtelse att ge sig av en kvart tidigare än vanligt. Min bror svängde upp på motorvägen med radion på. Van Keirsbilck var på så strålande humör att hon, inte oävet, sjöng med i diverse schlager. Nu när hon hade lagt av sig hårdheten slog det Norbert hur tilldragande hon i själva verket var. Han prisade sig lycklig över att Lucienne aldrig någonsin hade träffat henne i levande livet.
   Långt i fjärran såg han hur trafiken for långsammare för att en stund senare stanna upp helt och hållet. Små mänskliga figurer stod hetsigt gestikulerande bredvid sina bilar. En olycka? Norbert sänkte farten, körde sakta fram till den sista bilen, men innan han hann trycka bromspedalen i botten stannade bilen till med ett ryck, även om motorn fortsatte att gå. Helt ovetandes men utan att längre lita på de andra bilisternas vid det här laget lite väl överdrivna gester steg han ur, tog två kliv bort mot dem och kunde sedan inte rubba fötterna. Ett gällt skrik fick honom att titta sig om. Van Keirsbilck hade även hon stigit ur och kunde tydligen inte heller röra sig ur fläcken. Sedan såg han att vägbanan i hela sin bredd låg täckt av en tjock, genomskinlig gelatinaktig hinna.
   "En tankbil full med lim har vält omkull där borta!" ropade föraren i bilen framför. "Du är den fyrtioandre!"
   Räddningstjänsten anlände först när ytterligare åtta bilar hade kört fast i klistret. Men de visste först inte hur de skulle gripa sig an ärendet. De började med att undsätta förarna. Med hjälp av skyfflar, spadar och vad som helst med vassa kanter skar de loss dem ur limlagret och bar ut dem till vägkanten som jättelika tennsoldater på varsin sockel. Sedan blev de tvungna att själva göra sig kvitt klisterresterna, något som gav upphov till åtskilliga suckar och svordomar. Så kom bulldozers och grävskopor och skrapade ut det mesta av klisterlagret i mittplanteringen. Körbanan som på så vis frilades blev sedan behandlad med kemiska preparat innan brandkåren kom dit och sprutade. Därefter kunde bil efter bil befrias. Först lösgjordes hjulen, så att bilarna kunde svänga över till den frilagda remsan, sedan kom en bulldozer och skyfflade ut den överblivna klisterrektangeln i vägrenen. Hela operationen tog fyra långa timmar.

Hon var mitt i natten när Norbert kom hem. Hustrun hade uppenbarligen tappat rösten efter sitt oavbrutna ylande mot rummets fyra väggar. Barnen hade hon några timmar tidigare skjutsat hem till föräldrarna.
   Hans första impuls var att berätta Sanningen. Men då kom han plötsligt att tänka på mina egna upplevelser och rådet som de båda gendarmerna hade gett honom, och sa i stället att han hade varit med Van Keirsbilck till något rendez-vous-ställe, och där knullat henne så ofta och grundligt att hon snyftande av njutning hade lovat att förorda honom som sin efterträdare så snart hon själv blivit överflyttad till en större filial. En tystnad inträdde som skulle komma att vara i fyra dagar. Sedan i efterhand slog det min bror att Lucienne började ägna extra stor omsorg åt sitt yttre, ständigt gjorde middagen till ett slags festmåltid och aldrig mer fällde minsta kommentar om han kom hem lite senare än sju.
   När han berättade allt det här för mig struntade jag i att påminna honom om vad vi hade samtalat om när jag blev uppsagd från tvålfabriken. Men igår kväll kom han på besök och undrade hur långt jag hade hunnit med bildandet av aktionsgruppen för uppspårande och inspärrning av gamla lärare. Han förklarade sig villig att åta sig sekreterarposten, eftersom han hade tillgång till fotokopieringsapparat på jobbet. Om jag bara inte vore så kvällstrött av mig, ja i så fall...

Ur Sanningen ur Aangewaaid (Med vinden), Houtekit 1986. Översättning: Per Holmer.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki